Abu Raad

 I Gävle-mosken

Först och viktigast; islamister är muslimer som tar koranen på allvar!

SVT har träffat utvisade Gävleimamen • ”Barn säljs till pedofiler” – Här sprider han konspirationsteorier under fredagsbönen

Så eldar utvisningsdömde Gävleimamen på falska Sverigebilden

UPPDATERAD IDAG 06:30PUBLICERAD IDAG 06:00

Imamen Abo Raad fortsätter att predika i al-Rashideen moskén i Gävle – trots att han anses vara ett hot mot rikets säkerhet och dömts till utvisning. Från predikstolen har han spridit konspirationsteorier rakt in i desinformationskampanjen mot socialtjänsten och LVU-lagen – som fortfarande trummas i sociala medier och på demonstrationer runt om i landet.

Den massiva hatkampanjen mot svenska myndigheter pågår fortfarande. Både genom demonstrationer, facebookgrupper och genom utländska medier.

Oroliga föräldrar matas med felaktiga uppgifter om att svenska socialtjänsten kidnappar i synnerhet muslimska barn.

Gävleimamen: Barn säljs till rika pedofiler

För att stoppa både att falska uppgifter sprids, och motverka en ökad polarisering gick Sveriges Imamråd för några veckor sedan ut, och uppmanade imamer att ta avstånd från kampanjen.

Det gjorde även den terrorutpekade Abo Raad när SVT Gävleborg besökte moskén under en fredagsbön.

Men bara veckor tidigare gick samma imam ut och spred uppgifter om att barn kidnappas och säljs av socialen.

”Borde vara rädda”

Abo Raad, som egentligen heter Riyad Abdulkarim Jassim anses vara en ledargestalt inom den radikala salafismen i Sverige. SVT har under flera veckor pratat med många – både namnkunniga forskare och imamer, som inte vågar prata öppet om honom eller hans inflytande i Sverige.

Förutom Mohammed Fazlhashemi som är professor inom muslimsk teologi och filosofi.

– De borde vara rädda, för han har ju trots allt en viss form utav makt, säger han om den terrorutpekade imamen och menar att han sprider propaganda.

– Syftet är att sprida det som man alltid gått ut med, nämligen att muslimer aldrig är att betrakta som jämlika eller likvärdiga medborgare, utan som andra klassens medborgare. Ett budskap som spridits av al-Qaida och IS och många andra våldsbejakande islamistiska grupperingar.

Putin 3

 Kapten Vlad

Guillou vilse i idiotträsket

Jan Guillou i dimman i Aftonbladet 2022-02-28

Förståeligt om journalister undviker vissa ämnen

Det är fullt tillåtet att använda Säpo som journalistisk källa. Det kan till och med vara en lämplig källa, vill jag minnas. Och som jag med eftertryck påpekade i min förra kolumn omfattas den anti-islamistiska kampgruppen doku.nu av ”samma yttrande- och tryckfrihet som vilken syförening som helst. Och det skall så vara.”

Där finns inte problemet, som en och annan liberal låtsats tro på senaste tiden. Man kan teoretiskt tänka sig själva Djävulen som källa. Sannolikt en utmärkt sådan, med tillgång till klart sensationella hemligheter.

Som journalist skall man inför sådana frestelser bara kallt ställa sig två frågor: Är det sant och kontrollerbart? Är det relevant och skall stå i tidningen? I så fall publicerar man. Så långt är allt enkelt.

Sataniska källor kan dock vara ytterst opålitliga. Inte för deras onda uppsåt, komma åt en fiende, skandalisera en konkurrent eller tjäna pengar. Källor med sådana motiv hanterar medierna dagligen med de två prövostenarna: sant och relevant? Men Djävulen vore därvid lättare att hantera än vår politiska polis, Säpo.

Säpo kan nämligen inte agera öppet politiskt i eget namn. Man får gå genom ombud, vanligtvis samarbetsvilliga medier. Sålunda har framför allt Expressen genom åren utmärkt sig genom att med namn och bild hänga ut misstänkta muslimer som påstådda terrorister, skyldiga och oskyldiga huller om buller.

Tidningen har då inte på allvar ställt sig de avgörande frågorna om sanning och relevans. Därför att risken att åka fast varit så gott som obefintlig. De uthängda muslimerna känner inte till Mediernas etiknämnd och inför en tryckfrihetsjury enbart bestående av svenska politiker från riksdagspartierna är de givetvis chanslösa.

Detta var grundkursen, för undvikande av avsiktliga missförstånd. För cirka två år sedan gjorde en 32-årig kvinnlig reporter på Dagens eko en berömvärd serie radioreportage om några misstänkta muslimer som Säpo inte kunnat sätta fast för terroristisk aktivitet, varför man tog till tricket med ”hemliga bevis”, som man ju bara använder mot oskyldiga.

Reportern på Dagens eko kunde avslöja att den domstol som dömde till utvisning för terrorism inte fått ta del av någon som helst bevisning, inte ens ”hemlig” sådan. Domstolen hade likväl dömt som Säpo önskat, istället för att prompt och med förakt avvisa målet. Det var en oerhörd skandal som de inte ville ta upp.

Säpo höll därefter de misstänkta muslimerna under konstant övervakning och avlyssning. Och kunde efter någon tid tipsa doku.nu som själva vare sig kunnat avlyssna eller konstant övervaka dem, om att reportern hade ”en relation” med en av de misstänkta. Där kom sanningens ögonblick för doku.nu att ställa de avgörande frågorna om sanning och relevans.

Om det var sant kunde man svårligen ta ställning till. Men relevant? Jo, i så motto att det skulle bli ett oherrans liv om Sveriges Radios ”vänstervridning” och att reporterns avslöjande av rättsskandalen skulle bli irrelevant.

Så blev det. Doku.nu publicerade den underförstådda sexanklagelsen (”relation”), reportern tvingades sluta på SR med krossad journalistkarriär och en storm av vidrigheter efter sig på nätet för att hon skulle ha haft sex med en arab.

Så kan det gå för den som ger sig på Säpo, blev det otvetydiga budskapet. Åtminstone för den som är ung, kvinna och icke fast anställd. Inte nödvändigtvis för mig eller de två andra gubbjävlar på Aftonbladet som visserligen jagas av doku.nu för vår kritik av Säpo eller bristande rättssäkerhet för muslimer. Men vi har tryggare anställningsförhållanden än kollegan på Dagens eko. Fast vi är få. Det är förståeligt om yngre journalister undviker ämnen som garanterat utlöser drevmobbens huggreflexer.

Häromveckan slog alltså galjonsfiguren på doku.nu, Sofie Löwenmark, än en gång till på Expressens ledarsida och hotade med demokratins undergång (”systemhotande”) på grund av islamister. För att manifestera sin trovärdighet skröt hon om den ”omfattande uppmärksamhet” hon åstadkommit ”efter att jag avslöjat att han inlett en relation med en reporter på Ekot”. Det vill säga det där sexskvallret som inte höll för prövningen sant och relevant. Men som gjorde den unga kollegan på Ekot till Sofie Löwenmarks jakttrofé.

När jag då ifrågasatte det slippriga ordvalet ”relation” återkom en talesperson för doku.nu med en förstärkning av sexanklagelsen i påståendet att organisationen hade ”stöd för uppgiften att Raad al-Duhan levt tillsammans med Ekoreportern” (Expressen 1 juni -21). Det var inte heller sant. Men hon hade lånat ut sin lägenhet till den misstänkte och följaktligen hade hans bil stått parkerad i närheten nattetid. Vilket förstås noga noterats av Säpo.

När jag på nytt, låt vara i mindre vänliga ordalag, kritiserade trafiken mellan Säpo och doku.nu och deras illasinnade sexskvaller blev somliga liberaler rasande.

Liknande älskvärdheter haglade förstås också runt om i den liberala pressen

Den vanligtvis briljanta ledarskribenten i DN, Isobel Hadley-Kamptz, anförde att jag som ”hopplös fördetting … borde gå på grävarkurs” för att lära mig research och för övrigt var för gammal, ”en farbror från förr i tiden”. Expressens kultursida släppte fram en Rysslandsexpert som i en rörig artikel menade att jag var för islamism och dessutom KGB-agent. Ovanstående lysande analyser kom att få skallande bifall på nätet.

Liknande älskvärdheter haglade förstås också runt om i den liberala pressen. Det är tänkvärt att ingen av dessa djupt engagerade liberaler hade ett ord att säga om den dubiösa trafiken mellan doku.nu och Säpo. Eller om den mediala skvallerlynchningen av vår unga kollega på Dagens eko.

För övrigt anser jag att…

… Vladimir Vladimirovitj Putin tveklöst framstår som de svenska Natoanhängarnas bäste vän. De slår nu klackarna i taket och jublar i kollektiva upprop. Putins ”förbud” mot svensk-finsk Natoanslutning riskerar alltså att tvinga in oss under amerikanskt befäl. I värsta fall snart Donald Trumps befäl.


