Partiledardebatten

 

SvT-träsktrollen skötte sig den här gången.

Birgitta Sparf

estodonprSuiiufm76ig1341 c9110cm6172c1tchflm28f3ti8tc57894m0 ·

NÅGOT OM PARTILEDARDEBATTEN

Jag lyssnade inte så mycket på vad som sades i Agendas stora partiledardebatt igår utan mer på hur det sades, och några saker var nya.

Nooshi Dadgostar fick faktiskt pikar i början av debatten för sitt störiga uppträdande i förra årets debatt, även av programledarna Anders Holmberg och Camilla Kvartoft.

Därför antog hon en ny taktik. I stället för att gapa och skrika började hon hånle. Annars stod hon mest och såg ut som en bekymrad och ledsen myrslok, och inte undra på det - absolut ingen vill vara vän med henne!

Rollen som gapande, skrikande och avbrytande kvinnfolk övertogs istället i år av Amanda Lind, som i många stycken verkade helt desperat och hysterisk. Hon pratade så snabbt och forcerat att jag knappt hann uppfatta vad hon sa. Och jag förstår henne. Det måste kännas hemskt att veta att man är den enda i rummet som till fullo inser allvaret.

Hela planeten Jorden kommer att gå under om några få år på grund av klimatkrisen, så är det bara, och absolut allt kommer att vara Sveriges fel. Om inte vi får ner vår globala andel koldioxidutsläpp på en promille till noll promille nästa mandatperiod är det kört. Finito, morsning och goodbye!

Magdalena Andersson var som alltid stabil, i bemärkelsen lika stabilt vidrig som alltid. Hon och Dadgostar är märkvärdigt lika; hånflinar ständigt, är lika vänsterkorkade och det enda de kan säga är: "Sex tusen kronor mer i skattesänkningar till er själva!".

Elisabeth Thand Ringqvist kan jag inte kommentera alls då det inte framgår vad hon är. Är hon vänster, höger eller mittemellan? Hon är lite av allt samtidigt, blir därför allt och ingenting och är därmed omöjlig att säga något om. Mer än att hon är en nolla.

Ult Kristersson var som vanligt lugn och bra och fick in några rejäla högersvingar på Andersson. Simona Mohamsson är trevlig och vettig, vilket är min ärliga uppfattning. Ebba Busch är superbra, alltid rak och tydlig i debatter och alltid snyggast i studion.

Jimmie Åkesson är den klarast lysande stjärnan av alla partiledare. Det säger jag inte för att vara partisk utan för att det är ett faktum. Han är lugn, sansad, framför sina argument sakligt så att alla (nåja) ska få en chans att förstå. Att han i år dessutom nitade den hysteriska Lind rejält vid ett flertal tillfällen gjorde inte saken sämre.

Programledarna förhöll sig faktiskt opartiska denna gång, så vitt jag kunde se. Vilket får ses som årets sensation i detta sammanhang.

Jag låter Socialdemokraternas stora ledare illustrera debatten. Inte för att jag vill lägga upp en taskig bild på henne, utan för att visa att den här intressanta minen anlade hon under ungefär hälften av debattiden.

Här finns hela sändningen:

https://www.svtplay.se/.../partiledardebatt-med-for--och...

Brännboll

Wikipedia


Dagens ungdom för klen för brännboll

I fäders spår för framtids segrar.

Brännbollen har en oanat lång och brutal historia, men enligt nya vittnesmål går den nu mot sitt slut. Skälet är att dagens ungdom inte klarar den fysiska och psykiska påfrestningen. Detta skriver Linnea Klingström.

3 maj 2026

”Alla manhaftiga och krigiska folkslag hava städse under fredens stilla dagar underhållit kroppens styrka och sinnets mandom och hurtighet genom mångfaldiga manliga kroppsövningar, lekar och idrotter, och sålunda förenat strid och frid: lika glatt lekt striden på den blodiga valplatsen ansikte mot ansikte mot landets fiender, och även under fredslugnet lekt striden sins emellan och inför de församlade landsmännen i hemmet.”

Så inleder kulturhistorikern Per Arvid Säve, år 1847, kapitlet om folklekar i sin volym Gotländska samlingar.

Säve gjorde det till sin livsuppgift att rädda Gotlands särpräglade kultur från att falla i glömska. Stort intresse visade han de gamla lekarna som redan på den tiden till stor del försvunnit från det svenska folklivet. De forna folklekarna som präglat generationer av manhaftiga skandinaver levde nu bara kvar ”i pränt eller i dunkla sagor” enligt Säve. Men på det väna och minnesrika Gotland var det annorlunda! Där levde de gamla fosterländska lekarna kvar.

Säve samlade in och nedtecknade reglerna till lekar som skinn-kompass, bränne-kuttä, pärk och gymbur-laiken för att bevara dem till eftervärlden. Säve förstod nämligen att lekarna var en del av vårt unika kulturarv och en bro till våra förfäders liv.

