Hotet från islamismen

Islamism är politisk islam!

En ny rapport från Europol konstaterar att islamister fortfarande står för majoriteten av terrorbrotten inom EU, och även skördar flest liv.

Efter terrorattentatet 11 september 2001 kom hotet från jihadismen och kriget mot terrorismen att prägla mycket av samhällsdebatten under lång tid:

Afghanistan och Irak invaderades, terrordåd spred sig från land till land i Europa. I Sverige talades det om betydelsen av insatsförsvar, och konstnären Lars Vilks fick ett pris på sitt huvud på grund av sina Muhamedkarikatyrer. Till slut kom terrorn också till Sverige. 2010 inträffade ett bombdåd i Stockholm, i vilket dock endast gärningsmannen Taimour Abdulwahab dog. 2017 slog terrorn till igen, på Drottninggatan i huvudstaden. Den gången förlorade flera oskyldiga människor livet. I båda fallen var terroristerna islamister.

Den tiden känns relativt avlägsen redan, så även terrordådet på Drottninggatan – trots att det var mindre än tio år sedan. Mycket har hänt i världen sedan dess. Islamiska statens stora skräckvälde i Irak och Syrien föll. Storbritannien lämnade EU. Pandemin kom och gick. Ryssland påbörjade sin fullskaliga invasion av Ukraina. Sådan är historien. Den rullar obarmhärtigt vidare, dagens politiska storfrågor blir snabbt gårdagens bekymmer och nya kriser tar vid.

Terrorismen har gått in i en ny fas genom att extremistiska våldsverkare samverkar med kriminella nätverk.

Det betyder dock inte att hotet från islamistisk terrorism faktiskt är över. I en helt ny rapport från Europol konstateras det att jihadistiska attentat stod för de dödligaste terrordåden inom EU i fjol. Jihadismen står också för den största andelen av terrorverksamhet inom EU. Mer än hälften av av alla terrordåd begicks av islamister.

Terrorismen har dessutom gått in i en ny fas genom att extremistiska våldsverkare samverkar med kriminella nätverk. Något att ta fasta på i ett Sverige som härjats av gängkrig. Kom ihåg rapporterna om hur iransk säkerhetstjänst använt gängkriminella för att utföra attentat i Sverige mot judiska och israeliska mål. Plötsligt framstår inte benämningen ”inhemsk terrorism,” som ibland har använts om gängkriget, som särskilt opassande.

I juni denna sommar tillsatte regeringen en utredning för att kartlägga det islamistiska hotet mot demokratin. Inte utan anledning. Sådana demokratihot kan yttra sig på flera sätt, men att faran med terrorismen kvarstår står klart. Kriget mot terrorismen må ha gått över i en ny fas, från massiva militära ingrepp till underrättelsearbete och terrorbekämpande insatsoperationer. Men kampen är lika viktig nu som då.

Islamisering i förskolan?

Kvinnokraft 4.0

De första stegen mot en islamisk teokrati har redan tagits

av Caroline Thelning 17/07/2026 

När Göteborgs-Posten 2018 genomförde sin granskning av 40 kommunala förskolor i Göteborg, Stockholm och Malmö var frågan enkel: Om en femårig flicka själv tog av sig sin hijab under dagen – kunde personalen hjälpa till att sätta på den igen?

27 av 40 förskolor svarade ja.

Personal på nästan sju av tio förskolor var beredd att följa föräldrarnas önskemål om att upprätthålla en religiös norm för hur små flickor skulle klä sig. Att samarbeta med och visa respekt för vårdnadshavare är en självklar del av förskolans uppdrag.

Men det uppdraget omfattar inte att verkställa religiösa normer.

När reportaget publicerades gick det kanske att avfärda som ett enskilt och upprörande exempel. I dag framstår det snarare som ett tecken på en större förskjutning: religiösa normer som steg för steg har fått större utrymme i förskolor, myndigheter och andra delar av det offentliga Sverige.

Religionsfrihetens gränser

Religionsfriheten skyddar människors rätt att tro och utöva sin religion. Den innebär däremot inte att religiösa normsystem kan ställas över svensk lag. Inte heller innebär den att offentliga institutioner ska anpassa sitt uppdrag efter enskilda religioners regler även om enskilda troende uppfattar religionsfriheten på det sättet.

Normer om rätt och fel formas tidigt i livet

Förskolan handlar inte bara om lek, omsorg och lärande. Den bidrar till att forma barns uppfattning om vad samhället betraktar som normalt, rätt och accepterat.

Så när förskolepersonal konsekvent korrigerar ett barns klädsel för att följa en religiös norm lär sig barnet mer än att bära ett plagg. Barnet lär sig vilka regler som gäller, vem som har rätt att bestämma över den egna kroppen och vilka förväntningar som följer av att vara flicka eller pojke i svensk förskola.


De första stegen mot islamsk

teokrati har redan tagits


GP:s granskning är ett tydligt exempel på när en religion lyckas flytta utanför den privata sfären och börjar och börjar påverka offentliga institutioner. GP sammanfattar resultatet så här:

"Nästan sju av tio kommunala förskolor i utsatta områden i Göteborg, Stockholm och Malmö kan tänka sig att aktivt kontrollera och tvinga på barn slöja mot deras vilja, trots att det kan bryta mot lagen."

Många motiverade sitt svar med att de ville vara tillmötesgående mot föräldrarnas önskemål, trots att barnets rättigheter enligt svensk lag ska vara utgångspunkten för förskolans verksamhet.

Demokratiska rättsstater monteras sällan ned genom ett enda beslut. Förändringen sker när grundläggande principer successivt får ge vika för andra normsystem. När religiösa normer tillåts påverka institutioner som ska styras av sekulär lag läggs grunden för en religiöst styrd stat – en teokrati, i detta fall en islamsk sådan. I Sverige sker det inte genom en väpnad revolution utan genom långsiktig påverkan och omtolkningar av begrepp som religionsfrihet och yttrandefrihet.

Vi ser sedan flera år tecken på denna utveckling. Offentligt anställda uppfattar religiösa krav som viktigare att tillmötesgå än principen om barnets individuella frihet. Myndigheter, kommuner, skolor, universitet och public service använder återkommande en specifik religions kvinnliga klädkod i sin kommunikation och presenterar den som en självklar symbol för mångfald och inkludering, samtidigt som de blundar för de normer och regler som plagget representerar.


Det är i sådana små förskjutningar de första stegen tas.


När börjar ansvariga myndigheter tillämpa svensk lag för att skydda barnen?