Jan Guillou

Putin 2

ANNA DAHLBERG Expressen 2022022
Nu måste den fria världen rädda sig själv

Nej, det är inte Ukraina som behöver ”av-nazifieras”. Det är Europa och USA som behöver ”av-putinifieras” – och det illa kvickt.

Det är många som nu anser sig ha fått rätt om Putins Ryssland efter den besinningslösa attacken mot Ukraina. Jag tillhör inte dem. Tvärtom var jag in i det sista övertygad om att Putin bluffade och använde den enorma mobiliseringen runt Ukraina som ett utpressningsmedel.

Den Putin som man har följt under 2000-talet agerar inte så här – med en storskalig invasion i öppen dager efter månader av mobilisering.

Den före detta spionen Putin har tvärtom framstått som en kyligt kalkylerande schackspelare. Han har använt överraskningsmomentet, bedrivit hybridkrigföring och mjukat upp sina motståndare med en palett av olika påverkansoperationer.

Inte minst har han investerat stort i att splittra och försvaga den fria världen. Med hjälp av trollfabriker och fejknyheter har Kreml velat så misstro i väst. Demokratiska processer har manipulerats för att påverka utgången – det mest uppmärksammade exemplet är inblandningen i det amerikanska presidentvalet 2016 för att försöka få Trump vald.

Mycket talar för att Kreml även var aktivt i Brexitomröstningen, även om den saken aldrig har undersökts på djupet. En parlamentsrapport konstaterar att rysk inblandning i brittisk politik är ”det nya normala”.

Den brittiska huvudstaden kallas i finanssammanhang för ”Londongrad”, eftersom den svämmar över av ryska oligarkpengar. Dessa pengar skapar en väv av inflytande via advokatfirmor, PR-byråer, medieförvärv, donationer och vänskapsband. Bland annat har regeringspartiet Tories tagit emot bidrag från personer som står Putinregimen nära och premiärminister Boris Johnson festar med en mediemogul som är son till en före detta KGB-agent.

Det visar att Kremls inflytande sträcker sig mycket längre än till högerextremister och populister. Runtom i Europa har makteliten uppvaktats med lukrativa styrelseuppdrag i ryska energibolag. Några av dem som har nappat är Tysklands tidigare förbundskansler Gerhard Schröder och Frankrikes före detta premiärminister François Fillon.

Det har varit en framgångsrik strategi. Kreml har korrumperat europeisk politik och skapat splittring i den fria världen. Putin lyckades flytta fronten in i våra egna länder, in i våra egna hjärnor.

Det är en betydligt mer sofistikerad form av krigföring än stridsvagnar som rullar mot Kiev i fullt dagsljus. Min stora farhåga var länge att Putin skulle lyckas upplösa Nato utan att ens ha avlossat ett skott.

Det hade kunnat räcka med en president Trump i Vita huset och en hybridattack mot Natos svagaste länk. Låt säga att soldater från något sydeuropeiskt land – Spanien eller Italien – skulle dödas under oklara omständigheter i Natos försvarsinsats i Baltikum. Länderna skulle i värsta fall svara med att kalla hem sina styrkor medan Trump hade kunnat avfärda det inträffade med att han inte har en aning om ”what the hell is going on”.

Vilken trovärdighet hade i så fall funnits kvar för Natos Artikel 5 om ömsesidiga försvarsgarantier?

Det är en typ av operation som man hade kunnat förvänta sig av den tidigare, rationelle Putin. Målet såg länge ut att vara just att försvaga den fria världen och urholka vår försvarsvilja till dess Nato och EU i praktiken upplöste sig själva.

Nu är allt detta ett överspelat kapitel. Putin har inlett det största kriget på den europeiska kontinenten sedan andra världskriget. Han har attackerat Ukraina utan ens några försök att dölja vad han håller på med.

Har den rationelle Putin förvandlats till ”Vlad the Mad”? Kanske. Eller så har han bara dragit slutsatsen att den nya världen tillhör diktaturerna med Ryssland och Kina i spetsen. De starka männen kan numera ta det de vill ha.

Demokratin befinner sig på global reträtt samtidigt som Putin och Xi Jinping bildar en ny, mäktig allians. Vrider man lite på jordgloben österut ser man att Europa inte är fullt så mäktigt som vi själva gärna vill tro.

Det är en otäck värld. Men den blir ännu otäckare om den fria världen inte ens förmår rädda sig själv.

I veckan förklarade Trump i en podcast hur imponerad han var av Putins agerande. ”Det här är genialt” slog han fast. Detta är alltså mannen som med största sannolikhet blir republikanernas kandidat i det amerikanska presidentvalet 2024.

En majoritet av de republikanska väljarna tror fortfarande att Biden vann presidentvalet genom fusk. Och partiet anser officiellt att stormningen av kongressen den 6 januari förra året var ett uttryck för ”en legitim politisk debatt”. I stället fördöms de två republikaner som är med och utreder händelsen.

Att skåda in i detta mörker i väster är på sätt och vis lika omskakande som Putins galenskap i öster. Utan USA som den fria världens ledare – utan USA som en fungerande demokrati – vilka är vi då?

Alla kvarvarande illusioner om Putinregimen måste nu överges, en gång för alla. I stället för eftergifter och dialog måste västvärlden satsa på avskräckning och att stärka den egna motståndskraften.

Den 24 februari 2022 kommer att skrivas in i historieböckerna som en brytpunkt. Vi bevittnar en europeisk katastrof i realtid med en akut känsla av maktlöshet. Men vi har faktiskt makten över vilka vi själva väljer att vara.

Västvärlden behöver nu genomgå ett reningsbad – en av-putinifiering om man så vill. De första tecknen på ett sådant har redan skådats. I Frankrike försöker flera presidentkandidater distansera sig från sitt tidigare Putin-svassande.

I såväl Tyskland som Österrike viner självkritikens piska. ”Jag är rasande på oss, eftersom vårt misslyckande är historiskt”, skrev exempelvis Tysklands förra utrikesminister Annegret Kramp-Karrenbauer på Twitter i veckan.

Flera före detta ledare – däribland Italiens Matteo Renzi och Finlands Esko Aho – har hoppat av sina styrelseuppdrag i ryska företag.

Alla kvarvarande illusioner om Putinregimen måste nu överges, en gång för alla. I stället för eftergifter och dialog måste västvärlden satsa på avskräckning och att stärka den egna motståndskraften.

Den röta som den ryska korruptionen har gett upphov till måste skrubbas ren. Beroendet av rysk gas måste upphöra och den ryska propagandan bemötas.

Västvärlden måste mobilisera för att rädda vad som räddas kan. Paradoxalt nog kan Putins val att dra upp en så synlig frontlinje mellan barbari och civilisation bli den chock som får den fria världen att vakna upp.

 

Putin 1

 

SvT direkt

Sveriges statsminister

Sveriges statsminister

Den här videon är symptomatisk för det intellektuella haveriet bland regeringens ministrar.

Det hemska är att det sannolikt skulle låta likadant oavsett politisk kulör i regeringen.

Dagens politiker och journalister har förlorat förmågan till kreativa samtal med oss politikkonsumenter.

De är så rädda för tystnaden så de fyller den med pladder och när de tappar farten vågar de inte pausa utan fyller ut med det enfaldiga stönandet "eeeh och öööh"

Videolänk

Det värsta är att den tredje statsmakten lider av samma intellektuella brister. De som ska vaka över hur regeringen och riksdagen förvaltar det mandat du och jag har gett dem, är lika korkade!

Videolänk

FN Förenta Nationerna UN United Nations

Förenta Nationerna tendrar att bli ett genomkorrumperat inverterat ymnighetshorn!

Hur många av medlemsstaterna uppfyller kraven i de 30 punkterna för Mänskliga Rättigheter?

Hur många tillämpar demokrati – religionsfrihet – jämställdhet – tryckfrihet?

Ukraina

 

Muslimer i Sverige – Del 15

 Först; Islamister är muslimer som tar koranen på allvar!

Islamisternas LVU-kampanj visar att språkkrav behövs.
Publicerad 21 feb 2022 kl 05.45

Påverkanskampanj. En internationell påverkanskampanj påstår att svensk socialtjänst kidnappar muslimska barn. Demonstrationer mot socialtjänsten har hållits i flera svenska städer, här på Mynttorget i Stockholm.

Kampanjen mot LVU visar hur lätt det skulle kunna vara för islamister och andra utländska intressen att påverka riksdagsvalet. Det är vårt eget fel.

Under slagord som ”Sverige är en fasciststat” pumpas desinformation om Sverige ut – både från stora arabiskspråkiga konton i sociala medier och från etablerade mediehus i Mellanöstern, något som Doku var först med att uppmärksamma. Filmklipp på förtvivlade föräldrar, vars barn har omhändertagits av socialtjänsten, påstås visa att svenska myndigheter kidnappar muslimska barn för att kristna dem – eller till och med sälja dem till pedofiler. 

