För 40 år sedan mördades Sveriges statsminister Olof Palme och det är idag 28/2 2026 en mordgåta.
Mordutredningen präglades av inkompetens, mörkläggningar och diverse politruker som Ebbe och Hans et consortes.
Om mordhypoteserna
Om Stay Behind
Några tänkvärda kommentarer:
Hans Holmer: "Om sanningen om mordet på Olof Palme kommer fram, så kommer den att skaka Sverige i sina grundvalar"
Carl Lidbom "Det bästa för palmemordet vore att det aldrig blir uppklarat ”
Harry Schein: ”Det finns statskrafter som inte vill att mordet på Olof Palme klaras upp”
Anders Ferm: ”Svenska folket är inte moget att få veta sanningen”

Socialdemokraterna grumlade minnet av Palme
Olof Palmes politiska gärning förföll snabbt eftersom det inte låg i Socialdemokraternas intresse med en levande debatt. Istället blev Palme en ikon att hylla under högtidsdagarna.
Palmes begravning med så många röda fanor att man nästan kunde tro att det handlade om en öststat.
Palmes begravning med så många röda fanor att man nästan kunde tro att det handlade om en öststat.
"Tyvärr har mordutredningen grumlat minnet" säger Olof Palmes son Mårten, i en artikel i Dagens Nyheter inför 40-årsdagen av mordet. Det har han tyvärr rätt i. För medan mordet föblivit ett oförlöst trauma (som kanske aldrig får sin lösning) föll minnet av Olof Palmes politiska gärning snabbt i glömska.
För detta kan man lasta polisens taffliga agerande i allmänhet och Palmegruppens i synnerhet. Fast inte bara.
Paradoxalt nog tror jag faktiskt att det var Socialdemokraterna själva som förstörde minnet av den påstått store statsmannen.
På hemmaplan präglades Palmes insats ändå mest av misstag och besvikelser. Den förste socialdemokratiske statsministern på 40 år att förlora regeringsmakten. I två val på rad till och med (och då har vi ändå inte räknat in den famösa lotteririksdagen 1973-76).
Utrikespolitiskt var han däremot populär i delar av tredje världen. Om det berodde på genuin kärlek, propaganda eller svenska biståndsmiljoner kan säkert diskuteras. Klart är åtminstone att mycket av den svenska utrikespolitiken gick ut på att understödja diverse mer eller mindre misslyckade vänsterprojekt i avkolonialiseringens skugga.
I närområdet var Palme försiktigare. Han kunde dundra till, som efter den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien, men balternas öde var naturligtvis inte något man låtsades om. Relationerna med Östberlin framstod som nästan lika goda som med Bonn – åtminstone så länge det inte satt socialdemokratiska regeringar vid makten i Västtyskland.
Över huvud taget hade Palme lätt att upprätthålla goda förbindelser med andra socialdemokrater i Europa, men betydligt svårare med vad vi skulle kalla borgerliga politiker. Så uppträder inte statsmän.
Särskilt ansträngd blev förstås relationen till USA, även om det delvis också var ett spel för gallerierna. Hans beundran för Kubas diktator Fidel Castro är svår att ursäkta.
Allt det ovanstående kan förstås diskuteras – i dag. I åratal, ja snarast årtionden, gick det emellertid inte an att debattera Palmes politiska gärning. Åtminstone inte i kritiska ordalag och i synnerhet inte i samband med årsdagen av mordet. När jag för tjugo år sedan gjorde ett försiktigt försök att påpeka värdet av att våga vara mer ifrågasättande underkändes min ledare av den dåvarande chefredaktören (som annars inte var rädd för någonting). Tiden tycktes fortfarande inte mogen.
Men kan förstås fråga sig varför man nödvändigtvis måste ifrågasätta Palme just på årsdagen. Fast saken är att det i stort var enda gången på året som hans politiska gärning över huvud taget uppmärksammades. Annars var det mestadels tyst. Med kritik, men också beröm.
Och det är inte polisens fel, alla misstag till trots. Utan det socialdemokratiska partiet, som snabbt bestämde sig för att Palme skulle bli en sekulär ikon att tillbe vid högtidliga tillfällen, men som inte fick ifrågasättas och i praktiken därmed inte heller debatteras. Riksmedierna följde patrull. Och med det ökända Palme-hatet i minne fanns det ärligt talat inte heller något större intresse till höger.
Till saken hör att Palmes politik snabbt skulle riskera att framstå som hopplöst omodern och väl värd att ifrågasätta. Efter Berlinmurens fall gick det inte an att gulla med gamla kommunister längre. Vissa hävdar måhända att Palme egentligen var en antikommunist, åtminstone vad gäller de totalitära staterna i Europa. Med Michail Gorbatjov hade Palme säkert kunnat umgås, men jag tror inte han hade stått på barrikaderna när Ronald Reagan bad just Gorbatjov att riva Berlinmuren eller när balterna krävde sin frihet.
Inrikespolitiskt framstod den gamle radikalen redan tidigare under 80-talet som stockkonservativt socialistisk för många av oss i den yngre generationen. Och älskad var han långt ifrån av alla svenskar. Inte mer än den samtida Margaret Thatcher var älskad av alla britter.
Egentligen sattes tonen redan under begravningen. Som statsminister borde ju Palme fått just en statsbegravning, men istället blev det en partibegravning – för så ville det (ännu) maktfullkomliga socialdemokratiska partiet ha det. Jag såg början på begravningen – och vantrivdes. Röda fanor i massor, knappt några svenska. Symboliken kunde knappast bli tydligare. För mig och många andra var det inte vår statsminister som begravdes. Hur illa vi än tyckte om mordet.
Palme blev (förvisso i sann socialistisk anda) en politisk icke-person. För många i min generation, men framför allt för alla som växt upp sedan 80-talet. I en sådan miljö är det förvisso mindre kontroversiellt att kritisera Palme än tidigare, fast det är värre än så. Det är meningslöst.
För få bryr sig längre.
Så låt honom vila i frid.
Lämnade Palmes mördare ett dolt spår före skotten? 40 år efteråt finns dna-tekniken som skulle kunna lösa mordgåtan.
Inge Mårelius är fortfarande säker på sin sak.
– Han håller klart och tydligt i Palmes vänstra axel, lyfter revolvern med höger hand och skjuter honom i ryggen, säger Mårelius.
Han satt i sin bil på Tunnelgatan och blev ögonvittne när Olof Palme mördades. Även ett annat vittne uppgav i ett förhör under mordnatten att gärningsmannen rörde vid Palmes axel.
Om det vittnena säger stämmer kan hudceller ha överförts från mördaren till rocken – så kallat kontakt-dna.
– Vi tappar tusentals hudceller i minuten. Hudceller avsätts när man tar i saker och kallas kontaktspår, säger Marie Allen, professor i rättsgenetik vid Uppsala universitet.