10 dagar till valet

Med 10 dagar kvar till valet gör jag följande reflektion.

Dagarna i valstuga har visat att hälften av Centerpartiets lokala kandidater är vänstervridna och vi andra borgerliga.

Om partiledningen under finaldagarna stöder de borgerliga får de min röst. Om inte blir det blankröst i riksdagsvalet men i lokalvalet C.



Valrörelsen 2026 har hittills varit som att se en film baklänges. Jaha, det var det, har känslan varit under våren. Som om det var över redan innan det hann börja.

Slutsatsen från experter, statsvetare och opinionsanalytiker har varit att den borgerliga regeringen förlorar och att Magdalena Andersson kommer att tillträda som Sveriges statsminister.

Utmaningen för henne har varit att få ihop sitt lag. Inte att besegra Ulf Kristersson. Eftervalsanalyserna har kommit innan förtidsröstningen ens har öppnat.

Det kan visa sig vara en felbedömning.

Sant är att den rödgröna sidan haft ett övertag i opinionsmätningarna. Sant är också att Liberalerna har legat under spärren med god marginal.

Men riksdagsval är inte som amerikanska romantiska komedier där alla förstår att tjejen kommer att bli kär i den störiga killen som visade sig vara hyvens. Magdalena Andersson tog ut segern i förskott även i förra valet.

På onsdagsmorgonen kom en nyhet som för Socialdemokraterna måste beskrivas, inte som en kalldusch, utan snarare ett hopp i en isvak – utan bastu.

Liberalerna: 3,3 procent. Socialdemokraterna: 25,8. Båda siffrorna är statistiskt säkerställda. Avstånd mellan blocken: 2,6 procentenheter. Det enligt en ny mätning från TV4/Novus.

En mätning är en mätning och det kan mycket väl komma nya opinionsundersökningar som visar annat. Men det lär ändå smällas i en och annan dörr på Sveavägen 68. För det är en katastrofsiffra för S.

Socialdemokraternas icke-strategi fungerar inte.

Med blott elva dagar kvar till valet kan man åtminstone slå fast följande.

Socialdemokraternas icke-strategi fungerar inte. Även om S hostar upp sig några snäpp från 25,8 till den 13 september skulle partiet göra sitt sämsta val sedan den allmänna och lika rösträttens införande. En mätning är en mätning, men den befäster trenden: Socialdemokraterna har långsamt men stadigt tappat i opinionsstöd under ett halvårs tid.

Det är inte så märkligt med tanke på att S planer är höljda i dunkel. Vilka ska S bilda regering med? V? C? Ingen vet. Centrala löften, som bankskatten, tycks man ha backat ifrån. Vilka grupper som kommer att få höjda skatter vill Andersson inte erkänna. S valslogan skulle kunna vara ”rösta på grisen i säcken”. Det går inte hem.

Likaså har det varit dumt av de borgerliga partierna att ge upp på förhand. Under de senaste veckorna har det varit dålig stämning hos Moderaterna och Sverigedemokraterna. Båda partierna tycks, likt experterna, tagit ut valresultatet i förskott. I stället för att fokusera på att vinna valet tycks det ha uppstått en kamp om att bli största oppositionsparti. Både Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson har ”varnat” sina väljare för att taktikrösta på Liberalerna.

Men som sagt. Ett riksdagsval följer inte ett förutbestämt manus.

6,3 procent av väljarna var i förra valet ”sena blockbytare”. Och kampen om dem vanns av Ulf Kristerssons sida i politiken, enligt Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet.

Valet 2026 är inte valet 2022. Allt kan hända, bollen är rund och så vidare.

Men valet är inte över. Borgerlighetens uppgift framöver är att lägga gnabbet åt sidan och fokusera på att vinna det. Det är match igen.

Miljöpartiet och terrorromantiken

Regeringsåren – Aktivismen och stödet till terror institutionaliseras

Onsdag 2 sep 2026

Under regeringsåren 2014-2022 tar Miljöpartiet tydliga kliv in i politikens finrum genom att ingå i regeringen Löfvén. Under denna period formaliseras aktivismen i partiet som samtidigt mutar in biståndsområdet som sitt. Vilket gav en plattform för fortsatt internationell aktivism.

Föreningen Charta 2008 bildades i mars 2008 mot terrorlagstiftning, med journalisten Gösta Hultén som en av initiativtagarna. På styrelselistan i september 2008 stod bland tretton namn både professor Mattias Gardell och Mehmet Kaplan.

Charta 2008 kritiserade de då nyligen antagna terroristlagarna och terrorlistning av personer och organisationer. Föreningen arbetade för att ingen svensk medborgare eller person med anknytning till Sverige skulle kunna gripas godtyckligt och hållas frihetsberövad på lösa grunder och utan en rättvis rättegång. Studera Geografiska Kartor Och Atlasar

Charta 2008 hävdade att “kriget mot terrorismen” inneburit rättsövergrepp och att svartlistning av organisationer och enskild samt gripanden har drabbat oskyldiga både i Sverige och utomlands. De tog enligt stadgarna bestämt avstånd från terror och våld mot oskyldiga civila som lösning på politiska konflikter och tog inte ställning i skuldfrågan som gäller terroristmisstänkta fångar. Charta 2008 verkade för att fånglägret på Guantánamobasen skulle stängas och “renditions” och långa frihetsberövanden av terroristmisstänkta utan rättegång skulle upphöra.

Kritiker har argumenterat för att föreningen haft ett oproportionerligt fokus på de terroristmisstänktas rättigheter samtidigt som de har visat bristande förståelse eller empati för terrorns offer och samhällets säkerhetsbehov. Exemplen på att kritikerna hade flera bevekelsegrunder för kritiken var flera.

Den 15 maj 2008 höll föreningen ett möte på Café Edenborg. Samtalsledare var Gustav Fridolin, då 25 år, som lämnat riksdagen 2006 och arbetade på Kalla fakta. Panelen bestod av kriminologiprofessorn Janne Flyghed, Amina Said (Somaliska freds- och utvecklingsorganisationen), Mattias Gardell och Gösta Hultén. Enligt föreningens egen mötesrapport beskrev Said al-Shabaab som “en ungdomsgren av motståndsrörelsen i Somalia” och kritiserade att USA klassat organisationen som terrorister före EU och FN.

Samma förening drev fallet mot Ali Berzengi, dömd av Svea hovrätt (3 oktober 2005) till fem års fängelse för förberedelse till terroristbrott kopplat till organisationen Ansar al-Islam/Ansar al-Sunna (FN- och EU-listad som terrororganisation). Föreningens egen beskrivning av fallet använde ordet “motståndsgrupp” där domstolen skrev “terrororganisation” — en språklig skillnad värd att notera.

Den 12 september 2008 lades dock förundersökningen mot tre misstänkta somaliasvenskar ned.

2010: Kaplan och Ship to Gaza

I maj 2010 fanns Mehmet Kaplan, då riksdagsledamot, ombord på en av fartygen i Ship to Gaza-konvojen som stoppades av israelisk militär. Kaplan befann sig ombord på fartyget Mavi Marmara i Gazakonvojen när det stormades av israelisk militär. Han greps tillsammans med övriga aktivister, fängslades kortvarigt i Israel och utvisades därefter ur landet. November 2010. När Kaplan (då riksdagsledamot) och konstnären Dror Feiler reste till Ben Gurion-flygplatsen för att polisanmäla händelserna från vårens bordning, stoppades de vid gränsen och nekades inträde i Israel. De sattes på ett flyg tillbaka till Europa.

Samtidigt tog partiet tydligare kliv in på det säkerhetspolitiska området. Sveriges svårigheter i allmänhet att adressera internationell terrorsim blev med MP i riksdagen ännu tydligare. I synnerhet under regeringen Löfven.Studera Geografiska Kartor Och Atlasar

Bakgrunden till regeringen Löfvens ovilja att stifta repressiva lagar mot terrorism går att spåra till 2011. I en motion i riksdagen menade Mehmet Kaplan och Maria Ferm, MP, att stöd till organisationer som IS var ett s.k. åsiktsbrott som inte ska kunna straffbeläggas.

Miljöpartiet motionerade öppet i motion 2011/12 Ju399 motiven till en uppmjukad syn på repressiv lagstiftning mot stödet till terrorism. De ansåg 2011 att detta var en form av åsiktsbrott som inte kan straffbeläggas och ville att Sverige skulle verka för en annan definition av terrorism på EU-nivå. Detta synsätt blev mer offentligt i Almedalen 2014 då den ene av motionärerna, Mehmet Kaplan, ville förminska de svenska resande jihadisterna till att vara “engagerade ungdomar”. Den andre motionären var Maria Ferm.

Maria Ferm, Miljöpartiet och samordnande statssekreterare i statsministerns egen stab Statsrådsberedningen, är sedan dess känd motståndare till antiterrorismlagstiftningen. Ferm, och den tidigare riksdagsledamoten och bostadsminstern Mehmet Kaplan drev på för att Sverige tvärtom skall förmå EU att upphäva all sådan lagstiftning i EU.

Något som fann stöd hos bland annat SSU, Olof Palmes Internationella Center samt Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Samtliga dessa tre sidoorganisationer stödjer öppet bland annat Ship to Gaza och den västsahariska organisationen Polisario.

Med detta som bakgrund utsågs Kaplan 2014 till statsråd i regeringen Löfven I samt Maria Ferm till statssekreterare i statsrådsberedningen, statsministerns stab.