Offentligt anställda har ett ansvar och en skyldighet att skydda barn mot normer som begränsar deras frihet och möjligheter. Frågan är därför inte om lagen räcker. Frågan är när offentliga verksamheter börjar använda de verktyg lagen redan ger dem?

Hur många fler generationer i Sverige ska fostras in i religiösa normer i stället för de fri- och rättigheter som gäller för alla, även flickor?

Botkyrka del 666 akt 6

S-ledningen valde fel sida i Botkyrka

Ebba Östlin vände på varje sten i kampen mot den organiserade brottsligheten. För det sveks hon av partiet.

När Socialdemokraterna 2023 beslöt offra den tidigare gruppledaren för partiet i Botkyrka, Ebba Östlin, till förmån för de kriminella krafter som infiltrerat arbetarrörelsen lokalt, splittrades partiet. Klantänkandet blev synligt och ett antal socialdemokrater tog konsekvenserna, bröt sig ut och bildade Oberoende S.

Detta hör inte till vanligheterna i mitt parti, det skedde inte lättvindigt och om jag kunnat hade jag röstat på dem den 13 september.

Bakgrunden var att Östlin gjorde det partiet i föregående valrörelse sagt att man skulle göra, knäcka de kriminella gängen genom att vända på varje sten för att upprätthålla samhällets skydd mot maffian. När nu stenen låg på arbetarrörelsens egen bakgård, ABFs fritidsgårdar, agerade Östlin ändå resolut och sa upp avtalet.

Ett rimligt beslut med tanke på att det förekom såväl kriminella, narkotika som skyddsvästar i lokalerna.

I mötet med extrema krafter sätts den personliga moralen på prov. Klanmentalitetens första regel är alltid att skydda medlemmarna, oavsett vilka handlingar som har begåtts. Här drog man sig inte för att hota om våld, skicka fram nyttiga idioter i form av socialdemokrater med position som indignerat protesterade mot fakta i målet och inte minst om att svärta ned Östlin med sliriga argument om bristande ledarskap. En effektiv kampanjmetod. Tro mig.

Sveriges Radios Kaliber har på ett förtjänstfullt sätt beskrivit de olika inslagen i det som kommit att kallas Botkyrkaskandalen. Bland annat med anledning av denna har regeringen nu fattat beslut om att tillsätta en ”infiltrationskommission” för att stoppa infiltration av kriminella i kommuner, regioner och näringsliv. Kommissionen ska ledas av den tidigare Säpo-chefen Klas Friberg.

Det är alldeles utmärkt om än fruktansvärt sorgligt att det ska behövas. Justitieminister Gunnar Strömmer poängterar att det inte enbart är Socialdemokraterna som drabbats, såväl Moderaterna som Kristdemokraterna har lokalt infiltrerats av kriminella. Problemet är dessvärre utbrett och det som skett i Botkyrka är inte unikt. När det handlar om pengar spelar inte parti någon roll.

I Kaliber framkommer att personer med kopplingar till gängkriminalitet i den interna S-process som ledde till att Östlin röstades bort. Flera av dessa hade nyligen blivit medlemmar i partiet tillsammans med släktingar och anhöriga. Så ser klanmentalitet ut.

När partiet centralt valde att låtsas som att det handlade om en personkonflikt konstaterar Östlin att man antingen är okunnig eller medvetet väljer att blunda för fakta. Så dum är ingen.

Det är helt centralt att som samhälle kunna dra en skarp gräns mot extrema rörelser.

Oavsett om det rör sig om kriminalitet, religiös eller politisk extremism. 

Den sortens klanmentalitet som vuxit sig in i samhällskroppen är inget annat än maffiakultur.

Det är enkelt att producera politiska talepunkter om att knäcka gängkriminalitet i teorin. Betydligt svårare att agera konsekvent och se bakom dimridåer i en mobbningskampanj när det blåser hårt i praktiken.

Trump and Air Force One

 

Högerklicka och välj ny flik för större text

Mahmoud al debe

Högerklicka och välj ny flik för större bild

Mahmoud Aldebe: Hijaben är mer än ett personligt klädval

av Caroline Thelning i Artikelserie / Muslimer om hijaben Publicerat den 15/06/2026

Under många år har debatten om hijaben främst handlat om individens rätt att bära den. Betydligt mindre uppmärksamhet har ägnats åt hur muslimer själva beskriver hijabens betydelse. I denna artikelserie granskas vad personer som är aktiva inom politik, organisationer och opinionsbildning faktiskt säger om hijaben, religionens roll i samhället och relationen mellan islam, politik och samhällsutveckling.

Utgångspunkten är enkel: att låta aktörerna tala med sina egna ord och därefter analysera vad deras uttalanden säger om hijabens funktion och betydelse. Först ut är Mahmoud Aldebe, som i ett aktuellt Facebook-inlägg uppmanar muslimer att organisera sig, rösta och påverka samhällets utveckling för att försvara hijaben och religiösa rättigheter.

Mahmoud Aldebe: Hijaben är mer än ett personligt klädval

När Mahmoud Aldebe kommenterar SD:s förslag om förbud mot hijab, niqab och burka uppmanar han muslimer att organisera sig, rösta och påverka samhällets utveckling för att försvara hijaben och religiösa rättigheter. Det gör hans inlägg intressant, eftersom hijaben i hans beskrivning inte enbart framstår som ett personligt klädval.

Mahmoud Aldebe har under flera decennier varit en välkänd företrädare för organiserad islam i Sverige.

Han har haft ledande roller inom Sveriges Muslimska Förbund och Sveriges Muslimska Råd och har länge deltagit i debatten om islam, integration och muslimers roll i det svenska samhället.

År 2006 väckte han stor uppmärksamhet när han skickade ett brev till svenska riksdagspartier med förslag om särskilda regler för muslimer i Sverige. Förslagen berörde bland annat familjerätt, skilsmässor och utbildning och byggde på principer hämtade från sharia. Kritiker menade då att förslagen riskerade att skapa parallella normsystem vid sidan av svensk lag.

Aldebes senaste inlägg följer samma linje. Under lång tid har han argumenterat för att islam inte enbart är en privat trosfråga utan också har betydelse för samhällsliv och politik. I sitt aktuella inlägg kopplar han återigen samman hijaben med politiskt deltagande, organisering och samhällspåverkan.

I sitt inlägg om hijaben beskriver Aldebe inte frågan som enbart personlig eller privat. Tvärtom uppmanar han muslimer att organisera sig politiskt, delta i val och påverka samhällets utveckling. Han skriver att rösten inte bara skyddar hijaben utan också framtidens samhälle.

