Vänsterns antisemitism del 666A

Vänsterpartiet förringar, förnekar och fokusförflyttar

Nooshi Dadgostar. Foto: Skärmavbild från SVT.


Så har det hänt igen. En vänsterpartistisk förtroendevald som hyllat palestinsk terror backas upp av sina lokala partikamrater. Det är inte ett undantag, det är en regel. Och den säger något om partiet som partiledningen till varje pris vill förneka.

2 jul 2026
Mats Skogkär

Det har blivit ett mönster vid det här laget: När Vänsterpartiets styrelse ser sig tvingad att agera mot förtroendevalda och kandidater som sprider antisemitism och hyllar terror så möter de motstånd från partiet på lokal nivå. I det parti som utnämnt sig själv till rasismens främsta motkraft tycks det finnas en utbredd tolerans för åtminstone en form av rasism – antisemitism.

Det senaste men sannolikt inte sista exemplet är Vänsterpartiets lokalavdelning i Bromölla. En av 25 aktiva politiker som efter Expressens granskning ströks från partiets listor inför höstens val var Sufian Farhat i Bromölla, kandidat för partiet i kommun-, region- och riksdagsvalet. Exempelvis skrev Farhat den 7 oktober 2023 i sociala medier:

”Vad vackert det är att vakna till nyheter om det hedersamma Palestina och dess tappra motstånd!”.

Endast i en sjuk föreställningsvärld kan en massaker på över tusen civila, på män, kvinnor och barn, ses som något hedervärt och tappert.

För BLT uppger Farhat att han sitter kvar som ledamot i den lokala partistyrelsen. Han backas upp av en majoritet av partikamraterna i Bromölla. De ser inget som hindrar att Farhat är aktiv i partiet, trots att Vänsterpartiet på riksnivå ska ha uppmanat honom att lämna alla uppdrag.

“Dels var det längesedan han gjorde uttalandet, dels är vi inte säkra på att det har tolkats på ett korrekt sätt när det översattes från arabiska”, säger lokalavdelningens ordförande Lasse Bourelius till BLT.

Vänsterpartiets ledning fortsätter att förringa, förneka och fokusförflytta. Förra året såg sig partiet tvingat att erbjuda samtliga medlemmar, men särskilt partiets lokala förtroendevalda, en kurs om antisemitism. “Vi vill stärka vår förmåga att motverka antisemitism i alla former, inte minst genom att öka medvetenheten ytterligare bland våra egna företrädare”, sade partisekreteraren Maria Forsberg.

Det var då det. Nu är kandidaterna som hyllat terror och uttryckt judehat enligt partiordföranden Dadgostar enskilda, avvikande individer, några få ruttna äpplen i en korg bestående av tusentals aktiva. För ett parti som annars älskar strukturella förklaringar är det plötsligt självklart att se rasism som ett individuellt problem, inte något som kan kopplas till den omgivning där antisemitismen frodas – i detta fall Vänsterpartiet. Hur det kan komma sig att de som uttrycker sig antisemitiskt och hyllar terror är så många och att deras åsikter på något oförklarligt sätt, i ett fall i tjugo års tid, kunnat gå partikamraterna förbi, är frågor som inte får något svar.

Samtidigt som Dadgostar säger att Vänsterpartiet välkomnar Expressens granskning gör andra ledande företrädare sitt bästa för att misstänkliggöra den. Partiets vice ordförande Ida Gabrielsson frågar på X retoriskt om det är avsiktligt att enbart personer “med arabiskklingande namn” granskats. Att Expressens reporter noterar att de granskade vänsterpartistiska kandidaterna talar så dålig svenska att intervjuerna med dem genomförs på arabiska, kallar Gabrielsson en “direkt obehaglig” fixering. De som granskats är egentligen inga makthavare, de kan inte betraktas som offentliga personer, de står inte på valbar plats på listorna och därför är det tydligen inte så viktigt om de kan förstå och uttrycka sig på svenska, menar Gabrielsson. De är helt oförskyllt utsatta för en “hatkampanj” från “högerextrema konton” påhejade av “halva Tidö-bänken o makthavarna på regeringskansliet”, låter Gabrielsson förstå.

Enligt Vänsterpartiets ledning är det istället andra partier som har allvarliga problem med antisemitism. Sverigedemokraterna och Moderaterna “samlar på sig människor med djupt antisemitiska föreställningar”, hävdar Dadgostar i en intervju i Svenska Dagbladet under Almedalsveckan. Att antisemitism är mer eller mindre utbredd i alla befolkningslager, och därför också finns bland sympatisörer till alla riksdagspartier, råder det ingen tvekan om. Men det är Vänsterpartiet som inför årets val bevisligen samlat på sig kandidater som spridit antisemitism och hyllat terrorism. Det är Vänsterpartiet som gång på gång, år efter år, tvingas förklara och bortförklara terrorhyllningar och judehat bland sina förtroendevalda, och det ända upp på partistyrelsenivå, till Lorena Delgado Varas, numera politisk vilde. När partistyrelsen tvingade Delgado Varas att gå sedan hon delat en klassisk antisemitisk bild, samlade ett upprop till stöd för henne snabbt tusentalet namnunderskrifter från enskilda medlemmar. Även 18 partiföreningar skrev under.

Det finns inget utrymme för antisemitism i Vänsterpartiet, ingen plats för hat och intolerans, försäkrar Dadgostar alla som fortfarande är villiga att lyssna. Gång på gång säger verkligheten något helt annat. Det finns visst plats. Gott om plats.

Botkyrka, Södertälje, Malmö och Göteborg är bara toppen på isberget!

Under ytan finns sannolikt väldigt många kommuner och väldigt många myndigheter som är infiltrerade av kriminella.

Vänsterns antisemitism del 666B

Vänsterpartiet lever högt på den importerade antisemitismen

Vänsterpartiets ordförande Nooshi Dadgostar och partiets toppkandidat Jonas Sjöstedt gläds över framgångarna i Palestinavalet. Foto: Mickan Mörk/TT

Bakom Vänsterpartiets välputsade antirasistiska fasad döljer sig ett parti genomsyrat av antisemitism. Oturligt nog, för partiledningen, blir sprickorna i fasaden allt tydligare.

