Muhammed krigsherre

AI-översikt

Frågan om profeten Muhammed (570–632) kan betraktas som en "krigsherre" är komplex och föremål för debatt, där perspektiven skiljer sig markant åt. Han var en religiös, politisk och militär ledare som under sin tid i Medina (från 622) ledde en rad militära expeditioner, slag och räder för att ena arabiska stammar och sprida islam.

Olika synsätt på Muhammeds roll:

Historiskt/Militärt perspektiv: Forskning och historiska källor beskriver att Muhammed under sitt sista årtionde utkämpade åtta stora slag, ledde arton räder och planerade dussintals militära operationer. Han var således en aktivt stridande ledare.

Kritisk synvinkel: Vissa kritiker och debattörer beskriver honom som en "krigsherre, massmördare, slavhandlare och rövare", ofta med hänvisning till plundringståg och konflikter, som slaget vid Khaybar 628.

Teologisk/Apologetisk synvinkel: Många muslimer och forskare menar att "krigsherre" är en missvisande term med negativ klang som ignorerar kontexten. De betonar att krigen var defensiva eller politiskt nödvändiga för att skydda det unga muslimska samfundet och sprida budskapet, snarare än för personlig vinst eller erövring.

Sammanfattningsvis var han en militär ledare i en krigisk tid, men tolkningen av hans krigföring och motiv varierar beroende på om man ser det ur ett strikt historiskt eller teologiskt perspektiv

Slaget vid Khaybar utkämpades år 628 mellan Muhammed och dennes styrkor och judarna i oasstaden Khaybar, belägen cirka 150 kilometer norr om Medina i den nordvästra delen av Arabiska halvön i dagens Saudiarabien.

Angreppet mot Khaybar var ett led i att Muhammed tog kontroll över judarna i Hijaz och Khaybar var ett av judarnas sista fästen. Enligt muslimska källor attackerade muslimerna judarna efter att dessa hade brutit en fredsöverenskommelse och därefter barrikaderat sig i ett fort.

Anledningen till attacken var enligt William Montgomery Watt närvaron av den judiska stammen Banu Nadir (som tillsammans med angränsande arabiska stammar sedan tidigare varit i konflikt med Muhammed) i Khaybar. Banu Nadir hade sedan tidigare försökt döda Muhammed tillsammans med andra arabiska och judiska stammar. Banu Nadir hade tvingats i exil från Medina efter att de hade brutit villkoren i Medinakonstitutionen.

Khaybar allierade sig med den muslimfientliga arabiska stammen Banu Ghatafan. Banu Ghatafan hade vid flera tidigare tillfällen stridit mot muslimerna och gjort räder mot dem.[6] Muhammed, med sina 1600 anhängare insåg att det enda sättet att vinna kriget mot Khaybars 14 000 soldater var med ett förebyggande slag.

Judarna i Khaybar förlorade striden och gav slutligen upp och tilläts leva kvar i oasen under löfte att de gav hälften av vad de producerade till muslimerna. Judarna fortsatte leva i oasen i flera år innan de blev fördrivna av kalifen Umar ibn al-Khattab. Slaget är således också viktigt därför att det gav upphov till ett viktigt prejudikat inom islamsk lagstiftning, nämligen införandet av den skatt, jizya, som alla icke-muslimer (benämnda dhimmi) under muslimskt styre hade att erlägga till det muslimska samfundet i utbyte mot beskydd.

Historiker är överens om att muslimerna införde ett redan existerande skatte- och tributsystem i områden som tidigare hade varit under romarnas och sassanidernas kontroll.

Under 600-talet beboddes oasen Khaybar av stammar av etniska judar. Invånarna hade i en skans lagrat en belägringsmaskin samt svärd, lansar, sköldar och andra vapen. Vissa forskare har försökt förklara förekomsten av dessa vapen med att de skulle ha använts för att lösa stridigheter mellan de judiska familjerna. Forskaren Vaglieri menar dock att det är mer logiskt att anta att vapnen förvarades för framtida försäljning. Judarna lagrade också bland annat 20 balar tyg och 500 tunikor avsedda för försäljning, liksom andra lyxvaror. Dessa kommersiella verksamheter kan antas vara orsak till fientlighet från avundsjuka klaner, hävdar Vaglieri, inte olikt liknande ekonomiska orsaker bakom förföljelser av judar i andra länder genom historien. Oasen var indelad i tre delar: al-Natat, al-Shikk och al-Atiba, förmodligen åtskilda av naturliga hinder som öknen, lava i glidande skikt och kärr. Var och en av dessa regioner innehöll flera fästningar eller skansar vilka innehöll bostäder, lagerbyggnader och djurstallar. Varje fästning var bebodd av en familj och omgiven av odlade fält och palmlundar. Av försvarsmässiga skäl låg fästningar ofta uppe på kullar eller bland klippor av basalt.

Efter att den judiska stammen Badu Nadir tvingats i exil 625 e.Kr., bosatte den sig i Khayb. År 627 e.Kr. hade Badu Nadirs stamhövding Huyayy ibn Akhtab, tillsammans med sin son, förenat sig med de olika stammarna liksom invånare ifrån Mecka och olika beduinstammarna vid deras omringning av staden Medina under ”Slaget vid Diket”. Dessutom hade Nadirs stamhövding betalat flera arabiska klaner för att gå samman i ett krig mot muslimerna. Nadir hade bland annat mutat klanen Banu Ghatafan med hälften av sin skörd, och därigenom fått säkrat 2000 män och 300 hästburna karlar för att medverka i en attack på Muhammeds anhängare, och på samma sätt inträtt en överenskommelse med klanen Bani Asad. Nadir försökte även få klanen Banu Sulaym att angripa muslimerna, men dessa gav dem bara 700 män, eftersom en del av dess ledare var positivt inställda till islam. Klanen Bani Amir vägrade att gå med dem överhuvudtaget eftersom de hade en pakt med Muhammed. När striden började, övertalade Huyayy ibn Akhtab klanen Banu Qurayza att bryta sitt tidigare ingångna förbund med Muhammed och vända sig mot denne under slaget. Efter nederlaget av dessa sammansvurna klaner och stammar och Qurayzas kapitulation, mördades stamhövdingen Huyayy (som befann sig i klanen Qurayza starkaste fäste i Medina) tillsammans med män. Efter Huyayys död tog Abu al-Rafi ibn Abi al-Huqayq ledningen av stammen Banu Nadir i Khaybar-oasen. Denne Al-Huqayq försökte senare få angränsande stammar att ansluta sig till en armé riktad mot Muhammed. Efter att ha fått underrättelser om dessa anslag tog de troende muslimerna kontakt med en arabisk yrkesmördare - med judisk dialekt - och lyckades få al-Huqayq mördad.

Den mördade Al-Huqayq efterträddes av Usayr ibn Zarim. En källa anger att Usayr också gjorde olika trevare till beduinklanen Ghatafan, och rykten spreds snabbt att han planerade att angripa "Muhammeds huvudstad". Muhammed skickade Abdullah bin Rawaha med ett antal av dennes kompanjoner, bland vilka var Abdullah bin Unays, en bundsförvant till klanen Banu Salima, vilka var fientligt inställda till judar. När de kom till Usayr behandlade de honom högvördigt och lovade att om han skulle komma till Muhammed skulle denne skulle ge Usayr en hög befattning liksom många fina utnämningar och hedersbetygelser. De lämnade honom inte förrän han gick med på att möta Muhammed med ett antal judar som livvakt och eskort. Abdullah bin Unays såg till att Usayr kom upp på sin häst och red ända tills han var i al-Qarqara cirka tio kilometer från Khaybar, då Usayr plötsligt ska ha ändrat sig och inte längre ville följa dem. Abdullah hävdade att Unays plötsligen försökte dra sitt svärd, varför Abdullah sprang mot Usayr och högg av dennes ben. Usayr lyckades slå tillbaka med en träpinne som han hade i sin hand och skadade Abdullahs huvud lindrigt. Alla Muhammeds sändebud överföll då de trettio judiska följeslagarna och dödade dem, utom en överlevare som lyckades fly genom att krypa iväg. Abdullah bin Unays är således känd i den muslimske traditionen som den lönnmördare som frivilligt mördade Usayr liksom han fick tillåtelse att döda Banu Nadirs Sallam ibn Abu al-Huqayq vid ett tidigare nattligt uppdrag i Khaybar.

Många forskare nämner ovan nämnda intriger och stridigheter från stammen Nadir som utlösande orsak till den stora massakern eller Slaget vid Khaybar. Enligt forskaren Montgomery Watt använde Nadirstammen sina rikedomar för att få med övriga stammar i ett förbund mot Muhammed vilket inte lämnade denne något val utom att attackera, medan forskaren Vaglieri visar att en orsak till slaget vid Khaybar var att judarna i Khaybar var direkt ansvariga för den sammansvärjning av stammar som attackerade muslimerna under ”Slaget vid Diket”. Shibli Numani anger också Khaybarstammens agerande under ”Slaget vid Diket”, och fäster särskild uppmärksamhet vid Banu Nadir ledare Huyayy ibn Akhtab, som hade gått till Banu Qurayza under stridigheterna för att få dem att attackera Muhammed.

Fredsfördraget tillkom år 628 e.Kr. när 1400 muslimer försökte utföra en pilgrimsfärd från Ùmra till Mecka utrustade med offerdjur, vilket enligt Quraysh tradition (den dominanta klanen i Mecka), gav dem rätten att resa utan att riskera utsättas för överfall. Det har inte blivit klarlagt om de egentligen var utsända av Muhammed för att göra en lönnattack mot Mecka, men att det avstyrdes för att de ansågs vara för få. Efter långa förhandlingar lyckades dock muslimerna sluta ett fredsavtal med Quraysh som avslutade det muslimska kriget mot Quraysh. Några av Muhammeds anhängare var dock missnöjda med de fredsvillkor som Muhammed hade förhandlat fram. Forskare är överens om att Muhammed var i behov av att höja sin prestige bland sina anhängare, vilket hade urholkats som följd av fördraget, och att detta var en starkt bidragande orsak till Slaget (massakern) vid Khaybar. Forskaren Vaglieri hävdar också att erövringen av Khaybar skulle blidka de muslimer som hade hoppats på att erövra Mecka i framtiden, liksom det skulle aktivera den muslimska armén och dra in välbehövda pengar. Stillman tillägger att Muhammed behövde en seger för att visa beduinstammarna, vilka inte var starkt knutna till resten av den muslimska befolkningsgruppen, att alliansen med honom skulle löna sig. Dessutom gav fredsfördraget också Muhammed en försäkran om inte attackeras ifrån ryggen av invånare i Mecka under expeditionen.

