Modus Trollerandi

Modus Trollerandi Part 1: The Straw Man

By EUvsDisinfo | July 28, 2021

• Read this article in:
• en
• ru
• it
• es
• fr
• de
• pl

4:59

Modus Trollerandi Part 1: The Straw Man

Please rate your listening experience

☆☆☆☆☆

How Democracy is SWAMPED: Seven Cheap Tricks

Since 2015, EUvsDisinfo has detected, documented and debunked disinformation from pro-Kremlin media. All individual cases are collected and available in a large and steadily growing database.

A consequence of EUvsDisinfo having followed pro-Kremlin disinformation outlets for several years is that certain patterns appear. EUvsDisinfo have, on earlier occasions, observed storytelling as a means of persuasion and certain fixed narratives; we have scrutinised fears and phobias exploited by the disinformation outlets.

The Rhetoric of Disinformation

In a series of articles, EUvsDisinfo will demonstrate a few of the cheap tricks of the Rhetoric of Disinformation; how the producers of disinformation systematically derail an exchange of ideas – the core of democracy – through a set of handy devices. The Kremlin trolls get the public discourse bogged down in a quagmire of pointless contestation. A Swedish activist has coined the term Modus Trollerandi(opens in a new tab) to describe ways of trying to spoil public debate through a set of cheap tricks. EUvsDisinfo has developed the concept further, to show how democracy gets SWAMPED by malign manipulation:

S: Strawmen:

Attack views or ideas, never expressed by the target.

W: Whataboutism:

Deflect the discussion away from the subject.

A: Attack:

Use brutal language to discourage the opposition.

M: Mockery:

Use sarcasm to belittle the opposition.

P: Provocations:

Who benefits from Cui Bono?

E: Exhaust:

Drown the opposition in details and technicalities.

D: Denial:

Flatly deny any evidence

The common feature of all these devices is that they exclude any possibility for dialogue. Dissent is at the core of democracy; a democratic society moves forward through debate, discussion, compromise, and attempts to find common ground and agree on an acceptable solution. The Kremlin trolls are not interested in “questioning more”: they want to control the discourse; manage our thoughts; and shut down dissent. They attack the core of democracy: the concept of a respectful public dialogue.

Identifying the cheap tricks of Kremlin demagoguery helps us preserve a culture of dissent and questioning in the democratic discourse. We can stay on topic and continue talking about pressing issues instead of falling into the traps of the Kremlin’s spin doctors.

S: The Straw Man

The straw man is a rhetorical device where the troll attacks views or ideas never expressed by the opponent. EUvsDisinfo has occasionally highlighted the method in articles: sometimes using “neoliberalism” as a straw-man; on other occasions suggesting very sinister forces behind activists. Russian state broadcaster RT has claimed that Swedish teenage eco-activist Greta Thunberg wants to “reduce the world population” and argues loudly against such malevolent Malthusian plans.

The Modus Trollerandi of straw men is convenient and effective. From the perspective of classical rhetoric, it is an informal fallacy – both logically and factually false. That does not exclude its effectiveness as it appeals to the emotions of the audience: “Are you really going to allow Greta Thunberg to kill you and your children to save the rich people of the world?”

The EUvsDisinfo database contains several examples of the straw man device. The above-mentioned “Malthusian Straw Man” has been popular during the pandemic. Accusations of “Satanism” appear occasionally, suggesting democracy is a scheme to divert Europeans from God, decency and sound traditions.

The most prominent straw man exploited by the pro-Kremlin media are accusations of Nazism/Fascism. Any kind of criticism towards Kremlin policies might be labelled “Fascist”. Actual Fascism as in Italy during Mussolini or Spain during Franco, meanwhile, is met with understanding and sympathy. The EUvsDisinfo database contains numerous examples of virtually anyone being labelled a “Nazi/Fascist”. For instance, Russia-based SouthFront calls the German Green Party candidate for Chancellor and outspoken critic of the Kremlin, “An American Nazi(opens in a new tab)”. Earlier, Ukraine has been labelled as “Nazi”, The United States is “Fascist”, France was an ally of Hitler, the Baltic States and Poland are ruled by Nazi sympathisers… In all these cases, Nazism functions as a straw man: the Kremlin can act as a fighter against Fascism, while ignoring any critical remarks.

Another popular straw man is “neoliberalism”. A vague, unpleasantly-sounding label that can be glued on any form of dissent.

The antidote against this device: stay on track! Refuse to take the bait! Continue insisting on talking about the core issue.

Next Week: W for Whataboutism

• Tags:
• Modus Trollerandi

Anderssons ambitioner

Anderssons hushållsekonomi bygger på skatteplanering

Magdalena Andersson påtalar gärna att statsministern sänkt skatten på höga inkomster. Samtidigt har hennes eget hushåll gjort flera aktiva val för att just sänka sin egen skatt. Det finns ett tydligt hyckleri i det narrativ som S ägnat den senaste mandatperioden åt att saluföra, skriver Hannah Stutzinsky.

22 juni 2026

Smedjan har tagit del av dokument som visar att Magdalena Anderssons hushåll utför genomtänkt skatteplanering. 

Under mandatperioden har Magdalena Anderssons systematiskt återkommit till att Ulf Kristersson sänkt skatten på ett sätt som gynnar honom själv.

Det är en tacksam bildsättning för den som vill göra gällande att pengar som skulle gått till arbetskläder i ambulansvården, i stället används till att öka inkomstskillnaderna i landet. Samtidigt är Anderssons egen hushållsekonomi ett resultat av olika skattemässiga upplägg som gjort att hennes hushåll kunnat undvika att betala in till välfärden i samma omfattning som en anställd person hade gjort. Det är en typ av skatteplanering som inte är olaglig, men som gång efter annan kritiseras i den socialdemokratiska retoriken.