31 aug 2024

Mats Skogkär

Det senaste men sannolikt inte det sista exemplet är Ali Hadrous som sitter i styrelsen för partiets avdelning i Landskrona och även representerar V i Landskrona kommunfullmäktige.

Hadrous inlägg i sociala medier flödar av judehat, konspirationsteorier och hyllningar till terrorister, sammanfattar Sydsvenskan sin granskning.

“All form av antisemitism är med här – från gammalt till nytt. Från att man ser judar som ondskan personifierad till hela den här konspirationsteorin om att judar styr och ställer i världen och profiterar på krig”, säger Mellanösternforskaren Anders Persson vid Linnéuniversitetet i Växjö till tidningen.

Att Hadrous dessutom är en av ledarna för de återkommande propalestinska demonstrationerna i Landskrona bör inte förvåna.

Själv vill Hadrous inte bli intervjuad då Sydsvenskans reportrar enligt honom är avlönade av den “internationella sionismen”.

I det Hadrous skrivit finns det “antisemitism och det går emot allt vad Vänsterpartiet står för”, säger Jesper Sahlén, ordförande för Vänsterpartiet Skåne, till tidningen.

Verkligen? Så folk ska tro att Hadrous skånska partikamrater, däribland de övriga styrelsemedlemmarna i Vänsterpartiet i Landskrona, fram till nu varit helt ovetande om Hadrous antisemitism och stöd till terror?

I Malmö kommunfullmäktige sitter Orwa Kadoura. Han är även vice ordförande i Vänsterpartiet i Malmö. I sociala medier sprider han antisemitiska inlägg. Enligt Kadoura har Israel inget existensberättigande. Malmöavdelningens ordförande Tove Karnerud viftar bort det hela. Kadoura har gjort “några problematiska delningar” som inte ska “definiera honom”. Ett tydligt besked om att antisemitism och hyllningar av terror inte ses som diskvalificerande inom Vänsterpartiet.

En annan vänsterpartist som uppmärksammats av liknande anledningar den senaste tiden är Kristofer Lundberg, ordförande i Vänsterpartiet Angered.

På Instagram poserar Lundberg med automatvapen, iförd kamouflagemönstrad uniform. Enligt Lundberg är väpnad kamp, intifada och revolution, lösningen. Om han syftar på Sverige, Israel eller både och, är oklart.

”Vår solidaritet med motståndsrörelsen är att bekämpa våra egna regeringar”, sade Lundberg under ett tal vid en propalestinsk demonstration i Göteborg tidigare i år. Detta enligt journalisterna på Doku, som granskar den islamistiska miljön i Sverige.

Lundberg förklarade vid samma tillfälle att “den palestinska motståndsrörelsen” behöver vapen för att kunna “resa motstånd mot sionisterna”. Han krävde att “PFLP, DFLP och andra delar av motståndsrörelsen tas bort från terrorlistorna”. Både PFLP och DFLP deltog i den palestinska massakern på judar i Israel den 7 oktober.

På de manifestationer Lundberg är med och anordnar går demonstrationsledare runt i kläder som utgör hyllningar till Hamas och terrordåden den 7 oktober.

På torsdagen avslöjade Aftonbladet att Vänsterpartiet Angereds årsmöte i februari i år inleddes med en hälsning från terrorgruppen PFLP.

“De nyttjar den rätt till självförsvar som folkrätten ger dem”, säger Lundberg till Aftonbladet.

Partiledaren Nooshi Dadgostar tiger. En som däremot talar är Dadgostars företrädare, Jonas Sjöstedt, numera EU-parlamentariker.

“Det är en proisraelisk talepunkt”, lyder Sjöstedts svar på frågan när han och partiledningen ska ta ansvar för antisemitismen och terrorromantiken inom partiet.

Varför tillåter Dadgostar och partiledningen detta, undrar en del och lyckas nästan framstå som förvånade. Skulle förvåningen vara verklig tyder det på en viss naivitet. Vänsterpartiet är inte bättre än så här.

Precis som kommunismen lever kvar i partiet trots att själva begreppet skrubbats från partiprogrammet, finns antisemitismen kvar i sin Sovjetkommunistiska tappning: antisionism. Egentligen inte så märkligt med tanke på att Vänsterpartiet under decennier tog order direkt från Moskva.

Eftersom antisemitism var kopplat till Nazityskland och officiellt fördömdes av de härskande i Kreml började begreppet antisionism på 1960-talet användas av Sovjet, dess lydstater och medlöpare som täckmantel för det som i praktiken var klassisk antisemitisk politik och propaganda.

I denna antisionism uppvisar den judiska staten all den blodtörst och all den ondska som klassisk antisemitism förknippar med juden.

Dadgostar och partiledningen vet att demonisering av Israel kan växlas in till politisk valuta, till väljarstöd. Inte minst bland muslimska invandrare från Mellanöstern och Nordafrika, där antisemitismen ofta kommer med modersmjölken. Det är därför Dadgostar och andra ledande partiföreträdare ständigt hetsar om att Israel är en apartheidregim som begår folkmord, att Israel massmördar palestinska barn. “Barn hittas nakna i stora massgravar, bakbundna”, hävdade Dadgostar i en partiledardebatt. Juden som barnamördare är ett av antisemitismens klassiska uttryck.

“EU-valet är ett Palestinaval. Rösta för Palestina. Rösta på Vänsterpartiet” skrev Dadgostar på X inför sommarens val. Och det fungerade, det är alla överens om, från valforskare som Henrik Ekengren Oscarsson till enskilda väljare. Vänsterpartiet ökade med 4,2 procentenheter till 11 procent vilket gav ett ytterligare mandat i EU-parlamentet. I Göteborg fick partiet 17,61 procent, i Malmö 19,79 procent.

Dadgostar vill liksom andra vänsterpolitiker av samma ull rida på den våg av judehat som svept över världen sedan den 7 oktober förra året. De rider på en våg de samtidigt är med och skapar. Tydligen är det med röster som med pengar: de luktar inte. Men Vänsterpartiet stinker.