"Din röst skyddar inte bara hijaben – den skyddar allas frihet."

Under många år har debatten om hijaben främst handlat om individens rätt att bära den. Betydligt mindre uppmärksamhet har ägnats åt varför hijaben finns, vilken funktion den fyller i de normsystem där den används och vilka normer den förmedlar om kvinnors och mäns roller.

När ledande företrädare själva beskriver hijaben som en fråga om politisk organisering och samhällspåverkan blir det svårt att samtidigt hävda att den enbart är ett privat klädval utan samhällelig betydelse.

Kvinnokraft 4.0 granskar inte människors tro. Däremot är det relevant att granska aktörer som vill påverka samhällets normer, lagar och värderingar. Där blir Mahmoud Aldebe ett intressant exempel på hur vissa företrädare beskriver islam som mer än en privat tro. I hans eget resonemang kopplas hijaben till politiskt deltagande, organisering och samhällspåverkan.

Frågan är därför inte bara vem som bär hijab utan vilka normer, värderingar och samhällsidéer som förs fram när hijaben görs till en politisk fråga.

Mahmoud Aldebes Facebook-inlägg

Svensk översättning av Mahmoud Aldebes inlägg på sin Facebook-sida 11 juni 2026:

"Hijaben är inte bara en fråga om klädsel – utan en fråga om frihet. Under de senaste åren har hijaben återkommande blivit föremål för politisk debatt i Sverige.

För många muslimska kvinnor är hijaben inte bara ett tygstycke, utan en del av deras personliga och religiösa identitet.

Den skyddas av svensk lag och av principerna om frihet och demokrati. Det svenska samhällets styrka ligger inte i att alla lever på samma sätt, utan i att man respekterar mångfald och försvarar varje människas rätt att välja sin tro och sin klädsel, så länge lagar respekteras och andras rättigheter inte kränks.

Därför är det viktigt att muslimer och muslimska kvinnor är en aktiv del av samhällslivet. Att delta i val och i det offentliga samtalet är inte bara en rättighet utan också ett ansvar. Genom demokratin kan medborgare försvara sina rättigheter och påverka samhällets utveckling.

När muslimer deltar i val handlar det inte bara om hijaben. Det handlar om rätten för varje människa att leva i enlighet med sin övertygelse utan rädsla för diskriminering eller utestängning.

Budskapet är tydligt: delta, gör din röst hörd och stöd dem som respekterar religionsfrihet, mänsklig värdighet och likabehandling mellan medborgare.

Ett starkt demokratiskt samhälle behöver allas deltagande. Muslimer är en del av Sveriges framtid, precis som alla andra medborgare. Din röst skyddar inte bara hijaben – den skyddar allas frihet."



AI-översättning från arabiska till svenska. Originalinlägget återges ovan i form av en skärmdump från Mahmoud Aldebes Facebook-sida publicerad den 11 juni 2026.

Hijab – ett tvång

Patriarkalt påhitt – blir ofta påtvingade hijab

Publicerad 2026-07-07 

Många invandrare som flytt från islamistiskt förtryck reagerar när de även här möter islamismens uttryck. Men de vågar inte protestera, ofta av rädsla för repressalier mot släktingar i hemländerna, skriver undertecknaren.

Abdulla Miri, beklagar sig över att kvinnor i hijab/shariadok fotograferas. Han menar att man i Sverige ”får klä sig som man vill”. Det får man i princip, men hijab är inte vilket plagg som helst. Det är en symbol för islamism; med samma laddning som svastikan eller hammaren och skäran.

Islamism är en totalitär ideologi precis som nazism, fascism och kommunism.

Tidigt i mitt yrkesliv mötte jag kvinnor som täckte sig. De beklagade sig över tvånget. Jag mötte också de som kände befrielse över att slippa täcka sig och gladdes över att deras döttrar fick växa upp utan hijab-krav. Jag tänkte då att det inte skulle dröja länge innan plagget var helt borta från svenskt samhällsliv.

Sedan dess har mycket hänt. Migranter med nya krav har sökt sig hit. En rad moskéer som bedriver politisk verksamhet har etablerats och fått förbli okontrollerade.

Många invandrare som flytt från islamistiskt förtryck reagerar när de även här möter islamismens uttryck. Men de vågar inte protestera, ofta av rädsla för repressalier mot släktingar i hemländerna.

Många påtvingas dessa plagg

Kvinnor med hijab får vänja sig vid att bli fotograferade, precis som vi andra som rör oss ute får acceptera att vi kan hamna på bild. Och om just kvinnor med hijab fotograferas ofta kan det bero på att deras politiska uniformering väcker uppmärksamhet. Det har hänt att jag på huvudgatan i en småländsk tätort varit den enda utan hijab. Då har det varit frestande att ta ett foto för att visa hur det kan se ut i dagens Sverige.

Det som bör uppmärksammas är inte att kvinnor i hijab fotograferas, utan att så många påtvingas dessa plagg, som är ett patriarkalt påhitt för att kontrollera deras sexualitet och skilja de ”ärbara” från ”hororna”. Många flickor och kvinnor i dagens Sverige har inte friheten att göra egna livsval. De som vill stå upp för likabehandling och allas värdighet i det sekulära, demokratiska Sverige bör fokusera på detta.

Det finns exempel på hur islamister infiltrerat politiska partier för att kunna driva en separatistisk agenda.

Många immigranter som kommit på senare år är vana att tillhöra en majoritetskultur, och strävar inte efter att integreras, utan efter att dominera.

Vänstern och slöjan

Hela berättelsen om hijaben måste få plats

Är mer än ett klädesplagg

Debatten handlar om vuxnas rätt att välja, men betydligt mer sällan om de flickor och pojkar som växer upp i miljöer där normer om klädsel, heder och social kontroll blir en självklar del av vardagen, skriver undertecknaren.

Debattartikeln ”Nej, slöjan är inget hot – men SD:s förbud är det” vill försvara kvinnors frihet, religionsfriheten och demokratin. Det är ett viktigt syfte. Men för att människor ska kunna bilda sig en egen uppfattning måste också hijabens historiska och normativa sammanhang finnas med.

Artikeln beskriver hijaben som en fråga om religionsfrihet och kvinnors rätt att själva välja sin klädsel.

Däremot utelämnas varför hijaben finns och vilken funktion den haft inom sharias normsystem.

Den som läser artikeln får därför inte hela bilden. Inom sharias normsystem är hijaben mer än ett klädesplagg. Den ingår i regler om kvinnors klädsel, relationen mellan kvinnor och män samt föreställningar om anständighet och familjens heder. Det betyder inte att varje kvinna som bär hijab delar denna syn, men plaggets historiska sammanhang försvinner inte därför.

