Sameh Egyptson akt 5

Liksom hos kristendomen är korset viktigt i islam men här handlar det om korsade svärd under deras heliga bok. Symboliken kan inte missförstås!



Alla islamister är inte extremister!


Elena Namli och Carl-Henric Grenholm skrev på Expressens kultursida att Sameh Egyptsons avhandling ”Global politisk islam?” är ett haveri för Lunds universitet.

Mats Lindberg, professor emeritus i statskunskap och Egyptsons biträdande handledare, svarar.

Det är sedan länge känt att Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) och dess organisatoriska nätverk tillhör det internationellt verksamma Muslimska brödraskapet (MB). Detta är inget nytt skriver statsvetaren Magnus Ranstorp i SvD (15/2) liksom socialantropologen Aje Carlbom i GP (28/2). För min personliga del var detta ganska klart redan efter att ha läst Jonas Otterbecks avhandling ”Islam på svenska” (Lund, 2000) om tidskriften Salaam.

De ideologer som ständigt förekom där var MB:s grundläggande ideologer (al-Banna, Maududi, Mawlawi, Qutb, al-Qaradawi), dessutom inga företrädare för en liberal eller modern, europeisk islam. För mig som statsvetare var det inte svårt att utläsa vilken politisk ideologi det handlade om. Sedan kom jag i kontakt med Aje Carlboms avhandling från 2003 och Anne Sofie Roalds påpekande i en internationell forskarantologi från 2012 om MB i Europa, att de islamiska organisationerna i Sverige var grundade av personer från det internationella MB och att den svenske grundaren Chakib Benmahklouf hade varit ordförande i åtta år i MB:s europeiska huvudorganisation, Federation of Islamic Organisationer in Europe (FIOE).

All internationell forskning behandlar MB som en politisk organisation. Att beskriva MB som ett religiöst trossamfund skulle närmast framstå som löjligt.

Det nya i Egyptsons avhandling är detaljrikedomen, den omfattande kartläggningen av hundratals organisatoriska och personliga kontakter. När det gäller politisk strategi och praktisk politik – att inte vara ”radikal” utan ”moderat” – påvisar Egyptson hur det organisatoriska nätverket i Sverige till punkt och pricka följer MB:s ”medelväg” i sin strategi för Europa från 1995. Att bygga de egna organisationerna starka. Få ekonomiska bidrag. Att delta i politiken som lobbygrupp, inte bilda egna partier. Att sträva efter att ”muslimerna” ska tillerkännas ”rättigheter som minoritet”. Att få upprätta egna kulturella enklaver med moskéer och skolor; helst också som i England få ha shariadomstolar som ska döma i frågor om skilsmässa, arv och vårdnaden om barn.

Det är naturligtvis inte på grund av teologiska skäl MB terrorstämplas i auktoritära regimer eller ständigt har förföljts i Egypten.

Som synes innebär strategin för Europa knappast något omedelbart införande av någon ”islamisk stat” eller något ”kalifat”. Den önskade, islamiska samhällsordningen framstår mera som en långsiktig vision eller ett ideal, ett grundvärde som vägleder det dagspolitiska handlandet i en viss riktning.

Denna nyanserade version av ideologin och strategin är Egyptson den förste i Sverige att redovisa i detalj, ett faktum som Elena Namli & Carl-Henric Grenholm nogsamt undviker i sitt inlägg på Expressens kultursida. De tillskriver i stället Egyptson att han skildrar IFiS/MB som ”extremister”. Detta är precis den bild som Egyptson de facto argumenterar emot när han presenterar ”medelvägens” strategi (wasateyya). Till saken hör att svenska Säpo har en liknande bild. För Säpo är IFiS/MB i Sverige inte någon terrororganisation, skriver man 2018, men de har en odemokratisk samhälls- och människosyn som strider mot svenska värderingar.

En annan vanlig bild som Egyptson argumenterar mot är IFiS:s anspråk att representera ”de svenska muslimerna” och att de representerar ”islam” i Sverige. Egyptson lägger mycket energi på att skilja på islam som religion, och den särskilda politiska islam som IFiS och MB står för. Det vill säga att de läser Koranen som en planritning för en allomfattande samhällsordning – alltså politik – och inte som andlig vägledning eller moralisk kompass. Vilken tolkning av Koranen som är den rätta lämnar Egyptson åt andra att undersöka.

Namlis och Grenholms kritik går ut på att Egyptson borde ha skildrat IFiS som ett religiöst trossamfund. När han bara betraktar den politiska sidan snedvrids bilden. Men hela den internationella litteraturen betraktar MB som en politisk rörelse med partier eller organisationer i 70 länder.

Det är naturligtvis inte på grund av teologiska skäl MB terrorstämplas i auktoritära regimer eller ständigt har förföljts i Egypten. Det är för att man är ett politiskt hot (inbillat eller verkligt). Det är alltså inte alls konstigt att Egyptson, som de skriver, ”undviker att gå i dialog med religionsvetenskaplig forskning”. Han går i stället uttryckligen i dialog med den internationella historiska och statsvetenskapliga forskningen om MB, för att studera en politisk rörelse.

Vad sedan gäller etikfrågan inväntar vi just nu en rättslig prövning och jag vill inte föregå dess resultat. Men så mycket kan sägas att de personer som förekommer i avhandlingen samtliga är offentliga personer, som offentligt har uttalat sig i medier eller hemsidor, eller som förekommer i allehanda dokument, som till exempel årsredovisningar för att få ut ekonomiskt stöd till trossamfund. De har därmed själva offentliggjort sina namn.

Eftersom avhandlingen på detta sätt inte kommer med något avgörande nytt; och eftersom den utgår från internationell forskning som varit tillgänglig och växande de senaste 15 åren; och eftersom de personer som ”pekas ut” har pekat ut sig själva offentligt, kan man ju undra över all den uppståndelse och det uppskruvade språk som förekommer i kritiken mot avhandlingen. Kan det vara så som statsvetaren Andreas Johansson Heinö antyder i Sydsvenskan (17/2): ”att Sameh Egyptsons disputation har väckt ett så stort intresse beror inte på att han har fel utan på att han har rätt”.