islam – islamofobi – islamofili

Ur samnytt

Richard Jomshof har i många år varit en av Sverigedemokraternas mest profilerade kritiker av islam. Nu samlar han sin kritik i bokform. I en exklusiv intervju med Samnytt beskriver han arbetet med boken, varför han menar att islamismen inte kan skiljas från islam – och varför han ser massinvandringen i Sverige och Europa som ett existentiellt hot mot västerländsk demokrati.

Richard Jomshof säger att tanken på en bok funnits länge. Under många år har han skrivit motioner, interpellationer och debattartiklar i ämnet, men upplevt att det saknats en svensk bok som på ett samlat sätt behandlar islam, islamism och de problem han menar följer av religionens källor.

– Det finns massvis med engelskspråkig litteratur som lyfter fram problemen med islam och islamismen. Men ingen i Sverige. Så jag kände länge att någon borde göra det i Sverige, säger han till Samnytt.

Han lyfter bland annat upp den amerikanska författaren Robert Spencer, som han mött och inspirerats av, samt den engelska författaren, debattören och islamkritikern Douglas Murray.

Det var under pandemin som arbetet tog fart. När riksdagsarbetet förändrades i samband med pandemin och mer tid fanns hemma började Jomshof gå igenom tidigare texter och bygga ut dem till ett bokmanus.

Man brukar säga att problemet inte är islam, utan islamismen. Men islamismen är ju islam. När man verkligen går in och ser vad muslimer tycker om demokrati, att lämna islam, religionsfrihet, åsiktsfrihet och synen på våld, så inser man att det här inte är någon minoritet som tycker problematiska saker.

– Jag har ägnat de senaste fem–sex åren åt att skriva, men framför allt läsa. Jag har läst om Koranen, delar av Nya Testamentet, hundratals hadither, massvis med biografier, universitetslitteratur och försökt sammanställa det på ett pedagogiskt sätt. Han fortsätter:

– Jag kände att tiden är rätt, allt fler börjar få upp ögonen.

Det muslimska slaveriet, jihadism och begreppet islamofobi

Boken blir enligt Jomshof den första av minst två. Den första delen handlar i huvudsak om Muhammed, de första kalifaten, islams ursprung och vad han menar att källorna säger om religionens idévärld.

– Den här boken blir mer en bok om Muhammed och de första kalifaterna, islamens början och ursprung. Vad vi hittar i källorna, vilka problem som finns i källorna och hur det har påverkat genom historien.

Han berättar att boken även berör det muslimska slaveriet, jihadism och begreppet islamofobi.

Har det funnits delar i arbetet med boken där du själv omvärderat något – att det kanske inte var så farligt som du trodde?

– Nej, tvärtom. Jag har insett att det här faktiskt är värre än vad man tror. Dels vad som faktiskt står i Koranen, alltså islams källor, och i de här haditherna.

Chocksiffror: 4200% ökning av moskéer i Sverige – på mindre än 25 år

SD-toppen utvecklar och berättar att han även gått igenom opinionsundersökningar bland muslimer i Europa och i den muslimska världen, kring frågor som demokrati, religionsfrihet, synen på våld och rätten att lämna islam.

– Man brukar säga att problemet inte är islam, utan islamismen. Men islamismen är ju islam. När man verkligen går in och ser vad muslimer tycker om demokrati, att lämna islam, religionsfrihet, åsiktsfrihet och synen på våld, så inser man att det här inte är någon minoritet som tycker problematiska saker.

Jomshof beskriver islamismen som ett hot som skiljer sig från tidigare totalitära ideologier.

– Det här är ett existentiellt hot mot oss. Jag brukar säga att det är det största hotet den västerländska demokratiska världen har stått inför.

Han jämför med nazismen, som han beskriver som en yttre fiende som kunde besegras militärt. Islamismen ser han som svårare att hantera, eftersom den enligt honom redan finns inom västvärldens gränser.

– Hur gör vi nu då, när det finns miljontals människor inom våra gränser där en stor andel hyser problematiska åsikter, och de får skattepengar, och de har kontakt med islamistiska länder och terrororganisationer? Hur hanterar vi det hotet?

Jag vänder frågan tillbaka till dig, hur hanterar vi det?

– Jag försöker i slutet av boken så öppenhjärtligt och tydligt jag kan, förklara hur vi bör göra. Men det är också sådant som vi har lyft innan. Inga fler moskéer, stängning eller rivning av moskéer med islamistiska kopplingar, utvisning av imamer och islamister som predikar kvinnofientlighet, antisemitism och budskap mot vår demokrati, då ska de ut. Han går vidare:

– Inga fler skattepengar till de här organisationerna. Det har vi lyckats till viss del i Tidösamarbetet att stoppa. Men det finns fortfarande där. Vi kan göra så mycket mer. Jag beskriver i boken en tydlig ansats.

Jomshof återkommer flera gånger till skillnaden mellan människor och ideologi. Han säger att han ofta anklagas för att dra alla muslimer över en kam, men menar att det inte är vad han gör.

– Många muslimer kan ju inte hjälpa var de är födda. Hade du och jag varit födda i Pakistan, Saudiarabien eller Afghanistan är det klart att vi hade präglats av vår uppväxt.

Samtidigt menar han att det inte går att bortse från att många muslimer enligt honom bär på värderingar som har sin grund i islam.

I stället för att säga att jag eller någon annan är islamofob så säger man att vi är rasister. Jag vet inte om det är bättre.

– Många muslimer som finns med i statistiken är helt vanliga människor som förmodligen har helt okej åsikter. Men väldigt många muslimer har ju inte det. Och då är frågan – var kommer de här åsikterna ifrån? Jo, de kommer från islam. Han går vidare:

– Om jag tittar i opinionsundersökningar som är gjorda i den muslimska världen och där 75 procent i ett visst land tycker att det är berättigat med dödsstraff att lämna islam, då måste jag kunna säga att muslimer i det stora hela, faktiskt är ett problem. Han utvecklar:

– Problemet vi har nu med lagen om Hets mot folkgrupp, är att man inte kan säga det, för då kan man faktiskt bli dömd. Vilket jag tycker är konstigt, eftersom det är inga problem att säga att nazister som grupp är dåliga, vilket jag tycker.

Rasistiskt att kritisera en ideologi

Jomshof är även kritisk till begreppet islamofobi. Han säger att regeringen i sin handlingsplan mot rasism har sagt sig vilja lämna begreppet, men menar att det ändå lever kvar i praktiken.

Nu har ju regeringen sagt att de ska sluta använda begreppet ”islamofobi”, hur ser du på det?

– Jag hade en interpellationsdebatt nyligen om det här. Redan 2024 sa man att man skulle sluta använda det här begreppet och ersätta det med ”antimuslimsk rasism”. Men i mars i år 2026 uppmärksammade Utrikesdepartementet den internationella dagen mot islamofobi. Det kan jag tycka är konstigt om man samtidigt säger att man har frångått begreppet.

Att ersätta islamofobi med ”antimuslimsk rasism” ser han inte heller som oproblematiskt.

– I stället för att säga att jag eller någon annan är islamofob så säger man att vi är rasister. Jag vet inte om det är bättre.


Humbugbegreppet islamofobi och västvärldens självcensur


Är man rasist då om man kritiserar en person med svensk härkomst som konverterat till islam?

