TACO

TrumpAlwaysChickenOut

Att lösa konflikter med krig är vidrigt eftersom det mest dödar oskyldiga och mycket sällan konfliktskaparna.

Därför är det bra att Trump är en tom tunna.

Däremot är det obra att Trump med sitt primitiva språkbruk avslöjar en skrämmmande låg bildning.

Skrämmande för att stollen är världens mäktigaste person.

Skrämmande för att stollen har hotat med utrotning av den persiska civilisationens artefakter.

Skrämmande för att stollen håller på att öppna Pandoras ask!

SvT – fördumningsmediet

 

SVT:s felprioritering är ett hån mot skattebetalarna

SVT skär ned på samhällsbevakningen samtidigt som man fortsätter producera dyr men lättviktig underhållning. Politiken måste bli tydligare kring vad Public service uppdrag ska vara.

SVT har aviserat att de lägger ned ett stort antal TV-program. I besparingspaketet som vd:n Anne Lagercrantz presenterade i måndags ingick program av varierande kaliber, såsom pensionärsdejtingen i Hotell Romantik och Carina Bergfeldts talkshow. Men även nyhetssidan drabbas, när Agenda och Aktuellt får sina redaktioner sammanslagna, med färre tjänster som följd.

Draget skaver. För samtidigt som samhällsprogrammen får spara in, blir rena underhållningsprogram som Gift vid första ögonkastet, Therese i kassan, Leif och Billy och Dolph and the Lundgrens kvar i tablån.

Det är en märklig prioritering. Public services existens motiveras ofta med att det är en garant för granskande, opartisk journalistik. Argumentet är att utan kommersiella intressen i bakgrunden, ska makten kunna ställas till svars på ett sakligt och opartiskt sätt.

Men, för att citera en återkommande filmfavorit i statstelevisionen – voffor gör di på detta viset? För att besvara den frågan måste vi gå tillbaka till januari, då TV4 lämnade marknätets sändningar. Detta innebar att hela kostnaden för kablarna lämpades över på SVT – en årlig kostnadsökning med nästan 200 miljoner kronor.

SVT:s ledning har sedan dess bett regeringen om mer pengar. Finansdepartementet har hittills inte hörsammat vädjan. Men det kan ändras. En rimlig invändning från SVT är att bolagets uppdrag fortfarande innefattar att tillhandahålla ett brett utbud av olika sorters program.

Det vore därför klokt om politikerna kunde sätta sig ner för att fundera på vad uppdraget egentligen ska vara. För grundproblemet är detta: En genomsnittlig löntagare betalar ungefär en tusenlapp om året för en streamingtjänst som han eller hon inte kan välja bort. Den som argumenterar för public service är skyldig att motivera varför hårt arbetande människor ska tvingas till det. Det gör sig lättare om det är maktkritik man ägnar sig åt, snarare än dejtingprogram och realityserier.

Vill man kolla på sport kan man betala för Viaplay, TV4 eller någon annan av de tjänster som erbjuder det. Samma gäller för alla de filmer och TV-serier som tillhandahålls på SVT Play, trots att de redan finns att tillgå på kommersiella streamingtjänster. Principen borde vara enkel: Den som vill titta på en viss underhållning kan gott betala för det utan att tvinga andra att göra samma sak. Det är dessutom olämpligt att ett statligt, skattefinansierat bolag som SVT konkurrerar med företag som inte har skattebetalarnas miljarder att falla tillbaka på.

I nuläget får SVT gärna skära ned på rätt ställen. Skattebetalarna ska inte behöva stå för den extra kostnad som kommer av situationen med marknätet. Men därefter är det dags att ta tag i public services uppdrag.

Politikerna är skyldiga att svara på frågan om hårt arbetande människor verkligen ska tvingas betala för en realityserie med Dolph Lundgren.

Anne Ramberg

Mujahedins egen symbol för sina ideal

Anne Rambergs sektstöd borde inte förvåna

LedareAtt Anne Ramberg stödjer sekten Folkets Mujahedin går i linje med hennes livslånga engagemang för ”den rätta saken”. Fallet Ramberg säger också något om sekttendenser inom det svenska etablissemanget.

Advokatsamfundets tidigare ordförande, Anne Ramberg, har hamnat i blåsväder. Detta sedan Sofie Löwenmark från granskningssajten Doku i Expressen uppmärksammat Rambergs återkommande samröre med Folkets Mujahedin (MEK) – en exiliransk organisation med en säregen ideologi av revolutionär marxism, feminism och islamism.

Folkets Mujahedin har tidigare genomfört attentat och var terrorklassade av både USA och EU fram till för drygt ett decennium sedan. MEK har dock ändrat strategi och har aktivt tvättat sitt rykte, bland annat genom att framhäva kvinnors rättigheter i Iran och anordna konferenser med dignitärer i Europa. Det var också så Anne Ramberg blev indragen i organisationens verksamhet.

Folkets Mujahedin är dock ingen vanlig frihetsrörelse eller människorättsorganisation. De påminner mer om en sekt med en stark personkult kring ledaren Maryam Rajavi. MEK har sedan 2013 läger i Albanien där medlemmarna hålls isolerade. Vittnesmål talar om övergrepp, barn som förs bort och att ledarna håller sina medlemmar i järnhård disciplin. Gruppens feminism handlar i praktiken om att både kvinnor och män fullständigt ska underkasta sig sektens regler och mål i stället för att ägna sig åt familjeliv.

Allt detta är välkänt. Att Anne Ramberg, som idag är ordförande för Uppsala universitets styrelse, låtit sig dras in i ett sådant sammanhang kan tyckas både apart och omdömeslöst. Men så konstigt är det inte, snarare följdriktigt. Ramberg har alltid haft en tendens att se världen i svartvita termer. Engagemang för den ”rätta saken” har byggt hennes karriär, inte sinne för nyanser.

