1,3 miljarder i bidrag är inte att tystas!
Publicerad 29 maj 2026
Vi tystas! Det har företrädare för civilsamhället tjatat om under hela mandatperioden. Men det är inte censur att inte få bidrag.
ABF har kritiserat regeringens nedskärningar med minst sagt märkliga argument.
I Sverige finns ett unikt filosofiskt dilemma. Om man inte får bidrag – finns man då?
Eller är man tystad? Det är lätt att få det intrycket efter en mandatperiod med en borgerlig regering och en konstant kritik mot dess inställning till civilsamhällets finansiering.
Några exempel:
Fredsrörelsen anser att regeringen ”vill tysta röster för fred” (Svenska läkare mot kärnvapen) och att minskade bidragsanslag är en ”riktad attack mot kritiskt granskade röster” (Svenska Freds).
Minskade anslag till studiecirklar kan leda till en ”försvagad demokrati”, enligt Folkbildningsrådet.
ABF anser att de minskade bidragen ”är en politik som leder till att färre röster får höras”.
Tonläget är anmärkningsvärt högt från personer och organisationer som påstår sig vara tystade.
Också debattörer som inte är direkt part i målet stämmer in. Minskade bidrag till kultur, särskilt på lokal nivå, ”... stämmer väl överens med utvecklingen i de stater där populistiska högerauktoritära krafter vinner inflytande och autokratiseringsprocessen har sin början”. Det skriver statsvetarna Ulf Bjereld och Jonas Hinnfors med journalisten Heidi Avellan i boken ”Tidöpakten”.
Tidöavtalet slog fast att Allmänna Arvsfondens verksamhet skulle utredas för att medlen ska användas på ett ”korrekt sätt”, och det är illa, förstår man mellan raderna.
Anslagen till studieförbunden har förvisso minskat, från 1,8 till 1,3 miljarder kronor totalt. Heltidsavlönade i civilsamhället har sagts upp. Men att kalla det för en attack mot demokratin och ett försök att tysta kritiska röster är befängt.
Synen på hur mycket studieförbund, lobbygrupper och bokcirklar ska få av den gemensamma skattepotten är en klassisk höger-vänsterfråga och inget annat.
Klart att organisationerna själva har ett intresse av att få så mycket bidrag som möjligt. Det där med ”vill tysta” ska kanske tolkas som ett retoriskt grepp.
Det är i så fall ett dåligt sådant.
Förlåt, men ”allt färre röster får höras”? Vadå får? Ord spelar roll. Att påstå att man blir utsatt för en riktad attack och blir tystad är inget man bara kan slänga ur sig hursomhelst. Det blir inflation i begreppen. I Ryssland får färre röster höras, men det är för att man kan bli hämtad av säkerhetspolisen om man säger något som strider mot regimens officiella sanning.
Därför borde kritikerna tagga ner.
Det måste vara möjligt för en borgerlig regering att driva borgerlig politik. Det är inte början på någon högerauktoritär autokratiseringsprocess. Att veva mot enskilda kulturutövare, som SD-politiker ibland gör, är förvisso inte särskilt smakfullt. Men synen på hur mycket studieförbund, lobbygrupper och bokcirklar ska få av den gemensamma skattepotten är en klassisk höger-vänsterfråga och inget annat.
Syftet är inte att tysta. Kritiker som Avellan, Hinnfors och Bjereld nämner inte att en central orsak bakom de bantade bidragen och utredningen om Arvsfondens bidragsverksamhet, som Riksrevisionen totalsågat, handlar om att pengar går till ”ekonomisk, organiserad och demokratihotande verksamhet”. Studieförbundens kontroller över utbetalningar ”brister i alla led”. Folk som enligt reglerna inte har rätt till pengar får det ändå.
Motstånd mot skatteslöseri och idén om ett ”civilsamhälle på egna ben” är en borgerlig paradgren, inte högerauktoritär populism.






