– Ja, uppenbarligen tycker de det och det är jättekonstigt, det är därför det begreppet är märkligt. Sen finns det säkert problem med att det riktas rasism mot muslimer som ser ut på ett visst sätt. Men problemet med handlingsplanen är att den till exempel inte tar upp svenskhatet, som jag hävdar är mycket större. Jomshof fortsätter:

– Det kan jag garantera. Tittar man i statistiken så är det så att svenska ungdomar, killar och tjejer, har ju fått utstå mer rasism än vad unga muslimer fått göra. Vilka är det som rånas och förnedringsrånas? Vilka är det som blir utsatta för sexualbrottslighet? Han går vidare:




LÄS ÄVEN: ”Handen på Koranen”-gäng inför rätta efter flera förnedringsrån mot tonårspojkar i Skellefteå

– Det är ju inte muslimska tjejer, utan det är svenska tjejer. Då blir inte handlingsplanen trovärdig.

– Inte någonstans pratar man om antikristen rasism, trots att de kristna är världens mest förföljda religiösa grupp.

Han tar även upp Iran och säger att västvärlden bör stödja motståndet mot den islamiska regimen och att han står bakom USA:s och Israels kampanj.

Jag tror inte vi kommer att få en revolution som Iran. Men det kommer nog att ske mer successivt. Och vi befinner oss i den processen nu, Alla tror att demokratin alltid kommer att finnas. Nej, jag är inte säker på det. Om det blir riktigt illa kommer en generation att se tillbaka på den tiden som en parentes i vår historia.

– Iran är en skurkstat som finansierar Hamas, Hizbollah, talibanerna har man finansierat, Houthirörelsen. De är överallt, även i Sverige.

Samtidigt menar han att Iran skiljer sig från många andra länder i regionen, eftersom islamkritiken enligt honom är mer utbredd där.

– Iran tror jag kan demokratiseras. Iran verkar vara ett undantag i regionen. Islamkritiken är så utbredd. De har inte lyckats islamisera Iran på samma sätt som grannländerna.

Islamismen i armkrok med den svenska vänstern

Jomshof riktar också kritik mot vänstern, som han menar länge gått hand i hand med islamistiska rörelser. Och han säger att delar av högern förstår problemet men inte vågar utmana vänsterns tolkningsföreträde.

– Det är också så tydligt att vänstern och islamismen går hand i hand. Det var ju de som tog makten i revolutionen i Iran och vi ser hur de krafterna samarbetar även här.

Han beskriver utvecklingen i Sverige och Europa som en successiv islamisering, där demokratin riskerar att urholkas steg för steg snarare än genom en öppen revolution.

– Jag tror inte vi kommer att få en revolution som Iran. Men det kommer nog att ske mer successivt. Och vi befinner oss i den processen nu, tror jag. Han går vidare:

– Alla tror att demokratin alltid kommer att finnas. Nej, jag är inte säker på det. Om det blir riktigt illa kommer en generation att se tillbaka på den tiden som en parentes i vår historia.

Den kommande boken har ännu inte fått sitt slutliga omslag, men Jomshof säger att den förmodligen kommer att heta Kafir – ett ord han beskriver som en nedsättande beteckning på icke-muslimer.

– På engelska säger man ”infidel”. Det är vad de kallar oss icke-muslimer.

I boken tar han även upp begreppet dhimmi, som han beskriver som en historisk status för judar och kristna under islamiskt styre.

– Man blir en sorts andraklassens medborgare. Man betalar en sorts skatt till muslimerna och får fortfarande vara till exempel kristen. Men man är underställd muslimerna.

”Vi lever redan som dhimmis” – Mona Walter om islamismens tysta krig mot Sverige

För Jomshof är bokprojektet inte bara en genomgång av historia eller teologi, utan ett politiskt inlägg i en fråga han menar att Sverige länge har undvikit.

– Jag vill ha en diskussion. Jag vill ha en debatt. Jag vill försöka väcka upp folk – vad är det som håller på att hända?

På frågan om han är pessimistisk tvekar Jomshof inte med sitt svar. Utvecklingen efter migrationskrisen 2015, islamiseringen i europeiska storstäder och vad han beskriver som en växande passivitet i väst gör honom mörk till sinnes.

Samtidigt menar han att det fortfarande finns tid att vända utvecklingen – om människor reagerar.

Humbugbegreppet islamofobi och västvärldens självcensur

Begreppet islamofobi har på relativt kort tid kommit att bli ett av de mest laddade och omstridda politiska orden i västvärlden. Det används ofta för att beskriva påstått hat och fientlighet, men fungerar allt oftare också som ett retoriskt verktyg för att begränsa eller misstänkliggöra kritik av islam och islamism. I takt med att termen successivt institutionaliserats i internationella resolutioner, nationell politik och myndighetsspråk växer frågan om vem som egentligen har tolkningsföreträdet över verklighetsbeskrivningen. Samnytts journalist Jonas Andersson reflekterar i detta sammanhang över hur språkets förändring inte bara påverkar debattklimatet, utan också bidrar till att forma de politiska konflikter som präglar vår tid.

Begreppet ”islamofobi” är inte en neutral beskrivning av verkligheten. Det är ett politiskt ord. Det har etablerats som ett politiskt verktyg. Dess funktion är inte i första hand att skydda människor från hat, utan att skydda en politisk ideologi från granskning. Det är en avgörande skillnad som i vår tid systematiskt suddas ut.






I Lundbergs analys är islamofobi inte bara ett deskriptivt begrepp för uppfattad fientlighet mot muslimer, utan en central komponent i en bredare ideologisk omtolkning av västerländsk civilisation. Begreppet fungerar, enligt honom, som ett intellektuellt verktyg för att delegitimera upplysningens tradition av religionskritik och förskjuta fokus från idéers innehåll till kritikerns moraliska status.

Feminismen fann slutligen sin allierade i islamismen

Därmed riskerar själva möjligheten till rationell kritik av religiösa och politiska doktriner att undergrävas. I denna utveckling ser Lundberg inte en isolerad språklig förändring, utan en djupare kulturpolitisk omställning där västerländska normer om sekularism, yttrandefrihet och intellektuell universalism successivt relativiseras i toleransens och identitetspolitikens namn.

I ett fritt samhälle måste människor skyddas från våld och diskriminering. Men idéer – religiösa, politiska eller kulturella – måste kunna kritiseras utan att kritiken patologiseras. När kritik av islam eller islamism reflexmässigt stämplas som fobi, rasism eller extremism sker en förskjutning från sak till psykologi. Motståndaren görs till problem. Argumenten behöver inte bemötas.

Detta är en klassisk maktteknik. Den har använts av totalitära ideologier genom historien. Den används nu i vår tid.

Islamismen är en sådan ideologi. Den är inte bara en religiös tro, utan ett politiskt projekt som i många tolkningar gör anspråk på staten, lagen och det sociala livet. I stora delar av världen har detta projekt resulterat i teokratier, repression och förtryck. I andra delar tar det formen av social kontroll, parallella normsystem och ideologisk mobilisering – och krav på underkastelse.

Utrikesdepartementet uppmärksammade nu i mars den så kallade internationella dagen mot islamofobi, en temadag som instiftades av FN:s generalförsamling 2022. I sitt budskap hänvisade departementet till arbetet mot rasism och diskriminering, men användningen av just begreppet islamofobi illustrerar samtidigt en större språklig och politisk konflikt.

Att denna terminologi förs in i myndighetsspråk illustrerar också hur begreppet successivt institutionaliserats i svensk politik och förvaltning, trots att dess innebörd och avgränsning fortsatt är föremål för stark kritik.