Ramberg har hela sitt yrkesliv varit en stridbar förkämpe för det hon trott på. Hon har engagerat sig för jämställdhet, bland annat genom att grunda nätverket Hilda för kvinnliga jurister. Hon har suttit med i mängder av statliga utredningar och nämnder och varit en närmast en militant motståndare mot att ge staten utökade befogenheter i rättsfrågor. Hon har propagerat för en väldigt generös flyktingpolitik och varit en mycket hård kritiker av Sverigedemokraterna – så hård att hon 2012 föreslog att SD inte skulle få tillsätta nämndemän i domstolarna.

För denna hängivenhet har Ramberg hyllats – och belönats rikligt med uppdrag, priser och medaljer. De kritiska rösterna har främst funnits bland SD-sympatisörer utan makt.

Svensk offentlighet, inte minst den mediala, har haft en fäbless för den enkla uppdelningen av världen i ont och gott. Men i verkligheten har Rambergs engagemang för ”den goda saken” sällan lett till odelat goda resultat. Hade Polisen haft de verktyg för övervakning och förebyggande av brott som den fått den senaste mandatperioden hade många skjutningar och sprängningar kunnat förhindrats och gängkriminaliteten inte vuxit sig lika stark som den gjorde. Hade Sverige fört en mer återhållsam invandringspolitik hade de socioekonomiska problemen i samhället varit betydligt mer hanterliga.

Inte ens Rambergs jämställdhetsengagemang kan beskrivas som någon enkel succé om man menar att kön inte ska spela någon roll för yrkesval, vilket man förstås kan diskutera realismen i. I dag är i varje fall kvinnor i växande majoritet på juristutbildningarna, liksom bland åklagare och domare. Utmaningen handlar snarare om att få fler män att bli exempelvis åklagare där kvinnorna dominerar totalt.

Att Ramberg till sist snubblat på sin egen godhetsiver genom att alliera sig med en på ytan feministisk iransk sekt är egentligen inte så konstigt som det kan låta. Sekterismens kärna är trots allt tron på den goda saken.

Det här betyder inte att man kan förkasta allt Ramberg ägnat sig åt under sin snart halvsekellånga karriär. För problemet är inte att Ramberg varit stridbar. Sverige behöver snarast fler stridbara individer och färre likriktade institutioner. Problemet är hur Rambergs positioner så ensidigt och okritiskt hyllats och belönats av det svenska etablissemanget. Ett engagemang som upphöjts så länge det varit för rätt åsikter.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson och SD-ledamoten Patrick Reslow kräver nu att Ramberg fråntas sina statliga uppdrag (AB 6/4). Reaktionen är kanske förståelig mot bakgrund av att Ramberg och hennes gelikar knappast visat någon tolerans mot meningsmotståndare som Åkesson – Ramberg ville som sagt att SD inte ens skulle få tillsätta nämndemän. Men det är likväl fel väg att gå att nu försöka deplattformera Ramberg. Det påminner allt för mycket om de metoder som svenska maktpersoner ägnat sig åt – att kräva rättning i ledet med olika snedsteg och kopplingar som förevändning. Åkessons och Reslows formuleringar antyder att de vill göra en poäng av just det, men det är fel poäng.

Det brukar sägas att Sveriges elit byter åsikt som en enda man, samtidigt och till synes oreflekterat. Men om Ramberg hade ”rätt åsikter” igår har hon det inte lika självklart längre – just därför bör hon få vara kvar, trots aningslösheten kring Folkets Mujahedin.

Sverige måste nämligen komma till rätta med otyget att belöna ”de rätta åsikterna” oavsett om det är gårdagens eller dagens åsikter som gäller. Annars är väldigt lite vunnet. Politisk korrekthet blir inte bättre om den kommer från höger än om den kommer från vänster eller mitten – den är i sig själv fördummande och negativ för samhället. Hämndtanken konserverar sådana destruktiva mönster.

Det är helt enkelt bättre för alla om det finns en intellektuell pluralism, inkluderande starkt avvikande ideologiska positioner. Enskilda, ensidigt engagerade röster behövs hur mycket vi än kan ogilla dem. Det vi bör göra upp med är det svenska kollektiva sektbeteende som tillåtits dominera våra offentliga institutioner.

Sverige och Europa befinner sig i ett säkerhetspolitiskt skymningsläge. Hoten mot vår demokrati och våra västerländska värderingar är inte längre teoretiska; de är högst påtagliga och rör sig fritt i våra offentliga rum. Mitt i detta kaos finner vi en person som under decennier har åtnjutit det högsta förtroende staten kan ge, men som nu systematiskt väljer att agera nyttig idiot åt krafter som vill se vårt samhälle rämna. Det handlar om Anne Ramberg, och det är hög tid att regeringen drar i nödbromsen.

I en nyligen publicerad ledartext i Expressen (29/3) blottlägger Sofie Löwenmark hur Ramberg återigen ställt sig på fel sida av historien. Genom att sprida och legitimera propaganda från extremistiska miljöer – i detta fall kopplat till sekteristiska och islamistiska narrativ – visar Ramberg att hon inte längre besitter det omdöme som krävs för att inneha offentliga uppdrag.

Ramberg, tidigare generalsekreterare för Advokatsamfundet, har förvandlat sin offentliga plattform till en megafon för radikala åsikter som undergräver rättsstaten och polismyndighetens arbete. När en person i hennes ställning väljer att misstänkliggöra svenska myndigheter samtidigt som hon stryker extremistiska grupper medhårs, upphör hon att vara en objektiv juridisk röst. Hon blir istället en säkerhetsrisk.

Anne Ramberg företräder en form av elitistisk extremism som är djupt skadlig. Under täckmanteln av ”mänskliga rättigheter” och ”humanism” har hon konsekvent försvarat personer och ideologier som i själva verket föraktar de rättigheter hon påstår sig värna. Att hon tillåts sitta kvar i tunga styrelser, som exempelvis för universitet, är inget annat än en skymf mot de studenter och medborgare som förväntar sig att högre utbildning ska vila på en grund av vetenskap och demokratiska värderingar – inte på en enskild företrädares ideologiska korståg.