I en intervju med Edvin Törnblom på Dagens Nyheter berättade Magdalena Andersson att hon aldrig skött familjens hushållskassa. När hon som landets finansminister satte statsbudgeten, gjordes familjebudgeten av hennes man. Anderssons make arbetar som professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm. Precis som många andra forskare är han ägare av ett aktiebolag, Friberg Economics AB, vars verksamhet framförallt summeras som konsultation inom nationalekonomi, föreläsning och bokproduktion. I bolagets registrering framgår även att det används för musikproduktion och scenkonst. Ett bolag som med andra ord används för att fakturera för den tjänst som forskare i nationalekonomi ofta tillhandahåller, och därtill används för när fritidsintresset får ett lukrativt ögonblick.

Men när tillfället getts har hennes eget hushåll gjort just det som hon i riksdagens kammare valt att kritisera.

Friberg Economics AB har emellertid inga anställda. Smedjan har tagit del av bolagets årsredovisningar de senaste fem åren där det framgår att det inte betalats ut någon lön från bolaget för de konsulttjänster som sålts. I stället har pengar från bolaget betalats till Magdalena Anderssons hushållskassa i form av lågbeskattad utdelning. Det är en möjlighet som egenföretagare gärna använder sig av när likviditeten i företaget tillåter, eftersom skatten på utdelning ligger på 20 procent medan den blir markant högre om man i stället anställer sig själv. En anställning innebär att företaget behöver lägga på arbetsgivaravgifter på lönekostnaden, och därefter beskattas lönesumman med kommunalskatt som, oavsett var man bor i landet, är en dyrare affär för den enskilde än utdelningsskatten. Ifall personen dessutom har en årsinkomst på över 660 000, läggs det på en statlig inkomstskatt på det intjänade beloppet över gränsvärdet.

Under de senaste fyra åren har Magdalena Anderssons hushållskassa mottagit 1,3 miljoner kronor efter skatt genom utdelning från Fribergs bolag. Hade de inte gjort aktiva val för att optimera utbetalningen utan i stället gått samma väg som de flesta anställda och tagit ut pengarna som lön hade hushållskassan bara fått drygt 500 000 under samma tid.

Det är en ansenlig differens i kronor och ören, men ännu större är skillnaden i S-ledarens kredibilitet. När Andersson var finansminister kritiserade hon i en riksdagsdebatt Moderaternas politik för att vara alltför förmånlig för företagare. ”När människor plockar ut höga inkomster och inte betalar inkomstskatt utan betalar en låg avkastningsskatt på inkomsten, då ökar klyftorna”, löd budskapet den gången. Men när tillfället getts har hennes eget hushåll gjort just det som hon i riksdagens kammare valt att kritisera.

Det finns inget olagligt i att nyttja de utrymmen som ges i inkomtskattelagens mellanrum, det behöver inte heller vara olämpligt. Men att göra som S-ledaren och återkommande klandra andra för att göra något som hennes egen hushållsekonomi är uppbyggd kring, kan inte beskrivas som något annat än dubbelmoral.

Egenföretagare i konsultbranschen, där de fasta kostnaderna är låga, väljer ofta att göra som Anderssons make. Det finns ingen regel som innebär att man behöver positionera sig så att Skatteverkets träffyta blir som störst. Det är således inget regelövertramp som begåtts av Magdalena Anderssons hushåll, eller av andra företagare som agerar på liknande sätt.

Att Magdalena Andersson återkommande angriper högersidans skattesänkningar kan verka i linje med Socialdemokratins grundsyn. Men hennes egen skatteplanering visar på ett hyckleri i det narrativ som Socialdemokraterna ägnat den senaste mandatperioden åt att saluföra.

Socialdemokraterna infiltrerade

Nu måste Andersson agera efter infiltration

Nu har Andersson (bilden) återigen glidit på sanningen, och blivit påkommen med att vifta bort allvarlig kritik, skriver Moderaternas partisekreterare Karin Enström i en debattartikel.

Magdalena Andersson har avfärdat gängkopplingarna till Socialdemokraterna i Botkyrka som rykten.

Nu har Sveriges Radio kunnat visa att Socialdemokraterna inte tagit uppgifterna på allvar, och att kriminella gäng har ett betydande inflytande i partiet, skriver Karin Enström (M), partisekreterare.

Nu måste Socialdemokraterna agera kraftfullt. Magdalena Andersson och hennes partisekreterare måste se till så att inte fler med gängkopplingar väljs till politiska uppdrag i höst samt att de företrädare och kandidater som lättvindigt viftat bort dessa händelser skiljs från sina uppdrag. Förtroendet för att dessa företrädare kan hålla rent mot alla former av infiltration är förbrukat.

Politiska partier har som sin allra viktigaste uppgift att skydda den svenska demokratin. Den som inte klarar av att hålla rent mot infiltration av gängkriminella och dessutom återkommande trivialiserat det inträffade kan inte stanna kvar på sina uppdrag.

För tre och ett halvt år sedan avsattes Ebba Östlin (S) som kommunstyrelsens ordförande i Botkyrka. Som högsta politiker i Botkyrka hade hon varit drivande i beslutet att stänga ner fritidsgårdar drivna av ABF. Bakgrunden var att gängkriminella tagit över fritidsgårdar som drivits av ABF.

Nominerats av en gängkriminell

Nu har programmet Kaliber kunnat visa att rötan är mycket djupare. Fritidsgårdarna som stängts ner har kunnat kopplas till samma kriminella nätverk som låg bakom mordet på 12-åriga Adriana och som kidnappade rapparen Einár. Flera inom Socialdemokraterna har haft kopplingar till samma gäng som drivit fritidsgårdarna.

Socialdemokraterna ska ha utrett detta, men har utåt slagit ifrån sig och hävdat att det är rykten att gängkopplingar funnits. Samtidigt har deras ledande företrädare i Botkyrka, kommunalrådet Emanuel Ksiazkiewicz (S), nominerats av en gängkriminell. Det ställer allvarliga frågor om hur Magdalena Andersson (S) och hennes partisekreterare Tobias Baudin inte har kunnat upptäcka korruptionen i de egna leden?

Kalibers granskning visar också hur Socialdemokraterna i Botkyrka i åratal stöttat fritidsgårdar drivna av ABF, som använts sig av gängkriminella som studiecirkelsledare. Personer som dömts för allvarliga brott i gängmiljö har samtidigt hållit utbildningar i ledarskap. Det är detta som Ebba Östlin försökt stoppa.