Eftersom krig med Muhammed verkade oundvikligt och överhängande ingick judarna i Khaybar en allians med judarna vid oasen Fadak. De lyckades också övertyga beduinstammen Ghatafan att gå med deras sida i kriget i utbyte mot hälften av sin årliga produkter. Dock kom bristen av en central myndighet för Khaybar judarna att förhindra ytterligare defensiva förberedelser, och stridigheter mellan olika judiska familjer lämnade dem oorganiserade. En beduinklan, Banu Fazara, besläktad med beduinklanen Ghatafan erbjöd även sin hjälp till Khaybarjudarna, efter deras misslyckade förhandlingar med muslimerna.

Innan slaget vid Khaybar kände judarna i där utan tvekan till krigets skeenden. Muslimerna avtågade maj 628 e.Kr. i riktning Khaybar, Muharram 7 AH. Enligt olika källor varierade storleken av Muhammeds armé från 1400 till 1800 män och mellan 100 och 200 hästar. Vissa muslimska kvinnor (inklusive Umm Salama enligt muslimsk tradition) anslöt sig till armén för att ta hand om sårade. Jämfört med Khaybars styrka om 10 000 krigare var den muslimska kontingenten liten, men detta gav muslimerna betydande fördelar. Muslimerna kunde snabbt och tyst marschera till Khaybar på endast tre dagar), och ta den oförberedda oas-staden med överraskning. Den större numerären hade gjort Khaybarborna överdrivet optimistiska. Som följd av detta hade befolkningen inte förberett ett centralt organiserade försvar, utan lämnat till varje familj att försvara sin egen skans. Judarna gick så småningom över till offensiv, med en attack ut från Natat och angrep den muslimska arméns flanker. Muslimerna möttes av starkt motstånd, i synnerhet från Khaybariska bågskyttar, vilka ansågs vara de bästa i Arabien och vilka sårade mer än 50 muslimer. Fem dagars stridigheter resulterade inte i några resultat. På natten till den sjätte dagen tillfångatog en muslimsk härförare vid namn Umar en judisk spion, som rekommenderade muslimerna att istället attackera fortet vid Naim.

Fördelarna med att attackera fortet Naim var att det inte var särskilt väl bevakat, och kunde fås att falla utan större ansträngningar. Dessutom fanns där ett lager av vapen (särskilt belägringsmaskiner), vilka skulle kunna användas mot andra bättre försvarade fort. Muhammed skickade olika kontingenter att angripa fortet, först under krigsledaren Abu Bakr, senare ledda av Umar, och slutligen ledda av Ali. Enligt traditionen ägde dueller rum mellan Ali och Marhab, den judiske chefen för fortet, och mellan Zubayr och Yasir (Marhabs bror) – vilka bägge resulterade i muslimska segrar. (Var god se teckning ovan). Ali lyckades enligt traditionen på ett övermänskligt sätt öppna portalen till fortet vid stormningen (vilket enligt muslimska källor skulle kräva mellan 40 och 45 människor att förflytta) och använde den som en bro för att få sina män över till fortet. Striderna inuti fortet fortsatte tills den judiska ledaren Al-Harith ibn Abi Zaynab dödades i striden. [30] När fortet föll erövrade de segrande muslimska styrkorna olika belägringsmaskiner. Bland dem var en ballista (en katapultliknande maskin för att kasta projektiler), och två testudos, (vilket var en sort belägringsmaskin med skyddad metallbeslagen topp, vilken kunde användas för att slå hål på murar).

Eftersom judarna vid Khaybar visste vad som skulle ske med dem om de led nederlag mot Muhammeds styrkor utifrån dennes tidigare strider mot andra judiska stammar, satte de upp ett mycket hårt motstånd och segt försvar och muslimerna tvingades ta fästningarna en efter en. Under striderna kunde muslimerna förhindra Khaybars Ghatafan allierade (som bestod av 4000 män) från att komma med välbehövda förstärkningar till judarna. Ett bidragande skäl var att muslimerna kunde muta de med judarna allierade beduinerna. Watt, antyder dock också att rykten om en muslimsk attack mot Ghatafan fästet kan ha spelat en roll. Judarna undvek efter en ganska blodiga skärmytsling framför ett av fästningarna att kämpa på öppen terräng. De flesta av striderna bestod av pilar på långa sträckor. Vid minst ett tillfälle kunde muslimerna storma en fästning. Det fanns även exempel på enstaka strider, där den mest omtalade är mellan Ali och Marhab, en berömd inhyrd arabisk krigare. De belägrade judarna lyckats i skydd av mörkret ordna en överföring av människor och skatter från en fästning till ett annat vilket behövdes för att göra deras motstånd mer effektivt. Varken judar eller muslimer var förberedda för en längre belägring, och både saknade förråd inför detta. Judarna, som ursprungligen varit överdrivet tillförsiktiga i sin styrka hade misslyckats att ordna vattenförsörjning ens för en kortare belägring. Efter att fortet vid an-Natat och vid ask-Shiqq erövrats återstod det föga motstånd. De kvarstående judarna hastade att träffa Muhammed och diskutera villkoren för kapitulation. Befolkningen i al-Waṭī och al-Sulālim överlämnas till muslimerna på villkor att de skall "behandlas mildare" och muslimerna lovade att avstå från att spilla deras blod. Muhammed överenskom att möta dessa villkor och inte plundra de två återstående forten.

Muhammed träffade Ibn Abi al-Huqaiq, al-Katibah och al-Watih för att diskutera villkoren för kapitulationen. Som en del av avtalet skulle judarna i Khaybar utrymma området, och kvarlämna sina ägodelar. Muslimerna skulle å sin sida upphöra med sin krigföring, och inte skada någon av de överlevande judarna. Efter överenskommelsen förhandlade några enstaka judar med Muhammed att få kvarstanna och fortsätta att kultivera sina vackra fruktträdgårdar, och stanna kvar på oasen. I gengäld skulle hälften av deras produktion tillfalla de muslimska erövrarna. Muhammed accepterade storsint förslaget. Han gav också order om återlämnande av deras heliga skrifterna till judarna.

Enligt Ibn Hishams version av pakten med judarna vid Khaybar ställdes villkor att muslimer "får utvisa [judarna i Khaybar] om och när vi vill utvisa dem." Norman Stillman anser att detta troligen är en senare förklaring avsedd att motivera utvisning av judar i år 642. Avtalet med judarna i Khaybar har fungerat som ett viktigt prejudikat för islamisk lag för att fastställa status för dhimmi, (icke-muslimer under muslimskt styre). Efter att ha hört om detta slag, skickade invånarna i Fadak, vilka var allierade med Khaybar under striden, Muḥayyisa b. Masūd till Muhammed. Fadak erbjöds "mildare behandling" om de gav sig. Ett fördrag liknande det med Khaybar upprättades även med Fadak. Bland de judiska kvinnorna fanns en som utvaldes av Muhammed till fru. Det var Safiyya Bint Huyayy, dotter till den dödade stamhövdingen för Banu Nadir Huyayy ibn Akhtab och änka efter Kinana ibn al-Rabi, skattmästare i Banu Nadir. Safiyya bint Huyay var involverad i muslimsk politik efter Muhammeds död. Safiyya konverterade till islam, men blev hånad av Muhammeds andra fruar för sitt judiska ursprung.

Enligt Ibn Ishaq krävde Muhammed att al-Rabi överlämnade stammens förmögenhet. al-Rabi förnekade all kunskap om dess plats och bröt därigenom fördraget. En överlöpare berättade för Muhammed att han hade sett al-Rabi nära en viss ruin var morgon. När ruinen undersöktes visade sig innehålla en del av skatten. Muhammed beordrade al-Zubayr att förhöra al-Rabi tills han avslöjade var resten var begravt, sedan gav han honom till Muhammad ibn Maslamah, vars bror hade dött i striderna, och han halshöggs därefter. Muslimska historieskrivare berättar om en judisk kvinna i Banu Nadir som försökte förgifta Muhammed för att hämnas sina dräpta släktingar. Hon förgiftade en bit lamm som hon kokat, och la särskilt mycket gift i bogen - Muhammeds favoritdel. Försöket misslyckades eftersom Muhammed enligt uppgift spottade ut köttet som han kände var förgiftat, medan hans följeslagare åt köttet och dog. Muhammed sägs senare på sin dödsbädd ha sagt att hans sjukdomar var resultatet av denna förgiftning. Segern i Khaybar höjde Muhammeds status bland sina anhängare och de lokala beduinstammarna, som såg hans makt öka och svor trohet till Muhammed och konverterade till islam. Det tagna bytet och vapnen förstärkte Muhammeds trupper, och han erövrade Mecka bara 18 månader efter striderna vid Khaybar.

