Vän av ordning undrar försynt om det är svensk järnväg som transporterar dem eftersom resan är så försenad.
torsdag 25 april 2024
Frihet och Förnuft
Agatha Christie skrev om tio små negerpojkar (översatt från "ten little niggers")och Astrid Lindgren skrev om en negerkung.
Om någon berättar att h*n har blivit kallad neger är det inte avsett att såra någon annan och hysterin omkring att beskriva en mörkhyad människa med den benämning som alla förstår är beklämmande.
Det verkar mest handla om en tävling mellan olika
vänstertomtar om vem som har blivit mest kränkt.
onsdag 24 april 2024
Svenska Kyrkan och islam
Skribenten förstår inte det groteska i att ha en religiös förebild som var en krigsherre!
Han anser att §19 begränsar muslimers möjligheter att få bidrag.
Skarpsynt iakttagelse Sherlock!
Efter allt härjande med friskolehaverier, korankravaller och hamashyllande, kanske §19 borde ha varit hårdare enligt min ringa mening.
Nya lagen om trossamfund är muslimkritisk
23 APRIL 2024
I slutet av 1990-talet arbetade riksdag och regering med den reform som ledde fram till en ny relation mellan staten och trossamfunden. Mest omskapande blev den för Svenska kyrkan.
Från den 1 januari år 2000 upphörde banden mellan den svenska staten och den ”statskyrka” som hade funnits under många hundra år. Jag var så kallad särskild utredare för de delar som innebar att man fick en ny reglering. På basis av min utredning beslutades dels lagen om Trossamfund och dels lagen om Svenska kyrkan.
Regeringen gör nu om lagstiftningen av trossamfunden, främst i fråga om stöd till trossamfund. Men även lagen om trossamfund ändras. Det finns problem med dessa ändringsförslag. Att stödet till trossamfund, liksom hjälp med uppbörden, den så kallade kyrkoavgiften, justeras över tid är rimligt och i sig inget som förvånar. Men det finns delar av både förarbeten och lagtext det finns anledning att kritisera.
Massiv muslimkritik
Jag menar att de rymmer en massiv muslimkritik, även om man hävdar att lagtexten nu är mera konfessionslös, utan att föra det i bevis eller själva praktisera det. Med (ovanligt) långa och detaljerade beskrivningar pekar man ut de organisationer man nu vill isolera. Den vaga beskrivningen av dessa kriterier föreslås nu placeras i lagen om trossamfund. Dels gör det lagen otympligt lång och dels pekar den ut främst muslimska organisationer.
Man föreslår nu:
18 §
Statlig avgiftshjälp får lämnas endast till ett registrerat trossamfund som
1. har minst 2 500 betjänade som är bosatta i Sverige,
2. har bedrivit verksamhet i Sverige under minst fem år, och
3. får sin religiösa verksamhet finansierad i huvudsak av betjänade som är bosatta i Sverige.
19 §
Statlig avgiftshjälp får inte lämnas till ett trossamfund om trossamfundet, någon av dess församlingar eller en företrädare som agerar inom ramen för trossamfundets eller en församlings verksamhet
1. utövar våld, tvång eller hot mot en person eller på annat sätt kränker en persons grundläggande fri- och rättigheter,
2. diskriminerar personer eller grupper av personer eller på annat sätt bryter mot principen om alla människors lika värde,
3. försvarar, främjar eller uppmanar till sådana ageranden som anges i 1 eller 2, eller
4. motarbetar det demokratiska styrelseskicket.
1998 valde vi i 16 § första stycket den stramare texten:
Hjälpen får lämnas endast till ett trossamfund som
1. bidrar till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på, och
2. är stabilt och har egen livskraft.
I lag om stöd till trossamfund fanns en något mer omfattande beskrivning. För att tolka dessa förändringar, och att denna text nu tynger själva huvudlagen behöver jag beskriva hur vi tänkte 1998.
Vi hade då 4 grundläggande principer.
1. Staten är religiöst neutral, och konfessionslös.
2. Den juridiska formen, registrerat trossamfund, är lika för alla (även Svenska kyrkan).
3. Trossamfunden skall registrera sig utifrån sin egen självförståelse.
4. Då staten rättshandlar med samfunden, tex statsbidrag, är staten (naturligtvis) fri att ställa de krav den vill. Men de ska vara transparenta, lika för alla och icke-diskriminerande.
Genom de förslag som nu läggs hotas alla fyra principerna.
Fram till 1 jan 2000 fanns inte Svenska kyrkan. Inte som ett samlat rättssubjekt. Regeringen var kyrkans centrala styrelse, en del av statsförvaltningen. På stiftsnivå fanns domkapitlen, närmast som en myndighet. Därtill församlingarna, tidigare socknen/kommunerna. Svenska kyrkan centralt var en eller två stiftelser.
Inomkyrklig stadga
Rättsligt hängde inte kyrkan ihop utan staten. Vi behövde därför ”uppfinna” Svenska kyrkan. Vilket vi gjorde med Lag om Svenska kyrkan. I princip behövdes den bara den dagen, 1 jan 2000. Sedan fanns den, för första gången, som ett samlat rättssubjekt med några nivåer: Kyrkomöte/registrerat trossamfund, stift och församlingar/pastorat. Nu regleras den genom en inomkyrklig stadga, ej styrd av staten.
Nu hade det varit läge att slopa den då nödvändiga lagen om Svenska kyrkan. Nu utvidgas den i stället.
Nu hade det varit läge att slopa den då nödvändiga lagen om Svenska kyrkan och göra de förändringar i lagen om trossamfund som det hade medfört. Jag utesluter inte att viss särlagstiftning fortfarande hade behövts, men den kunde säkert ha minimerats. Nu utvidgas den i stället. De långa diskriminerande definitionstexterna beskrivs tydligt inte gälla Svenska kyrkan. Utöver att det blir otympligt är det snarare en återgång till tiden före år 2000.
Statens neutralitet
Man håller inte fast vid statens neutralitet. Man reglerar definitionerna av trossamfund så att självbilden får bekymmer och genom onödiga undantag i lagen om trossamfund som nu föreslås undantas Svenska kyrkan. Det blir en särlagstiftning som alls inte behövs. Att i lagen om trossamfund definiera vad ett trossamfund, församling och betjänad är strider (kan strida) mot trossamfundens egendefinition. Det är alls inte statens uppgift.
Jag inser att arbetet nu gått för långt för att stoppas. Det är trist.
Pär Axel Sahlberg
Nya lagen om trossamfund är muslimkritisk
23 APRIL 2024
I slutet av 1990-talet arbetade riksdag och regering med den reform som ledde fram till en ny relation mellan staten och trossamfunden. Mest omskapande blev den för Svenska kyrkan.
Från den 1 januari år 2000 upphörde banden mellan den svenska staten och den ”statskyrka” som hade funnits under många hundra år. Jag var så kallad särskild utredare för de delar som innebar att man fick en ny reglering. På basis av min utredning beslutades dels lagen om Trossamfund och dels lagen om Svenska kyrkan.
Regeringen gör nu om lagstiftningen av trossamfunden, främst i fråga om stöd till trossamfund. Men även lagen om trossamfund ändras. Det finns problem med dessa ändringsförslag. Att stödet till trossamfund, liksom hjälp med uppbörden, den så kallade kyrkoavgiften, justeras över tid är rimligt och i sig inget som förvånar. Men det finns delar av både förarbeten och lagtext det finns anledning att kritisera.