Står inte utanför offentlig granskning

Religionsfriheten skyddar människors rätt att tro, byta religion och utöva sin religion. Däremot förändrar den inte den historiska eller normativa betydelsen av en religiös symbol. Den innebär inte heller att religiösa normsystem står utanför offentlig granskning. Att diskutera ett normsystems idéer och konsekvenser är något annat än att begränsa människors religionsfrihet.

Det är också anmärkningsvärt att artikeln nästan helt saknar de kvinnor som flytt från Iran, Afghanistan eller Saudiarabien och beskriver hijaben som en del av ett system av social kontroll. Deras erfarenheter är inte ett undantag från debatten. De är en del av den. Även barnens perspektiv saknas. Debatten handlar om vuxnas rätt att välja, men betydligt mer sällan om de flickor och pojkar som växer upp i miljöer där normer om klädsel, heder och social kontroll blir en självklar del av vardagen.

Det finns en tredje hållning i den här debatten. Man kan försvara religionsfriheten och samtidigt granska de normsystem som påverkar kvinnors, mäns och barns frihet. Om hijaben enbart handlar om individuell frihet – varför är det då nästan alltid kvinnor som förväntas bära den och inte män?

Först när hela berättelsen om hijaben får plats i debatten kan människor bilda sig en egen uppfattning.

Karolinska i fritt fall

 

Karolinska agerar mot att anställda demonstrerat med arbetskläder på

Publicerad: 3 juli 2026

Karolinska universitetssjukhuset kommer att ha enskilda samtal med vårdanställda om det framkommer att de deltagit i en manifestation utanför sjukhusets entré den 1 juli iförda arbetskläder. Det skriver sjukhuset i ett klargörande.

I veckan, den 1 juli, hölls en manifestation till stöd för Palestina utanför entrén till Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Ett hundratal personer hade anslutit, och manifestationen hade fått tillstånd från polisen.

I ett klargörande på Karolinskas hemsida skriver sjukhuset att flera deltagare bar sjukvårdskläder. Det är enligt sjukhuset fortfarande oklart om de arbetar på Karolinska, eller hos annan vårdgivare i området.

Karolinska skriver vidare att det står anställda fritt att delta i manifestationer på sin fritid. Och att sjukhusets regler för arbetskläder är tydliga: ”de får endast användas på arbetsplatsen och inom sjukhusområdet, bland annat vid patienttransporter och förflyttning mellan byggnader.”, skriver sjukhuset på sin hemsida.

Eftersom reglerna, enligt sjukhuset är tydliga, skriver de i sitt förtydligande att om det kommer till sjukhusets kännedom att anställda deltagit i manifestationen iklädda arbetskläder, kommer det att kallas till enskilda samtal.

Men om en anställd har rast, eller precis har klivit av sitt pass – men ännu inte hunnit byta om, och deltar i manifestationen som var utanför entrén och därmed kan räknas till sjukhusområdet – vad gäller då?

”Man får inte bära arbetskläder i manifestationer eftersom dessa sker på fritiden, skriver Karolinskas presstjänst i ett mejlsvar.

Måste man ta av sig arbetskläderna om man ska delta i en manifestation som är på sjukhusområdet när man har rast?

”Ja”, svarar Karolinskas presstjänst i ett mejlsvar.


Vilken härdsmälta, Karolinska!

Karolinska uttalar sig om vårdkläder och hävdar yttrandefrihet. Så sanktionerar de att arbetskläder nyttjas vid politiska manifestationer.

Publicerad 2026-07-05

Den 1 juli hölls en hätsk antiisraelisk och antisemitisk manifestation utanför Karolinska Universitetssjukhuset i Solna. Vissa deltagare var medarbetare på sjukhuset och klädda i Region Stockholms egna arbetskläder.

För alla normala människor är detta något oerhört allvarligt. Det här är en plats där svårt sjuka människor passerar på väg för att få vård och hjälp. Detta är dessutom något som medborgarna i Stockholm har betalat för. Verksamheten och platsen ska vara opolitisk och en plats för alla. Detta är inte en plats för politiska demonstrationer, splittring eller hätska utfall mot olika grupper i samhället.

Det förstår alla. Utom tydligen Karolinska Universitetssjukhusets ledning och kommunikatörer. Deras uttalande kring händelsen är totalt huvudlös. Så här skriver sjukhuset: ”Manifestationen hade inget med Karolinska Universitetssjukhusets verksamhet att göra”.

Eh, va?

Det har absolut med er att göra! Era patienter passerar denna plats. Patienter som har rätt att kunna passera platsen på väg till vård under trygga och säkra former. Självklart är det väl ingen som trott att det är sjukhuset själva som arrangerat manifestationen, men den har i allra högsta grad med er att göra! Om den inte har något med er att göra, varför skriver ni i så fall ett långt uttalande om denna händelse? Om den inte hade med er att göra, varför var ni på plats före, under och efter händelsen, som ni erkänner att ni var? Det faller på sin egen orimlighet.

Många frågor väcks av sjukhusets märkliga uttalande.

Varför underlättade ni exempelvis för denna hätska manifestation genom att lotsa patienter att komma in i sjukhuset på andra vägar? Om ni nu var på plats som ni skriver, varför tillät ni att deltagarna använde sjukvårdsarbetskläder?

Och när ni ska uttala er om klädanvändningen så skriver ni i nästa mening att det råder yttrandefrihet i Sverige. Förstår ni inte att dessa ord sanktionerar att arbetskläder nyttjas vid politiska manifestationer?

Varför har vårdpersonal arbetskläder? Jo, för att signalera professionalism, objektivitet och likabehandling.

Hur tror ni det känns för en judisk patient att behöva passera dessa antisemitiska medarbetare som står och skriker i megafoner utanför ert sjukhus? Vill patienterna ens ha vård av personer som stunden innan skrikit ut hat?

Ta nu och gör tankeexperimentet att detta var Nordiska motståndsrörelsen som demonstrerade. Hade ni skrivit att ”våra medarbetare får vara nazister på fritiden om de vill”, ”vi har ingenting med nazismen att göra men vi hjälpte nazisterna att demonstrera genom att lotsa patienter till andra ingångar”, ”visst hade nazisterna våra sjukhuskläder på sig men de har ju yttrandefrihet precis som alla andra”.

Knappast troligt, va?

Det här var en riktig härdsmälta, Karolinska Universitetssjukhuset.