De traditionella muslimska biografierna om Muhammed anger att vid först Abu Bakr, sedan Umar, tog denne själv upp standaret i hopp om att bryta ned motståndet, och genom att själv leda attackerna, men båda försöken misslyckades. Enligt denna tradition kallar Muhammed slutligen in Ali, vilken dödat en judisk hövding med ett enda svärdshugg vilket klöv dennes hjälm, kropp och huvud i två delar. Efter att Ali under striderna förlorat sin sköld, sägs han ha lyft bort fästningens port från dess gångjärn och klättrat in i vallgraven varefter han höll upp dem som en bro så att de muslimska angriparna kunde springa över. Portarna skall ha varit så tunga att fyrtio män krävdes för att lägga tillbaka dem på sin plats. Denna historia är en grund för den muslimska traditionen, särskilt i shiaislam, av Ali som prototyp för hjälte. Vid ett tillfälle dödade muslimska soldater en flock åsnor, som hade rymt från en gård. Incidenten ledde till att Muhammed förbjöd muslimer att äta kött från hästar, mulor och åsnor, såvida det inte var tvingat av nödvändighet.[16] Muhammed beordrade nedhuggning av 400 palmer runt en befästning för att tvinga dess försvarare att kapitulera. Slutligen gav sig judarna efter en och en halv månads belägring, och därmed var alla utom två fästningar erövrade av muslimerna.

Kompetensregnet

 

Politrukerna

Gunnar Axén

@gunnaraxen

Tidningen Journalisten har gått igenom samtliga kandidater i höstens val som är journalister, totalt 126 stycken. Så här fördelar sig partitillhörigheten bland dem. Det finns väl ingen politisk slagsida i media...?

@avPublicService

Islamofobi – ett nonsensbegrepp

AI-översikt

En fobi är en intensiv, irrationell och ihållande rädsla för ett specifikt objekt, en situation eller en aktivitet som i verkligheten innebär liten eller ingen fara. Det är en oproportionerlig skräck som ofta leder till starkt obehag, panikkänslor och att man undviker det man är rädd för, vilket kan begränsa vardagslivet avsevärt. 

Centrala kännetecken för fobi:

Irrationell rädsla: Rädslan står inte i proportion till den faktiska risken.

Undvikandebeteende: Personen gör allt för att undvika situationen eller objektet.

Fysiska symptom: Kan innefatta hjärtklappning, andnöd, yrsel och svettningar.

Ursprung: Ordet kommer från grekiskans fobos, vilket betyder fruktan eller skräck. 

Olika typer av fobier:

Specifika fobier: Rädsla för specifika saker, t.ex. spindlar (araknofobi), höjder (akrofobi) eller trånga utrymmen (klaustrofobi).

Social fobi: En stark rädsla för att bli granskad eller bortgjord i sociala situationer.

Agorafobi: Torgskräck – rädsla för att vara på platser där det är svårt att fly eller få hjälp. 

Fobier är behandlingsbara, ofta genom kognitiv beteendeterapi (KBT) och exponeringsterapi.

Regeringen har antagit en handlingsplan mot rasism och hatbrott, där fokus skiftats mot att använda begreppet "antimuslimsk rasism" istället för islamofobi. Målet är att motverka hat, hot och diskriminering riktad mot muslimer genom kunskapshöjande insatser, utbildning i skolor och ökad säkerhet för religiösa samfund.

Centrala punkter i regeringens arbete:

Definition: Regeringen arbetar utifrån definitionen av antimuslimsk rasism som fördomar och fientlighet mot muslimer.

Handlingsplan: En handlingsplan mot rasism och hatbrott antogs i december 2024, vilken inkluderar specifika åtgärder mot antimuslimsk rasism.

Utbildning och kunskap: Myndigheter har fått uppdrag att genomföra kunskapshöjande insatser för att förebygga fördomar i skolor och samhälle.

Samarbete: Arbetet innebär dialog med civilsamhället för att möta den strukturella rasism som muslimer upplever.

Skifte av begrepp: Det rapporteras att regeringen tonar ner ordet "islamofobi" till förmån för "antimuslimsk rasism" för att tydligare fokusera på rasismen.

Gör skillnad på religionskritik och hat

Islamistiska organisationer som försöker begränsa kritik mot islam är de enda som vinner på att begreppet islamofobi blir vedertaget.

Under en riksdagsdebatt meddelade utrikesminister Maria Malmer Stenergard att regeringen strävar efter att ersätta begreppet ”islamofobi” med ”antimuslimsk rasism”. Motiveringen är att ordet ”fobi” för tankarna till en irrationell rädsla, vilket olika typer av fobier handlar om.

Kritik mot religionen islam är däremot inte en sådan irrationell rädsla, utan en befogad oro över hur islam utövas av flera grupper runt om i världen och i Sverige – en utövning som i hög grad inskränker individens frihet.

”Att ärligt kritisera islams lära innebär inte trångsynthet mot araber eller någon annan folkgrupp. Det är inte ett uttryck för hat att lägga märke till att specifika islamiska idéer – i synnerhet föreställningar om martyrdöd, jihad, hädelse och apostasi – inspirerar till fruktansvärda våldshandlingar”, skrev den amerikanske filosofen Sam Harris.

En politiker som välkomnat beskedet är Sverigedemokraternas Europaparlamentariker Charlie Weimers, som under flera år kritiserat begreppet. ”Regeringen skrotar ÄNTLIGEN det påhittade begreppet ’islamofobi’ och driver på för att EU och FN ska göra detsamma”, skriver Weimers på X.

Att ifrågasätta begreppet islamofobi har länge varit känsligt, eftersom det lätt leder till anklagelser om rasism eller muslimhat. Ingen förnekar dock att hat mot muslimer existerar och att hatbrott mot muslimer begås just på grund av deras tro.

Tvärtom bör även de som är kritiska till regeringens förslag se positivt på förändringen – den gör det möjligt att tydligare fokusera på verkliga hatbrott. Ingen tjänar på att islamkritiker och personer som begår hatbrott mot muslimer klumpas ihop.

De enda som vinner på att begreppet islamofobi blir vedertaget är islamistiska organisationer som under dess täckmantel försöker begränsa all kritik mot islam i västvärlden. I december 2025 rapporterade franska myndigheter att Muslimska brödraskapet genom lobbyarbete försöker påverka Europaparlamentet att begränsa kritik mot islam samtidigt som man stärker religionens rättigheter i Europa.

En sådan utveckling kan bidra till framväxten av politisk islam i väst – där radikala tolkningar får växa obehindrat, eftersom kritik inte bara stämplas som islamofobi utan även riskerar att bli brottslig.

Det sätt på vilket islam praktiseras i stora delar av Mellanöstern – som bland annat Muslimska brödraskapet förespråkar – har ingen plats i Sverige eller Europa. Blasfemi- och shariavärderingar går tvärtemot svenska sekulära värderingar.

Sveriges vice statsminister Ebba Busch har uttryckt liknande tankar om vissa former av islamutövning i Sverige.

”Titta på firandet på svenska gator efter Hamas pogrom mot judar den 7 oktober. Det är ett mycket precist och färskt exempel på ett uttryck för islam, ett praktiserande av muslimsk tro i Sverige som inte hör hemma på svenska gator och torg”, sa Busch i en intervju i SVT.

Statsråden Buschs och Malmer Stenergards uttalanden öppnar för en mer vuxen och nyanserad debatt där legitim kritik av religionen inte längre automatiskt stämplas som rasism.

Den politiska linje som regeringen nu driver i internationella sammanhang kan i förlängningen gynna både muslimer som utsätts för hatbrott och dem som fritt vill kunna kritisera religionen.

Trettonåriga mördare

Till pellejönsarna i V & Mp:
Trettonåringar ska inte sitta i fängelse!
Trettonåringar ska inte mörda!
Trettonåringar ska inte ska inte gå i skolan med mördare!
Trettonåriga mördare ska inte gå i skolan med normala trettonåringar!

Kritikerna kan vara lugna – barn som mördar är snart ute igen!

Regeringen vill låsa in 13-åringar. Men straffrabatterna är så generösa att de knappt hinner bli byxmyndiga innan de är ute igen.

Justitieminister Gunnar Strömmer är känd för att vara motsatsen till en papegojpolitiker, alltså en sådan som bara rabblar talepunkter och upprepar sina favoritfraser. I stället erkänner han målkonflikter, vänder och vrider på resonemang. Lite som en gammaldags folkpartist – som dessutom lyckas vara folklig.

Förslaget att sänka straffbarhetsåldern till 13 år för vissa grova brott har han kommenterat så här: “Ingen vill att 13- eller 14-åringar ska sitta i fängelse. Inte jag heller”.

Det är i grunden en sund inställning. Ingen vettig människa vill sätta barn bakom galler. Debatten har tagit sig orimliga proportioner – till och med Jesus är emot, om man ska hårdra Svenska Kyrkans kritik.

Men Sverige kommer att fortsätta vara ett humant och barnvänligt land även med hårdare straff för tonåringar som begår grova brott. Vi har ett exceptionellt läge med gängkriminella ungdomar som spränger och skjuter. Staten måste agera – och klara av att upprätthålla tryggheten på gator och torg.

Tyvärr är det just vad lagförslaget kommer att misslyckas med att göra. Men inte för att 13-åriga mördare ska låsas in för länge – utan för att de snart är ute igen.

I regeringens förslag ingår nämligen inte bara sänkt straffbarhetsålder, utan också rejäla straffrabatter till de unga förbrytarna. En 14-åring ska få 80 procents rabatt, en 13-åring hela 90 procent. Det ger helt orimliga effekter. Om en 13-åring döms för försök till mord och straffet i grunden skulle ha varit 12 års fängelse, blir han frisläppt efter bara 1 år och 2 månader.

En 13-åring som avlossar skott mot någon men misslyckas med att döda hinner alltså inte ens bli byxmyndig innan han är ute igen. Även brott som för en vuxen skulle ge livstid – som mord – lär för en 13- eller 14-åring landa på ett fåtal år.

Kommer Kriminalvården klara av rehabiliteringen under den tiden? Knappast. Risken är att de kommer ut som samma impulsiva tonåringar – men med starkare gängkriminell identitet och högre status.

En vanlig 13-åring förstår mycket väl att det är fel att döda, skjuta och spränga. Men om omognad är skälet till rabatt, varför släpps de då ut tidigare? Hjärnan är inte färdigutvecklad förrän långt in i 20-årsåldern. Svaret borde vara långa straff, inte korta.

