Carl-Oskar Bohlin och (S)(V)T

Intervjun

som (S)(V)T inte vill sända oredigerad
vilket avslöjar deras vänsterlojaliteter!

(S)vT som S-marionett

 Bohlins video

V-poitiker dödshotar flicka

Om dessa två vänsteraktivister tiger
SvT och SR eftersom de är lojala

mot vänstern i valtider!

(S)(V)t & (S)R

Svensk Public service går i taket för en

moderat jävsröst i kärnkraftsfrågan

medan de tiger som muren inför en

vänsterpartist som vill mörda

alla Sverigedemokrater!

Kvartoft & Holmberg

Varför refererar SVT till ETC:s Somar Al Naher?

När SVT:s Anders Holmberg och Camilla Kvartoft frågar ut Jimmie Åkesson hänvisar de till en ledarkrönika i knallröda ETC. Hur är det möjligt att ingen på redaktionen drog i bromsen, frågar sig Sakine Madon.

När Jimmie Åkesson i SVT:s valsatsning Utfrågningen frågas ut om partiets hållning till islam finns det en del att pressa honom på. Är det exempelvis rimligt med ett förbud av slöjan, hijab på vuxna kvinnor, på offentlig plats? Ansiktstäckande plagg är en annan sak, även barns rätt att slippa slöjan. Men den sverigedemokratiska politiken är långtgående. Medan delar av svensk vänster vill särbehandla islam åt ett håll – förbjuda koranbränningar och kalla islamkritisk konst för rasism – vill SD särbehandla åt andra hållet och få bort muslimska attribut från offentligheten.

Det finns som sagt relevanta frågor att ställa. I stället visar Anders Holmberg och Camilla Kvartoft upp en krönika av ETC:s ledarskribent Somar Al Naher om att SD:s Richard Jomshof skulle vara ”så rädd” för henne som muslim. Kvartoft presenterar publikationen som ”oberoende rödgröna ETC”. Därefter envisas programledaren om att Åkesson ska reagera på det som Al Naher har skrivit.

Det är svårt att tänka sig Holmberg och Kvartoft hänvisa till vad Mats Skogkär på Bulletin anser.

Av alla röster i den svenska debatten om islam och islamism väljer SVT-redaktionen Somar Al Naher i ETC. Hon har bland annat kallat moderaten Hanif Bali för ”husinvandrare”, alltså en sorts rasförrädare, efter att han hade föreslagit försörjningsskyldighet för den som gifter sig med någon som invandrar hit.

Det är svårt att tänka sig Holmberg och Kvartoft sitta och intervjua Nooshi Dadgostar och hänvisa till vad Mats Skogkär på Bulletin anser om antisemitismen i Vänsterpartiet, eller till vad ”oberoende Riks” tycker om Socialdemokraternas Magdalena Andersson.

Det går knappt att ens föreställa sig utfrågarduon i SVT hänvisa till min kritik av Miljöpartiets Daniel Helldéns relativisering av islamism vid en utfrågning av språkröret. Jag hade blivit obekväm om så skett. Det är inte en opartisk public service-uppgift att hänvisa till vare sig mina eller andras ledartexter på det sätt som gjordes i utfrågningen av Åkesson. I fallet med ETC och Somar Al Naher är det dessutom ett så tydligt exempel på SVT:s oförmåga att förstå att refererande till vänsterskribenter är politiskt laddat. När vänsterskribenter lyfts fram på det sättet blottas dubbla måttstockar.

Sakine Madon

Public (S)ervice

(S)vT och Davidsstjärnan

Valarbetarna i (S)vT tiger som muren när antisemitismen manifesteras!

Analfabetism

Wiki


Ingen tänkte på analfabeterna

Johnny Patterson har skrivit en bok som bland annat förklarar naiviteten kring invandring och integration Skärmdump från X

Johnny Patterson har skrivit en bok som bland annat förklarar naiviteten kring invandring och integration Skärmdump från X

Hur kunde människor vara så naiva att de trodde att all invandring var lönsam och att integrering skulle gå lätt som en plätt? En ny bok kommer med en förklaring.

5 jul 2026 

Dan Korn

I torsdags flög jag från Göteborg till Manchester. När jag satt mig tillrätta och passagerare letade efter sina platser, kom en ur kabinpersonalen fram till mig och bad att få se mitt boardingkort. Det visade sig pinsamt nog att jag hade satt mig på fel plats. I stället för plats 11F satt jag på 12F. Orsaken till det missödet berodde på att när jag kom in i planet var rad 11 redan fullsatt, så jag tittade inte så noga, utan utgick från att min plats var på raden bakom.

Kabinpersonalen frågade därför även familjen som satt där jag skulle sitta efter deras boardingkort. Det blev ganska snart tydligt att familjen, en mor och hennes barn, inte var läskunniga, utan hade chansat och hamnat nästan rätt. Två av dem skulle sitta på andra sidan mittgången, men en kanske tolvårig pojke skulle sitta för sig själv några rader längre fram. Men eftersom han inte kunde läsa sig till var sätet 7A var, fick kabinpersonalen lotsa honom dit.

En familj av analfabeter. Varifrån de kom vet jag inte, men det bör ha varit utanför Europa. Med tanke på resrutten är väl det troligaste att de antingen bor i Sverige eller i Storbritannien.