Massiv muslimkritik
Jag menar att de rymmer en massiv muslimkritik, även om man hävdar att lagtexten nu är mera konfessionslös, utan att föra det i bevis eller själva praktisera det. Med (ovanligt) långa och detaljerade beskrivningar pekar man ut de organisationer man nu vill isolera. Den vaga beskrivningen av dessa kriterier föreslås nu placeras i lagen om trossamfund. Dels gör det lagen otympligt lång och dels pekar den ut främst muslimska organisationer.
Man föreslår nu:
18 §
Statlig avgiftshjälp får lämnas endast till ett registrerat trossamfund som
1. har minst 2 500 betjänade som är bosatta i Sverige,
2. har bedrivit verksamhet i Sverige under minst fem år, och
3. får sin religiösa verksamhet finansierad i huvudsak av betjänade som är bosatta i Sverige.
19 §
Statlig avgiftshjälp får inte lämnas till ett trossamfund om trossamfundet, någon av dess församlingar eller en företrädare som agerar inom ramen för trossamfundets eller en församlings verksamhet
1. utövar våld, tvång eller hot mot en person eller på annat sätt kränker en persons grundläggande fri- och rättigheter,
2. diskriminerar personer eller grupper av personer eller på annat sätt bryter mot principen om alla människors lika värde,
3. försvarar, främjar eller uppmanar till sådana ageranden som anges i 1 eller 2, eller
4. motarbetar det demokratiska styrelseskicket.
1998 valde vi i 16 § första stycket den stramare texten:
Hjälpen får lämnas endast till ett trossamfund som
1. bidrar till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på, och
2. är stabilt och har egen livskraft.
I lag om stöd till trossamfund fanns en något mer omfattande beskrivning. För att tolka dessa förändringar, och att denna text nu tynger själva huvudlagen behöver jag beskriva hur vi tänkte 1998.
Vi hade då 4 grundläggande principer.
1. Staten är religiöst neutral, och konfessionslös.
2. Den juridiska formen, registrerat trossamfund, är lika för alla (även Svenska kyrkan).
3. Trossamfunden skall registrera sig utifrån sin egen självförståelse.
4. Då staten rättshandlar med samfunden, tex statsbidrag, är staten (naturligtvis) fri att ställa de krav den vill. Men de ska vara transparenta, lika för alla och icke-diskriminerande.
Genom de förslag som nu läggs hotas alla fyra principerna.
Fram till 1 jan 2000 fanns inte Svenska kyrkan. Inte som ett samlat rättssubjekt. Regeringen var kyrkans centrala styrelse, en del av statsförvaltningen. På stiftsnivå fanns domkapitlen, närmast som en myndighet. Därtill församlingarna, tidigare socknen/kommunerna. Svenska kyrkan centralt var en eller två stiftelser.
Inomkyrklig stadga
Rättsligt hängde inte kyrkan ihop utan staten. Vi behövde därför ”uppfinna” Svenska kyrkan. Vilket vi gjorde med Lag om Svenska kyrkan. I princip behövdes den bara den dagen, 1 jan 2000. Sedan fanns den, för första gången, som ett samlat rättssubjekt med några nivåer: Kyrkomöte/registrerat trossamfund, stift och församlingar/pastorat. Nu regleras den genom en inomkyrklig stadga, ej styrd av staten.
Nu hade det varit läge att slopa den då nödvändiga lagen om Svenska kyrkan. Nu utvidgas den i stället.
Nu hade det varit läge att slopa den då nödvändiga lagen om Svenska kyrkan och göra de förändringar i lagen om trossamfund som det hade medfört. Jag utesluter inte att viss särlagstiftning fortfarande hade behövts, men den kunde säkert ha minimerats. Nu utvidgas den i stället. De långa diskriminerande definitionstexterna beskrivs tydligt inte gälla Svenska kyrkan. Utöver att det blir otympligt är det snarare en återgång till tiden före år 2000.
Statens neutralitet
Man håller inte fast vid statens neutralitet. Man reglerar definitionerna av trossamfund så att självbilden får bekymmer och genom onödiga undantag i lagen om trossamfund som nu föreslås undantas Svenska kyrkan. Det blir en särlagstiftning som alls inte behövs. Att i lagen om trossamfund definiera vad ett trossamfund, församling och betjänad är strider (kan strida) mot trossamfundens egendefinition. Det är alls inte statens uppgift.
Jag inser att arbetet nu gått för långt för att stoppas. Det är trist.
Pär Axel Sahlberg
tisdag 23 april 2024
söndag 21 april 2024
Omvänd rasism
Lägg inte huvudansvaret på sossarna!
Sahlin & Löfven eldade på och S-Qvintetten "Lögnarna" ser det viktiga väljarunderlag som ska hållas kvar i fållan till varje pris!
Sakine Madon: Självklart finns rasism även mot svenskar
Gör det inte till en höger- vänsterfråga.
Alla rån är inte rasistiskt motiverade. Men det har förekommit i så kallade förnedringsrån.
Det har blossat upp en debatt om rasism mot svenskar. Det började med att Paulina Neuding på Svenska Dagbladets ledarsida skrev en text om ”hatet mot svenskar” (5/4). Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg ställde snabbt frågan ”Varför sprider SvD ledare dessa myter?”. Forskaren Tobias Hübinette kastade in Sverigedemokraterna. I en radiodebatt påpekade socialistiska Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis att det är afrosvenskar som enligt statistiken är mest utsatta för hatbrott, och han sade även att Neuding har fel om att ungdomsrånen riktas mot framför allt personer med svensk bakgrund (P1, 11/4).
Men bläddrar man i Brottsförebyggande rådets rapport "Ungdomsrån – En kartläggning av nuläge och utveckling" från 2021 kan man läsa att "Två tredjedelar av de misstänkta 2015–2019 har utländsk bakgrund. När det gäller målsägarna är fördelningen den omvända, omkring tre fjärdedelar (77 procent) har svensk bakgrund". Att det finns en klassaspekt i att förortspojkar rånar medelklasspojkar är högst troligt. Men det finns uppenbarligen också fall där offer förnedrats, kissats på och misshandlats, till glåpord som "jävla svenne".
Ett problem – en sorts rasism – utesluter förstås inte ett annat. Givetvis finns rasism även inom minoritetsgrupper, mot såväl andra minoritetsgrupper som mot majoritetsgruppen.
Plötsligt känns diskussionen väldigt gammal. Jag hittar en krönika jag skrev i Expressen för snart 15 år sedan, rubriksatt "Även invandrare kan vara rasister" (6/3 2010). Den handlade framför allt om att antisemitism i Malmö, och rasism mot muslimer i Södertälje, inte uppmärksammades tillräckligt. I texten nämns även att tidigare justitiekanslern hade argumenterat för att "hets mot svenskar" inte är grund för åtal då syftet med lagen var att skydda minoritetsgrupper. "Men i många förorter är svenskar i minoritet. I Malmö är judar i minoritet, och i Södertälje är muslimer i minoritet", skrev jag.
Något år senare kom Ruben Östlunds film ”Play" där mörkhyade pojkar rånade och skrämde ljushyade pojkar. Då skapade filmen livlig debatt, men i dag borde opinionsbildare veta bättre än att spela ner sådana företeelser.