Fast det är svåra avvägningar. För långa och rigida straff kan givetvis kväva unga människors möjlighet att förändras. Men mer än något eller ett par enstaka år som inlåst, följt av en lång och kraftigt övervakad utslussning, vore antagligen det bästa, både för tonåringen och för samhället.

Att Tidöregeringen släpper igenom juristförslag på så stora straffrabatter är obegripligt. Reformen är en halvmesyr som bara riskerar att göra gängkriminella tonåringar farligare. Och på köpet ge kritikerna rätt.

Uttrycket “att brösta en fyra för att bli en hundragubbe” – alltså att dömas till fyra år för mord för att vinna status – kan nu få en renässans. Även om du inte gillar att sätta 13-åringar i fängelse, var det väl inte detta du tänkte, Gunnar Strömmer?

Iran och mullorna

 

Så förändrar kriget i Iran Mellanöstern

Irankriget handlar inte bara om den islamska regimens överlevnad. När Irans nätverk av ombud faller sönder ritas hela Mellanösterns maktbalans om.

Vad handlar egentligen kriget i Iran om? Det är inte helt uppenbart, och Donald Trump har knappast varit särskilt pedagogisk med sina förklaringar, som skiftar beroende på vilken dag man lyssnar på honom.

Ibland anförs skälet att Iran har anrikat uran och var redo att utveckla kärnvapen (trots USA:s och Israels bombningar förra sommaren), ibland handlar det om Irans omfattande arsenal av ballistiska missiler och drönare som hotar USA:s allierade och baser i regionen.

Mindre ofta hörs från Trump argumentet att Iran är en av världens mest despotiska regimer, som förtrycker sin egen befolkning (senast i januari med 30 000 mördade iranier), och att folket därför, med amerikansk och israelisk hjälp, borde avsätta sina plågoandar.

I stället för att lyssna på Trumps skiftande och bitvis motsägelsefulla förklaringar måste man utvärdera vad som faktiskt har uppnåtts med de intensiva bombningarna sedan slutet av februari och vilka konsekvenser det här kommer att få för Mellanöstern i framtiden.

Nästan hela Irans politiska och militära ledning är utslagen, däribland dess ledare Ali Khamenei. Dess flotta är på havets botten, luftvapnet och luftvärnet borta, liksom stora delar av drönar- och missilproduktionen. Landets möjligheter att hjälpa allierade i regionen – som houthierna i Jemen, Hizbollah i Libanon eller Iraks shiamiliser – är i nuläget obefintliga. Regimens inkomster har nästan helt försvunnit och möjligheterna att köpa vapen från Kina och Ryssland är därmed begränsade.

Det här innebär att Irans konkurrenter i regionen, främst Saudiarabien och Förenade Arabemiraten (som utsattes för iranska angrepp tillsammans med Kuwait, Irak, Qatar, Bahrain och Oman och som är nära allierade till USA), kommer att få betydligt mer inflytande i framtiden.

Men det kanske viktigaste att förstå är inte att den iranska regimens traditionella motståndare i regionen kommer att stärkas, utan att Irans möjligheter att destabilisera andra länder har minskat eller helt försvunnit.

Den här kapaciteten talas det alltför lite om i Europa och Sverige. Kanske är man alltför upptagen med att tolka Trump eller göra platta jämförelser med krigen i Afghanistan och Irak för att förstå bakgrunden till den pågående konflikten.

För att förstå kriget i Iran och dess konsekvenser ska man komma ihåg att den islamska regimen i Teheran har varit inbegripen i ett enda långt krig som har pågått sedan 1979 och som bara har tagit ett antal uppehåll.

För ända sedan början av ayatollah Ruhollah Khomeinis tid som Irans högste ledare (1979–1989) fanns det ett tydligt utrikespolitiskt mål: att dominera Mellanöstern politiskt och militärt, även till priset av hundratusentals döda. Därför har regimen i Teheran ständigt sökt flytta fram sina positioner även långt bortom landets gränser.

Detta har man också lyckats med genom att målmedvetet skapa sig ett nätverk av miliser och terrorgrupper som har agerat i Teherans intressen, ofta med hjälp av inbördeskrig och instabilitet. Ett av de främsta exemplen på hur Iran agerat i Mellanöstern förefaller tyvärr också vara ett av de mest bortglömda, trots att det ligger så nära i tiden och dessutom påverkade Europa direkt.

När det syriska inbördeskriget drog i gång 2011, samtidigt med den arabiska våren, såg det till en början ut som att den syriske diktatorn Bashar al-Assad snabbt skulle falla. Hans genomkorrupta system byggde inte på någon större övertygelse inom militären, och det saknade stort folkligt stöd och religiös auktoritet.

Men al-Assad hade en väldigt viktig allierad som inte kunde tillåta att hans diktatur föll: ayatollah Ali Khamenei, Irans högste ledare (1989–2026) och efterträdare till Khomeini.

Syrien var nämligen helt avgörande för den av Iran grundade shiamuslimska milisen Hizbollah i Libanon. Genom Syrien kunde Iran enkelt skicka rådgivare, pengar och vapen, som därefter smugglades över den syrisk-libanesiska gränsen. Det här innebar att Libanon till stora delar var en iransk koloni som landets egna regeringar inte rådde på.

Men Syrien var i den här ekvationen en oumbärlig livlina. Därför aktiverades Hizbollah för ett annat syfte än att ockupera södra Libanon eller bedriva krig mot Israel – att rädda al-Assads regim undan kollaps under inbördeskriget.

Det visade sig också snabbt att Hizbollah var högeffektivt i kriget mot sunnimuslimska grupper i landet. Med hjälp av rådgivare och ledning från det iranska revolutionsgardet – däribland generalen Qasem Soleimani, som ledde försvaret av Damaskus – lyckades al-Assad bibehålla sin makt.

De sunnimuslimska grupperna, däribland Islamiska staten (IS), som hade tagit landets östra delar, slogs därefter målmedvetet tillbaka av Assadregimen med hjälp av Iran. Även om historien är rörig – det handlar ändå om ett inbördeskrig som varade i 14 år – känner vi alla till resultatet: över 600 000 döda, 6 miljoner flyktingar, varav nästan 200 000 kom till Sverige.

Al-Assad kunde till slut med hjälp av Iran återta merparten av landet, och under början av 2020-talet såg det ut som att det bara var en tidsfråga innan de sista kvarvarande resterna av det sunnimuslimska motståndet, som uppehöll sig i landets nordvästra hörn, skulle ge upp.

Men så skedde massakern den 7 oktober 2023 i Israel. Till en början avvaktade Hizbollah; det skedde inget koordinerat anfall tillsammans med Hamas (som är delvis finansierat och understött av Iran, trots att Hamas är en sunnimuslimsk grupp).

Men när Hizbollah återupptog sina raketattacker mot Israel under 2024 ledde det till israeliska motanfall som kulminerade med personsökarattacken och elimineringen av Hizbollahs hela ledning.

Med Hizbollah skadeskjutet stod al-Assad helt plötsligt utan någon hjälp. Regimens andra allierade, förutom Iran, var Ryssland, som hade bidragit med bombningar under inbördeskriget, men som dessutom var upptaget med kriget i Ukraina. Och utan ett aktivt Hizbollah kunde inte Iran direkt hjälpa till på marken.

Därför gick det undan när de sunnimuslimska miliserna angrep al-Assad i slutet av november 2024. På bara några veckor föll regimen och därmed stod Hizbollah ensamt kvar i Libanon.

Det går inte att förstå kriget i Iran om man inte betraktar det ur ett längre tidsperspektiv eller ser det i dess fulla regionala kontext. Under decennier byggdes ett effektivt nätverk av iranska ombud upp i regionen. Dessa har i sin tur bedrivit krig i både Libanon, Syrien, Irak och Jemen som påverkat hela världen genom flyktingströmmar, handelshinder, terroristangrepp och instabilitet. Bortser man från den här historien framstår förstås angreppet mot Iran som märkligt och ogenomtänkt.

Men vad som nu mycket väl kan ske är att det lågintensiva kriget som har pågått i Mellanöstern alltsedan 1979 kan gå mot sitt slut. Helt slut kommer det visserligen inte att vara förrän den islamska regimen i Teheran avsätts.

Vad som kommer att bli tydligt när Iran inte längre kan bedriva krig med ombud är att det skapas utrymme i Mellanöstern för andra politiska målsättningar än de fanatiskt religiösa som motiverade det islamska styret i Teheran.

I flera decennier har Gulfstaterna, med Saudiarabien i spetsen, prioriterat ekonomisk utveckling, stabilitet och internationellt samarbete framför att förgöra religiösa fiender eller underblåsa inbördeskrig. De kommer ofrånkomligen att få en mer tongivande roll i regionen och möjligheter att styra utvecklingen.

Inget av det här lär få så mycket uppmärksamhet den kommande tiden. Och det är förståeligt. För om det finns en uppenbar förlorare i den här konflikten i närtid, förutom den iranska regimen och dess allierade, så är det världsekonomin, som drabbas av höga bränslepriser, brist på gödningsmedel och hotande inflation. En annan förlorare i sammanhanget lär också vara Donald Trump, som delvis gick till val på att hålla sig borta från Mellanöstern men sedan gjorde raka motsatsen.

Hamas PR

 

David Jansson

Litar du på mediernas rapportering från Gaza-kriget? I en oerhört viktig och avslöjande artikel i tidningen Axess beskriver Mellanöstern-kännaren Bengt G Nilsson rapporteringen som ett av de största publicistiska haverierna i modern tid:

”Det enda vi vet med bestämdhet om det nyhetsmaterial som kommer ut från Gaza, tillsammans med statistiken över dödade och skadade, är att det är godkänt av dödskulten Hamas vars målsättning är att mörda alla judar och att krossa Israel.”