Skandalen visar även hur Socialdemokraterna präglas av lojalitetskultur som öppnar för korruption. En tidigare socialdemokratisk riksdagsledamot med ABF-kopplingar har varit drivande i att avsätta Östlin för att skydda ABF. För Socialdemokraterna har det varit viktigare att ABF kan dra in pengar på gängkriminalitet, än att bekämpa gängkriminaliteten. Det visar att det finns en kultur att försvara arbetarrörelsens organisationer till varje pris, även när de korrumperats.

Bland det mest stötande är hur Socialdemokraterna övergivit de medlemmar som stått upp mot gängen. Ett 40-tal socialdemokratiska medlemmar i Botkyrka har vägrat acceptera gängkopplingarna. I stället har de bildat ett oberoende socialdemokratiskt parti. Nu styr de Botkyrka tillsammans med andra demokratiska partier i kommunfullmäktige för att hålla korruption och kriminalitet utanför kommunstyret.

Andersson glider återigen på sanningen

Utåt har Magdalena Andersson beskrivit kritiken som rykten. Detta är inte första gången Magdalena Andersson agerar så här. Vi minns även hur hon länge slog ifrån sig om anklagelser om oetisk försäljning av lotter, och hur Socialdemokraterna hävdade att det var ett hot mot demokratin att reglera partilotterier. Sedan kunde flera medier avslöja hur lotterna såldes med tvivelaktiga metoder. Äldre skulle förledas köpa dyra lotteriabonnemang. Telefonförsäljare i Barcelona – i vissa fall med gängkopplingar – sålde lotter med skamlösa metoder.

Det var samma historia när dåvarande riksdagsledamoten Jamal El-Haj ertappades med att ha anordnat en konferens med finansiering från Hamas. In i det längsta försvarade Andersson honom medan han satt kvar i riksdagen, ändå tills hennes eget partidistrikt i Skåne till slut satte ned foten och krävde hans avgång. Först då instämde hon i kritiken.

Nu har Andersson återigen glidit på sanningen, och blivit påkommen med att vifta bort allvarlig kritik. I stället för att ständigt försöka misstänkliggöra sina kritiker borde hon visa att hon kan ta ansvar. Socialdemokraterna måste visa att de tar gängkriminaliteten på allvar. Annars riskerar vår demokrati att förpestas av gängens inflytande.

Socialdemokraterna måste visa att de tar gängkriminaliteten på allvar. Annars riskerar vår demokrati att förpestas av gängens inflytande, skriver undertecknaren.

Proletären och terrorismen

Islamisternas lydiga lakejer

reagerar med skrik, skrän

och besinningslösa

demonstrationer

till stöd för hamas

Ledarkrönika
Ellen Kall
Jag firade också den 7 oktober 2023
18 juni 2026

Fotograf: Achim Rödner

Var är de upprörda ledartexterna om de ständiga brotten mot vapenvila? Istället fokuserar media på att svensk-palestinier firat att deras folk rest sig mot ockupation och förtryck.

När de första nyheterna kom om att det palestinska motståndet tagit sig igenom muren runt Gaza började mitt hjärta slå snabbare.

Min spontana tanke: Äntligen! Nu händer det!

Samtidigt blev jag rädd. Jag såg framför mig, redan innan propagandalögnerna började spridas, hur Israel skulle ta tillfället i akt att slå tillbaka hårdare än de någonsin gjort förut. Hur många tusentals palestinier skulle behöva sätta livet till?

Verkligheten överträffade tyvärr mina värsta farhågor.

Så gick vi ut på gatorna. Självklart för att fira motståndet. Men också, och kanske mest, för att protestera mot Israels eskalerande folkmord.

I Helsingborg var vi tusentals den första tiden. Kvinnor, män och barn med olika ursprung tågade genom staden. Vi skrek ut vår vrede, vår frustration och vår sorg.

Jag höll i en utbildning den hösten. Bland deltagarna fanns några palestinier. Samtidigt som de var förkrossade över Israels grymma vedergällning och hade svårt att koncentrera sig på vad vi sa, var min kollega upprörd eftersom hen hört att Hamas våldtagit en farmor och tvingat hennes barnbarn att titta på. Jag blev mållös.

Propagandan mot den palestinska motståndskampen var massiv redan från start. Metoden väl förberedd och sedan länge beprövad. Många köpte de falska påståendena om halshuggna spädbarn och andra påstådda bestialiska brott med hull och hår. När uppgifterna senare motbevisades, var det redan försent.

Hamas kunde inte nämnas i media utan tillägget ”terrorstämplade”. Om det ändå råkade hända, kom genast en korrigering och ursäkt.

Motståndskampen likställdes med terrorism. Antisionism utmålades som antisemitism. Alla som på något sätt uttalade sig i riktning mot att palestinier har samma mänskliga rättigheter som alla andra var tvungna att svara på frågan ”Stödjer du Hamas?”.

Och inte har det blivit bättre. Folkmordet har blivit vardagsmat.

Israels konstanta övergrepp får passera obemärkt. Och den som höjer sin röst till försvar av palestinierna måste ständigt försvara sig.

Var är de upprörda ledartexterna om de ständiga brotten mot vapenvila? Om den fortsatta katastrofala bristen på basala livsmedel och mediciner? Om att våldet från ockupationsmakten eskalerar även på Västbanken?

Istället fokuserar media på att svensk-palestinier haft mage att fira att deras folk rest sig mot ockupation och förtryck. Att de hoppas att kampen ska lyckas och att Palestina ska bli fritt.

Vänsterpartiet hakar på, utan tillstymmelse till problematisering. Dadgostar och partiledningen välkomnar Expressens ”granskning”. Inte ett enda ifrågasättande av anklagelserna. Istället hjälper de till i häxjakten.

Det är skrattretande. Men det är också blodigt allvar.

