Koranbränning akt666

 

Tidigare i bloggen om koranbränning

Ledare: I frihetens Sverige är det tillåtet att bränna koranen – och att fira eid. DN 1/7 2023.

Samtidigt som koranen skändades utanför Stockholms moské pågick en fredlig muslimsk massbön i centrala Göteborg. Det är också en bild av Sverige.

Scenerna var dramatiska när Sveriges ambassad i Bagdad attackerades på torsdagen. Ett hundratal demonstranter tog sig in på ambassadområdet. Slagord sprejades på grindarna.

Tack och lov klarade sig all ambassadpersonal oskadd. Men risken för att liknande händelser upprepas, och då med allvarligare utgång, är fortsatt hög. Det manas till fler protester – i Bagdad liksom andra delar av den muslimska världen.

Det är mycket allvarligt. Våldshandlingar är helt oacceptabla. Regeringen måste göra vad den kan för att skydda svenskar i utlandet.

”Sverige måste sättas på sin plats” är bland de mest populära ämnena i sociala medier på arabiska just nu. Inläggen började spridas på onsdagen när en 37-årig man – som tilldelats demonstrationstillstånd av polisen – brände Koranen utanför Stockholms moské.

Bland många muslimer finns ett genuint missnöje med att det inte bara är tillåtet att bränna och skända deras heliga bok, utan att det kan göras med uttryckligt skydd av lagen. Men det är också uppenbart att politiska och religiösa ledare använder händelserna i Sverige för att på olika sätt stärka sin ställning.

Statsminister Ulf Kristersson har upprepat sitt budskap konsekvent: ”Bara för att det är lagligt tycker jag inte att det är lämpligt”.

Det är inte en slump att det var anhängare till den inflytelserika shiamuslimska ledaren Moqtada al-Sadr som – på hans uppmaning – stormade ambassaden i Bagdad. Eller att Turkiets president Recep Tayyip Erdogan tar varje chans att uttrycka sin ilska. Till och med Vladimir Putin rider på vågen – i veckan fördömde han koranbränningen vid ett moskébesök i sydvästra Ryssland.


Under onsdagen fördömde han de planerade koranbränningarna å det starkaste. Samtidigt betonade han att beslutet om att ge tillstånd till bränningarna är polisens och ingen annans.

Det förtydligandet är efterlängtat. Larmen inifrån Polismyndigheten om detaljstyrning från politiskt håll är oroväckande. Regeringen ska inte lägga sig i polisens tillståndsbedömningar.

För så här ser lagen ut: Det är varken mer eller mindre lagligt att bränna en koran än någon annan helig skrift. Detsamma gäller den svenska flaggan. Yttrandefriheten skyddar också uttryck som provocerar – faktum är att det i många fall är just dessa som behöver skyddas.

Samma dag som koranbränningen genomfördes i Stockholm samlades flera tusen muslimer i Göteborg för att be eidbönen tillsammans.

Man kan förstå att det finns muslimer som tycker att koranbränningarna är en oacceptabel förolämpning. Men yttrandefriheten är en oundgänglig del av demokratin och det öppna svenska samhället – precis som religionsfriheten.

För här är en annan bild av Sverige: Samma dag som koranbränningen genomfördes i Stockholm samlades flera tusen muslimer i Göteborg för att be eidbönen tillsammans. En så stor gemensam muslimsk bönestund har aldrig tidigare hållits i Sverige. ”Vi vill visa för resten av världen hur fritt vi muslimer kan samlas i Sverige och utöva vår tro”, sade Mohammad Aurangojeb, en av organisatörerna.

Platsen var Slottsskogen, en öppen mötesplats mitt i staden. Där finns lekplatser för barn och gräsytor för familjer att samlas på. Där arrangeras musikfestivalen Way out west och midsommarfirande med flaggor, musik och dans runt stången. Nu kan man också stoltsera med ett historiskt eidfirande, utan protester eller våldsamma incidenter.

Så kan ett land som värnar religionsfriheten lika starkt som yttrandefriheten se ut.

Botkyrka 666B

Botkyrkas politiker vill utbilda all personal för att tackla hedersproblematiken. Detta efter att det visat sig att fler flickor i kommunen lever med oskuldskrav eller rädsla för att inte få välja sin partner än vad man tidigare trott – från var tredje till nästan varannan.

Var tredje flicka i Botkyrka lever med hedersproblematik och oskuldskrav. Det blev känt i fjol efter en genomgång av Tjejers rätt i samhället(Tris) som gjorts på uppdrag av Botkyrka kommun.

Det som följde var en handlingsplan för hur kommunen ska känna igen och arbeta mot hedersrelaterat våld och förtryck.

Efter en djupgenomgång av fjolårets rapport kan Tris nu slå fast att läget är värre än vad man konstaterade då.

Nästan varannan flicka i Botkyrka (42 procent) och nästan var fjärde av pojkarna (22 procent) lever med ett krav på sig att vänta med att ha sex till dess att de gifter sig eller att en nära anhörig ska bestämma vem de ska gifta sig med.

Men hedersproblematiken är mer utbredd än så.

– Det är flickor som mest lever under hedersförtryck och att det är de som är mest våldsutsatta. För psykiskt, fysiskt, sexuellt och socialt våld, säger Ing-Marie Viklund (L), ordförande i Botkyrkas socialnämnd.

Rapporten slår fast att de flickor som lever med oskuldskrav riskerar att i större utsträckning utsättas för flera olika former av våld. 75 procent av flickorna uppger att de utsätts för psykiskt våld och mer än varannan utsätts för fysiskt våld.

Måste jobba vidare

För att tackla problematiken kring hedersvåld har kommunen ambitionen att utbilda sin personal i hur man bemöter barn som lever i hederskultur. Något som Sveriges radio var först med att rapportera om.

– De våldspreventiva programmen Tåget och mvp (mentorer i våldsprevention, reds. anm.) behöver integrera hedersfrågeställningar ännu mer. Vi måste också hitta vägar in för att nå ungdomarna och vi måste utbilda all vår personal i hederskultur, säger Ing-Marie Viklund till Mitt i.

Finns det inte tillräckligt med kunskap inom kommunen för att hantera den här problematiken?

– Jag upplever att det finns ett stort engagemang och intresse bland kommunens medarbetare att ta itu med den här problematiken. En utbildning måste till för att guida dem rätt i hur och när man slår larm eller ta ett samtal med en ungdom som far illa.

Nu är det upp till respektive förvaltning att ta fram en plan på hur utbildningen ska gå till.

Återvändandecenter

Pressmeddelande från Justitiedepartementet

Regeringen ger Migrationsverket i uppdrag att inrätta återvändandecenter

Publicerad 29 juni 2023

Regeringen ger Migrations­verket i uppdrag att införa åter­vändande­center för asylsökande som har fått ett beslut att lämna landet. Där ska Migrations­verket aktivt arbeta med att motivera dessa personer till att återvända frivilligt, samt ge råd, vägledning och praktiskt stöd.

– Att öka åter­vändandet är en mycket prioriterad fråga för regeringen. Inrättandet av åter­vändande­center är en av flera åtgärder som vidtas för att personer som fått ett av- eller utvisnings­beslut faktiskt lämnar landet, säger migrations­minister Maria Malmer Stenergard.

Uppdrag att inrätta återvändandecenter

Migrationsverket fick i juni 2022 i uppdrag att redovisa möjlig­heterna för myndig­heten att inrätta åter­vändande­center. Migrations­verket redo­visade uppdraget i januari 2023 (Ju2022/02319) och regeringen har nu valt att gå vidare med förslaget att inrätta center.

– Det finns många fördelar med att personer som har gällande beslut att lämna landet bor på åter­vändande­center. Det är en tydlig signal att asyl­processen är avslutad och att åter­vändande bör vara det huvud­sakliga fokuset. Det under­lättar också myndig­hetens arbete, säger migrations­minister Maria Malmer Stenergard

Migrationsverket ska påbörja sitt uppdrag omedelbart. Migrations­verket ska löpande informera Regerings­kansliet om hur arbetet med uppdraget fortlöper. En rapport om hur arbetet fortgår ska redo­visas senast den 1 december 2023.




Regeringsuppdrag från Justitiedepartementet

Uppdrag att inrätta återvändandecenter

Diarienummer: Ju2023/01593

Publicerad 29 juni 2023

Regeringen ger Migrationsverket i uppdrag att påbörja inrättandet av återvändandecenter, det vill säga särskilda boenden för personer som har fått ett verkställbart överförings-, utvisnings- eller avvisningsbeslut.

Migrationsverket ska, med förbehåll för riksdagens beslut i nöd­vändiga delar, förbereda för att kunna utöka antalet platser i åter­vändande­centren om ytterligare medel tillförs eller lagen (1994:137) om mottagande av asyl­sökande m.fl. ändras.