Att inte se vilja rasism bortom mallen "svenska rasister ger sig på invandrare" osynliggör offer med både svensk och utländsk bakgrund.
För många av oss som bott i miljonprogram är det inte direkt några nyheter att inte "svensk" överallt och alltid innebär att ha ett maktövertag. ”I våra kretsar var det låg status att vara svensk, det var svenskarna som fick stryk i skolan och som man kunde muddra och ta cigg av utan att någon lade sig i”, skriver till exempel Jan Emanuel Johansson, om uppväxten i Gottsunda, i boken ”Så var det med det” (Volante, 2023). Att hans morfar hade romska rötter var till klar fördel.
Det betyder naturligtvis inte att etniska svenskar skulle vara mest drabbade av rasism överlag. Det vore ett befängt antagande. Men det betyder att det kan se olika ut.
Jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) meddelade nyligen att en ny handlingsplan mot rasism är på gång och hon konstaterar att man inte ska behöva tolerera angrepp vare sig man är svensk eller tillhör en annan grupp. Det borde ses som en självklar utgångspunkt, och inte som en höger- vänsterfråga.
Framför allt borde fokus riktas mot offren för rasism och rasistiskt motiverade brott. Rasismen gör inte mindre ont för att man, eller ens plågoandar, råkar ha en viss nationalitet eller hudfärg.
Det var katatastroftrion Reinfeldt, Romson & Fridolin som ryckte undan mattan och blottade samhällets slukhål.
Sakine Madon: Självklart finns rasism även mot svenskar
2024-04-21
Gör det inte till en höger- vänsterfråga.
Alla rån är inte rasistiskt motiverade. Men det har förekommit i så kallade förnedringsrån.
Det har blossat upp en debatt om rasism mot svenskar. Det började med att Paulina Neuding på Svenska Dagbladets ledarsida skrev en text om ”hatet mot svenskar” (5/4). Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg ställde snabbt frågan ”Varför sprider SvD ledare dessa myter?”. Forskaren Tobias Hübinette kastade in Sverigedemokraterna. I en radiodebatt påpekade socialistiska Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis att det är afrosvenskar som enligt statistiken är mest utsatta för hatbrott, och han sade även att Neuding har fel om att ungdomsrånen riktas mot framför allt personer med svensk bakgrund (P1, 11/4).
Men bläddrar man i Brottsförebyggande rådets rapport "Ungdomsrån – En kartläggning av nuläge och utveckling" från 2021 kan man läsa att "Två tredjedelar av de misstänkta 2015–2019 har utländsk bakgrund. När det gäller målsägarna är fördelningen den omvända, omkring tre fjärdedelar (77 procent) har svensk bakgrund". Att det finns en klassaspekt i att förortspojkar rånar medelklasspojkar är högst troligt. Men det finns uppenbarligen också fall där offer förnedrats, kissats på och misshandlats, till glåpord som "jävla svenne".
Ett problem – en sorts rasism – utesluter förstås inte ett annat. Givetvis finns rasism även inom minoritetsgrupper, mot såväl andra minoritetsgrupper som mot majoritetsgruppen.
Plötsligt känns diskussionen väldigt gammal. Jag hittar en krönika jag skrev i Expressen för snart 15 år sedan, rubriksatt "Även invandrare kan vara rasister" (6/3 2010). Den handlade framför allt om att antisemitism i Malmö, och rasism mot muslimer i Södertälje, inte uppmärksammades tillräckligt. I texten nämns även att tidigare justitiekanslern hade argumenterat för att "hets mot svenskar" inte är grund för åtal då syftet med lagen var att skydda minoritetsgrupper. "Men i många förorter är svenskar i minoritet. I Malmö är judar i minoritet, och i Södertälje är muslimer i minoritet", skrev jag.
Något år senare kom Ruben Östlunds film ”Play" där mörkhyade pojkar rånade och skrämde ljushyade pojkar. Då skapade filmen livlig debatt, men i dag borde opinionsbildare veta bättre än att spela ner sådana företeelser.
Att inte se vilja rasism bortom mallen "svenska rasister ger sig på invandrare" osynliggör offer med både svensk och utländsk bakgrund.
För många av oss som bott i miljonprogram är det inte direkt några nyheter att inte "svensk" överallt och alltid innebär att ha ett maktövertag. ”I våra kretsar var det låg status att vara svensk, det var svenskarna som fick stryk i skolan och som man kunde muddra och ta cigg av utan att någon lade sig i”, skriver till exempel Jan Emanuel Johansson, om uppväxten i Gottsunda, i boken ”Så var det med det” (Volante, 2023). Att hans morfar hade romska rötter var till klar fördel.
Det betyder naturligtvis inte att etniska svenskar skulle vara mest drabbade av rasism överlag. Det vore ett befängt antagande. Men det betyder att det kan se olika ut.
Jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) meddelade nyligen att en ny handlingsplan mot rasism är på gång och hon konstaterar att man inte ska behöva tolerera angrepp vare sig man är svensk eller tillhör en annan grupp. Det borde ses som en självklar utgångspunkt, och inte som en höger- vänsterfråga.
Framför allt borde fokus riktas mot offren för rasism och rasistiskt motiverade brott. Rasismen gör inte mindre ont för att man, eller ens plågoandar, råkar ha en viss nationalitet eller hudfärg.
lördag 20 april 2024
GAIA – GUD
Oavsett vad "genierna hävdar att de vet om Jordens inre
så är det enbart hypoteser utan vetenskapliga belägg!
Det djupaste borrhålet på Joden är drygt 12 kilometer
och Jordens diameter är cirka 12750 kilometer
För många år sedan under min sökande och ifrågasättande period hade jag en dröm som satt kvar länge efter att jag vaknade. Jag försökte minnas allt och skrev ned det så gott jag kunde. Så här blev det.
Det är på tiden att du får veta några viktiga detaljer om mig.
För det första får du göra precis vad du vill av ditt liv. Jag kommer inte att straffa dig, men jag hoppas att dina medmänniskor isolerar dig om du skadar dem.
För det andra, är du inte min avbild. Du påminner inte ens om mig.
För det tredje, har jag inga krav på dig. Om du vill be till mig, är det upp till dig om du mår bra av det.
Det finns inga böcker som återger mina ord och min vilja. Allt sådant är människors påhitt efter tankar om mig!
Det finns många böcker som har skrivits efter inspiration av tankar om mig, men ingen av dem är trovärdig och två av dem, Bibeln och Koranen har orsakat enorma mänskliga lidanden, bara för att enfaldiga människor har tolkat texterna som uppmaningar till våld och förtryck.
Jag vet att en del av er tror att jag bara lyssnar på arabiska böner. Andra tror att man måste be på latin. En del människor tror att jag kräver en massa löjliga bugningar och gester i samband med bönen samt att denna ska föregås av ett krångligt och bisarrt tvättningsschema. Många av de människorna är jag lite sur på. De använder mitt namn i onda syften. Det känns inte bra ska du veta.
Jag bryr mig inte om hur du ber. Visst är det trevligt att vara tillbedd, men dina böner ger dig inga förmåner. Det kan också vara bra att veta.
Vill du veta vad jag gör?
Jag administrerar livet. Allt liv!
Allt liv har samma värde för mig. Det kan vara bra att känna till. Du är inte mera värd för mig än en fästing eller en människoätande haj. Du är inte mera värd för mig än en grankotte. En av dina bakterier har samma värde för mig som hela du har.