Botkyrka del 666 akt 5

Allt om Botkyrka

Gängsoppan i Botkyrka hänger med in i valrörelsen – och det är S eget fel

Magdalena Andersson säger att hon vill ta Sverige på allvar.

Efter gängavslöjandena kring S i Botkyrka har partiet bara reagerat när de tvingats till det. Det ser sannerligen inte bra ut.

I Almedalen stod två politiska motståndare sida vid sida på kullerstenen. Det var justitieminister Gunnar Strömmer (M) och det tidigare kommunalrådet i Botkyrka, Ebba Östlin (S), som svarade på frågor apropå regeringens uppdrag åt förre Säpochefen Klas Friberg att utreda gängkriminell infiltration av kommuner, regioner och näringsliv.

Bakgrunden var den rapport som kom i maj om ekosystemen kring den svenska organiserade brottsligheten, där det avslöjades att minst 300 folkvalda ingår i gängkriminalitetens kärna. Östlins närvaro syftade dock på en skandal från 2023, när Aftonbladet avslöjade att gängkriminella funnits med på det möte där hon avsattes som S-ledare i Botkyrka.

De misstankarna togs också upp nyligen i en granskning i Sveriges Radios ”Kaliber”. I programmet framgår dessutom att en person vars dna bland annat hittats på ett automatvapen varit med och nominerat Östlins efterträdare.

Efter tips om att det fanns kopplingar mellan gängkriminella och ABF Botkyrka-Salem, som då drev kommunens fritidsgårdar, tillsatte Östlin en utredning

Man kan förstå om Socialdemokraterna inte gillar att det här kommer upp i valrörelsen. Men att den här soppan alls finns kvar är helt partiets eget fel.

För inte bara var avslöjandena 2023 genuint skakande. Efter tips om att det fanns kopplingar till gängkriminella på kommunens fritidsgårdar, som då drevs av ABF Botkyrka-Salem, tillsatte Östlin en utredning. När den sedan visade att sådana kopplingar fanns och att miljön på fritidsgårdarna inte var säker valde hon att genast stänga dem och säga upp avtalet med ABF.

Det skulle hon dock inte ha gjort. Inte enligt det lokala ABF i alla fall. I ”Kaliber” berättar Östlin om hur hon blev uppläxad av ordföranden för ABF Botkyrka-Salem, när hon ringde för att berätta att utredningen skulle göras. ”Så här gör inte en socialdemokratisk kommunstyrelseordförande”, ska ordföranden ha sagt och när Östlin inte ville backa fick hon reda på att hennes förtroende i så fall skulle prövas.

Så skedde också, och hon blev alltså avsatt, på ett möte där personer som av polisen betraktades som aktiva gängkriminella närvarade.

Men för Socialdemokraterna slutar inte eländet där. En intern utredning gjordes, som sades visa att allt gått till i normal ordning och att inga gängkopplingar fanns att hitta. Den utredningen har också Magdalena Andersson lutat sig mot när hon bland annat i en debatt med Ulf Kristersson i Sveriges Radio viftade undan anklagelserna som lösa rykten. Men när ”Kaliber” ställer frågor om hur S-utredningen gått till, och om polisen exempelvis fått se listor på dem som deltog på de aktuella mötena, vill ingen svara.

Kaliber avslöjar att Östlin redan tidigt berättade om misstankarna om gänginfiltration av fritidsgårdarna för partikansliet, men att ingen återkom

Socialdemokraterna inledde också ett uteslutningsärende mot en medlem och motiverade det med att han inte velat delta i utredningen. När medier frågade vem det var lade dock S locket på. Först mer än två och ett halvt år senare bekräftade partiet för Expressen att den uteslutne var just den gängkriminelle man som hade varit med på mötet där Östlin avsattes. Till råga på allt avslöjar ”Kaliber” att Östlin redan tidigt berättade om misstankarna om gänginfiltration av fritidsgårdarna för partikansliet, men att ingen återkom.

Vid varje steg i hela den här historien har Socialdemokraterna reagerat först när de tvingats till det. Magdalena Andersson säger sig vilja vända på varje sten för att hindra nyrekrytering till gängen. Men när gängkriminella avslöjas vara med i ungdomsprojekt hos ABF finns inget S-stöd till den som försöker röja upp.

Om S hade tagit saken på allvar hade den kunnat vara överspelad för flera år sedan. Nu hänger den med in i valrörelsen i stället. Och det ser sannerligen inte bra ut.

Anders det mediala kräkmedlet del 2

KOPIERAT FRÅN X

Konspirationsfarbrorn Anders Lindberg

Anders Lindberg säger sig värna muslimer. Men de muslimer som först drabbas av islamismen verkar inte intressera honom alls. De kvinnor som tvingas bära slöja, de flickor som bevakas av släkt och moralpoliser, de sekulära muslimer som kallas förrädare, de homosexuella muslimer som hotas och de ex-muslimer som lever under press – alla dessa försvinner när Lindberg reducerar frågan om politisk islam till ett SD-påhitt. Det är inte omsorg om en minoritet. Det är att offra minoritetens mest utsatta för att slippa erkänna att problemet finns.

I en video inför Almedalsveckan säger Anders Lindberg rakt ut att regeringen vill ha ”en rejäl konflikt med Sveriges muslimer” som valstrategi. Han pekar på att SD vill förbjuda slöjor, att regeringen vill få bort ordet islamofobi, att Richard Jomshof ska skriva en bok om islam och att en statlig utredning om politisk islam nu tillsätts under ledning av Magnus Ranstorp.

Lindberg kallar detta för en gammal konspirationsteori om att ”muslimerna håller på att ta över”.

Enligt honom handlar allt egentligen om att regeringen medvetet vill ”starta ett rejält kulturkrig” och flytta fokus från arbetslöshet, tillväxt, ekonomi och vardag.

På X formulerar han det ännu tydligare: ”Tidö verkar vilja skapa en rejäl konflikt med Sveriges muslimer. Som valstrategi.”