Migrationsverket ska även presen­tera en rapport av hur arbetet med att inrätta center fortgår. Rapporten ska innehålla en redovisning av hur verk­samheten vid centren bedrivs samt en bedömning av om myndig­hetens arbete med åter­vändande förbättrats. Vidare ska rapporten innehålla en redo­visning av de ekonomiska och personella konse­kvenser och eventuella förslag på utvecklings­åtgärder som myndig­heten behöver vidta, eller har vidtagit. Eventuella behov av författnings­ändringar ska också redovisas. I rapporten ska även en analys av konse­kvenserna för de som ska bo på åter­vändande­centren redovisas inklu­sive konse­kvenserna ur ett barnrätts­perspektiv i enlighet med FN:s konvention om barnets rättigheter.

Migrationsverket ska samverka med berörda myndigheter, särskilt med Polis­myndigheten.

Migrationsverket ska löpande informera Regerings­kansliet (Justitie­departe­mentet) om hur arbetet med uppdraget fortlöper. Rapportenav hur arbetet fortgår ska redovisas till Regerings­kansliet (Justitie­departe­mentet) senast den 1 december 2023.

Maximal otur

Den här C-tanten har maximal otur när hon tänker!

Det är våldtäktsoffret som hade den maximala oturen att möta slöddergruppen!

INRIKES. C-politikern och advokaten Ewa Wressmark, 69, får hård kritik för sina utspel om en 18-årig invandrare som dömts för en bestialisk gruppvåldtäkt.

– Han hade maximal otur. Det här ju jättejobbigt, säger hon.

En ung kvinna blev i höstas brutalt gruppvåldtagen av ett invandrargäng på fem tonåringar i parken vid Casino Cosmopol i Malmö.

Efter att de våldtagit henne oralt, vaginalt och analt och förnedrat henne rånade de offret på alla hennes värdesaker.

Ewa Wressmark (C), vice ordförande i Centerkvinnorna Malmö och ledamot i valnämnden, försvarade som advokat en av våldtäktsmännen – 18-årige Amer Tamem, som av hovrätten dömdes till fem år och tio månaders fängelse för grov våldtäkt.

Våldtäktsmannen hade fyllde 18 bara några dagar innan brottet begicks, och fick därför ett betydligt hårdare straff än sina minderåriga medgärningsmän.

Om detta uttalar sig Ewa Wressmark nu i podden P3 Krim, som gjort en radiodokumentär om gruppvåldtäkten. Där säger hon att Amer Tamem hade "maximal otur".


– Han är oerhört ledsen, verkligen ledsen, och arg och besviken över detta. Han fyllde 18 år fyra dagar innan den här händelsen. Han hade maximal otur, säger Wressmark i dokumentären enligt Nyheter Idag.

Den 69-åriga C-politikern fortsätter:

– Hade detta hänt helgen innan så hade han, precis som de andra, fått en helt annan påföljd. Dessutom en straffskärpning i hovrätten, så är det här ju jättejobbigt, naturligtvis.

Min anm: Det är sannolikt ännu jobbigare för flickan som hade oturen att möta slöddret!

På sociala medier riktas nu hård kritik mot Ewa Wressmarks uttalanden.

På Facebook kommenterar C-kvinnan kritiken och tydliggör att hon anser att hennes klient är oskyldigt dömd.

”Det finns alltid två sidor av ett mynt. I detta fall är det verkligen så. Jag, och övriga försvarare, anser att det fanns rimliga tvivel och att det fanns ett alternativt händelseförlopp. Våra klienter ansåg det. Domstolarna tyckte annorlunda. Jag är övertygad om att min klient blev oskyldigt dömd”, skriver Wressmark.

Dem fem gruppvåldtäktsmännen försvarade sig med att den unga kvinnan frivilligt gick med på att ha oralt, vaginalt och analt gruppsex med dem i parken, något som rätten kunde avfärda.

Det är ofta intressant att se vad flashbackgrävarna får fram om slöddret.

Hon våldtogs av fem killar: ”De satt och skrattade” Publicerad 28 jun 2023

Kvinnan, som i dag är 20 år, våldtogs i Kungsparken bakom Casino Cosmopol i 

Fem tonåringar dömdes för att ha våldtagit en kvinna i Kungsparken i Malmö i oktober förra året. 

Nu berättar kvinnan om rättegången och processen som ledde fram till domarna.

– De satt där och skrattade och försökte håna på olika sätt, säger kvinnan som P3 Krim valt att kalla Saga.

Gruppvåldtäkten i Kungsparken i Malmö i oktober förra året blev väldigt uppmärksammad. En kvinna, som P3 Krim i en ny dokumentär valt att kalla Saga, var på kvällspromenad i centrala Malmö när ett killgäng tar kontakt med och följde efter henne. Först var de två, sedan fem, och pratade ibland svenska, ibland arabiska. 

De tvingade med henne till en gräsplätt omgiven av buskar och träd. Där utsattes hon för en gruppvåldtäkt som hann pågå i uppåt en halvtimme innan patrullerande poliser avbröt. Killarna, som är mellan 15 och 18 år gamla, flydde men polisen lyckades gripa fyra av dem redan samma natt.

– Det har väldigt stor betydelse att polisen agerar direkt. De fick träff på målsägandens DNA på fyra av de fem personerna, säger åklagaren Kristina Amilon.

För Saga började samtidigt en resa genom rättssystemet. Hon är på det stora hela nöjd med hur både polisen och vården agerade, även om hon märkte av att det pratades om henne på sjukhuset, eftersom det handlade om ett så uppmärksammat fall.

– De sa 'Tror det är hon från Kungsparken' eller 'Det är flickan från Kungsparken' eller något liknande. Jag vågade inte säga ifrån, men jag tänkte direkt att jag är så mycket mer än det som hänt mig. Jag blev väldigt ledsen, säger Saga.

Nekar till brott

Samtliga fem misstänkta nekar till brott – men fyra hävdar att Saga frivilligt haft sex med dem. Drygt två månader efter överfallet träffade hon dem igen – inne i rättssalen.

– Stora delar av rättegången skrattade de och försökte håna på olika sätt, säger Saga.

Sagas målsägandebiträde Kristina Bandrup håller med om att det blev tungt för hennes klient, eftersom det trots de stängda dörrarna var så mycket folk på plats.

– Det var fem tilltalade och fem försvarsadvokater. Fyra av fem var underåriga som därmed har rätt att ha vårdnadshavare på plats. Det var oerhört tungt för min klient att ha alla tilltalade och föräldrar som satt och tittade på henne, säger Bandrup.

Att hennes trovärdighet ifrågasattes av försvarsadvokaterna gjorde saken värre, enligt Saga.

– De försökte få mig att säga fel, de vill ju att det ska bli något misstag så att jag inte ska låta trovärdig.  Att bli förhörd var en av de jobbigaste sakerna under rättsprocessen.

– Det känns förnedrande att ha varit med om en sådan sak och så har folk mage att klanka ner på en. Pläderingarna var också väldigt jobbiga.

18-åringens advokat Ewa Wressmark var inte med under tingsrättsförhandlingen. Hon säger att hon förstår att det kan kännas jobbigt att lyssna på försvarets pläderingar, men förklarar att det är hennes roll.

– Om jag försvarar någon så är det mitt jobb att se till min klients bästa. Jag kan inte ta någon hänsyn till någon medtilltalad eller målsägande eller någon annan.

Hovrätten skärpte straffen

Samtliga fem åtalade dömdes i såväl tingsrätt som hovrätt. I hovrätten skärptes straffet. De fyra under 18 år fick sluten ungdomsvård, men 18-åringen, som vid tiden för brottet bara varit 18 i fyra dagar, dömdes till fängelse i fem år och tio månader. 

– Han är oerhört ledsen, arg och besviken. Han fyllde 18 år fyra dagar innan den här händelsen. Han hade maximal otur. Hade detta hänt helgen innan så hade han som de andra fått en helt annan påföljd, säger Ewa Wressmark.

Expressen har sökt advokaten för en närmare förklaring till vad hon menar. 

Saga säger att det känns skönt att rättsprocessen är över och att hovrätten skärpte straffen. Själv har hon flyttat, bytt namn, bär på personlarm och har förändrat sitt liv på många andra sätt.

– Livet har satts på paus. Jag har inte gått i skolan och inte träffat mina vänner som förut. Jag vill börja om.

Klanerna

Löfven: Jag vill inte koppla ihop brottslighet med etnicitet!

Du har velat skilja på frågan om brottslighet och invandring, men om det kommer hit klaner för att begå brott, hänger inte de två frågorna ihop då?

– Jag säger att jag vill inte koppla ihop brottslighet med etnicitet. Eller vilken religion du tror på eller vilken hudfärg du har. Det är för mig helt felaktigt.

Bilderna på gängmedlemmarna i dagstidningarna indikerar att det finns ett etniskt perspektiv men det stämplas som rasism att konstatera det uppenbara.

Publicerad 5 sep 2020

Polisen: Klanerna är systemhotande

NOA: ”Staten riskerar att förlora sitt maktmonopol”

”En utveckling som växer sig allt starkare”, säger chefen för underrättelseenheten vid polisens nationella operativa avdelning.