När idrottslärare på svenska skolor nu aktivt plockar bort en av våra folkligaste svenska lekar från lektionerna, kan man tänka sig att Säve vänder sig i sin grav. Brännboll anses nämligen sätta press på eleverna. En idrottslärare säger att det är ”ganska psykiskt påfrestande” för ungdomar att spela brännboll. Och så kan vi ju inte ha det på idrotten i skolan. Press och påfrestning hör ju inte idrotten till. Eller?

Enligt Nationalencyklopedin är idrott ”fysisk aktivitet, som människor utför för att få motion och rekreation eller för att uppnå tävlingsresultat”. Våra förfäder på vikingatiden däremot, hade en annan definition av idrott: förutom rent fysiska prestationer innefattade det även kulturella sådana såsom skaldskap, harpospel och berättarförmåga.

Det är också tack vare vikingarnas berättarförmåga som vi idag känner till så mycket om just deras idrottsbragder. De äldsta berättelserna om ett spel som kan liknas vid brännboll finner vi nämligen i de gamla islänningasagorna. Spelet kallades för ”knatteleikr” vilket rätt och slätt betyder ”bollspel” på norrönt mål. Reglerna var på den tiden så allmänt kända att de tyvärr aldrig nedtecknades. Det vi vet är att det var ett bollspel med flera spelare, ett slagträ eller klubba och någon form av boll. Och att spelet var betydligt mer brutalt än dagens skolbrännboll.

När den isländske skalden Egil Skallagrimsson i början av 900-talet spelade knatteleikr slutade det med att han bytte slagträet mot en yxa som han satte i huvudet på motståndaren. Med detta lilla snedsteg åstadkom han en släktfejd om vilken man kan läsa i Egil Skallagrimssons saga.

I Hords och Holmbrödernas saga, som utspelar sig i slutet av 900-talet, kan man läsa om hur bollspelet gick så hårt till att sex av deltagarna dog redan första dagen! I Viglunds saga drämmer Jökul bollen i Viglunds panna så ögonbrynen lossnar, och när Gisle Sursson spelar knatteleikr på 970-talet slår han bollen så hårt in i motståndarens rygg att han stupar. De isländska sagorna är som synes fulla av skildringar av detta brutala, men populära, bollspel.

Om knatteleikr spelades även i Sverige vet vi inte. När Säve samlade in gotländska folklekar på 1800-talet var reglerna till knatteleikr sedan länge bortglömda. På Gotland, skriver Säve, spelade man över huvud taget inga bollekar med slagträ. Gotländsk ”bränn-båll” eller ”bränne-kutta” spelades med en käpp med vilken bollen skulle slås ner i en håla.

Som begrepp nämns brännboll för första gången i en stadga på 1600-talet. Stadgan förmedlar att den som blev påkommen med att spela ”brennebål” på kyrkogården straffades med böter på 6 öre. Hur det spelades framgår inte. På 1700-talet skriver Carl von Linné om populära svenska lekar, och nämner ”Brän båll” som en av dem. Inte heller han beskriver hur leken går till. Av namnet kan man dock anta att någon del av spelet handlade om att träffa motståndaren med en boll som ”brände”.

Först under slutet av 1800-talet började reglerna för brännboll formaliseras och skrivas ner, ofta med syfte att användas i folkskolans idrottsundervisning. Under 1900-talet införs brännplattan där en ”brännare” får ta emot bollen istället för att den ska kastas på den som springer. Brännbollen blev därmed en mindre smärtsam lek.

Och nu, år 2026, är brännbollen på väg bort från skolidrotten. För att leken är ”psykiskt påfrestande” och sätter press på eleverna. Man undrar vad Egil Skallagrimsson hade sagt om det!

Säve däremot hade nog sagt ungefär samma sak som han sa redan 1847:

”…folkens ande har nu tagit andra vägar; och de så kallade folklekar som ännu här och var skugglikt och i ringa tal fortleva, hava nedsjunkit till en blott ögonfägnad och omanligt åtlöje för den sämsta delen av folket”.

Muhammed krigsherre

AI-översikt

Frågan om profeten Muhammed (570–632) kan betraktas som en "krigsherre" är komplex och föremål för debatt, där perspektiven skiljer sig markant åt. Han var en religiös, politisk och militär ledare som under sin tid i Medina (från 622) ledde en rad militära expeditioner, slag och räder för att ena arabiska stammar och sprida islam.

Olika synsätt på Muhammeds roll:

Historiskt/Militärt perspektiv: Forskning och historiska källor beskriver att Muhammed under sitt sista årtionde utkämpade åtta stora slag, ledde arton räder och planerade dussintals militära operationer. Han var således en aktivt stridande ledare.

Kritisk synvinkel: Vissa kritiker och debattörer beskriver honom som en "krigsherre, massmördare, slavhandlare och rövare", ofta med hänvisning till plundringståg och konflikter, som slaget vid Khaybar 628.

Teologisk/Apologetisk synvinkel: Många muslimer och forskare menar att "krigsherre" är en missvisande term med negativ klang som ignorerar kontexten. De betonar att krigen var defensiva eller politiskt nödvändiga för att skydda det unga muslimska samfundet och sprida budskapet, snarare än för personlig vinst eller erövring.