2014: Regeringsbildning och erkännandet av Palestina

När Miljöpartiet 2011 valde nya språkrör noterade Dagens Arena och Fria.nu att partiets linje mot regeringsduglighet inspirerats av tyska Die Grünen och Joschka Fischer som blev utrikesminister 1998. Cirkeln sluts från konferensen i Alger fyra decennier tidigare. Efter valet 2014 bildade Socialdemokraterna och Miljöpartiet regering. Mehmet Kaplan blev bostadsminister, Gustav Fridolin utbildningsminister

I regeringsförklaringen den 3 oktober 2014 tillkännagavs att Sverige skulle erkänna staten Palestina. Beslutet fattades den 30 oktober 2014 — Sverige blev första västeuropeiska EU-land att göra detta som ett S–MP-styre. Erkännandet brukar tillskrivas utrikesminister Margot Wallström och Socialdemokraterna som hade en längre institutionell förhistoria i frågan (se motsvarande granskning av Socialdemokraternas relation till Fatah).

För Miljöpartiet var frågan en profilfråga buren i opposition sedan grundargenerationen, med Fridolin som sittande minister i den regering som sedan fattade beslutet.

2016: Kaplans avgång

Den 18 april 2016 avgick Kaplan som bostadsminister, bakgrunden var dels att Kaplan sommaren 2015 deltagit i en middag där även en företrädare för den högernationalistiska turkiska organisationen Grå vargarna närvarade, dels att en inspelning från 2009 publicerades där han jämförde Israels behandling av palestinier med Nazitysklands behandling av judar. Kaplan tog i sin avgångskommentar avstånd från alla former av extremism och beskrev inte avgången som ett erkännande av uppgifterna. Statsminister Stefan Löfven beviljade hans begäran om entledigande samma dag.

Den turkiska organisationen Grå vargarna är ungdomsorganisationen och den inofficiella militära grenen till Nationella aktionspartiet (MHP) och har historiskt själva genomfört olika former av terrorattacker. MHP ingår idag i Turkiets president Recep Tayyip Erdogans regeringsunderlag.

Från Gahrtons öppna dubbelroll som EU-parlamentariker och rörelseledare (1997–2004), Fridolins bana från direktaktions-ungdomsförbund via ett gripande på Västbanken till utbildningsministerposten till Kaplans väg från muslimska ungdomsförbund via partistyrelsen till en avgång 2016 tecknas bilden av ett parti som premierar aktivism och utomparlamentariska metoder. Som över tid inte alltid tar avstånd från politiskt våld utan tvärtom vill öka toleransen för olika form av dåd.

De enskilda händelserna är väldokumenterade och obestridda. Den sammanbindande— att partiet under fyra decennier fungerat som parlamentarisk hemvist för en rörelsemiljö utan att någon intern process prövat detta systematiskt — bör framstå som oomtvistelisgt.

Det är mot bakgrund av detta som det inte är någon slump att partiet hela tiden haft krav på att kunna kontrollera biståndsministerposten. Något de gjorde under åren 2014-2022 under Stefan Löfvens tid som regeringsbildare.

Källor i urval (del I–III)

Berliner Zeitung 13 februari 2001 (Götz Aly, “Fischer in Algier”)

Bayerischer Rundfunk/Report aus München, pressmeddelande 12 februari 2001

The New Republic 27 augusti 2001

bpk-arkivet, Abisag Tüllmanns kontaktbåge Tü69/398

Birger Schlaug, “Från koftor och sovsäck till kostymer och kristallkronor”, i Maskrosbarn – Miljöpartiets första 20 år (2001).

SOU 2002:91 s. 350–353; SOU 2002:122 del 4 s. 517.

DN 7 mars 1998

SvD 31 januari 1998

Expressen 10 februari 1998.

Göteborgsaktionens plattform, Wayback Machine 9 juni 2001

Grön Ungdoms webbplats gu.mp.se 2001–2004 via Wayback Machine.

Motkraft Nyhetsbrev (2002) via ainfos.ca

anarchistblackcross.org via Wayback Machine 2004 (förteckning över aktiva grupper)

Earth Liberation Prisoners, spiritoffreedom.org.uk via Wayback Machine, senast uppdaterad 17 maj 2001.

Nisse Hult nr 2/2000, “officiellt organ för Grön Ungdom” (ISSN 1100-736X). Gustav Fridolin, “Apartheidmuren är global”, Alba.nu 18 april 2006

Al Jazeera 2 januari 2004 och 3 september 2003; Flamman 7 januari 2004.

ISM Sveriges principdeklaration via Wayback Machine (ism-sweden.org, maj 2006).

Aftonbladet 27 augusti 2005.

Fria.nu 21 mars 2005. Charta 2008:s webbplats via Wayback Machine (startsida och styrelsesida, 2008–2010).

Svea hovrätt 3 oktober 2005 (Berzengi)

Ekot 3 oktober och 21 november 2005.

SVT Nyheter, “Kaplan inte längre medlem i MP”

Arkitekten.se 18 april 2016; SVT Nyheter 18–19 april 2016

Sveriges Radio 18 april 2016

SKMA, “Några ord om Kaplan-affären”

2016. SVT Nyheter, “Ingen brott när tusentals röster erbjöds i utbyte mot mosketomt”18 september 2018

Tidningen Syre, “MP-politiker sparkas ut efter fuskmisstanke”, 2018.

Program för Socialistiskt Forum 18 november 2006 (ABF Stockholm/LO)

ABF:s egen skrift Folkbildningens 00-tal.

Uri Gordon, “Anarchism in Israel and Palestine”, i The International Encyclopedia of Revolution and Protest (Wiley-Blackwell 2009).

Birger Schlaug, “Kohandel med S kan bli MP:s död”

Nätverket Bojkotta Israels webbplats via Wayback Machine (kontaktlista, medlemsavgifter, notis om Esmailians deportation 8 augusti 2005).

Vänsterpartiet – islam och hedern

Sju partier svarade – Vänsterpartiet gjorde det inte

Inför valet 2026 ställde Kvinnokraft 4.0 samma tre frågor till samtliga riksdagspartier. Frågorna handlar om religiösa normsystem och svensk lag, religiös barnundervisning och offentlig neutralitet.

Sju partier svarade. Vänsterpartiet gjorde det inte – trots påminnelser och trots att vi kan se att våra mejl har öppnats.

Det är anmärkningsvärt. Frågorna rör kvinnors och barns frihet, jämställdhet och skydd mot förtryck – områden där Vänsterpartiet profilerar sig starkt.

Vi har jämfört partiernas svar med vad de faktiskt har sagt och gjort. Tre saker sticker ut: hur partierna ser på de religiösa normerna bakom förtrycket, luckan kring religiös barnundervisning och skillnaden mellan ord och handling.

Men en fjärde fråga har tillkommit: Varför vill just Vänsterpartiet inte svara?

Alla ser inte normsystemet bakom förtrycket

Nästan alla partier vill bekämpa hedersförtryck när det blivit hot, tvång eller våld. Betydligt färre talar lika tydligt om de religiösa normer som kan ligga bakom kontrollen långt innan ett brott har begåtts.

SD är tydligast med att själva det religiösa normsystemet kan vara en del av problemet. KD talar om religiöst förtryck och har problematiserat slöja på små flickor. M beskriver kontroll genom familj, religiösa auktoriteter och socialt tryck. C och MP lägger större tyngd vid tvång, hedersförtryck och konkreta rättighetskränkningar.

Det leder till en obekväm men nödvändig fråga: Vad gör samhället med förtrycket innan det blivit ett brott?

Religiös barnundervisning faller mellan stolarna

Den kanske största gemensamma svagheten gäller religiös barnundervisning. Sverige har tillsyn över skolor och förskolor och kontrollsystem för verksamheter som får offentliga bidrag. Men vem granskar en helt fristående koranskola där barn undervisas på fritiden?


Här blir svaren tunna. M konstaterar själv att verksamheterna ”faller i dag mellan stolarna”, men presenterar ingen färdig nationell tillsynsmodell. Samma grundläggande lucka finns hos övriga partier.

(Illustrationsbild av koranundervisning. På tavlan står bland annat Koranen 96:1: ”Läs i din Herres namn, han som skapade.”)

Ord och handling skiljer partierna åt

M, SD, KD och L ger sammantaget starkast grund för förtroende i vår analys, men av olika skäl.

Under den moderatledda regeringen har bland annat oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp kriminaliserats, psykiskt våld kriminaliserats och ett särskilt jämställdhetspolitiskt delmål mot hedersrelaterat våld och förtryck införts. Flera reformer är resultat av Tidösamarbetet och ska inte tillskrivas M ensamt. SD och KD visar lång kontinuitet i sin problembeskrivning, medan L har lång historik i frågor om hedersförtryck och religiös kontroll.

För S uppstår en annan motsättning. Partiet har 2026 skärpt sin politik mot islamism och religiös påverkan. Samtidigt finns historiska och aktuella exempel som väcker frågor om konsekvens: Rapport 4/99 om organiserat samarbete med muslimska organisationer, hijaben i S Malmös kommunikation inför internationella kvinnodagen, Annika Strandhälls beskrivning av hijaben som ”i högsta grad en frivillig huvudbonad” och det könsuppdelade politiska mötet i Uppsala i augusti.

Vänsterpartiet ger svagast grund för förtroende i vår samlade bedömning. Partiet är det enda av riksdagens åtta partier som inte svarade på våra frågor, trots påminnelser. Vi kan se att mejlen har öppnats. Frågorna har alltså nått fram – men något svar har inte kommit. Det är särskilt anmärkningsvärt eftersom frågorna gäller områden där V profilerar sig starkt. Partiet har en tydlig feministisk politik och en historia av arbete mot hedersförtryck och kollektiv kontroll. Men den religiösa dimensionen är betydligt mindre framträdande i partiets problembeskrivning. Ett antal kandidater och företrädare för V har dessutom uppmärksammats för att ha hyllat Hamas, Hamasledare eller attacken den 7 oktober. Hamas är en islamistisk rörelse vars syn på kvinnor och familj präglas av fundamentalistiska tolkningar av islamisk lag.

För ett parti som definierar sig starkt genom feminism blir frågan därför svår att komma runt: hur konsekvent försvaras kvinnors frihet när kvinnoförtryck motiveras religiöst – och varför vill Vänsterpartiet inte svara på våra frågor om just detta?