Cirka 40 kriminella klaner nästlar sig in i det svenska samhällslivet på ett sätt som gör dem systemhotande, varnar polisen.

– Makten ska ligga hos staten, inte hos familjebaserade nätverk, säger polischefen Linda H Staaf.

För statsminister Stefan Löfven är siffrorna nya.

– Det är inte så att det kommit hit 40 klaner de sista åren för att begå brott, säger han.

Enligt polisen finns i Sverige omkring 40 klaner eller släktbaserade nätverk där medlemmar ur nätverket begår brott tillsammans.

– Det som är viktigt att belysa i detta är just det systemhotande, där man infiltrerar sig in i myndigheter, lokalpolitik, näringsliv i syfte att gynna de släktbaserade kriminella nätverken genom brottsliga handlingar, säger Linda H Staaf som är chef för underrättelseenheten vid polisens nationella operativa avdelning.

Vissa av nätverken har enligt Staaf funnits i Sverige i decennier medan andra har kommit hit nyligen. Gemensamt är att deras verksamhet är systemhotande.

– Det här blir samhällshotande därför att man förskjuter makten från staten till familjen.

Har polisen inte haft resurser att motverka de här klanerna?

– Den här typen av kriminalitet, med det här ursprunget och de här syftena, växer sig starkare. Det är angeläget att vi får upp ögonen för det här i Sverige.

”Det är mycket tjänster och gentjänster”

I en Ekots lördagsintervju sa biträdande rikspolischefen Mats Löfving att polisen inte upplever sig ha fått samhällets fulla stöd i kampen mot klanerna.

Så vilka åtgärder behöver polisen?

– Fortsatt myndighetsgemensam samverkan. Men också: Kunskap. Kontrollsystemet måste stärkas i Sverige. Vi behöver bli bättre på att ha kontroll över utbetalningar, över företrädare i olika myndigheter, i kommunal förvaltning och i politiken. Att vara medvetna om risken för det som kan ske, säger Linda H Staaf.

Både klaner och släktbaserade kriminella nätverk bygger på informella relationer, förklarar kriminologen Amir Rostami, som forskar med inriktning på gäng.

– Det är mycket tjänster och gentjänster.

– Det kan vara föreningslivet, det kan vara politiken. Det kan vara lokala näringsverksamheter.

”Försöker skapa en liten stat”

Ett redskap är att utpressa en lokal verksamhet, eller skapa ett beroendeskap.

– Man försöker skapa en liten stat i staten i området man lever. Ett parallellt ekonomiskt system, rättskiftning. Det är inget demokratiskt system, de vill ha total kontroll.

Löfving sa i Ekot i helgen att kriminella försöker ta sig in i politiken. Amir Rostami förklarar:

– Om de inte aktivt själv infiltrerar så försöker man skapa band till personer för att påverka.

Löfven: Jag vill inte koppla ihop brottslighet med etnicitet!

För statsminister Stefan Löfven är det nytt att det finns ett 40-tal klaner i Sverige, sa han på måndagen.

– Exakta siffran, det får andra ... för mig spelar det mindre roll exakt ... Begår du brott i Sverige ska du åka dit och då ska du ha ett straff för det. Oavsett vad orsaken är så att säga.

Du har velat skilja på frågan om brottslighet och invandring, men om det kommer hit klaner för att begå brott, hänger inte de två frågorna ihop då?

– Jag säger att jag vill inte koppla ihop brottslighet med etnicitet. Eller vilken religion du tror på eller vilken hudfärg du har. Det är för mig helt felaktigt.

– Om det är så att man kommer hit för det, så är det uppenbarligen så. Men det är inte så att det kommit hit 40 klaner de sista åren för att begå brott i Sverige. Många har nog funnits här länge och har då levt också i den här skillnaden, den ojämlikhet vi har i vårt land.

Mats Löfving i Ekots lördagsintervju: ”De har kommit till Sverige enbart med syfte att organisera och systematisera kriminalitet”.

Där pratar han om det pågående problemet med gängbrott – och efterlyser att fler instanser i samhället tar sitt ansvar.

Samtidigt säger han att det i dag finns 40 släktbaserade kriminella nätverk i Sverige.

– De har kommit till Sverige enbart med syfte att organisera och systematisera kriminalitet. De arbetar med att skapa makt, de har stor våldskapacitet och de vill tjäna pengar, säger han.

Gängkriminalitet har varit en av de stora frågorna under hösten, efter flera uppmärksammade våldsdåd.

Under lördagen gästade Mats Löfving, biträdande rikspolischef, Ekots lördagsintervju.

Där berättade Löfving att det är åtta gånger vanligare att gängbrott sker i utsatta områden, än utanför.

– Det är väldigt tydligt kopplat till utsatta områden. Och tittar vi på vad som kännetecknar de områdena så är det brist på integration, problem med bostäder, arbetsmarknad, skola och den sociala situationen. Och det ingår inte i polisens uppdrag, utan det är tydligt att det är många som måste göra mer hela tiden.

”Jojo i sitt resonemang”

Mats Löfving menar att polisen inte känner att de har ”samhällets fulla stöd” i den här frågan, utan att politiker och beslutsfattare ”åker jojo i sitt resonemang” och anpassar sig efter hur högt mediatrycket är.

Mats Löfving får också frågan om de släktbaserade kriminella nätverken, som det bland annat rapporterats om i Göteborg.

40 släktbaserade kriminella nätverk i Sverige

Han säger då att det i dag finns minst 40 stycken släktbaserade kriminella nätverk i Sverige och att ”diskussionen om integration kan vara lite naiv i Sverige”.

– De här klanerna har kommit till Sverige enbart med syfte att organisera och systematisera kriminalitet. De arbetar med att skapa makt, de har stor våldskapacitet och de vill tjäna pengar. Och det gör man på narkotikabrott, våldsbrott, utpressning, säger han.

Löfving beskriver att det finns exempel på släkter som tagit sig in i näringslivet, och även det politiska livet, för att kunna styra en kommun eller till och med Sverige.

– Här är inte individen viktig, utan det är till och med så att man arrangerar äktenskap för att stärka klanen. Dessutom är det så att hela familjen, släkten eller klanen uppfostrar sina barn för att ta över styrningen av den kriminella organisationen. De här barnen har ingen ambition på att bli en del av samhället, utan de har en ambition redan sen födseln och uppväxten att ta över i kriminalitet, och där är vi i Sverige ganska naiva.

”Den underrättelsebild vi har”

Programledaren Monica Saarinen säger att Löfvings påstående ”låter väldigt kontroversiellt” och lyfter att många andra skulle säga att sociala omständigheter, fattigdom, boendeförhållanden och dålig skolgång skulle kunna förklara att man hamnat i brottslighet.

Hon frågar sedan hur Löfving kan vara så säker på sin sak, att dessa människor ”kommer hit med en plan”.

– Därför att det är den underrättelsebild vi har, och den är aktuell. Men det speglar också en historia som är många år gammal. Jag kan ta flera exempel på den här typen av släkter, eller klaner, från Stockholm, Södertälje, Göteborg, Malmö även Landskrona och Jönköping. Men börjar jag nämna detta för detaljerat, så skulle det innebära att jag gör reklam för de här släkterna, så det kommer jag inte gå in på. Men det finns gott om exempel.

Ibou Badjiea.k. Louse Guci

Ibou Badjie, 20, styrde gängets barnsoldater. Publicerad 27 jun 2023

Badjie får 18 års fängelse.

Under aliaset ”Louise Gucci” styrde 20-årige Ibou Badjie gängets barnsoldater.

Tre dagar på raken beordrade han 14 och 15 år gamla pojkar att skjuta och mörda i våldsvågen.

Nu döms han till 18 års fängelse.

Guldringen med rävmotiv har blivit en symbol i Stockholms gängvärld för att visa lojalitet gentemot Rawa Majid, alias den ”Kurdiska räven”.

På flera bilder i utredningen poserar 20-årige Ibou Badjie från Jordbro med rävringen på fingret. I flera års tid har polisen kopplat honom till det kriminella Zeronätverket från Jordbro. Ett nätverk som är tätt knutet till Kurdiska räven, och som flera gånger misstänks ha utfört våldsdåd mot betalning.

Nu döms Ibou Badjie för att ha spelat en nyckelroll i den våldsvåg som sköljde över Stockholm i januari. Via aliaset ”Louise Gucci” styrde och beordrade han pojkar att utföra grova våldsdåd.

Straffet: 18 års fängelse för anstiftan av försök till mord, försök till mord, anstiftan av förberedelse till mord och anstiftan av grovt vapenbrott till fängelse.

När Stockholms våldsvåg var som mest intensiv ledde misstankarna till pojkar från Jordbro:

20 januari avfyrades skott från en Kalasjnikov in i en lägenhet i Fruängen. Två 14-åringar misstänks ha utfört dådet, som filmades och fick stor spridning på sociala medier.