Universiteten ska vara centrum för kritiskt tänkande, inte lekstugor för personer som lånar ut sin prestige till sekteristisk propaganda. När Ramberg använder sin tyngd för att sprida desinformation som gynnar destruktiva krafter, förlorar hon rätten att styra över framtidens akademiska miljöer. Hennes närvaro i dessa organ är en legitimering av de åsikter hon torgför, och det skadar förtroendet för hela det statliga utnämningssystemet.

Sverige har länge lidit av en beröringsskräck inför att konfrontera personer i maktens korridorer som tappat förankringen i verkligheten. Men nu har gränsen passerats. Vi kan inte ha en ordning där staten å ena sidan kämpar mot desinformation och radikalisering, och å andra sidan avlönar och ger inflytande åt personer som underblåser just dessa problem.

De andra partierna pratar mer än gärna om att ”vända på varje sten” för att komma till rätta med de krafter som hotar det svenska samhället. Här är en sten som har legat orörd alldeles för länge. Det räcker inte med svala markeringar eller att titta bort. Det krävs handling som känns.

Slutsatsen är oundviklig: Anne Ramberg har genom sitt agerande och sitt stöd för extremistiska narrativ visat att hon är direkt olämplig för offentliga förtroendeuppdrag. Regeringen måste nu visa handlingskraft och en gång för alla sparka Anne Ramberg från alla poster och styrelser där staten har inflytande.

En person som aktivt stöttar propaganda från miljöer som vill montera ner vårt samhälle ska inte ha en plats vid bordet där beslut fattas. Rensa upp i de statliga styrelserna och låt Ramberg fortsätta sin aktivism på egen hand, långt borta från skattebetalarnas pengar och statens förtroendekapital.

Jag inleder med Sofie Löwenmarks dräpande svar på Anne Rambergs

islamistprogrammerade dumheter.

Sofie Löwenmark i slutreplik:

Anne Rambergs replik låter som ett färdigt manus från Folkets mujahedin. Samma talepunkter. Samma uppräkningar. Men det förändrar inte verkligheten.

Anne Rambergs listor med prominenta personer, utan koppling till Iran, imponerar möjligen på henne själv men säger inget om verkligt stöd. Faktum är att det i Rambergs uppräkning inte finns en enda namngiven iranier, bortsett från Maryam Rajavi, ledaren för sekten Folkets mujahedin.

Som om den iranska exiloppositionen inte angår iranierna själva.

Och det är knappast en slump. Folkets mujahedin har under lång tid byggt sitt stöd just genom att betala västerländska talare. En av de mest högljudda förespråkarna, den djupt kontroversielle republikanen Rudy Giuliani, ska liksom många andra ha fått fått betydande ersättningar.



”Goda demokrater präglar Irans motståndsrörelse”

Sofie Löwenmark är duktigt fel ute i sin text om Folkets mujahedin, skriver Anne Ramberg i en replik. Löwenmark svarar direkt.

Sofie Löwenmark har i en krönika i Expressen starkt kritiserat mig för att jag deltagit i en internationell konferens till stöd för kvinnorna i Iran, för att jag givit en tv-intervju på samma tema, för att jag undertecknat flera upprop till stöd för de iranska kvinnorna och för att jag uttryckt stöd för Maryam Rajavis arbete för demokrati och mänskliga rättigheter. Mina kommentarer är dessa.

Evenemanget på internationella kvinnodagen syftade till att stödja kvinnor i Iran. Ett antal framstående kvinnor från hela världen deltog, däribland Michèle Alliot-Marie (tidigare fransk utrikes-, justitie-, inrikes- och försvarsminister), Rosalía Arteaga Serrano (tidigare president i Ecuador) och Anneli Jäätteenmäki (tidigare statsminister i Finland).

Mitt bidrag var att jag gav en intervju i en tv-kanal och höll ett tal till stöd för de iranska kvinnorna.

Det är vidare riktigt att jag tillsammans med flera hundra tidigare statschefer, regeringschefer och parlamentsledamöter har skrivit under ett antal upprop till stöd för kvinnorna i Iran och Maryam Rajavi samt uppmaningen att svartlista revolutionsgardet.

Varför gör jag nu allt detta?Jag sitter i en advisory board för organisationen Justice for the Victims of the 1988 Massacre in Iran (JVMI). Det är en Londonbaserad oberoende icke-statlig organisation som grundades 2016 av en grupp jurister och aktivister på uppdrag av offrens familjer.

JVMI har arbetat nära FN. Den särskilda rapporten om massakern i Iran 1988 som fastslog att brott mot mänskligheten ägt rum, byggde i hög grad på information från JVMI.

Organisationen har samarbete med Nationella rådet för Irans motstånd (NCRI). Ordförande i NCRI är Maryam Rajavi. NCRI består av en koalition vars huvudsakliga medlemsorganisation är Folkets mujahedin i Iran (PMOI eller MEK).

NCRI kämpar för jämställdhet inom politik, samhälle och ekonomi. Enligt dess program ska kvinnor ha lika deltagande i politiskt ledarskap, och alla former av diskriminering och begränsningar – inklusive tvångsslöjan – ska avskaffas. NCRI stöder FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.

Under de senaste 46 åren har kvinnor varit de främsta offren för Irans misogyna regim. Iranska kvinnor har aktivt deltagit i motståndet mot förtrycket och fått betala ett högt pris. Sedan 1980-talet har tiotusentals fängslats och torterats, och tusentals avrättats. Samtidigt har de visat extraordinärt mod och motståndskraft samt trotsat ayatollorna för att spela en aktiv roll i kampen för frihet. Diskriminering av iranska kvinnor är institutionaliserad inom utbildning, arbetsliv, politiskt deltagande och juridiska rättigheter.