Utrikesdepartementets Facebookinlägg och Regeringskansliets webbplats.

Den västerländska offentligheten präglas samtidigt av en djup ovilja att erkänna att destruktiva ideologier existerar som sådana. Konflikter reduceras till socioekonomiska faktorer, historiska oförrätter eller kulturella missförstånd. Men historien visar att vissa idéer bär på ett inneboende anspråk på våld, makt och underkastelse. De förklarar sig själva som absoluta och betraktar kritik som illegitim.

Islamismen är en sådan ideologi. Den är inte bara en religiös tro, utan ett politiskt projekt som i många tolkningar gör anspråk på staten, lagen och det sociala livet. I stora delar av världen har detta projekt resulterat i teokratier, repression och förtryck. I andra delar tar det formen av social kontroll, parallella normsystem och ideologisk mobilisering – och krav på underkastelse.

Ideologi och civilisation

Europa befinner sig samtidigt i en historiskt snabb omvandling. Migration, globalisering och politiska beslut har förändrat samhällsstrukturer i grunden. I vissa områden uppstår normsystem där religiösa auktoriteter får större inflytande än statliga institutioner. Den sekulära rättsstatens legitimitet utmanas inte alltid öppet, men gradvis.

”Vi lever redan som dhimmis” – Mona Walter om islamismens tysta krig mot Sverige

Att beskriva denna utveckling som en civilisatorisk konflikt är för många fortfarande tabu. Men tabun förändrar inte verkligheten. De förändrar bara vår förmåga att förstå den.

Den djupare frågan handlar ytterst om civilisationens riktning. Västerlandet har byggt sina samhällen på idéer om individens frihet, sekulär lagstiftning och politisk pluralism. Dessa idéer är historiskt specifika och inte alls universellt accepterade. När de möter konkurrerande normsystem uppstår oundvikligen spänningar.

Parallellt har en ideologisk konsensus vuxit fram inom delar av västerländska eliter. I politik, media och akademi har en norm etablerats där kritik av islamism betraktas som misstänkt, medan kritik av västerländska traditioner uppmuntras.

Detta skapar en asymmetri som underminerar tilliten till institutioner. När människor upplever att deras erfarenheter inte får beskrivas, uppstår en spricka mellan offentlig retorik och social verklighet.

Språket spelar här en avgörande roll. Vår tid präglas av en ständig produktion av nya politiska begrepp. Dessa ord fungerar inte bara som beskrivningar utan som styrinstrument. De definierar vad som är legitimt att tänka och säga. De kan dämpa konflikt – men också dölja den.

Islamiseringen av Sverige har pågått i 30 år


När begrepp används för att neutralisera kritik snarare än för att klargöra verklighet uppstår även ett demokratiskt problem. Ett samhälle som inte kan tala om sina konflikter riskerar att förlora förmågan att hantera dem.

Samtidigt måste en grundläggande distinktion upprätthållas. Kritik av islamism är inte kritik av alla muslimer. Det finns muslimer i Europa som lever sekulära liv och delar demokratiska värderingar, även om de är anmärkningsvärt få.


Men att erkänna detta får inte leda till att ideologiska konflikter förnekas. Det är möjligt att hålla två tankar i huvudet samtidigt – att försvara individers rättigheter och att kritisera idéer som hotar dem.


I slutändan handlar detta inte bara om religion eller islamisering. Det handlar om makt, språk och självförståelse. Om vilka värderingar som ska vara grundläggande och vilka som ska vara förhandlingsbara. Om hur långt tolerans kan sträckas utan att upplösa de normer som gör tolerans möjlig.


Men det finns inget som heter islamofobi.

Greta akt 666Y

Thunberg låter som en mulla

Det är numera hart när omöjligt att skilja Greta Thunbergs uttalanden från den propaganda som i årtionden pumpats ut av företrädare för den antisemitiska mullaregimen i Teheran och dess otaliga medlöpare.

7 maj 2026 

Greta Thunberg har tagit för vana att beskriva Israel med ord som “the genocidal settler colonial entity”, “genocidal apartheid state” och “the Zionist entity”. Det är så den islamistiska regimen i Iran och dess eftersägare talar om och framställer Israel: som en konstlad, illegitim statsbildning, inte en riktig stat utan just en “entitet”, skapad genom utrotning och fördrivning av ursprungsbefolkningen, enligt propagandan ett projekt utfört av rovgiriga, huvudsakligen europeiska, kolonisatörer utan någon historisk eller annan koppling till landet.

Det är ord menade att delegitimera staten Israel, och att samtidigt legitimera våld mot staten Israel, mot israeliska intressen, israeler och alla som stödjer Israel.

Delen som Thunberg inte säger högt – och som hon inte behöver säga högt eftersom den rent logiskt följer av hur hon definierar Israel – är att en sådan stat saknar varje form av rättsligt och moraliskt existensberättigande. Att det är just den judiska staten, av alla världens närmare 200 statsbildningar, som framställs som illegitim, vars rätt att existera ständigt förnekas, är inte en slump och kan inte frikopplas från århundraden av antisemitism.

Det krävs en särskilt väl utvecklad form av skamlöshet för att likt Thunberg anklaga Israel för folkmord samtidigt som hon inte tycks ha ett ont ord att säga om den iranska regimen vars ärenden hon springer. Iran har i årtionden öppet deklarerat sina folkmordsambitioner. 2015 försäkrade Irans högste ledare att Israel kommer att vara borta inom 25 år och att landet under den tiden inte kommer att ges en lugn stund. Irans krig genom ombud mot Israel – med hjälp av terrormiliser som Hamas och Hizbollah – visar att det inte är tomma ord.

När kriget mellan Iran och USA och Israel tog sin början vaknade plötsligt Greta Thunbergs intresse för vad som händer i landet. I alla fall för en kort stund. De omfattande protesterna i Iran runt och efter årsskiftet brydde sig Thunberg däremot inte om. När 30 000–40 000 protesterande iranier massakrerades av regimens religiösa milis på bara ett par dagar i början av januari visade Thunberg inga tecken på upprördhet.

Ingen människa är fri förrän alla är fria, är visdomsord Thunberg och hennes vänner mer än gärna slänger sig med. Men i så fall tycks de inte betrakta folket i Iran som riktiga människor, för deras frihet är inget som engagerar. Ett land vars styrande hänger homosexuella från lyftkranar, ett land där kvinnor som inte beslöjar sig på det rätta sättet misshandlas till döds, ett land som sprider terror i regionen och runt om i världen, som mördar oppositionella i exil, som anlitar kriminella för att jaga judar, den regimen betraktas som legitim och kan räkna med Thunbergs lojalitet.

Den iranska regimen och Thunberg förenas i hatet mot USA och Israel, Stora Satan och Lilla Satan i mullornas värld. Teherans två främsta hatobjekt är även Thunbergs främsta hatobjekt. Västvärlden med dess liberala demokratier väcker mullornas djupa avsky liksom den väcker Thunbergs avsky.

Något originellt finns inte i Thunbergs revolutionsromantik. Hon låter i grund och botten som så många västerländska, revolutionära socialister låtit i ett sekel eller mer. Kapitalismen ska krossas. Sveriges och Västvärldens välstånd har tillkommit genom “oförrätter som stöld, förstörelse, förtryck, plundring och folkmord”. Thunberg är urtypen för en gudlös, socialistisk agitator av västerländskt snitt som mullorna föraktar och som – om hon varit iranier – per omgående hade spärrats in för att aldrig mer se dagens ljus. Men hon är ett användbart redskap.