I kölvattnet av kampanjen förekommer både hot mot enskilda handläggare på socialtjänsten, och uppmaningar till terrorbrott. Det är en utländsk påverkansoperation, varnar Myndigheten för psykologiskt försvar.

Syftet är att slå in en kil mellan främst den muslimska minoriteten och majoritetssamhället. Det gynnar nämligen somliga. Extremister, som kretsen runt de utvisningshotade imamerna, underblåser polarisering för att det gör det lättare att värva nya anhängare. Och det nystartade partiet Nyans, som inte kallar sig islamistiskt men som i hög grad har en islamistisk agenda, ser en chans att mobilisera väljare bland livrädda invandrarföräldrar. 

Nyans-företrädare talar på de stora demonstrationer som ordnas runtom i landet, och partiet har gjort ”LVU-missbruket” till en valfråga. Partiets ledare, den uteslutne centerpartisten Mikail Yüksel, påstår att barn placeras hos dömda pedofiler – men att detta mörkas av svenska medier. Det är hårresande anklagelser, ämnade att skrämma upp.

Risken är påtaglig att desinformationskampanjer riktade till en arabisktalande publik kan påverka höstens val. Det är vårt eget fel. Att Sverige är särskilt sårbart är följden av den politik som en lång rad svenska regeringar har fört. Länge ansågs det vara rasistiskt att säga att den som vill bli medborgare och därmed få rösträtt i Sverige, också måste kunna tillräcklig svenska för att kunna förstå en nyhetsartikel. 

Men det är omöjligt att uppfylla sin medborgerliga plikt att göra ett så informerat val som möjligt om man inte kan följa valdebatten. Den som inte kan läsa svenska tillräckligt bra för att följa med i nyhetsrapporteringen, eller läsa domarna i de nu uppmärksammade fallen, kan lätt bli manipulerad. 

Det är inte en försumbart liten grupp det handlar om. Svenska för invandrare är ett ständigt sorgebarn – andelen godkända följde en sjunkande trend redan innan pandemin och distansundervisningen slog ut ännu fler. År 2019 klarade bara 38 procent godkänt i den senast påbörjade kursen (SCB). 

Trots att språkkrav för medborgarskap var en del i Januariöverenskommelsen – och utredningen presenterades för mer än ett år sedan – har regeringen fortfarande inte lagt fram något lagförslag. Utredningen föreslog att ett svenskprov skulle tas fram till 2025, men det kommer alltså att dröja ännu längre. Om språkkravet alls blir av, vill säga.

Under tiden står den svenska demokratin onödigt sårbar för påverkanskampanjer – med regeringens goda minne. 

Regeringen tänker fel om kusinäktenskap

Publicerad 18 feb 2022 kl 17.00

Justitie- och inrikesminister Morgan Johansson meddelar att regeringen inte tänker förbjuda kusinäktenskap.

Det är ingen slump att Fadime Sahindal mördades av sin far för att hon vägrade att gifta sig med en kusin i Turkiet.

Trots Magdalena Anderssons löften om att ”vända på varje sten för att bryta segregationen” ignorerar S en riktig bumling: kusinäktenskapen som bär upp klankultur och hedersförtryck.

Justitie- och inrikesminister Morgan Johansson (S) säger nej till ett förbud mot kusinäktenskap. ”Det innebär ju i praktiken att man förbjuder vuxna människor att gifta sig med vem de vill”, säger han till Ekot. 

Det är en mycket individualistisk och liberal hållning. Men hur kommer det sig att han, regeringen och gemene svensk är så individualistiska och liberala?

En förklaring, enligt forskare i kulturell evolution, är att kusingiften förbjöds i den kristna världen på medeltiden. 

Katolska kyrkan började bekämpa släktgiften med all kraft – möjligen för att försvåra livet för aristokratins mäktiga klaner, där släktgiften var ett sätt att hålla ihop egendomar och säkra ättens fortlevnad. 

Kärnfamiljen, inte släkten, blev det nya idealet. Det ledde till att ungdomar kunde gifta sig efter eget hjärta och starta suveräna hushåll, bortom den patriarkala släktens kontroll. 

Mer individualistiska normer utvecklades. Civilsamhället, med föreningar som inte byggde på blodsband, växte fram. Tilliten mellan främlingar ökade, för att den måste. Abstrakta koncept som individuella fri- och rättigheter fick en jordmån att gro i.   

Att förbjuda kusinäktenskap skulle underminera hedersförtrycket och på sikt öka kvinnors frihet.

Men i Mellanöstern och Nordafrika står släkten och ätten fortfarande stark, och kusingiften är mycket vanliga. Blodsband är ett stabilt skydd mot en fientlig omvärld – men klaner är patriarkala och individens vilja är underordnad kollektivets heder och status. Kvinnors dygd är hårdvaluta.

Klankultur bygger på kusinäktenskap och hedersförtryck är en av dess konsekvenser. Det är ingen slump att Fadime Sahindal mördades av sin far för att hon vägrade att gifta sig med en kusin i Turkiet.

Det finns inga siffror på förekomsten av kusingiften i Sverige, men de är mycket vanliga i länder som Syrien och Irak, varifrån många invandrare stammar. Och hedersförtyck är ett stort och växande samhällsproblem här hemma. 

Att förbjuda kusinäktenskap skulle underminera hedersförtrycket och på sikt öka kvinnors frihet. Klaners makt skulle kunna minska, och därmed fenomen som parallellsamhällen med egen rättsskipning och blodsfejder. 

Det är viktiga lagar han nämner, men de riktas enbart mot symptomen.

Morgan Johansson säger till Ekot att han, i stället för att förbjuda kusingiften, vill ”fokusera på verkningsfulla åtgärder”. Han pekar på åtgärder som vidtagits, som utreseförbud för den som riskerar att giftas bort och förstärkt lagstiftning kring barnäktenskap, samt en kommande hedersbrottslag. 

Det är viktiga lagar han nämner, men de riktas enbart mot symptomen. Att förbjuda kusinäktenskap skulle vara en förebyggande åtgärd – och sådana brukar ju Socialdemokraterna vanligen tala varmt om.

Risken är överhängande att Socialdemokraterna inom några år tvingas säga, precis som när det gäller hedersförtrycket: Vi blundade kanske lite för länge, tyvärr.

Muslimer i Sverige – Del 14

 OBS! Islamister är muslimer som tar koranen på allvar!

Våldsbejakande islamist tog knogjärn till tingsrätten

En man som ingår i den våldsbejakande islamistiska miljön och som suttit fängslad utomlands för terroristbrott tog under sommaren med sig ett knogjärn in i Göteborgs tingsrätt. För det dömdes han för brott mot knivlagen. Mannen har även dömts för en rad tillgreppsbrott den senaste tiden.

Mannen greps 2016 i Grekland. Han och den tidigare terroristdömde Mirsad Bektašević bar på vapen och var på väg mot den turkiska gränsen med avsikt att ansluta sig till IS. De dömdes till 15 års fängelse för medlemskap i terroristorganisation och för vapeninnehav. Under 2018 sänktes emellertid deras straff och mannen släpptes i förtid samma år av okänd anledning. Därefter återvände han till Göteborg och till stadens radikalislamistiska miljö. 

Gick in med knogjärn i Göteborgs tingsrätt 

I mitten av juni i år besökte mannen Göteborgs tingsrätt. Säkerhetskontrollen påträffade ett knogjärn i hans väska.

Han erkände brottet och sa att knogjärnet inte var hans. Under förundersökningen berättade han att han dagen innan hade gått förbi några barn som bråkade i Bergsjön och då tagit knogjärnet från ett av dem. Han kunde inte lämna några detaljer om barnen. Han dömdes för brott mot lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål, och eftersom han nolltaxerade bestämde domstolen dagsbotens storlek till den lägsta möjliga, 50 kronor.

Mannens övriga brott under 2021 tillsammans med andra våldsbejakande islamister

Mannen som är medborgare i Jemen har under året dömts för tillgreppsbrott vid flera tillfällen. I januari till fängelse ett år och sex månader för grovt häleri och några månader senare, i april, för försök till grov stöld och stöld till fängelse fyra månader.

Vårens båda domar involverar flera gärningsmän varav några är välkända inom den våldsbejakande islamistiska miljön.

En av medgärningsmännen var en av dem som åtalades för att ha planerat att mörda Lars Vilks vid Röda Sten i Göteborg. En annan var en IS-återvändare och ytterligare en var ännu en välkänd person från den våldsbejakande islamistiska miljön.

Under förundersökningen i ett av målen sa mannen att anledningen till att han hanterat stora mängder stöldgods med en skåpbil vid ett förråd är att han arbetar som flyttfirma. På frågan om vad flyttfirman heter svarade han: 

”Vi jobbar som flyttfirma men vi har inget eget företag.”