Maryam Rajavi har presenterat ett 12-punkts program för kvinnors rättigheter och ett 10-punktsprogram för ett framtida Iran. Jag stöder båda helhjärtat.

Löwenmark uppehåller sig ordrikt om historien och den felaktiga terrorstämlingen av organisationen. I dag har alla demokratiska länder avfört PMOI från sina terrorlistor. En rad domstolar har varit tydliga i sitt avståndstagande från terrorstämplingen som var olaglig.

Trots detta fortsätter den iranska regimens underrättelsetjänst och andra att sprida desinformation för att hindra internationellt stöd för den demokratiska oppositionen.

Numera deltar även anhängare till den tidigare shahdiktaturen i denna kampanj, som är riktad mot både PMOI och internationella aktörer som motsätter sig såväl återgång till monarki som religiöst styre och i stället stöder en demokratisk republik i Iran.

Vad som har utspelat sig i samband med att Shahen störtades och en tid därefter kan givetvis kritiseras. Att det sannolikt har förekommit både våld och andra i en demokrati oförenliga handlingar i samband med att Shahen störtades och en tid därefter kan inte förta de goda demokratiska krafter som i dag präglar den iranska motståndsrörelsen. NCRI och MEK beslutade för 25 år sedan att upphöra med det väpnade motståndet mot regimen och överlämnade 2003 all sin beväpning till amerikanska styrkor i Irak.

Sofie Löwenmark är således duktigt fel ute. Hon hade bort läsa på innan hon skrev sin drapa.

Anne Ramberg
advokat

Svamlande Andersson

 Video

Det här är vänsterns statsministerkandidat!

Imam Ali islamic center

Nu har till och med SvT vaknat inför det islamistiska hotet!

Trakasserades – efter kritiken mot moskén Imam Ali Islamic Center

Säkerhetspolisen har varnat för att kriget i Iran kan få konsekvenser på svensk mark.

Men i Järfälla har en omdebatterad moské i flera år påmint om den iranska regimens närvaro i Sverige.

– Jag har blivit utsatt för hot och trakasserier, säger kommunalrådet Emma Feldman (M).

I början av 2025 gör Säkerhetspolisen ett ovanligt konkret yttrande – ledande personer i Imam Ali Islamic Center i Järfälla har kopplingar till den iranska underrättelsetjänsten.

Enligt Säpo är moskén en plattform för underrättelseverksamhet och utgör också ett säkerhetshot mot bland annat individer i den iranska diasporan i Sverige.

I ett mejl till SVT slår Imam Ali Islamic Center tillbaka mot uppgifterna om att moskén är ett säkerhetshot – man kallar det ett ”påstående som saknar konkreta belägg”.

”Det har aldrig förekommit någon konkret information från berörda eller ansvariga myndigheter som visar att vår organisation utgör ett säkerhetshot. Trots detta presenteras anklagelserna som om de vore fastställda fakta”.

I Järfälla kommun har politikerna länge hanterat ärenden kopplade till moskén.

– För mig började det här för ganska länge sedan. Det var uppenbart att det kom ut extremistisk propaganda från moskén och ju längre tid som gick såg vi också att det fanns kopplingar in i Järfälla kommuns verksamheter, säger kommunalrådet Emma Feldman (M).

Fram till 2022 hade Järfälla ett begränsat samarbete med Imam Ali Islamic Center, men efter ett uppmärksammat reportage i Uppdrag Granskning beslutade kommunen att avsluta samarbetet.

Beslutet undertecknades av Emma Feldman, som då var kommunstyrelsens ordförande. Reaktionerna blev starka.

– Förutom sedvanliga glåpord har jag utsatts för hot och trakasserier i olika former, säger Emma Feldman.

Kommunen har inte velat svara på huruvida hoten har polisanmälts, men SVT har talat med flera personer som vittnar om obehagliga händelser som skett i anslutning till uttalanden och beslut som Emma Feldman har fattat kring moskén.

Flera allvarliga incidenter kopplade till regimen

Det finns en hotfull kontext kring trakasserierna. De senaste åren har avslöjandena kring den iranska regimens agerande i Sverige blivit alltmer allvarliga.

Det handlar om sovande terrorceller, planerade attentat och morduppdrag som beställts av det kriminella Foxtrotnätverket.

I Järfälla har säkerhetsarbetet kring moskén varit omfattande – och belagt med sekretess.

Se svaren från moskén i den här artikeln.

Imamer och präster

 

Säpo har ringat in många islamiska andliga ledare

som hot mot trygghet och säkerhet i Sverige!

Gång på gång avslöjas islamiska andliga

ledare med att uttrycka hat mot judar!

Skulle kristna präster bete sig som dessa

islamiska andliga ledare skulle svensk

kristendom ifrågasättas men när det

gäller islamiska imamer slätas det

över och ursäktas av vänsterfolket!

Integration – en illusion

Så gick det med integrationen

Den ökande migrationen till Sverige, inte avsaknaden av integrationspolitik, har försvårat integrationen under 2000-talet.

I början av 2000-talet var 1,1 miljon personer i Sverige utrikes födda, 12 procent av totalbefolkningen. 20 år senare hade antalet ökat till 2,2 miljoner personer, eller 21 procent. Räknar man med gruppen med två utrikes födda föräldrar, är vi i dag uppe i 27 procent av befolkningen som har utrikes bakgrund.

Det är ingen underdrift att hävda att detta är den största demografiska förändringen i svensk historia sedan utvandringen till Nordamerika under 1800-talet och urbaniseringen under början av 1900-talet. Den starka befolkningsökningen i Sverige under de senaste decennierna är en direkt konsekvens av invandringen.

Få politikområden har varit lika omtalade under det svenska 2000-talet som integrationspolitiken. Men insikterna om dess resultat och om det går bra är varierande. Det är mycket gissningar och anekdoter.