21 januari skickades två 15-åringar in i Dalen med order att skjuta ihjäl någon som de tyckte såg ut att vara kopplad till gängkriminalitet. En man i 20-årsåldern – helt utan koppling till gängkriminalitet – blev beskjuten men klarade sig oskadd.

22 januari skickades en 14-åring in i Skarpnäck med liknande order – att utföra en dödsskjutning. Planerna grusades när polisen kontrollerade honom av en slump.

I chattar kunde polisen se att aliaset ”Louise Gucci” var en gemensam spindel i nätet bakom de tre dåden. Kort efter händelsen i Skarpnäck kunde Ibou Badjie gripas efter att han väckt polisens uppmärksamhet på en McDonalds-restaurang på Södermalm.

”Mycket allvarlig brottslighet”

– Det är fråga om upprepade och hänsynslösa skjutningar i en gängkriminell kontext där unga personer utnyttjas för att skjuta för att döda, ibland vem som helst i ett rivaliserande gäng. Skjutningarna har inneburit en avsevärd risk för andras liv, i första hand målsägandenas men även allmänheten i övrigt. Det är fråga om mycket allvarlig brottslighet, säger rättens ordförande chefsrådmannen Agneta Kornstrand i ett pressmeddelande.

Ibou Badjie döms mot sitt nekande – och en ny förhandling kommer att hållas i hovrätten.

– Jag kan konstatera att det finns både bevisfrågor och rent rättsliga frågor där jag gör en annan bedömning än tingsrätten och där jag tror att hovrätten kan komma att se det på ett annat sätt. Vi kommer att överklaga till hovrätten inom kort, säger hans försvarsadvokat Anton Strand.

Förutom brotten som Ibou Badjie nu döms för så sitter han även häktad misstänkt för stämpling till mord på den 15-åring i Skogås som mördades den 28 januari. Chattar visar hur ”Louise Gucci”-användaren jagade information om 15-åringen dagar innan mordet.

Sex personer döms

Sammanlagt sex personer åtalades för de tre dåden. Samtliga döms.

De två pojkarna som utförde skjutningen i Dalen – i dag 15 och 16 år gamla – döms till sluten ungdomsvård i 1 år och 5 månader respektive 1 år och 2 månader. En 19-åring som döms för medhjälp till samma dåd döms till 7 år och 6 månader.

För den avbrutna mordplanen i Skarpnäck döms en 20-årig man för medhjälp till förberedelse till mord och grovt vapenbrott till fängelse i 4 år och 9 månader. En 17-årig pojke döms för medhjälp till förberedelse till mord och grovt vapenbrott till ungdomsövervakning i 1 år kopplat till samma händelse.

Hoten

 

Farligast är de politiskt korrekta som tiger eller
muttrar om minoriteternas rätt att kräva eftergifter!
De möjliggör tyrranierna!

Svenska språket i Sverige!

Josefin Utas: Om inte ens staten står upp för svenskan, vem ska då göra det?
20230626

Varje tillfälle då svenskan byts ut mot ett invandrarspråk, blir ett tillfälle mindre att öva sin svenska på.

Svenska språket är viktigt och alla som invandrar måste lära sig det. Det lyfte moderatledaren Ulf Kristersson fram på Nationaldagen (Aftonbladet den 6 juni). Motsvarande framfördes av Tobias Baudin, partisekreterare hos Socialdemokraterna, i Expressen en vecka senare (den 14 juni).

Trots denna enighet om vikten av svenska språket har vi inte sett mycket av konkret handling, hitintills.

Incitamenten för att lära sig svenska är små. I Sverige får den som inte behärskar svenska skattefinansierad tolk, om så behövs, i kontakt med myndigheter, kommuner och skolor.

”Varje tillfälle då svenskan byts ut mot ett invandrarspråk, blir ett tillfälle mindre att öva sin svenska på.”

Myndigheter har också börjat kommunicera alltmer på invandrarspråk, så som arabiska, somaliska, persiska, tigrinja och dari. 

Det kan handla om information på deras hemsidor, i broschyrer, i videos, på sociala medier och i personlig rådgivning. Det underlättar för myndigheterna, men det gynnar inte invandrares kunskaper i svenska språket. Varje tillfälle då svenskan byts ut mot ett invandrarspråk, blir ett tillfälle mindre att öva sin svenska på.

Enligt den språklag som antogs 2009 är svenskan ”huvudspråk” här. 

Men vad det betyder i praktiken är uppenbarligen ganska oklart. Om inte ens våra myndigheter står upp för att det är svenskan som gäller här, vilka ska då göra det?

Tandläkare och vårdcentraler, som erbjuder kontakt och behandling på andra språk än svenska, etablerar sig nu i eller nära områden där invånarnas kunskaper i svenska är svag. Å ena sidan är det en bra service - å andra sidan minskar det ytterligare incitamenten att lära sig svenska och förstärker segregationen. Samma sak gäller handlare. Allt fler mediekanaler tillkommer också på invandrarspråk. Hur ska denna utveckling gå att bryta?

I sammanhanget är det bekvämt för beslutsfattarna att ingen vet hur många i Sverige som behärskar svenska språket eller som talar andra språk. Det tas nämligen inte fram någon officiell statistik på det. Frågan är känslig och man har inte fått gräva djupare i den.

Eftersom det saknas statistik har politiker i åratal kunnat säga att svenskan viktig och kunnat komma undan med att symboliskt slänga pengar på SFI, svenska för invandrare, som fungerar dåligt. De har också kunnat vara ”snälla” mot invandrare och se till att de slipper använda svenska språket. Ingen kan granska resultatet!

Bakom agerandet att serva invandrare på deras modersmål finns förstås en sympatisk välvillighet, att värna svaga och utsatta. Men när de svagaste sätter normen, så går det inte längre att upprätthålla den ursprungliga intentionen, att man ska lära sig svenska i Sverige.

Utvecklingen i samhället har inte stannat för att politikerna stelnat. Att det nu finns en del om språk i Tidöavtalet, som att begränsa tolkstöd, är en klen tröst. Ju längre tiden går, desto svårare blir det att bryta språkspiralen och segregationen.

Brottsstatistik

BROTTSSTATISTIKEN I SVERIGE ÄR LÖGN, FÖRBANNAD LÖGN

Ofta hävdas att brottsligheten minskar i Sverige. Är det sant? Nej.

Ulf Kristerssons regeringsalternativ vann makten i hög grad beroende på löften om hårdare tag mot brottsligheten. Tidigare har Lag & Ordning sällan stått högt på väljarnas priolista, men i höstens val hade frågan seglat upp som väljarnas kanske allra viktigaste. Enligt Novus låg den i topp månaden före valet, jämsides sjukvården.

Vilka partier hade då sakfrågeägarskap i frågan? Rätt gissat: Lag Tuffe Uffe. 21 procent ansåg att SD hade bästa politik på området, tvåan Moderaterna fick 19 procent. Att det jämna valet avgjordes av brotten och det angränsande politikområdet invandring/integration – där SD i samma undersökning var sakägare med 30 procent av väljarna bakom sig – borde stå utom allt tvivel.

För att ytterligare förstärka bilden av svenskarnas nymornade upptagenhet vid brottsutvecklingen, betänk att även Socialdemokraterna viftade strängt med batongen, inklusive löften om många fler poliser.

Snabbspolning fram till den 11 oktober, på dagen en månad efter valet. SVT:s Rapport refererar kort en nyhet ur flödet: ”Brottsligheten minskar.” Detta med hänvisning till NTU 2022, den nationella trygghetsundersökning som genomförs av myndigheten Brottsförebyggande rådet (BRÅ) varje år. Vad var nu detta? Har vi haft en valrörelse som dominerats – och avgjorts – av ett stort stycke fake news?

För om brottsligheten minskar, hur kommer det sig att väljare, politiker och medier börjat springa så hårt på bollen om att den eskalerar?

Vad är sant om brottsligheten i Sverige? Vad vet vi? Vad kan vi kvalificerat gissa om? Och vad kolporteras ut som ”sanningar”, fast de saknar grund?

Brott är inte samma sak som brott

I ett välspritt klipp på Youtube roastas (hånas kärleksfullt) komikern Magnus Betnér, som har sagt att ”Sverige aldrig har varit tryggare”, av standuppkollegan Fredrik Andersson: ”Såg att det varit tio nya skjutningar i Malmö. Tråkigt. Men om man räknar in nedgången i cykelstölder har natten varit lugn.”

Här närmar vi oss pudelns kärna. För om en 15-åring snattar en kokosboll så har det väldigt lite gemensamt med om hennes 17-årige bror skjuter en medlem i ett rivaliserande gäng i knäskålarna. Brott är helt enkelt inte samma sak som brott och den utsaga om brottsligheten som vi hört kriminologer framsäga så många gånger – att den minskar/ökar/står stilla, är i princip innehållslös.