Sammanfattningsvis var han en militär ledare i en krigisk tid, men tolkningen av hans krigföring och motiv varierar beroende på om man ser det ur ett strikt historiskt eller teologiskt perspektiv

Slaget vid Khaybar utkämpades år 628 mellan Muhammed och dennes styrkor och judarna i oasstaden Khaybar, belägen cirka 150 kilometer norr om Medina i den nordvästra delen av Arabiska halvön i dagens Saudiarabien.

Angreppet mot Khaybar var ett led i att Muhammed tog kontroll över judarna i Hijaz och Khaybar var ett av judarnas sista fästen. Enligt muslimska källor attackerade muslimerna judarna efter att dessa hade brutit en fredsöverenskommelse och därefter barrikaderat sig i ett fort.

Anledningen till attacken var enligt William Montgomery Watt närvaron av den judiska stammen Banu Nadir (som tillsammans med angränsande arabiska stammar sedan tidigare varit i konflikt med Muhammed) i Khaybar. Banu Nadir hade sedan tidigare försökt döda Muhammed tillsammans med andra arabiska och judiska stammar. Banu Nadir hade tvingats i exil från Medina efter att de hade brutit villkoren i Medinakonstitutionen.

Khaybar allierade sig med den muslimfientliga arabiska stammen Banu Ghatafan. Banu Ghatafan hade vid flera tidigare tillfällen stridit mot muslimerna och gjort räder mot dem.[6] Muhammed, med sina 1600 anhängare insåg att det enda sättet att vinna kriget mot Khaybars 14 000 soldater var med ett förebyggande slag.

Judarna i Khaybar förlorade striden och gav slutligen upp och tilläts leva kvar i oasen under löfte att de gav hälften av vad de producerade till muslimerna. Judarna fortsatte leva i oasen i flera år innan de blev fördrivna av kalifen Umar ibn al-Khattab. Slaget är således också viktigt därför att det gav upphov till ett viktigt prejudikat inom islamsk lagstiftning, nämligen införandet av den skatt, jizya, som alla icke-muslimer (benämnda dhimmi) under muslimskt styre hade att erlägga till det muslimska samfundet i utbyte mot beskydd.

Historiker är överens om att muslimerna införde ett redan existerande skatte- och tributsystem i områden som tidigare hade varit under romarnas och sassanidernas kontroll.

Under 600-talet beboddes oasen Khaybar av stammar av etniska judar. Invånarna hade i en skans lagrat en belägringsmaskin samt svärd, lansar, sköldar och andra vapen. Vissa forskare har försökt förklara förekomsten av dessa vapen med att de skulle ha använts för att lösa stridigheter mellan de judiska familjerna. Forskaren Vaglieri menar dock att det är mer logiskt att anta att vapnen förvarades för framtida försäljning. Judarna lagrade också bland annat 20 balar tyg och 500 tunikor avsedda för försäljning, liksom andra lyxvaror. Dessa kommersiella verksamheter kan antas vara orsak till fientlighet från avundsjuka klaner, hävdar Vaglieri, inte olikt liknande ekonomiska orsaker bakom förföljelser av judar i andra länder genom historien. Oasen var indelad i tre delar: al-Natat, al-Shikk och al-Atiba, förmodligen åtskilda av naturliga hinder som öknen, lava i glidande skikt och kärr. Var och en av dessa regioner innehöll flera fästningar eller skansar vilka innehöll bostäder, lagerbyggnader och djurstallar. Varje fästning var bebodd av en familj och omgiven av odlade fält och palmlundar. Av försvarsmässiga skäl låg fästningar ofta uppe på kullar eller bland klippor av basalt.

Efter att den judiska stammen Badu Nadir tvingats i exil 625 e.Kr., bosatte den sig i Khayb. År 627 e.Kr. hade Badu Nadirs stamhövding Huyayy ibn Akhtab, tillsammans med sin son, förenat sig med de olika stammarna liksom invånare ifrån Mecka och olika beduinstammarna vid deras omringning av staden Medina under ”Slaget vid Diket”. Dessutom hade Nadirs stamhövding betalat flera arabiska klaner för att gå samman i ett krig mot muslimerna. Nadir hade bland annat mutat klanen Banu Ghatafan med hälften av sin skörd, och därigenom fått säkrat 2000 män och 300 hästburna karlar för att medverka i en attack på Muhammeds anhängare, och på samma sätt inträtt en överenskommelse med klanen Bani Asad. Nadir försökte även få klanen Banu Sulaym att angripa muslimerna, men dessa gav dem bara 700 män, eftersom en del av dess ledare var positivt inställda till islam. Klanen Bani Amir vägrade att gå med dem överhuvudtaget eftersom de hade en pakt med Muhammed. När striden började, övertalade Huyayy ibn Akhtab klanen Banu Qurayza att bryta sitt tidigare ingångna förbund med Muhammed och vända sig mot denne under slaget. Efter nederlaget av dessa sammansvurna klaner och stammar och Qurayzas kapitulation, mördades stamhövdingen Huyayy (som befann sig i klanen Qurayza starkaste fäste i Medina) tillsammans med män. Efter Huyayys död tog Abu al-Rafi ibn Abi al-Huqayq ledningen av stammen Banu Nadir i Khaybar-oasen. Denne Al-Huqayq försökte senare få angränsande stammar att ansluta sig till en armé riktad mot Muhammed. Efter att ha fått underrättelser om dessa anslag tog de troende muslimerna kontakt med en arabisk yrkesmördare - med judisk dialekt - och lyckades få al-Huqayq mördad.