Statistiska Centralbyråns siffror säger det tydligt och klart. Bland dem med stora läs- och skrivsvårigheter är de flesta utlandsfödda. Hälften av de utlandsfödda i ”områden med stora socioekonomiska utmaningar”, som det så vackert heter, har dessa svårigheter. Men de räknar brett. Ungefär 780 000 personer i åldrarna 16-65 år har ”otillräckliga läsfärdigheter”. Eftersom detta innebär allt ifrån dem som inte kan se skillnad på ett A och ett F, som i fallet med familjen på flygplanet, till människor som har ”mycket svårt att förstå mer avancerade texter” är det svårt att veta hur många rena analfabeter som finns.

När jag försöker ta mig igenom en text av Heidegger, Wittgenstein eller Hegel känner jag att jag också kan räknas till gruppen som har ”mycket svårt att förstå mer avancerade texter”. Men det är givetvis inte det som avses. Vad det handlar om är att människor som inte kan förstå skriven text inte kan få arbeten där läskunnighet är nödvändigt.

Hur var det nu igen? Skulle inte invandringen medföra ett enormt kunskapslyft, men horder av läkare och akademiker som skulle berika Sverige? Talade någon om analfabeter?

Tänkte inte på det.

Samma morgon läste vi om ett stort slagsmål i Limhamn där folk pucklade på varandra med tillhyggen, så att flera fick föras till sjukhus. Polisen hade fullt upp och uppgifterna om vad som hände var därför oklara. Var det två familjer som slogs med varandra, eller var det en släkt, där folk bråkade? Ja säg det. Det var inte på svenska de skrek på varandra, så det var inte lätt för polisen att avgöra.

Polisbevakningen fortsatte på sjukhuset, så att inte nya slagsmål skulle utbryta där. När kostnaderna för invandringen utreds, tas dessa kostnader med i beräkningen? För ingen kan väl påstå att familjerna Andersson, Pettersson och Lundström brukar puckla på varandra på detta vis?

Tänkte inte på det.

Samma natt i samma stad blev en 37-årig man skjuten till döds av en jämnårig. Båda var, som det brukar heta, ”kända av polisen”. Båda hade utländsk bakgrund. När invandringens kostnader beräknas, hur beräknar man då lidandet för detta slags händelser? Kostnaderna för skjutningen i sig, med allt från polisingripanden till fängelse och dessvärre begravning, är ju en sak. Men hur beräknar man den ökade otryggheten i kronor och ören? Enbart genom att studera de sjunkande fastighetspriserna i områden med ”utmaningar”?

Tänkte inte på det.

Men vad tänkte man då?

Man brukar halvt på skämt tala om alla de människor, inte minst på ledande befattningar, som tycks ha trott att invandrare omedelbart vill bli som svenskar så fort de passerar gränsen. Sådana finns förvisso, men de som medvetet arbetar på att förhindra integration, exempelvis genom att bli noggrannare med anständigt uppträdande och klädsel än man var i hemlandet, finns också. Men hur kan man vara så naiv att man med Annie Lööf tror att trettio miljoner invandrare ”kan svenska” och med Åsa Romson menar att det räcker med att åka tunnelbana i Stockholm för att bli svensk?

I den nyutkomna boken ”The age of reconstruction” ger Johnny Patterson en förklaring. När järnridån föll och Sovjet kollapsade menade många att Västvärldens samhällssystem med demokrati och mänskliga rättigheter hade segrat. Alla ville bli som Väst. Francis Fukuyama myntade i en tidningsartikel och senare i en bok begreppet ”The end of history”. Historien tog slut, därför att enligt Hegels idé om tes, antites och syntes var historien en ständig kamp mellan dessa fenomen. Nu hade kampen upphört och världen höll på att förvandlas till idel demokratier av västerländskt snitt. Alla diktaturer, som exempelvis Kina, hade visserligen inte upphört, men genom en naiv tolkning av Adam Smith, som sannolikt hade gjort Smith själv rasande, trodde man att om vi bara handlade tillräckligt mycket med Kina så skulle landet bli demokratiskt av sig själv.

Demokratin skulle bli den enda styrelseformen, marknadsekonomin en världsekonomisk lösning, liberalismen den enda ideologin. Hela livet var en glad operett. Du härliga tid, ljuva nittiotal!

Man var så övertygad om förträffligheten i Västvärldens livsstil att man utgick från att alla ville bli som oss. Folk skulle behålla lite skojiga danser och spännande maträtter, så mångkultur var jättebra. Men ideologiskt skulle vi alla bli lika. Och när verkligheten inte överensstämde med denna underbara karta, följde man kartan och brännmärkte dem som hade fräckheten att avslöja diskrepansen.

Francis Fukuyama nyktrade snart till och tog avstånd från sina tidigare idéer. I sitt tvåbandsverk om Political Order (2011-2014) ställer han sig frågan hur ett land kan bli som Danmark. Svaret är en lång och mödosam vandring genom historien, där en viktig ledtråd är att Danmark, liksom Sverige, hade en i huvudsak läskunnig befolkning redan vid 1500-talets slut, tack vare reformationens tanke om att alla borde kunna läsa Bibeln.