Vad kan man som väljare dra för slutsatser?

M, SD, KD och L kommer sammantaget bäst ut i vår analys och S och V sämst. Men det viktigaste fyndet är kanske den gemensamma blindfläcken: svensk politik är betydligt bättre på att tala om konsekvenserna av förtrycket än om normsystemet och kontrollen som föregår dem.

Sverige har redan ett omfattande skydd för individens fri- och rättigheter och religionsfriheten innebär inte att religiösa regler står över svensk lag. Frågan är därför vem som ser problemen, vem som agerar och om de rättigheter som redan finns också försvaras i praktiken.

Inför valet finns därför tre frågor värda att ställa:

1. Vem ser de religiösa normerna bakom förtrycket – inte bara brottet när skadan redan är skedd?

2. Vem är beredd att täppa till luckan kring religiös barnundervisning utanför samhällets tillsyn?

3. Vem står fast vid kvinnors och barns lika fri- och rättigheter även när frågan blir politiskt obekväm eller kommer nära den egna organisationen?


Läs hela valenkäten och Kvinnokraft 4.0:s analys

Kvinnokraft 4.0 ställde i juni 2026 tre frågor till riksdagspartierna om religiösa normsystem och svensk lag, religiös undervisning och tillsyn samt offentlig neutralitet. Partierna ombads svara senast den 15 augusti. Samtliga partier utom Vänsterpartiet svarade på enkäten.

De tre frågorna som ställdes

1. Religiösa normsystem och svensk lag

Anser ert parti att nuvarande svensk lagstiftning är tillräcklig för att skydda barn, unga flickor och kvinnor i miljöer där religiösa normsystem begränsar individens lagstadgade fri- och rättigheter?

☐ Ja
☐ Nej

Om ja: Hur säkerställer ert parti att befintlig lagstiftning upptäcker, förebygger och motverkar begränsningar som sker genom familj, grupptryck, religiösa auktoriteter eller social kontroll?

Om nej: Vilken ny lagstiftning eller vilka förstärkta åtgärder anser ert parti behövs?

2. Religiös undervisning och tillsyn

Anser ert parti att dagens tillsyn över religiös undervisning, koranskolor, studieverksamhet och andra informella utbildningsmiljöer är tillräcklig för att säkerställa att barns rättigheter, jämställdhet och svensk lag respekteras?

☐ Ja
☐ Nej

Om ja: Hur bedömer ert parti att staten i dag kan upptäcka och ingripa mot undervisning som motverkar barns rättigheter, jämställdhet eller individens frihet?

Om nej: Vem bör få ett tydligare tillsynsansvar och vilka åtgärder vill ert parti vidta?

3. Offentlig neutralitet

Enligt regeringsformen ska myndigheter agera sakligt och opartiskt.

Anser ert parti att myndigheter och offentligt finansierade verksamheter bör vara religiöst och politiskt neutrala i sin externa kommunikation?

☐ Ja
☐ Nej

Om ja: Vilka riktlinjer, granskningsrutiner eller andra åtgärder vill ert parti införa för att säkerställa att regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet efterlevs när religiösa eller ideologiska symboler används i kommunikation?

Om nej: Hur drar ert parti gränsen mellan inkludering, representation och myndigheters krav på saklighet och opartiskhet?

Valet 2026

Inför ett val är det lätt att säga rätt saker. Men hur väl lever partierna upp till det de säger? Vad har de sagt och gjort tidigare?

Vi lägger partiernas svar bredvid deras tidigare politik och agerande – motioner, propositioner, regeringsbeslut, myndighetsuppdrag, lagstiftning och andra dokumenterade handlingar – för att se hur väl orden stämmer med handlingarna. Jämförelsen bygger på den information vi har kunnat hitta i offentliga källor och på uppmärksammade händelser och ställningstaganden inför valet 2026. Den gör inte anspråk på att vara en fullständig genomgång av allt ett parti har sagt eller gjort.

Kvinnokrafts utgångspunkt

Kvinnokraft 4.0 är en folkbildningsrörelse som granskar hur islams och sharias normer och regler påverkar kvinnors och barns frihet och rättigheter i Sverige.

Vi utgår från det som gäller här: kvinnor och män har samma rättigheter, individen har rätt att bestämma över sitt eget liv och alla är lika inför lagen.

Vi granskar islams normer, lagar och praktik – inte människors personliga tro.

Så jämför vi partiernas svar


För att kunna jämföra partiernas svar har vi utgått från samma fem kriterier för samtliga partier:

1. Vad svarar partiet på Kvinnokrafts tre frågor?

2. Vad har partiet gjort tidigare? Propositioner, motioner, regeringsbeslut, budgetar, myndighetsuppdrag och andra dokumenterade handlingar.

3. Hur beskriver partiet problemet? Ser partiet religiösa och ideologiska normer som en del av problemet, eller främst följderna när kontrollen övergår i våld, hot, tvång eller andra rättighetskränkningar?

4. Motsägs partiets svar av dess eget agerande? Har partiet fattat beslut, bedrivit politik eller haft dokumenterade problem inom den egna organisationen som drar i motsatt riktning?

5. Använder partiet de rättigheter och rättsmedel som redan finns – eller efterfrågar det ny lagstiftning utan att visa varför dagens regelverk inte räcker?

Trovärdighet

Ett parti blir mer trovärdigt när ord och handling stämmer överens. Och förtroendet blir svagare när partiet har känt till problem utan att agera eller när den egna politiken och agerandet säger olika saker. För väljaren blir därför två frågor särskilt viktiga:

Vilket eller vilka partier har i praktiken visat störst vilja och förmåga att försvara de fri- och rättigheter som kvinnor och barn redan har när dessa kolliderar med religiösa eller ideologiska normer?

Och:

Vilket eller vilka partier ger analysen minst grund för förtroende i samma fråga – och varför?

Vad säger oss svaren?

Analysen som följer är inte en bedömning av partiernas politik i stort. Den utgår från de tre frågor vi ställt och jämför partiernas svar med deras tidigare politik och agerande inom dessa områden. I vår genomgång har vi tagit fasta på sådant i partiernas svar som vi själva reagerat på eller bedömt som särskilt relevant för de frågor Kvinnokraft ställt. Det innebär att sammanfattningen inte återger varje del av partiernas svar, utan lyfter fram skillnader, oklarheter och ställningstaganden som är viktiga för vår fortsatta analys. De fullständiga svaren finns därför tillgängliga på respektive partis sida.

Centerpartiet | Kristdemokraterna | Liberalerna | Miljöpartiet | Moderaterna | Socialdemokraterna | Sverigedemokraterna

Fråga 1. Religiösa normsystem och svensk lag

När anser partierna att samhället ska ingripa?

C har en konsekvent liberal linje: angrip tvånget och förtrycket, inte det religiösa klädesplagget. Det är principiellt sammanhängande men lämnar en svår fråga. Hur skyddas den flicka eller kvinna vars handlingsutrymme formas av familj, religion, skam och sociala sanktioner utan att någon uttalar ett konkret hot? Och hur bedöms situationen när klädkraven – exempelvis hijab, burka, niqab eller krav på långärmad och löst sittande täckande klädsel – utgör en del av kontrollen?

KD kommer också relativt nära själva normsystemet. Partiet använder begreppet religiöst förtryck och har bland annat problematiserat slöja på små flickor utifrån familjens och släktens påverkan.

L har en långvarig politik mot hedersförtryck och betonar individens frihet från familjens och kollektivets kontroll. I svaret ligger tyngdpunkten på konkreta åtgärder som stärkt polis- och skolarbete, hedersombud och utreseförbud.

M talar uttryckligen om flickor och kvinnor som lever under kontroll av familj, religiösa auktoriteter eller socialt tryck. Partiet pekar alltså inte bara på våld och konkreta brott utan också på den kontroll som kan omge kvinnan eller flickan.

MP skriver framför allt om hedersrelaterat våld och förtryck, bristande implementering, utreseförbud och omvändelseförsök. Religion som självständig normativ maktfaktor utvecklas inte särskilt.

S utgår i sitt svar främst från hedersrelaterat våld och förtryck och vill bland annat förbjuda religiösa friskolor och omvändelseterapi. I sin politik inför valet 2026 har partiet samtidigt blivit tydligare om islamism, extremism, religiös indoktrinering och religiös påverkan i skola och förskola.

SD är tydligast med att själva det religiösa normsystemet kan vara problemet. Partiet talar uttryckligen om religiösa normsystem, slöja, kontroll och kvinnlig underordning. Den linjen är inte ny inför valet utan har lång historik.

Vänsterpartiet besvarade inte enkäten. I partiets aktuella nationella politik mot hedersförtryck ligger tyngdpunkten på kön, sexualitet, makt, kulturella föreställningar, klass och segregation. Religion, islam och sharia ges mindre självständig plats. I äldre riksdagsarbete har V däremot också behandlat religiöst betingade levnadssätt och kontroll inom religiösa samfund.

Fråga 2. Religiös undervisning och tillsyn

Vem har ansvar för koranskolorna?

Partierna har omfattande politik för skolor, förskolor, konfessionella friskolor, folkbildning och offentliga bidrag. Men när vi frågar vem som ska kontrollera koranskolornas helt fristående religiösa barnundervisning som ligger utanför dessa system blir svaren betydligt tunnare.

C svarar nej till att dagens tillsyn räcker men hänvisar i sitt svar till det reglerade skolväsendet. Koranskolor och annan informell religiös undervisning försvinner ur Centerpartiets lösning.

KD säger att verksamheter som motverkar demokrati, jämställdhet, barns rättigheter eller svensk lag ska granskas hårt och stoppas. Men det konkreta tillsynsverktyg som anges är framför allt Skolinspektionen och därmed det reglerade skolväsendet. Koranskolor och annan religiös barnundervisning utanför detta system omfattas inte av någon utvecklad lösning.