Det framgår också att mannen saknar en registrerad adress och att polisens underrättelsetjänst därför informerat om en adress där mannen vistats i närtid. Under husrannsakan på den aktuella adressen hittas post från kriminalvården utställd till mannen samt stora mängder stöldgods. Bland annat ett större parti locktänger och andra hårstylingsredskap. 

Stod bakom demonstrationen till stöd för utvisningsimamerna 

I maj 2019 hölls en demonstration i Stockholm till stöd för de fem radikalislamistiska män, varav flera är imamer, som tidigare fått utvisningsbeslut enligt LSU. Mannen var en av dem som stod bakom demonstrationen.

Demonstrationen samlade personer från den radikalislamistiska miljön runt om i Sverige som ville visa sitt stöd för bland andra Abo Raad, Fekri Hamad och Abdel-Nasser el Nadi (Abo Talal). Från Göteborg arrangerades en bussresa till demonstrationen i Stockholm. Den utgick från Bellevuemoskén.  

Mannens bror ”Koranläraren” ska utvisas efter ansökan av Säpo 

Mannens bror fick tidigare i år beslut om utvisning enligt lagen om särskild utlänningskontroll efter ansökan av Säpo, vilket Doku rapporterat om.

Brodern har enligt Säpos ansökan, bland annat i egenskap av koranlärare för barn, förespråkat en våldsbejakande tolkning av islam. Han har varit aktiv som koranlärare i den tidigare skattefinansierade och radikalislamistiska föreningen Sveriges förenade muslimer i Göteborg (SFM). Säpo anförde i ansökan att det är särskilt påkallat av hänsyn till rikets säkerhet att mannen utvisas. Någon utvisning har ännu inte kommit till stånd eftersom det föreligger verkställighetshinder.

Dömdes i dagarna till fängelse tillsammans med en IS-återvändare 

Alldeles nyligen föll ytterligare en dom mot mannen, årets fjärde, där han dömdes till två månaders fängelse för häleri. Eftersom det finns risk för att han på fri fot fortsätter att begå brott beslutade domstolen att han ska vara häktad i avvaktan på att domen vinner laga kraft. Den senaste domen innebär också att hans villkorliga frigivning helt förverkas.

I det händelseförlopp som ligger till grund för domen hade mannen stoppats av polis i en bil som kördes av en IS-återvändare. Polisen uppfattade det som att föraren inte ville stanna på uppmaning men att han körde fel och ganska snart hamnade i en återvändsgränd. I bilen fanns ett antal nya bildäck som stulits ur en långtradare natten innan. 

Lastbilschauffören, som kommer från ett annat EU-land, beskriver i förhör att han tror att han sövts med någon form av gas medan han redan sov. Det luktade starkt av gas i hytten och han kände sig vimmelkantig när han vaknade upp.

Mannen själv sa att han hade hittat däcken på ett fält när han och IS-återvändaren stannat för att kissa.

IS-återvändaren har flera andra domar mot sig, varav en är en av de ovan nämnda tillsammans med mannen. Han reste tidigt till konfliktzonen i Syrien och återvände till Sverige ett år senare. 

SOFIE LÖWENMARK 

Guillou – Ärkestolle

Instängd i sin bubbla ser han inget. Hör inget och borde inte säga något.

Jan Guillou är islamismens nyttiga idiot

Genom att konsekvent tolka samtid och värld utifrån en maoistisk analys, envisas Guillou med att trampa i klaver efter klaver, nu senast i ett sinnesrubbat påhopp på Doku och Sofie Löwenmark, skriver Ann Charlott Altstadt.

16 feb 2022 05:30 Ann Charlott Altstadt

Många har redan uppmärksammat Jan Guillous sanslösa angrepp i Aftonbladet på de undersökande journalisterna bakom sajten Doku i allmänhet och Sofie Löwenmark i synnerhet.

Så vid det här laget kanske kritik mot Guillou känns en smula överflödig. Men jag finner hans missriktade politiska korståg både märkligt och intressant. Hans offentliga anseendet tycks bara överträffas av den magnifika självbilden. Så varför envisas Guillou med att hamna så enastående fel i så många viktiga frågor?

Läs även: Jan Guillou i nytt blåsväder för krönika om Dokus Sofie Löwenmark: ”Verkar inte ha koll”

Jag tror att Guillou som gammal maoist utgår från den lärans syn på vad som kallas huvudmotsättningen i vårt samhälle och världen. Enligt Guillou och andra så kan alla andra konflikter underordnas stödet till palestiniernas och de förtryckta folkens kamp – mot USA:s och västerlandets imperialism och sionism. Detta är alltså den centrala motsättningen efter vilken alla andra konflikter tolkas, analyseras och bedöms. En världsbild som fått Guillou att navigera helt vilse genom åren.

I debatten som följde efter mordet på Fadime Sahindal invände han faktiskt mot Nalin Pekgul när hon lyfte frågan om klan- och hederskultur. Och att Guillou sedan backade berodde inte på att han tagit till sig ny kunskap utan förklaras av att förnekandet till slut blev ohållbart.

Till skillnad från många andra i den svenska debatten hade nämligen Guillou säkert upplevt klan- och hederskultur redan under sina besök hos palestinska terrorgrupper på 60–70-talet, liksom på sin resa i Irak som resulterade i en hyllningsbok till Baathpartiet 1977. Men faktumet att muslimer utövar hårt och skoningslöst förtryck mot andra muslimer på grund av kultur och tradition främjade förstås inte den överordnade kampen.

Guillou har på samma vis hamnat helt galet snett när det gäller svensk lagstiftning mot terrorism och bevakningen av rättegångarna mot de islamister som åtalats men sedan friats för terrorbrott.

Jag trodde en gång i min naiva enfald på Guillou som auktoritet och på hans påståenden om Säpo som politiskt inkompetenta klantskallar som jagade oskyldiga muslimer. Och svenska raslagar som på tyskt trettiotalsmanér skapats för att sätta dit personer som heter Muhammed.

Jag antog att hans tvärsäkra omdömen i böcker och artiklar byggde på research, och att han faktiskt läst förundersökningsmaterialet inför rättegångarna. Men det visade sig, precis som i fallet med krönikan om Doku och Sofie Löwenmark, att Guillou inte behöver nedlåta sig med sådant som faktiskt journalistiskt arbete. Sant eller falskt avgörs helt enkelt av vad som bestämts vara ideologiskt rätt eller fel.

Jag gissar också att Guillou faktisk inte tagit sig ut på nätet ännu. Han är helt enkelt inte uppkopplad och känner varken till detaljerna, innehållet eller omfattningen av den massiva påverkanskampanjen mot Sverige och svenska myndigheter – som ju Doku och Sofia Löwenmark var först att larma om och beskriva. Hårresande osanna uppgifter sprids över världen av nyhetskanaler och islamistiska influencers, youtubers och imamer. Också det lilla partiet Nyans deltar i förtalskampanjen som en del av sin valrörelse.

Men fakta spelar egentligen ingen roll för i Guillous värld hamnar de alla ändå på rätt sida om huvudmotsättningens konfliktlinje.

Aftonbladet borde skicka Guillou till en terapeut i stället

Tredje världen och det palestinska folket har ju idag transformerats till en fiktiv idé om en enhetlig grupp muslimer som världens förtryckta. Den teoretiska tvångströjan gör det omöjligt för Guillou med flera att göra klart för sina läsare att vi står inför allvarliga problem.

För även om det finns sekulära och liberala muslimer, så existetar det också nätverk av radikala muslimer som utgör ett allvarligt hot mot vårt västerländska samhälle, liksom andra grupper som hyser religiösa eller traditionella värderingar som är helt inkompatibla med grundvalarna för vår demokrati. Detta skapar redan konflikter som inte låter sig tvångsanslutas till Guillous och andras föreställning om världens primära huvudmotsättning.

När han angriper Doku och Löwenmark är det med andra ord helt logiskt, eftersom de uppfattas arbeta för motståndarsidan. De otyglat raljanta men också fjantiga omdömena i hans krönika följer det klassiska mönstret från sektvänstern och de politiska rättegångarna i de gamla diktaturerna. Fienden måste inte bara retoriskt förgöras, de måste även förlöjligas, förnedras och självfallet anklagas för kollaboration.

Doku är således enligt Guillou en ”fanatisk kampgrupp” bestående av ”ultrahöger” – men är också samtidigt en ”syjunta”. De besinningslösa beskyllningarna kokar ner till att Doku egentligen är en front för Säpo eller Must. Och Sofie Löwenmark är inte en självständig person som utövar sitt yrke som undersökande journalist, utan är en staffagefigur för den svenska säkerhetstjänsten- eller polisen. I Guillous värld betyder det att Doku i praktiken är USA:s proxykrigare. Och det är alltså denna imperialistiska stormakt som bedriver en påverkanskampanj mot en lättlurad svensk medieoffentlighet i syfte att hetsa mot muslimer.