Det låter som analys, men är i själva verket misstänkliggörande med ledarredaktionell pondus. Lindberg anklagar högern för konspirationsteorier om islamisering, men hans egen förklaring ligger betydligt närmare konspirationstänkandet än han verkar förstå. Han beskriver det som om regeringen medvetet iscensätter en konflikt med en religiös minoritet för att vinna ett val: ett dolt motiv, en cynisk plan, en minoritet som spelbricka. Det är en grov anklagelse, och den beläggs inte. Självklart kan en fråga vara politiskt användbar. Men att den är det betyder inte att den är påhittad. Brottsligheten blir inte mindre verklig för att partier vinner röster på den. Islamismen blir inte mindre verklig för att SD vill prata om den.

Det är här Lindbergs resonemang faller. Han blandar ihop muslimer med islamister. Han blandar ihop islam som religion med politisk islam som ideologi.

Han blandar ihop vanliga muslimska medborgare med organiserade religiösa maktmiljöer.

Sedan låtsas han som om varje försök att utreda politisk islam är ett angrepp på ”Sveriges muslimer”.

Det är effektiv retorik, men det är ohederligt.

En statlig utredning om politisk islam och infiltration handlar inte om att misstänkliggöra alla muslimer.

Den handlar om att kartlägga hur antidemokratiska miljöer kan påverka föreningar, skolor, partier, bidragssystem och institutioner.

Den handlar om ideologi och makt, inte om etnicitet. Det borde vara en självklar skillnad för en ledarskribent.

Men i Lindbergs värld försvinner den skillnaden.

Varje gång politisk islam diskuteras förvandlas frågan till en konflikt med muslimer.

Därmed gör han precis det han anklagar andra för: han kollektiviserar.

Det är dessutom en märklig historielöshet från en socialdemokratisk ledarskribent.

Socialdemokraternas sidoorganisation Broderskapsrörelsen, senare Socialdemokrater för tro och solidaritet, sökte under lång tid organiserat samarbete med muslimska organisationer.

Projektavtalet med Sveriges Muslimska råd från 1999 är en del av historien. Omar Mustafa-affären 2013 är en annan. När Mustafa valdes in i Socialdemokraternas partistyrelse, samtidigt som han var ordförande för Islamiska förbundet, lämnade han sina uppdrag efter hård kritik bara några dagar senare.

Man behöver inte påstå att Socialdemokraterna som parti är islamistiskt för att konstatera det uppenbara: partiet har haft problem med gränsdragningen mellan muslimsk representation och islamistiska miljöer.

Därför blir Lindbergs försök att avfärda hela frågan som SD-teater så ihåligt.

Det finns islamistiska rörelser, aktivister, föreningar, predikanter och påverkansmiljöer. Det finns också muslimer som flytt från just sådana miljöer och som vill leva sekulärt och fritt, men som gång på gång får höra från svenska vänsterdebattörer att problemet inte får beskrivas, eftersom högern kan vinna på det.

Det är dessa muslimer Anders Lindberg inte verkar se.

Han ser muslimen som offer för högerns retorik, men inte muslimen som offer för islamistisk kontroll.

Han ser risken för islamofobi, men inte risken för islamismens makt över människors vardag. Därmed blir hans omsorg selektiv.

För de första som drabbas av islamismen är inte Richard Jomshof eller Ulf Kristersson.

Det är flickor som får sin frihet beskuren, kvinnor som pressas att bära plagg de inte själva valt, pojkar som fostras in i hedersnormer, homosexuella som tvingas leva dubbelliv och sekulära muslimer som fryses ut.

När Lindberg talar om ”Sveriges muslimer” som ett kollektiv suddas just dessa människor bort. De blir osynliga därför att de stör berättelsen. Om de finns, då går det inte längre att låtsas som om frågan om politisk islam bara är ett högerpopulistiskt påhitt.

Lindberg säger att valet egentligen borde handla om ”arbetslösheten, tillväxten, ekonomin, vardagsvardagen”. Som om integration, religiös kontroll och parallella normsystem inte handlar om vardag.

Som om den flicka som inte får klä sig som hon vill, den lärare som möter religiöst motstånd mot undervisning eller den sekulära muslim som tystas av sin egen miljö inte lever i vardagen.

Det är ett märkligt smalt vardagsbegrepp. Sanningen är att dessa frågor inte konkurrerar med vardagsfrågorna.

De är vardagsfrågor. Den som bor i ett område där religiösa normer vinner mark vet det. Den som arbetar i skolan vet det. Den som granskar föreningsliv och bidrag vet det. Den som har pratat med människor som flytt islamistiska miljöer vet det.

Men Lindberg verkar mest intresserad av att sortera problemet i rätt partipolitisk låda. Om SD talar om islamism, då måste frågan vara SD:s påhitt. Om regeringen tillsätter en utredning, då måste motivet vara valstrategi. Det är inte vuxen analys. Det är reflex. Och det är en reflex som gynnar just de krafter Lindberg säger sig vilja skydda människor från. Islamister älskar sammanblandningen mellan islamkritik, islamismkritik och hat mot muslimer. Den gör all granskning lättare att avfärda och varje dissident mer utsatt.

En demokrati måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Muslimer ska skyddas mot hat, hot och diskriminering.

Islamism ska granskas, motarbetas och drivas bort från offentliga institutioner.

Det ena utesluter inte det andra. Den som verkligen värnar muslimer borde vara först med att värna dem mot islamister. Men Anders Lindberg gör tvärtom. Han använder muslimer som retoriskt skydd för att slippa tala om politisk islam. Han talar varmt om minoriteten, men blundar för de människor inom minoriteten som behöver frihet från religiösa maktmiljöer. Han varnar för konspirationer, samtidigt som han själv antyder att regeringen iscensätter en konflikt med muslimer för att vinna valet.

Det är därför rubriken skriver sig själv. Konspirationsfarbrorn Anders Lindberg ser dolda planer hos sina motståndare, men missar de öppna problemen framför näsan. 

Han ser kulturkrig när andra ser demokratiskt självförsvar.