De demonstrerar makt, inte åsikter

Förtroende är fundamentet för sjukvårdens verksamhet. Varje människa som söker medicinsk hjälp måste känna så stark tillit till vårdpersonalens professionalitet att de bokstavligen är beredda att berätta sina mest intima hemligheter och lägga sitt liv i deras händer. Relationen mellan patient och behandlande läkare är på samma gång urstark och papperstunt ömtålig.

Detta vet såklart den handfull vårdanställda Palestinaaktivister som häromdagen, med sina yrkestitlar som ursäkt och till synes iförda sina arbetskläder, höll en uppmärksammad anti-israelisk manifestation utanför Karolinska sjukhusets entré. Allt nödtorftigt maskerat som en protest mot att en palestinsk barnläkare från Gaza – med väl belagda kopplingar till Hamas – sitter i israeliskt förvar sedan slutet av 2024.

Relationen mellan patient och behandlande läkare är på samma gång urstark och papperstunt ömtålig.

Men slagorden utanför sjukhusentrén var ungefär desamma som på andra Palestinaaktioner. Så också arrangörerna. Bland dem fanns till exempel den ur Vänsterpartiet uteslutna riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas, och proffsaktivisten Sami Suliman.

Den sistnämnda har bland annat gjort sig känd för att sprida öppet judehat och konspirationsteorier i sociala medier, och står åtalad för hets mot folkgrupp efter ett tal på en demonstration i Stockholm 2025. Till och med den antirasistiska stiftelsen Expo, som annars ofta har förunderligt svårt att känna igen rasism med rötterna i Mellanöstern, har i en granskning pekat ut Suliman som uppenbar antisemit.

Vem som helst som genomgått en vårdutbildning, eller har den minsta förståelse för patienters perspektiv, förstår att det är djupt olämpligt att förlägga en politisk manifestation utanför en sjukhusentré. Men för de mest radikala delarna av Palestinarörelsen är allt annat underordnat Den Stora Saken, inklusive vårdetiken och eventuella konsekvenser för kollegor och vårdens förtroende i stort.

Aktionens primära syfte var knappast heller att manifestera åsikter, utan att manifestera makt.

Att, som SvD-kolumnisten och Mellanösternkännaren Christer Sfeir skarpsynt beskrev det på plattformen X, ”lägga beslag på vårdens moraliska auktoritet”. Liksom att sända det underförstådda budskapet till omgivningen att Israels fiender kan finnas överallt. Till exempel under den vita rocken på narkosläkaren som söver ner dig inför en livsavgörande operation.

Tillvägagångssättet är del i ett internationellt mönster. Det löst sammansatta aktivistnätverket ”Healthworkers 4 Palestine” manifesterar återkommande runt om i Europa, liksom i den digitala geografin. Ofta bär företrädarna verkliga vårduniformer, eller egentillverkade med organisationens logotyp tryckt på bröstfickan. Och gärna med ett stetoskop runt nacken, för att ytterligare parasitera på professionens trovärdighet och moraliska legitimitet.

Gärna med ett stetoskop runt nacken, för att ytterligare parasitera på professionens trovärdighet och moraliska legitimitet.

I Storbritannien har det gått så långt att regeringens särskilde rådgivare om antisemitism har föreslagit ny lagstiftning, som bland annat förbjuder vårdanställda från att bära politiska symboler på sina arbetskläder. Ett förslag som naturligtvis inte är föranlett av att läkare burit Labour-knappar eller att brexit-kritiska sjuksköterskor smyckat sig med EU-flaggan, utan av att allt fler anställda bär Palestina-pins på sina bussaronger. Vilket både lett till konflikter med andra anställda, och att ett växande antal brittiska judar känner rädsla och obehag inför att söka vård. Eller, till exempel, inför att som inlagd patient be om mat som är kosher.

”Vården är inte platsen dit man tar med sig sina egna åsikter. Och ju starkare åsikterna är, desto större blir problemet”, sade rådgivaren Lord Mann till BBC när han överlämnade sin rapport till den brittiska regeringen.

Den hållningen ska också gälla i Sverige. Vården måste skyddas från aktivistiska maktdemonstrationer, oavsett vilka de är.

Daniel Wellington

 

Jag bytte ut min Seiko mot en Daniel Wellington för tio år sedan

Daniel Wellington-grundaren säljer sitt livsverk – så slutar en era
Publicerad: 06 juli 2026

Daniel Wellingtons grundare Filip Tysander säljer sina sista aktier i företaget till Timex. Därmed tar en 15-årig resa som enligt legenden började i Australien slut.

Enligt Filip Tysander föddes idén till företaget år 2006 när han luffade runt i Australien. Där träffade han en engelsman som bar en Rolex-klocka med ett slitstarkt tygarmband.

Främling gav namn åt företaget

Engelsmannens namn var Daniel Wellington, och fick ge namn åt företaget Filip Tysander grundade år 2011. Men nu, efter 15 år är resan över.

Grundaren har nu sålt sina sista aktier i klockbolaget till amerikanska Timex Group, som därmed tar över verksamheten helt.

Från slipsförsäljning till miljardbolag

Trots att han undvek riskkapital blev Daniel Wellington snabbt en succé. De 200 000 kronor Filip Tysander tjänat på att sälja slipsar på nätet räckte gott.

Att genombrottet kom så snabbt berodde på att företaget använde en marknadsföringsmetod som då var ny. Man satsade allt på influencer marketing på Instagram.

Det var inte bara betalda profiler som marknadsförde klockorna med personliga rabattkoder.

Även. vanliga konsumenter lade ut bilder på

klockorna i mängder, och taggade varumärket.

På så sätt blev Daniel Wellington snabbt en snackis.

Miljardomsättning för Daniel Wellington

Två saker gjorde varumärket till en stor succé: Moderiktiga klockor som man lätt kunde byta armband på, till överkomliga priser. Och användandet av sociala medier som främsta kommunikationskanal.

År 2017 omsatte bolaget 2,4 miljarder kronor och gjorde omkring 700 miljoner kronor i vinst.

Framgången höll dock inte i sig. År 2019 gick Daniel Wellington in i väggen: resultatet föll från en vinst på över 370 miljoner kronor 2018 till en förlust på närmare 100 miljoner kronor året därpå.

En kostsam satsning på ett stort nätverk av egna fysiska butiker pekas ut som en viktig orsak, en satsning som sedan förvärrades av coronapandemin. Snart halverades personalstyrkan.

Mellan 2019 och 2023 uppgick förlusterna till närmare en miljard kronor.

Timex kliver in

Hösten 2022 klev den amerikanska klockjätten Timex Group in på scenen. Först som delägare, och har amerikanerna alltså köpt upp Tysanders resterande aktier och äger bolaget till 100 procent.