Flera av mina palestinska vänner och kamrater är oroliga. De är rädda för att förlora sina jobb. Rädda att förlora rätten att bo kvar i Sverige. De skräms till tystnad medan politiker som påstått sig stå på deras sida kastar dem till vargarna.

Det är nu viktigare än någonsin förr att stå upp för det som är rätt. Att inte vika sig för de spelregler imperialismen satt upp.

Vi spelar inte det spelet, vi är inte med.

Vi som står på mänsklighetens sida är trots allt fler än de som stödjer folkmord. Låt oss välta spelplanen och istället bygga upp en rättvis värld!


Hamas attack mot Israel i oktober 2023, av Hamas benämnd som Operation Al-Aqsa-flodvågen (arabiska: عملية طوفان الاقصى), var en terrorattack utförd av Hamas och flera andra palestinska militanta grupper mot Israel. Tidigt på morgonen den 7 oktober initierade Hamas ett raketangrepp mot israeliska städer, samtidigt som cirka 3 000 terrorister invaderade israeliska byar nära gränsen till Gazaremsan, där de begick omfattande massakrer på civilbefolkningen. Utöver urskillningslöst mördande förekom det under attacken flera fall av tortyr, kidnappningar, likskändningar och våldtäkter. Hamas tog cirka 250 personer, civila och soldater, som gisslan och förde dem till Gazaremsan.

Totalt dödades 1 130 personer i attackerna: 690 israeliska civila (inklusive 35 barn) och ca 70 utländska medborgare. 

Dagen kom att kallas för den blodigaste i Israels historia, och den dödligaste för judar sedan förintelsen. Attacken var anledningen till att kriget mellan Hamas och Israel 2023 utbröt.

Botkyrka del 666 akt 3

Socialdemokraterna har öppnat dörren för gängen

Publicerad 20 jun 2026

Signalen från Socialdemokraterna efter skandalen i Botkyrka är förödande. I Sveriges största parti kan det löna sig att ta stöd av gängkriminella.

Magdalena Andersson far med osanning om skandalen i Botkyrka.

Socialdemokraterna har öppnat dörren för gängen

I veckan tog historien om S-kuppen i Botkyrka ännu en obehaglig vändning. Då avslöjade Sveriges Radios grävande program Kaliber att ytterligare en gängkriminell man år 2023 hjälpte till att avsätta Ebba Östlin som kommunstyrelsens ordförande och gruppledare för Socialdemokraterna i Botkyrka.

Bakgrunden var att hon sagt upp kontraktet med ABF om att driva fritidsgårdar. Då började det dyka upp gängkriminella på partiets möten. Situationen blev så allvarlig att Ebba Östlin tidvis behövde polisskydd. En kväll på väg hem från ett styrelsemöte blev hon mordhotad vid ett rödljus.

Till slut såg en falang med kopplingar till studieförbundet, stödd av nyvärvade gängkriminella och deras släktingar, till att hon röstades bort.

Skildringarna inifrån studieförbundet i Kalibers reportage är chockerande. Det handlar inte bara om att kriminella använt ABF:s fritidsgårdar som värmestugor inför morduppdrag. Gängkriminella hade också höga positioner i styret av förbundet och fick leda studiecirklar i ledarskap i väntan på rättegångar om grova vapen- och narkotikabrott.

Vid samma tid som 12-åriga Adriana skjuts ihjäl vid McDonald’s i Hallunda hade de fritidsgårdar som i den socialdemokratiska retoriken ska förebygga brottslighet i stället förvandlats till kontaktytor mellan ungdomar och gängmedlemmar.

De täta banden mellan Socialdemokraterna och ABF är en förklaring till haveriet. Om det hade handlat om ett välfärdsföretag med kopplingar till Moderaterna som drivit fritidsgårdar i en M-kommun skulle diagnosen varit självskriven: jäv och uppenbar korruption.

Men när ABF-tjänstemän tar på sig sina S-hattar, ger de egna fritidsgårdarna mångmiljonkontrakt och försöker skydda dem från granskning kallas det för folkrörelsearbete.

Det sätter hela debatten om folkbildningen i relief. Regeringens neddragningar på studieförbunden har beskrivits som starten på en diktatur. Men när det som verkligen är ett allvarligt hot mot svensk demokrati inträffar – infiltration av organiserad brottslighet i lokalpolitiken – sker det i studieförbundets ABF:s egen regi.

S-föreningen som ledde upproret mot Ebba Östlin, genom vilken flera gängkriminella blev medlemmar i partiet, kallade sig till och med för ”Folkbildarna”. Det är som att de trollar oss.

Om inte de gängkriminella och deras släktingar röstat skulle hon ha suttit kvar.

Partiledningen i Socialdemokraterna har agerat nonchalant. Partisekreterare Tobias Baudin var egentligen perfekt placerad för att ta itu med problemen. Redan flera år före petningen av Ebba Östlin informerades han om missförhållandena. Hans fru hade dessutom arbetat för ABF i Botkyrka.

Ändå fanns ingen hjälp att få när gängkriminella blandade sig i vem som skulle styra Sveriges 21:a största kommun. Genom att neka medlemskap till en rad medlemmar som ville stötta Ebba Östlin i en viktig omröstning bidrog partiet tvärtom till att besegla hennes öde.

Lokalpolitiken är en guldgruva för kriminella. Där kan de få inflytande över serveringstillstånd, sophantering, bygglov, upphandlingar och tvångsomhändertaganden. Om kommunerna faller blir Sverige en maffiastat.

Partierna är helt centrala i försvaret av demokratin. Att ta över en lokal partiförening är lätt, på många ställen behöver man inte rekrytera speciellt många medlemmar för att nå majoritet.

Det betyder att partiledningarna måste reagera snabbt och skoningslöst mot alla tecken på infiltration och inblandning av organiserad brottslighet.

Partier från höger till vänster måste säkra sina organisationer. Vilka rutiner har man vid misstänkt infiltration? Vilka registerutdrag gör man? Vilken beredskap finns för att snabbt utesluta kriminella?

I fallet Botkyrka har Socialdemokraterna inte bestått provet.