Han ser ”Sveriges muslimer” som ett kollektiv, men inte de muslimer som först drabbas av islamismen. Och det är kanske det mest avslöjande av allt.

Hijab och politik

Slöjdebatten är liberalismens moment 22

Slöjan måste inte vara ett uttryck för förtryck, naturligtvis inte. Men där muslimska kvinnor förtrycks är slöjtvånget nästan alltid centralt.

Sverigedemokraterna vill förbjuda slöjan. Inte bara de extremt ovanliga heltäckande plaggen, utan den rätt vanliga muslimska slöjan, hijaben. Kristdemokraterna som nyligen anslöt sig till linjen att burka och niqab bör förbjudas, vill inte följa med på nästa steg men Ebba Busch säger att hon önskar att normen i Sverige ska vara att här bär man inte slöja; en verkligt blågul islam.

Vänstersidans sociala medier-feminister rider naturligtvis ut till slöjans försvar och gör det hela till en frihetsfråga, en kvinnorättsfråga, en religionsfrihetsfråga. Och Timbros vd PM Nilsson skriver på X: ”Om partiledarnas slöjutspel tycker jag att ingen ska ha synpunkter på om en kvinna bär den eller inte bär den.” Varpå Annika Strandhäll (en av sociala medier-feminsterna) tackar honom. Vilken uppfattning som egentligen gömmer sig bakom denna opaka tweet är inte gott att veta, men nog infinner sig följdfrågan: ”Så hur säkerställer man att en vuxen kvinnas beslut att bära slöja inte är en följd av att omgivningen förväntar sig att hon ska täcka hår och hals?”

Alla som tänkt mer än en sekund på frågan vet att slöjan är förknippad med det mest omfattande kvinnoförtrycket i Sverige. Det är oursäktligt att så många ändå väljer att inte låtsas om detta uppenbara faktum.

Och i denna skenbart lilla fråga ryms hela den problematik som uppstår när den liberala demokratin, grundad i en historiskt kristen men sekulariserad kultur, försöker innesluta den oreformerade religionen och anti-individualistiska ideologin islam i sitt demokratiska, individualistiska bygge: Alla ska få tro som de vill, uttrycka sina föreställningar utan rädsla, ingen ska fråntas något, ingen ska tvingas till något. Låter toppen!

Men de liberala principerna fungerar bara där det finns en utbredd individualistisk syn på människan, och där hennes val och frihet är överordnad familjens och klanens förväntningar. Så är det inte inom stora delar av de invandrade muslimska befolkningsgrupperna i Sverige och västvärlden. Det kollektiva trumfar ofta det individuella valet och därför ekar den svenska frihetsretoriken så tom.

Sofie Löwenmark, journalist och grundare av sajten Doku, la härom dagen ut en lång lista med utdrag ur svenska domar som handlar om hedersrelaterade brott.

I fall efter fall framkommer hur central slöjan är i förtrycket. Den är en symbol för lydnad och underordning: 31-årig kvinna hotas med att skickas tillbaka till hemlandet om hon inte bär hijab. 14-årig flicka tvingas lära sig koranen utantill, tvingas bära slöja, begravs i hushållsuppgifter så att hon inte hinner studera, hotas med att skickas till hemlandet om hon inte lyder. 16-årig flicka får inte välja sina vänner själv och pappa bestämmer att hon ska bära hijab. Två systrar i 10-årsåldern får sina huvuden rakade av mamma som straff för att de inte velat täcka sina huvuden. Kvinna övervakas och misshandlas av make som tvingar henne att bära hijab. 12-åring tvingas bära hijab av föräldrarna, som misshandlar henne och kommer bestämma vem hon ska gifta sig med. Och så vidare.

Detta är bara ett axplock av det axplock av de fall som faktiskt når svenskt rättsväsende. Och gissningsvis är mörkertalet omfattande.

Slöjan måste inte vara ett uttryck för förtryck, naturligtvis inte, men där muslimska kvinnor förtrycks är slöjtvånget nästan alltid centralt. Jag har respekt för dem som vill försvara kvinnors religionsfrihet och rätt att leva ett muslimskt liv – men bara om de samtidigt kämpar för muslimska flickors och kvinnors rätt att slippa leva i enlighet med familjens förväntningar.

Jag har samma önskan som Ebba Busch: ett försvenskat islam, så reformerat och individualiserat att de allra flesta muslimska kvinnor inte känner något behov av att markera sin religion genom en huvudduk, och att det inte finns några makar, pappor, kusiner, bröder eller mammor som kräver att 10-åriga flickor ska täcka huvudet. Eller 8-åriga. Eller 4-åriga. Att 18-åriga muslimska flickor som den självklaraste sak i världen kan flytta hemifrån, vart de vill, bo själva, ha vilka vänner de vill och så småningom gifta sig med vem de vill. Då skulle man kanske kunna börja tala om ett ”blågult islam”. Men finns det något som tyder på en sådan utveckling? Ser vi fler och fler flickor från muslimska familjer få mer och mer frihet? Finns det någon grund för en sådan förhoppning, den förhoppning om normförändring som Ebba Busch håller fram som alternativ till Jimmie Åkessons förbudsiver?

Inget jag har sett eller hört om i alla fall. Den ansedde sociologen Ruud Koopmans slutsatser indikerar snarare motsatsen: islam har radikaliserats i den muslimska världen och muslimer i väst påverkas av den utvecklingen. Ett fundamentalistiskt islam är också liktydigt med mindre frihet för kvinnor.

Vi måste sluta drömma och erkänna att våra principer är inbördes oförenliga när väst möter islam. Vi måste våga göra avvägningar och prioritera bland principerna. Ebba Busch partikollega, Hans Eklind, säger till SVT att KD vill förbjuda slöja på barn i förskola och lågstadium. Det kunde vara en tänkbar sådan avvägning. Men det illustrerar också hur komplex varje slags reglering är, för blir inte förbudet till en underlig signal om att det efter lågstadieåldern är naturligt, närapå sanktionerat, att iklä sina 10- eller 13-åringar slöja; som om puberteten är en naturlig gräns? Det är ju raka motsatsen till vad det offentliga vill signalera. Om man vill förbjuda slöja på barn för att komma åt tvånget på det sättet, måste förbudet gälla minst hela grundskolan, på franskt vis.