Tänk på det människa!
Ni har så många och onödiga namn på era religiösa samfund. Det systemet borde ni skrota. Det skapar bara konflikter.
Kristna sekter som den i Knutby, amerikanska tokkristna och islam, är bara några av alla exempel på slöseri med tankekraft.
Jesus Josefsson från Nasaret var inte mitt enfödda barn. Han var ett av alla mina barn och dit räknas alla organiska enheter. Jag talade inte mera genom honom än genom någon annan. Han blev dock en god symbol för goda krafter och det räcker långt.
Beduinen Muhammed hade inget uppdrag från mig att föra min talan bland er. Han hade enbart maktsyften med sina utspel och det gäller de flesta religiösa ledare. De bryr sig inte om mig, men det värsta är att de bryr sig inte om dig heller.
De vill bara ha makt.
Det har funnits många bland er som har kommit ganska nära när ni har tänkt på mig men få har kunnat beskriva tankarna i tryckta ord och det är väl inte så konstigt. Jag finns ju inte, sett ur ett mänskligt perspektiv. Alltså finns det inte ord som kan beskriva mig.
Jag bara är.
För nästan fyrahundra år sedan enligt din tideräkning (för mig finns inte tiden), levde en klok holländare som hette Baruch Spinoza. Liksom du, tänkte han ofta på mig och han skrev en del bra saker om sina tankar och kallade sin gudsupplevelse för panteism. Det tycker jag om. Tänk på det du!
Visstja - Djävulen hälsar att han inte heller finns!
torsdag 18 april 2024
Pride
Publicerad 19 apr 2024
Det är svårt att förstå hur de som har mest att förlora på ett islamistiskt samhälle anammar Hamas propaganda utan eftertanke, skriver Magnus Norell.
Hamas är absolut inte intresserade av någon självständig palestinsk stat vid sidan av Israel. Inte heller vill de ha en stat där västerländska normer om jämlikhet och acceptans för sexuella olikheter gäller, skriver debattören.
Sedan Hamas attack på Israel – där det huvudsakliga syftet var att så brutalt som möjligt döda civila och ta gisslan – har en tsunami av antisemitism svept fram över delar av västvärlden.
Detta har tagit sig många uttryck och några av det mest bisarra är de öppna uttryck för stöd för terrorrörelsen Hamas som kommit från HBTQ-grupper och andra som säger sig vara för jämlikhet mellan könen.
Detta blir än mer osmakligt eftersom de sexuella övergreppen under attacken den 7/10 var så utbredda och även filmades av förövarna själva.
Ett exempel är Queers for Palestine som i demonstrationer hyllat Hamas ”motstånd” mot Israel även efter Hamas massaker på judar 7/10/23.
Andra exempel är från Tyskland – där HBTQ-grupper varit med och organiserat demonstrationer till stöd för Hamas på Gaza, tillsammans med det terrorstämplade PFLP:s utländska gren Samidoun – och USA där events på till exempel Columbia University och i Washington inkluderade HBTQ-grupper, både som medarrangörer och deltagare.
Hamas är absolut inte intresserade av någon självständig palestinsk stat vid sidan av Israel.
Detta har tagit sig många uttryck och några av det mest bisarra är de öppna uttryck för stöd för terrorrörelsen Hamas som kommit från HBTQ-grupper och andra som säger sig vara för jämlikhet mellan könen.
Detta blir än mer osmakligt eftersom de sexuella övergreppen under attacken den 7/10 var så utbredda och även filmades av förövarna själva.
Ett exempel är Queers for Palestine som i demonstrationer hyllat Hamas ”motstånd” mot Israel även efter Hamas massaker på judar 7/10/23.
Andra exempel är från Tyskland – där HBTQ-grupper varit med och organiserat demonstrationer till stöd för Hamas på Gaza, tillsammans med det terrorstämplade PFLP:s utländska gren Samidoun – och USA där events på till exempel Columbia University och i Washington inkluderade HBTQ-grupper, både som medarrangörer och deltagare.
Hamas är absolut inte intresserade av någon självständig palestinsk stat vid sidan av Israel.
Gemensamt för dessa exempel är stöd för Hamas (som oftast blir synonymt med ALLA palestinier) och en uttalad vilja att Israel ska förintas.
Det är på rak arm svårt att hitta en organisation som slår Hamas när det gäller diskriminering, direkt våld och andra former av hot mot sexuella minoriteter. Sexuellt beteende utanför det traditionella avvisas helt och individer som upptäckts har fängslats, misshandlats och dödats.
Det kan i sammanhanget vara värt att påminna om att en hel del individer med en annan sexuell läggning än den mest förekommande, har fått sin tillflykt i det demokratiska Israel. Något som möjligen också kunde förmå de HBTQ-knutna grupperna att tänka till innan de stämmer in i den islamistiska hatkören mot Israel.
Detta är inget unikt för Hamas i och för sig. Alla andra islamistiska rörelser har samma grundläggande syn på kvinnlig frigörelse och vad som ses som avvikande sexuellt beteende.
Duperas av islamister
Så hur kommer det sig då att det under hela den tid som kriget pågått, det från tid till annan, i synnerhet i sociala medier, dyker upp upprop till stöd för Hamas och mot Israel från grupper som betecknar sig som HBTQ?
Ett skäl kan vara att det narrativ som satt sig redan från början, utmålade Israel som den ”onde” och som anklagades för övergrepp. Som sagt, antisemitismen fanns där redan och behövde inte mycket för att komma upp till ytan. Det blev därmed enkelt för många att hänga på och utan att reflektera alltför mycket, sälla sig till kören av fördömande.
Sedan finns det självklart vänsterorganisationer som sedan det kalla kriget allierat sig med palestinska grupper, i och för sig utan att alltför noga ha satt sig in i skillnader mellan olika delar av den palestinska rörelsen. Att flera av dessa vänsterorganisationer sedan lättvindigt låtit sig duperas av islamister är intressant och blir förhoppningsvis föremål för framtida studier.
Men det förklarar inte hur just de som skulle ha mest att förlora (inklusive sina liv!) på ett islamistiskt samhälle, med så lite eftertanke, anammar Hamas propaganda.
Det är naturligtvis inga problem med att säga sig vilja ha fred och ett självständigt Palestina vid sidan om Israel. Men hur det går till spelar roll.
Hamas är absolut inte intresserade av någon självständig palestinsk stat vid sidan av Israel. Inte heller vill de ha en stat där västerländska normer om jämlikhet och acceptans för sexuella olikheter gäller – och självklart är alla former av sexuella minoriteter förbjudna – och man motsätter sig absolut alla liberala demokratiska värden.
Tvärtom eftersträvas folkmord på judar och att Israel förintas. Inget av detta är okänt. Hamas har aldrig gjort någon hemlighet av sina mål.
Att i det läget tåga med sina regnbågsflaggor tillsammans med Hamasaktivister och andra som kräver Israels undergång, mord på judar och motsätter sig alla former av demokratiska rättigheter, inklusive sådana för kvinnor och sexuella minoriteter, borde åtminstone stämma till eftertanke.
Av Magnus Norell
forskare med inriktning mot terrorism, Mellanöstern och demokratifrågor
Hamasanhängarna och Malmö Pride
Efter påtryckningar från islamistvurmande krafter har allt fler artister börjat hoppa av Eurovision. Nu handlar det förstås inte om några storheter, utan om högst mediokra artister som Dotter och Titiyo, men det är uppenbart att den moraliska kompassen är en smula skev. Mest skev är den ändå hos ledningen för Malmö Pride, om det nu är så att de väljer att hoppa av för att de tar avstånd från Israel.