Kunskapsverket, en ideell stiftelse som analyserar olika samhällsfenomen, har publicerat en rapport som kartlägger resultaten av integrationen och invandringen under 2000-talet. Den ger viktiga inblickar i hur det egentligen har gått.

Förutom att denna period innebar en väldigt snabb ökning av andelen utrikes födda i befolkningen, har sammansättningen av den utrikes födda befolkningen i Sverige förändrats.

2005 års utrikes födda påminde fortfarande i stor utsträckning om 1900-talets invandringsgrupper. De största minoriteterna var i fallande ordning från Finland, före detta Jugoslavien, Irak, Iran och Danmark.

Med 2010-talets omfattande flyktingvandring hade fördelningen förändrats. 2025 var den största minoriteten från Syrien. Nya stora grupper som tillkommit var Somalia, Afghanistan, Indien och Turkiet. En stor grupp arbetskraftsmigranter från Polen anlände dessutom efter Polens EU-inträde.

Den här förändrade sammansättningen har fått konsekvenser för skillnaderna i sysselsättningsgrad och utbildningsnivå bland dem som anlänt till Sverige. Innan den stora flyktinginvandringen, i början av 1980-talet, var sysselsättningsnivån något högre bland utrikes födda än inrikes födda.

I dag är andelen arbetslösa 8,9 procent bland de utrikes födda och 2,3 procent bland inrikes födda. Annorlunda uttryckt jobbar 70 procent av de utrikes födda i arbetsför ålder, jämfört med 84 procent bland de inrikes födda. Men det finns stora skillnader i sysselsättning beroende på var man kommer ifrån.

Bland personer från EU/EES-länder är arbetslösheten 3,2 procent, marginellt högre än de inrikes föddas 2,3 procent. Det innebär att den stora gruppen av utrikes födda arbetslösa är från flyktingländer, 8 av 10.

I absoluta tal innebär det här att 550 000 personer med utrikes bakgrund i arbetsför ålder antingen är arbetssökande, överhuvudtaget inte är på arbetsmarknaden eller jobbar med så låga inkomster att det inte räknas som att de är egenförsörjande, det vill säga har en årsinkomst som överstiger tre inkomstbasbelopp.

Som andel av befolkningen är sysselsättningsnivån i dag något högre än i början av 2000-talet (från 63 till 70 procent), men i absoluta tal har gruppen blivit betydligt större.

Ökningen i andelen sysselsatta är positiv, men det är viktigt att komma ihåg att ”Nästan 7 av 10 som fått jobb sedan 2014 arbetar i sektorer som maximalt kräver gymnasiekompetens.” En fjärdedel av dessa arbetar dessutom inom offentlig sektor.

Sett till faktiska konsekvenser på arbetsmarknaden är det egalt om det är en S-ledd eller borgerlig regering som sitter vid makten. Sysselsättningsgraden ökar något, år för år, under 2000-talet. Samtidigt bör man ställa sig frågan om hur det hade sett ut om det inte fanns några integrationsåtgärder överhuvudtaget – sannolikt hade förändringen varit ännu långsammare.

Det som däremot avgör är varifrån människor kommer och vilka förutsättningar de har med sig från hemlandet. Europeiska migranter har ungefär samma sysselsättningsgrad som infödda, arbetskraftsmigranter har inte sällan högre inkomster än snittbefolkningen.

Merparten av invandringen under 2010-talet var från länder med låg utbildningsnivå och som kulturellt var avlägsna från Sverige. Detta påverkar statistiken. Exempelvis finns det i Sverige 133 080 utrikes födda med förgymnasial utbildning kortare än 9 år. Att lyfta en sådan grupp människor till en svensk snittnivå tar lång tid. Resultaten från Svenska för invandrare (SFI) är inte uppmuntrande: åren 2017–2023 har bara en femtedel av den halva miljonen (i åldrarna 20–64) som invandrat fullföljt och godkänts hela vägen.

Kunskapsverket konstaterar att bristfälliga kunskaper i svenska och kort utbildning hör till hindren för många som kommit till Sverige under 2000-talet. Att kompensera detta med integrationsåtgärder tycks dock få begränsad effekt.

Arbetsmarknaden i Sverige ställer helt andra krav än på 1980-talet. Men den största förändringen för alla som har kommit till Sverige under 2000-talet är att de, till skillnad från dem som kom under 1900-talets tre sista decennier, inte bor i områden där en majoritet fortfarande talade svenska. Den sortens ”spontana” integrationsåtgärd som fanns under 1900-talet försvann allt eftersom under 2000-talet i takt med att många bostadsområden började bestå av nära hundra procent utrikes födda.

Den viktigaste integrationsåtgärden framöver är därför att hålla nere migrationen till Sverige. Det är enda chansen att kunna integrera de grupper som redan kommit.

Palantir

 

Staten

Varje företag borde ha en egen palantir

Polismyndigheten har nyligen kritiserats för att man samarbetar med det amerikanska techföretaget Palantir.

Svenska polisen använder en mjukvara från det kontroversiella teknikföretaget Palantir, med vd Alex Karp. Men att myndigheter – och allt fler företag – använder AI-tekniken är betryggande.

Svenska polisen använder en mjukvara från det kontroversiella teknikföretaget Palantir, med vd Alex Karp. Men att myndigheter – och allt fler företag – använder AI-tekniken är betryggande.Foto: Thibault Camus

I fem år har svenska poliser använt plattformen Gotham, rapporterade tidningen ETC. Programmet använder artificiell intelligens, AI, för att samla in och analysera stora mängder information. Det ska enligt tidningen handla om uppgifter från spanings- och brottsregister, mobiloperatörer och sociala medier.

Ovärderliga kunskaper för den som bekämpar brott. Genom att blixtsnabbt analysera uppgifterna kan systemet hjälpa polisen att ligga steget före: morduppdrag och sprängningar stoppas innan de sker. Att polisen ligger i framkant och använder AI-verktyg borde inge hopp om att samhället kan lyckas med att pressa tillbaka kriminaliteten.