Många har ännu inte vaknat upp ur 1990-talets drömvärld och det finns de som fortfarande brännmärker dem som ser att det inte blev som de trodde. Andra är fortfarande övertygade om att man kan räkna ut invandringens lönsamhet – åtminstone på sikt. Men när en svensk polis på besök i Köpenhamn blir ihjälslagen när han hejar på Norge i en fotbollsturnering, av ett gäng som hejar på Elfenbenskusten, kanske någon kommer till insikt om att detta är en fråga som handlar om mer än kronor och ören.

Anders det mediala kräkmedlet

Aftonbladet har en viktig uppgift att hålla rent vänsterut.

Men tyvärr agerar Anders Lindberg nyttig idiot åt antisemiter i Vänsterpartiet.

Aftonbladet vill få oss att glömma judehatet

Officiellt lämnade Anders Lindberg Socialdemokraternas kommunikationsavdelning efter valet 2010. I själ och hjärta har han aldrig gjort det.

Vid skandaler på den politiska vänsterkanten brukar jag därför nyfiket läsa Aftonbladets ledarsida. Hur ska den politiska chefredaktören Anders Lindberg spinna skandalen denna gång?

Det vanliga mönstret är tystnad. Sedan pekar Lindberg i regel på någon annan, som inte har med själva skandalen att göra. Reaktionen på Expressens avslöjanden om antisemiter och terrorromantiker i Vänsterpartiet är ett typexempel.

I en hel vecka höll ledarredaktionen tyst om Expressen-reportern Inas Hamdans granskning. Sedan gick ledarskribenten Jonna Sima till attack mot… Sverigedemokraterna.

Vinkeln var att SD-ledaren Jimmie Åkesson kastade sten i glashus när han kritiserade Nooshi Dadgostar. Gömt i ordmassorna fanns visserligen några få meningar med kritik mot Vänsterpartiet. Men huvudbudskapet var ändå att det var fel av politikerna att ens debattera judehatet i V.

Möjligen insåg Anders Lindberg att det såg konstigt ut att Aftonbladet har skrivit fler ledartexter om Ulf Kristerssons hönshus på Harpsund än om den öppna antisemitismen i Sveriges fjärde största parti. I helgen återkom Lindberg hursomhelst till frågan.

Jag skulle bara önska att han inte gjorde det för att försöka skyla över utbrett judehat.

Men inte heller denna gång var det judehatet och terrorromantiken i V som gjorde Lindberg mest upprörd. Skurken denna gång var i stället… jag.

Rubriken löd: ”Expressen rasar: V pratar ju arabiska”.

Flera av de avslöjade V-kandidaterna kan inte prata ordentlig svenska. Oroväckande, skrev jag i mitt nyhetsbrev. Jag trodde att det var okontroversiellt. Det är politiker i kommunernas socialnämnder som fattar beslut om att tvångsomhänderta barn. Dålig svenska betyder bristande rättssäkerhet.

Men enligt Anders Lindberg är min åsikt att folkvalda bör kunna kommunicera på det språk som talas i nämnder och fullmäktige inget annat än en rasistisk hundvissla.

För att få ihop sin tes låtsas han som att jag tycker att det är problematiskt att det finns politiker som talar arabiska. Det stämmer så klart inte. Många människor talar fler språk än ett. Lindberg själv lär exempelvis, likt de flesta svenskar, kunna ta sig fram hyfsat på engelska när han befinner sig utomlands.

Flerspråkighet är inget problem. Inas Hamdan och hennes viktiga granskningar är ett bevis på värdet av att kunna just arabiska.

Problemet är att V-kandidaterna inte talade svenska. Om Lindberg inte förstår detta kan han prova att anställa ledarskribenter med samma svaga svenskkunskaper som vänsterpartisterna och se vad som händer.

Det ska vara blanka vapen i debatten. Det är nyttigt att ledarsidor bråkar med varandra. Om idéerna tryter nere i Kungsbrohuset får Anders Lindberg gärna skriva årets tredje helgkrönika om mina åsikter.

Jag skulle bara önska att han inte gjorde det för att försöka skyla över utbrett judehat.

Ledarsidor borde tvärtom höja priset för alla partier att ha antisemiter i sina led. Så resonerar jag, oavsett om det handlar om Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna.

Men för Anders Lindberg står inte kampen mot antisemitism i fokus. Hans främsta impuls är att vända det hela till sina politiska motståndares nackdel. Allt för spelet.

Det är ett bedrövligt sätt att använda sin mediala makt.

DN & islamismen

VW (Vidrige Wolodarski) har format  om den tidigare magnifika frihetsmegafonen till en vänsterflöjt



DN rycker ut till islamisternas försvar

Publicerad 31 maj 2026

Äntligen har Sida lyssnat på Säpos varningar om extremism, och stoppat pengaflödet till Islamic relief. Då rider DN ut till den kontroversiella organisationens försvar.

Biståndsminister Benjamin Dousa, M, vill att Sida följer försiktighetsprincipen.

Sofie Löwenmark

Sida har efter mångt och mycket dragit in stödet till biståndsorganisationen Islamic relief Sverige. I medierapporteringen i DN och Dagens etc framställs myndighetens beslut som något slags högerpopulistisk kampanj från regeringen.

Det är historielöst och spelar, medvetet eller omedvetet, islamistiska krafter i händerna.

Svenska myndigheter är inte ensamma om sin bedömning. Tyskland stoppade 2020 statlig finansiering till Islamic relief efter att man konstaterat personkopplingar till Muslimska brödraskapet i både den tyska och den internationella organisationen. Året därpå gjorde Nederländerna detsamma med liknande motivering. Tidigare har Israel och Förenade Arabemiraten förbjudit Islamic relief.