Nu har jag faktiskt inte läst någonstans (förutom på sociala medier där folk spekulerar ivrigt) att det är på grund av Israels medverkan som Malmö Pride drar sig ur. Men deras avhopp nämns hela tiden i samband med andras avhopp, så det är lätt att tro det. Och om det är så – om Malmö Pride tar avstånd från Israel – så är det något som är väldigt, väldigt sjukt med Prides värdegrund. Hur kan Pride-rörelsen ta avstånd från den enda stat i Mellanöstern där hbtqia-personer kan leva i fred och vara sig själva, och istället stödja Gaza, där en majoritet av befolkningen stödjer en regim som är känd för att kasta homosexuella utför höghustak?
Det är fullkomligt obegripligt, totalt självdestruktivt och ungefär lika intelligent som det skulle vara om en kyckling demonstrerade till förmån för Kronfågel.
Och vad är, i så fall, nästa steg? Att försöka arrangera en Pride-festival i Gaza eller Iran? Lycka till med det.
Om Malmö Pride istället hoppar av Eurovision för att de skräms av BDS-rörelsen och de andra Hamasanhängarna som hotar och hatar har jag dock en viss förståelse för beslutet. De här rörelserna erkänner öppet att de utsätter alla inblandade i Eurovision för påtryckningar och vem vet hur långt de kan gå med allt sitt hat? Hur lång tid tar det innan de tröttnar på att ordbajsa på sociala medier och istället manifesterar hatet med våld? Även om det kanske är judar som är prio ett på deras hatlista kommer inte hbtqia-personer långt efter.
Hatet har dock ingenting med omsorg om Gaza att göra, som de gärna vill låta påskina. Det handlar om antisemitism och inget annat. Annars skulle dessa människor ta avstånd från Hamas. Men det gör de inte. Faktum är att de så kallade ”Palestinavännerna” har för vana att faktiskt bua ut politiker och andra som tar avstånd från terrororganisationen Hamas, trots att Hamas startade kriget och utan att blinka offrar både kvinnor och barn och andra civila.
Det är raka motsatsen till omsorg om Gaza och palestinierna. Hade terrorkräken i Hamas velat sitt folks bästa hade de viftat med vit flagg, överlämnat gisslan och tagit sin medicin. Och hade ”Palestinavännerna” i Sverige brytt sig det minsta om barnen i Gaza hade de krävt Hamas omedelbara kapitulation.
Hur det kommer att gå när Eurovision går av stapeln kan ingen veta idag. Men risken finns att det blir total katastrof, med lidande och till och med död som följd. Att det hela arrangeras i Malmö, en stad där antisemitismen frodats i decennier – sen Ilmar Reepalus tid och kanske ännu längre – gör inte saken bättre.
Värst av allt är att SVT och Malmö stad har gått in i det här med öppna ögon. De vet mycket väl att Malmö är en av Sveriges mest islamistiska och västfientliga städer, men envisas med att presentera staden som en färgstark smältdegel där alla kulturer får ta plats. Men det är bara en fåfäng dröm, född av ideologiskt drivna politiker som inte ens idag, trots alla uppenbara bevis, vill erkänna att den där mångfalden de värderar så högt har visat sig vara total enfald.
Iran
Iran och kampen om Röda havet
Den 13 april sedan avfyrade den islamiska republiken Iran en salva raketer och drönare mot Israel. Det var första gången Iran attackerade Israel direkt.
Syftet var att visa muskler.
Och det verkar ha fungerat. För svaret på attacken tycks bestå av nya västerländska ekonomiska sanktioner mot Iran. Dessa är symboliska kommer knappast att orsaka någon större skada. Irans största handelspartner är Kina. Iran är medlem i två stora internationella ekonomiska organisationer: BRICS och Shanghai Cooperation Organisation.
Samtidigt som konflikten mellan Israel och Iran fångar världens uppmärksamhet rasar inbördeskriget i Sudan. Kriget står mellan regeringen, ledd av general Abdel Fattah al-Burhan, och rebellerna, ledda av general Mohamed Hamdan Dagalo.
Regeringstrupperna var länge på reträtt. Man hade lämnat huvudstaden Khartoum och dragit sig tillbaka till hamnstaden Port Sudan. Men de senaste veckorna har de regeringstrogna trupperna varit på offensiven och slagit tillbaka rebellerna på flera fronter.
Reuters med flera medier rapporterar att orsaken är en ny vänskap mellan Sudan och Iran:
”A year into Sudan’s civil war, Iranian-made armed drones have helped the army turn the tide of the conflict, halting the progress of the rival paramilitary Rapid Support Force and regaining territory around the capital, a senior army source told Reuters.”
Iran har redan stor kontroll över två av de mest strategiska sunden i världen: Hormuzsundet och Bab el Mandeb-sundet.
Hormuzsundet mellan Arabiska halvöns nordkust och Iran förbinder Persiska viken med Arabiska havet och Indiska oceanen. En betydande del av världens olja skeppas genom Hormuzsundet.
Strax före det stora luftangreppet mot Israel den 13 april beslagtog iranska kommandosoldater ett Israelkopplat skepp i Hormuzsundet.
Självklart för att visa: ”Det här är vårt sund. Vi kan stoppa trafiken när vi vill.”
Bab el-Mandeb-sundet leder från Adenviken i Indiska oceanen in i Röda havet. Norra Jemen styrs av Ansarallah (ofta kallade ”houthier”), en shiitisk grupp som är nära allierad med Iran. Med hjälp av sina jemenitiska allierade kan Iran kontrollera sjötrafiken i Adenviken och genom Bab al-Mandeb.
Under kriget i Gaza, som pågått sedan oktober förra året, har Ansarallah försatt Israel i blockad. Ett hårt slag mot dess ekonomi. USA har försökt häva blockaden men misslyckats.
Om Iran, genom sin nya vänskap med den sudanesiska regeringen, kan få ett fotfäste på den sudanesiska Röda havskusten, innebär det att man skaffar sig en närmast total kontroll, från både den västra sidan (Sudan) och den östra (Jemen) över all trafik i Röda havet.
Pierre Pahlavi är en expert på iransk utrikespolitik vid The Canadian Forces College (CFC) i Toronto, Kanada. I en analys av de nya vänskapliga relationerna mellan Iran och Sudan (29/2 2024) skriver han så här:
”For Iran, it is also a question of acquiring a significant channel of influence giving it access to Eastern Sudan and, above all, to Port Sudan, its de facto capital. Through this strategic position and the 700 km or so of maritime borders, the Iranians have a considerable asset with which to complete their disruption of the Red Sea maritime passage.”
Socialdemokraterna
Tage Erlander såg till att alla myndigheter och förvaltningar fick trogna politruker som ledare.
Olof Palme skolade in dem i den "rätta ideologin"
Göran Persson tuktade dem.
Sahlin & Juholt förstod inte dynamiken och sedan dess lever politrukerna som de tror att Palme skulle ha önskat.
Arga Andersson litar på att även om Tidölaget vinner nästa val, ser politrukerna till att de kroknar. Därför vågar Qvintetten ljuga ohämmat.