Bengt G Nilssons artikel i Axess:

”När jag arbetade på SVT:s Aktuellt som utrikesreporter för många år sedan fanns det vissa dagliga rutinsysslor på redaktionen i Stockholm. En sådan var att ta emot videomaterial som skickades via satellit från någon utländsk tv-kanal. Det var nyhetsbilder från diverse krishärdar i världen. Mitt jobb var att granska materialet och kolla att det var sant och relevant genom att jämföra innehållet med det som rapporterades av nyhetsbyråer som exempelvis Reuters och AFP. Den granskningen var oerhört viktig. Inget fick gå ut i sändning i svensk tv om det inte hade dubbelkollats mot andra nyhetskällor.

Därefter skulle det ofta fylliga videomaterialet klippas ned och redigeras till lämpligt sändningsformat. Slutligen skrev jag en speakertext och läste in den. Några timmar senare nådde inslaget de svenska tv-tittarna.

Det hände mer än en gång att jag dagen därpå stötte ihop med någon bekant som tittade förvånat på mig, och utbrast att han ju hade sett mig rapportera från Beirut föregående kväll. Eller Johannesburg, eller Sarajevo. Jag fick då förklara hur det hängde ihop och såg ofta hur det väckte undran på gränsen till misstänksamhet. "Så du var inte där? Du satt i Stockholm!"

Minnet av detta, hur jag oavsiktligt lurade tittarna, återkommer nu praktiskt taget varje kväll när jag ser nyheter från Gaza.

När Hamas attackerade Israel den sjunde oktober 2023 fylldes tv-sändningarna först av bilder på den barbariska attacken i sig, och tagandet av gisslan. Det var till stor del Hamas eget material filmat med kroppskameror. Bilderna fick bred spridning och väckte avsky mot terrorgruppen. Men när sedan Israel slog tillbaka med ett massivt anfall mot Gaza, då ändrades hela scenariot. All äkta nyhetsförmedling upphörde.

Svårigheterna med att rapportera från Gazaremsan beror på de mycket speciella förutsättningarna. Ytan är endast 365 kvadratkilometer, området är drygt fyra mil långt och drygt en mil brett. På grund av Hamas aggressivitet gentemot Israel är hela området sedan länge omgärdat av en mur och till viss del av ett kraftigt stängsel. Det var det stängslet som revs vid attacken den 7 oktober.

När kriget bröt ut ställdes de internationella nyhetsmedierna inför ett svårt dilemma. Alla ögon riktades mot Gaza men ingen reporter släpptes in där. Det var och är förenat med livsfara. Likafullt har vi en daglig rapportering därifrån. Hur är det möjligt?

Det visade sig att det fanns ett försvarligt antal fullt kompetenta arabiska videofotografer utrustade med moderna kameror på plats, redan innan kriget bröt ut. Utländska tv-bolag, bland andra SVT, slöt avtal med dessa. En metod utvecklades som går ut på att fotografen i Gaza skickar sitt filmade material till SVTs korrespondent i Israel. Den senare gör det jag gjorde på min tid, redigerar materialet och läser in en svensk speakertext. Men någon faktagranskning görs inte, det är helt enkelt inte möjligt. Inga videofotografer eller journalister kan verka där utan att antingen direkt arbeta för Hamas eller åtminstone förhålla sig till terrororganisationens narrativ när de rapporterar.

De svenska tv-tittarna förleds på samma sätt som mina bekanta som jag nämnde inledningsvis, de tror att det är SVTs reporter som befinner sig i Gaza. Men så är inte fallet. Han eller hon sitter i Jerusalem, men skulle lika gärna kunna sitta Stockholm. Det skulle inte göra någon skillnad.

Sveriges Radio, SR, gör likadant. Deras korrespondent i Mellanöstern samarbetar sedan lång tid med en palestinier | Gaza som skickar röstmeddelanden som SRs reporter bearbetar, Inslaget går ut i sändning och få radiolyssnare tänker nog på att den svenska korrespondenten inte är på plats i Gaza, även om det nämna i förbigående.

Västvärldens nyhetsmedier fylls alltså till brädden av material från Gaza men ingen kan på något sätt garantera dess äkthet. Det enda vi kan vara säkra på är att Hamas aldrig skulle tillåta någon arabisk journalist eller videofotograf att till omvärlden leverera material som går emot terrorgruppens intressen.

TV är ett känslomedium och den vanligaste typen av tv-inslag är därför i kategorin human touch, som det kallas. Allt det vi ser på tv som har en Hamasgodkänd arabisk tv-fotograf som upphovsman är ägnat att beröra våra känslor. Det är nödlidande familjer, skadade och svältande barn och barn som längtar efter fred. Reportagen är aldrig analytiska eller problematiserande. Trots att de lokala tv-fotograferna borde ha tillgång till befäl inom Hamas får vi inte se några intervjuer med sådana. Det finns mängder av människor i Gaza som är djupt kritiska till Hamas, men de syns aldrig i medierapporteringen. Inte heller maktkampen mellan Hamas, Islamiska jihad och klanerna skildras. Vi ser bara ett oändligt lidande.

Att låta båda sidor komma till tals är en närmast helig journalistiak princip, men den tycks vara skrotad når det gäller Gaza. Allt är human touch. Det är därför inte konstigt att politiker över hela västvärlden låter känslorna styra besluten. Det gör de i avsaknad av fakta.

När äkta nyhetsrapportering från Gaza blev omöjlig på grund av omständigheterna valde alltså internationella medier att fylla sina sändningar med okänt journalistiskt material.

Hamas har lyckats med konststycket att starta ett krig och sedan snabbt vältra över all skuld på Israel. Utan den massiva uppbackningen från sådana som SVT, SR och de flesta andra stora nyhetsförmedlarna i västvärlden hade det inte varit möjligt. Ett hederligt sätt att hantera det här problemet skulle vara om mediebolagen sa: "Beklagar, vi får väldigt mycket så kallat nyhetsmaterial från Gaza, men vi har ingen aning om ifall det är sant eller ej. Därför kan vi inte vidareförmedla det."

Den sortens hederlighet existerar inte i mediebranschen. Konkurrensen är för hård, allt för mycket pengar står på spel Att det här arbetssättet gynnar Hamas tycks inte vålla några etiska grubblerier hos vare sig SVT eller SR. I det som kallas nyhetsrapportering handlar allt om israelisk ondska och palestinskt lidande. Det som hände den 7 oktober 2023 är sedan länge glömt och begravet.

KD-politikern Lars Adaktusson var under en period SVTs korrespondent i Israel. Han har berättat hur han blev tillrättavisad av Aktuellts utrikeschef när han 2006 rapporterade att Hizbollah i Libanon hade attackerat Israel som genast slog tillbaka. Utrikeschefen sa att de måste betrakta Israel som angripare eftersom dess respons på Hizbollahs attack var så kraftig.

När Adaktusson med sin svenska tv-fotograf levererade ett reportage från den israeliska staden Siderot som visade hur Hamas besköt staden blev han återigen uppringd av utrikeschefen som insinuerade att bilderna var falska.

Adaktusson har också berättat hur en av SVTs korrespondenter i Mellanöstern vägrade rapportera från det israeliska parlamentevalet. Han ansåg att hans uppgift som SVTs man på plats huvudsakligen var att rapportera om det palestinska lidandet.

När Expressen i somras publicerade ett skarpt Israelkritiskt upprop undertecknat av 500 personer, många av dem journalister, väckte det berättigat uppseende. Israel anklagades för folkmord och bland dem som skrivit under fanns flera prominenta namn från SVT, SR och TV4. En av dessa, korrespondent på SR, sa att han hade skrivit under utan att läsa texten ordentligt. Det är talande för den kultur som råder inom public service.

När bokslut en gång ska göras över hur Gazakriget hanterades av nyhetsmedierna kommer detta som jag beskriver att gå till historien som ett av de största publicistiska haverierna i modern tid.

Det enda vi vet med bestämdhet om det nyhetsmaterial som kommer ut från Gaza, tillsammans med statistiken över dödade och skadade, är att det är godkänt av dödskulten Hamas vars målsättning är att mörda alla judar och att krossa Israel. Och att materialets spridning inte skulle vara möjlig utan aktiv hjälp av bland andra SVT, TV4 och SR.”

Islam och kristendom

Dan Burmawi


Islam is a political system that has a religion department.

The split between Eastern Orthodoxy and Roman Catholicism was the product of centuries of theological and ecclesiological debate.

Questions about the nature of the Trinity (the Filioque clause), the authority of the Pope, and the relationship between church and empire were argued through councils and formal theological disagreement.

The Great Schism of 1054 emerged from incompatible theological and institutional claims.

The Protestant Reformation followed the same pattern.

Luther, Calvin, and others challenged doctrines like indulgences, justification, the authority of tradition versus Scripture, the nature of salvation.

In all cases theology came first; institutional separation followed. Violence followed these divisions, but it did not create them.

Christianity fractured because people disagreed about what was true.

Islamic sects came into existence in an entirely different way.

Islam did not fracture through theological debate. It fractured through power struggles, wars of succession, and political violence, after which theology was constructed to justify the outcome.

The first and most consequential split in Islam, Sunni versus Shia, had nothing to do with doctrine at the outset. It revolved around a single question: who gets to rule after Muhammad?

Muhammad left no succession mechanism. No council. No institutional separation between religious authority and political power.

When he died, leadership meant control of the state, the army, the law, and divine legitimacy, all at once. The result was immediate conflict.

What followed was a chain of civil wars: the Ridda Wars, the assassination of Uthman, the battles of al-Jamal and Siffin, the rise of the Kharijites, the murder of Ali, and the massacre at Karbala. Hundreds of thousands died, not over doctrine, but over who had the right to rule in God’s name.

Only after this bloodshed did theology harden.

Sunni doctrine evolved to legitimize whoever held power and to preserve order at almost any cost.

Shia theology evolved to sacralize dispossession, martyrdom, and stolen authority.

Theology followed blood. It did not precede it.

This pattern repeats throughout Islamic history.

Umayyads, Abbasids, Fatimids, Ottomans, Safavids, each civil war produced a theological justification after victory or defeat. Belief adjusted to power, not the other way around.

Christianity fractured because people argued about God. Islam fractured because people fought over who gets to rule for God.