Den mördade Al-Huqayq efterträddes av Usayr ibn Zarim. En källa anger att Usayr också gjorde olika trevare till beduinklanen Ghatafan, och rykten spreds snabbt att han planerade att angripa "Muhammeds huvudstad". Muhammed skickade Abdullah bin Rawaha med ett antal av dennes kompanjoner, bland vilka var Abdullah bin Unays, en bundsförvant till klanen Banu Salima, vilka var fientligt inställda till judar. När de kom till Usayr behandlade de honom högvördigt och lovade att om han skulle komma till Muhammed skulle denne skulle ge Usayr en hög befattning liksom många fina utnämningar och hedersbetygelser. De lämnade honom inte förrän han gick med på att möta Muhammed med ett antal judar som livvakt och eskort. Abdullah bin Unays såg till att Usayr kom upp på sin häst och red ända tills han var i al-Qarqara cirka tio kilometer från Khaybar, då Usayr plötsligt ska ha ändrat sig och inte längre ville följa dem. Abdullah hävdade att Unays plötsligen försökte dra sitt svärd, varför Abdullah sprang mot Usayr och högg av dennes ben. Usayr lyckades slå tillbaka med en träpinne som han hade i sin hand och skadade Abdullahs huvud lindrigt. Alla Muhammeds sändebud överföll då de trettio judiska följeslagarna och dödade dem, utom en överlevare som lyckades fly genom att krypa iväg. Abdullah bin Unays är således känd i den muslimske traditionen som den lönnmördare som frivilligt mördade Usayr liksom han fick tillåtelse att döda Banu Nadirs Sallam ibn Abu al-Huqayq vid ett tidigare nattligt uppdrag i Khaybar.

Många forskare nämner ovan nämnda intriger och stridigheter från stammen Nadir som utlösande orsak till den stora massakern eller Slaget vid Khaybar. Enligt forskaren Montgomery Watt använde Nadirstammen sina rikedomar för att få med övriga stammar i ett förbund mot Muhammed vilket inte lämnade denne något val utom att attackera, medan forskaren Vaglieri visar att en orsak till slaget vid Khaybar var att judarna i Khaybar var direkt ansvariga för den sammansvärjning av stammar som attackerade muslimerna under ”Slaget vid Diket”. Shibli Numani anger också Khaybarstammens agerande under ”Slaget vid Diket”, och fäster särskild uppmärksamhet vid Banu Nadir ledare Huyayy ibn Akhtab, som hade gått till Banu Qurayza under stridigheterna för att få dem att attackera Muhammed.

Fredsfördraget tillkom år 628 e.Kr. när 1400 muslimer försökte utföra en pilgrimsfärd från Ùmra till Mecka utrustade med offerdjur, vilket enligt Quraysh tradition (den dominanta klanen i Mecka), gav dem rätten att resa utan att riskera utsättas för överfall. Det har inte blivit klarlagt om de egentligen var utsända av Muhammed för att göra en lönnattack mot Mecka, men att det avstyrdes för att de ansågs vara för få. Efter långa förhandlingar lyckades dock muslimerna sluta ett fredsavtal med Quraysh som avslutade det muslimska kriget mot Quraysh. Några av Muhammeds anhängare var dock missnöjda med de fredsvillkor som Muhammed hade förhandlat fram. Forskare är överens om att Muhammed var i behov av att höja sin prestige bland sina anhängare, vilket hade urholkats som följd av fördraget, och att detta var en starkt bidragande orsak till Slaget (massakern) vid Khaybar. Forskaren Vaglieri hävdar också att erövringen av Khaybar skulle blidka de muslimer som hade hoppats på att erövra Mecka i framtiden, liksom det skulle aktivera den muslimska armén och dra in välbehövda pengar. Stillman tillägger att Muhammed behövde en seger för att visa beduinstammarna, vilka inte var starkt knutna till resten av den muslimska befolkningsgruppen, att alliansen med honom skulle löna sig. Dessutom gav fredsfördraget också Muhammed en försäkran om inte attackeras ifrån ryggen av invånare i Mecka under expeditionen.