SD föreslår ett totalförbud. Det är naturligtvis absurt. Förutom att det är ett alltför långtgående ingrepp i människors liv och trosutövning, skulle definieringsdiskussionerna bli direkt löjliga: Vad är en slöja egentligen? Vad ska man göra med den kvinna som virar ett skynke lite löst om håret för att signalera fromhet och identitet? Eller om muslimska kvinnor plötsligt började bära något mer turbanliknande? Ska det finnas ett utskott som prövar inkomna förfrågningar från rättsväsendet? Ska vi ha något slags omvänd moralpolis som går omkring och kontrollerar att hundratusentals kvinnor klär sig tillräckligt sekulärt och västerländskt?

Det är, om man väljer att se det så, skrattretande. Men det är allt annat än skrattretande att det är här vi hamnar när vi erkänner och vill åtgärda det faktum att slöjan används för att manifestera det islamiska flick- och kvinnoförtrycket. Som liberaler står vi återigen handfallna.

Vänsterpartiet och terrorismen del 10

Vänsterns tystnad är inget annat än feghet

Publicerad 26 jun 2026

Avslöjandet om terrorhyllningar i V visar hur tunn den svenska vänsterns antirasism är. När det krävs ett pris för att försvara demokratin tystnar man.

Gång på gång avslöjas antisemitism och terrorhyllningar inom Vänsterpartiet.

Sveriges kulturella och politiska eliter på vänsterkanten har länge utmålat sig själva som den svenska demokratins väktare.

Men nu – när det faktiskt krävs ett personligt och politiskt pris för att tala klarspråk om Vänsterpartiets uppenbara problem med personer som öppet hyllar terrorister, torterare, våldtäktsmän, kidnappare och mördare – lyser engagemanget med sin frånvaro.

Den svenska antifascismen har helt enkelt visat sig vara intellektuellt och moraliskt bankrutt. Man håller gärna festtal om hur viktigt det är att stå upp för minoriteters säkerhet och demokratins spelregler. Men när någon faktiskt måste betala för kalaset tar man en springnota.

Om vänsterns beredskap mot antidemokratiska strömningar hade ägt ens en bråkdel av den substans man hävdat under åren av SD-kritik, skulle Expressens granskning av Vänsterpartiet ha lett till kraftfulla och omedelbara konsekvenser. Den enda logiska följden, givet den standard man själv satt, är att det blir politiskt omöjligt att söka regeringsmakten med stöd av V i denna valrörelse.

Ändå ser vi inga tecken på att avslöjandena får några egentliga konsekvenser för förtroendet. Hur kan detta hyckleri fortgå? Det rör sig trots allt inte om enstaka ogenomtänkta formuleringar, utan om ett återkommande mönster där personer i och kring ett svenskt riksdagsparti öppet hyllar terrorism och politiskt våld.


Svaret är lika enkelt som det är tragiskt: vänsterns stolta antifascism saknar det varje antifascist behöver mest – personligt mod.


Denna karaktärsbrist får konsekvenser här och nu. Judiska barn i Sverige firade precis skolavslutning under tungt säkerhetspådrag. Inte till följd av överdriven paranoia eller en generös försiktighetsprincip, utan för att den logik som kommer till uttryck när vänsterpartister hyllar Hamas och den 7 oktober också är en logik där civila judar kan göras till legitima måltavlor.

Det är därför hotbilden ser ut som den gör. Det är därför personer på vänsterkanten som försökt ta avstånd från våld mot civila israeler har buats bort från Palestinarörelsens talarstolar. Och det är därför det inte går att behandla hyllningar av Hamas och 7 oktober som ännu ett utslag av politisk omognad eller okunskap.

Man kan inte bygga progressiv universalism på personlig feghet. Särskilt inte om korruptionen är så total att man inte ens vågar tala klarspråk om dem som gråter glädjetårar när civila judar mördas.

Det talas ofta om att detta skulle röra sig om terrorromantik, men som SvD:s ledarskribent Paulina Neuding påpekat är termen alldeles för mild. Terrorromantik är vad en förvirrad tonåring ägnar sig åt när han sätter på sig en Che Guevara-tröja.

Det som kommer till uttryck i hyllningen av Hamas och 7 oktober-massakern är något annat. Det är en utstuderad och i dessa kretsar socialt accepterad syn på motstånd där fienden inte bara ska besegras utan också förnedras genom tortyren, våldtäkterna, kidnappningarna och slakten av dess mest utsatta civila. Den som fortfarande tror att detta är en överdrift kan med fördel läsa exempelvis Magnus Ranstorps bok om Hamas.

Svenska antifascister kan tycka vad de vill om SD:s övertramp genom åren. Men alla som använder den antifascistiska måttstocken konsekvent, måste erkänna att de yttranden och associationer som gjorde SD till politisk paria inte kommer i närheten av de problem som avslöjats inom Vänsterpartiet. Ändå är oppositionens mål oförändrat: att söka regeringsmakten med stöd av ett parti som i delar har korrumperats av en av samtidens mest antidemokratiska rörelser.

Konsekvenserna av hyckleriet och fegheten slutar inte här. Avsaknaden av mod och oviljan att offra något för sina principer bildar nämligen en farlig kombination med vänsterns fortsatt omfattande ambitioner.

De partier som söker makten med hjälp av V nöjer sig inte med att göra Sverige till ett vanligt hyggligt land med fungerande institutioner och rimliga regler. De vill göra Sverige till något större: en moralisk stormakt, ett föregångsland, ett hem för människor från världens alla hörn.

Men sådana projekt kräver ryggrad. De kräver förmågan att söka och säga sanningen även när de stör den egna berättelsen. Den som vill välkomna världen måste också kunna tala klarspråk om de konflikter, lojaliteter, ideologier och hat som oundvikligen följer med världen. Framförallt måste man kunna stå upp för de principer som gjorde Sverige till ett land som världen vill komma till.