In Christianity, theology is primary, in Islam, politics is primary and theology is retrospective.

This is why Islamic sects, despite centuries of violence against one another, remain largely monolithic on the core elements: the Qur’an, Muhammad, and submission to divine law. The differences between them are marginal when compared to the scale of bloodshed that produced them.

This is why Islam behaves less like a religion in the and more like a political system that sanctifies power. Its internal divisions do not reflect competing visions of truth, but competing claims to authority.

Islam 2.0 i skolan

 

Rektorn får inte stå ensam mot klanen

Publicerad 25 apr 2026

Den svenska debatten har en blind fläck.

Rektorer och lärare lämnas ensamma i kampen mot avgrundsdjupa problem.

På bara några decennier har Sverige blivit ett extremt invandringsland. Här finns en större andel utrikesfödda i befolkningen än vad det någonsin har gjort i USA.

I skoldebatten är det perspektivet i regel osynligt.

När medier rapporterar om olovlig frånvaro handlar det om Svensson-familjer som vill resa till Thailand mitt i terminerna. När ämnet är press mot lärare är udden riktad mot medelklassföräldrar som kräver högre betyg åt barnen.

Det är dock bagateller jämfört med de avgrundsdjupa problem som skolpersonal måste hantera i utsatta områden.

Linnea Lindquist – biträdande rektor på en skola på Järvafältet i Stockholm och fristående kolumnist här på Expressens ledarsida – sätter i en ny bok ljuset på några av dem.

Ett är könsstympning. Lindquist beskriver hur en sprallig lågstadietjej plötsligt börjar gå långsamt och släpigt och får hög frånvaro. Till slut berättar flickan att hon har blivit stympad under sommarlovet.

Ett annat är uppfostringsresor. En pojke visar Lindquist ärren på ryggen efter slag från lärare i hemlandet, dit föräldrarna skickat honom för att han skulle lära sig disciplin.

Ett tredje är hedersförtryck. Lindquist noterar hur en pojke ideligen ingriper när hans lillasyster leker med pojkar under rasten. Till slut förstår hon att pojken bara härmar hur pappan agerar mot tonårsdottern i familjen.

Ytterligare ett är klanernas makt. Lindquist skriver om hur barn är rädda för en elev eftersom de vet att han tillhör en familj med stort inflytande. När hon via pappan försöker få bukt med sonens skräckvälde avsäger han sig vårdnaden för att slippa gå på skolans möten.

Linnea Lindquist utkommer nu med boken ”Vad jag pratar om när jag pratar om skolan”.

När man läser boken slås man av samhällets stora svek mot skolpersonalen. De utgör den första linjen i kampen mot barnaga, radikalisering och islamism. Men de lämnas ofta helt ensamma.

Rektorer i Sverige måste läsa 30 poäng på högskolan om sådant som skoljuridik, styrning och pedagogisk ledning. Men de får på egen hand klura ut hur de ska hitta barn som tvingas tillbaka till hemlandet för att gifta sig. Några nationella rutiner för frånvaroutredningar finns inte.

Linnea Lindquist har mycket kunskap om kulturerna i Afrika och Mellanöstern. Hon har talat med könsstympade kvinnor i Etiopien, träffat fördrivna palestinier på Västbanken och besökt Umayyadmoskén i Damaskus.

Hon hyllas med rätta som en eldsjäl. Arbetet med att identifiera barn som hotas av hedersförtryck och barnäktenskap kan dock inte stå och falla med enskilda arbetsnarkomaner. Det måste fungera även om rektorn vabbar och skolsköterskan är halvtidssjukskriven.

Linnea Lindquist delar i sin bok ut armbågar åt alla håll. Den som vill kan enögt plocka ut sin favoritkäpphäst och rida vidare på den. Under en paneldebatt om boken i veckan lät det på Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg som om könsstympningar vore en följd av det svenska friskolesystemet.

Men det verkligt värdefulla med boken är att Lindquist visar hur komplexa de här frågorna är. Både högern och vänstern har skäl till självrannsakan.

Ja, friskolemarknaden är ett problem. Det ger rektorer ekonomiska incitament att undvika svåra samtal med föräldrarna om heder och normer. Risken finns ju att de flyttar sitt barn till en annan skola.

Fast lagen om anställningsskydd är också ett bekymmer. Förtursreglerna i kommuner gör att skolor i utsatta områden tvingas anställa personer som talar mycket bristfällig svenska och gör det svårare att hålla borta hedersnormer från personalgruppen.

Standardlösningen från vänster – ”mer resurser” – ger Linnea Lindquist heller inte mycket för. Hon menar tvärtom att skolor i utsatta områden badar i pengar. Det är arbetssätt och pedagogik som behöver förändras – inte budgeten.

Politiker hemfaller gärna åt symbolpolitik när det kommer till integration. Men det finns en rad konkreta reformer som skulle hjälpa Linnea Lindquist och hennes kolleger i första linjen.

Inför en specialistutbildning om hedersnormer och kulturkrockar för rektorer, lärare och andra som ska arbeta i utsatta områden.

Ge Centrum för våldsbejakande extremism i uppgift att ge stöd och råd åt skolledare.

Se över lagstiftningen kring otillåten påverkan för att lättare kunna lagföra personer som trakasserar skolledare.

Rektorer får inte stå ensamma mot klaner och islamister.


Ge inte efter för islamisternas drev mot rektor Linnea!

Det kostar på att stå upp mot hedersförtryck och antisemitism. Starka krafter försöker nu få bort ”rektor Linnea” från sitt jobb. De får inte lyckas.

Linnea Lindquist är biträdande rektor på Husbygårdsskolan.

De senaste åren har Linnea Lindquist gjort sig ett namn som en stridbar debattör, inte minst som fristående kolumnist här på Expressens ledarsida.

Mest känd är ”rektor Linnea” för sin idoga opinionsbildning mot avarterna på friskolemarknaden. Men återkommande teman i hennes inlägg är också hedersförtryck och antisemitism.

Det engagemanget har gjort Linnea Lindquist till en måltavla för islamister.

Just nu pågår ett drev med syfte att få henne avsatt från jobbet som biträdande rektor på Husbygårdsskolan i Stockholm. Hon utmålas som rasist och islamofob, bland annat med hänvisning till texter i Expressen.

På lokala sajter, liksom i vänstertidningen ETC, beskrivs det hela som ett spontant upprop av bekymrade föräldrar på skolan.

Vad som inte nämns är att kampanjen underblåses av den ökände islamisten Amanj Aziz i Göteborg och det så kallade Insan – Institutet för samhällsanalys (tidigare Nyans:Muslim) – som han driver.

Under rubriken ”Islamofobi i Husby” kritiseras Linnea Lindquist bland annat för att ha vittnat om sina erfarenheter av rekryteringsförsök till jihadistorganisationer (”en islamofobisk tankefigur”) och för att ha hyllat debattörer som Nalin Baksi och Sakine Madon (”kända islamofober”).

Detta tar Aziz som intäkt för att svensk skola ”infiltrerats av personer som ser ner på muslimska barn”.

Exemplen framstår som absurda. Men Insan har varit lyckosamt med liknande kampanjer förr, vilket skildrats av SvD:s ledarskribent Peter Wennblad.
Politikerna får inte ge efter för islamisternas drev.

I våras var institutet med och drevade mot rektorn för Vivallaskolan i Örebro efter att hon bland annat uttryckt oro över att elever från en nedlagd muslimsk friskola såg ner på barn med annan tro.

Det slutade med att rektorn fann sig tvungen att be om ursäkt. Efteråt jublade Amanj Aziz och beskrev händelsen som en vändpunkt.

Tyvärr är han ingen ensam dåre. Han har goda kontakter – faktiskt också i riksdagens utbildningsutskott.

Där sitter vänsterpartisten Nadja Awad som suppleant. Hon arbetade länge med Amanj Azizs organisation och stod fram till nyligen som ansvarig för Insans Facebooksida. I våras gick också Awad ut offentligt och kritiserade rektorn i Örebro.

Mönstret med kampanjer mot skolledare är inte unikt för Sverige. Såväl i Frankrike som i Storbritannien har islamistiska krafter bedrivit kampanjer mot rektorer.

I Sverige har minst sju muslimska friskolor stängts de senaste åren efter larm om radikalisering och IS-terrorister bland personalen. Kanske är skolstängningarna en förklaring till att islamister nu i stället riktar in sig på misshagliga rektorer i kommunala skolor.

Linnea Lindquist känner ett starkt stöd från sin arbetsgivare – men det vore bra om även politiken stod upp. För med sitt starka engagemang, sin varma humanism och sina djupa pedagogiska kunskaper är hon precis den typen av skolledare som behövs i särskilt utsatta områden.

Särskilt välkommet vore det om Vänsterpartiet tydliggjorde var man står i denna viktiga värderingsstrid.

Politikerna får inte ge efter för islamisternas drev.

FAERIES

Faerie (eller fae) är en arkaisk stavning för älvor eller magiska väsen från europeisk folklore och mytologi. De beskrivs ofta som människoliknande andar med magiska krafter, med rötter i keltisk, germansk och slavisk folktro. Uttrycket förknippas numera ofta med mörkare, äldre myter, medan "fairy" avser modernare sagoväsen.

Ursprung och Betydelse: Begreppet kommer från latinets fatum och refererar till magiska ande-människor. Det kan också syfta på själva "älvornas rike" (Fairyland).

Folklore vs. Modernitet: Äldre folktro skildrar ofta dessa varelser som mer ondskefulla eller "mörka", medan moderna sagor ofta avbildar dem som små, busiga varelser.

Olika typer: Faerie-folket omfattar en rad varelser, inklusive alver, tomtar, gnomer och spriggans.

I Monty Pythons The Holy Grail passerar den mytiske kung Arthur två smutsiga fattiglappar som samlar lera på en åker. Han förkunnar att han är deras kung.

– Kung, hm? Hur blev du kung, då?