L går längre och säger uttryckligen att myndigheternas ansvar behöver utredas och förtydligas. Men Liberalerna uppmärksammade koranskolorna redan 2022. Fyra år senare återstår fortfarande frågan vem som faktiskt ska ha ansvaret.

M sticker ut genom att uttryckligen identifiera problemet:

”Den informella undervisning som sker helt utanför skolsystemet, som koranskolor och viss studieverksamhet, faller i dag mellan stolarna…”

Men inte heller M presenterar en färdig nationell modell som anger ansvarig myndighet och dess befogenheter.

MP har tydlig politik för skolväsendet men anger inte heller någon tillsynsmodell för koranskolor och annan religiös barnundervisning utanför det.

S vill förbjuda konfessionella friskolor och förskolor och pekar också på demokratikriteriet för ideella organisationer och trossamfund som söker offentliga bidrag. Men partiet anger inte vem som ska ha tillsyn över koranskolor och annan religiös barnundervisning utanför skolväsendet och bidragssystemen.

SD pekar på skärpt tillsyn över konfessionella skolor, skolor med risk för extremism och islamism samt kontroll av folkbildning och offentliga bidrag. Partiet vill gå vidare med tydligare statlig kontroll, men anger inte heller vem som ska ansvara för tillsynen över helt fristående religiös barnundervisning.

Vänsterpartiet har inte besvarat enkäten.

I vår genomgång av partiets politik har vi inte heller funnit något tydligt svar på vem som bör ansvara för tillsynen över fristående religiös barnundervisning utanför skolväsendet. Frågan gäller alltså inte något enskilt parti. Tillsynen är tydligare för skolor och verksamheter som får offentliga bidrag. För fristående religiös barnundervisning är ansvaret mer oklart.

Det behöver samtliga partier kunna ge ett tydligt svar på.

Fråga 3. Offentlig neutralitet

Hur vill partierna tillämpa principen om att det offentliga ska vara religiöst neutralt? Skillnaderna mellan partierna syns inte alltid i deras ja- och nejsvar.

C svarar ja till religiös och politisk neutralitet i offentlig kommunikation, men utvecklar huvudsakligen andra frågor än myndigheters egen externa kommunikation. Något tydligt svar på hur religiösa eller ideologiska symboler ska hanteras i sådan kommunikation ges inte.

KD svarar ja men hänvisar framför allt till arbetsgivaransvar, anställdas uppträdande och befintliga kontrollorgan. Partiet föreslår inga nya riktlinjer och frågan om myndighetens eget symbolval förblir oklar.

L svarar ja och går längre genom att efterfråga tydliga riktlinjer och rutiner för hur religiösa och ideologiska symboler används. Partiet presenterar däremot inte hur dessa riktlinjer konkret ska utformas.

M svarar ja men bedömer att neutraliteten i stort redan respekteras. Brister ska enligt partiet i första hand hanteras genom befintliga rutiner. Den moderatledda regeringen har samtidigt gett Statskontoret i uppdrag att analysera myndigheters information och kommunikation i förhållande till bland annat kraven på saklighet och opartiskhet. Statskontorets rapport 2024:5 konstaterar att objektivitetsprincipen gäller även myndigheters information och kommunikation.

MP svarar ja och gör en tydlig principiell gränsdragning: offentlig verksamhet ska kunna spegla människor med olika tro och livsåskådning, men får inte uppfattas företräda en religion eller ideologi. Partiet anger däremot inga konkreta riktlinjer eller granskningsrutiner för hur den gränsen ska dras i praktiken.

S svarar ja och hänvisar till befintliga regler och granskning genom bland annat JO och DO. Partiet presenterar inga nya riktlinjer eller åtgärder för myndigheters användning av religiösa eller ideologiska symboler i extern kommunikation.

SD skiljer sig från övriga svarande partier genom att svara nej. Partiet hänvisar till kristendomens historiska ställning i Sverige och anser exempelvis att myndigheter kan och bör uppmärksamma jul och påsk. Samtidigt betonar SD att all myndighetsutövning ska vara saklig och opartisk.

Vänsterpartiet besvarade inte enkäten.

Det tydligaste resultatet är att nästan inget parti har en fullt utvecklad politik för den fråga Kvinnokraft faktiskt ställde: hur myndigheter själva ska förhålla sig till religiöst eller ideologiskt förknippade symboler i sin externa kommunikation. M skiljer dock ut sig genom att den moderatledda regeringen redan har låtit Statskontoret analysera den bredare frågan om myndigheters kommunikation och objektivitetskravet.

Ord och handling

Ett parti blir mer trovärdigt när ord och handling stämmer överens. Och förtroendet blir svagare när partiet har känt till problem utan att agera eller när den egna politiken och agerandet säger olika saker. Så hur förmår partierna genomföra sina ord?

M hör till de partier som har starkast dokumentation av faktisk handling. Under den moderatledda regeringen har omfattande lagstiftning genomförts mot hedersförtryckets konkreta uttryck, bland annat kriminalisering av oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp samt stärkt straffrättsligt skydd mot psykiskt våld. Regeringen har dessutom infört ett särskilt jämställdhetspolitiskt delmål om att hedersrelaterat våld och förtryck ska upphöra. Flera av reformerna är resultat av Tidösamarbetet och ska därför inte tillskrivas Moderaterna ensamma.

Kriminalisering av oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp – Riksdagens beslut Psykiskt våld kriminaliseras – Nytt jämställdhetspolitiskt delmål mot hedersrelaterat våld och förtryck.

M har samtidigt ett handlingsglapp kring tillsynen av fristående förskolor. Moderata riksdagsledamöter har under mandatperioden motionerat om att tillsynsansvaret bör flyttas, eller övervägas att flyttas, från kommunerna till Skolinspektionen. När Riksrevisionen 2025 pekade på brister i det nuvarande tillsynssystemet och rekommenderade regeringen att säkerställa en mer enhetlig och rättssäker tillsyn, exempelvis genom att ge Skolinspektionen ansvar för alla förskolor, bedömde den moderatledda regeringen att det för närvarande inte fanns skäl att vidta ytterligare åtgärder med anledning av rekommendationen. Moderaternas motion om tillsyn av fristående förskolor 2023/24 – Riksdagen Moderaternas motion om tillsyn av fristående förskolor 2024/25 – Regeringens svar på Riksrevisionens granskning av förskolans tillsyn

På ett annat område finns dock en tydlig kedja från princip till handling. Den moderatledda regeringen gav Statskontoret i uppdrag att kartlägga myndigheternas information och kommunikation till allmänheten och analysera hur den förhåller sig till kraven på legalitet, saklighet och opartiskhet. I rapporten konstateras att objektivitetsprincipen gäller även myndigheters information och kommunikation – samma princip som Kvinnokraft 4.0 återkommande hänvisar till i kontakten med myndigheter:

”Denna objektivitet ska prägla alla delar av myndigheters verksamhet.”

Statskontoret, rapport 2024:5, Myndigheternas arbete med påverkande information och kommunikation.

SD har också stark koppling mellan ord och handling. Partiets språk om hedersförtryck, slöja, islamism och religiös påverkan har motsvarigheter i motioner långt före valet 2026 och i reformer som SD medverkat till genom Tidösamarbetet. Vi har inte funnit någon större kursändring inför valet.

KD har lång historik kring hedersförtryck, slöja på små flickor, burka och niqab samt flera av de rättsliga åtgärder som partiet nu framhåller. Även här finns relativt stark kontinuitet mellan ord och politik.

L har stark historisk trovärdighet i heders- och frihetsfrågorna. Partiet har länge drivit frågor om religiösa friskolor, hedersförtryck och religiös indoktrinering. Men koranskolorna visar samtidigt ett genomförandeproblem: redan i december 2022 tog Robert Hannah (L) upp i riksdagen att svenska skattemedel hade gått till koranskolor. Fyra år senare säger partiet fortfarande att tillsynsansvaret behöver utredas och förtydligas. Riksdagens protokoll 14 december 2022

MP har en tydlig koppling mellan flera av sina nuvarande förslag och tidigare politik, och partiets hållning till konfessionella friskolor har skärpts över tid. Men när vi lämnar det reglerade utbildningssystemet och kommer till koranskolor och annan fristående religiös barnundervisning blir det betydligt tunnare med både ord och handling.

C drar en tydlig gräns vid tvång. Men religiös och social kontroll kan begränsa flickors och kvinnors frihet långt innan det går att visa att något olagligt tvång har förekommit. Hur partiet vill möta den formen av kontroll är mindre tydligt.

S har både en långvarig politik mot hedersförtryck och religiösa friskolor och en betydligt skarpare politik 2026 mot islamism och religiös påverkan. Partiet föreslår bland annat förbud mot religiösa skolor och förskolor, nationellt register över religiösa förskolor och riktad granskning av religiös påverkan. Det är konkreta politiska förslag. Socialdemokraterna: stoppa religiös påverkan i skolan och förskolan

V har också långvarig faktisk politik mot hedersförtryck och kollektiv kontroll. Men eftersom partiet inte besvarade Kvinnokrafts frågor kan vi inte jämföra ett aktuellt enkätsvar med tidigare handling på samma sätt som för övriga partier.

Motstridigt agerande

För flera partier har vi inte funnit någon större dokumenterad konflikt mellan den formella politiken och agerandet inom de områden våra frågor gäller. Det gäller KD, L, C och SD.

M skiljer sig något från denna grupp. Partiets politik och agerande pekar i huvudsak åt samma håll, men kring tillsynen av fristående förskolor finns ett tydligt genomförandeglapp: moderata ledamöter har lyft behovet av förändrad tillsyn samtidigt som den moderatledda regeringen inte har gått vidare med Riksrevisionens rekommendation. Det är ett handlingsglapp, men inte en motsättning mellan partiets uttalade värderingar och dess politiska inriktning.