För att renodla föreställer vi oss en liten ö, Kurrekurreduttön, där det bara förekommer ett sorts brott; mangostöld. 100 gånger per år händer det att någon stjäl en mango som tillhör någon annan, åtminstone att döma av antalet polisanmälningar.

Så kommer ett band av sjörövare till ön. De våldtar, torterar och mördar mangotjuvar. Mangopallningen går nu ner till bara 10 anmälda fall per år. Men ön har fått en ny brottslighet. 30 våldtäkter, 30 fall av tortyr, samt 29 mord.

För vänsterliberala kriminolog – eller komiker som Magnus Betnér – betyder det att brottsligheten på Kurrekurreduttön minskar. Eftersom 10 plus 30 plus 30 plus 29 blir lika med 99 brott. Vilket är mindre än tidigare brottslighet, som ju var 100 brott. De forskare som ska ta fram beslutsunderlag för väljare och politiker på detta kärnområde i civilisationsbygget tenderar alltså, många av dem, att vara närmast kriminellt onyanserade när de uttalar sig i media.

Därför anbefalls stora nypor salt, när brottsstatistik skapas, redovisas och tolkas. Lyckligtvis är kriminologi en mycket mer sofistikerad vetenskap än ideologiskt drivna kriminologer, med 68-skägg och slitna manchesterkavajer, i samarbete med slappa journalister, alltsomoftast får den att framstå som. Och inte ens skäggen och kavajerna är så korkade att de likställer allvaret i en cykel- eller mangostöld med, säg, ett tortyrmord.

Bakom klatschiga debattrubriker och av medierna tondövt vidareförmedlade one-liners pågår också livliga och kunskapssökande diskussioner om hur brottsligheten bäst kan beskrivas. En ny och stark röst i sammanhanget, som redan hunnit bistå med riktningsgivande gråzonsnyanser när det gäller brottslighetens utveckling, är kriminologen och före detta polisen, samt nyblivne riksdagsmannen, Fredrik Kärrholm (M).

Kärrholm har på Cambridgeuniversitetet i Storbritannien bedrivit forskning rörande ett begrepp som går under namnet Crime Harm Index (CHI), ungefär brottsskadeindex på svenska.

Han skriver också om begreppet i sin boken Gangstervåld – den nya brottsligheten.

Idén bakom CHI är enkel och skär rakt igenom Kurrekurreduttproblemet. Det vill säga det intetsägande påståendet ”Brottsligheten minskar/ökar”. CHI viktar helt sonika brottets allvar.

Mycket brottslighet minskar men annan ökar, till exempel systematiska bedrägerier, skottlossningar och kriminella nätverk som ägnar sig åt ekonomisk brottslighet.

Fredrik Kärrholm är kriminolog, före detta polis och sitter i riksdagen för Moderaterna.

De flesta håller nog med om att det krävs väldigt många mangostölder för att väga upp ett enda styckmord. Så hur viktar man, då? Jo, genom att utgå från brottets straffvärde. Ett brott med ett års fängelse som maxstraff ges 12 gånger högre indexvikt än ett brott med straffet en månad.

Den stora uppmärksamheten som brottsligheten fick i vårt senaste riksdagsval hamnar här i ett nytt och klarare ljus. När grov brottslighet ökar – till exempel gängskjutningar – höjs CHI på ett helt annat sätt än om folk till exempel fuskar mer med A-kassan eller stjäl fler mangos.

Och Fredrik Kärrholm kan i sin forskning visa, att svenskt CHI tyvärr ökat brant under senare år.

Fokusförflyttning

Fokus träffar Kärrholm på hans nya arbetsplats: riksdagen. Han ger en halsbrytande men träffande jämförelse om brott och brott.

– Om ebola sprider sig dramatiskt i Sverige, skulle vi knappast höra medicinsk expertis säga, att eftersom totalt sett färre människor söker vård för sjukdom, så behöver vi inte bekymra oss om ebola.

Kärrholm är trött på den problemrelativisering som han uppfattar som vanlig bland kriminologer.

– Det finns ett tydligt mönster i samhällsdiskussionen, att det inte är kriminologerna som i ett tidigt skede går ut och varnar för brottstrender. Snarare är det när problemen blivit övertydliga – när medborgare och allmänhet förstår dem och de ägnas ett medialt intresse – som kriminologerna kommer in. Och deras svar blir påfallande ofta: Jag vet inte.

Han pekar också på en annan sjuka hos många i skrået; fokusförflyttning. Om en uppmärksammad brottskategori ökar, som gängskjutningar, känner sig experten manad att påpeka att brottsligheten i stort minskar. Eller att brottstypen mord förvisso ökar just nu – men historiskt har den gått ner.

Det finns fler poänger med CHI än att greppa den egentliga omfattningen av brottsutvecklingen, förklarar Kärrholm. Index kan användas praktiskt av polisen. Resurser inom landet – och utredningsresurser fördelat mellan olika enheter avseende exempelvis mord, stölder, våldtäkter och mord – kan allokeras på mer objektiv grund än magkänsla.

Hur beskriver han Kärrholm då den svenska brottsutvecklingen i kortform?

– Mycket brottslighet minskar men annan ökar, till exempel systematiska bedrägerier, skottlossningar och kriminella nätverk som ägnar sig åt ekonomisk brottslighet.

Om dessa aningen motsägelsefulla trender – färre brott men värre – står att läsa bland annat i forskarantologin Det svenska tillståndet (2022). Docenten i kriminologi Amir Rostami påpekar där att från år 2012, med inte ens 70 offer för dödligt våld, har vi på tio år sett ungefär en fördubbling. Men jämfört med nittiotalet är siffrorna inte alarmerande höga. Referenspunkten är alltså central för bedömningen av brottsutvecklingen.

Rostami ställer också intressant statistik från Socialstyrelsen i relation till de senaste årens svarta rubriker om eskalerande våldsbrottslighet: ”Vård till följd av skador orsakade av våld har minskat sedan slutet av 00-talet./…/ Brottsutvecklingen i Sverige avseende våldet följer därmed internationella (minskande; reds anm) trender med ett viktigt undantag, nämligen de senaste årens ökning av skjutvapenvåldet.”

Under det senaste decenniet har antalet traumapatienter med penetrerande skador, som skjut- och stickskador, ökat. Den absoluta majoriteten av dessa patienter har skador mot huvud och hals, med följd att hälften avlider av skadorna. Men om man räknar alla former av våldsskador så har dessa minskat. Färre skador. Värre skador.

– Alkoholrelaterat våld i offentliga miljöer – kalla det fyllebråk har minskat påtagligt, säger Fredrik Kärrholm. Förhoppningsvis en konsekvens av att vi är mer civiliserade.

Men han menar att det kan finnas även mindre hoppingivande förklaringar till de allt färre drängslagsmålen. Utvecklingen kan också vara grundad i en medvetenhet om att det finns synnerligen våldsamma individer i vissa miljöer. Den som blir tillknuffad på ett otrevligt sätt i baren kanske inte reagerar om det finns risk att bli skjuten som repressalie. Individer med högt våldskapital får alla att anpassa sig. Det är en process som kan kallas normalisering. Kärrholm ger en annan illustration.

– Du kan i en enkät svara att du känner dig trygg i ditt bostadsområde. Men det kanske beror på att du anpassat dig. Jag bodde själv vid Akalla torg ett tag, och jag vet att personen som tittar ner i marken när den passerar ”gänget” som står och hänger kan känna sig trygg.

Men det där gäller inte om man påpekar för gänget att de gör något fel.

– Att säga till kan vara som att rycka morrhåren av en katt. De kommer att reagera.

Vad som verkar vara trygghet och icke-brottslighet – gå i frid över Akalla torg – kan alltså ske i räddhågset medvetande om vissas fruktansvärda våldskapital.

Kort efter intervjun dyker en nyhetsnotis upp på nätet. En man som sagt till ett störigt ungdomsgäng på en buss, blev efter att han gått av på sin hållplats brutalt misshandlad av de uppenbarligen lättkränkta ungdomarna. Den mannen lär – om han överlever – inte vara så pigg på att visa civilkurage igen.

Normalisering av undvikandebeteenden kan alltså vara ett pris vi medborgare betalar i ett Sverige där brottsligheten har bytt skepnad. Kärrholm ger en term för våldskapialets makt: ”the power of the few”.

– Trenden styrks av att våldet mot polisen ökar. Polisens känslor är förstås inte det primära här, utan signalerna mot omgivningen. Om polisen inte ses som legitim eller inger respekt – det är den stora faran.

Tillbaka till Rostami. Han tar även upp den snabba ökningen av bedrägerier, bidragsbrott och grov ekonomisk brottslighet inom företagssektorn. Samhällsförstörande på sikt, om trenderna fortlöper. Han sammanfattar:

”Den huvudsakliga drivkraften bakom den organiserade brottsligheten är pengar och inflytande. Detta har resulterat i att Sverige har ett växande problem med kriminella konflikter och en omfattande kriminell ekonomi som upprätthålls genom bedrägerier och välfärdsbrottslighet. Bortsett från den organiserade brottslighetens utveckling har brottsligheten i övrigt mestadels utvecklats i en positiv riktning. I förenklade termer har vi en mångfacetterad och paradoxal brottsutveckling.”