Men denna positiva aspekt var inte anledningen till att polisens koppling till Palantir uppmärksammades. Nej, det var det faktum att Palantir (som för övrigt är ett slags kristallkula i Tolkiens Sagan om ringen) är ett mytomspunnet företag med kontroversiella grundare och frontfigurer, Alex Karp och Peter Thiel. I synnerhet den senare står nära Donald Trump. Bolaget har också samarbetat med den utskällda migrationspolisen Ice och beskyllts för massövervakning.

Bolagets tjänster används också i krig och terrorbekämpning. Israels sägs ha använt mjukvaran för stridsledning och dataanalys i Gaza. Detta var anledningen till att AP-fondernas innehav i Palantir nyligen fick hård kritik.

”Kritikerna blundar för vilken nytta den här typen av mjukvara åstadkommer.”

Vänsteroppositionen försökte göra politik av svensk polis samröre med Palantir. Socialdemokraterna skickade en fråga till justitieminister Gunnar Strömmer (M) där han avkrävdes svar om regeringen godkänt samarbetet. Kommentaren från Gunnar Strömmer var att polisen ”avgör själv vilka it-tjänster som myndigheten upphandlar och använder i sin verksamhet”.

Det hade varit mer oroande om polisen inte använde Palantir. Kritikerna blundar för vilken nytta den här typen av mjukvara åstadkommer. Ukraina använder också Gotham, för att analysera data, upptäcka tecken på ryska truppansamlingar och identifiera mål för artilleriet. Få bör rimligen hysa invändningar mot detta.

Men den typen av teknik som Palantir tillhandahåller är viktigare än så. Den kan fungera som ett slags komplement till hårdvara i form av stridsvagnar och haubitsar. Den avskräckande effekten av sådana AI-system ska inte underskattas.

Bolagets tjänster används inte bara i våldsamma sammanhang. Mjukvaran kan förutspå nästa pandemi och komma med förslag om hur den kan bekämpas. Till exempel använde det brittiska sjukvårdssystemet NHS Palantir för att utvärdera vaccinationen mot Covid.

Allt fler av bolagets kunder är civila. Intäkterna i USA för den kommersiella verksamheten ökade med drygt 100 procent till cirka 4 miljarder kronor under årets tredje kvartal. Vd Alex Karp pekade i sitt vd-ord på att bolagets AI-tjänster har gjort det möjligt för mindre investerare att uppnå samma höga avkastning som de mest framgångsrika riskkapitalisterna.

I industrin kan mjukvaran användas för att exempelvis optimera produktionen och peka på svagheter i maskinparken. Eller för att identifiera möjliga flaskhalsar i företagens försörjningskedjor.

Det finns befogade invändningar mot Palantir. Att vara beroende av ett amerikanskt företag innebär risker. Det fick Ukraina erfara när Donald Trump i somras tillfälligt stängde ned Starlinks satellittjänster. Vad händer om han också begränsar tillgången till Palantir?

Det är inte Palantir i sig som är viktigast utan tekniken. Och som tur är finns den på annat håll.

Spotifygrundaren Daniel Eks senaste satsning, företaget T-Unit, använder precis som Palantir stora datamängder för att simulera olika scenarier samt upptäcka och varna för incidenter.

Behovet av att göra en obegriplig och snabbt föränderlig värld begriplig har aldrig varit större. Att myndigheter, som polisen, använder AI-tekniken i detta syfte är betryggande. Men även företag gör klokt i att skaffa sig en egen palantir.

AI-översikt

Palantíri (seende stenar) i Tolkiens värld är magiska artefakter som används för kommunikation och spionage över långa avstånd. Sauron använde Ithil-stenen i Mordor för att förvränga sanningen, manipulera Saruman och spionera på Denethor, vilket visade hur dessa stenar kunde förvandlas till farliga verktyg för att förmedla selektiva, skräckinjagande visioner. 

Här är de viktigaste punkterna om Palantír och Mordor:

Ithil-stenen: Sauron tog kontroll över Palantíren i Minas Ithil efter att ha erövrat staden, som då blev Minas Morgul.

Saurons användning: Sauron använde stenen för att visa Denethor II i Minas Tirith desperata syner av sin övermakt, vilket bröt ner Denethors vilja.

Saruman och Orthanc-stenen: Saruman korrumperades av Sauron via palantíren i Orthanc (Isengard), då Sauron använde sin starkare vilja för att styra vad Saruman såg.

Faror: Som Gandalf varnade är en palantír ett farligt verktyg, eftersom den "inte ljuger" men kan visa sanningen på ett förvridet sätt, och den kan inte genomskåda Saurons vilja när han väl kontrollerar den. 

I sagan om ringen-sammanhanget fungerade palantíren som en tidig "övervakningskamera" för Sauron i Mordor, som han använde för att förutse sina fienders drag och sprida hopplöshet

Landet Absurdistan

 

Strider judo mot barnkonventionen?
16 mars 2026

En judoklubb i Göteborg har anmälts till Diskrimineringsombudsmannen.

Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje.För kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Vladimir Putin har svart bälte i judo men är med rätta avstängd från Judoförbundet sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022. Men till och med han accepterade reglerna för att utöva sporten.


Vadfalls! Har de nekat gravida att träna? Stoppat alla uzbeker i dörren och bett dem gå hem? Eller har de sagt åt alla över 40 att de borde spara på korsbanden och golfa i stället?

Nej, men judoklubben tillämpar – som exakt alla andra judoklubbar – bugning. Ack, så förfärligt diskriminerande! Före och efter träning bugar nämligen judoutövare inför varandra för att visa respekt. Sporten kom till på 1800-talet och är inte bara en kampsport, utan en hel filosofi och ett pedagogiskt verktyg. Inom judo är respekt centralt och bugningen är ett uttryck för det.