Eftersom krig med Muhammed verkade oundvikligt och överhängande ingick judarna i Khaybar en allians med judarna vid oasen Fadak. De lyckades också övertyga beduinstammen Ghatafan att gå med deras sida i kriget i utbyte mot hälften av sin årliga produkter. Dock kom bristen av en central myndighet för Khaybar judarna att förhindra ytterligare defensiva förberedelser, och stridigheter mellan olika judiska familjer lämnade dem oorganiserade. En beduinklan, Banu Fazara, besläktad med beduinklanen Ghatafan erbjöd även sin hjälp till Khaybarjudarna, efter deras misslyckade förhandlingar med muslimerna.

Innan slaget vid Khaybar kände judarna i där utan tvekan till krigets skeenden. Muslimerna avtågade maj 628 e.Kr. i riktning Khaybar, Muharram 7 AH. Enligt olika källor varierade storleken av Muhammeds armé från 1400 till 1800 män och mellan 100 och 200 hästar. Vissa muslimska kvinnor (inklusive Umm Salama enligt muslimsk tradition) anslöt sig till armén för att ta hand om sårade. Jämfört med Khaybars styrka om 10 000 krigare var den muslimska kontingenten liten, men detta gav muslimerna betydande fördelar. Muslimerna kunde snabbt och tyst marschera till Khaybar på endast tre dagar), och ta den oförberedda oas-staden med överraskning. Den större numerären hade gjort Khaybarborna överdrivet optimistiska. Som följd av detta hade befolkningen inte förberett ett centralt organiserade försvar, utan lämnat till varje familj att försvara sin egen skans. Judarna gick så småningom över till offensiv, med en attack ut från Natat och angrep den muslimska arméns flanker. Muslimerna möttes av starkt motstånd, i synnerhet från Khaybariska bågskyttar, vilka ansågs vara de bästa i Arabien och vilka sårade mer än 50 muslimer. Fem dagars stridigheter resulterade inte i några resultat. På natten till den sjätte dagen tillfångatog en muslimsk härförare vid namn Umar en judisk spion, som rekommenderade muslimerna att istället attackera fortet vid Naim.

Fördelarna med att attackera fortet Naim var att det inte var särskilt väl bevakat, och kunde fås att falla utan större ansträngningar. Dessutom fanns där ett lager av vapen (särskilt belägringsmaskiner), vilka skulle kunna användas mot andra bättre försvarade fort. Muhammed skickade olika kontingenter att angripa fortet, först under krigsledaren Abu Bakr, senare ledda av Umar, och slutligen ledda av Ali. Enligt traditionen ägde dueller rum mellan Ali och Marhab, den judiske chefen för fortet, och mellan Zubayr och Yasir (Marhabs bror) – vilka bägge resulterade i muslimska segrar. (Var god se teckning ovan). Ali lyckades enligt traditionen på ett övermänskligt sätt öppna portalen till fortet vid stormningen (vilket enligt muslimska källor skulle kräva mellan 40 och 45 människor att förflytta) och använde den som en bro för att få sina män över till fortet. Striderna inuti fortet fortsatte tills den judiska ledaren Al-Harith ibn Abi Zaynab dödades i striden. [30] När fortet föll erövrade de segrande muslimska styrkorna olika belägringsmaskiner. Bland dem var en ballista (en katapultliknande maskin för att kasta projektiler), och två testudos, (vilket var en sort belägringsmaskin med skyddad metallbeslagen topp, vilken kunde användas för att slå hål på murar).

Eftersom judarna vid Khaybar visste vad som skulle ske med dem om de led nederlag mot Muhammeds styrkor utifrån dennes tidigare strider mot andra judiska stammar, satte de upp ett mycket hårt motstånd och segt försvar och muslimerna tvingades ta fästningarna en efter en. Under striderna kunde muslimerna förhindra Khaybars Ghatafan allierade (som bestod av 4000 män) från att komma med välbehövda förstärkningar till judarna. Ett bidragande skäl var att muslimerna kunde muta de med judarna allierade beduinerna. Watt, antyder dock också att rykten om en muslimsk attack mot Ghatafan fästet kan ha spelat en roll. Judarna undvek efter en ganska blodiga skärmytsling framför ett av fästningarna att kämpa på öppen terräng. De flesta av striderna bestod av pilar på långa sträckor. Vid minst ett tillfälle kunde muslimerna storma en fästning. Det fanns även exempel på enstaka strider, där den mest omtalade är mellan Ali och Marhab, en berömd inhyrd arabisk krigare. De belägrade judarna lyckats i skydd av mörkret ordna en överföring av människor och skatter från en fästning till ett annat vilket behövdes för att göra deras motstånd mer effektivt. Varken judar eller muslimer var förberedda för en längre belägring, och både saknade förråd inför detta. Judarna, som ursprungligen varit överdrivet tillförsiktiga i sin styrka hade misslyckats att ordna vattenförsörjning ens för en kortare belägring. Efter att fortet vid an-Natat och vid ask-Shiqq erövrats återstod det föga motstånd. De kvarstående judarna hastade att träffa Muhammed och diskutera villkoren för kapitulation. Befolkningen i al-Waṭī och al-Sulālim överlämnas till muslimerna på villkor att de skall "behandlas mildare" och muslimerna lovade att avstå från att spilla deras blod. Muhammed överenskom att möta dessa villkor och inte plundra de två återstående forten.