Tobias Baudin hänvisar till partiets egen utredning som påstår att inga oegentligheter har skett. Men utredarna har varken kontaktat Ebba Östlin eller sökt i rättsdatabaser, annars hade de själva funnit den gängkriminella S-medlem som Kaliber nu avslöjade.

Socialdemokraterna är ett parti som har mer än hundra års erfarenhet av att göra bakgrundskontroller av potentiella ministrar och statssekreterare. I fallet Botkyrka ville man uppenbarligen inte hitta något.

Inte ens S-ledaren Magdalena Andersson, hon som hela mandatperioden oroat sig för tillståndet för den svenska demokratin, vågar tala klarspråk. I sin iver att spela ned skandalen far hon i stället med osanning om den roll som gängkriminella spelade när Ebba Östlin petades.

– Det var inget avgörande. Om jag har förstått det rätt så var det en ganska bred majoritet för att göra den här förändringen av vem som ledde kommunen, säger hon till SvD.

Men Östlin blev avsatt med blott tre rösters marginal. Om inte de gängkriminella och deras släktingar röstat skulle hon ha suttit kvar.

Det mest allvarliga är att det inte har blivit några konsekvenser för de socialdemokrater som var med och genomförde kuppen. Tvärtom, inför höstens val är de toppkandidater för välavlönade poster inom kommun, region och riksdag.

Signalen från Socialdemokraterna till lokalpolitikerna är förödande. I Sveriges största parti kan det löna sig att ta stöd av gängkriminella.

Botkyrka del 666 akt 2

Superpolitrukerna Åsa Westlund och Anders Lindberg har gjort sitt yttersta för att mörka korruptionsträsket med gängkriminella infiltratörer  hos S i Botkyrka


Nya uppgifter om kriminella i S-möten – justitieministern kräver svar

Publicerad 16 juni · kl 09:55

Det kommer nu hård kritik mot hur Socialdemokraterna hanterat att kriminella deltog på deras möten i samband med att Botkyrkas dåvarande kommunalråd Ebba Östlin röstades bort 2023.

Justitieminister Gunnar Strömmer (M) tycker att Socialdemokraterna en gång för alla behöver gå till botten med hur det kunde ske.

”Det handlar ju inte om några illasinnade rykten utan det här är ju faktiska händelser, faktiska omständigheter, riktiga och verkliga personer med kopplingar till gängkriminalitet som varit djupt inne i de här processerna i partiet” säger Gunnar Strömmer.

Det var Aftonbladet och Expressen som redan för flera år sedan kunde avslöja att minst en gängkriminell person deltagit vid bortröstandet av Socialdemokraternas dåvarande gruppledare i Botkyrka, Ebba Östlin. En socialdemokratisk utredning slog snart fast att de inte hittat några belägg för eller indikationer på att partiet skulle vara infiltrerat av gängkriminella.

Men en granskning som Kaliber gjort visar att en tidigare okänd kriminell person med kopplingar till gängkriminalitet var med och nominerade den som senare valdes till gruppledare.


Gunnar Strömmer igen.

– Nu måste ju Socialdemokraterna trovärdiggöra den här hanteringen genom att börja om, ta tillbaka de här uttalandena, helst be om ursäkt för dem och framförallt visa att man tar frågorna på ett helt annat allvar än man gjort hittills, säger han.

Kaliber har sökt Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson som inte återkommit och partisekreterare Tobias Baudin som avböjt intervju.

Politisk islam – islamism

”Det handlar om en rörelse och en ideologi med många olika sorters aktörer som har ett gemensamt mål: ett samhälle som genomsyras av islam i lagar, traditioner och sedvänjor exempelvis genom införande av sharialagstiftning”, skriver politikerna.

Den sunnimuslimska religiösa och politiska rörelsen Muslimska brödraskapet är centralt för hotet, vilket bland annat utretts i Frankrike, enligt artikeln. I den rapporten framhålls Sverige som en ”svag punkt i kampen mot islamismen”.

Utredningen ska kartlägga förekomst och omfattning av religiös radikalisering med fokus på politisk islam, samt analysera konsekvenser av islamistisk infiltration och otillåten och otillbörlig påverkan.

Hotet från islamismen och politisk islam är ett hot mot hela det svenska samhället och riskerar att särskilt drabba de människor som flytt till Sverige från det islamistiska förtrycket i sina hemländer, skriver undertecknarna.

Hotet från islamismen och politisk islam är ett hot mot hela det svenska samhället och riskerar att särskilt drabba de människor som flytt till Sverige från det islamistiska förtrycket i sina hemländer, skriver undertecknarna.

Politisk islam – eller islamism är ett allvarligt hot mot Sverige och våra demokratiska värderingar.

Rörelsens mål står i stark kontrast mot våra svenska demokratiska principer och motarbetar grundläggande friheter såsom yttrandefrihet, jämställdhet och rättsstatens principer.

Därför tillsätter regeringen nu en utredning om hotet från politisk islam och islamism mot den svenska demokratin, skriver Simona Mohamsson (L), Kristina Axén Ohlin (M), Richard Jomshof (SD) och Hans Eklind (KD).

Problemet med politisk islam – eller islamism, är långt större än enskilda extremister som med våld och terror vill störta vårt demokratiska samhälle. Politisk islam och islamism utgörs också av grupper som använder demokratins spelregler för att underminera vårt sätt att leva. De kan engagera sig i partier, studieförbund, föreningar, driva skolor eller ägna sig åt bistånd och annan social verksamhet. Det handlar om en rörelse och en ideologi med många olika sorters aktörer som har ett gemensamt mål: ett samhälle som genomsyras av islam i lagar, traditioner och sedvänjor exempelvis genom införande av sharialagstiftning.

Centralt för detta hot är bland annat det Muslimska brödraskapet, en politisk rörelse vars målsättning är att bekämpa västerländska värderingar och långsiktigt bryta ner våra länder inifrån. Tidigare har både Frankrike och Storbritannien utrett och kartlagt detta hot och det är i många delar skrämmande läsning. Inte minst då Sverige i den franska rapporten framhålls som en svag punkt i kampen mot islamismen.