– Brottsparadoxen är en bra term för att få oss att tala mer om specifika brott och inte allmänt om brottsligheten, säger Fredrik Kärrholm, vilket ju ofta ger ganska lite vägledning om hur problemen ska åtgärdas.

Uppenbara brister

Men vänta nu, visst är insikten bra och viktig, att man inte kan jämföra äpplen (mord) med päron (stöld av cyklar eller mangos). Men det finns också en annan grundproblematik med utsagan ”brottsligheten ökar/minskar”.

För hur mäts egentligen brottslighet? Går man in på Brås hemsida, så ser man att metoderna är många – och alla behäftade med uppenbara brister.

Den Nationella Trygghetsundersökningen (NTU) som beskriver självrapporterad brottsutsatthet lider trovärdighetsskada genom sin låga svarsfrekvens: Den har varit fallande länge. Till exempel ökade svarsbortfallet de första tio åren av NTU (från 2006 till 2016) från 22 procent till 40 procent.

Det är vidare bland de mest brottsutsatta svarsfrekvensen är som lägst. Vilket föranledde Brå att 2016 självkritiskt skriva:

”Det är dessutom sannolikt så att de mest marginaliserade grupperna i befolkningen, som hemlösa, missbrukare och grovt kriminella, inte är representerade i materialet, vilket är särskilt olyckligt då de tenderar att vara mer drabbade av brott än andra.”

Som man ropar får man svar, heter de ju. Men om man ropar och inte får något svar – vad blir tolkningen av det?

Ekonomen Tino Sanandaji ger en illustration av mätproblematiken gällande utsatta grupper i sin bok om invandring/integration; Massutmaning.

Först noterar han att 2016 hade svarsbortfallet bland utomnordiskt födda stigit till 56 procent. Sedan redovisas siffror om anmälda fall av misshandel, hot och personrån i socialt utsatta områden. Dessa låg 98 procent över rikssnittet. Och skjutningar och dödligt våld låg hela 400 respektive 480 procent över rikssnittet. Men den självrapporterade utsattheten för våldsbrott i dessa områden var bara 13 procent över snittet i riket.

”Från självrapporterad data i NTU ser det ut som om våldet bara var marginellt högre i utsatta områden än i övriga landet, trots att områdena hade dubbelt så många anmälda våldsbrott liksom flerfaldigt fler skjutningar och mord.”

Ett annat vanligt mått på brottslighet än brottsutsatthet är antalet anmälda brott. Men även här finns flera mätkrux.

Till exempel kan ju människor låta bli att anmäla brott. För att de är rädda för hot/våld från brottslingen och dennes gäng/familj/klan. Eller för att de inte ids. Eller för att de inte tror att polisen ändå inte kommer att lösa brottet; det är då inte värt besväret. Eller för att de har ”normaliserat” det brottsliga beteendet och inte tänker på den som brottslig.

Omvänt kan ju brottsanmälan ske utan att ett brott har begåtts, som vid vissa försäkringsbedrägerier.

Så till ett annat metodkrux: nya brottskategorier. Det här avsnittet blir med nödvändighet spekulativt, men belyser förhållanden som är intressanta för en bredare diskussion om brottsutvecklingen.

Den svenska normalkriminologen kan – med viss elak överdrift – ibland sägas bete sig som nattrumlaren som förlorat nyckeln och letar under gatlyktan där det är ljust istället för i mörkret där han tappade den. Fredrik Kärrholm exemplifierar med ett brott som inte syns i statistiken och därmed alltså ej sker ”under gatlyktan”. Både polis och media har rapporterat om fler rån i människors hem. Men detta brott har ingen brottskod utan ”bokförs” som ett vanligt rån.

– Människor tycker ju det är traumatiskt bara att komma hem och se att det varit inbrott. Men att befinna sig i egna hemmet och bli utsatt för våld eller hot om våld är förstås mycket värre.

Eller de tusentals bilbränder som sker varje år i Sverige. I NTU finns förvisso data om andra sorters bilbrott, som bilstölder. Men inget om utsatthet för just bilbränder, en under 2000-talet kraftigt växande brottstyp.

Eller det hedersrelaterade förtryck som i olika former, enligt forskning på området, drabbar hundratusentals unga människor i Sverige. Ett eller annat ”balkongmord” dyker troligen upp i statistiken. Men när storebror trakasserar och kringskär friheten för lillasyster? Eller när den självutnämnda ”moralpolisen” i förorten ofredar kvinnor som inte bär slöja?

Menar kriminologerna att dessa typer av brottslighet hamnar i den statistiska datatrålen och därmed speglas tillfredsställande i rapporter och utredningar?

Fokus frågar Fredrik Kärrholm om uppfattningen hos hans före detta kolleger, alltså Sveriges poliser. Vilken är deras uppfattning om brottsutvecklingen?

– Det beror nog mycket på vilket område du jobbar i, vilket ju är kopplat till brottsparadoxen. På många ställen är det betydligt lugnare om man ser till exempel fyllerikopplade brott. Men där det är värre är det kanske mycket värre.

Han tar också upp vilken tidshorisont den enskilda polisen har.

– Om det under 20 år bara blivit värre i Rinkeby, men under två år bättre, så avgör din referenspunkt hur du ser på utvecklingen. Där de äldre poliserna upplever en långsiktig försämring kan de nya se en förbättring.

Verklighetsbilderna går brett isär

En av utgångspunkterna för denna artikel är att det i Sverige har saknats samstämmighet mellan den ”vetenskapliga” beskrivningen av brottsutvecklingen – kriminologernas – och den folkliga uppfattningen.

Hårdraget kan sägas att politiker till vänster om mitten har hållit med om utsagor av typen ”brottsligheten minskar”, medan politiker till höger – och allra mest inom SD – har hävdat att brottsligheten ökar. Alla hederliga är förstås emot brott. Men det blir svårt att enas kring en politik mot brotten om verklighetsbilderna går brett isär.

Vilket de gör gällande bland annat våldtäkter. Sverige ligger internationellt högt vad gäller anmälda våldtäkter i relation till befolkningens storlek.

Men vad är en våldtäkt? Enligt svensk lag är vissa handlingar våldtäkt som i andra kulturer/länder knappast skulle uppfattas som mer än ett ofredande. I Sverige måste man numera i princip inhämta samtycke för att ha sex med någon annan än sig själv. Och det faktum att lagstiftningen flera gånger sedan år 2000 har ändrats har skapat mätproblem, både i jämförelse med andra länder och över tid.

Det finns också rent ”bokföringsmässiga” jämförelseproblem gällande våldtäkt. Om en kvinna i Sverige anmäler sin pojkvän för våldtäkt, kan det i statistiken bli hur många våldtäkter som helst; varje enskild gång räknas. Så är inte fallet i de flesta andra länder.

Och så finns det förstås mörkertal. De flesta våldtäkter sker utan vittnen. Många anmäls inte överhuvudtaget. Kvinnan skäms. Hon minns inte. Hon tror inte på uppklarning. Hon vill inte genomgå en smärtsam rättsprocess. Och så vidare.

Eller omvänt: kanske var det ingen våldtäkt. Det var ett missförstånd. Eller kvinnan minns fel. Eller hon vill ”sätta dit” en svinaktig man.

Kontentan är att våldtäkt typiskt sett är ett brott som är svårmätt. Men i denna brottskategori går också en annan kriminalpolitisk observation i dagen: Att politiska värderingar tycks styra hur vi tolkar brottsutvecklingen.

Att Sverige stuckit ut, statistiskt, som våldtäktsland, borde ju vara mumma för feministiska politiker. Vilket smörgåsbord av åtgärder ”mot män” kunde man inte sätta in, om svenska män är bland de mest våldtäktsbenägna i världen?

Vänsterpartiets Linda Snecker har till exempel en gång sagt i riksdagens talarstol: ”Vi kan inte se på dig om du är en våldtäksman. Därför förutsätter vi att alla män är våldtäktsmän”.

Men åtminstone för denna skribent tycks det uppenbart att svenska vänsterfeminister har känt ovilja att exploatera de svenska våldtäktssiffrorna politiskt (detta gäller också vissa aspekter av hederskultur). Förmodligen av det grundläggande skälet att man inte vill öppna för, eller legitimera, en diskussion om att en sådan ”våldtäktskultur” skulle kunna vara kopplad till invandring.

Oavsett om min tolkning är riktig eller inte så är ideologiseringen av statistiken en faktor att begrunda när vi talar om brott.