Nyligen offentliggjordes en rapport från den tyska revisionsmyndigheten som fullständigt sågar den tidigare finansieringen av biståndsorganisationen. Stora summor betalades ut utan att myndigheterna kunde klarlägga var pengarna hamnade. Det krävdes att den liberala muslimska kvinnorättsaktivisten Seyran Ateş processade i domstol i fem år för att få ut den tidigare sekretessbelagda rapporten.

2020 skakades Islamic reliefs toppskikt av en antisemitism-skandal. En styrelseledamot hade kallat judar för ”barnbarn till apor och svin” och Egyptens president för ”judarnas son”. Hans ersättare visade sig också ha spridit antisemitism och hyllat Hamasledare som personer som ”besvarat Muslimska brödraskapets gudomliga och heliga uppmaning”. Hela styrelsen tvingades avgå.

Det var alltså inte någon perifer lokalavdelning som spårade ur. Det var Islamic reliefs internationella ledning som avslöjades som brödraskapstrogna antisemiter

Det var alltså inte någon perifer lokalavdelning som spårade ur. Det var Islamic reliefs internationella ledning som avslöjades som brödraskapstrogna antisemiter. Sett till organisationens historia kom det knappast som en blixt från klar himmel.

För parallellt avslöjades hur organisationens grundare kallat den förföljda yazidiska folkgruppen för djävulsdyrkare. Han har tidigare också uttryckt sin beundran för Muslimska brödraskapets idévärld.

Självklart kan en organisation bedriva verkligt välgörenhetsarbete och samtidigt sprida islamistisk ideologi. Det är ofta just så islamistiska rörelser byggt legitimitet och inflytande, särskilt de nära Muslimska brödraskapet. Det är en strategi.

Islamic reliefs försvarare argumenterar för att organisationen inte direkt kopplats till islamism som är våldsbejakande – som om den låga ribban skulle vara tillräcklig.

Det köpte inte den tyska regeringen som i stället talade om islamistisk ”mjuk makt”, ett verktyg för att sprida brödraskapets version av islam. Muslimska brödraskapet är världens mest inflytelserika islamistiska rörelse. Den bygger sin makt långsiktigt genom nätverk, moskéer, biståndsorganisationer, personkopplingar och ideologisk infiltration.

I ett reportage i DN får läsaren följa med till nöden i Etiopien. Ett projekt som ska läggas ned efter Sidas stoppade stöd. Inget nämns om att Islamic relief globalt drog in strax under 4 miljarder enligt senaste årsredovisningen.

Inte heller berättar DN om organisationens omfattande verksamhet i västvärlden. Som Muslim Charity Run i London förra året, där kvinnor och flickor över 12 år var förbjudna från att delta. Eller om den Islamic relief-sponsrade konferensen i USA nyligen där huvudanförandet hölls av en förintelseförnekare.

Biståndsminister Benjamin Dousa, M, har rätt om att Sidas försiktighetsprincip borde ha införts för länge sedan.

Svenska skattepengar ska inte gå till att stärka islamisters inflytande – varken i Sverige eller i världens katastrofområden.


LÄS MER: Moskéer i Sverige mer radikala än i Syrien

LÄS MER: Här är våldsmännen vänstern inte vill utvisa

Kompetensregnet

 

Politrukerna

Gunnar Axén

@gunnaraxen

Tidningen Journalisten har gått igenom samtliga kandidater i höstens val som är journalister, totalt 126 stycken. Så här fördelar sig partitillhörigheten bland dem. Det finns väl ingen politisk slagsida i media...?

@avPublicService

Public Service och vänstern

 

Carl Eos

Kvartals granskning av SVT/SR och SOM-institutet vid Göteborgs universitet är fullständigt magisk. Detta är anledningen till att vi behöver fler och bättre medier.

SOM-institutet har överdrivit förtroendet för SVT/SR genom att medvetet låta kritiska högerväljare vara underrepresenterade.

SVT/SR har vetat om detta men ändå rapporterat okritiskt om sitt höga förtroende.

SVT/SR har slutat rapportera resultat från andra mätningar som är mer negativa för dem.

SVT/SR har betalat SOM-institutet utan att redogöra för det.

Samtiden:
SVT & SR i korruptionsskandal – betalade för sina höga förtroendesiffror
Tina von Schinkel
•
24 april 2026
Ska SVT och SR stänga ner alla politiska program fram till valet? Den frågan bör ställas efter att tidningen Kvartal har avslöjat att SVT och SR har använt sig av undersökningar som visat felaktigt höga siffror när det gäller folkets förtroende för public service. SVT och SR har dessutom känt till felet och betalat för de missvisande undersökningarna åtminstone sedan 2009. Hur mycket de sammanlagt har betalat under åren är okänt, men för det senaste året rör det sig om närmare en halv miljon kronor.

Hur SVT och SR har agerat under de år de vetat om att det framför allt var SD-väljare vars åsikter inte syntes i SOM-institutets förtroendeundersökningar vid Göteborgs universitet är oklart. Det vill säga om bortfallet av dessa väljare var en slump, eller om det skedde på uppdrag av SVT och SR.

Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt vid Uppsala universitet, säger till Kvartal att det är ”korrupt” eftersom public service-bolagen har använt siffrorna som underlag till departement och politiker för att motivera sin finansiering. Genom att visa upp höga förtroendesiffror har public service också kunnat argumentera för ökade anslag – år efter år.

Uppsalaprofessorn Olle Lundin till Kvartal: – Det är vilseledande. Om man dessutom fattar beslut på siffror med skakig grund är det inte säkert att det blir de bästa besluten. Då får man ett beslut som är halvbra. Det är korrupt. Det var en brutal nyhet.

SVT har sedan Kvartals avslöjande lagt upp en förklarande text, dock inte som en nyhet. Där beskriver de SOM-institutet som både ”oberoende” och medger att SVT och SR ”bidrar ekonomiskt till att vissa frågor ställs”. Några siffror redovisas inte. Eftersom public service drivs i stiftelseform undgår de också offentlighetsprincipen som andra statligt finansierade institutioner lyder under.

Att förtroendet för SVT och SR bland SD- och högerväljare är lågt är väl känt hos public service. Förra året låg siffran, enligt det numera inte helt trovärdiga SOM-institutet, på 57 procent. I år är den nere på 47 procent, påstår samma institut. Men vem vet, kanske är den ännu lägre? Den låga siffran förklarade SVT med att det rör sig om personer som ändå inte gillar något som har med staten att göra. De visar samma låga förtroende för institutioner som försvaret, sjukvården och hovet, förklarade SVT:s vd Anne Lagercrantz. Det är en trend sedan 2010, menar SVT:s vd. (Red. anm: SD kom in i riksdagen 2010.)

Vi ska alltså förstå att dessa människor är lågt stående varelser som inte fattar någonting och som det allmänna ändå inte bör ta någon notis av. SVT och SR sätter här normen för vilka åsikter och värderingar som är acceptabla. Faller man utanför denna norm är man irrelevant, enligt SVT och SR:s synsätt.

Lagercrantz uttalande säger en hel del om hur tongångarna går på dessa statligt finansierade redaktioner. Hånfullheten och föraktet mot oliktänkande är slående. Att SVT och SR dessutom betalar för att sudda bort dessa människor från offentliga förtroendeundersökningar är absurt och skrämmande. De försöker helt enkelt radera bort verkligheten, inte för allmänhetens bästa utan för sitt eget. Bara det i sig ger goda grunder för att ifrågasätta SVT och SR:s existens. Var detta droppen? Är det dags att avsluta statens roll att driva tv och radio?

Och om de nu är så bra som de själva påstår borde de kunna privatfinansieras. Med så högt förtroende som de påstår sig ha borde många vara villiga att betala frivilligt för deras program. Eller?

SVT visste att de ljög
Kvartal har avslöjat att SOM-insitutet har överdrivit allmänhetens förtroende för SVT och SR. Dessutom menar de att SVT har vetat om detta men ändå fortsatt att rapportera de felaktiga siffrorna. Slutligen har de också valt att sluta rapportera Medieakademins siffror som är mer negativa för SVT. Något är ruttet i denna historia.

SOM-undersökningarna vid Göteborgs universitet har under lång tid haft problem med representativiteten. Vissa grupper, särskilt SD väljare, svarar i lägre grad och vägs inte upp på ett sätt som fullt ut kompenserar för bortfallet. Resultatet blir en systematisk snedvridning. När dessa siffror sedan används för att slå fast att förtroendet för Sveriges Television och Sveriges Radio är mycket högt skapas en bild som inte är sann.

Problemet förvärras av att detta inte varit okänt. Tvärtom pekar kritiken på att både redaktioner och ansvariga känt till bristerna men ändå fortsatt att presentera resultaten som robusta mått på allmänhetens förtroende. Här går man från slarv till något mer allvarligt. Man använder osäkra siffror för att stärka sin egen legitimitet.

Public service har ett särskilt uppdrag. Deras trovärdighet vilar på att de uppfattas som sakliga, transparenta och självkritiska. När de i stället framstår som beroende av en mätning som gynnar den egna bilden uppstår en förtroendeklyfta. Den klyftan är redan tydlig på högerkanten men riskerar nu att fördjupas ytterligare.

För många väljare som länge misstänkt att institutioner inte är neutrala blir detta ett konkret bevis. Det handlar inte längre om en känsla utan om ett mönster. Man ser hur statistik används selektivt hur kritik tonas ned och hur en positiv självbild reproduceras trots kända brister. Detta är exakt det som undergräver tillit. Högerväljarna gör ju rätt i att inte lita på institutionerna.

Förtroende kräver inte perfektion men det kräver hederlighet. Om man vet att ett underlag är skevt måste det sägas öppet och tydligt. Om man inte gör det signalerar man att slutsatsen är viktigare än sanningen. Och när den signalen väl nått fram är skadan svår att reparera.

Konsekvensen är att inte bara en undersökning ifrågasätts utan hela systemet SOM-institutet förlorar i auktoritet. Public service förlorar i trovärdighet. Och i förlängningen försvagas tilliten till samhällsinstitutioner i stort.

Detta är inte bara ett metodproblem. Det är ett legitimitetsproblem. Och det är ett problem som nu riskerar att cementera den bild som många redan har att de institutioner som ska stå över politiken i själva verket inte gör det.