Greta Thunberg har för länge sedan lämnat allt vad rimlig och saklig kritik av Israel och den israeliska regeringens politik heter långt bakom sig. Att med alla till buds stående medel – militära, ekonomiska och inte minst politiska – arbeta för att underminera och slutligen krossa den judiska staten, eller “entiteten”, är och har alltid varit Irans mål. Ett mål som Thunberg uppenbarligen delar.

Vigning av samkönade

Flera av mina närmaste och käraste vänner är unga kvinnor som gillar unga kvinnor!

Debatten om prästers problem med att viga samkönade är utomordentligt enfaldig eftersom den gör ett icke-problem till ett spektakulärt problem!

Jag börjar från början:

Om två av mina underbara unga vänner skulle bestämma sig för att gifta sig i kyrkan, skulle de definitivt inte försöka få bli vigda av en präst som inte vill viga dem och det gäller sannolikt för alla samkönade par utom för en liten skara provokativa kommunistfeminister som vill statuera exempel!

Slutsatsen blir att samkönade par som vill gifta sig i kyrkan väljer en präst som kan göra deras stora ögonblick till ett underbart minne.

De samkönade kommunistfeministerna som väljer att gifta sig i kyrkan gör det högst sannolikt enbart för att få visa hur rutten Kyrkan är.

I min närmaste vänkrets finns väldigt många präster
och ingen av dem ser det här som ett problem!









ÄB: Inget tvärstopp för den som inte viger samkönade

Det handlar inte om omvändelseterapi för konservativa. Det säger ärkebiskop Martin Modéus i en intervju om biskoparnas förtydligande, Vägar framåt.


"Vi är så eniga som det står i texten" säger ärkebiskop Martin Modéus om det gemensamma uttalandet. Marcus Gustafsson
Jonatan Sverker
Publicerad 2026-05-05 - 11:38 Senast uppdaterad 2026-05-06 - 08:59



Ärkebiskop Martin Modéus tar emot på kyrkokansliet i Uppsala. Debatten om präster och vigsel av samkönade par har följt kyrkan under decennier, men den har varit särskilt intensiv efter Sveriges Radios rapportering om frågan de senaste månaderna. Debatten föranledde biskopsmötet att göra ett förtydligande, en text som har tolkats på flera olika sätt.

Hur eniga är ni i biskopsmötet om förtydligandet Vägar framåt?

– Vi är så eniga som det står i texten. Allas våra namn står under den, säger ärkebiskop Martin Modéus.

Har det varit heta diskussioner i denna fråga i biskopsmötet?

– Det är alltid heta diskussioner i biskopsmötet. Det är det som biskopsmötet är till för.

Upplever du ett tryck från nomineringsgrupperna?

– Jag tycker att nomineringsgrupper ska trycka på. Det är deras uppgift i en demokratisk folkkyrka. Och i denna fråga har väl alla nomineringsgrupper uttalat sig.

Det ska vara heta diskussioner i biskopsmötet, tycker Martin Modéus. Marcus Gustafsson

När kyrkomötet fattade sitt beslut 2009 betonade gudstjänstutskottet att Svenska kyrkan rymmer olika sätt att se på äktenskapet. Är den idén överspelad nu?

– Gudstjänstutskottet konstaterade 2009 att det då fanns olika uppfattningar. Det har vi också haft sedan dess. Biskopsmötet har gått in i den verkligheten och sagt att vi vill framåt, mot att alla präster viger alla par med glädje och av fri vilja. Att inte viga samkönade par är alltså inte en del av Svenska kyrkans äktenskapssyn; den innebär att äktenskapet är öppet för båda typerna av par.

Hur tänker du om de präster som inte viger samkönade par och som har trott att deras uppfattning ska kunna finnas kvar?

– Vi understryker i vårt uttalande att kyrkan är större än individen. Oavsett egen uppfattning måste man förstå att detta är kyrkans hållning och att det är en äktenskapssyn som man behöver respektera.

Utgör den gruppen av präster ett problem?

– Det förtydligande som biskopsmötet har gjort handlar inte om dem. Det finns ingen som har sagt att de ska drivas bort eller något liknande. Men de måste vara medvetna om det sammanhang de verkar i.

I förtydligandet nämns flera insatser för de prästkandidater som inte vill viga samkönade par, som själavård och tjänstgöring i församlingar med hbtq-arbete. Hur ska man förstå dessa insatser?

– Biskopsmötet sade redan 2022 att vi arbetar för att nå ett läge där alla präster med glädje och av fri vilja viger samkönade par. Här vill vi förtydliga vad vi faktiskt gör, och det är ett antal insatser som kan se olika ut i olika stift.

Ärkebiskopen tror att enighet mår bra av att olikheter får synas. Marcus Gustafsson

Men är tanken att den som inte vill viga samkönade par ska ändra sig?

– Människor är olika. I antagningsprocessen möter vi kandidaten där han eller hon är och samtalar om kandidatens behov. Det kan finnas olika teologiska frågor att bearbeta. Vi försöker stötta och hjälpa kandidater vidare utifrån var de befinner sig, med hjälp av olika verktyg.

Några har beskrivit detta som en omvändelseterapi för konservativa. Håller du med?

– Det stämmer inte. En av punkterna handlar om terapi och själavård, en annan om teologi. Insatserna rör den kristna och mänskliga utvecklingen i stort och är inte ensidigt riktade mot denna fråga.

Tycker du att de som inte viger samkönade par har några legitima argument?

– Man ska alltid lyssna på andras argument och utgå från att den andre själv uppfattar dem som legitima. Själv anser jag att argumenten för att äktenskapet ska vara öppet för både samkönade och olikkönade par väger tyngre.

Finns det brister i människosynen hos de som inte vill viga samkönade par?

– Jag är försiktig med att uttala mig så generellt. Antagningsprocessen är bred och ger kandidater möjlighet att brottas med sig själva och sin kallelse. Den handlar inte om att underkänna eller godkänna – det är ett alltför svartvitt sätt att se på det.

"Man ska alltid lyssna på andras argument och utgå från att den andre själv uppfattar dem som legitima", säger Martin Modéus. Marcus Gustafsson

Är det ett misslyckande om en prästkandidat håller fast vid sin inställning trots insatserna?

– Det är ett för fyrkantigt sätt att uttrycka sig på. Vi försöker stötta kandidaterna att mogna i tro, teologi, liv och medmänsklighet. Det är den vägen vi försöker hjälpa kandidaterna på.

Du stänger alltså inte dörren till prästvigning helt för de kandidater som inte viger samkönade par?

– Nej, och biskopsmötet har inte sagt att dörren är tvärstängd.

Biskopen i Växjö beskrev i en intervju Svenska kyrkan som en av de mest progressiva i världen. Har även de som inte ser sig som progressiva en framtid i Svenska kyrkan?

– Alla är välkomna i Svenska kyrkan, och vi har medlemmar över hela det teologiska fältet. Men när man går in i vigningstjänsten måste man vara medveten om att man är med och bär en kyrka med den tro, bekännelse och lära som präglar Svenska kyrkan. I denna fråga är det tydligt att Svenska kyrkan är en av de mest progressiva kyrkorna i världen.

I evangelietexten i söndags ber Jesus att hans lärjungar ska bevaras i Faderns namn så att de blir ett. Är Svenska kyrkan på väg mot enhet eller splittring?

– Jag är ärkebiskop, inte profet. Men jag tror att enighet mår bra av att olikheter får synas. Låt oss tala om det vi ser på ett respektfullt sätt och hjälpa varandra vidare.