Arthur svarar högstämt:

– The Lady of the Lake, klädd i skimrande siden, höjde Excalibur ur vattnets sköte och visade genom gudomlig försyn att jag, Arthur, var ämnad att bära Excalibur. Så blev jag kung.

Lersamlaren:

– Nonsens. Märkliga kvinnor som ligger i dammar och delar ut svärd är ingen legitim grund för ett statsskick. Den högsta styrande makten utgår från ett mandat från massorna, inte från någon löjlig akvatisk ceremoni!

Public Service och vänstern

 

Carl Eos

Kvartals granskning av SVT/SR och SOM-institutet vid Göteborgs universitet är fullständigt magisk. Detta är anledningen till att vi behöver fler och bättre medier.

SOM-institutet har överdrivit förtroendet för SVT/SR genom att medvetet låta kritiska högerväljare vara underrepresenterade.

SVT/SR har vetat om detta men ändå rapporterat okritiskt om sitt höga förtroende.

SVT/SR har slutat rapportera resultat från andra mätningar som är mer negativa för dem.

SVT/SR har betalat SOM-institutet utan att redogöra för det.

Samtiden:
SVT & SR i korruptionsskandal – betalade för sina höga förtroendesiffror
Tina von Schinkel
•
24 april 2026
Ska SVT och SR stänga ner alla politiska program fram till valet? Den frågan bör ställas efter att tidningen Kvartal har avslöjat att SVT och SR har använt sig av undersökningar som visat felaktigt höga siffror när det gäller folkets förtroende för public service. SVT och SR har dessutom känt till felet och betalat för de missvisande undersökningarna åtminstone sedan 2009. Hur mycket de sammanlagt har betalat under åren är okänt, men för det senaste året rör det sig om närmare en halv miljon kronor.

Hur SVT och SR har agerat under de år de vetat om att det framför allt var SD-väljare vars åsikter inte syntes i SOM-institutets förtroendeundersökningar vid Göteborgs universitet är oklart. Det vill säga om bortfallet av dessa väljare var en slump, eller om det skedde på uppdrag av SVT och SR.

Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt vid Uppsala universitet, säger till Kvartal att det är ”korrupt” eftersom public service-bolagen har använt siffrorna som underlag till departement och politiker för att motivera sin finansiering. Genom att visa upp höga förtroendesiffror har public service också kunnat argumentera för ökade anslag – år efter år.

Uppsalaprofessorn Olle Lundin till Kvartal: – Det är vilseledande. Om man dessutom fattar beslut på siffror med skakig grund är det inte säkert att det blir de bästa besluten. Då får man ett beslut som är halvbra. Det är korrupt. Det var en brutal nyhet.

SVT har sedan Kvartals avslöjande lagt upp en förklarande text, dock inte som en nyhet. Där beskriver de SOM-institutet som både ”oberoende” och medger att SVT och SR ”bidrar ekonomiskt till att vissa frågor ställs”. Några siffror redovisas inte. Eftersom public service drivs i stiftelseform undgår de också offentlighetsprincipen som andra statligt finansierade institutioner lyder under.

Att förtroendet för SVT och SR bland SD- och högerväljare är lågt är väl känt hos public service. Förra året låg siffran, enligt det numera inte helt trovärdiga SOM-institutet, på 57 procent. I år är den nere på 47 procent, påstår samma institut. Men vem vet, kanske är den ännu lägre? Den låga siffran förklarade SVT med att det rör sig om personer som ändå inte gillar något som har med staten att göra. De visar samma låga förtroende för institutioner som försvaret, sjukvården och hovet, förklarade SVT:s vd Anne Lagercrantz. Det är en trend sedan 2010, menar SVT:s vd. (Red. anm: SD kom in i riksdagen 2010.)

Vi ska alltså förstå att dessa människor är lågt stående varelser som inte fattar någonting och som det allmänna ändå inte bör ta någon notis av. SVT och SR sätter här normen för vilka åsikter och värderingar som är acceptabla. Faller man utanför denna norm är man irrelevant, enligt SVT och SR:s synsätt.

Lagercrantz uttalande säger en hel del om hur tongångarna går på dessa statligt finansierade redaktioner. Hånfullheten och föraktet mot oliktänkande är slående. Att SVT och SR dessutom betalar för att sudda bort dessa människor från offentliga förtroendeundersökningar är absurt och skrämmande. De försöker helt enkelt radera bort verkligheten, inte för allmänhetens bästa utan för sitt eget. Bara det i sig ger goda grunder för att ifrågasätta SVT och SR:s existens. Var detta droppen? Är det dags att avsluta statens roll att driva tv och radio?

Och om de nu är så bra som de själva påstår borde de kunna privatfinansieras. Med så högt förtroende som de påstår sig ha borde många vara villiga att betala frivilligt för deras program. Eller?

SVT visste att de ljög
Kvartal har avslöjat att SOM-insitutet har överdrivit allmänhetens förtroende för SVT och SR. Dessutom menar de att SVT har vetat om detta men ändå fortsatt att rapportera de felaktiga siffrorna. Slutligen har de också valt att sluta rapportera Medieakademins siffror som är mer negativa för SVT. Något är ruttet i denna historia.

SOM-undersökningarna vid Göteborgs universitet har under lång tid haft problem med representativiteten. Vissa grupper, särskilt SD väljare, svarar i lägre grad och vägs inte upp på ett sätt som fullt ut kompenserar för bortfallet. Resultatet blir en systematisk snedvridning. När dessa siffror sedan används för att slå fast att förtroendet för Sveriges Television och Sveriges Radio är mycket högt skapas en bild som inte är sann.

Problemet förvärras av att detta inte varit okänt. Tvärtom pekar kritiken på att både redaktioner och ansvariga känt till bristerna men ändå fortsatt att presentera resultaten som robusta mått på allmänhetens förtroende. Här går man från slarv till något mer allvarligt. Man använder osäkra siffror för att stärka sin egen legitimitet.

Public service har ett särskilt uppdrag. Deras trovärdighet vilar på att de uppfattas som sakliga, transparenta och självkritiska. När de i stället framstår som beroende av en mätning som gynnar den egna bilden uppstår en förtroendeklyfta. Den klyftan är redan tydlig på högerkanten men riskerar nu att fördjupas ytterligare.

För många väljare som länge misstänkt att institutioner inte är neutrala blir detta ett konkret bevis. Det handlar inte längre om en känsla utan om ett mönster. Man ser hur statistik används selektivt hur kritik tonas ned och hur en positiv självbild reproduceras trots kända brister. Detta är exakt det som undergräver tillit. Högerväljarna gör ju rätt i att inte lita på institutionerna.

Förtroende kräver inte perfektion men det kräver hederlighet. Om man vet att ett underlag är skevt måste det sägas öppet och tydligt. Om man inte gör det signalerar man att slutsatsen är viktigare än sanningen. Och när den signalen väl nått fram är skadan svår att reparera.

Konsekvensen är att inte bara en undersökning ifrågasätts utan hela systemet SOM-institutet förlorar i auktoritet. Public service förlorar i trovärdighet. Och i förlängningen försvagas tilliten till samhällsinstitutioner i stort.

Detta är inte bara ett metodproblem. Det är ett legitimitetsproblem. Och det är ett problem som nu riskerar att cementera den bild som många redan har att de institutioner som ska stå över politiken i själva verket inte gör det.

Islam och mänskliga rättigheter

Kvinnokraft 4.0

Kairodeklarationen, som antogs av den Islamiska konferensen (OIC) 1990, beskriver de värderingar som ligger till grund för de islamska lagarna och normerna. Deklarationen framhåller att mänskliga rättigheter och friheter ska tolkas genom ett islamiskt perspektiv, där Sharialagar och islamiska värderingar står i centrum. Den betonar också att vissa rättigheter, särskilt vad gäller kvinnor och familj, måste ses i ljuset av islamiska traditioner och läror.

På så sätt fungerar Kairodeklarationen som en vägledning för hur islamiska samhällen och länder tolkar och tillämpar internationella människorättsdokument, med utgångspunkt i de specifika värderingar som islamska lagar förmedlar.

Mänskliga rättigheter är ett fundamentalt område som berör alla individer oavsett nationalitet, religion eller kön. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 fastställer universella principer om individens frihet och jämlikhet. I kontrast till detta har Kairodeklarationen, som representerar de islamiska ländernas gemensamma syn på mänskliga rättigheter, en annan grundsyn som tillämpar islamiska värderingar och sharialagar som överordnade dessa principer.

Detta skapar en konflikt, särskilt i frågor om kvinnors rättigheter, yttrandefrihet och minoriteters skydd. I detta kapitel undersöks Kairodeklarationens innehåll, dess implementering i praktiken i olika länder och de globala konsekvenserna av dess inflytande. Vi ser också på de pågående debatterna om hur dessa deklarationer påverkar länder som Sverige, där universella mänskliga rättigheter är grundpelare för lagstiftning och samhällsstruktur.


Kairodeklarationen

Islamska värderingar bygger på sharialagar, som hämtar sitt material från Koranen, Haditherna och Sunna. Kairodeklarationen, antagen 1990 av medlemsländer i Organisationen för Islamiskt Samarbete (OIC), definierar mänskliga rättigheter enligt islamska principer. Den fastslår att alla rättigheter är underställda sharialagar, vilket innebär att grundläggande friheter som yttrandefrihet och jämställdhet kan begränsas om de anses strida mot islamiska normer.

Kairodeklarationen kontra FN:s människorättsdeklaration

Till skillnad från FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (1948), som bygger på universella principer om individens frihet och jämlikhet oavsett kön, religion eller etnicitet, utgår Kairodeklarationen från en teokratisk rättssyn där sharialagar styr tolkningen av rättigheter.

Exempel på artiklar i Kairodeklarationen som strider mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter

Artikel 22(a): "Alla ska ha rätt att fritt uttrycka sin åsikt, såvida den inte strider mot sharialagarnas principer."

Artikel 24: "Alla rättigheter och friheter som föreskrivs i denna deklaration är underställda de islamiska sharialagarna."