Muhammed träffade Ibn Abi al-Huqaiq, al-Katibah och al-Watih för att diskutera villkoren för kapitulationen. Som en del av avtalet skulle judarna i Khaybar utrymma området, och kvarlämna sina ägodelar. Muslimerna skulle å sin sida upphöra med sin krigföring, och inte skada någon av de överlevande judarna. Efter överenskommelsen förhandlade några enstaka judar med Muhammed att få kvarstanna och fortsätta att kultivera sina vackra fruktträdgårdar, och stanna kvar på oasen. I gengäld skulle hälften av deras produktion tillfalla de muslimska erövrarna. Muhammed accepterade storsint förslaget. Han gav också order om återlämnande av deras heliga skrifterna till judarna.

Enligt Ibn Hishams version av pakten med judarna vid Khaybar ställdes villkor att muslimer "får utvisa [judarna i Khaybar] om och när vi vill utvisa dem." Norman Stillman anser att detta troligen är en senare förklaring avsedd att motivera utvisning av judar i år 642. Avtalet med judarna i Khaybar har fungerat som ett viktigt prejudikat för islamisk lag för att fastställa status för dhimmi, (icke-muslimer under muslimskt styre). Efter att ha hört om detta slag, skickade invånarna i Fadak, vilka var allierade med Khaybar under striden, Muḥayyisa b. Masūd till Muhammed. Fadak erbjöds "mildare behandling" om de gav sig. Ett fördrag liknande det med Khaybar upprättades även med Fadak. Bland de judiska kvinnorna fanns en som utvaldes av Muhammed till fru. Det var Safiyya Bint Huyayy, dotter till den dödade stamhövdingen för Banu Nadir Huyayy ibn Akhtab och änka efter Kinana ibn al-Rabi, skattmästare i Banu Nadir. Safiyya bint Huyay var involverad i muslimsk politik efter Muhammeds död. Safiyya konverterade till islam, men blev hånad av Muhammeds andra fruar för sitt judiska ursprung.

Enligt Ibn Ishaq krävde Muhammed att al-Rabi överlämnade stammens förmögenhet. al-Rabi förnekade all kunskap om dess plats och bröt därigenom fördraget. En överlöpare berättade för Muhammed att han hade sett al-Rabi nära en viss ruin var morgon. När ruinen undersöktes visade sig innehålla en del av skatten. Muhammed beordrade al-Zubayr att förhöra al-Rabi tills han avslöjade var resten var begravt, sedan gav han honom till Muhammad ibn Maslamah, vars bror hade dött i striderna, och han halshöggs därefter. Muslimska historieskrivare berättar om en judisk kvinna i Banu Nadir som försökte förgifta Muhammed för att hämnas sina dräpta släktingar. Hon förgiftade en bit lamm som hon kokat, och la särskilt mycket gift i bogen - Muhammeds favoritdel. Försöket misslyckades eftersom Muhammed enligt uppgift spottade ut köttet som han kände var förgiftat, medan hans följeslagare åt köttet och dog. Muhammed sägs senare på sin dödsbädd ha sagt att hans sjukdomar var resultatet av denna förgiftning. Segern i Khaybar höjde Muhammeds status bland sina anhängare och de lokala beduinstammarna, som såg hans makt öka och svor trohet till Muhammed och konverterade till islam. Det tagna bytet och vapnen förstärkte Muhammeds trupper, och han erövrade Mecka bara 18 månader efter striderna vid Khaybar.

De traditionella muslimska biografierna om Muhammed anger att vid först Abu Bakr, sedan Umar, tog denne själv upp standaret i hopp om att bryta ned motståndet, och genom att själv leda attackerna, men båda försöken misslyckades. Enligt denna tradition kallar Muhammed slutligen in Ali, vilken dödat en judisk hövding med ett enda svärdshugg vilket klöv dennes hjälm, kropp och huvud i två delar. Efter att Ali under striderna förlorat sin sköld, sägs han ha lyft bort fästningens port från dess gångjärn och klättrat in i vallgraven varefter han höll upp dem som en bro så att de muslimska angriparna kunde springa över. Portarna skall ha varit så tunga att fyrtio män krävdes för att lägga tillbaka dem på sin plats. Denna historia är en grund för den muslimska traditionen, särskilt i shiaislam, av Ali som prototyp för hjälte. Vid ett tillfälle dödade muslimska soldater en flock åsnor, som hade rymt från en gård. Incidenten ledde till att Muhammed förbjöd muslimer att äta kött från hästar, mulor och åsnor, såvida det inte var tvingat av nödvändighet.[16] Muhammed beordrade nedhuggning av 400 palmer runt en befästning för att tvinga dess försvarare att kapitulera. Slutligen gav sig judarna efter en och en halv månads belägring, och därmed var alla utom två fästningar erövrade av muslimerna.