Men anmälarna menar att bugning utesluter praktiserande muslimer. Inom islam bugar man bara inför Gud och visar genom det underkastelse för honom. Eftersom en grundläggande princip inom de flesta kampsporter är att alla behandlas lika och har samma regler, fungerar det inte att göra undantag från bugningen. Är man då mycket bokstavstrogen kan bugandet mycket riktigt ställa till problem.

Judoklubben i Göteborg understryker att deras bugning på intet vis är religiös. Det är en handling för att visa respekt för varandra, inte underkastelse.

Långt ifrån alla muslimer tolkar bugning inom kampsport som detsamma som den religiösa bugningen. Det finns gott om muslimska idrottare som deltar i sporter där bugning förekommer. Muslimer utesluts alltså inte från kampsport överlag, men de kan tolka skrifterna olika.

De som anmäler judoklubben menar att även om regeln om bugning är generell, slår den särskilt mot dem på ett diskriminerande sätt. De nämner även att det hela strider mot barnkonventionen. Den är sedan 2020 svensk lag (tack för det genidraget, Miljöpartiet…) och innefattar bland annat att alla barn har rätt till fritid och aktiviteter utan diskriminering. På så vis har anmälarna en poäng, men det bekräftar snarare hur urbota dumt det är att barnkonventionen är lag.

Det är såklart ingen som tycker att barn ska diskrimineras när de vill sparka boll med sina kompisar eller dansa i grupp. Men någonstans blir frågan om vems regler som ska gälla. Judo har ett över hundra år gammalt regelverk och det är helt frivilligt att söka sig till den sporten. Ska man luckra upp ett etablerat regelverk för att vissa religiösa inte kan jämka sig med det?

Ska man vara krass finns det ganska mycket inom kampsport som skulle strida mot strikt troende människors uppfattningar, inte bara bugningen. Exempelvis är det fysiskt närgånget och man tränar ofta könsblandat. Det verkar dock inte vara ett problem för anmälarna. Det är fritt fram för var och en att välja vilka religiösa regler man anser vara värda att följa, men det blir skenheligt att hävda diskriminering för en bruten regel, men inte en annan.

Judoklubben i Göteborg säger att alla barn självklart är välkomna, men att de behöver följa samma regler. Sunt. Men det kan inte anmälarna acceptera. I juridisk mening kan det faktiskt vara så att de får rätt. Det betyder inte att det är rätt.

Vad blir kvar av kampsporterna om vi ska riva upp deras regelverk och skapa särlösningar för allt och alla? Inte mycket. Det är skillnad på att utöva sin religion och att tvinga andra att anpassa sig efter den.

(C)ornucopia

Centerpartiet var Europas rikaste politiska parti för tio år sedan.
Nu har de slösat bort pengarna på idiotiska kampanjer.

Håll Centern borta från allt företagande!

Konkurser behöver inte vara något att skämmas för. Men nog är det pikant att C-ledaren inte följde lagen innan batteribolaget hon styrde gick i kvav.

Centerns politik främjar inte verklig tillväxt.

I veckan avslöjade Ekot att det unga batteribolaget Norditec struntade i att göra kontrollbalansräkning när ekonomin sviktade, vilket lagen kräver.

Det är säkert många fler företag som underlåter att göra. Men här hette styrelseordföranden Elisabeth Thand Ringqvist, tidigare vd för Företagarna.

Den som predikar entreprenörskap dagarna i ända, år ut och år in, bör rimligen anstränga sig för att sköta de egna engagemangen prickfritt. Det gjorde uppenbarligen inte Thand Ringqvist, som sedan i höstas är partiledare för Centern.

Bland förlorarna i batterikonkursen 2023 fanns skattebetalarna. Myndigheten Vinnova, statliga riskkapitalbolaget Almi och Västra Götaland hade gått in med en handfull miljoner kronor.

Det är så stilenligt centerpartistiskt; företagande genom offentliga stöd; lån och bidrag för nätverkande. Som när Maud Olofsson runt sekelskiftet var vd för Hushållningssällskapet i Västerbotten. Hon drog in massa EU-bidrag och startade odling av shiitakesvamp, som gick åt skogen. När Olofsson lämnade för att bli partiledare var ekonomin i ruiner.

Men Maud Olofsson skämdes inte utan kallade sig glatt ”utvecklare och entreprenör”. I valrörelsen 2002 var hon så pepp på företagande att hon förklarade att varje nyfött barn borde få en F-skattesedel. Levla upp från att leka affär liksom.

Bidragsentreprenörerna är förvisso uppfinningsrika. Men de skapar sällan något av värde

Så blev hon näringsminister i regeringen Reinfeldt och gick in för att locka kvinnor att starta eget. Det gavs bidrag för minglande och mässbesök: Välj glädjen, med ett glas i näven. Företagande som livsstil snarare än tillväxtskapande.

Nätverkspolitiken var i alla fall billigare än Postnord. För att inte tala om Vattenfall, som förlorade 89 miljarder kronor på köpet av Nuon. Olofsson släppte igenom affärerna.

Ministern hade för övrigt en sakkunnig centerpartist vid sin sida då – Elisabeth Thand Ringqvist.

Det mest kostsamma för Sverige var nog ändå att Centern lyckades pressa in sitt älskade företagande i skolan. På alla stadier. I läroplanen för grundskolan, LGR22, står det så här:

”Utbildningen ska därigenom ge eleverna förutsättningar att utveckla digital kompetens och ett förhållningssätt som främjar entreprenörskap.”

Det stod klart redan då att elevernas förmåga att läsa, skriva och räkna stadigt försämrades. Ändå skulle företagande in på schemat. Maud Olofsson förklarade varför I Sydsvenskan 2002:

– Redan i skolan ska vi stimulera ungarna att tänka som entreprenörer – fritt och nytt. Skolan får inte präglas av att man tänker det som andra redan har tänkt.