Utvisning av barn

Ytterligare ett bevis för att svensk

public service kampanjar för att

avsätta den borgerliga regeringen

Stämmer det verkligen att bebisar utvisas?

Svaret på den frågan är ett nej – inte på det sätt som medierna nu beskriver det. Mediernas beskrivning av fallet med den bebis som hotas av utvisning är en riktigt grumlig historia, där man gör sitt yttersta för att måla upp honom och hans familj som offer för en grym och hjärtlös migrationspolitik. Men i själva verket är det föräldrarna som missat att följa de lagar och regler som gäller i Sverige.

Emanuel, 8 månader, som prytt varenda löpsedel de senaste dagarna, ska alltså inte skickas ensam till Iran om någon nu på allvar trodde det. Han kommer att få fortsätta vara tillsammans med sina föräldrar tills det är dags för hela familjen att återvända hem.

Och varför får familjen inte stanna i Sverige då?

Svaret är väldigt enkelt: Hans föräldrars uppehållstillstånd som arbetskraftsinvandrare går ut i oktober.

Om det kan man förstås tycka vad man vill. Men nu är det så – och då är det så. Det finns lagar och regler även i Sverige och dessa har dessutom skärpts sedan de öppna gränsernas tid.

Emanuels föräldrar kom till Sverige från Iran för att studera. När de väl kom hit gjorde de ett så kallat ”spårbyte” och sökte asyl istället. Men eftersom de helt saknar asylskäl blev det avslag. Då valde de istället att göra ”spårbyte” nummer två och istället bli arbetskraftsinvandrare.

I oktober går Masoumehs uppehållstillstånd som arbetskraftsinvandrare ut. Och eftersom reglerna för spårbyte har skärpts över tid omfattar inte hennes uppehållstillstånd per automatik den son de valt att skaffa medan de befunnit sig här (utan permanent uppehållstillstånd).

Det här borde Emanuels föräldrar haft koll på. Råkoll, faktiskt. Det är faktiskt det minsta man kan begära av människor som befinner sig i ett annat land – att de ska hålla sig informerade om vilka lagar och regler som gäller. Det är vad vi kräver av oss själva, av medborgarna, så varför skulle inflyttade arbetskraftsinvandrare avkrävas något mindre?

De har dessutom haft gott om tid och möjligheter att själva påverka situationen genom att söka uppehållstillstånd för sonen när han föddes. Och även om hemlandet Irans ambassad vägrat att lämna ut pass för den nyfödde kunde de ha löst det genom att vända sig till Migrationsverket och ansökt om ett så kallat främlingspass.

De har uppenbarligen inte gjort något av detta – men trots det har Sveriges Radio har gjort ett helt absurt inslag om fallet.

Skattefinansierade public service har i uppdrag att vara sakliga och neutrala. I det ingår, föreställer jag mig, att de också ska vara sanningsenliga. Men uppenbarligen är det viktigare med snabba klick och möjligheten att försöka påverka gemene man att förfasa sig över Tidöregeringen än med sanningen.

(S)vensk Public (S)ervice

Tips till coachen från en som förundras över idiotin i (S)vt & (S)r

Svensk public service genomsyras av ambitionen att medvetandeprogrammera konsumenterna och dumhetsinjicera dem med olika dejtingprogran och andra realitysåpor.

Skrota samtliga redaktioner som inte arbetar med nyheter och politisk analys men först måste alla politruker omprogrammeras eller avskedas.

Så kan svensk ps spara en miljard per år!

Granskning SVT och SR

1. Stäng dejtingavdelningen. SVT har en hel kategori med dejtingprogram. Alla dejtar alla – bisexuell dejting i spansk lyxvilla. Kaeli dejtar – influencern Kaeli Abdi åker till Italien för att hitta en fotbollsspelare att gifta sig med. Det är väldigt oklart vad en aspirerande fotbollsfrus kärleksliv har med public service-uppdraget att göra. Och Gift vid första ögonkastet är inne på tolfte säsongen.

2. Lägg ner Shaolin Heroes. Jan Emanuel och Jon Olsson åker till Sydkorea för att träna kung fu. Svensk demokrati överlever utan den serien.

3. Sluta vara socialkontor för B-kändisar. SVT ska inte fungera som tillfälliga projektanställningar och marknadsföringsapparat för medieprofiler som behöver fylla på i kassan. Att Naken med Stina Wollter – där Palestinaaktivisten Wollter målade av nakna kändisar (!) – ens producerades säger något.

4. Lägg ner Semester med Garplind. SVT betalade sex utlandssemestrar åt komikern Christopher Garplind – till Schweiz, Grekland, Slovenien, Kanarieöarna och Skottland. Konceptet beskrivs som terapi-tv för trötta kändisar. Premiärgästen var Anne Lagercrantz make, författaren David Lagercrantz, som flögs till lyxiga alporten Zermatt för att tillsammans med Garplind ägna sig åt navelskådande.

5. Skicka en reporter till junior-VM – inte en hel redaktion. Till JVM i Minnesota skickade SVT reporter, programledare, expert och flera kommentatorer. Hockeysverige.se klarade sig med en reporter.

6. Sluta buda på sporträttigheter. SVT betalar 125 miljoner per OS. Därtill VM, EM, bordtennis och rally. Låt TV4, Discovery och andra aktörer sända.