Köpesumman är hemlig, men rör sig sannolikt inte om några enorma belopp. Daniel Wellington brottas fortfarande med svag lönsamhet.

Daniel Wellington idag

Under 2025 minskade omsättningen med 10 procent till 750 miljoner kronor, men bolaget redovisade samtidigt ett positivt ebitda-resultat på 40 miljoner kronor, exklusive vissa engångsposter och valutaeffekter.

Året innan gjorde Daniel Wellington en förlust före skatt på 69 miljoner kronor. Vd Tianhao Liu, som fortsätter leda bolaget under Timex, säger att företaget nu återvänt till ”lönsam tillväxt”.

Framgångshistoria på nätet

Även om det gått knackigt för Daniel Wellington på senare år är det fortfarande en e-handelssaga utan like som Filip Tysander skapade. Designen som tog klockvärlden med storm, användandet av influencers och Instagram, och ett passande dramatiskt slut där ägaren lämnar sitt livsverk.

Vi lär inte glömma bort Daniel Wellington i första taget.

Analfabetism

Wiki


Ingen tänkte på analfabeterna

Johnny Patterson har skrivit en bok som bland annat förklarar naiviteten kring invandring och integration Skärmdump från X

Johnny Patterson har skrivit en bok som bland annat förklarar naiviteten kring invandring och integration Skärmdump från X

Hur kunde människor vara så naiva att de trodde att all invandring var lönsam och att integrering skulle gå lätt som en plätt? En ny bok kommer med en förklaring.

5 jul 2026 

Dan Korn

I torsdags flög jag från Göteborg till Manchester. När jag satt mig tillrätta och passagerare letade efter sina platser, kom en ur kabinpersonalen fram till mig och bad att få se mitt boardingkort. Det visade sig pinsamt nog att jag hade satt mig på fel plats. I stället för plats 11F satt jag på 12F. Orsaken till det missödet berodde på att när jag kom in i planet var rad 11 redan fullsatt, så jag tittade inte så noga, utan utgick från att min plats var på raden bakom.

Kabinpersonalen frågade därför även familjen som satt där jag skulle sitta efter deras boardingkort. Det blev ganska snart tydligt att familjen, en mor och hennes barn, inte var läskunniga, utan hade chansat och hamnat nästan rätt. Två av dem skulle sitta på andra sidan mittgången, men en kanske tolvårig pojke skulle sitta för sig själv några rader längre fram. Men eftersom han inte kunde läsa sig till var sätet 7A var, fick kabinpersonalen lotsa honom dit.

En familj av analfabeter. Varifrån de kom vet jag inte, men det bör ha varit utanför Europa. Med tanke på resrutten är väl det troligaste att de antingen bor i Sverige eller i Storbritannien.

Statistiska Centralbyråns siffror säger det tydligt och klart. Bland dem med stora läs- och skrivsvårigheter är de flesta utlandsfödda. Hälften av de utlandsfödda i ”områden med stora socioekonomiska utmaningar”, som det så vackert heter, har dessa svårigheter. Men de räknar brett. Ungefär 780 000 personer i åldrarna 16-65 år har ”otillräckliga läsfärdigheter”. Eftersom detta innebär allt ifrån dem som inte kan se skillnad på ett A och ett F, som i fallet med familjen på flygplanet, till människor som har ”mycket svårt att förstå mer avancerade texter” är det svårt att veta hur många rena analfabeter som finns.

När jag försöker ta mig igenom en text av Heidegger, Wittgenstein eller Hegel känner jag att jag också kan räknas till gruppen som har ”mycket svårt att förstå mer avancerade texter”. Men det är givetvis inte det som avses. Vad det handlar om är att människor som inte kan förstå skriven text inte kan få arbeten där läskunnighet är nödvändigt.

Hur var det nu igen? Skulle inte invandringen medföra ett enormt kunskapslyft, men horder av läkare och akademiker som skulle berika Sverige? Talade någon om analfabeter?

Tänkte inte på det.

Samma morgon läste vi om ett stort slagsmål i Limhamn där folk pucklade på varandra med tillhyggen, så att flera fick föras till sjukhus. Polisen hade fullt upp och uppgifterna om vad som hände var därför oklara. Var det två familjer som slogs med varandra, eller var det en släkt, där folk bråkade? Ja säg det. Det var inte på svenska de skrek på varandra, så det var inte lätt för polisen att avgöra.

Polisbevakningen fortsatte på sjukhuset, så att inte nya slagsmål skulle utbryta där. När kostnaderna för invandringen utreds, tas dessa kostnader med i beräkningen? För ingen kan väl påstå att familjerna Andersson, Pettersson och Lundström brukar puckla på varandra på detta vis?

Tänkte inte på det.

Samma natt i samma stad blev en 37-årig man skjuten till döds av en jämnårig. Båda var, som det brukar heta, ”kända av polisen”. Båda hade utländsk bakgrund. När invandringens kostnader beräknas, hur beräknar man då lidandet för detta slags händelser? Kostnaderna för skjutningen i sig, med allt från polisingripanden till fängelse och dessvärre begravning, är ju en sak. Men hur beräknar man den ökade otryggheten i kronor och ören? Enbart genom att studera de sjunkande fastighetspriserna i områden med ”utmaningar”?

Tänkte inte på det.

Men vad tänkte man då?

Man brukar halvt på skämt tala om alla de människor, inte minst på ledande befattningar, som tycks ha trott att invandrare omedelbart vill bli som svenskar så fort de passerar gränsen. Sådana finns förvisso, men de som medvetet arbetar på att förhindra integration, exempelvis genom att bli noggrannare med anständigt uppträdande och klädsel än man var i hemlandet, finns också. Men hur kan man vara så naiv att man med Annie Lööf tror att trettio miljoner invandrare ”kan svenska” och med Åsa Romson menar att det räcker med att åka tunnelbana i Stockholm för att bli svensk?

I den nyutkomna boken ”The age of reconstruction” ger Johnny Patterson en förklaring. När järnridån föll och Sovjet kollapsade menade många att Västvärldens samhällssystem med demokrati och mänskliga rättigheter hade segrat. Alla ville bli som Väst. Francis Fukuyama myntade i en tidningsartikel och senare i en bok begreppet ”The end of history”. Historien tog slut, därför att enligt Hegels idé om tes, antites och syntes var historien en ständig kamp mellan dessa fenomen. Nu hade kampen upphört och världen höll på att förvandlas till idel demokratier av västerländskt snitt. Alla diktaturer, som exempelvis Kina, hade visserligen inte upphört, men genom en naiv tolkning av Adam Smith, som sannolikt hade gjort Smith själv rasande, trodde man att om vi bara handlade tillräckligt mycket med Kina så skulle landet bli demokratiskt av sig själv.