Jo, det ska den visst. Den basala matematiken står sig. Och det är bättre att kunna det alfabet som finns än att försöka uppfinna ett nytt. Eller lyssneläsa.

Men Centern präglas av en vurm för det oprövade. Och för statligt riskkapital. Minns ni månne Inlandsinnovation, där Olofssons förre statssekreterare var styrelseordförande och investerade i Center-profilen Per Åslings bolag?

Elisabeth Thand Ringqvist borde tänka om. Inse att nystartade företag – som Norditec – som ägnar mycket tid åt att söka allehanda stöd från diverse offentliga aktörer har fel fokus.

Bidragsentreprenörerna är förvisso uppfinningsrika. Men de skapar sällan något av värde.

Klimatångest

Problematisera inte ungas brist på klimatoro

Klimatångest är inte finare än någon annan typ av existentiell ångest.

Sju av tio ungdomar oroar sig inte för klimatet, rapporterar SVT (26/2). Det visar en pågående forskningsstudie som finansieras av Vetenskapsrådet. Den följer 1 000 gymnasieelever över tre år och undersöker deras känslor inför klimatförändringarna och hur de utvecklas över tid.

Nu finns data från den första enkätstudien. Den visade att 17 procent av de unga var ”klimatresilienta”, vilket innebär att de förvisso känner sorg inför klimatförändringarna men ändå mår bra och engagerar sig i klimatfrågan. Tio procent av ungdomarna mådde väldigt dåligt och kände sig påverkade av klimatångest i vardagen. Och 73 procent av ungdomarna svarade att de hade lågt engagemang i klimatfrågan.

SVT intervjuade en av forskarna i inslaget. Forskaren Marlis Wullenkord, som också är miljöpsykolog, verkade närmast besviken över att det bara var tre av tio ungdomar som kände oro för klimatet. Wullenkord konstaterade att studien ännu inte är klar, men spekulerade kring att unga distanserar sig till klimatfrågan för att hopplösheten är för stark och att de inte känner någon framtidstro.

Det är märkligt att en forskare problematiserar ungdomars avsaknad av oro för klimatet. Som om det vore mer hälsosamt och normalt att känna klimatångest än att inte göra det. Det visar om inte annat vilken särställning som oro för klimatet har fått i samhället.

Att fler unga inte känner oro för klimatet bör knappast ses som ett problem, förutom möjligtvis för den opinion som ser klimatförändringar som det huvudsakliga hotet mot mänskligheten. I dag kryllar det närmast av samhällsfrågor som man kan känna ångest för: AI:s påverkan på arbetsmarknaden, antibiotikaresistenta bakterier, krig i världen och otrygghet i samhället. Det finns ingen anledning att se någon särskild form av samtidsångest som ett bevis på den högsta formen av upplysning.

Det här är snarare ett tecken på att tiden när klimatfrågan var den enda existentiella frågan värd att ta på allvar är förbi. Flera stora samhällsproblem har tillkommit som inte ens var på den politiska agendan för tio år sedan, vilket förklarar varför unga människors oro inte är lika koncentrerad som tidigare. Det är förmodligen därför som klimatfrågan inte väcker lika brett engagemang bland unga som den gjorde på 2010-talet.

Det återspeglas inte minst av Miljöpartiets dalande stöd bland unga. Enligt vallokalsundersökningen Valu har MP:s stöd bland förstagångsväljare sjunkit rejält det senaste decenniet. I riksdagsvalet 2010 röstade hela 16 procent 18-21-åringar på Miljöpartiet, jämfört med bara fem procent år 2022.

Den senaste upplagan av Generationsbarometern, som publicerades häromdagen, visar att unga definierar sig mindre utifrån politiska identiteter än tidigare. Trots att det har skett en högervåg bland unga. Om förstagångsväljare hade avgjort förra valet hade Tidöpartierna fått 58 procent, men det är bara fem procent som definierar sig som konservativa och sex procent som liberala. Etiketten miljövän har också blivit mindre intressant för dagens unga: bara 13 procent kallar sig miljövän i dag jämfört med 27 procent år 2018. Politiska etiketter är helt enkelt mindre tilltalande för dagens ungdomsgeneration.

När ungdomar får välja sina viktigaste politiska frågor toppar ökade resurser till sjukvård och omsorg, minskad arbetslöshet och ökade resurser till skolan. Drygt 30 procent svarar att miljö- och klimatfrågor är en av de viktigaste samhällsfrågorna för dem – jämfört med 48 procent år 2021.

Dagens unga avfärdas ofta som en generation som inte är politiskt intresserad. Men Generationsrapporten visar att samhällsintresset bland unga befinner sig på en historiskt relativt hög nivå: 38 procent svarar att de är ganska eller mycket intresserade av politik. Det handlar snarare om att dagens unga bryr sig om andra frågor än tidigare generationer. Och det är inte konstigt. De har ju vuxit upp i en annan verklighet, där andra samhällsproblem känns mer akuta.

Idéer som sågs som höjden av progressivitet för tio år, som klimatfrågan eller antirasism, har antingen förlorat i popularitet eller blivit så pass mainstream att de har förlorat sin sprängkraft. Det är inget radikalt ställningstagande för dagens unga att vara klimatkämpar om pappa kör elbil, bamba skryter om den klimatsmarta menyn och mamma tjatar om vikten av sopsortering.

Generationsrapporten visar att många unga är upptagna kring frågor som handlar om ekonomisk stress och oro för hur AI-utvecklingen kommer att påverka deras framtid och försörjningsmöjligheter. Det är begripligt med tanke på att arbetsmarknaden förändras i snabb takt och att juniora positioner inom exempelvis finansbranschen och IT rationaliseras bort, vilket gör det första riktiga vuxenjobbet mer ouppnåeligt.

Vuxna som vill förstå hur den nuvarande ungdomsgenerationen känner och resonerar borde utgå mer från deras verklighet och mindre ifrån sin egen.

Rätt och rätt

 

Valet 2026