Fokusera på uppdraget

7. Redovisa tittarsiffrorna och kostnaderna för varje program. SVT fick 2025 totalt 5,6 miljarder men skriver att man "aldrig går ut med en redovisning" av vad enskilda program kostar. Man kan ju undra varför.

8. Sluta annonsera i sociala medier. SVT:s uppdrag är inte att spendera skattepengar för att annonsera på Instagram och Facebook.

9. Minska textproduktionen på svt.se. Varje gratisartikel är en kostnad för SVT och underminerar samtidigt privata medier som behöver ta betalt.

10. Sluta skylla på politikerna. SVT tar emot 5,6 miljarder per år. Problemet är inte anslaget. Utan vad man väljer att lägga skattebetalarnas pengar på.

https://kvartal.se/.../tio-spartips-till-svt/cG9zdDo1NzU5MA

Dagens Nyheter – träsknytt

 

Innebörden i DN-artikeln är att en ideologisk

högervridning är bra för elevernas studieprestanda!

Vad betyder det då när elever börjar prestera sämre?

Har de blivit vänstervridna?

Terrorromantik hos Aftonbladet

Aftonbladet hyllade terrorns symboler

Publicerad 2 jan 2026

Aftonbladets ledarsida ville hylla hoppet – men råkade i stället normalisera terrorgrupperna i Palestinatågen.

Hamas och Islamiska Jihads flaggor vajar i ett Palestinatåg i Göteborg.

Foto: Björn Larsson Rosvall/TT / TT NYHETSBYRÅN

Aftonbladet publicerade en snarlik bild utan att kommentera symbolerna.

Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD/IBL

På nyårsaftonen beskrev Fanny Jönsson på Aftonbladets ledarsida det gångna året som ”ett hoppets år”. Hon lyfte fram aktivister som ett ljus i mörkret och illustrerade sin text med en bild på en Palestinademonstration i Göteborg.

Problemet är bara att bilden inte visade något hopp eller fredsbudskap. Den avslöjar ren terrorromantik. För i demonstrationen syns gröna Hamasflaggor, män med Hamas-bandanas och fanor för de terrorstämplade islamistgrupperna Islamiska jihad och Lions’ Den. Det är organisationer som står för väpnad jihad, martyrskap, kvinnors underordning och terror mot civila – inte med vapenvila, internationell rätt och fred.

I hoppets år 2025 har det varit svårt att hitta bilder från Palestinademonstrationer i Göteborg utan Hamas- och Hizbollahflaggor; terrorgrupperna har återkommande hyllats i tågen.

I ledartexten finns också en bild från en demonstration i Rom där svenska Greta Thunberg nyligen poserade tillsammans med Mohammad Hannoun, ordförande för Palestinska förbundet i Italien. Kort senare greps han, misstänkt för att ha slussat omkring 75 miljoner kronor till Hamas via påstådda välgörenhetsorganisationer. Över 70 procent av det insamlade humanitära stödet till Gaza hamnade i Hamas fickor, enligt italienska myndigheter.

Greta Thunberg har fler än en gång dykt upp i sammanhang där gränsen mellan politisk aktivism och terrornära miljöer suddas ut. I den svenska offentligheten har det i huvudsak mötts med tystnad och ursäkter; de granskningar som skulle varit självklara om det gällt någon annan har uteblivit.

Fanny Jönsson beskriver också Global Sumud Flotilla i hyllande ordalag trots att rörelsen konstaterats vara ett samordnat nätverk med dokumenterade kopplingar till terrorgrupperna Hamas, PFLP och Islamiska jihad.

Det är tyvärr talande att terrorromantiken sopades under mattan.

Ironiskt nog förfasar hon sig samtidigt över att svenska och utländska politikers påstådda ”panik över motståndet” och beklagar att aktivister stämplas som terrorister och placeras i samma kategori som al-Qaida. Visst finns det skillnader mellan Islamiska jihad, Hizbollah och al-Qaida, men i detta sammanhang är de trots allt hårfina. Alla tre är islamistiska organisationer som legitimerar våld och terror mot civila.

Trots det är det mycket svårt att hitta ledande svenska Palestinaaktivister – eller företrädare för de organisationer som arrangerar demonstrationerna – som tar avstånd från Hamas och andra palestinska terrorgrupper, om något handlar uttalanden om stöd för terrorgrupperna

Normaliseringen av terrorgrupperna har ett högt pris. Det betalas av svenska judar, som vet vad dessa rörelser anser om dem. Det krävs inte mycket fantasi för att förstå att varje Hamasflagga som syns på svenska gator inskränker svenska judar i deras vardag.

Priset betalas också av de människor som protesterar mot kriget men som entydigt vill ta avstånd från terrororganisationer. De har systematiskt marginaliserats och tillåts inte att vara en del av rörelsen. Demokratiska propalestinska krafter har på så vis trängts bort.

Andra som drabbas är invandrare som flytt från islamismen men som nu möts av förtryckets flaggor i svenska städer. Det är en skam att exiliranier tvingas se den islamiska regimens och Hizbollahs flaggor under demonstrationerna, samtidigt som dessa grupper dödar, fängslar och misshandlar demonstranter på Irans gator.

När Aftonbladet fick klart för sig att man publicerat en bild på en terrorparad ersatte man den tyst med en harmlös serieteckning på våtmarksaktivister. Det är tyvärr talande att tidningen sopade terrorromantiken under mattan.