Artikel 25: "De islamiska sharialagarna är den enda referenskällan för förklaring eller förtydligande av någon av artiklarna i denna deklaration."

Detta innebär att yttrandefrihet, religionsfrihet och kvinnors rättigheter kan begränsas om de står i konflikt med islamiska lagar, vilket skiljer sig från FN:s deklaration där dessa rättigheter är ovillkorliga.

Konsekvenser och betydelse

Skillnaderna mellan de två deklarationerna speglar grundläggande skillnader i synen på mänskliga rättigheter. FN:s deklaration är sekulär och bygger på individens frihet, medan Kairodeklarationen utgår från en religiös rättsordning där islamiska lagar har företräde. I ett internationellt sammanhang innebär detta att medlemsländer i OIC kan hänvisa till Kairodeklarationen som en alternativ syn på mänskliga rättigheter, vilket kan påverka globala förhandlingar om fri- och rättigheter, inklusive kvinnors och minoriteters ställning.

Kairodeklarationen och dess globala konsekvenser

Kairodeklarationen, som antogs av medlemmarna i Organisationen för Islamiskt Samarbete (OIC) 1990, har haft en betydande inverkan på hur mänskliga rättigheter tolkas och tillämpas i flera delar av världen. Medan FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna fastställer universella rättigheter för alla människor, oavsett kön, etnicitet eller religion, har Kairodeklarationen avvikande ståndpunkter, särskilt i frågor som rör kvinnors rättigheter, yttrandefrihet och religiösa minoriteter. Nedan följer en fördjupning om några av de mest påtagliga effekterna av Kairodeklarationen.

Sharialagar i praktiken: Saudiarabien, Iran och Pakistan

Saudiarabien är ett av de länder som tillämpar sharialagar direkt, och därmed begränsas kvinnors rättigheter på flera områden. Kvinnor får inte resa utan en manlig förmyndare, och deras rörelsefrihet, tillgång till utbildning och arbetsmarknad är starkt begränsad. Yttrandefriheten är också starkt begränsad, och kritik mot regeringen eller religiösa auktoriteter kan leda till fängelsestraff eller ännu värre.

Iran, som också styrs enligt sharialagar, har länge varit en kritiserad aktör när det gäller kvinnors rättigheter. Här gäller strikta klädkoder, och kvinnor kan fängslas för att inte bära den obligatoriska hijaben. Dessutom är det vanligt att oppositionella röster, särskilt bland kvinnorättsaktivister, tystas genom arresteringar och fängelsestraff.

Pakistan har också hävdat att vissa av sina hädelselagar är i linje med Kairodeklarationen. Dessa lagar kan leda till allvarliga konsekvenser för dem som anklagas för blasfemi, och många har dödats eller fängslats efter att ha anklagats för att ha kränkt religionen. I vissa fall har anklagelser om blasfemi utnyttjats för att tysta oppositionella eller religiösa minoriteter.

OIC och yttrandefrihet: Försök att kriminalisera religionskritik

​Organisation of Islamic Cooperation (OIC) har under flera år försökt driva igenom FN-resolutioner för att bekämpa "förtal av religioner", vilket av kritiker har betraktats som försök att kriminalisera religionskritik. Ett av de största problemen med denna typ av lagstiftning är att den kan användas för att tysta dissidenter, människorättsaktivister och andra som talar ut om orättvisor i samhällen där religionen har en dominerande politisk roll.

Mellan 1999 och 2010 antogs flera sådana icke-bindande resolutioner av FN:s generalförsamling och människorättsråd.

Den 24 mars 2011 antog FN:s människorättsråd enhälligt Resolution 16/18, som fokuserade på att bekämpa intolerans, negativa stereotyper och stigmatisering baserat på religion eller tro. Denna resolution betonade skyddet av individer snarare än religioner och uppmanade medlemsstater att främja religiös tolerans och skydda religionsfriheten.

Sverige 3 februari 2025 döms en person för hets mot folkgrupp på grund av Koranbränningar och uttalanden om religionen islam. Den andre som också deltagit mördades dagen innan domen skulle meddelas.

Sharialagar i Europa: En växande debatt

I Europa har frågan om religiösa lagar, särskilt sharialagar, blivit en allt viktigare debatt, särskilt i länder med stora muslimska minoriteter. Diskussionen handlar om hur dessa lagar påverkar rättssystem och samhällsnormer, särskilt i frågor om kvinnors rättigheter, familjerätt och yttrandefrihet.

I Storbritannien och Tyskland har det rapporterats om förekomsten av shariadomstolar, vilket har väckt debatt om parallella rättssystem och deras inverkan på samhällsnormer och rättigheter. Tre artiklar beskriver hur de som lever inom sharias rättssystem kräver att få ha egna lagar i stater som inte har sharia, jämför om en svensk, tysk eller engelsman hade krävt detsamma i Iran, Irak, Pakistans eller Saudiarabien?

1. "85 shariadomstolar i Storbritannien"

Denna artikel från Världen idag 2009 rapporterar att det finns minst 85 shariadomstolar verksamma i Storbritannien. Dessa domstolar hanterar bland annat äktenskapsfrågor och arvstvister enligt islamisk rätt.

2. "Storbritannien granskar shariadomstolar"

Enligt en artikel i Dagen 2016 har Storbritannien inlett en oberoende granskning av informella domstolar där sharialagar används, med fokus på eventuell diskriminering av kvinnor.

3. "Muslimska domstolar på frammarsch i väst"

Denna debattartikel i Göteborgs-Posten 2023, diskuterar hur shariadomstolar blivit vanligare i västvärlden, särskilt i Storbritannien där det finns ett 90-tal sådana domstolar som fattar beslut i familjerättsliga frågor.

Dessa artiklar ger en inblick i hur shariadomstolar fungerar i Europa och de pågående diskussionerna kring deras roll i samhället.

Kvinnors rättigheter är en central punkt i denna debatt. I flera europeiska länder, såsom Storbritannien och Frankrike, har det funnits diskussioner om användningen av sharialagar för att lösa familjerättsliga tvister. Kritiker menar att detta kan leda till diskriminering av kvinnor och att sharialagar står i konflikt med europeiska principer om jämställdhet.

Familjerätt: I vissa europeiska länder har domstolar tillåtit parallella rättssystem där sharialagar tillämpas i familjerättsliga ärenden, vilket kan innebära att kvinnor får mindre rättigheter än män i frågor som skilsmässa och föräldraförmåga.

Hur bör Sverige bemöta argumentet om "kulturella tolkningar" av mänskliga rättigheter?

Sverige, liksom andra västerländska demokratier, har förbundit sig att skydda de universella rättigheterna som fastställs i FN:s människorättsdeklaration (ett annat ord för "FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna"). När det gäller frågor om "kulturella tolkningar" av dessa rättigheter ställs ofta den svenska modellen av individens rättigheter mot andra länders tolkningar, där religiösa eller kulturella värderingar kan påverka hur rättigheterna tillämpas.

Utmaningarna för Sverige: Hur ska Sverige hantera argumenten om att mänskliga rättigheter inte är universella utan beroende av kultur eller religion? Kan Sverige, som har ett starkt sekulärt rättssystem, tillåta religiösa lagar att påverka rättsliga beslut inom vissa grupper utan att undergräva sina egna grundläggande värderingar om jämställdhet och individens frihet?

Sveriges ansvar: Sverige bör stå fast vid sina åtaganden för mänskliga rättigheter och arbeta för att säkerställa att alla som lever i Sverige respekterar dessa principer. Samtidigt behöver landet ha tydliga riktlinjer och krav att personer från andra kulturer förstår och väljer att leva efter svenska lagar oavsett religiös eller kulturell bakgrund.

Islamsk hederskultur

Heder är en central del av den islamska identiteten och avgörande för acceptans inom både släkt och församling. Denna aspekt är svår att förstå och acceptera för dem som är vana vid västerländska värderingar, eftersom det för många som följer islams läror är en grundläggande princip att leva enligt dessa normer, även när de bosätter sig i västerländska samhällen.

Två begrepp är särskilt viktiga i detta sammanhang:

Írd: Relaterat till kvinnans oskuld, som anses vara ouppnåelig om den en gång har förlorats. Detta leder till strikt familjekontroll, där exempelvis flickor övervakas av sina bröder och inte får vara ensamma med en fästman.

Sharaf: En mer allmän heder som kan återvinnas, vilket exempelvis kan ske genom reaktioner på det som uppfattas som hädelse, som i fallet med Muhammedkarikatyrerna, där starka reaktioner som upplopp och bilbränder blev följden.

Heder fungerar som en grund för etik i många samhällen där islamska shariatraditioner dominerar. Reaktioner på upplevd hädelse eller kritik, särskilt kring västerländska värderingar som yttrandefrihet, är ofta starka.

För de som följer islams läror och vill försvara dessa hedersprinciper kan det innebära ett avståndstagande från västerländska normer och en vägran att anpassa sig till lokala lagar, till exempel genom att bära hijab eller niqab. Detta kan resultera i social segregering och, i vissa fall, radikalisering, särskilt i kontexter som muslimska friskolor där traditionerna kan förstärkas.


Källor

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (1948) Fastställer universella rättigheter som gäller för alla människor, oavsett religion eller kön.

Kairodeklarationen om de mänskliga rättigheterna i Islam (1990) Islamisk version av mänskliga rättigheter där alla friheter är underställda sharia. Betonar kollektiva rättigheter och religiös lag.

GP Debatt Europarådet (2019) – Konstaterar att Kairodeklarationen och sharia är oförenliga med den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, särskilt i frågor om yttrandefrihet och jämställdhet.

Organisationen för Islamiskt Samarbete (OIC) Internationellt samarbete mellan 57 muslimska länder som stöder Kairodeklarationen och anser att islamiska rättsprinciper bör styra mänskliga rättigheter.

Pew Research Center (2013) Visar att en majoritet av muslimer globalt stödjer sharialagar som rättslig grund, med variation mellan olika regioner.