Demokratin skulle bli den enda styrelseformen, marknadsekonomin en världsekonomisk lösning, liberalismen den enda ideologin. Hela livet var en glad operett. Du härliga tid, ljuva nittiotal!

Man var så övertygad om förträffligheten i Västvärldens livsstil att man utgick från att alla ville bli som oss. Folk skulle behålla lite skojiga danser och spännande maträtter, så mångkultur var jättebra. Men ideologiskt skulle vi alla bli lika. Och när verkligheten inte överensstämde med denna underbara karta, följde man kartan och brännmärkte dem som hade fräckheten att avslöja diskrepansen.

Francis Fukuyama nyktrade snart till och tog avstånd från sina tidigare idéer. I sitt tvåbandsverk om Political Order (2011-2014) ställer han sig frågan hur ett land kan bli som Danmark. Svaret är en lång och mödosam vandring genom historien, där en viktig ledtråd är att Danmark, liksom Sverige, hade en i huvudsak läskunnig befolkning redan vid 1500-talets slut, tack vare reformationens tanke om att alla borde kunna läsa Bibeln.

Många har ännu inte vaknat upp ur 1990-talets drömvärld och det finns de som fortfarande brännmärker dem som ser att det inte blev som de trodde. Andra är fortfarande övertygade om att man kan räkna ut invandringens lönsamhet – åtminstone på sikt. Men när en svensk polis på besök i Köpenhamn blir ihjälslagen när han hejar på Norge i en fotbollsturnering, av ett gäng som hejar på Elfenbenskusten, kanske någon kommer till insikt om att detta är en fråga som handlar om mer än kronor och ören.

Hela Malmö hatar polisen

V i Malmö skanderade ”Hela Malmö hatar polisen”

Under lördagens prideparad i Malmö skanderade Vänsterpartiets del av tåget: ”Hela Malmö hatar polisen”.

Justitieminister Gunnar Strömmer reagerar kraftigt.

”Det här är faktiskt helt skandalöst. Vänsterpartiet i Malmö skanderar alltså hatramsor mot polisen”, skriver han till Sydsvenskan.

– Vi vet ju att det finns rasism inom polisen, säger partiets ordförande i Malmö, Tove Karnerud, och slänger på luren när samma tidning ställer fler frågor.

Det var under lördagens prideparad i Malmö som Vänsterpartiets del av tåget skanderade att ”hela Malmö hatar polisen”. Något som ska ha fångats på film.

Tove Karnerud, ordförande för Vänsterpartiet i Malmö, säger att det inte ska tolkas på fel sätt, till Sydsvenskan:1

– Nej, alltså – vi vet ju att det finns rasism inom polisen som på många andra ställen, och så det finns vissa repressiva grejer som vi inte gillar. Men vi hatar så klart inte polisen som myndighet eller så. En sådan politik har inte Vänsterpartiet.

Samtidigt uppger V-ordföranden att hon inte upplevt någon rasism eller homofobi från Malmöpolisen under pride.

– Däremot hade ju polisen gett tillstånd till några homofober, och stod och vaktade dem väldigt mycket. Det kan ju vara problematiskt. Men nej, annars gick allt väldigt lugnt till i dag. Vi hade en jättebra parad. Vi hade det största blocket av de politiska partierna och hade jättemånga olika slagord, fortsätter hon till Sydsvenskan.

Slänger på luren

Karnerud utvecklar inte problematiken kring att meningsmotståndare fick synas under paraden. Men på frågan om det är lämpligt att ropa hatiska slagord, svarar ordföranden:

– Pride är jätteviktigt för att visa kärlek, men det är också en kamp för olika rättigheter. Pride startade vid Stonewall, där det var jättestora protester mot polisen och polisen betedde sig väldigt illa. Så att det är klart att det är en del av Prides historia att också protestera mot homofobi och rasism och sådant som finns inom polisen.

Enligt Sydsvenskans rapportering lägger Tove Karnerud därefter på luren när hon får ytterligare följdfrågor.

Justitieminister Gunnar Strömmer (M) reagerar mycket kraftigt på Vänsterpartiets slagord i Malmö. Han menar att polisen inte förtjänar hat och att pride handlar om kärlek.2

”Det här är faktiskt helt skandalöst. Vänsterpartiet i Malmö skanderar alltså hatramsor mot polisen”, skriver han till Sydsvenskan.

Vänstern, hijab och sharia

Slöjor bärs oftast av tvång

1 juli 2026

Den röda tråden är berättelser om hot, misshandel, kontroll, isolering och tvång. Man kan bara undra hur de uppfattar försäkringarna om att allt egentligen är frivilligt, skriver Anosh Ghasri.

Den bär på en religiös och kulturell föreställning om att kvinnans hår (och kropp) måste döljas för att bevara hennes kyskhet, skriver Anosh Ghasri.

Ett fungerande samtal börjar vanligtvis med att man tar reda på hur verkligheten förhåller sig. Först därefter dra man slutsatser om den. I vissa frågor sker dock det omvända, där man först bestämmer vad som är politiskt bekvämt för att sedan leta argument som bekräftar den världsbilden. Den senaste debatten om slöjan illustrerar det mönstret väl.

Nyligen slog Socialdemokraternas tidigare jämställdhetspolitiska talesperson och ordförande för S-kvinnor, Annika Strandhäll, fast att slöjan i högsta grad bärs frivilligt. Uttalandet var tvärsäkert. Det hade kanske även varit imponerande om det inte så totalt saknade kontakt med verkligheten.

Bland de som bemött Strandhälls påstående finns journalisten och Dokus grundare Sofie Löwenmark. Hon tog sig an den mödosamma och på vissa håll numera smått kontroversiella arbetsmetoden att läsa på, genom att gå igenom hundra svenska domar där slöjtvång förekommer. Det är ingen munter läsning. Och de som likt Strandhäll envisas med tvärsäkra påståenden om frivillighet får en brant uppförsbacke att träna verklighetskontakt i.

Här finns nämligen en 12-åring som isoleras för att hon inte vill bära slöja. En 13-åring som skadar sig själv efter år av slöjkrav, misshandel och övervakning. En 17-åring som misshandlas därför att hon vill umgås med flickor som inte bär hijab. Här finns kvinnan som tar på sig slöjan i hopp om att maken ska sluta slå henne. Modern och dottern som misshandlas av mannen som tvingar dem att bära slöjan. Eller kvinnan som sedan barnsben tvingades att bära slöja och som ansågs dra skam över familjen när hon tog av den. Och fem systrar, bland dem en 9-åring, som dödshotats, eftersom de inte får se ut som "svenska horor".