Maos obrukbara idé om huvudmotsättningen gör att Guillou likt den gamla kollegan Jan Myrdal obönhörligt hamnar på fel sida av historien. Vilket gör att Guillou tillsammans med en lång rad andra profiler inom olika professioner, gång på gång återuppfinner sig själva som islamisternas nyttiga idioter. Varför inte lika gärna kandidera för partiet Nyans i höstens val?

AriStokratin i politiken

 

Den politiska aristokratin tjänar makten – enbart makten!

Folket kommer i tredje hand!

Dagens politiska elit är som chatbottar!

Den uppmärksammade intervjun med kulturminister Jeanette Gustafsdotter tydliggör hur vi fått en samhällselit vars utmärkande drag är rädslan för att tänka självständigt. Frågan är vad det innebär för ett fritt samhälle, att den egenskap som premieras är förmågan att passa in i det för tillfället dominerande tänkandet, skriver Alice Teodorescu Måwe.

Sällan har det talats så mycket om ”värdegrunder” och så lite om värderingar som i vår tid, trots att de senare rimligen bör ligga till grund för de förra. Men vad händer när värderingarna frikopplats från tankarna och i förlängningen också ifrån handlingarna – och kvar återstår de innehållslösa orden som varken säger något om tankarna eller om handlingarna?

Och vad händer med det fria samhället när människor inte vågar tänka ”fel”, och i konsekvensens namn än mindre ge uttryck för det påstått feltänkta? Vad händer med den som lever under ett sådant konstant förtryck – stagnerar hon intellektuellt så till den grad att hon inte ens reflekterar över vad som gått förlorat eller pågår en inre, tyst revolution?

Den som någon gång chattat med en digital kundtjänstmedarbetare lär sannolikt känna igen stilen.

Några av svaren på dessa närmast existentiella frågor broderas med skicklig precision fram i Stina Oscarsons famösa intervju i Svenska Dagbladet med kulturminister Jeanette Gustafsdotter (S). Emellertid är det inte vad Gustafsdotter svarar som är intressant, utan vad hon inte säger; kanske för att hon inte förmår eller för att hon inte vågar?

Den som någon gång chattat med en digital kundtjänstmedarbetare lär sannolikt känna igen stilen; monotona upprepningar av inprogrammerade ord som svårligen kan betraktas som svar på ställda frågor, och efteråt den utmattande känslan av att vara mer förvirrad än innan kontakten togs.

Ett smakprov ur intervjun med kulturministern som syftar till att illustrerar ovannämnda (det är, ska medges, svårt att välja bland alla ”godbitar”):

Hur ser du i förhållande till det (föregående fråga rörde kulturarvet, min anm.) på den debatt som varit de senaste åren om att historien behöver uppdateras? Ska vi till exempel riva gamla stater som för vidare en kolonial syn eller byta porträtten så att det blir fler kvinnor?

För mig handlar det främst om mänskliga rättigheter.

Ja, men konkret. Ska man plocka bort en staty som vissa upplever som kränkande?

Alltså, jag tycker det är jättesvårt. Vi ska göra vårt bästa för att det ska vara mänskliga rättigheter.

Och då kan det vara rätt att plocka bort en staty, eller en tavla eller en bok?

Om det visar sig att den personen som är på statyn har gjort övergrepp mot mänskliga rättigheter så kan det vara rätt, ja. Men är otroligt noggrann med att vi ska inte sudda ut historien.

Men är det då rätt att plocka bort den?

Jag tror inte det finns ett rätt svar på det. Men mänskliga rättigheter är för mig jätteviktigt.

/…/ Du duckar hela tiden i de här frågorna.

Nej, men jag säga ärligt att jag inte tycker att det är så enkelt. Men min värdegrund är klar och tydlig.

Och vad är den, din värdegrund?

Alla människors lika rätt, oavsett vem du är, var du kommer ifrån. Alltid.

I den svenska självbilden ingår förmågan till kritiskt tänkande som en självklar beståndsdel. Det ackompanjeras av karaktärsdrag som rationalitet, vetenskaplighet och sunt förnuft. Det kritiska tänkandet betraktas som en central del av utbildningen i grundskolan, gymnasiet och i den högre utbildningen.

Socialdemokraterna älskar makten – men inte ansvaret

Men förmågan till kritiskt tänkande förutsätter en rad andra färdigheter för att ha relevans. För att kunna vara kritisk på ett ändamålsenligt vis behövs en kombination av gedigen sakkunskap i botten, generell bildning i mellanskiktet, och ett grundmurat mod att ifrågasätta det som uppfattas som oemotsägliga sanningar i toppen.

Det är ingen slump att kulturministern på frågan om hon någonsin tvingats ta ställning i en fråga som har kostat henne någonting på riktigt inte kan komma på något exempel.

Det paradoxala i Sverige är att vi å ena sidan tror oss efterfråga individer som besitter kritiskt tänkande, å andra sidan sällan premierar de som framför avvikande eller utmanande uppfattningar. Tvärtom, vilket inte minst den svenska hanteringen av invandringen och pandemin illustrerat, kan det sociala priset för den som framför en avvikande mening visa sig oöverstigligt högt.

Det är med andra ord ingen slump att kulturministern på frågan om hon någonsin tvingats ta ställning i en fråga som har kostat henne någonting på riktigt inte kan komma på något konkret exempel. Ändå har hon lyckats göra strålande karriär. Eller är det kanske just därför?

Jeanette Gustafsdotter, som tycks veta väldigt lite om kulturens förutsättningar, dilemman och behov, är visserligen socialdemokrat men man ska inte låta sig förledas av det. Risken är nämligen överhängande att en borgerlig minister hade kunnat haspla ur sig liknande plattityder i detta värdegrundsbesatta tidevarv, där den ”rätta” tanken ständigt utmanövrerar den ”fria” tanken.

Gustafsdotter är barn av sin tid. Det intervjun specifikt fångar är snarare hur politiken alltmer kommit att handla om paketering, om bilden av verkligheten, om att inte stöta sig med någon eller i vart fall inte med ”fel” grupp. Om att undvika minfältet.

Men frågan är vad som då istället går förlorat? Vill vi ha politiker som av rädsla för att göra fel avstår från möjligheten att åstadkomma något i linje med den egna övertygelsen? Eller har det gått så långt att det inte längre ens är ett val, alltså att människor på riktigt tror på sina egna floskler? Och borde inte politiken istället handla om att då och då faktiskt trampa i minfältet, att välja och därmed välja bort, att stå för något även när det innebär att en del kommer att uppröras och stötas bort?

I gyllene bokstäver, över ingången till aulan i universitetshuset i Uppsala, står det att läsa: ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. Kanske borde det kompletteras med något kring att våga tänka överhuvudtaget.

Muslimer i Sverige – Del13

MARIESTADSTIDNINGEN

LVU-kampanjen är Sveriges Muhammedbilder

Just nu pågår en islamistisk kampanj som försöker väcka hat mot Sverige, vilket fått bland annat Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB) att reagera. På sociala media sprider aktivister och predikanter en bild av Sverige som en rasistisk stat som rövar bort muslimska barn och gör dem sekulära.

Ryktesspridningen är inte ny. Som terroristexperten Magnus Ranstorp kommenterade i SVT har frågan bubblat under lång tid. I grunden finns en oförståelse och ilska över att socialtjänsten i Sverige omhändertar barn som far illa i hemmet. Sådana så kallade LVU-ärenden (Lagen om vård av unga) har under flera år lett till demonstrationer utanför socialkontor och hot mot beslutsfattande tjänstemän i många kommuner (SVT 9/2) .

Skillnaden nu är den stora spridningen internationellt. Frågan utnyttjas av islamiska aktivister som vill skapa en offerroll för muslimer och ytterligare radikalisera anhängare.

Enligt stiftelsen Doku, som granskar islamism i Sverige och som var först med att utförligt beskriva hatkampanjen, finns det stängda Facebook-grupper med tiotusentals medlemmar där Sverige beskrivs som en rasistisk och fascistisk stat i krig med Islam (Doku 27/1).

Genom det arabiska språket har berättelserna om socialtjänstens övergrepp spridit sig över hela världen. I höstas hade nyhetskanalen Al-Jazeera ett långt inslag om tvångsomhändertaganden av muslimska barn i Sverige. Märkligt nog verkar det inte ha lett till några större reaktioner i Sverige.

Situationen är förstås allvarligt. I värsta fall är raseriet mot LVU-lagen på väg att bli Sveriges Muhammedbilder. Danmark utsattes ju år 2005 för en världsomfattande kampanj med hatbudskap, bojkotter och terrordåd efter att tidningen Jyllands-Posten publicerat karikatyrer på profeten Muhammed. Någon motsvarande erfarenhet har inte Sverige. Dödsdomen mot Lars Vilks gällde honom som person och inte Sverige som nation.