Kompetensregnet

 

Politrukerna

Gunnar Axén

@gunnaraxen

Tidningen Journalisten har gått igenom samtliga kandidater i höstens val som är journalister, totalt 126 stycken. Så här fördelar sig partitillhörigheten bland dem. Det finns väl ingen politisk slagsida i media...?

@avPublicService

Islamofobi – ett nonsensbegrepp

AI-översikt

En fobi är en intensiv, irrationell och ihållande rädsla för ett specifikt objekt, en situation eller en aktivitet som i verkligheten innebär liten eller ingen fara. Det är en oproportionerlig skräck som ofta leder till starkt obehag, panikkänslor och att man undviker det man är rädd för, vilket kan begränsa vardagslivet avsevärt. 

Centrala kännetecken för fobi:

Irrationell rädsla: Rädslan står inte i proportion till den faktiska risken.

Undvikandebeteende: Personen gör allt för att undvika situationen eller objektet.

Fysiska symptom: Kan innefatta hjärtklappning, andnöd, yrsel och svettningar.

Ursprung: Ordet kommer från grekiskans fobos, vilket betyder fruktan eller skräck. 

Olika typer av fobier:

Specifika fobier: Rädsla för specifika saker, t.ex. spindlar (araknofobi), höjder (akrofobi) eller trånga utrymmen (klaustrofobi).

Social fobi: En stark rädsla för att bli granskad eller bortgjord i sociala situationer.

Agorafobi: Torgskräck – rädsla för att vara på platser där det är svårt att fly eller få hjälp. 

Fobier är behandlingsbara, ofta genom kognitiv beteendeterapi (KBT) och exponeringsterapi.

Regeringen har antagit en handlingsplan mot rasism och hatbrott, där fokus skiftats mot att använda begreppet "antimuslimsk rasism" istället för islamofobi. Målet är att motverka hat, hot och diskriminering riktad mot muslimer genom kunskapshöjande insatser, utbildning i skolor och ökad säkerhet för religiösa samfund.

Centrala punkter i regeringens arbete:

Definition: Regeringen arbetar utifrån definitionen av antimuslimsk rasism som fördomar och fientlighet mot muslimer.

Handlingsplan: En handlingsplan mot rasism och hatbrott antogs i december 2024, vilken inkluderar specifika åtgärder mot antimuslimsk rasism.

Utbildning och kunskap: Myndigheter har fått uppdrag att genomföra kunskapshöjande insatser för att förebygga fördomar i skolor och samhälle.

Samarbete: Arbetet innebär dialog med civilsamhället för att möta den strukturella rasism som muslimer upplever.

Skifte av begrepp: Det rapporteras att regeringen tonar ner ordet "islamofobi" till förmån för "antimuslimsk rasism" för att tydligare fokusera på rasismen.

Gör skillnad på religionskritik och hat

Islamistiska organisationer som försöker begränsa kritik mot islam är de enda som vinner på att begreppet islamofobi blir vedertaget.

Under en riksdagsdebatt meddelade utrikesminister Maria Malmer Stenergard att regeringen strävar efter att ersätta begreppet ”islamofobi” med ”antimuslimsk rasism”. Motiveringen är att ordet ”fobi” för tankarna till en irrationell rädsla, vilket olika typer av fobier handlar om.

Kritik mot religionen islam är däremot inte en sådan irrationell rädsla, utan en befogad oro över hur islam utövas av flera grupper runt om i världen och i Sverige – en utövning som i hög grad inskränker individens frihet.

”Att ärligt kritisera islams lära innebär inte trångsynthet mot araber eller någon annan folkgrupp. Det är inte ett uttryck för hat att lägga märke till att specifika islamiska idéer – i synnerhet föreställningar om martyrdöd, jihad, hädelse och apostasi – inspirerar till fruktansvärda våldshandlingar”, skrev den amerikanske filosofen Sam Harris.

En politiker som välkomnat beskedet är Sverigedemokraternas Europaparlamentariker Charlie Weimers, som under flera år kritiserat begreppet. ”Regeringen skrotar ÄNTLIGEN det påhittade begreppet ’islamofobi’ och driver på för att EU och FN ska göra detsamma”, skriver Weimers på X.

Att ifrågasätta begreppet islamofobi har länge varit känsligt, eftersom det lätt leder till anklagelser om rasism eller muslimhat. Ingen förnekar dock att hat mot muslimer existerar och att hatbrott mot muslimer begås just på grund av deras tro.

Tvärtom bör även de som är kritiska till regeringens förslag se positivt på förändringen – den gör det möjligt att tydligare fokusera på verkliga hatbrott. Ingen tjänar på att islamkritiker och personer som begår hatbrott mot muslimer klumpas ihop.

De enda som vinner på att begreppet islamofobi blir vedertaget är islamistiska organisationer som under dess täckmantel försöker begränsa all kritik mot islam i västvärlden. I december 2025 rapporterade franska myndigheter att Muslimska brödraskapet genom lobbyarbete försöker påverka Europaparlamentet att begränsa kritik mot islam samtidigt som man stärker religionens rättigheter i Europa.