Alla hundra fallen bär på samma tragik. Den röda tråden är berättelser om hot, misshandel, kontroll, isolering och tvång. Man kan bara undra hur de uppfattar försäkringarna om att allt egentligen är frivilligt. Dessa barns och kvinnors liv synes inte ha tagit det minsta intrycket av Strandhälls, eller andras, tvärsäkerhet eller torftiga försök att vinna politiska poänger.

Löwenmark synliggör dessa öden samtidigt som hon visar hur en seriös samhällsdebatt borde gå till. Politiker förväntas inte veta allt. Men, de förväntas att åtminstone känna en gnutta nyfikenhet inför sådant de inte kan. Det är också en rimlig förväntning att de tar reda på fakta innan de uttalar sig när människoliv står på spel.

Ja, det finns kvinnor som bär slöja av egen vilja. Ingen seriös människa förnekar det. Att människor anammar allehanda normer, däribland normer som begränsar dem, är knappast något nytt. Men steget därifrån till att beskriva slöjan som en okomplicerad huvudbonad är långt.

Slöjan är varken en hatt, mössa, keps, basker eller tygbit, helt oavsett hur gärna vissa politiker poserar i den – på svensk mark, för att blidka diktaturer på besök. Den bär på en religiös och kulturell föreställning om att kvinnans hår (och kropp) måste döljas för att bevara hennes kyskhet. Detta väcker också den stillsamma frågan om varför ett plagg som i så många fall är förknippat med hot och tvång så ofta beskrivs som okomplicerat i svensk politik.

Det är mer än en smula märkligt att samma personer som utan problem ägnar timmar åt att problematisera reklamens osunda normer i en bikiniannons, eller ser patriarkala strukturer i en parfymreklam, får tunghäfta när diskussionen handlar om ett klädesplagg som i stora delar av världen upprätthålls genom våld eller familjetryck. Den som vill förstå slöjan kan inte bara lyssna på dem som säger sig ha valt den. Den måste också i rimlighetens namn lyssna på dem som berättar vad det kostade dem att ta av den.

Förslagen om ett totalförbud av slöjan är otympliga i praktiken. Men relativiseringen av plagget är värre. Att Strandhäll vanligtvis uttalar sig som blinda slåss, är inte skäl att bortse från hennes förenklingar. Det finns flickor bortom det kulturkrig som så många vill utkämpa. De finns på andra slagfält, som i domarna som Löwenmark skriver om. Den verkligheten försvinner inte med några tweets, men flickorna i den riskerar att försvinna om de ideologiska skygglapparna inte tas av.

Vänstern och hedersvåldet

Vänstern når nya höjder i att relativisera hedersvåld

3 juli 2026

Det har varit en paradgren de senaste decennierna inom vänsterkretsar att förminska och relativisera kvinnoförtryck, så länge det inte kommer ur det västerländska patriarkatet.

Att vissa kvinnor bär slöjan av fri vilja förändrar inte att slöjan för många andra är del i ett större förtryck.

Den här ledarsidan har exempelvis tidigare kritiserat lokala S-företrädare som har reducerat hedersvåldet till en fråga om mäns våld mot kvinnor.

Men nu tycks förminskandet nått nya höjder.

Sedan debatten om slöjan drog igång – efter Sverigedemokraterna förslag om ett förbud mot slöjan – har debatten gått varm. Och vänsterfeminister har rusat ut till slöjans försvar.

S-kvinnors ordförande Annika Strandhäll skrev på X att hijaben är ”i högsta grad en frivillig huvudbonad”. Debattören Bilan Osman skriver i Expressen att hon själv valde att börja bära slöja när hon var ung, och framställer slöjförbud som ett uttryck för rasism och islamofobi. Aftonbladet ledarsida påpekar att ”alla ska ha rätt att klä sig som de vill” och 36 feministiska undertecknare på Aftonbladet Debatt (23 juni) menade att om det är något som förtrycker kvinnor är det inte slöjan utan ”statliga påbud om hur kvinnor ska klä sig.”

Men som Sofie Löwenmark, ansvarig utgivare på Doku konstaterar, talas det mest i den svenska debatten om rätten att få bära slöja, inte om rätten att slippa. Löwenmark har således gått igenom 100 domar där flickor och kvinnor tvingats bära slöja som publicerats i Kvartal den 2 juli.

Den rekommenderas för alla som vill lära sig mer om slöjans roll i hedersförtryck, eller helt enkelt behöver stöd nästa gång en socialdemokrat eller vänsterpartist reflexmässigt relativisera slöjtvång.

Exempelvis beskrivs en kvinna som misshandlas under 20 år och inte tilläts ta av sig niqaben när hon flyttade till Sverige. Mannen försökte senare döda henne. En mamma rakade av sina döttrar i tioårsåldern håret som straff för att de inte bar slöja. I flera fall hotas unga flickor med att skickas tillbaka till hemlandet och giftas bort om de inte bär slöja. I ett fall beskrivs slöjtvånget redan från fem års ålder.

Återkommande är att kravet på att täcka håret kopplas till annat våld och kontroll. Flickor och kvinnor misshandlas, hotas att giftas bort, hålls inlåsta, isoleras socialt, övervakas och dödshotas. I flera fall beskrivs slöjtvånget och våldet ha förvärrats efter att familjerna kommit till Sverige.

Att vissa kvinnor bär slöjan av fri vilja förändrar inte att slöjan för många andra är del i ett större förtryck. Och om slöjan nu är så frivillig, varför dör kvinnor i Iran för rätten att ta den av sig? Varför ska barn tvingas bära den?

Något man också bör ha i åtanke är att de flickor och kvinnor som lever i hedersförtryck sällan hörs i debatten. Många kan inte träda fram av rädsla. Andra lever under hot eller med skyddade personuppgifter. De kvinnor som har störst behov av att bli lyssnade på är ofta de som har minst möjlighet att tala fritt.

Och samtidigt som de mest utsatta aldrig hörs, syns hijabklädda kvinnor på reklampelare, i myndighetskommunikation och i tv-program som symboler för inkludering, mångfald och tolerans.

Vänstern har återkommande hamnar på fel sida av historien när det kommer till politisk islam och hedersförtryck. Att kämpa mot verkligt förtryck tycks vara sekundärt. Det är kampen mot högern som trumfar allt.