Ännu utgör de pågående hatkampanjerna främst ett hot mot socialtjänstens personal. De har redan varit utsatta men trycket växer när hätskheten ökar. Därmed drabbar den islamistiska kampanjen Sveriges kommuner.

En annan grupp som påverkas är de muslimska företrädare som försöker att motverka ryktesprisningen att öka förståelsen för hur det svenska samhället fungerar. Det kan handla om imamer och om olika arabisktalande media i Sverige. För dessa för integrationen så viktiga aktörer blir det nu allt svårare och farligare att göra sina röster hörda.

I ett större perspektiv påverkas förstås alla svenskars säkerhet. Svenska resenärer och turister kan bli måltavlor. Även risken för nya terrordåd här hemma ökar.

Hatkampanjen mot Sverige gör att vi måste ta islamismen på större allvar. Islamistiska organisationer måste hejdas från att komma över offentliga bidragspengar. Vi måste ifrågasätta det långsiktigt hållbara i att härbärgera hatpredikanter eller ta hem personer som deltagit i IS. Det är helt enkelt för farligt.

Lars Vilks fick stå ensam. Den här gången är vi alla utsatta.

Muslimer i Sverige – Del 12

Rikstoken Guillou bör få vård för sin bisarra omvärldsanalys!

Lögnerna har större spridning än vi tror. // CHRISTER EL-MOCHANTAF

Uppfattningen att Sverige kidnappar barn är inte bara utbredd bland de mest extrema islamisterna.

I samhället sprids lögnerna bland vanliga medborgare som tror att socialtjänsten kidnappar barn, tvingar dem att äta fläsk – och ha sex. Det är ett akut problem, men också en viktig debatt.

Islamistiska influencers, utvisningshotade imamer och en medlem i klanfamiljen Ali Khan ligger bakom lögnerna som nu sprids i alla samhällsskikt.

Just det har en annan skicklig reporter, Sofie Löwenmark på Doku, rapporterat om. Hon har även som fristående kolumnist på Expressens ledarsida beskrivit den hätska tonen i sociala medier, samt hur ilskan sprids bland muslimer.

Väl genomförda försök att förklara vad som pågår i samhället.

Det beklagliga är att få journalister är lika pålästa som Hamadé och Löwenmark.

På söndagsmorgonen publicerade Aftonbladet en krönika av Jan Guillou där han tar heder och ära av främst Löwenmark efter en text i Expressen. Han frågar sig hur hon vet att dessa ”rykten sprids från mun till mun och lyfts i en del moskéer och föreningar”? Har hon ett nätverk av agenter i moskéerna?”.

Jag häpnar.

Den rike författaren skriver sina rader från en mångmiljonvåning på Sveriges dyraste gata på Östermalm. Nu ifragasätter han i Sveriges största tidning hur en journalist kan veta hur det ser ut i samhället.

Det låter på Guillou som att Löwenmark beskrivit invånarna på Uranus.

Hade Jan Guillou doppat sina tår i verkligheten någon gång hade han också sett samma sak som vi andra.

Jag har själv i mitt arbete som journalist tillgång till en mängd grupper på sociala medier där svenskar med muslimsk bakgrund nu oroas i tron om att de är utsatta för krig.

Och det stämmer att avsändarna oftast är extrema islamister. Exempelvis partiet Hizb ut-tahrir som i flera klipp håller brandtal till muslimer om hur syftet bakom de svenska lagstiftningarna är att förgöra islam.

Men problemet är inte just avsändarna: Det är hur många som lyssnar på dem.

Jag visar gärna Jan Guillou hur fasansfulla sägner och konspirationsteorier sprids om den svenska socialtjänsten.

Det förekommer kommentarer om att flickor kidnappas och tvingas till analsex. Att fläskkött märks om till lamm och serveras barnen i smyg.

Att alla som står emot den västerländska sodomin stämplas som hot mot rikets säkerhet.

Och visst sprids det från mun till mun.

I fredags åkte jag taxi med först en somalisk man, sedan en palestinier. Halvtimmes långa resor med män som har bott i Sverige i över ett decennium, som är pappor, som är skattebetalare, som är muslimer – och som är övertygade om att deras levnadssätt aktivt kränks av den svenska staten.

”Det handlar inte om att hjälpa barnen, det handlar om att Sverige har en annan kultur som står över vår”, menade palestiniern.

Han som var så arg att han svor åt ”grisarna” och ”syndarna” och ”hororna”. Som var på plats på torget i dag.

Och som helt enkelt kokade ner det till: Varför ska svenska staten bestämma att deras uppfostringssätt är bättre än någon annans?

För att förstå den här avgrundsdjupa klyftan mellan en betydande del av befolkningen och staten behöver man förstå kulturen varifrån detta kommer.

Den har inte alltid med religion att göra. Men det är en patriarkal, konservativ och hård gemenskap. I vissa delar präglad av en hederskultur som i olika grader gör sig påmind beroende av vilken del av spektrat man uppfostrats i.

Det i sig är inte så problematiskt eftersom världen ju ser olika ut – alla kan inte förväntas leva som vi.

Kollisionen sker dock när man lever just här.

När en nyanländ familj kommer till Sverige och barnen omhändertas ifall de kommer till skolan med blåtiror.

Det är en krock som måste diskuteras, hanteras och framför allt: Legitimeras som ett problem.

Här krävs informationskampanjer, god journalistik, politiska samtal och kunskap.

Och även lite insikt i att man inte alltid har rätt.

LVU-lagen är nämligen inte oproblematisk.

Alla dessa familjer som fått barn omhändertagna, har de verkligen fått tillräcklig hjälp och stöd?

Hur många barn har omhändertagits på grund av tjänstemän som inte orkat undersöka, mötas halvvägs, förstå?

Och var går egentligen gränsen mellan att låta en familj leva enligt sina sedvänjor och sin tro utan att staten ska bestämma?

Jag har inte svaret på det.

Men det jag vet är att vi journalister alltid har mötts av föräldrar i upplösningstillstånd över myndigheternas beslut. Oftast etniska svenskar med svenska namn.

Jag är övertygad om att det finns familjer som med rätta känner sig överkörda av lagstiftningen.

I vissa fall för att de aldrig informerats om hur det fungerar här. För att de aldrig möter svenskar i sina bostadsområden. För att de inte lärt sig språket.

Det absolut farligaste man kan göra är att förbise dessa vanliga medborgares rädsla och oro – och förringa utbredningen av den.

Muslimer i Sverige – Del 11

Varför kämpar de asylsökande hela vägen genom Europa för att komma till Sverige om det är så outhärdligt här?

Varför fortsätter de att strömma hit trots informationsspridningen på arabiska om vårt brutala hanterande av deras barn?

Vore det inte bättre att undvika Sverige helt?

SvT-artikel

Tre fall som sprider misstro mot Sverige

UPPDATERAD IGÅR 07:21

PUBLICERAD 10 FEBRUARI 2022

En pappa står i snön och ropar mot ett socialkontor. Han vill ha tillbaka sina barn, som han menar blivit kidnappade av svenska myndigheter. Men när SVT granskar domarna som beskriver bakgrunden till omhändertagandet, framkommer det att barnen är rädda att träffa sina föräldrar. Och att de själva vittnat om både fysisk och psykisk misshandel.

För att sprida misstro mot svenska myndigheter används just nu flera exempel där man menar att barn omhändertagits felaktigt – och i stort sett kidnappats av socialtjänst och förvaltningsrätter.

Kampanj blossade upp efter årsskiftet

I öppna Facebookgrupper sprids många människors berättelser om hur socialtjänsten omhändertagit deras barn. Många menar att så skett helt utan grunder. Att socialtjänst och förvaltningsrätt i stort sett tagit deras barn helt utan anledning.

Vissa av fallen har dessutom börjat tas upp i internationella medier, som exempel på hur svenska myndigheter kidnappar barn till personer med invandrarbakgrund.

SVT har sett över exemplen

Kampanjen har vuxit sig stor på kort tid. Demonstrationer har hållits, och vissa av gruppens exempel är återkommande. Myndigheter bedömer uppgifterna som sprids som mycket allvarliga och är nu rädda att detta kan leda till våldsyttringar och hot. 

Vi har valt att se över tre av de exempel som just nu sprids mest av grupper och privatpersoner i Facebookgrupper, i syfte att skapa misstro mot svenska myndigheter.

I klippet ovan kan du se exemplen som kampanjen sprider, och vad domarna egentligen visar.

Nyhetsmedierna skyller på islamister men minns att

islamister är muslimer som tar koranen på allvar!

Muslimer i Sverige – Del 10

 Partiet Nyans tar ställning för stollar och riksstollen Guillou försvarar dem.

Mormonerna

Urim och Tummim

Urim och Tummim (Thumim), hebr., är en fras i Gamla Testamentet som syftar på det heliga orakel, genom vilket Israel i äldre tider "frågade Herren" i tvivelaktiga eller svåra fall.