MP är svårare att placera i samma grupp. Partiet har en tydlig politik mot hedersrelaterat våld och förtryck, men är samtidigt betydligt mer försiktigt med att problematisera religiösa normer och hijaben som en del av kvinnors och flickors villkor. Det skapar en spänning i förhållande till de frågor vår analys gäller, även om vi inte har funnit samma typ av konkreta motstridiga agerande som för S och V.

För S och V finns däremot dokumenterade ageranden inom eller nära den egna politiska organisationen som motiverar en närmare jämförelse med partiernas uttalade politik.

För S finns en tydligare motsättning mellan en skärpt nationell politik mot islamism och religiös påverkan och både historiska och nutida signaler inom den egna politiska rörelsen:

Rapport 4/99 visar hur Socialdemokraterna redan på 1990-talet bedrev ett organiserat arbete tillsammans med muslimska organisationer för att öka muslimskt medlemskap, politisk utbildning, kandidaturer och representation inom partiet. Rapporten diskuterar också modeller för fortsatt organisatorisk samverkan. Rapport 4/99 – Delaktighet, identitet & integration

Inför internationella kvinnodagen 2026 använde Socialdemokraterna i Malmö tillsammans med LO och ABF en hijabklädd kvinna som symbol i sin kommunikation. Kvinnokraft 4.0: Ett tydligt vägval när S visar hijabkvinna på kvinnodagen – Riks

S-kvinnors ordförande Annika Strandhäll har bl.a. beskrivit hijaben som ”i högsta grad en frivillig huvudbonad”. Carina Ohlsson, dåvarande ordförande för S-kvinnor, skrev 2016 att slöjor och täckande kläder kan användas för att förtrycka kvinnor och att klädsel kan styras av starka kulturella normer. Samtidigt försvarade hon kvinnors rätt att själva välja hijab. Aftonbladet.

I augusti 2026 rapporterade Aftonbladet om ett politiskt möte i Uppsala, arrangerat av den socialdemokratiske kommunpolitikern Mohammad Jashim Uddin, där kvinnorna satt i ett rum och männen i ett annat. Socialdemokraternas ordförande i Uppsala, Patrik Hedlund, reagerade på könsuppdelningen men genomförde sitt föredrag och sade efteråt att han borde ha markerat tydligare. Arrangören uppgav att uppdelningen inte var planerad eller religiöst motiverad. Aftonbladet: S-toppen höll möte med män och kvinnor uppdelade

Det väcker en fråga om konsekvens: hur tydligt försvarar partiet principen om kvinnors och mäns lika villkor när den i praktiken kolliderar med religiösa eller kulturella normer som gör skillnad mellan könen?

Fyra exempel som ingår i vår jämförelse: Annika Strandhälls uttalande om hijaben (2026), Socialdemokraterna i Malmös kommunikation inför internationella kvinnodagen (2026), överenskommelsen med Sveriges Muslimska Råd (Rapport 4/99) och det könsuppdelade politiska mötet i Uppsala (2026).”

Behöver Sverige verkligen fler lagar för att skydda barn och kvinnor?

Sverige har redan ett omfattande rättsligt skydd för individers fri- och rättigheter. Religionsfriheten innebär inte att religiösa normer och regler står över svensk lag. Lagstiftningen har dessutom successivt stärkts mot bland annat hedersförtryck, tvång, barnäktenskap, oskuldskontroller och psykiskt våld. Regeringens nationella strategi 2026–2035

Partiernas svar väcker därför frågan om det framför allt behövs fler lagar – eller om de lagar som redan finns behöver användas bättre. Regeringens nationella strategi beskriver hur hedersförtryck kan innebära begränsningar av individens handlingsutrymme och frihet genom kollektivt grundade hedersnormer. Frihet från våld, förtryck och utnyttjande

Det är också områden där islams rättstradition ställer särskilda krav på kvinnors klädsel, umgänge och handlingsutrymme, medan män och pojkar i flera avseenden har större frihet. Kvinnokraft 4.0: Islamisk lag

Vår samlade bedömning

Vilka partier ger starkast grund för förtroende?

När de fem kriterierna läggs samman framträder inte ett enda parti som starkast på allt. Men sammantaget ger M, SD, KD och L den starkaste grunden för förtroende i denna analys – men av olika skäl och med olika svagheter:

M har stark dokumentation av faktisk genomförandekraft under den senaste mandatperioden. Samtidigt ska flera genomförda reformer tillskrivas Tidösamarbetet och inte M ensamt, och handlingsglappet kring förskolans tillsyn kvarstår.

SD har den tydligaste och mest långvariga problembeskrivningen av själva det religiösa normsystemet och en stark kontinuitet mellan tidigare politik och partiets agerande under mandatperioden.

KD kombinerar långvarig probleminsikt med konkret agerande och identifierar också religiöst förtryck och social kontroll innan det utvecklats till ett straffrättsligt övertramp.

L har stark historisk trovärdighet i frågor om hedersförtryck, religiös kontroll och offentlig neutralitet. Genomförandeglappet kring koranskolorna drar dock ned bedömningen, även om den grundläggande tillsynsluckan delas med övriga partier.

Vilka partier ger minst grund för förtroende?

C och MP har en dokumenterad politik mot hedersrelaterat våld och förtryck, men problematiserar i mindre utsträckning det religiösa normsystemet som en självständig del av problemet. Det ger svagare svar på frågan om vad samhället gör när religiösa normkrav begränsar flickors och kvinnors handlingsutrymme innan det har blivit ett tydligt rättsligt övertramp.

För S ligger svagheten i motsättningen mellan den skärpta nationella politiken mot islamism och religiös påverkan och de historiska och nutida signaler inom den egna rörelsen som vi redovisat ovan. Det gör partiets långsiktiga konsekvens i dessa frågor svårare att bedöma.


För V är trovärdighetsproblemet ännu större. Partiet har en stark feministisk profil och en långvarig politik mot hedersförtryck, men besvarade inte Kvinnokrafts frågor. Till detta kommer de dokumenterade fallen av kandidater och företrädare som uttryckt stöd för Hamas eller Hamasledare eller hyllat attacken den 7 oktober. Partiledningen har agerat mot flera av de berörda, men motsättningen mot partiets feministiska politik kvarstår som en del av vår bedömning.


I den samlade bedömningen ger därför V den svagaste grunden för förtroende i den fråga vi analyserar.

Hijaben finns också på partiernas kandidatlistor

Vi har i denna analys valt att inte väga in att flera kvinnor kandiderar för svenska partier iklädda hijab. Hijaben ingår i ett könsspecifikt religiöst regelverk för klädsel med grund i islamisk rättstradition. I en muslimsk vägledning om sharia: Guiden för dig som ny i islam: Den generella regeln angående klädsel kan man bl.a. läsa:

Förbjudna typer av klädsel

Klädsel som visar de privata delarna. Muslimer är ålagda att dölja sina privata delar med lämplig klädsel. I Koranen sägs: Vi har sänt ned till er klädnad, som skyler er nakenhet. (Sura al-A‘rāf, 7:26)

Islam har fastställt anständighetsnormer för såväl män som kvinnor. För män gäller att området mellan naveln och knäna måste döljas. Kvinnor som är i närvaro av män utan nära släktband till dem måste dölja hela sina kroppar utom ansikte och händer.

Islam föreskriver också att klädseln ska vara tillräckligt löst sittande för att dölja kroppen ordentligt. Åtsittande och genomskinlig klädsel är därför inte tillåten i islam. Profeten b varnade de människor som inte klädde sig anständigt och kallade dem ”två kategorier människor i helveteselden” där en är ”kvinnor som är klädda men ändå nakna”.

Frågan är därför relevant ur ett jämställdhetsperspektiv. Men eftersom hijabbärande kandidater förekommer i mer än ett parti behandlar vi den inte som ett argument för eller emot något enskilt parti i denna jämförelse.

Vad kan man som väljare dra för slutsatser?

Partiernas svar och deras tidigare agerande visar tydliga skillnader. Det handlar inte bara om vem som vill stifta fler lagar, utan om vem som identifierar problemen, vem som faktiskt agerar och om de rättigheter Sverige redan har också försvaras i praktiken.

Inför valet finns därför tre frågor värda att ställa:

Vem ser de religiösa normerna bakom förtrycket – inte bara brottet när skadan redan är skedd?

Vem är beredd att täppa till luckan kring religiös barnundervisning utanför samhällets tillsyn?

Vem står fast vid kvinnors och barns lika fri- och rättigheter även när frågan blir politiskt obekväm eller kommer nära den egna organisationen?

(S)(V)t & (S)R

Svensk Public service går i taket för en

moderat jävsröst i kärnkraftsfrågan

medan de tiger som muren inför en

vänsterpartist som vill mörda

alla Sverigedemokrater!

Cirkus S

 

Miljöpartiet Populisterna

Miljöpartiet är ett populistparti

31 augusti 2026

Benämningen högerpopulism är brett förekommande i medier. I alla fall om man jämför med spegelbegreppet vänsterpopulism. Ibland får man intrycket att populism är något som bara har med höger att göra. Lite märkligt med tanke på hur man brukar definiera ordet.

De flesta är ense om att kärnan har att göra med publikfirande förenklingar som är så hårt dragna att det är oseriöst. Och att det där oseriösa inte är slarv utan en arbetsmetod.

Helt apropå har Miljöpartiets språkrör Daniel Helldén varit ute och upprepat partiets krav på sänkt arbetstid från 40 till 35 timmar i veckan. På sikt vill man att en fyradagarsvecka ska införas.

Att sådant här bara passerar i en valrörelse är egentligen häpnadsväckande. Det är fråga om en dramatisk förändring av svensk produktion och ekonomi.

Moderaterna blev med viss rätt kritiserade när de under Bo Lundgrens tid ville sänka skatterna med 50 miljarder kronor och hänvisade till att ”dynamiska effekter” i ekonomin skulle uppstå och finansera det hela. Men Moderaterna kunde åtminstone peka på nationalekonomisk teori som gav stöd för antagandet. Problemet var att det tekniskt sett likväl var direkt ofinansierade skattesänkningar och sådant går inte hem i svensk politik. Vad har Miljöpartiet för beräkningar?