Under detta samhällsfarliga spektakel sitter Statler & Waldorf a.k.a. Shekarabi & Damberg på läktaren och kommenterar.
tisdag 16 april 2024
Stonehenge
Image credit: jaroslava V/Shutterstock.com
Mera om Stonehenge här
Stonehenge May Be Aligned To This Rare Lunar Event – And Scientists Can Soon Test It OutThe major lunar standstill occurs once in a generation, and when it does, the investigation begins.
The relationship between Stonehenge and the lunar cycle is still unclear.
Stonehenge is famously aligned with the sunrise on the summer solstice and sunset on the winter solstice, yet archaeologists suspect that the Neolithic monument may also have been designed to capture the lunistices, otherwise known as lunar standstills. In particular, the major lunar standstill – which is next due to occur in January 2025 – seems to have had an influence over the layout of the iconic ancient landmark.
Taking place once every 18.6 years, a major lunar standstill marks the point at which the Moon reaches its northernmost and southernmost points in the sky. Over the course of every month, the Moon travels from north to south, yet the extent of this range is in constant flux thanks to the angle of the lunar orbit.
At the peak of its cycle, the Moon’s declination swings from 28.72 degrees north to 28.72 degrees south in a single month. Conversely, during the minor lunar standstill, this celestial motion ranges between 18.13 degrees north and south.
Arguments for Stonehenge’s association with these lunar cycles are currently unresolved, although it has been noted that at least one of the site’s four Station Stones – which surround the inner Sarsen circle – is aligned with the southernmost moonrise during the major lunar standstill. However, archaeologists are unsure of the significance of this feature.
Given the rarity of the event, researchers are keen to take advantage of the upcoming lunistice and are set to begin a series of investigations into the possible alignment of Stonehenge with the Moon’s most extreme rising and setting positions.
Professor Clive Ruggles, who is taking part in the research, explained in a statement that “Stonehenge's architectural connection to the Sun is well known, but its link with the Moon is less well understood. The four Station Stones align with the Moon's extreme positions, and researchers have debated for years whether this was deliberate, and—if so—how this was achieved and what might have been its purpose."
Despite the fact that the lunistice technically lasts for just one month, we are already very much in standstill season, as the Moon is currently reaching declinations further north and south than the solar extremes. According to English Heritage, this period of the lunar cycle may have been interpreted by ancient cultures as the Moon deity becoming more powerful than the Sun god, and might have inspired celebrations, rituals, and other significant events.
Of course, such theories are currently just speculation, but the researchers hope to find some solid clues regarding the prehistoric monument’s relationship with the major lunar standstill early next year.
"We're excited to be working with a brilliant team of archaeoastronomers to explore the fascinating link between Stonehenge and the major lunar standstill,” said Jennifer Wexler, English Heritage historian for Stonehenge. “Rarer even than once in a blue moon, this opportunity allows us to delve deeper into the monument's ancient mysteries and its relationship with celestial phenomena.”
Migration
"Även en blind höna kan finna ett korn"
Frihet förutsätter gränser. 2015 års flyktingkris drabbade otaliga migranter och förvärrade en redan dålig migrationspolitik som försatt EU:s medlemsländer i en omöjlig situation. Idag ser vi konsekvenserna – socialt, kulturellt och ekonomiskt. Gränslösheten ledde till problem som paradoxalt minskade friheten i Sverige och Europa. Vi har en rad konkreta förslag för en stram och hållbar europeisk migrationspolitik. Politiken behöver formas utifrån vilka konsekvenser som den leder till, inte enbart utifrån dess intentioner.
Så länge som fler människor vill komma till Europa, än vad Europa har kapacitet och vilja att ta emot, kommer problemen att bestå. Den migrationspakt som framförhandlats är till stora delar en svensk bedrift och syftar till att lösa frågan kring hur migranterna ska omfördelas mellan medlemsländerna. Men den löser inte den långsiktigt avgörande frågan om hur man kombinerar människors rätt att få skydd från krig och förföljelse med mottagarländernas anspråk på att själva avgöra vad de mäktar med.
När 1951 års flyktingkonvention författades efter andra världskriget var syftet att hantera de miljontals människor som tvingats på flykt på kontinenten. Idag inkluderas alla existerande och eventuellt framtida tillkommande flyktingar. Asyl ska dock fortsättningsvis sökas på plats i asyllandet.
Kravet om att asyl endast kan sökas i det tänkta mottagarlandet är orsaken till att människor riskerar livet på Medelhavet. Att som i dag tvinga människor att först sätta sin fot på europeisk mark för att få sin sak prövad är cyniskt och därför moraliskt ohållbart, för såväl migranterna som mottagarländerna. Den balansgång över ett hav av hyckleri som Europa ägnat sig åt under de senaste decennierna innebär i praktiken att vi på pappret värnar asylrätten samtidigt som vi med olika mekanismer gör allt vi kan för att hålla migrationsvolymerna på nivåer som ska korrelera med den faktiska integrationsförmågan.
För oss kristdemokrater är det självklart de som har störst skyddsbehov som ska prioriteras framför de som har tur eller resurser. Den snedfördelning som uppstått, där unga män med ekonomiska möjligheter att betala skrupellösa smugglare och som riskerar sina liv för att ta sig till Europa, premieras framför kvinnor, barn och äldre, får oacceptabla konsekvenser. Inte minst då trycket från dessa grupper, som i många fall visat sig sakna såväl asylskäl som integrationsambitioner, försvårar möjligheten att bibehålla FN:s kvotflyktingssystem. Det är beklagligt då kvotsystemet är konstruerat för att identifiera de svagaste och mest behövande individerna. EU borde därför dra lärdom av framgångarna och misslyckandena i det system som används i Kanada, där hänsyn tas till såväl behov som förmåga hos de som beviljas rätt att få stanna, liksom till de faktiska förutsättningarna i mottagarsamhället.
Sverige och EU har ett gemensamt ansvar för människor på flykt. Att ta detta ansvar, genom att säkerställa att integrationen fungerar, vilket i sig förutsätter att migrationen är stram, lägger vi grunden för framtidens migrationspolitik. Annars riskerar problemen med hedersvåld, kriminalitet, socialt och ekonomiskt utanförskap, som vuxit fram i stora delar av Väst- och Nordeuropa att leda till ökad slutenhet och misstänksamhet.
Om Europa ska fortsätta att vara Europa, om vi ska kunna skydda den judiska minoriteten på det sätt som vi högtidligt lovade efter Förintelsen, om vi ska kunna ha politiska möten dit medborgarna kan komma utan rädsla, om vi ska kunna värna den frihet som människor riskerar livet på Medelhavet för att få uppleva – ja, då måste vi börja värna våra gränser. Vi måste stå upp för ”the European way of life” som grundar sig i vår syn på demokrati och mänskliga fri- och rättigheter och definiera integration också utifrån annat än strikt ekonomiska variabler.
Därför föreslår vi att dagens asylsystem revideras, till förmån för ett utvecklat kvotsystem. Det är ett system som förhåller sig till det faktum att migrationen är reglerad och att integrationskapaciteten behöver avgöra migrationens storlek. Detta förhållande var skälet till att regeringen Löfven sent omsider drog i nödbromsen hösten år 2015. Denna omständighet måste framöver utgöra utgångspunkten för en långsiktigt hållbar migrationspolitik. För att kunna säkerställa friheten inom unionen behöver gränserna stärkas, varför vi föreslår att målet om 10 000 gränsvakter i Frontex ska tredubblas till 30 000.