Partiledardebatten

 

SvT-träsktrollen skötte sig nästan den här gången men Kvartofts röda ansiktsfärg avslöjar gång på gång hennes preferenser och Holmbergs arraoganta dumdryghet består.

Birgitta Sparf

estodonprSuiiufm76ig1341 c9110cm6172c1tchflm28f3ti8tc57894m0 ·

NÅGOT OM PARTILEDARDEBATTEN

Jag lyssnade inte så mycket på vad som sades i Agendas stora partiledardebatt igår utan mer på hur det sades, och några saker var nya.

Nooshi Dadgostar fick faktiskt pikar i början av debatten för sitt störiga uppträdande i förra årets debatt, även av programledarna Anders Holmberg och Camilla Kvartoft.

Därför antog hon en ny taktik. I stället för att gapa och skrika började hon hånle. Annars stod hon mest och såg ut som en bekymrad och ledsen myrslok, och inte undra på det - absolut ingen vill vara vän med henne!

Rollen som gapande, skrikande och avbrytande kvinnfolk övertogs istället i år av Amanda Lind, som i många stycken verkade helt desperat och hysterisk. Hon pratade så snabbt och forcerat att jag knappt hann uppfatta vad hon sa. Och jag förstår henne. Det måste kännas hemskt att veta att man är den enda i rummet som till fullo inser allvaret.

Hela planeten Jorden kommer att gå under om några få år på grund av klimatkrisen, så är det bara, och absolut allt kommer att vara Sveriges fel. Om inte vi får ner vår globala andel koldioxidutsläpp på en promille till noll promille nästa mandatperiod är det kört. Finito, morsning och goodbye!

Magdalena Andersson var som alltid stabil, i bemärkelsen lika stabilt vidrig som alltid. Hon och Dadgostar är märkvärdigt lika; hånflinar ständigt, är lika vänsterkorkade och det enda de kan säga är: "Sex tusen kronor mer i skattesänkningar till er själva!".

Elisabeth Thand Ringqvist kan jag inte kommentera alls då det inte framgår vad hon är. Är hon vänster, höger eller mittemellan? Hon är lite av allt samtidigt, blir därför allt och ingenting och är därmed omöjlig att säga något om. Mer än att hon är en nolla.

Ult Kristersson var som vanligt lugn och bra och fick in några rejäla högersvingar på Andersson. Simona Mohamsson är trevlig och vettig, vilket är min ärliga uppfattning. Ebba Busch är superbra, alltid rak och tydlig i debatter och alltid snyggast i studion.

Jimmie Åkesson är den klarast lysande stjärnan av alla partiledare. Det säger jag inte för att vara partisk utan för att det är ett faktum. Han är lugn, sansad, framför sina argument sakligt så att alla (nåja) ska få en chans att förstå. Att han i år dessutom nitade den hysteriska Lind rejält vid ett flertal tillfällen gjorde inte saken sämre.

Programledarna förhöll sig faktiskt opartiska denna gång, så vitt jag kunde se. Vilket får ses som årets sensation i detta sammanhang.

Jag låter Socialdemokraternas stora ledare illustrera debatten. Inte för att jag vill lägga upp en taskig bild på henne, utan för att visa att den här intressanta minen anlade hon under ungefär hälften av debattiden.

Här finns hela sändningen:

https://www.svtplay.se/.../partiledardebatt-med-for--och...

Brännboll

Wikipedia


Dagens ungdom för klen för brännboll

I fäders spår för framtids segrar.

Brännbollen har en oanat lång och brutal historia, men enligt nya vittnesmål går den nu mot sitt slut. Skälet är att dagens ungdom inte klarar den fysiska och psykiska påfrestningen. Detta skriver Linnea Klingström.

3 maj 2026

”Alla manhaftiga och krigiska folkslag hava städse under fredens stilla dagar underhållit kroppens styrka och sinnets mandom och hurtighet genom mångfaldiga manliga kroppsövningar, lekar och idrotter, och sålunda förenat strid och frid: lika glatt lekt striden på den blodiga valplatsen ansikte mot ansikte mot landets fiender, och även under fredslugnet lekt striden sins emellan och inför de församlade landsmännen i hemmet.”

Så inleder kulturhistorikern Per Arvid Säve, år 1847, kapitlet om folklekar i sin volym Gotländska samlingar.

Säve gjorde det till sin livsuppgift att rädda Gotlands särpräglade kultur från att falla i glömska. Stort intresse visade han de gamla lekarna som redan på den tiden till stor del försvunnit från det svenska folklivet. De forna folklekarna som präglat generationer av manhaftiga skandinaver levde nu bara kvar ”i pränt eller i dunkla sagor” enligt Säve. Men på det väna och minnesrika Gotland var det annorlunda! Där levde de gamla fosterländska lekarna kvar.

Säve samlade in och nedtecknade reglerna till lekar som skinn-kompass, bränne-kuttä, pärk och gymbur-laiken för att bevara dem till eftervärlden. Säve förstod nämligen att lekarna var en del av vårt unika kulturarv och en bro till våra förfäders liv.

När idrottslärare på svenska skolor nu aktivt plockar bort en av våra folkligaste svenska lekar från lektionerna, kan man tänka sig att Säve vänder sig i sin grav. Brännboll anses nämligen sätta press på eleverna. En idrottslärare säger att det är ”ganska psykiskt påfrestande” för ungdomar att spela brännboll. Och så kan vi ju inte ha det på idrotten i skolan. Press och påfrestning hör ju inte idrotten till. Eller?

Enligt Nationalencyklopedin är idrott ”fysisk aktivitet, som människor utför för att få motion och rekreation eller för att uppnå tävlingsresultat”. Våra förfäder på vikingatiden däremot, hade en annan definition av idrott: förutom rent fysiska prestationer innefattade det även kulturella sådana såsom skaldskap, harpospel och berättarförmåga.

Det är också tack vare vikingarnas berättarförmåga som vi idag känner till så mycket om just deras idrottsbragder. De äldsta berättelserna om ett spel som kan liknas vid brännboll finner vi nämligen i de gamla islänningasagorna. Spelet kallades för ”knatteleikr” vilket rätt och slätt betyder ”bollspel” på norrönt mål. Reglerna var på den tiden så allmänt kända att de tyvärr aldrig nedtecknades. Det vi vet är att det var ett bollspel med flera spelare, ett slagträ eller klubba och någon form av boll. Och att spelet var betydligt mer brutalt än dagens skolbrännboll.

När den isländske skalden Egil Skallagrimsson i början av 900-talet spelade knatteleikr slutade det med att han bytte slagträet mot en yxa som han satte i huvudet på motståndaren. Med detta lilla snedsteg åstadkom han en släktfejd om vilken man kan läsa i Egil Skallagrimssons saga.

I Hords och Holmbrödernas saga, som utspelar sig i slutet av 900-talet, kan man läsa om hur bollspelet gick så hårt till att sex av deltagarna dog redan första dagen! I Viglunds saga drämmer Jökul bollen i Viglunds panna så ögonbrynen lossnar, och när Gisle Sursson spelar knatteleikr på 970-talet slår han bollen så hårt in i motståndarens rygg att han stupar. De isländska sagorna är som synes fulla av skildringar av detta brutala, men populära, bollspel.