Urim och Tummim förefaller ha utgjorts av två smärre föremål, enligt den sannolikaste gissningen två stenar eller stavar, som tjänade till lottkastning. Bibeln lämnar ingenstädes upplysning om Urims och Tummims beskaffenhet eller sättet för deras användning; det mest upplysande stället i fråga om deras användning är 1 Sam. 14:41 enligt Septuagintas text. Enligt den prästerliga lagen låg Urim och Tummim i den s.k. bröstskölden på översteprästens ämbetsskrud, men verkar på dess tid ha varit i föga bruk (3 Mos. 8:8, jfr 4 Mos. 27:21). Urim är förmodligen en härledning av arar, "förbanna", tummim av tamam, "vara hel, lycklig".

Enligt en äldre uppfattning (baserad på jämförelser med ögonskenligen besläktade hebreiska ord) skulle Urim betyda "ljus" eller "uppenbarelse", och Tummin betyda "sanning" eller "rätt"; se exempelvis Nordisk familjebok (1800-talsupplagan). Urim v'Tummim har också valts som det ryktbara Yaleuniversitetets hebreiska valspråk, med just den latinska motsvarigheten Lux et veritas (ljus och sanning).

Urim och Tummim inom mormonismen

Enligt Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heligas grundare Joseph Smith var Urim och Tummim två stenar i silverbågar, fästa vid en bröstplåt, som kännetecknade siare i forna tider. Smith anger att han med hjälp av dessa översatte Mormons bok från en text på "reformerad egyptiska" skriven på metallplåtar som han mottagit av ängeln Moroni.

Joseph Smiths berättelse om uppkomsten av Mormons bok

Joseph Smith, Jr.

Joseph Smith föddes 23 december 1805 i Vermont. I den berättelse han skrev ner 1838, så var upprinnelsen till Mormons bok en uppenbarelse han fick den 21 september 1823, då han var 17 år gammal.

Smith mottar guldplåtarna från ängeln Moroni. Illustration av C.C.A. Christensen.

Berättelsen beskriver hur Smith en sen kväll hade hängivit sig åt bön i sin sovande familjs lilla timmerstuga. I rummet uppenbarade ”sig en person vid sidan av sängen och stående i luften, ty hans fötter rörde ej vid golvet. Han var klädd i en löst hängande, bländande vit dräkt. … Han kallade mig vid namn och sade till mig, att han var en budbärare sänd av Gud till mig och att hans namn var Moroni. Han sade vidare, att Gud hade ett verk för mig att utföra”. Ängeln presenterade sig som Moroni, och sa vidare :”att det fanns en gömd bok, skriven på plåtar av guld, vilken innehöll en berättelse om denna (amerikanska) kontinents forna invånare och deras ursprung. Han sade också, att den innehöll det eviga evangeliet i dess helhet, såsom Frälsaren överlämnade det åt de forna invånarna. Vidare omtalade han, att två stenar infattade i silverbågar - och dessa stenar fastgjorda vid en bröstsköld, utgjorde de så kallade Urim och Tummim - voro gömda på samma ställe som plåtarna, att i forna dagar de, som ägde och begagnade dessa stenar, voro siare och att Gud hade berett dem, så att denna bok skulle kunna översättas.”

Smith berättar vidare hur han enligt ängeln Moronis anvisning följande dag gick till en närliggande kulle. På denna kulle, inte långt från toppen, under en stor sten låg plåtarna och de andra föremålen i en stenkista. Moroni förbjöd Smith att vid detta tillfälle ta plåtarna, då tiden för att ta fram dem ej ännu var inne. En fyra år lång prövotid följde under vilken tid Smith årligen besökte kullen för att få ytterligare kunskap och instruktioner från ängeln. Slutligen år 1827 fick Joseph Smith plåtarna och han hade dem antagligen ungefär 21 månader (september 1827 – juni 1829). Efter att ha haft plåtarna i nästan två år berättar Joseph Smith att han gett tillbaka dem till ängeln Moroni. Smith berättar att det iscensattes många försök att ta ifrån honom plåtarna. ”Det hade nämligen knappt blivit bekant, att jag hade dem, förrän de kraftigaste ansträngningar gjordes för att ta dem från mig. Varje tänkbar list användes för det ändamålet.” Till slut blev situationen ohållbar och i december 1827 flyttade Smith tillsammans med sin fru Emma in hos hennes bror Jesse Hale, i Harmony, Pennsylvania.

Efter att ha fått plåtarna och bröstskölden med Urim och Tummim, vilken var ett av de hjälpmedel Smith hävdade hjälpte honom med översättningsarbetet, var Smiths stora utmaning att få plåtarna översatta. Till en början fungerade hans fru Emma som skrivare, men på grund av svårigheter med att få inkomster och utgifter att gå ihop fortskred översättningsarbetet sporadiskt och långsamt. Först när Martin Harris, en lokal jordbrukare, i april 1828 tog sig an rollen som skrivare fick Smith chansen att under två månader fokusera helt och hållet på översättandet.
I inledningsfasen av översättningsarbetet var ett skynke placerat mellan Martin Harris och Joseph Smith. Senare togs dock skynket bort. Översättningsprocessen var efter detta ”öppen”, d. v. s. både Smith, skrivaren och översättandet var fullt synligt för dem som befann sig i närheten. Med grund i uttalanden från dem som från sidan följt översättandet kan fem "fakta" konstateras:

Smith lade översättarna (syftande på Urim och Tummin) i en hatt och placerade ansiktet i hatten

Smith dikterade långa stycken utan hänvisningar till vare sig böcker, andra papper, manuskript eller ens plåtarna

Smith stavade för skrivaren, och åhörarna, tidigare okända ord och namn (till exempel Zenock och Amalickiah)

Efter varje diktering läste skrivaren upp för Smith vad som skrivits så att han skulle kunna kontrollera att det var rätt nedskrivet i manuskriptet

Smith inledde dikteringen utan att skrivaren berättade var och hur föregående stycke slutat.

Efter att översättningsarbetet inletts och kommit igång ordentligt tittade Smith inte på de tecken som fanns inristade på plåtarna, utan de låg övertäckta på bordet framför honom, så att ingen kunde se dem (det var förbjudet för honom att visa dem för någon).

Under de två månader som Smith och Harris dagligen arbetade med översättningen lyckades de få till 116 handskrivna sidor. På sommaren 1828 försvann dessa sidor då Harris tvivlande fru fått honom att övertala Smith att låta Harris visa manuskriptet för henne och fyra andra. Manuskriptet försvann och Smith översatte inte samma del igen, hänvisande till att Gud så befallt honom.

Först i april 1829 kunde översättningsarbetet fortsätta på daglig basis. Oliver Cowdery, en man som arbetat som lärare i New York, besökte Smith och runt den 7 april översatte Smith igen, denna gången med nämnda Oliver som skrivare. Nu satte översättandet fart och med en takt av ungefär åtta sidor per dag var översättningen den 1 juni 1829 klar. Med stöd av originalmanuskriptet har man lyckats fastslå att Mormons bok till övervägande del översattes med Cowdery som skrivare, eftersom hans handstil till största delen återfinns i manuskriptet. På samma sätt har man också kunnat konstatera att översättningen/skrivandet av Mormons bok tog ungefär 60 dagar.[6]

Smith visade guldplåtarna för tre speciella ögonvittnen, Harris, Cowdery och David Whitmer, vilka vittnade om att ha sett en ängel som visade dem plåtarna. Utöver dessa tre fick åtta andra se plåtarna och röra vid dem. Dessa vittnens vittnesbörd återfinns i början på varje tryckt kopia av Mormons bok. Det tycks dock som att vittnena inte sett föremålen i deras fysiska form, utan i en syn. De flesta tog också tillbaka sina vittnesbörd och lämnade kyrkan.

Gustav Eriksson Vasa

Peder Svarts krönika, skriven omkring 1560, berättar om Gustav Vasas liv, från födelsen till sonen Eriks födelse. Den är skriven av biskopen i Västerås Peder Svart, och är den enda samtida källan till bland annat kungens "öden och äventyr" i Dalarna.

Krönikan är mycket subjektiv till kung Gustavs förmån, men eftersom den är så pass detaljerad, har litterära kvaliteter som saknas i andra krönikor och är det enda som finns tillgängligt för vissa perioder i kungens liv, har den ändå använts flitigt i historieskrivningen.

Det finns två olika teorier om dess tillkomst. Enligt den första är den ett självständigt verk av Peder Svart, nedskrivet under de två åren mellan huvudpersonens död och hans egen, baserat på material från olika håll. Enligt den andra, som bland annat Lars-Olof Larsson håller för troligare, skall krönikan ha påbörjats då Peder var kunglig hovkaplan, och skrivit den mer eller mindre på Kung Gustavs diktamen. Tecken på detta skall vara bland annat att Erik XIV omtalas som kronarvinge, inte kung, och att krönikans språk mer påminner om kung Gustavs än annat som är bevarat av Peder Svart.