I princip gör ju Miljöpartiet samma sak men utan att ha någon form av vetenskap alls bakom sig. De påstår även de, utan att vilja använda formuleringen, att ”dynamiska effekter” ska infinna sig. Dessa effekter i form av att arbetstagarnas hälsotillstånd i sådan mäkta grad förbättras att antalet arbetstimmar blir mycket mer produktiva.Vi kommer vara mer friska och utvilade om vi jobbar färre dagar och därför kommer vi jobba hårdare när vi väl är på jobbet.

Helldén förklarar glatt: ”Tanken är att vi från statligt håll går in med medel för att täcka uppstartskostnaderna. Men sen när det väl rullar på så är tanken att det inte ska kosta någonting.”

Hur stora är uppstartskostnaderna? Varifrån ska de statligas medlen tas? Ska det där med ”tanken” att det inte ska kosta någonting uppfattas som att Hellden just sammanfattat Miljöpartiets beräkningsgrunder? En glad tanke.

Under Ny demokratis valrörelse 1991 stod Ian & Bert på scen och staplade ölbackar på varandra för att göra en matematisk poäng åskådlig. Alla var överens om att det var populism.

Men Miljöpartiets ”tanke” att en 4-dagarsvecka ”inte ska kosta någonting” passerar med det sedvanliga överseende som hör den mediala behandlingen av partiet till.

I en valrörelse är det viktigt att kalla saker vid sina rätta namn. Miljöpartiets förslag är populism. Och det handlar inte om slarv.

Partiet är vant vid att kunna lägga fram sådana här dårskaper utan att någonsin bli kallat för vad det faktiskt är. Miljöpartiet är ett populistparti.

Kvartoft & Holmberg

Varför refererar SVT till ETC:s Somar Al Naher?

När SVT:s Anders Holmberg och Camilla Kvartoft frågar ut Jimmie Åkesson hänvisar de till en ledarkrönika i knallröda ETC. Hur är det möjligt att ingen på redaktionen drog i bromsen, frågar sig Sakine Madon.

När Jimmie Åkesson i SVT:s valsatsning Utfrågningen frågas ut om partiets hållning till islam finns det en del att pressa honom på. Är det exempelvis rimligt med ett förbud av slöjan, hijab på vuxna kvinnor, på offentlig plats? Ansiktstäckande plagg är en annan sak, även barns rätt att slippa slöjan. Men den sverigedemokratiska politiken är långtgående. Medan delar av svensk vänster vill särbehandla islam åt ett håll – förbjuda koranbränningar och kalla islamkritisk konst för rasism – vill SD särbehandla åt andra hållet och få bort muslimska attribut från offentligheten.

Det finns som sagt relevanta frågor att ställa. I stället visar Anders Holmberg och Camilla Kvartoft upp en krönika av ETC:s ledarskribent Somar Al Naher om att SD:s Richard Jomshof skulle vara ”så rädd” för henne som muslim. Kvartoft presenterar publikationen som ”oberoende rödgröna ETC”. Därefter envisas programledaren om att Åkesson ska reagera på det som Al Naher har skrivit.

Det är svårt att tänka sig Holmberg och Kvartoft hänvisa till vad Mats Skogkär på Bulletin anser.

Av alla röster i den svenska debatten om islam och islamism väljer SVT-redaktionen Somar Al Naher i ETC. Hon har bland annat kallat moderaten Hanif Bali för ”husinvandrare”, alltså en sorts rasförrädare, efter att han hade föreslagit försörjningsskyldighet för den som gifter sig med någon som invandrar hit.

Det är svårt att tänka sig Holmberg och Kvartoft sitta och intervjua Nooshi Dadgostar och hänvisa till vad Mats Skogkär på Bulletin anser om antisemitismen i Vänsterpartiet, eller till vad ”oberoende Riks” tycker om Socialdemokraternas Magdalena Andersson.

Det går knappt att ens föreställa sig utfrågarduon i SVT hänvisa till min kritik av Miljöpartiets Daniel Helldéns relativisering av islamism vid en utfrågning av språkröret. Jag hade blivit obekväm om så skett. Det är inte en opartisk public service-uppgift att hänvisa till vare sig mina eller andras ledartexter på det sätt som gjordes i utfrågningen av Åkesson. I fallet med ETC och Somar Al Naher är det dessutom ett så tydligt exempel på SVT:s oförmåga att förstå att refererande till vänsterskribenter är politiskt laddat. När vänsterskribenter lyfts fram på det sättet blottas dubbla måttstockar.

Sakine Madon

Public (S)ervice

Pride och islamismen

Mitt under Pridefestivalernas högsäsong hände det som inte fick hända. En skåpbil med en islamistisk terrorist bakom ratten körde rätt in i en hbtqi-manifestation i Tiergarten i Berlin den 25 juli och mejade ner 30 personer varav en dödades.

Där hade det internationella regnbågscommunityt fått något att bita i. Det är ju ingen hemlighet att hbtqi-gemenskapen har öppnat sitt hjärta för den militanta Palestinarörelsens Hamasinspirerade och islamistiska ideologi, som nu hade träffat rörelsen mitt i hjärtat.

Men redan dagen efter den islamistiska attacken syntes fler palestinska och islamistiska flaggor än regnbågsflaggor på Amsterdams Gay Pride. Samma dag hölls en vaka i Berlin över offren för terrorattacken, där en hbtqi-talare sade att hon hade hoppats att terroristen var en vit kristen i stället för, som det visade sig, en arabisk muslim.

Och när Stockholm Pride skulle invigas dagen därpå hade den faktiska hotbilden och gärningsmannen försvunnit bakom dimridåer av intetsägande floskler.

Rädslan tycktes nu större för att terrordådet skulle spela högerextremismen i händerna än för den politiska islam som anser det vara rätt att jämna sexuella minoriteter med marken.

Företrädarna för dessa sexuella minoriteter talade mest om förändrade attityder som gödde ett diffust hat. ”Tydligen var det ’hatet’ som satt bakom ratten i Tiergarten, inte den radikaliserade muslimen Abdul Ballout”, skrev juristen Ilan Sadé i mediekanalen 100% den 29 juli.

Så, i stället för att se den verkliga ormen i regnbågsparadiset – Hamasromantiken, Queers for Palestine och skepp som kommit lastade med muslimsk antisemitism och homofobi – tycktes Priderörelsens talesmän och tillskyndare hellre rikta blicken mot de västerländska värderingarna, som påstås ha blivit alltmer reaktionära.

Det är alltså den europeiska allmänheten som ska skärpa sig och gå emot ytterhögerns islamofobiska och homofientliga tankegods.

Vems värderingar det är fel på kan man förstås undra när en växande andel homosexuella män vänder Priderörelsen ryggen och röstar på AfS, SD och andra partier på högerkanten.

Kanske beror det på att Pride har gått från att vara en öppen famn till att bli en knuten näve, som exkluderar bögar och lesbiska med ”fel” åsikter?

Infiltrerande klaner

Klaner från mellanöstern infiltrerar systematiskt de säkerhetsvårdande och trygghetsskapande institutionerna tack vare en okontrollerad invandring accelererad av "öppna era hjärtan"Reinfeldt och mupparna Fridolin&Romson.

Kriminella släktnätverk infiltrerar myndigheter och politik

En ny utredning visar hur släktbaserade nätverk trängt in i myndigheter, banker och politik. Ändå möts detta hot mot det demokratiska samhället bara med fler kartläggningar och en nationell samordnare.

Under onsdagen kom till slut den statliga offentliga utredningen ”Parallella samhällsstrukturer – ett kunskapsunderlag för förbättrad integration och minskat utanförskap”. Det skedde utan fanfarer eller omfattande uppmärksamhet.

I utredningen kan man läsa att nästan en halv miljon människor bor i stadsdelar där det förekommer ”rättskipning mellan kriminella och boende i området”. En mindre grupp, 175 000 personer, lever i områden där det förekommer både parallell rättskipning och beskyddarverksamhet. Där finns bland annat ”medling” i tvister mellan boende och ”informella” bostadsförmedlingar.

Kanske beror den begränsade uppmärksamheten på att ämnet sedan tidigare har ägnats förvånansvärt lite intresse av både samhällsvetenskapen och det offentliga politiska samtalet.

En stor andel av utredningens källor härrör från Polisen eller drabbade kommuner, som Göteborgs Stad. De långa och detaljerade forskningsstudierna från våra många högskolor och universitet med samhällsforskning lyser med sin frånvaro i notapparaten.

Det är som ett samhälle inom samhället – ett annat Sverige där inflytelserika släkter och klaner samt organiserade gäng med förgreningar i klanerna upprättar parallella maktinstitutioner.

Men de parallella strukturerna stannar inte vid rättskipning, småbrottslighet eller knarkförsäljning. I detta parallella Sverige infiltreras myndigheter, förvaltningar och företag. Det handlar om en form av djup och för demokratin skadlig korruption.

Personer utan domar i registret används för att få inflytande över myndigheter. Kontrakterade byggbolag har brukats för att ta sig in i Polisens lokaler. Släktbaserade kriminella nätverk har ”även förekommit i andra samhällsviktiga miljöer, exempelvis hamnar, flygplatser och andra funktioner med betydelse för transport, logistik och införsel av varor.”

Den privata sektorn är alltså inte undantagen. I en stad i Mellansverige bedömer Polisen att ett släktbaserat nätverk har ”kontakter inom samtliga storbanker med kontor i staden”. Dessa kontakter bedöms vara behjälpliga i brottslig verksamhet.

Utredningen hänvisar även till uppgifter från Polisen om att ”kriminella nätverk har infiltrerat flera större myndigheter. Särskilt intressanta för nätverken är myndigheter och verksamheter som hanterar kontroll, tillstånd, utbetalningar och brottsbekämpning”.