Om knatteleikr spelades även i Sverige vet vi inte. När Säve samlade in gotländska folklekar på 1800-talet var reglerna till knatteleikr sedan länge bortglömda. På Gotland, skriver Säve, spelade man över huvud taget inga bollekar med slagträ. Gotländsk ”bränn-båll” eller ”bränne-kutta” spelades med en käpp med vilken bollen skulle slås ner i en håla.

Som begrepp nämns brännboll för första gången i en stadga på 1600-talet. Stadgan förmedlar att den som blev påkommen med att spela ”brennebål” på kyrkogården straffades med böter på 6 öre. Hur det spelades framgår inte. På 1700-talet skriver Carl von Linné om populära svenska lekar, och nämner ”Brän båll” som en av dem. Inte heller han beskriver hur leken går till. Av namnet kan man dock anta att någon del av spelet handlade om att träffa motståndaren med en boll som ”brände”.

Först under slutet av 1800-talet började reglerna för brännboll formaliseras och skrivas ner, ofta med syfte att användas i folkskolans idrottsundervisning. Under 1900-talet införs brännplattan där en ”brännare” får ta emot bollen istället för att den ska kastas på den som springer. Brännbollen blev därmed en mindre smärtsam lek.

Och nu, år 2026, är brännbollen på väg bort från skolidrotten. För att leken är ”psykiskt påfrestande” och sätter press på eleverna. Man undrar vad Egil Skallagrimsson hade sagt om det!

Säve däremot hade nog sagt ungefär samma sak som han sa redan 1847:

”…folkens ande har nu tagit andra vägar; och de så kallade folklekar som ännu här och var skugglikt och i ringa tal fortleva, hava nedsjunkit till en blott ögonfägnad och omanligt åtlöje för den sämsta delen av folket”.

Muhammed krigsherre

AI-översikt

Frågan om profeten Muhammed (570–632) kan betraktas som en "krigsherre" är komplex och föremål för debatt, där perspektiven skiljer sig markant åt. Han var en religiös, politisk och militär ledare som under sin tid i Medina (från 622) ledde en rad militära expeditioner, slag och räder för att ena arabiska stammar och sprida islam.

Olika synsätt på Muhammeds roll:

Historiskt/Militärt perspektiv: Forskning och historiska källor beskriver att Muhammed under sitt sista årtionde utkämpade åtta stora slag, ledde arton räder och planerade dussintals militära operationer. Han var således en aktivt stridande ledare.

Kritisk synvinkel: Vissa kritiker och debattörer beskriver honom som en "krigsherre, massmördare, slavhandlare och rövare", ofta med hänvisning till plundringståg och konflikter, som slaget vid Khaybar 628.

Teologisk/Apologetisk synvinkel: Många muslimer och forskare menar att "krigsherre" är en missvisande term med negativ klang som ignorerar kontexten. De betonar att krigen var defensiva eller politiskt nödvändiga för att skydda det unga muslimska samfundet och sprida budskapet, snarare än för personlig vinst eller erövring.

Sammanfattningsvis var han en militär ledare i en krigisk tid, men tolkningen av hans krigföring och motiv varierar beroende på om man ser det ur ett strikt historiskt eller teologiskt perspektiv

Slaget vid Khaybar utkämpades år 628 mellan Muhammed och dennes styrkor och judarna i oasstaden Khaybar, belägen cirka 150 kilometer norr om Medina i den nordvästra delen av Arabiska halvön i dagens Saudiarabien.

Angreppet mot Khaybar var ett led i att Muhammed tog kontroll över judarna i Hijaz och Khaybar var ett av judarnas sista fästen. Enligt muslimska källor attackerade muslimerna judarna efter att dessa hade brutit en fredsöverenskommelse och därefter barrikaderat sig i ett fort.

Anledningen till attacken var enligt William Montgomery Watt närvaron av den judiska stammen Banu Nadir (som tillsammans med angränsande arabiska stammar sedan tidigare varit i konflikt med Muhammed) i Khaybar. Banu Nadir hade sedan tidigare försökt döda Muhammed tillsammans med andra arabiska och judiska stammar. Banu Nadir hade tvingats i exil från Medina efter att de hade brutit villkoren i Medinakonstitutionen.

Khaybar allierade sig med den muslimfientliga arabiska stammen Banu Ghatafan. Banu Ghatafan hade vid flera tidigare tillfällen stridit mot muslimerna och gjort räder mot dem.[6] Muhammed, med sina 1600 anhängare insåg att det enda sättet att vinna kriget mot Khaybars 14 000 soldater var med ett förebyggande slag.

Judarna i Khaybar förlorade striden och gav slutligen upp och tilläts leva kvar i oasen under löfte att de gav hälften av vad de producerade till muslimerna. Judarna fortsatte leva i oasen i flera år innan de blev fördrivna av kalifen Umar ibn al-Khattab. Slaget är således också viktigt därför att det gav upphov till ett viktigt prejudikat inom islamsk lagstiftning, nämligen införandet av den skatt, jizya, som alla icke-muslimer (benämnda dhimmi) under muslimskt styre hade att erlägga till det muslimska samfundet i utbyte mot beskydd.

Historiker är överens om att muslimerna införde ett redan existerande skatte- och tributsystem i områden som tidigare hade varit under romarnas och sassanidernas kontroll.

Under 600-talet beboddes oasen Khaybar av stammar av etniska judar. Invånarna hade i en skans lagrat en belägringsmaskin samt svärd, lansar, sköldar och andra vapen. Vissa forskare har försökt förklara förekomsten av dessa vapen med att de skulle ha använts för att lösa stridigheter mellan de judiska familjerna. Forskaren Vaglieri menar dock att det är mer logiskt att anta att vapnen förvarades för framtida försäljning. Judarna lagrade också bland annat 20 balar tyg och 500 tunikor avsedda för försäljning, liksom andra lyxvaror. Dessa kommersiella verksamheter kan antas vara orsak till fientlighet från avundsjuka klaner, hävdar Vaglieri, inte olikt liknande ekonomiska orsaker bakom förföljelser av judar i andra länder genom historien. Oasen var indelad i tre delar: al-Natat, al-Shikk och al-Atiba, förmodligen åtskilda av naturliga hinder som öknen, lava i glidande skikt och kärr. Var och en av dessa regioner innehöll flera fästningar eller skansar vilka innehöll bostäder, lagerbyggnader och djurstallar. Varje fästning var bebodd av en familj och omgiven av odlade fält och palmlundar. Av försvarsmässiga skäl låg fästningar ofta uppe på kullar eller bland klippor av basalt.

Efter att den judiska stammen Badu Nadir tvingats i exil 625 e.Kr., bosatte den sig i Khayb. År 627 e.Kr. hade Badu Nadirs stamhövding Huyayy ibn Akhtab, tillsammans med sin son, förenat sig med de olika stammarna liksom invånare ifrån Mecka och olika beduinstammarna vid deras omringning av staden Medina under ”Slaget vid Diket”. Dessutom hade Nadirs stamhövding betalat flera arabiska klaner för att gå samman i ett krig mot muslimerna. Nadir hade bland annat mutat klanen Banu Ghatafan med hälften av sin skörd, och därigenom fått säkrat 2000 män och 300 hästburna karlar för att medverka i en attack på Muhammeds anhängare, och på samma sätt inträtt en överenskommelse med klanen Bani Asad. Nadir försökte även få klanen Banu Sulaym att angripa muslimerna, men dessa gav dem bara 700 män, eftersom en del av dess ledare var positivt inställda till islam. Klanen Bani Amir vägrade att gå med dem överhuvudtaget eftersom de hade en pakt med Muhammed. När striden började, övertalade Huyayy ibn Akhtab klanen Banu Qurayza att bryta sitt tidigare ingångna förbund med Muhammed och vända sig mot denne under slaget. Efter nederlaget av dessa sammansvurna klaner och stammar och Qurayzas kapitulation, mördades stamhövdingen Huyayy (som befann sig i klanen Qurayza starkaste fäste i Medina) tillsammans med män. Efter Huyayys död tog Abu al-Rafi ibn Abi al-Huqayq ledningen av stammen Banu Nadir i Khaybar-oasen. Denne Al-Huqayq försökte senare få angränsande stammar att ansluta sig till en armé riktad mot Muhammed. Efter att ha fått underrättelser om dessa anslag tog de troende muslimerna kontakt med en arabisk yrkesmördare - med judisk dialekt - och lyckades få al-Huqayq mördad.