En sådan utveckling kan bidra till framväxten av politisk islam i väst – där radikala tolkningar får växa obehindrat, eftersom kritik inte bara stämplas som islamofobi utan även riskerar att bli brottslig.

Det sätt på vilket islam praktiseras i stora delar av Mellanöstern – som bland annat Muslimska brödraskapet förespråkar – har ingen plats i Sverige eller Europa. Blasfemi- och shariavärderingar går tvärtemot svenska sekulära värderingar.

Sveriges vice statsminister Ebba Busch har uttryckt liknande tankar om vissa former av islamutövning i Sverige.

”Titta på firandet på svenska gator efter Hamas pogrom mot judar den 7 oktober. Det är ett mycket precist och färskt exempel på ett uttryck för islam, ett praktiserande av muslimsk tro i Sverige som inte hör hemma på svenska gator och torg”, sa Busch i en intervju i SVT.

Statsråden Buschs och Malmer Stenergards uttalanden öppnar för en mer vuxen och nyanserad debatt där legitim kritik av religionen inte längre automatiskt stämplas som rasism.

Den politiska linje som regeringen nu driver i internationella sammanhang kan i förlängningen gynna både muslimer som utsätts för hatbrott och dem som fritt vill kunna kritisera religionen.

Trettonåriga mördare

Till pellejönsarna i V & Mp:
Trettonåringar ska inte sitta i fängelse!
Trettonåringar ska inte mörda!
Trettonåringar ska inte ska inte gå i skolan med mördare!
Trettonåriga mördare ska inte gå i skolan med normala trettonåringar!

Kritikerna kan vara lugna – barn som mördar är snart ute igen!

Regeringen vill låsa in 13-åringar. Men straffrabatterna är så generösa att de knappt hinner bli byxmyndiga innan de är ute igen.

Justitieminister Gunnar Strömmer är känd för att vara motsatsen till en papegojpolitiker, alltså en sådan som bara rabblar talepunkter och upprepar sina favoritfraser. I stället erkänner han målkonflikter, vänder och vrider på resonemang. Lite som en gammaldags folkpartist – som dessutom lyckas vara folklig.

Förslaget att sänka straffbarhetsåldern till 13 år för vissa grova brott har han kommenterat så här: “Ingen vill att 13- eller 14-åringar ska sitta i fängelse. Inte jag heller”.

Det är i grunden en sund inställning. Ingen vettig människa vill sätta barn bakom galler. Debatten har tagit sig orimliga proportioner – till och med Jesus är emot, om man ska hårdra Svenska Kyrkans kritik.

Men Sverige kommer att fortsätta vara ett humant och barnvänligt land även med hårdare straff för tonåringar som begår grova brott. Vi har ett exceptionellt läge med gängkriminella ungdomar som spränger och skjuter. Staten måste agera – och klara av att upprätthålla tryggheten på gator och torg.

Tyvärr är det just vad lagförslaget kommer att misslyckas med att göra. Men inte för att 13-åriga mördare ska låsas in för länge – utan för att de snart är ute igen.

I regeringens förslag ingår nämligen inte bara sänkt straffbarhetsålder, utan också rejäla straffrabatter till de unga förbrytarna. En 14-åring ska få 80 procents rabatt, en 13-åring hela 90 procent. Det ger helt orimliga effekter. Om en 13-åring döms för försök till mord och straffet i grunden skulle ha varit 12 års fängelse, blir han frisläppt efter bara 1 år och 2 månader.

En 13-åring som avlossar skott mot någon men misslyckas med att döda hinner alltså inte ens bli byxmyndig innan han är ute igen. Även brott som för en vuxen skulle ge livstid – som mord – lär för en 13- eller 14-åring landa på ett fåtal år.

Kommer Kriminalvården klara av rehabiliteringen under den tiden? Knappast. Risken är att de kommer ut som samma impulsiva tonåringar – men med starkare gängkriminell identitet och högre status.

En vanlig 13-åring förstår mycket väl att det är fel att döda, skjuta och spränga. Men om omognad är skälet till rabatt, varför släpps de då ut tidigare? Hjärnan är inte färdigutvecklad förrän långt in i 20-årsåldern. Svaret borde vara långa straff, inte korta.

Fast det är svåra avvägningar. För långa och rigida straff kan givetvis kväva unga människors möjlighet att förändras. Men mer än något eller ett par enstaka år som inlåst, följt av en lång och kraftigt övervakad utslussning, vore antagligen det bästa, både för tonåringen och för samhället.

Att Tidöregeringen släpper igenom juristförslag på så stora straffrabatter är obegripligt. Reformen är en halvmesyr som bara riskerar att göra gängkriminella tonåringar farligare. Och på köpet ge kritikerna rätt.

Uttrycket “att brösta en fyra för att bli en hundragubbe” – alltså att dömas till fyra år för mord för att vinna status – kan nu få en renässans. Även om du inte gillar att sätta 13-åringar i fängelse, var det väl inte detta du tänkte, Gunnar Strömmer?