Gustav Eriksson (av Vasaätten) föddes troligen den 12 maj 149(6) i Uppland som son till riddaren och riksrådet Erik Johansson (Vasa) och Cecilia Månsdotterav Ekaätten. Gustav hade sju yngre syskon, fem systrar och två bröder. När Gustav 1523 utsågs till Sveriges kung var hans föräldrar och tre av hans syskon redan döda.

Man är inte helt säker på var någonstans i Uppland Gustav Vasa föddes men man tror att det antingen var på Rydboholm som hans far ägde vid den tiden, eller möjligen på Lindholmens gård där hans morföräldrar bodde vid tiden för hans födelse.


1510-talet

Gustav Eriksson, som han kallade sig innan han blev kung, var släkt med riksföreståndaren Sten Sture d.y. och anslöt sig tidigt till Sturepartiet i striden mot den danska kungen Kristian II och dennes danskdominerade Kalmarunion. Den 27 juli 1518 deltog Gustav i Slaget vid Brännkyrka utanför Stockholm där Kristian II blev besegrad. Gustav blev dock tillfångatagen av danskarna och förd till Jylland i Danmark men lyckades efter en tid fly från fångenskapen och tog sig via Lübeck hem till Sverige igen. Gustavs mor Cecilia Månsdotter och två av hans systrar lyckades dock inte undkomma med livet i behåll utan dog 1522 av pesten under sin fångenskap i Köpenhamn.


Gustav VasaStockholms blodbad 1520

Gustavs far, Erik Johansson avrättades 1520 i Stockholms blodbad tillsammans med drygt 80 andra som halshöggs på Stortorget i Gamla stan. Gustav lyckades undkomma blodbadet och begav sig till Dalarna, där man var trött på unionskungarna och deras Hansafientliga politik som bara ledde till ekonomiska svårigheter. I januari 1521 valde därför lantbefolkningen i Dalarna Gustav till deras hövitsman (en typ av ståthållare). Upproret fortsatte att sprida sig och de fick en militär framgång vid Brunnbäcks färja i april vilket medförde att den vacklande högadeln började ta Gustavs parti och i augusti valde de honom till rikshövitsman i Västerås.


Befrielsekriget

Under befrielsekriget 1521-1523 mot Kristian II framstod Gustav som landets starke man. Kriget började på nyåret 1521 med att Gustav lockade Dalkarlarna till uppror. Från år 1522 allierade sig också Lübeck med Sverige. Målet var att avsätta Kristian II från den svenska tronen och göra Sverige till ett fritt rike. Detta skedde också då Kristian tillslut blev avsatt och danskarna drevs ur Sverige. Den 6 juni 1523 samlades sedan en riksdag i Strängnäs som valde Gustav till Sveriges kung med namn Gustav I. Dock fick Sverige stora penningskulder till Lübeck efter krigets slut.


Reformationen

Efter befrielsekriget var Sveriges resurser små och skulderna till Lübeck alltså stora. Kyrkan och klostren ägde bortåt en tredjedel av Sveriges produktiva jord och fick 'tionde' av folket. För att kunna komma åt kyrkans pengar knöt därför Gustav reformatorerna och prästerna Olaus Petri och Laurentius Andreæ till sig. Gustav hade redan 1524 brutit med kyrkan i Rom och 1527 bestämde också riksdagen i Västerås att kungen skulle ha större makt, vilket blev det första steget mot en kyrklig reformation där man kom att bryta alla band med påven och Rom.

Den 12 januari 1528, fyra år och sju månader efter att han blivit vald till kung, kröntes Gustav i Uppsala domkyrka till Sveriges konung.


Gustav Vasas släktträd


Kyrkans överhuvud

I och med att Gustav bröt med Rom kunde han stärka den Svenska statsmakten både ekonomiskt och politiskt. Större delen av kyrkans marker och intäkter beslagtogs, och Gustav gjorde sig själv till kyrkans överhuvud.



Klostren plundras

Rent kulturellt blev dock reformationen en katastrof, eftersom de gamla klostren och kyrkorna plundrades, deras böcker skars sönder och klistrades om till bokomslag, som kungen sedan hade runt sina räkenskaper, så kallade munkepärmar. Både skolundervisningen och det sociala skyddsnät som kyrkan erbjudit försvann ju också, vilket ledde till att Stockholm svämmades över av tiggare och sjuka människor som inte visste var de nu skulle söka hjälp.


Klockupproret

På ett möte i Örebro 1531 beslöt Gustav att varje sockenkyrka i landet skulle lämna ifrån sig sin största eller näst största kyrkklocka eller lösa in klockans värde i pengar. Orsaken till insamlandet uppgav Gustav var skulden som landet hade till Lübeck, som hjälpt dem med pengar under befrielsekriget. När dalkarlarna fick höra om det här beslöt de att varken lämna någon klocka ifrån sig eller ge några pengar. När kungens män kom för att inkassera klockorna, eller de eventuella pengarna, möttes de istället av hugg och slag. Upproret har kommit att kallas för klockupproret och var det sista och allvarligaste upproret av dalkarlarna mot Gustav Vasa och hans lagar och bestämmelser.


Åren 1534 till 1536 deltog Gustav i ett krig som kallas för grevefejden där han försökte att förhindra att den danske kungen, Kristian II skulle återta makten i Danmark, vilket Gustav absolut inte ville.


Gustav byggde under sin regeringstid upp Sverige till ett fritt rike och genom reformationen införde han den lutherska läran, vilket bland annat gjorde att påven förlorade sin makt i Sverige. Även Hansans makt över den svenska handeln bröts under hans tid vid tronen. Bland hans övriga förändringar kan nämnas införandet av polisväsende, inrättandet av ett kungligt tryckeri och indragande av stora egendomar till kronan. År 1540 kom också Gustav Vasas bibel ut, det vill säga den första bibeln översatt till svenska språket.


Många uppror inträffade under Gustavs tid som regent, bland annat Dackefejden som pågick 1542-1543 och som fått sitt namn efter upprorsledaren Nils Dacke. Tillsammans med en stor skara anhängare gjorde Dacke revolt mot Gustav skattelagar, kyrkopolitiken och fogdarna. Dessutom var deras gamla katolska ceremoni helig och man såg med misstro på den nya protestantiska akten, man kämpade alltså för det som var 'gammalt och fornt'. Upproren slogs ned med stor brutalitet. En av orsakerna till dessa uppror var just att Gustav infört den Lutherska läran istället för katolicismen.


På nyåret 1544 kallade Gustav till en riksdag i Västerås. I samråd med rikets adel och biskopar fick han där igenom att Sverige skulle erkännas som ett arvkungadöme, det vill säga den äldste sonen och dennes manliga arvingar skulle ärva den svenska tronen. För de övriga yngre sönerna ville Gustav att de skulle få ärftliga hertigdömen. Dessa skulle dock alltid utgöra en del av Sverige och inte kunna avdelas/avskiljas från det svenska riket.


Gustav Vasas staty på Nordiska museet

Även om de flesta idéer och förslag oftast kom ifrån Gustavs eget huvud rådfrågade han sig gärna med andra, med herrar och allmoge, på möten med prästers och borgares ombud och emellanåt med alla slags ständer under olika former. Sverige, som han räddat från 'andlig och världslig träldom', betraktade han gärna som sin tillhörighet och utvidgade i många fall både sin och kronans rätt utöver lagliga förhållanden.


Stora ryska kriget

1554 kom ett ryskt sändebud till Gustav Vasa och klagade på att Gustavs befallningsmän vid gränsen hade tagit bort skatten från tjugo socknar som tillhörde Ryssland. Gustav hade dock aldrig hört talas om dessa socknar. Rysslands tsar, Ivan IV (Ivan den förskräcklige) och Gustav kunde inte komma överens om hur landsgränserna skulle gå. I början av 1555 gick konflikterna över i krig då en rysk armé tågade upp framför Viborg. Kriget pågick i tre år och kallas för ryska kriget och avslutades den 2 april 1557 då fredsavtal slöts i freden i Novgorod där bland annat den finske reformatorn Michael Agricola deltog som fredsmäklare.


Modelejon

Gustav Vasa var väldigt mode- och trendmedveten. Han hade alltid senaste modet i klädväg på sig och han ville se ut som de tyska furstarna, vilka han tyckte var stilbildande. År 1548 gjordes en garderobsinventering och då hade han 30 mycket fina broderade skjortor, 52 stycken huvudbonader och 41 par hosor, det vill säga tyska puffbyxor.

Det sägs också att han hade ett kolossalt gott minne, för så snart han sett en person, och det kunde vara för hur länge sen som helst, kände han genast igen personen. Där han en gång rest fram, där gick han aldrig vilse, och han kom till och med ihåg namnet på byarna och på de bönder som bodde där även om han inte varit där sedan ungdomen.