– Vad gäller våldtäkter har det funnits framför allt på vänsterkanten funnits en sval likgiltighet. När man gjorde en ordentlig ordentlig undersökning och jämförde Sverige och Tyskland och tog hänsyn till alla mätproblem på bästa möjliga sätt, fann man att per capita var våldtäkt 50 procent vanligare i Sverige. Det är ju fruktansvärda siffror. Men de rimliga reaktionerna från vänsterkanten uteblev, säger Fredrik Kärrholm.

Sedan vädrar han en av sina käpphästar. Att oavsett om man av ideologiska skäl väljer att lyssna till dem som säger att brottsligheten ökar eller till dem som säger att den minskar, så måste brott tas på största allvar.

– Man kan inte bara luta sig tillbaka och hänvisa till en minskande trend. De minskande brottstrenderna måste i så fall sjunka ännu fortare.

Kan de det?

– Vi har ett väldigt starkt majoritetssamhälle, och vi har väldigt starka civilisatoriska värden i Sverige som delas av den absoluta majoriteten. Vi har starka institutioner, ett stabilt politiskt system och ett professionellt rättsväsende.

Han är övertygad om att med rätt politik och större medvetenhet om vad som behöver göras i samhället i stort, så kommer vi över tid att lösa de mest allvarliga brottsproblemen.

– Vi ser ju historiskt vilken fantastisk utveckling som är möjlig. Om man tittar på utsattheten, våldet, och alkoholmissbruket för bara hundra år sedan, så ter sig problemen idag betydligt enklare att lösa. Vilket alltså inte gör dem mindre allvarliga.


***

Bränna koranen – hatbrott?

 

Erik Helmerson: Ska man få bränna Bibeln men inte Koranen?

En grupp kvinnor vill protestera mot abortlagar i Polen. De tänder eld på Bibeln utanför katolska domkyrkan i Stockholm. Ska de gripas och dömas för hets mot folkgrupp?

Den som vill stifta lagar mot koranbränningar måste vara redo för många besvärliga följdfrågor.

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Att bränna Koranen bör ses som ett hatbrott. Det skrev nyligen Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg. Han vill att lagen ska ändras så att koranbränningar, som den utanför Turkiets ambassad i vintras, ska klassas som hets mot folkgrupp.

Det tycker inte jag. Visst skulle man kunna stifta en sådan lag, det vore enkelt. Gränsdragningen, däremot, skulle vara ett elände.

Många skulle nog kunna enas i detta enkla konstaterande: Muslimer är en utsatt minoritet, ofta drabbad av rasism och hatbrott, och det är klart att man hetsar mot dem när man bränner deras heliga skrift. Problemet med debattörer som Lindberg är att de ofta stannar där. Men ska lagen alltså se ut just så? Paragraf 23.4: ”Det är förbjudet att elda upp Koranen”?

Varför ska muslimer särbehandlas? Judar är en annan utsatt grupp.

Då kommer de knepiga, men intressanta och nödvändiga, följdfrågorna.

Varför är det bara Koranen som förbudet ska gälla? Varför ska muslimer särbehandlas? Judar är en annan utsatt grupp, får man elda upp Tanach, den hebreiska bibeln? Katoliker och ortodoxa är två stora kristna minoriteter i Sverige, ska det vara tillåtet eller förbjudet att sätta tändstickan till deras biblar?

Nästa fråga: Är det bara själva eldningen som ska vara förbjuden? Min cyniska misstanke är att de som vill smäda islam knappast kommer att se ett förbud mot koranbränning som ett oöverstigligt hinder. Vad händer när de i stället börjar riva sönder den? Trampa på den och smeta in den i allsköns otrevlighet? Skriva romaner som driver med dess innehåll? Bara fantasin sätter gränser för hur man kan misshandla en bok.

Fråga tre: Anders Lindberg tar upp två typer av koranbränningar. Förutom det reella fallet, utanför Turkiets ambassad, också ett hypotetiskt: någon ”som bränner en koran framför en moské vid fredagsbönen under ramadan”. Men dessa är ju två helt olika företeelser. Den andra är en uppenbar protest mot själva religionen islam och dess utövande, och skulle lättare kunna tolkas som hets mot folkgrupp. Den första är en protest mot Turkiet, dess politik och ledning, med andra ord något som är djupt förankrat i yttrande- och demonstrationsfriheten.

Ska den typen av protester mot president Erdogan alltså förbjudas?

Det finns symboler som kan vara lika laddade som Koranen. Nationsflaggor är ett exempel. Får man kränka dem?

Eller detta högst tänkbara scenario: En grupp kvinnor vill protestera mot nya, religiöst motiverade abortlagar i Polen. Som protest tänder de eld på Bibeln utanför katolska domkyrkan i Stockholm. Tillåtet eller förbjudet?

Fråga fyra: Det finns symboler som kan vara lika laddade som Koranen. Nationsflaggor är ett exempel. Foton ett annat. Avbildningar av heliga gestalter ett tredje. Får man kränka dem? Vad händer när nästa grupp antiisraeler eldar upp landets flagga, tillika prydd med Davidsstjärnan, utanför landets ambassad?

För att citera Anders Lindberg: ”Är det verkligen precis där gränsen för yttrandefriheten ska gå?”

Lindberg och jag diskuterade dessa frågor på Twitter när hans artikel var nytryckt. ”Man behöver inte ha svar på vad man ska göra med alla andra symboler/aktioner för att tycka att gränsen för hets mot folkgrupp ligger fel i relation till att bränna koranen framför moskéer”, skrev han.

När man ser de flinande provokatörerna med tändstickor och bensindunkar är det lätt att tänka ”bara förbjud skiten”.

Men jag vidhåller nog med viss envishet att det är exakt vad man behöver. När man ser de flinande provokatörerna med tändstickor och bensindunkar är det lätt att tänka ”bara förbjud skiten”.

Särskilt när man – vid sidan av smärtan för svenska muslimer – beaktar alla de politiska konsekvenser bränningen får. Det kan vara vår Natoansökan som går upp i rök, samtidigt som lågorna snabbt sprids i den muslimska världen i form av hat mot Sverige.

”Det är fel att bränna Koranen” blir då ett helt rimligt moraliskt ställningstagande. Som underlag för lagstiftning är det däremot påvert. Lagar kan inte luta sig mot känslor allena, det är ett alldeles för svajigt ryggstöd.

De kräver tydliga principer. En bättre sådan är att smädande av religiösa skrifter måste ingå i yttrandefriheten, även om det provocerar oss.


Gud sitter, liksom djävulen, i detaljerna.

Hajj – vallfärden till Mecka

 Nu inleds hajj (vallfärden till Mecka)som är muslimernas gemensamma livsmål.

Gårdagen var Johannes döparens dag i Svenska Kyrkan och jag drogs efter högmässan in i ett samtal om dopet som har varit tema i gudstjänsterna en tid.

Vi pratade om hur andra religioner saknar dopets sakrament.

Därefter kom vi in på bönen som på olika sätt genomförs i judendom, islam och kristendom.

Judarnas och muslimernas böner är ganska ritualiserade medan kristna får lära sig att Gud hör bön när hur man vill och när man vill.

Bönreglemente saknas i Tanakh och Toran medan bibelns evangelier berättar om hur Jesus föreskrev den bön som vi kallar Herrens bön. Bed som jag sade Jesus.

Enligt koranen sade Muhammed likadant men hans bön innehöll regler om tvagning före bön och speciella kroppsrörelser under bönen.

(Kanske ville Muhammed bli Jesus 2.0 men det gick i så fall lite så där....)

Det gör att islam sticker ut och här följer islams bönereglemente.

Högerklicka på bilderna och välj öppna i ny flik så blir de stora.

Kristendomen och islam har kors i symbolerna men med helt olika innebörd.

S&SD

Nyheter idag:

Märta Stenevi rasar mot Socialdemokraterna som hon anklagar för att ”upprepa SD:s narrativ”. Detta efter att ledande Socialdemokrater försöker ta åt sig äran för den nya politiken inom migration, integration och kriminalitet som den blågula regeringen driver.

I en debattartikel i Expressen på torsdagen tar ledande Socialdemokrater åt sig äran för den nya politiken inom migration, integration och kriminalitet som regeringen driver.

”Åren 2014–2022 innebar stora politiska omprövningar. Inom loppet av åtta år lade vi socialdemokrater om både den svenska migrations- och kriminalpolitiken” skriver arbetsmarknadspolitiska talespersonen Teresa Carvalho, socialpolitiska talespersonen Fredrik Lundh Sammeli, SSU:s ordförande Lisa Nåbo och kriminalpolitiska talespersonen Ardalan Shekarabi.

”Vi avslutade därmed tvärt en decennielång utveckling mot en ohållbar migrationspolitik samtidigt som vi på kort tid höjde straffen för över 80 brott. Det var utmanande att hastigt lämna den liberala linje som alliansregeringen drivit åren 2006–2014 och som vi också hade stöttat. Det var i sanning ett paradigmskifte” fortsätter kvartetten, som sedan skriver att denna politik behöver fullföljas under kommande årtionde.