Tar ett samlat grepp kring religiös radikalisering

Mot denna bakgrund tillsätter regeringen nu en utredning för att ta ett samlat grepp kring religiös radikalisering med fokus på politisk islam och kartlägga förekomsten och omfattningen av den i Sverige. Utredningen ska även beskriva och analysera konsekvenserna av islamistisk infiltration samt otillåten och otillbörlig påverkan.

Ett konkret exempel på hur islamism hotar samhällets grunder är den så kallade LVU-kampanjen. Där bland annat islamistiska aktörer både i och utanför Sverige spred ett falskt narrativ om att den svenska staten ”kidnappade” muslimska barn på basis av att de var muslimer. Denna kampanj utsatte socialsekreterare för en enorm press och i många fall direkta hot. Centralt var att slå split mellan muslimska familjer och det svenska samhället.

Andra exempel handlar om skattefinansierade föreningar som har samröre med islamistiska och antidemokratiska ledare, och därmed undergräver tilltron till vårt civilsamhälle - som gör viktiga insatser för att släppa in människor i den svenska gemenskapen. Eller islamistiska predikanter och influencers i sociala medier som uppmanar till bojkott av demokratiska val och att barn till utrikes födda inte bör gå i förskolan eller lära sig svenska.

Vår demokrati grundar sig på att vi har ett gemensamt samhälle där lagar och regler gäller alla. Att vårt samhälles demokratiska värderingar kommer i kollisionskurs med grupper vars samhällssyn och värderingar har en helt annan grund är inte oväntat. I grunden kan detta härledas till synen på religionens roll i politiken, där vår sekulära stat blir ett hot mot de islamistiska krafterna som vill att religionen ska överordnas allt annat.

Politiken får aldrig tillåta att det skapas parallella samhällen i vårt land eller att svensk lag sätts på undantag inom vissa områden eller för vissa grupper. Det får inte vara möjligt för vare sig individer eller grupperingar att infiltrera vår offentliga förvaltning i syfte att undergräva samhällsviktiga institutioner. Det är därför Sverige behöver kartlägga de islamistiska krafterna och konsekvenserna för den svenska demokratin.

Hot mot hela det svenska samhället

Regeringen har redan agerat för att motverka dessa krafter. Detta har bland annat gjorts genom att införa demokratikrav inom föreningslivet och genom att skärpa kraven på den som kommer till och vistas i Sverige. Regeringen har också agerat inom biståndet och folkbildningen för att skattepengar inte ska gå till verksamheter med koppling till islamistiska miljöer. Det handlar om åtgärder som den samlade vänsteroppositionen motarbetat konsekvent och som riskerar att rullas tillbaka vid ett regeringsskifte.

Hotet från islamismen och politisk islam är ett hot mot hela det svenska samhället och riskerar att särskilt drabba de människor som flytt till Sverige från det islamistiska förtrycket i sina hemländer. Att inte stå upp mot dessa krafter är ett svek mot alla svenskar och de som valt Sverige just för att vi är en sekulär demokrati med yttrande- och religionsfrihet – ett samhälle grundat på respekt för varje individs rätt att leva ett liv i frihet oavsett kön eller sexuell läggning. Ett Sverige där alla har rätt till sin religion, eller rätt att inte ha någon religiös åskådning alls.

Vare sig politisk islam eller islamism har någon plats i Sverige. Därför ska den nu kartläggas och stoppas.

Simona Mohamsson, utbildnings och integrationsminister (L)

Kristina Axén Ohlin, gruppledare i kulturutskottet (M)

Richard Jomshof, riksdagsledamot (SD)

Hans Eklind, riksdagsledamot (KD)

Annika slöjans ambassadör

Annika Strandhäll hycklar om slöjan

Publicerad 18 jun 2026

Slöjdebatten avslöjar vänsterfeministernas hyckleri.

Annika Strandhäll är ordförande för S-kvinnor.

I svenska rättssalar vittnar kvinnor och flickor om att de tvingas bära slöja.

Hon bar aldrig slöja i Marocko. Först i Sverige blev den ett krav. Makens tvång slutade inte där, för snart pressade han henne att börja använda niqab. Jag hittar anmärkningsvärt nog flera domar där slöjtvånget inte började i kvinnornas muslimska hemländer utan här, i landet som skulle erbjuda frihet.

Kvinnornas berättelser om slöjtvång återkommer i mål om kvinnofridskränkning, misshandel och i vårdnadstvister. En kvinna misshandlas grovt efter att hennes man hittat en film i hennes telefon där hon inte bär slöja. För en annan kommer slagen efter orden: ”Har jag inte sagt åt dig att du måste ha hijab?”. Ytterligare en man hotar med att se till så att socialtjänsten omhändertar barnen om hon tar av sig slöjan.

I dom efter dom berättar kvinnor hur männen beskriver kvinnor utan slöja som lösläppta och smutsiga.

Slöjtvånget drabbar inte bara vuxna kvinnor. I oräkneliga hedersrelaterade LVU-domar berättar unga flickor om hot och våld direkt kopplade till föräldrarnas slöjkrav.

Det saknas inte sakliga argument mot SD:s förslag om ett totalt slöjförbud, som att det strider mot religionsfriheten. Trots det har delar av vänstern i stället ägnat sig åt att relativisera, förlöjliga och ibland helt förneka ett problem som är väldokumenterat i svenska domstolar.

På X har vänsterpolitiker och profilerade vänsterfeminister slagit knut på sig själva. De likställer hijaben med allt från nunnedok till folkdräktshättor och halsdukar.

Ordföranden för S-kvinnor, Annika Strandhäll, går så långt att hon oförstående frågar: ”Vem tvingar kvinnor i Sverige att bära detta om de inte vill?”. Hon beskriver också hijaben som ett ”högst frivilligt plagg” som bärs av över en miljard muslimska kvinnor.

Det är ett påstående som kräver att man blundar för allt från moralpolisen i Teheran till talibaner i Kabul. Strandhäll skulle också få svårt att övertyga flickor och kvinnor i länder som Jemen och Somalia om att hijaben främst är en fråga om personligt val – oavsett om de själva vill bära den eller inte.