Den mördade Al-Huqayq efterträddes av Usayr ibn Zarim. En källa anger att Usayr också gjorde olika trevare till beduinklanen Ghatafan, och rykten spreds snabbt att han planerade att angripa "Muhammeds huvudstad". Muhammed skickade Abdullah bin Rawaha med ett antal av dennes kompanjoner, bland vilka var Abdullah bin Unays, en bundsförvant till klanen Banu Salima, vilka var fientligt inställda till judar. När de kom till Usayr behandlade de honom högvördigt och lovade att om han skulle komma till Muhammed skulle denne skulle ge Usayr en hög befattning liksom många fina utnämningar och hedersbetygelser. De lämnade honom inte förrän han gick med på att möta Muhammed med ett antal judar som livvakt och eskort. Abdullah bin Unays såg till att Usayr kom upp på sin häst och red ända tills han var i al-Qarqara cirka tio kilometer från Khaybar, då Usayr plötsligt ska ha ändrat sig och inte längre ville följa dem. Abdullah hävdade att Unays plötsligen försökte dra sitt svärd, varför Abdullah sprang mot Usayr och högg av dennes ben. Usayr lyckades slå tillbaka med en träpinne som han hade i sin hand och skadade Abdullahs huvud lindrigt. Alla Muhammeds sändebud överföll då de trettio judiska följeslagarna och dödade dem, utom en överlevare som lyckades fly genom att krypa iväg. Abdullah bin Unays är således känd i den muslimske traditionen som den lönnmördare som frivilligt mördade Usayr liksom han fick tillåtelse att döda Banu Nadirs Sallam ibn Abu al-Huqayq vid ett tidigare nattligt uppdrag i Khaybar.

Många forskare nämner ovan nämnda intriger och stridigheter från stammen Nadir som utlösande orsak till den stora massakern eller Slaget vid Khaybar. Enligt forskaren Montgomery Watt använde Nadirstammen sina rikedomar för att få med övriga stammar i ett förbund mot Muhammed vilket inte lämnade denne något val utom att attackera, medan forskaren Vaglieri visar att en orsak till slaget vid Khaybar var att judarna i Khaybar var direkt ansvariga för den sammansvärjning av stammar som attackerade muslimerna under ”Slaget vid Diket”. Shibli Numani anger också Khaybarstammens agerande under ”Slaget vid Diket”, och fäster särskild uppmärksamhet vid Banu Nadir ledare Huyayy ibn Akhtab, som hade gått till Banu Qurayza under stridigheterna för att få dem att attackera Muhammed.

Fredsfördraget tillkom år 628 e.Kr. när 1400 muslimer försökte utföra en pilgrimsfärd från Ùmra till Mecka utrustade med offerdjur, vilket enligt Quraysh tradition (den dominanta klanen i Mecka), gav dem rätten att resa utan att riskera utsättas för överfall. Det har inte blivit klarlagt om de egentligen var utsända av Muhammed för att göra en lönnattack mot Mecka, men att det avstyrdes för att de ansågs vara för få. Efter långa förhandlingar lyckades dock muslimerna sluta ett fredsavtal med Quraysh som avslutade det muslimska kriget mot Quraysh. Några av Muhammeds anhängare var dock missnöjda med de fredsvillkor som Muhammed hade förhandlat fram. Forskare är överens om att Muhammed var i behov av att höja sin prestige bland sina anhängare, vilket hade urholkats som följd av fördraget, och att detta var en starkt bidragande orsak till Slaget (massakern) vid Khaybar. Forskaren Vaglieri hävdar också att erövringen av Khaybar skulle blidka de muslimer som hade hoppats på att erövra Mecka i framtiden, liksom det skulle aktivera den muslimska armén och dra in välbehövda pengar. Stillman tillägger att Muhammed behövde en seger för att visa beduinstammarna, vilka inte var starkt knutna till resten av den muslimska befolkningsgruppen, att alliansen med honom skulle löna sig. Dessutom gav fredsfördraget också Muhammed en försäkran om inte attackeras ifrån ryggen av invånare i Mecka under expeditionen.

Eftersom krig med Muhammed verkade oundvikligt och överhängande ingick judarna i Khaybar en allians med judarna vid oasen Fadak. De lyckades också övertyga beduinstammen Ghatafan att gå med deras sida i kriget i utbyte mot hälften av sin årliga produkter. Dock kom bristen av en central myndighet för Khaybar judarna att förhindra ytterligare defensiva förberedelser, och stridigheter mellan olika judiska familjer lämnade dem oorganiserade. En beduinklan, Banu Fazara, besläktad med beduinklanen Ghatafan erbjöd även sin hjälp till Khaybarjudarna, efter deras misslyckade förhandlingar med muslimerna.

Innan slaget vid Khaybar kände judarna i där utan tvekan till krigets skeenden. Muslimerna avtågade maj 628 e.Kr. i riktning Khaybar, Muharram 7 AH. Enligt olika källor varierade storleken av Muhammeds armé från 1400 till 1800 män och mellan 100 och 200 hästar. Vissa muslimska kvinnor (inklusive Umm Salama enligt muslimsk tradition) anslöt sig till armén för att ta hand om sårade. Jämfört med Khaybars styrka om 10 000 krigare var den muslimska kontingenten liten, men detta gav muslimerna betydande fördelar. Muslimerna kunde snabbt och tyst marschera till Khaybar på endast tre dagar), och ta den oförberedda oas-staden med överraskning. Den större numerären hade gjort Khaybarborna överdrivet optimistiska. Som följd av detta hade befolkningen inte förberett ett centralt organiserade försvar, utan lämnat till varje familj att försvara sin egen skans. Judarna gick så småningom över till offensiv, med en attack ut från Natat och angrep den muslimska arméns flanker. Muslimerna möttes av starkt motstånd, i synnerhet från Khaybariska bågskyttar, vilka ansågs vara de bästa i Arabien och vilka sårade mer än 50 muslimer. Fem dagars stridigheter resulterade inte i några resultat. På natten till den sjätte dagen tillfångatog en muslimsk härförare vid namn Umar en judisk spion, som rekommenderade muslimerna att istället attackera fortet vid Naim.