Varför kriga på gatan när det finns betydligt mer trygga och förutsägbara kassakor som den offentliga förvaltningen? Utnyttjandet av den offentliga sektorn har blivit en stor affär för många av de kriminellt belastade släktnätverken.

Men infiltrationen når också politiken. ”Utredningen har tagit del av uppgifter om att ett släktbaserat kriminellt nätverk har haft inflytande i det politiska livet på både lokal nivå, genom kommunfullmäktige, och på nationell nivå, genom riksdagen.”

Det är en särskilt allvarlig form av infiltration. Att smyga in banktjänstemän, advokater eller handläggare på kommunen kan ge kriminella nätverk ekonomiska och praktiska fördelar. Inflytande över folkvalda institutioner underminerar däremot själva det demokratiska systemets styre.

Några ytterligare detaljer om vilka kommuner eller politiker det handlar om ges tyvärr inte, förutom en hänvisning till Polisens redan välkända rapport om släktnätverk i Sverige från 2022.

Utredningen visar också vad som håller dessa parallella strukturer samman och gör dem motståndskraftiga över tid. Många samhällsfenomen som kan tyckas lite disparata hänger egentligen tätt ihop.

Hedersnormer utgör exempelvis ett sammanhållande kitt i de parallella samhällsstrukturerna då de bidrar till ”att upprätthålla nätverkens brottslighet och föra den vidare mellan generationer.” I det ingår en tystnadskultur.

Kriminalitet som grundar sig i släktnätverk är, enligt utredningen, särskilt svår att bekämpa eftersom hedersstrukturen står i vägen. Människor som i sin kriminalitet är förenade av annat än kortsiktiga ekonomiska transaktioner avstår från att vittna av ytterligare ett skäl än rädsla för repressalier: en känsla av samhörighet, mening och ömsesidig lojalitet.

Även om utredningen inte skriver det rakt ut så framgår det ändå tydligt: de parallella samhällsstrukturerna som har etablerats är inte något spontant svenskt samhällsfenomen; det är en konsekvens av att människor kommit till Sverige och tillsammans bär upp hemlandets normer, kultur och rättskipning.


När Sverige blev destinationen för människor från länder med svag eller obefintlig stat, där släktens och klanens normer alltid varit centrala meningsbärande institutioner, så överfördes en del av dessa samhällen till Sverige.

Inom oss bär vi med oss världar och vi återskapar dessa världar tillsammans med andra, även när vi emigrerar. Det är uppenbart att det i fallet med de parallella samhällssystemen inte nödvändigtvis handlar om en temporär övergångsfas. Hedersnormer gör att kriminella och korrupta fenomen förs vidare till nya generationer, födda och uppvuxna i Sverige.



Klanerna har hittat Sveriges svaga punkt

Sverige har varit naivt inför klanernas makt. En ny utredning blottlägger fem stora misstag – från infiltration till barn som föds in i kriminalitet.

Sverige måste skydda sig mot infiltration. Skandalen i Botkyrka visar problemet.

Klanerna har hittat Sveriges svaga punkt

I veckan kom utredningen om parallella samhällsstrukturer som L-ledaren Simona Mohamsson tog initiativ till. Det är skrämmande läsning. Närmare en halv miljon människor bor i områden där polisen ser allvarliga problem med privat rättskipning mellan kriminella och boende.

Utredningen visar också hur illa anpassade svenska institutioner är till klansamhällets logik. Här är fem stora misstag som Sverige gör i kampen mot klanerna.


1. Vi har blundat för infiltrationen

Svensk förvaltning bygger på tillit. Tjänstemän förväntas vara lojala med sitt uppdrag. Förmågan att hantera anställda som i stället sätter klanen främst är dock dålig.

Släktbaserade nätverk arbetar mer systematiskt med att skaffa sig inflytande och makt än andra grupperingar och har infiltrerat flera större myndigheter, enligt polisen. Problemet finns även på banker, försäkringsbolag och mäklare.

Det hela är mycket utstuderat. Kvinnliga släktingar kan medvetet hållas borta från öppen kriminalitet för att inte väcka misstankar hos arbetsgivare. Den som bara letar i belastningsregistret riskerar därmed att missa möjliggörare.

Det ställer Sverige inför ett dilemma. Hur skyddar sig ett individualistiskt samhälle mot klaner utan att börja behandla människor kollektivt?


2. Vi har trott att familjen alltid skyddar barnen

Bryt nyrekryteringen! Det är standardsvaret mot gängbrottsligheten. Socialtjänst och familjer förväntas arbeta tillsammans för att förhindra att barn dras in i kriminalitet.

Men i släktbaserade nätverk händer det att barn föds direkt in i brottslighet. Från Göteborg finns beskrivningar av hur pappor låter sina tonårspojkar följa med på kriminella aktiviteter för att lära sig.

Socialtjänstens vanliga metoder passar därför dåligt för den gruppen. Att lämna den kriminella banan innebär inte bara att bryta med kriminella kompisar utan med hela släkten. En kommun uppger att det ibland är svårt att ens omhänderta barn eftersom hotbilden och skyddsbehoven blir så stora.

Samhället måste hitta nya sätt att hjälpa de här barnen.

3. Vi har blundat för klanernas politiska makt

Utredningen innehåller häpnadsväckande uppgifter. Ett släktbaserat kriminellt nätverk i Mellansverige ska ha haft politiskt inflytande både i kommunfullmäktige och i riksdagen, enligt polisuppgifter.

Ett mindre nystartat parti ska också ha finansierats av flera nätverk. Enligt polismyndigheten kan partiets lokala framgångar delvis ha hängt ihop med stödet. I vissa klanmiljöer finns instruktioner eller förväntningar på hur människor ska rösta.

Ryssland, Iran och Kina försöker påverka Sverige. Det vet alla. Men partierna är svagt rustade för lokala odemokratiska maktstrukturer som arbetar på insidan. Det visar inte minst Socialdemokraternas skandalösa hantering av infiltrationen i Botkyrka.

4. Vi har trott att arbetslinjen räcker

Det politiska svaret på den höga arbetslösheten bland utrikesfödda kvinnor har varit utbildning och sänkta bidrag. Men arbetslinjen bygger på ett antagande som sällan uttalas: att kvinnan själv bestämmer om hon ska jobba.

Utredningen pekar på ett hinder som arbetsmarknadspolitiken knappt har studerat: negativ social kontroll, där maken hindrar sin fru från att ta ett arbete. Digitaliseringen kan dessutom göra det lättare för män att ta kontroll över kvinnans myndighetskontakter.

Staten är en del av problemet. Män i etableringsprogrammet erbjuds och deltar i fler arbetsnära insatser än kvinnor.

Det räcker därför inte med att införa bidragstak och jobbskatteavdrag. Insatserna måste ta hänsyn till att alla kvinnor i Sverige inte bestämmer över sitt eget liv.

5. Vi bekämpar klanerna i blindo

Det har gått drygt tio år sedan debatten om klaner och andra parallella samhällsstrukturer tog fart på allvar. Ändå är kunskapen mycket låg.

Det saknas vettig statistik och empiriska studier på omfattningen. Det finns inte ens någon vedertagen definition av ”parallella samhällsstrukturer”. Därmed är det otydligt vad samhället ska bekämpa. Arbetet riskerar att sakna riktning och mål. Det är ett recept för misslyckande.

På område efter område utnyttjar klanerna det svenska hög­tillitssamhällets grundantaganden: Att tjänstemannen är lojal med uppdraget. Att familjen sätter barnet främst. Att väljaren röstar självständigt. Att kvinnan bestämmer över sitt eget liv.

Sverige kan inte vara naivt längre!

En dåres förtalstal

Läs kloka Johannas kommentar före Göteborgspostens

krönika som beskriver tant Hammars preferenser rätt väl!

Jag håller med Johanna 100%!

68-vänsterns präster är valarbetare fös S, V och Mp.

Anna Karin Hammar: Röst på Tidö går emot bekännelsen!

För en kristen är inte Tidöpartierna ett alternativ, säger prästen Anna Karin Hammar. Hon ser valet som en status confessionis-fråga.

Ej bekännelsetroget alternativ? Anna Karin Hammar tycker att Tidöavtalet utgör ett unikt hot mot Sverige som kyrkan måste markera mot. Jessica Gow/TT

Status confessionis är ett begrepp med anor i luthersk teologisk tradition. Under 1500-talets lärostrider användes begreppet för att uppmärksamma situationer där staten och andra makthavare hotade kyrkans själva bekännelse.

Användes mot nazismen

Under 1900-talet återanvändes begreppet. Det förknippas med Bekännelsekyrkans kamp mot den nazistiska regimen i Tyskland, då bland andra teologen och prästen Dietrich Bonhoeffer menade att nazisternas försök att kontrollera kyrkan och utesluta kristna med judiskt ursprung var en fråga om status confessionis. Senare har Lutherska världsförbundet betecknat apartheid som ett område där en kristen bara kan göra ett ställningstagande, alltså en status confessionis-fråga.

Måste ta ställning

I ett uppmärksammat inlägg på Facebook knyter prästen Anna Karin Hammar an till detta begrepp. Hon menar att kyrkan i vissa lägen tvingas ta partipolitisk ställning och att det gäller det kommande riksdagsvalet:

– Då kan man inte säga: Man kan rösta hur man vill, alla är Guds barn ändå. Nej, i en status confessionis-situation måste man ta ställning för skapelsens integritet och livets sammanhållning, där människovärdet är hotat, skriver hon i inlägget.

Hon menar att den som står för livet inte kan rösta på något av Tidöpartierna. Att välja de rödgröna partierna ser hon däremot som ett sätt att värna demokratin.

För stöd av biskopar

Inlägget har blivit uppskattat. Bland annat har emeritibiskoparna Lennart Koskinen och Claes-Bertil Ytterberg, samt flera präster, gillat det.

Till Kyrkans Tidning skriver Anna Karin Hammar att Tidööverenskommelsen hotar klimat, miljö och människovärde på ett för Sverige unikt vis.