Man kan inte bygga progressiv universalism på personlig feghet. Särskilt inte om korruptionen är så total att man inte ens vågar tala klarspråk om dem som gråter glädjetårar när civila judar mördas. De problemen försvinner inte om man belönar fegheten med regeringsmakten.

Botkyrka del 666 akt 4

Allt om Botkyrka

Justitieminister Gunnar Strömmer och tidigare S-toppen Ebba Östlin krokar arm för att stoppa infiltration av politiska partier.

Bakgrunden är bland annat Botkyrkaskandalen.

– Den är ju kanske ett av våra mest spektakulära exempel på kriminell infiltration, säger Strömmer.

Regeringen fattar idag beslut om att tillsätta en ”infiltrationskommission” för att stoppa infiltration av kriminella i kommuner, regioner och näringsliv. Kommissionen ska ledas av tidigare Säpo-chefen Klas Friberg. En del i hans uppdrag blir att ”göra en översyn av de misstänkta oegentligheterna i Botkyrka kommun och andra liknande fall”.

Gunnar Strömmer säger att ABF-gårdarna i Botkyrka blev en rekryteringsplattform för gängkriminalitet som även letade sig in i Socialdemokraterna.

– När Ebba och den politiska ledningen klev in mot de här fritidsgårdarna snedtände det uppenbarligen internt i Socialdemokraterna, då blev det ju också en fråga om hur partierna hanterar kriminell infiltration, säger han (M).

Viktigt att kunna prata om det även i valrörelsen

De båda politiska motståndarna träffas i Almedalen och är överens om att mer måste göras för att komma åt problemen. Gunnar Strömmer har haft kontakt med Östlin för att höra hennes bild av det som inträffade. Han poängterar dock att det inte bara är S som drabbas

 – även Moderaterna och Kristdemokraterna har lokalt infiltrerats av kriminella.

Att det skulle vara ett sätt att få upp S-skandalen i ljuset inför valet dementerar han.

– Det är klart att partier i en valrörelse lyfter fram saker som har med varandra att göra. Nu vill jag ändå säga att det var inte jag som lyfte upp den här historien utan det var ”Kaliber”, säger Strömmer.

Han tillägger att en forskningsrapport som släpptes tidigare i år visade på att problemet är utbrett och att regeringen har arbetat med frågan en längre tid.

– I den här frågan tycker jag att det är viktigt, även om det är valrörelse, att kunna prata om den, säger Ebba Östlin.

Anser att partiet infiltrerades

Före Kaliber-dokumentären har Östlin varit sparsam med att medverka i intervjuer. I dag är hon kritisk till hur partiet hanterade saken. Östlins bild är att kriminella infiltrerade Socialdemokraterna – tvärtemot vad partiledningen hävdar.

– Jag var med på mötena. Jag såg en av männen som är med i Kalibers granskning. Han är dömd och har haft vistelseförbud i Alby centrum för att han har så stor kriminell påverkan på den platsen. Han har en maktposition och ett stort våldskapital. Han var medlem i partiet men han hade ingen socialdemokratisk agenda.

Östlin anser heller inte att S gick igenom alla medlemslistor tillräckligt noga för att säkerställa så att inga kriminella fanns med. Ett arbete som hon menar är aktuellt även idag.

Otydligt sekretess

Gunnar Strömmer hoppas att kommissionen ska leda till att politiker som Östlin får bättre verktyg att kunna komma åt problemen. Något som även Östlin efterfrågar.

– Jag hade önskat att det hade varit lättare att få en lägesbild som också kunde delas med fler, kring hur det såg ut, exempelvis. Det var otydligt vilken sekretess jag löd under utifrån mitt uppdrag. När det kommer till gängkriminalitet handlar det alltid om pengar. Bara för att jag försvann så försvann ju inte den agendan från de som hade blivit medlemmar i socialdemokratin, säger Östlin.

Bagdad Baudin om Botkyrka

 AB-artikeln

Isslamism – ett hot

En islamist är en muslim som kämpar

för islams ökade samhällsinflytande!



Rätt att utreda islamismen

24 juni 2026

Regeringen med Liberalerna i spetsen gör helt rätt som tillsätter en utredning om det politiska islams inflytande i Sverige. Risken är tyvärr stor att dess slutsatser kommer att bli liggande i en byrålåda om Tidöpartierna förlorar valet. Partierna till vänster har varken kraften eller modet att konfrontera hotet från radikal islam.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Nya Wermlands-Tidningens politiska linje. NWTs politiska etikett är konservativ.

Hade politiker och medier tagit till sig av det terrorforskaren Magnus Ranstorp rapporterat om i stället för att fastna i metadebatter om "islamofobi" skulle mycket ha vunnits. Nu gick viktiga år förlorade.

Hade politiker och medier tagit till sig av det terrorforskaren Magnus Ranstorp rapporterat om i stället för att fastna i metadebatter om "islamofobi" skulle mycket ha vunnits. Nu gick viktiga år förlorade.

Valet av terrorforskaren Magnus Ranstorp att leda utredningen är utmärkt. Få i Sverige har den erfarenhet av radikal islam och religiös extremism som han har. Redan 2009 varnade Ranstorp för problemen med islamism i den uppmärksammade Rosengårdsrapporten. Talande nog blev den vid tiden hårt kritiserad av vänstern och delar av akademin. Hade politiker och medier tagit till sig av innehållet i stället för att fastna i metadebatter om "islamofobi" skulle mycket ha vunnits. Nu gick viktiga år förlorade.

Debatten om islamism och hur det öppna samhället ska möta den går både framåt och i cirklar. Framåt, i det att vi nu har en betydligt öppnare diskussion om religiös extremism och hur den bör bekämpas. Den kommande utredningen är ett exempel.

Men också i cirklar. Det märks när granskningar av politisk islam möts av större indignation än den islamism som granskas. Expressens Sofie Löwenmark har under lång tid uppmärksammat hur islamistiska idéer inskränker kvinnors rättigheter och underminerar demokratin. Ändå verkar makthavare som det före detta statsrådet Annika Strandhäll (S) anse att det är Löwenmarks artiklar som utgör problemet, inte islamismen.