”Om detta råder i dag bred enighet. Den socialdemokratiska omläggningen och inriktningen var rätt. 00-talets politik kommer inte att komma tillbaka.” lovar kvartetten.

Socialdemokraterna får som väntat kritik från sina politiska motståndare till höger.

Men den här gången kommer kritik även från rödgrönt håll. ”S skyller kriminaliteten på invandrare. Inte på urholkad välfärd, marknadsskola eller skattesänkningar för rika, utan på invandrarna. Inget politiskt ansvar – skyll på de som har minst” skriver Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi som menar att ”S upprepar SDs narrativ.”

Den muslimska aktivisten Rashid Musa menar att ”Socialdemokraterna kopierar delar av tidöavtalet”.

Författaren och poddaren Sebastian Mattsson anser att ”S är ett fullständigt meningslöst parti”.



Här är artikeln:




"Vi socialdemokrater uppdaterar nu vår samhällsanalys, tydliggör problemformuleringar och presenterar nya politiska lösningar.

Tre centrala områden handlar om migration, integration och kriminalitet.

Vi kommer i god tid innan nästa val att presentera nya politiska förslag, men vill redan nu dela med oss av några utgångspunkter för det kommande politikutvecklingsarbetet, skriver Teresa Carvalho, Fredrik Lundh Sammeli, Lisa Nåbo och Ardalan Shekarabi.

Åren 2014–2022 innebar stora politiska omprövningar. Inom loppet av åtta år lade vi socialdemokrater om både den svenska migrations- och kriminalpolitiken.

Vi avslutade därmed tvärt en decennielång utveckling mot en ohållbar migrationspolitik samtidigt som vi på kort tid höjde straffen för över 80 brott. Det var utmanande att hastigt lämna den liberala linje som alliansregeringen drivit åren 2006–2014 och som vi också hade stöttat.

Det var i sanning ett paradigmskifte.

Det kommande decenniet behöver nu detta paradigmskifte fullföljas. Sverige kommer under lång tid behöva ha en stram migrationspolitik samtidigt som vi anpassar straffsatser och polisiära befogenheter efter brottsutvecklingen.

Om detta råder i dag bred enighet. Den socialdemokratiska omläggningen och inriktningen var rätt. 00-talets politik kommer inte att komma tillbaka.

Samhället tappade kontrollen när migrationen blev för stor och många familjer under de första, ofta arbetslösa, åren i Sverige hamnade i samma kommuner och utsatta områden.

Anledningen till det stavas samhällsgemenskap. Att vi svenskar vill leva i en samhällsgemenskap.

Vi vill inte leva i ett land där ditt kön, bakgrund, familj, klan eller samhällsklass styr dina förutsättningar. Vi vill leva i ett land där du själv är fri att styra dina vägval och forma din framtid. Där tryggheten följer av ett starkt samhällskontrakt där du garanteras en trygg uppväxt, fungerande rättsväsende, bra skolgång, sjukvård, pension och äldreomsorg.

Där reglerna är tydliga: ”Gör din plikt kräv din rätt” och där vi också kan lita på att den plikttrogne medborgaren belönas samtidigt som den fuskande bestraffas. Vi vill leva i ett starkt samhälle, som har makten och förmågan att göra en sådan frihet och rättvisa möjlig.

Den svenska migrations- och integrationspolitik som fördes från slutet av 90-talet till 2015 omöjliggjorde en sådan politik. Samhället tappade kontrollen när migrationen blev för stor och många familjer under de första, ofta arbetslösa, åren i Sverige hamnade i samma kommuner och utsatta områden.

Detta samtidigt som samhället dragit sig tillbaka till förmån för marknadskrafterna inom flera samhällssektorer som exempelvis skolan, bostadsbyggandet, omsorgen och arbetsförmedlingen. Det har varit förödande för sammanhållningen i vårt land och bidragit till att fattigdom, utanförskap och sociala problem har koncentrerats till utsatta områden där samhällets närvaro är som svagast.

Gängkriminaliteten sticker ut

Och det mest extrema uttrycket för denna segregation är den växande gängkriminaliteten.

För det måste upprepas att den svenska gängkriminaliteten sticker ut i ett internationellt perspektiv. Samtidigt som den allmänna brottsligheten i Sverige stagnerat och inom vissa områden till och med minskar så blir den snabbt och brutalt allt mer hänsynslös inom gängmiljön. Och det är ifrån de utsatta områdena som gängen fortsätter rekrytera.

Det här är centralt när vi nu ska ta fram nya politiska förslag för att knäcka de kriminella gängen och stoppa nyrekryteringen. Parallellt med åtgärder som ökar polisens och rättsväsendets möjligheter att klara upp och lagföra brottslingar behöver vi också utarbeta förslag som på lång sikt kan bidra till att bryta segregationen och utsträcka samhällsgemenskapen till de utsatta områden som i dag står utanför.

Det är nödvändigt för att återupprätta tilliten till samhällets förmåga. Ytterst är det nödvändigt för att bevara vår samhällsmodell.

Under året som kommer blir detta vårt dubbla fokus i möten med forskare, myndigheter, lokalpolitiker och civilsamhälle. Å ena sidan nya förslag för direkta insatser som knäcker gängen. Å andra sidan långsiktiga insatser för att bygga en starkare samhällsgemenskap som förhindrar nyrekryteringen.

Av Teresa Carvalho (S)
arbetsmarknadspolitisk talesperson

Fredrik Lundh Sammeli (S)
socialpolitisk talesperson

Lisa Nåbo
ordförande SSU

Ardalan Shekarabi (S)
kriminalpolitisk talesperson"

S & Hamas

Riksdagsledamoten Jamal El-Haj tycks inte ha brytt sig om de anklagelser som omgärdade Palestinakonferensen och dess ordförande Amin Abu Rashid.

Isamband med den kritiserade Palestinakonferensen i Malmö i slutet av maj stormade det rejält. Socialdemokraterna (S) avrådde riksdagsledamoten Jamal El-Haj från att delta, sedan konferensens ordförande Amin Abu Rashid pekats ut som en ledarfigur för terrorstämplade Hamas. Men El-Haj trotsade beslutet. I stället viftade han bort anklagelserna om konferensens Hamas-kopplingar.

Någon vecka efter Palestinakonferensen ägt rum kallar dess ordförande Amin Abu Rashid till en presskonferens i Malmö med sitt juridiska ombud. Syftet är att klara ut ”missförstånd som varit i media” kring konferensen. Abu Rashid nekar till att vara kopplad till Hamas. Han säger sig bedriva humanitärt hjälparbete genom biståndskonvojer. Samtidigt finns ett latent hot om lawfare på presskonferensen – Abu Rashid antyder att det kan bli aktuellt med förtalsstämningar mot medier och debattörer som är kritiska mot Palestinakonferensen.

Själva Palestinakonferensen i Malmö var en politisk manifestation och kulturell folkfest. Jag lyssnade igenom talen och inget kontroversiellt yttrades. Dock kan man kraftigt ifrågasätta lämpligheten att arrangera en sådan konferens i just Malmö – en stad som blivit världskänd för antisemitism.

Men man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Även om konferensen attraherar vanliga palestinier har konferensarrangörerna länge kopplats till Hamas av både Israel och tyska säkerhetsmyndigheter. Det är inget litet problem. Med största sannolikhet visste El-Haj om tidigare anklagelser om Hamas.

Sedan december 2013 står Abu Rashid på Israels lista över minst 14 individer och entiteter som klassificeras som ”Hamas i Europa”. Han var tidigare medlem i den holländska förgreningen av al-Aqsa stiftelsen som sedermera terrorstämplades av EU 2003. Under rättegången mot Holy Land Foundation, en Hamas-fond i USA, dyker ett dokument upp signerat av Abu Rashid, som listar palestinska välgörenhetsorganisationer i Europa. De misstänks vara kopplade till Hamas.

Abu Rashid var också en av de främsta europeiska organisatörerna av Gazaflottiljen 2010 och var ombord på skeppet Mavi Marmara. Turkiska IHH (İHH Humanitarian Relief Foundation) ligger bakom Gazaflottiljen som även kopplats till Hamas av tysk domstol. Redan år 2010 dyker Abu Rashids namn upp i medierna, anklagad av Israel, för att vara ansvarig för Hamas penninginsamling i Västeuropa.

År 2003 grundades den årliga Palestinakonferensen av Palestinian Return Center (PRC). Anklagelser om Hamas-kopplingar har riktats även av tyska myndigheter genom åren. När konferensen skulle hållas 2019 i Berlin rapporterade tyska inrikesunderrättelsetjänsten att konferensen ”organiseras bland annat av Palestinian Return Center, som anses vara Hamas centrala propagandaorganisation i Europa”.

Hamas-kopplingarna är tydliga. Men för Jamal El-Haj, en svensk riksdagsledamot som talande nog kallar palestinierna för ”mitt folk”, verkar dessa kopplingar inte spela någon som helst roll.




Magnus Ranstorp