– Den måste förebyggas och förhindras inför en ny mandatperiod.

Status confessionis är ju ett begrepp som förknippas med Bekännelsekyrkan i Nazityskland och kampen mot apartheid. Tycker du att Tidö står för ett lika allvarligt hot?

– Jag tycker att Tidööverenskommelsen står för ett unikt hot mot klimat, miljö och människovärde.

Finns det inte en risk att användningen av detta begrepp polariserar debatten och kyrkan?

– Det är hotet mot skapelsen, människorna och den mer än mänskliga skapelsen som är den stora motsättningen. Det är den vi måste förhindra.

Anna Karin Hammar svarar inte på hur hon ser på kristna som ändå väljer att rösta på ett Tidöparti. Hon skriver att hon fått övervägande positiva reaktioner på inlägget.


Prästen Johanna Andersson är dock kritisk.

Hon skriver under Anna Karin Hammars

inlägg att hon tycker att det är sanslöst:

– Att rösta borgerligt är naturligtvis

inte oförenligt med kristen tro.

Överhetsfasoner att i kristendomens namn tala om för folk hur de ska rösta och dessutom hävda att det är en bekännelsefråga.

Till Kyrkans Tidning skriver Johanna Andersson att ”biskoparnas stöd visar att 68-generationen levererar stabilt och att detta väl förstärker kritiken mot Svenska kyrkans vänstervridning”.

Anna Karin Hammar gör valet till en kristen bekännelsefråga. Men Bibeln ger inga enkla besked om klimatpolitik, migration eller vilket parti en kristen bör rösta på.

Den 13 september gäller det. Det är inget mindre än människovärdet och skapelsens integritet som står på spel. Den som står för livet kan inte stödja något av Tidöpartierna och som kristen har man inget annat val än att rösta på ett rödgrönt parti. Det är fråga om status confessionis, vilket betecknar ett så allvarligt tillstånd att den kristna kyrkan måste ta politisk ställning offentligt.

Detta skrev teologen och prästen Anna Karin Hammar på sin Facebooksida häromdagen, ett inlägg som blev till en artikel i Kyrkans Tidning.

”Status confessionis är ju ett begrepp som förknippas med Bekännelsekyrkan i Nazityskland och kampen mot apartheid”, skriver Hammar till tidningen och hänvisar alltså till den tyske prästen Dietrich Bonhoeffer som vägrade acceptera nazisternas förbud mot präster med judiskt påbrå, och till det groteska rasförtrycket i Sydafrika. ”Tidööverenskommelsen hotar klimat, miljö och människovärde på ett för Sverige unikt vis.”


Det är faktiskt urlöjligt.

Sverige har bland de lägsta CO2-utsläppen per capita i hela Europa. Minskningen har gått lite långsammare den här mandatperioden än förra. Det kan man tycka är fel och effekten av för lågt satta ambitioner, men fortfarande hör Sverige till den kategori av länder i västvärlden som har lägst utsläpp.

Debatten om hur skogen ska brukas och vad som ska ske med den kvarvarande naturskogen i Sverige är viktig, ödemättad faktiskt. Och hur mycket pengar ska man lägga på att återställa Östersjöns bottnar? Låt den gamla skogen vara och spendera så mycket som behövs för att rehabilitera vårt innanhav. Så känner jag.

Men jag förstår också att det handlar om avvägningar, om äganderätt, om andra länders utsläpp och lagstiftning, om olika sätt att registrera och hantera skyddade områden, om hur markägare ska ersättas, om hur Försvarsmaktens behov ska vägas mot specifika miljöhänsyn, och så vidare och så vidare. För att inte tala om maten som produceras och skatteintäkterna från skogsbruk. Gruvnäringen gör stora ingrepp i naturen, men kan också skapa välstånd och vitalitet i vad som annars hade varit avfolkningsbygd.

Det rör sig alltså om ett kluster av extremt komplexa politiska frågor.

Man kan, återigen, tycka att Sverige borde ha högre ambitioner, men är den borgerliga regeringens klimat- och miljöpolitik verkligen skäl nog att beordra alla kristna att för bekännelsens skull rösta rödgrönt?

Och så var det människovärdet – värdet på ett människoliv. Här skulle man kunna hävda att Tidöpartierna faktiskt har uppgraderat människovärdet genom att göra kampen mot den dödliga brottsligheten till högsta prioritet. Antalet människor som skjuts ihjäl eller skadas i gängrelaterad brottslighet är lägre än på många år, likaså det totala antalet mord: 84 förra året, att jämföra till exempel med 124 stycken år 2020.

Är det inte en fråga om människovärde att skydda mänskligt liv? Vad kommer att hända när de tidsbestämda lagar som har gett polisen redskap att bekämpa gängen löper ut? Kommer en rödgrön regering att förlänga dem? Kommer V och MP att gå med på att tillåta nya, nödvändiga tvångsmedel som gör att polisen kan hålla jämna steg med gängen? Hittills har båda dessa partier varit emot det mesta som införts. Det kanske rentav finns fog för att påstå att rödgrön politik är ”ett hot mot livet”?

Om jag ska vara lite generös så gissar jag att det är det senaste årets utvisningar som fått Anna Karin Hammar att tala om hotet mot människovärdet. Det finns starka invändningar mot en del av de utvisningar som skett, och regeringen har också backat väsentligt när det gäller de så kallade tonårsutvisningarna.

Men även inom detta område handlar politiken om avvägningar. Den strikta asylpolitiken och den hårt begränsade anhöriginvandringen kan tyckas omänsklig. Men det är en legitim åsikt – ett obestridligt faktum, skulle vissa säga – att Sverige inte förmår integrera alltför stora mängder människor från för oss främmande kulturer i Afrika och Mellanöstern.

De svenska förorterna talar sitt tydliga språk. Segregationen i så gott som hela Europa talar sitt tydliga språk. Den växande antisemitismen i västvärlden talar sitt tydliga språk. Hammar kanske tycker att segregationen och brottsligheten och den alltmer trängda situationen för Europas judar är ett pris värt att betala – men nog måste det vara något slags skämt att man som kristen inte skulle kunna tycka annorlunda och rösta för en fortsatt stram invandringspolitik?

Anna Karin Hammar är bara en enskild präst – även om hennes politiska åsikter rimmar väl med hur tankegångarna går hos en del av ledargarnityret inom Svenska kyrkan – och hon får tycka vad hon vill och framföra vilka underligheter som helst på sin Facebooksida.

Hennes egen avhandling om dopet – vi kanske ska säga ”omförhandling” – är nog ett större hot mot de lutherska bekännelseskrifternas syn på människan, skapelsen, synden och nåden än Ulf Kristerssons regering.

För Hammar bryr sig egentligen inte om bekännelsen, så som den har tolkats av lutheraner världen över. Hon använder den och omtolkar den som hon vill för sina egna liberal- och queerteologiska syften. Hennes politiska åsikter är den egentliga religionen. Evangeliet är inte syndernas förlåtelse utan en humanekologisk utopi och en marxistiskt inspirerad rättvisa. Hennes rop på status confessionis kan man således bortse från. Det är fullständigt proportionslöst.

Men Hammars inlägg är samtidigt symptomatiskt. Hela samtiden ljuder av undergångstoner. Trump. Klimathotet. AI. Islamiseringen. Terrorn. Antisemitismen. Putin. Högerpopulismen. Artdöden. Varje politiskt läger har sina undergångnarrativ. Jag är själv mer rädd för vissa scenarier än för andra. Men jag är också oerhört trött på kristna som inte fattar att deras egna politiska åsikter inte nödvändigtvis utspringer ur deras kristna tro:

Pröva tanken att dina åsikter om miljöhänsyn, migration, islam och skatter snarare grundar sig i en känsla. ”Jag känner att detta är rätt och rättvist/fel och upprörande” är nio gånger av tio en sannare utsaga än ”den kristna tron tvingar mig att tycka si eller så, engagera mig för ditt eller datt.”

Du är kristen och du har politiska åsikter. Du är kristen och du brinner för det ena eller det andra. Det skulle kunna vara så att du lutar åt vänster i fråga om ekonomisk politik och därför letar upp Jesuscitat som du tycker stämmer in på din politiska ideologi. Det skulle kunna vara så att du tvärtom ogillar statlig omfördelning och därför påpekar att Jesus talade till enskilda individer och inte höll statsvetenskapliga föreläsningar.

Det skulle kunna vara så att din syn på staten är libertariansk och att du därför hellre läser Paulus ord om att staten ska skydda goda människor mot onda människors våld. De vänsterkristna pekar på profeternas ord om att behandla främlingen väl; de högerkristna invänder att det nog knappast innebar att israeliterna skulle låta främlingarna slå sig ner i stora enklaver, bygga tempel och tillbe sina främmande gudar där.

Ja, tänk, det skulle kunna vara så att Bibeln inte ger några entydiga anvisningar om hur en kristen medborgare i en senmodern, sekulariserad, liberaldemokratisk stat i en globaliserad värld bör rösta. Det skulle kunna vara så att din tro och dina politiska åsikter samspelar på ett psykologiskt aningen mer invecklat sätt än att det ena helt enkelt ger det andra. Kanske spelar det större roll vad dina kompisar inom kyrkan/akademien/medierna tycker än vad du på egen hand utläser i Bibeln.


Tänk att det ska behöva sägas.


Politiska frågor är komplexa; man kan ta fram förstoringsglaset och titta på de enskilda fallen, eller så kan man zooma ut och se på de långsiktiga effekterna. Vilket du väljer kan avgöra din politiska åsikt. Din kristna tro ger dig inte frikort att spela dum, att låtsas att världen är svartvit och att politiken består av helt igenom goda eller helt igenom onda val.

Och som till åren kommen disputerad teolog borde man i vart fall ha lämnat söndagsskolans förenklade världsbild bakom sig för länge sedan.