Vi kommer också att arbeta för mottagningscenter inom och utanför EU:s gränser, att prövningen i högre grad ska ske där människor befinner sig. En sådan ordning skulle innebära färre splittrade familjer och en effektivare hantering av mottagarländernas resurser. Den urvalsprocess som ska ligga till grund ska ta hänsyn till integration. Rent konkret ska EU-länderna varje år få meddela hur stor mottagningskapacitet de har och att flyktingarna delas in i tre grupper: förväntad snabb integration, familjeåterförening, och särskild hänsyn till sociala förhållanden. Personer som fått sina asylskäl prövade och beviljade kan sedan efter urval förberedas för en ny, välfungerande tillvaro i exempelvis Sverige. Denna process innebär också att möjligheten att söka asyl direkt vid en landsgräns som huvudregel kommer att begränsas, med undantag för akuta situationer som vid krigsutbrottet i Ukraina.
Valet till Europaparlamentet den 9 juni är ett avgörande val för Europa. Vi ska stå upp för de värderingar vi anser ska råda i Europa, bekämpa terror, kriminalitet och hot mot vår syn på frihet och demokrati. Vi måste under EU-fanan dra gränser för var EU:s mandat slutar, annars riskerar vi både vår blågula frihet och unionens legitimitet. Det handlar om att Bryssel inte ska detaljreglera svensk vårdpersonals arbetstider eller markägares skötsel av sin skog. Men vi behöver på EU-nivå sätta gemensamma och strama gränser för migrationen. Det är en förutsättning för att vi ska kunna fullgöra vårt ansvar gentemot både det svenska folket och våra medmänniskor på flykt. Det är dags att göra upp med decennier av hyckleri och införa en migrationspolitik som håller för framtiden.
Ebba Busch (KD)
partiledare
Alice Teodorescu Måwe (KD)
toppnamn till EU-valet
lördag 13 april 2024
Landshövding Kinberg-Batra
Inför riksdagsvalet 1994 slumpade det sig så att Anna Kinberg stod vid Moderaternas kampanjbord på Stureplan i Stockholm och jag stod vid Centerpartiets bord några meter därifrån.
Jag hade aldrig sett Anna förr men reagerade på hennes överlägsna stil när hon mötte väljarna.
Med mig den här dagen var Jonny, mitt femåriga barnbarn.
Jag övertalade Jonny att krypa under moderatbordet och ta alla deras valbroschyrer och ersätta dem med Centerpartiets.
När Anna upptäckte tricket föll masken av och det ilskna utbrottet borde ha filmats.
Nonchalansen hos den politiska adeln
LedareDen tidigare moderatledaren Anna Kinberg Batra rekryterar i sin roll som landshövding vänner till högavlönade tjänster utan att tjänsterna utlystes på rätt sätt.
Susanna Birgersson
Publicerad 2024-04-13
Tänk att öppna ögonen på morgonen, titta upp på den vackra stuckaturen, kliva ur sängen och mötas av idel skönhet och utsökt 1600-talsarkitektur. Tänk att få bo i ett av Stockholms vackraste palats, det om vilket dess arkitekt, Nicodemus Tessin skrev när det nästan var färdigt: ”Jag anser det som den största glädjekälla för min återstående levnad.”
Kanske har man druckit sitt kaffe medan man blickat ut över den lilla kringbyggda barockträdgården. Kungliga slottet är närmsta granne och utanför knuten ligger de unika kvarteren med blåmärkt kulturminnesbebyggelse.
Så är det för Anna Kinberg Batra, landshövding i Stockholm.
Hon älskade allt det roliga hon gjorde innan hon tillträdde posten förra vintern: hon var rådgivare och föreläsare och styrelseproffs. Det mesta fick hon lämna ”med en liten tår i ögat”, som hon sa till DN. Men erbjudandet att bli landshövding kunde hon inte tacka nej till.
Och det förstår man. Att vara landshövding är ett förfärligt trevligt jobb. Ingenting kan gå fel egentligen, för ingen har några särskilda förväntningar. Man behöver inte forma någon politik. Man behöver inte möta väljarna i val. Man behöver aldrig debattera. Man behöver sällan försvara några impopulära beslut. Man kommer aldrig att klandras för statistik som pekar i fel riktning, för vikande tillväxtsiffror eller för eskalerande kriminalitet. Man är i och för sig regeringens representant i regionen – men ingen journalist har väl någonsin begärt en intervju med en landshövding för att ställa denne till svars för hur regeringens politik påverkar regionen?
Uppgiften att samordna det statliga arbetet i regionen, sköts i praktiken av länsöverdirektören. I arbetsbeskrivningen ingår att informera regeringen om tillståndet i länet. Men det är ingen vild gissning att regeringen klarar sig fint utan denna landshövdingarnas informationsservice.
Man bor flott. Man blir alltid bjuden på alla de viktigaste begivenheterna i det offentliga Sverige. Mat och underhållning i världsklass, många tillfällen att klä sig fin – om man nu tycker att det är roligt, vilket Anna Kinberg Batra verkar tycka.
Man kan, när andan faller på, skriva lite om regionens potential och utmaningar, mana till hopp och samverkan. I övrigt bör man visa upp sig lagom mycket för näringslivet, samt uttrycka engagemang och framtidstro.
Och för det, en hemskt trevlig lön. Det är inte för inte det kallas en reträttpost, ett slags ”tack för trogen tjänst”, för det måste vara det offentliga Sveriges minst jobbiga jobb. Här kan man få vila ut, höjd över den politiska eldgivningen.
Det enda man måste göra för att behålla jobbet är att inte missköta sig grovt. Man bör inte, som Kalmarhövdingen Stefan Carlsson gjorde, ringa sexsamtal på jobbet och låta regionen betala. Man bör heller inte, som hans efterträdare, Thomas Carlzon, betala svarta löner till serveringspersonalen man hyrt in till sina privata fester. Det är också bra om man, till skillnad från den forna landshövdingen på Gotland, Marianne Samuelsson kan avstå från att hjälpa näringslivstoppar runda strandskyddsregler.
Men annars är det så lätt, att göra rätt. Ändå lyckas Anna Kinberg Batra inte hantera sina rekryteringar på ett korrekt sätt. Eller hon struntar i det. Strax efter att Batra tillträtt skapade hon en ny tjänst, en så kallad planeringschef. I några dagar satt det en lapp i receptionen. Men i enlighet med avsikten var det ingen som sökte tjänsten – utom Anna Kinberg Batras väninna som strax därefter också fick jobbet, till en lön på 88 000 kronor.
Vi ett annat tillfälle anställde hon en bekant som hjälpt henne att skriva en bok, till ”organisationsutvecklare”. Inga annonser. Ingen sökande. 90 000 i månadslön. Visserligen bara deltid och under några månader, men snyggt ser det inte ut, det heller.
Först ville Anna Kinberg Batra inte svara på några frågor, och när hon väl uttalade sig för tv4, ja, då gick det inte att dölja den nonchalanta attityd som är förklaringen till agerandet:
Nä, det var inte väl inte helt bra, sättet som vännen och väninnan anställts på, men även om ärendena skötts mer professionellt hade dessa personer ändå anställts, för de är så kompetenta. Som om Anna Kinberg Batra redan på förhand visste att det inte finns någon mer kompetent i hela kungariket Sverige än just hennes moderatkompis.
