

Rätt att utreda islamismen
24 juni 2026
Regeringen med Liberalerna i spetsen gör helt rätt som tillsätter en utredning om det politiska islams inflytande i Sverige. Risken är tyvärr stor att dess slutsatser kommer att bli liggande i en byrålåda om Tidöpartierna förlorar valet. Partierna till vänster har varken kraften eller modet att konfrontera hotet från radikal islam.
Detta är en ledarartikel som uttrycker Nya Wermlands-Tidningens politiska linje. NWTs politiska etikett är konservativ.
Hade politiker och medier tagit till sig av det terrorforskaren Magnus Ranstorp rapporterat om i stället för att fastna i metadebatter om "islamofobi" skulle mycket ha vunnits. Nu gick viktiga år förlorade.
Hade politiker och medier tagit till sig av det terrorforskaren Magnus Ranstorp rapporterat om i stället för att fastna i metadebatter om "islamofobi" skulle mycket ha vunnits. Nu gick viktiga år förlorade.
Valet av terrorforskaren Magnus Ranstorp att leda utredningen är utmärkt. Få i Sverige har den erfarenhet av radikal islam och religiös extremism som han har. Redan 2009 varnade Ranstorp för problemen med islamism i den uppmärksammade Rosengårdsrapporten. Talande nog blev den vid tiden hårt kritiserad av vänstern och delar av akademin. Hade politiker och medier tagit till sig av innehållet i stället för att fastna i metadebatter om "islamofobi" skulle mycket ha vunnits. Nu gick viktiga år förlorade.
Debatten om islamism och hur det öppna samhället ska möta den går både framåt och i cirklar. Framåt, i det att vi nu har en betydligt öppnare diskussion om religiös extremism och hur den bör bekämpas. Den kommande utredningen är ett exempel.
Men också i cirklar. Det märks när granskningar av politisk islam möts av större indignation än den islamism som granskas. Expressens Sofie Löwenmark har under lång tid uppmärksammat hur islamistiska idéer inskränker kvinnors rättigheter och underminerar demokratin. Ändå verkar makthavare som det före detta statsrådet Annika Strandhäll (S) anse att det är Löwenmarks artiklar som utgör problemet, inte islamismen.
Hotet från radikal islam är knappast unikt för Sverige: Frankrike, Tyskland och Storbritannien har alla liknande problem. På franska talar man om "islamo-gauchisme" (islamvänster) för att beskriva symbiosen mellan islamisk fundamentalism och rödgröna partier. Egentligen borde de två rörelserna inte dela intressen överhuvudtaget, men postkoloniala teorier, den gemensamma fixeringen vid Palestinafrågan och röstfiske skapar starka incitament för partierna till vänster om mitten att inte konfrontera islamismen i de egna leden.
Nu är situationen här inte fullt så illa som i Storbritannien och Frankrike, men även vi har haft gott om skandaler kopplade till islamism genom åren. Minns turerna kring den före detta bostadsministern Mehmet Kaplan (MP), riksdagsledamoten Jamal El-Haj (före detta S) och, nyligen, alla de vänsterpartister som avslöjades sympatisera med Hamas. I det sistnämnda fallet har vi bara sett toppen på isberget.
Att islamismen i samhället äntligen kartläggs är som sagt utmärkt. Förhoppningsvis kommer att vi få en ännu mer kvalificerad debatt i takt med att problemens omfattning blir fullt ut kända. Även utredningens förslag på hur radikal islam kan motverkas kommer säkerligen att bli värdefulla.
Tyvärr talar historien emot att en eventuell kommande rödgrön regering kommer att ha något intresse av att gå vidare med utredningen. Att kartlägga radikal islam är en sak. Att orka konfrontera de miljöer och organisationer som bär upp den är en helt annan.