Hotet från radikal islam är knappast unikt för Sverige: Frankrike, Tyskland och Storbritannien har alla liknande problem. På franska talar man om "islamo-gauchisme" (islamvänster) för att beskriva symbiosen mellan islamisk fundamentalism och rödgröna partier. Egentligen borde de två rörelserna inte dela intressen överhuvudtaget, men postkoloniala teorier, den gemensamma fixeringen vid Palestinafrågan och röstfiske skapar starka incitament för partierna till vänster om mitten att inte konfrontera islamismen i de egna leden.

Nu är situationen här inte fullt så illa som i Storbritannien och Frankrike, men även vi har haft gott om skandaler kopplade till islamism genom åren. Minns turerna kring den före detta bostadsministern Mehmet Kaplan (MP), riksdagsledamoten Jamal El-Haj (före detta S) och, nyligen, alla de vänsterpartister som avslöjades sympatisera med Hamas. I det sistnämnda fallet har vi bara sett toppen på isberget.

Att islamismen i samhället äntligen kartläggs är som sagt utmärkt. Förhoppningsvis kommer att vi få en ännu mer kvalificerad debatt i takt med att problemens omfattning blir fullt ut kända. Även utredningens förslag på hur radikal islam kan motverkas kommer säkerligen att bli värdefulla.

Tyvärr talar historien emot att en eventuell kommande rödgrön regering kommer att ha något intresse av att gå vidare med utredningen. Att kartlägga radikal islam är en sak. Att orka konfrontera de miljöer och organisationer som bär upp den är en helt annan.

Modus Trollerandi

Modus Trollerandi Part 1: The Straw Man

By EUvsDisinfo | July 28, 2021

• Read this article in:
• en
• ru
• it
• es
• fr
• de
• pl

4:59

Modus Trollerandi Part 1: The Straw Man

Please rate your listening experience

☆☆☆☆☆

How Democracy is SWAMPED: Seven Cheap Tricks

Since 2015, EUvsDisinfo has detected, documented and debunked disinformation from pro-Kremlin media. All individual cases are collected and available in a large and steadily growing database.

A consequence of EUvsDisinfo having followed pro-Kremlin disinformation outlets for several years is that certain patterns appear. EUvsDisinfo have, on earlier occasions, observed storytelling as a means of persuasion and certain fixed narratives; we have scrutinised fears and phobias exploited by the disinformation outlets.

The Rhetoric of Disinformation

In a series of articles, EUvsDisinfo will demonstrate a few of the cheap tricks of the Rhetoric of Disinformation; how the producers of disinformation systematically derail an exchange of ideas – the core of democracy – through a set of handy devices. The Kremlin trolls get the public discourse bogged down in a quagmire of pointless contestation. A Swedish activist has coined the term Modus Trollerandi(opens in a new tab) to describe ways of trying to spoil public debate through a set of cheap tricks. EUvsDisinfo has developed the concept further, to show how democracy gets SWAMPED by malign manipulation:

S: Strawmen:

Attack views or ideas, never expressed by the target.

W: Whataboutism:

Deflect the discussion away from the subject.

A: Attack:

Use brutal language to discourage the opposition.

M: Mockery:

Use sarcasm to belittle the opposition.

P: Provocations:

Who benefits from Cui Bono?

E: Exhaust:

Drown the opposition in details and technicalities.

D: Denial:

Flatly deny any evidence

The common feature of all these devices is that they exclude any possibility for dialogue. Dissent is at the core of democracy; a democratic society moves forward through debate, discussion, compromise, and attempts to find common ground and agree on an acceptable solution. The Kremlin trolls are not interested in “questioning more”: they want to control the discourse; manage our thoughts; and shut down dissent. They attack the core of democracy: the concept of a respectful public dialogue.

Identifying the cheap tricks of Kremlin demagoguery helps us preserve a culture of dissent and questioning in the democratic discourse. We can stay on topic and continue talking about pressing issues instead of falling into the traps of the Kremlin’s spin doctors.

S: The Straw Man

The straw man is a rhetorical device where the troll attacks views or ideas never expressed by the opponent. EUvsDisinfo has occasionally highlighted the method in articles: sometimes using “neoliberalism” as a straw-man; on other occasions suggesting very sinister forces behind activists. Russian state broadcaster RT has claimed that Swedish teenage eco-activist Greta Thunberg wants to “reduce the world population” and argues loudly against such malevolent Malthusian plans.

The Modus Trollerandi of straw men is convenient and effective. From the perspective of classical rhetoric, it is an informal fallacy – both logically and factually false. That does not exclude its effectiveness as it appeals to the emotions of the audience: “Are you really going to allow Greta Thunberg to kill you and your children to save the rich people of the world?”

The EUvsDisinfo database contains several examples of the straw man device. The above-mentioned “Malthusian Straw Man” has been popular during the pandemic. Accusations of “Satanism” appear occasionally, suggesting democracy is a scheme to divert Europeans from God, decency and sound traditions.

The most prominent straw man exploited by the pro-Kremlin media are accusations of Nazism/Fascism. Any kind of criticism towards Kremlin policies might be labelled “Fascist”. Actual Fascism as in Italy during Mussolini or Spain during Franco, meanwhile, is met with understanding and sympathy. The EUvsDisinfo database contains numerous examples of virtually anyone being labelled a “Nazi/Fascist”. For instance, Russia-based SouthFront calls the German Green Party candidate for Chancellor and outspoken critic of the Kremlin, “An American Nazi(opens in a new tab)”. Earlier, Ukraine has been labelled as “Nazi”, The United States is “Fascist”, France was an ally of Hitler, the Baltic States and Poland are ruled by Nazi sympathisers… In all these cases, Nazism functions as a straw man: the Kremlin can act as a fighter against Fascism, while ignoring any critical remarks.

Another popular straw man is “neoliberalism”. A vague, unpleasantly-sounding label that can be glued on any form of dissent.

The antidote against this device: stay on track! Refuse to take the bait! Continue insisting on talking about the core issue.

Next Week: W for Whataboutism

• Tags:
• Modus Trollerandi