Det märkliga är att samma vänsterfeminister som ser normer och patriarkala maktstrukturer överallt, tycks bli blinda för dem när det gäller slöjan

Ett grundläggande problem med resonemanget är att den breda och dominerande tolkningen inom islam inte alls beskriver hijaben som ett fritt val. Inom den islamiska rättstraditionen råder en mycket bred konsensus om att slöjan är en religiös skyldighet.

Samma budskap återkommer hos de stora islamiska förbunden i Sverige, liksom hos lejonparten av imamer och predikanter, som talar om den muslimska kvinnans plikt.

I moskéer, föreningar och på sociala medier vräks uppmaningar att bära hijab ut. De ackompanjeras av predikanter och influencers som detaljerat förklarar hur kvinnor och flickor ska klä sig i övrigt, med löst sittande och heltäckande plagg, för att hijaben ska anses korrekt. En kvinna utan slöja betraktas ofta som mindre from, mindre respektabel och i förlängningen som en sämre muslim.

Varje gång slöjan problematiseras mobiliserar imamer, predikanter och muslimska företrädare. Deras engagemang lyser dock med sin frånvaro när frågan gäller de som tvingas bära den mot sin vilja. Det är talande.

Att många muslimska kvinnor frivilligt bär slöja är förstås sant. Men deras frihet upphäver inte andras ofrihet. Därför är frågan betydligt mer komplex än vad många försöker reducera den till.

Att tvång redan är förbjudet betyder inte heller att saken är löst. Samma personer skulle aldrig invända att mäns våld mot kvinnor inte behöver diskuteras – eftersom misshandel redan är olagligt.

Det märkliga är att samma vänsterfeminister som ser normer och patriarkala maktstrukturer överallt, tycks bli blinda för dem när det gäller slöjan.

Ju hårdare vissa feminister håller fast vid berättelsen om det fria valet, desto osynligare blir kvinnorna och flickorna i domarna. De med skyddade personuppgifter, skyddade boenden och familjer de tvingats fly ifrån. Och de som aldrig kommer därifrån.

Det är de som betalar priset när patriarkala normer bedöms olika beroende på vem som upprätthåller den.

Anders det mediala kräkmedlet

Aftonbladet har en viktig uppgift att hålla rent vänsterut.

Men tyvärr agerar Anders Lindberg nyttig idiot åt antisemiter i Vänsterpartiet.

Aftonbladet vill få oss att glömma judehatet

Officiellt lämnade Anders Lindberg Socialdemokraternas kommunikationsavdelning efter valet 2010. I själ och hjärta har han aldrig gjort det.

Vid skandaler på den politiska vänsterkanten brukar jag därför nyfiket läsa Aftonbladets ledarsida. Hur ska den politiska chefredaktören Anders Lindberg spinna skandalen denna gång?

Det vanliga mönstret är tystnad. Sedan pekar Lindberg i regel på någon annan, som inte har med själva skandalen att göra. Reaktionen på Expressens avslöjanden om antisemiter och terrorromantiker i Vänsterpartiet är ett typexempel.

I en hel vecka höll ledarredaktionen tyst om Expressen-reportern Inas Hamdans granskning. Sedan gick ledarskribenten Jonna Sima till attack mot… Sverigedemokraterna.

Vinkeln var att SD-ledaren Jimmie Åkesson kastade sten i glashus när han kritiserade Nooshi Dadgostar. Gömt i ordmassorna fanns visserligen några få meningar med kritik mot Vänsterpartiet. Men huvudbudskapet var ändå att det var fel av politikerna att ens debattera judehatet i V.

Möjligen insåg Anders Lindberg att det såg konstigt ut att Aftonbladet har skrivit fler ledartexter om Ulf Kristerssons hönshus på Harpsund än om den öppna antisemitismen i Sveriges fjärde största parti. I helgen återkom Lindberg hursomhelst till frågan.

Jag skulle bara önska att han inte gjorde det för att försöka skyla över utbrett judehat.

Men inte heller denna gång var det judehatet och terrorromantiken i V som gjorde Lindberg mest upprörd. Skurken denna gång var i stället… jag.

Rubriken löd: ”Expressen rasar: V pratar ju arabiska”.

Flera av de avslöjade V-kandidaterna kan inte prata ordentlig svenska. Oroväckande, skrev jag i mitt nyhetsbrev. Jag trodde att det var okontroversiellt. Det är politiker i kommunernas socialnämnder som fattar beslut om att tvångsomhänderta barn. Dålig svenska betyder bristande rättssäkerhet.

Men enligt Anders Lindberg är min åsikt att folkvalda bör kunna kommunicera på det språk som talas i nämnder och fullmäktige inget annat än en rasistisk hundvissla.

För att få ihop sin tes låtsas han som att jag tycker att det är problematiskt att det finns politiker som talar arabiska. Det stämmer så klart inte. Många människor talar fler språk än ett. Lindberg själv lär exempelvis, likt de flesta svenskar, kunna ta sig fram hyfsat på engelska när han befinner sig utomlands.

Flerspråkighet är inget problem. Inas Hamdan och hennes viktiga granskningar är ett bevis på värdet av att kunna just arabiska.

Problemet är att V-kandidaterna inte talade svenska. Om Lindberg inte förstår detta kan han prova att anställa ledarskribenter med samma svaga svenskkunskaper som vänsterpartisterna och se vad som händer.

Det ska vara blanka vapen i debatten. Det är nyttigt att ledarsidor bråkar med varandra. Om idéerna tryter nere i Kungsbrohuset får Anders Lindberg gärna skriva årets tredje helgkrönika om mina åsikter.

Jag skulle bara önska att han inte gjorde det för att försöka skyla över utbrett judehat.

Ledarsidor borde tvärtom höja priset för alla partier att ha antisemiter i sina led. Så resonerar jag, oavsett om det handlar om Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna.

Men för Anders Lindberg står inte kampen mot antisemitism i fokus. Hans främsta impuls är att vända det hela till sina politiska motståndares nackdel. Allt för spelet.