Kunde landshövdingen verkligen sitta kvar på sin post efter detta, undrade reportern. Jadå, det såg hon mycket fram emot, sa Anna Kinberg Batra överlägset leende innan hon avslutade intervjun.
Aldrig har man sett en mindre ångerfull människa. Så blir det kanske när man tillhört den näringslivs-politiska eliten länge nog.
På skattebetalarnas bekostnad innehar hon ett jobb som aldrig någonsin kommer att bli särskilt betungande. På samma skattebetalares bekostnad har hon beretts plats att bo på en av Stockholms finaste adresser i ett av Stockholms finaste hus. Det enda hon förväntas leverera i gengäld är ett klanderfritt agerande i sin roll som offentlig representant för rikets styre. Bara det.
Man kan nästan inte vara mer privilegierad än så, i ordets ursprungliga bemärkelse. Men sammanhållningen i samhället kräver att eliten i ord och handling visar att de förstår hur privilegierade de är. Alldeles särskilt gäller det den elit vars privilegier bekostas av medborgarna. För dem finns inga ursäkter om de slarvar med regler, eller liksom gör narr av reglerna – till exempel genom att hänga upp en lapp i receptionen.
Handlar man så platsar man inte längre i palatset.
Susanna Birgersson
Nonchalansen hos den politiska adeln
LedareDen tidigare moderatledaren Anna Kinberg Batra rekryterar i sin roll som landshövding vänner till högavlönade tjänster utan att tjänsterna utlystes på rätt sätt.
Susanna Birgersson
Publicerad 2024-04-13
Tänk att öppna ögonen på morgonen, titta upp på den vackra stuckaturen, kliva ur sängen och mötas av idel skönhet och utsökt 1600-talsarkitektur. Tänk att få bo i ett av Stockholms vackraste palats, det om vilket dess arkitekt, Nicodemus Tessin skrev när det nästan var färdigt: ”Jag anser det som den största glädjekälla för min återstående levnad.”
Kanske har man druckit sitt kaffe medan man blickat ut över den lilla kringbyggda barockträdgården. Kungliga slottet är närmsta granne och utanför knuten ligger de unika kvarteren med blåmärkt kulturminnesbebyggelse.
Så är det för Anna Kinberg Batra, landshövding i Stockholm.
Hon älskade allt det roliga hon gjorde innan hon tillträdde posten förra vintern: hon var rådgivare och föreläsare och styrelseproffs. Det mesta fick hon lämna ”med en liten tår i ögat”, som hon sa till DN. Men erbjudandet att bli landshövding kunde hon inte tacka nej till.
Och det förstår man. Att vara landshövding är ett förfärligt trevligt jobb. Ingenting kan gå fel egentligen, för ingen har några särskilda förväntningar. Man behöver inte forma någon politik. Man behöver inte möta väljarna i val. Man behöver aldrig debattera. Man behöver sällan försvara några impopulära beslut. Man kommer aldrig att klandras för statistik som pekar i fel riktning, för vikande tillväxtsiffror eller för eskalerande kriminalitet. Man är i och för sig regeringens representant i regionen – men ingen journalist har väl någonsin begärt en intervju med en landshövding för att ställa denne till svars för hur regeringens politik påverkar regionen?
Uppgiften att samordna det statliga arbetet i regionen, sköts i praktiken av länsöverdirektören. I arbetsbeskrivningen ingår att informera regeringen om tillståndet i länet. Men det är ingen vild gissning att regeringen klarar sig fint utan denna landshövdingarnas informationsservice.
Man bor flott. Man blir alltid bjuden på alla de viktigaste begivenheterna i det offentliga Sverige. Mat och underhållning i världsklass, många tillfällen att klä sig fin – om man nu tycker att det är roligt, vilket Anna Kinberg Batra verkar tycka.
Man kan, när andan faller på, skriva lite om regionens potential och utmaningar, mana till hopp och samverkan. I övrigt bör man visa upp sig lagom mycket för näringslivet, samt uttrycka engagemang och framtidstro.
Och för det, en hemskt trevlig lön. Det är inte för inte det kallas en reträttpost, ett slags ”tack för trogen tjänst”, för det måste vara det offentliga Sveriges minst jobbiga jobb. Här kan man få vila ut, höjd över den politiska eldgivningen.
Det enda man måste göra för att behålla jobbet är att inte missköta sig grovt. Man bör inte, som Kalmarhövdingen Stefan Carlsson gjorde, ringa sexsamtal på jobbet och låta regionen betala. Man bör heller inte, som hans efterträdare, Thomas Carlzon, betala svarta löner till serveringspersonalen man hyrt in till sina privata fester. Det är också bra om man, till skillnad från den forna landshövdingen på Gotland, Marianne Samuelsson kan avstå från att hjälpa näringslivstoppar runda strandskyddsregler.
Men annars är det så lätt, att göra rätt. Ändå lyckas Anna Kinberg Batra inte hantera sina rekryteringar på ett korrekt sätt. Eller hon struntar i det. Strax efter att Batra tillträtt skapade hon en ny tjänst, en så kallad planeringschef. I några dagar satt det en lapp i receptionen. Men i enlighet med avsikten var det ingen som sökte tjänsten – utom Anna Kinberg Batras väninna som strax därefter också fick jobbet, till en lön på 88 000 kronor.
Vi ett annat tillfälle anställde hon en bekant som hjälpt henne att skriva en bok, till ”organisationsutvecklare”. Inga annonser. Ingen sökande. 90 000 i månadslön. Visserligen bara deltid och under några månader, men snyggt ser det inte ut, det heller.
Först ville Anna Kinberg Batra inte svara på några frågor, och när hon väl uttalade sig för tv4, ja, då gick det inte att dölja den nonchalanta attityd som är förklaringen till agerandet:
Nä, det var inte väl inte helt bra, sättet som vännen och väninnan anställts på, men även om ärendena skötts mer professionellt hade dessa personer ändå anställts, för de är så kompetenta. Som om Anna Kinberg Batra redan på förhand visste att det inte finns någon mer kompetent i hela kungariket Sverige än just hennes moderatkompis.
Kunde landshövdingen verkligen sitta kvar på sin post efter detta, undrade reportern. Jadå, det såg hon mycket fram emot, sa Anna Kinberg Batra överlägset leende innan hon avslutade intervjun.
Aldrig har man sett en mindre ångerfull människa. Så blir det kanske när man tillhört den näringslivs-politiska eliten länge nog.
På skattebetalarnas bekostnad innehar hon ett jobb som aldrig någonsin kommer att bli särskilt betungande. På samma skattebetalares bekostnad har hon beretts plats att bo på en av Stockholms finaste adresser i ett av Stockholms finaste hus. Det enda hon förväntas leverera i gengäld är ett klanderfritt agerande i sin roll som offentlig representant för rikets styre. Bara det.
Man kan nästan inte vara mer privilegierad än så, i ordets ursprungliga bemärkelse. Men sammanhållningen i samhället kräver att eliten i ord och handling visar att de förstår hur privilegierade de är. Alldeles särskilt gäller det den elit vars privilegier bekostas av medborgarna. För dem finns inga ursäkter om de slarvar med regler, eller liksom gör narr av reglerna – till exempel genom att hänga upp en lapp i receptionen.
Handlar man så platsar man inte längre i palatset.
Susanna Birgersson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)