Ironin fullbordades när Fanny Jönsson applåderar civilkuraget hos en kvinna som gav fingret åt nazister i Stockholm. För i Palestinarörelsen och dess stödtrupper finns en påfallande försiktighet eller direkt tystnad inför Hamas och Islamiska Jihads starka närvaro i demonstrationstågen. Det är som om man är rädd för det egna mörkret.

Men det är hög tid att rikta samma tydlighet mot islamistiska terrorgrupper som mot högerextremister. Våga granska, kritisera och, ja, ge fingret också åt de rörelser som mördar civila, hatar judar, förtrycker kvinnor och bygger sin ideologi på hat.


Bara så kan 2026 bli ett hoppets år.

Anders Lindberg – shariaambassadör

Stolpskottet Anders vet att hans överbetalda marionettjobb hänger på hans förmåga till desinformation.

När manliga journalister försvarar kvinnoförtryck

21 januari, 2026

Kvinnoförtryck är inte en symbolfråga. Det är ett system.Dokument i verkligheten – inte i ledarspalter. Foto Helene Bergman

Kvinnor förtrycks först av religiösa män – och sedan av manliga journalister som kallar kvinnors motstånd för hat.

Det är alltid män som vet bäst när kvinnor ska hålla tyst: män som reglerar kvinnors kroppar, och män som förklarar att protesten mot detta är ”demokratihotande”.

När Anders Lindberg på Aftonbladet angriper Kvinnokraft 4.0 försvarar han inte demokratin – han försvarar ett parallellt könssystem där kvinnors frihet är förhandlingsbar.

Att stötta Kärringbloggen är att stötta kvinnofrihet! 

Swisha 100:- till 123 220 79 75 

 

Dessutom har Anders Lindberg mage att kalla kvinnors kritik av religiösa könsmarkörer för ett ”demokratiskt haveri!” Han försvarar alltså ett kvinnoförtryckande parallellt lagsystem.

I ledaren – som bygger på rapportering från Dagens ETC – görs kvinnor som organiserar sig mot religiösa symboler i offentlig sektor misstänkta. När Kvinnokraft 4.0 mejlar myndigheter, ringer kommuner och ifrågasätter varför flickor i slöja används som symboler, beskrivs det som ”påverkansoperation” och nästan som brottsligt.

Stanna där! 

Sedan när blev fredlig opinionsbildning ett hot mot demokratin? Att kritisera ett parallellt lagsystem – för vissa kvinnor.  När slöjan beskrivs som en neutral identitetssymbol som inte får kritiseras, händer något avgörande.

Kvinnors rättigheter görs villkorade.

Budskapet blir:

Det som vore oacceptabelt i ett sekulärt eller kristet sammanhang ska accepteras här – annars är du rasist.

Detta är kolonial logik i progressiv förpackning:

Att acceptera kvinnors underordning, så länge den kan kallas kulturell eller religiös. Det är inte tolerans. Det är kulturell relativism byggd på kvinnors kroppar. Feminism är inte kulturellt relativ. Feminism omfattar alla kvinnor i hela världen.

Jag har arbetat nationellt och internationellt med kvinnoförtryck i decennier.

Jag har mött kvinnor som:

• tvingats bära slöja
• straffats för att de vägrat
• levt i normsystem där deras kroppar aldrig varit deras egna.

Jag  har t o m skrivit två böcker om det: Förortens Grupp8 och Kulturkrocken. Ett reportage om herrskap och tjänstefolk i en muslimsk familj.

Att då läsa en manlig  ledarskribenter förklara att slöjan är okontroversiell och att kritik är hat, är inte bara verklighetsfrånvänt.

Det är bekvämt.

Och bekvämligheten betalas alltid av andra kvinnor.

Män som alltid vet bäst

Det är också talande vilka som sätter agendan.

Joakim Medin på ETC och Anders Lindberg på Aftonbladet talar med stor självsäkerhet om demokrati, påverkan och hat – utan egen erfarenhet av kvinnoförtryck i religiösa miljöer.

Det är alltid intressant hur män utan kroppslig eller livslång erfarenhet av könsförtryck ändå vet exakt var gränsen går för kvinnors motstånd.

De definierar problemet. De sätter språket. Och de gör det på kvinnors bekostnad.

Kvinnokraft 4.0 gör det demokratin kräver Kvinnokraft 4.0 gör inget märkligt alls.

De använder yttrandefriheten. De organiserar sig öppet. De ifrågasätter makt.

Det är demokrati.

Att detta skrämmer ledarsidor säger mer om hur snäv åsiktskorridoren blivit, än om kvinnorna som vägrar backa.

Det verkliga demokratiska haveriet

Det verkliga demokratiska haveriet är inte att kvinnor organiserar sig.

Det är att:

• religionskritik görs moraliskt otillåten
• feminism villkoras av identitet
• kvinnors frihet reduceras till en känslig fråga

När Aftonbladet manlige ledarskribent  kallar kvinnors motstånd för hat, säger han  i praktiken:

Alla kvinnor är lika värda – men vissa ska nöja sig med mindre frihet.

Alltså: Kvinnor förtrycks först av religiösa män – och sedan av manliga journalister som kallar motståndet odemokratiskt. Det är dubbelt förtryck. Och det är fullständigt oacceptabelt.

Helene Bergman