Det är ett bedrövligt sätt att använda sin mediala makt.

Klanernas destruktiva makt

Sverige måste våga förstå klanens makt

LedareJournalisten Marja Grills bok om hedersförtryck hade aldrig kunnat publiceras för 15 år sedan.

Göteborgstjejen Honey lever två helt olika liv: ett hemma och ett i skolan.

Hemma är hon den äldsta dottern i en stor somalisk familj, med allt ansvar som det innebär. Hennes föräldrar är välintegrerade. De har jobb och talar svenska, men fortsätter att upprätthålla hemlandets uppfostringsmetoder, som barnaga. Honey blir slagen av sin styvfar i princip dagligen. Framför allt får hon stryk för att hon har svårt att lära sig koranverserna utantill.

I skolan är hon någon helt annan: ordförande i elevkåren, positiv och glad. Där kan hon välja vem hon vill vara bortom föräldrarnas kontroll. När hon ska börja sjuan vill hon inte längre vara tjejen i de stora, svarta, bylsiga kläderna. Till kompisarnas stora förtjusning dyker hon upp iklädd tights och röd t-shirt. Det är ett avgörande steg mot frihet.

Honey är huvudpersonen i journalisten Marja Grills bok Hedersflickorna: Ett reportage om våld och vägen ut (Polaris förlag 2026). Den handlar om svenska tjejer med bakgrund i Mellanöstern och Nordafrika som vägrar leva som deras föräldrar har lärt dem: ett liv där de ständigt väntas foga sig efter kollektivet. De vill få leva som alla andra, kunna umgås med sina vänner och vara fria att fatta sina egna beslut.

Tjejerna har ursprung i olika länder, men alla kommer från klansamhällen. Alla hederskulturer, oavsett religion, är klanbaserade. Klansamhällen är patriarkala, kollektivistiska och sätter stor vikt vid flickors och kvinnors kyskhet. Klanen är den främsta garanten för säkerhet och trygghet – inte staten. Därför är släktens fortlevnad oerhört viktig. Giftermål handlar inte om kärlek och attraktion, utan är en ekonomisk och social överenskommelse för att stärka klanens makt.

Vad spelar det för roll vilken typ av samhällen som tjejernas familjer härstammar från?

För att kunna hjälpa och skydda hedersförtryckets offer krävs en djupare förståelse för hur klansamhällen och hederskultur fungerar. De har en annan typ av logik än samhällen som har staten och individen som utgångspunkt. Om man bara ser hedersvåld som ett utslag av mäns våld mot kvinnor missar man komplexiteten.

Bland etniska svenskar är det ytterst sällsynt att våld i nära relationer påhejas av familjen eller släkten. Det finns en bred konsensus om att det är den som slår som har felat, inte den som blir slagen. I en hederskontext kan det mycket väl vara tvärtom: att det är offret som har gjort fel, inte förövaren. Våldet är ofta sanktionerat av släkten. Om andra klanmedlemmar upplever att en persons agerande riskerar att drabba klanens goda rykte mobiliseras hela släkten för att den enskilda ska rätta in sig i ledet. Det får också Honey erfara.

Tack vare skolkuratorn lyckas hon fly från sin familj när hon är 15 år gammal och placeras hos Kenth och Lotta, som bor på en hästgård utanför Göteborg. Enligt släkten har hon gjort något oerhört tabu: hon har sålt ut familjen till svenskarna.

Honey har fått höra hela livet att hon inte kan lita på de vita, att de vill henne illa och att de är smutsiga och äckliga. Ändå är det hos en vit familj som hon för första gången befinner sig i trygghet. Men släkten vägrar att acceptera att hon vill lämna familjen. Samma kväll som hon flyttar blir hon nedringd av sina släktingar: de skriker, gråter och ber henne att komma hem.

Mamman, som är vältalig och jobbar på myndighet, ger inte upp. Hon vill ha vårdnaden om Honey. Samma dag som Honeys ärende ska tas upp i Kammarrätten i Göteborg ringer en polis och säger att det inte är säkert att gå in genom huvudentrén. En folkmassa på 80 personer, bestående av Honeys släktingar, som alla tillhör samma klan, har samlats utanför kammarrätten och skriker att de vill tala med henne. Det var varken första eller sista gången som Honeys släktingar betedde sig hotfullt.

När en enskild medlem av en klan vill bryta sig loss är det inte hennes ensak. Det är inte ens kärnfamiljens ensak; det berör hela släkten. Det här kan te sig både konstigt och främmande för många etniska svenskar, eftersom klyftan mellan den hyperindividualistiska svenska kulturen och klansamhällenas kollektivistiska kultur är oerhört stor.

Trots att många av dem som har invandrat till Sverige de senaste decennierna tillhör klankulturer finns det inte särskilt mycket kunskap i det svenska samhället om hur de fungerar. Ett bidragande skäl är att de som har försökt skriva om dem har utmålats som rasister.

Marja Grills bok hade sannolikt inte kunnat publiceras i Sverige för 15 år sedan utan att hon hade anklagats för att sprida rasism, främlingsfientlighet eller islamofobi. Samma dag som journalisten Per Brinkemos bok Mellan klan och stat: somalier i Sverige (Timbro förlag) gavs ut för 12 år sedan publicerades en debattartikel där han beskylldes för att ha koloniala och rasistiska föreställningar om somalier (Aftonbladet 12/6 2014).

Risken att utsättas för rasistanklagelser har begränsat förståelsen för en av de största förändringarna i Sverige i modern tid: den stora invandringen från Mellanöstern och Nordafrika. Förutom att det har haft en negativ inverkan på samhällsdebatten har det gjort det svårare att både förstå och hjälpa de flickor och pojkar som lever under hedersförtryck.

Och vad hände med Honey? Hon är vuxen i dag, har tagit av sig slöjan och lever ett friare liv. Men även om hon är myndig och borde vara bortom familjens kontroll är hon inte helt trygg. En dag dök några av hennes släktingar upp utanför hennes lägenhet, beväpnade. Hon må ha lämnat klanen, men den har inte släppt taget om henne.