Fördelarna med att attackera fortet Naim var att det inte var särskilt väl bevakat, och kunde fås att falla utan större ansträngningar. Dessutom fanns där ett lager av vapen (särskilt belägringsmaskiner), vilka skulle kunna användas mot andra bättre försvarade fort. Muhammed skickade olika kontingenter att angripa fortet, först under krigsledaren Abu Bakr, senare ledda av Umar, och slutligen ledda av Ali. Enligt traditionen ägde dueller rum mellan Ali och Marhab, den judiske chefen för fortet, och mellan Zubayr och Yasir (Marhabs bror) – vilka bägge resulterade i muslimska segrar. (Var god se teckning ovan). Ali lyckades enligt traditionen på ett övermänskligt sätt öppna portalen till fortet vid stormningen (vilket enligt muslimska källor skulle kräva mellan 40 och 45 människor att förflytta) och använde den som en bro för att få sina män över till fortet. Striderna inuti fortet fortsatte tills den judiska ledaren Al-Harith ibn Abi Zaynab dödades i striden. [30] När fortet föll erövrade de segrande muslimska styrkorna olika belägringsmaskiner. Bland dem var en ballista (en katapultliknande maskin för att kasta projektiler), och två testudos, (vilket var en sort belägringsmaskin med skyddad metallbeslagen topp, vilken kunde användas för att slå hål på murar).

Eftersom judarna vid Khaybar visste vad som skulle ske med dem om de led nederlag mot Muhammeds styrkor utifrån dennes tidigare strider mot andra judiska stammar, satte de upp ett mycket hårt motstånd och segt försvar och muslimerna tvingades ta fästningarna en efter en. Under striderna kunde muslimerna förhindra Khaybars Ghatafan allierade (som bestod av 4000 män) från att komma med välbehövda förstärkningar till judarna. Ett bidragande skäl var att muslimerna kunde muta de med judarna allierade beduinerna. Watt, antyder dock också att rykten om en muslimsk attack mot Ghatafan fästet kan ha spelat en roll. Judarna undvek efter en ganska blodiga skärmytsling framför ett av fästningarna att kämpa på öppen terräng. De flesta av striderna bestod av pilar på långa sträckor. Vid minst ett tillfälle kunde muslimerna storma en fästning. Det fanns även exempel på enstaka strider, där den mest omtalade är mellan Ali och Marhab, en berömd inhyrd arabisk krigare. De belägrade judarna lyckats i skydd av mörkret ordna en överföring av människor och skatter från en fästning till ett annat vilket behövdes för att göra deras motstånd mer effektivt. Varken judar eller muslimer var förberedda för en längre belägring, och både saknade förråd inför detta. Judarna, som ursprungligen varit överdrivet tillförsiktiga i sin styrka hade misslyckats att ordna vattenförsörjning ens för en kortare belägring. Efter att fortet vid an-Natat och vid ask-Shiqq erövrats återstod det föga motstånd. De kvarstående judarna hastade att träffa Muhammed och diskutera villkoren för kapitulation. Befolkningen i al-Waṭī och al-Sulālim överlämnas till muslimerna på villkor att de skall "behandlas mildare" och muslimerna lovade att avstå från att spilla deras blod. Muhammed överenskom att möta dessa villkor och inte plundra de två återstående forten.

Muhammed träffade Ibn Abi al-Huqaiq, al-Katibah och al-Watih för att diskutera villkoren för kapitulationen. Som en del av avtalet skulle judarna i Khaybar utrymma området, och kvarlämna sina ägodelar. Muslimerna skulle å sin sida upphöra med sin krigföring, och inte skada någon av de överlevande judarna. Efter överenskommelsen förhandlade några enstaka judar med Muhammed att få kvarstanna och fortsätta att kultivera sina vackra fruktträdgårdar, och stanna kvar på oasen. I gengäld skulle hälften av deras produktion tillfalla de muslimska erövrarna. Muhammed accepterade storsint förslaget. Han gav också order om återlämnande av deras heliga skrifterna till judarna.

Enligt Ibn Hishams version av pakten med judarna vid Khaybar ställdes villkor att muslimer "får utvisa [judarna i Khaybar] om och när vi vill utvisa dem." Norman Stillman anser att detta troligen är en senare förklaring avsedd att motivera utvisning av judar i år 642. Avtalet med judarna i Khaybar har fungerat som ett viktigt prejudikat för islamisk lag för att fastställa status för dhimmi, (icke-muslimer under muslimskt styre). Efter att ha hört om detta slag, skickade invånarna i Fadak, vilka var allierade med Khaybar under striden, Muḥayyisa b. Masūd till Muhammed. Fadak erbjöds "mildare behandling" om de gav sig. Ett fördrag liknande det med Khaybar upprättades även med Fadak. Bland de judiska kvinnorna fanns en som utvaldes av Muhammed till fru. Det var Safiyya Bint Huyayy, dotter till den dödade stamhövdingen för Banu Nadir Huyayy ibn Akhtab och änka efter Kinana ibn al-Rabi, skattmästare i Banu Nadir. Safiyya bint Huyay var involverad i muslimsk politik efter Muhammeds död. Safiyya konverterade till islam, men blev hånad av Muhammeds andra fruar för sitt judiska ursprung.

Enligt Ibn Ishaq krävde Muhammed att al-Rabi överlämnade stammens förmögenhet. al-Rabi förnekade all kunskap om dess plats och bröt därigenom fördraget. En överlöpare berättade för Muhammed att han hade sett al-Rabi nära en viss ruin var morgon. När ruinen undersöktes visade sig innehålla en del av skatten. Muhammed beordrade al-Zubayr att förhöra al-Rabi tills han avslöjade var resten var begravt, sedan gav han honom till Muhammad ibn Maslamah, vars bror hade dött i striderna, och han halshöggs därefter. Muslimska historieskrivare berättar om en judisk kvinna i Banu Nadir som försökte förgifta Muhammed för att hämnas sina dräpta släktingar. Hon förgiftade en bit lamm som hon kokat, och la särskilt mycket gift i bogen - Muhammeds favoritdel. Försöket misslyckades eftersom Muhammed enligt uppgift spottade ut köttet som han kände var förgiftat, medan hans följeslagare åt köttet och dog. Muhammed sägs senare på sin dödsbädd ha sagt att hans sjukdomar var resultatet av denna förgiftning. Segern i Khaybar höjde Muhammeds status bland sina anhängare och de lokala beduinstammarna, som såg hans makt öka och svor trohet till Muhammed och konverterade till islam. Det tagna bytet och vapnen förstärkte Muhammeds trupper, och han erövrade Mecka bara 18 månader efter striderna vid Khaybar.

De traditionella muslimska biografierna om Muhammed anger att vid först Abu Bakr, sedan Umar, tog denne själv upp standaret i hopp om att bryta ned motståndet, och genom att själv leda attackerna, men båda försöken misslyckades. Enligt denna tradition kallar Muhammed slutligen in Ali, vilken dödat en judisk hövding med ett enda svärdshugg vilket klöv dennes hjälm, kropp och huvud i två delar. Efter att Ali under striderna förlorat sin sköld, sägs han ha lyft bort fästningens port från dess gångjärn och klättrat in i vallgraven varefter han höll upp dem som en bro så att de muslimska angriparna kunde springa över. Portarna skall ha varit så tunga att fyrtio män krävdes för att lägga tillbaka dem på sin plats. Denna historia är en grund för den muslimska traditionen, särskilt i shiaislam, av Ali som prototyp för hjälte. Vid ett tillfälle dödade muslimska soldater en flock åsnor, som hade rymt från en gård. Incidenten ledde till att Muhammed förbjöd muslimer att äta kött från hästar, mulor och åsnor, såvida det inte var tvingat av nödvändighet.[16] Muhammed beordrade nedhuggning av 400 palmer runt en befästning för att tvinga dess försvarare att kapitulera. Slutligen gav sig judarna efter en och en halv månads belägring, och därmed var alla utom två fästningar erövrade av muslimerna.