Politisk islam – islamism

”Det handlar om en rörelse och en ideologi med många olika sorters aktörer som har ett gemensamt mål: ett samhälle som genomsyras av islam i lagar, traditioner och sedvänjor exempelvis genom införande av sharialagstiftning”, skriver politikerna.

Den sunnimuslimska religiösa och politiska rörelsen Muslimska brödraskapet är centralt för hotet, vilket bland annat utretts i Frankrike, enligt artikeln. I den rapporten framhålls Sverige som en ”svag punkt i kampen mot islamismen”.

Utredningen ska kartlägga förekomst och omfattning av religiös radikalisering med fokus på politisk islam, samt analysera konsekvenser av islamistisk infiltration och otillåten och otillbörlig påverkan.

Hotet från islamismen och politisk islam är ett hot mot hela det svenska samhället och riskerar att särskilt drabba de människor som flytt till Sverige från det islamistiska förtrycket i sina hemländer, skriver undertecknarna.

Hotet från islamismen och politisk islam är ett hot mot hela det svenska samhället och riskerar att särskilt drabba de människor som flytt till Sverige från det islamistiska förtrycket i sina hemländer, skriver undertecknarna.

Politisk islam – eller islamism är ett allvarligt hot mot Sverige och våra demokratiska värderingar.

Rörelsens mål står i stark kontrast mot våra svenska demokratiska principer och motarbetar grundläggande friheter såsom yttrandefrihet, jämställdhet och rättsstatens principer.

Därför tillsätter regeringen nu en utredning om hotet från politisk islam och islamism mot den svenska demokratin, skriver Simona Mohamsson (L), Kristina Axén Ohlin (M), Richard Jomshof (SD) och Hans Eklind (KD).

Problemet med politisk islam – eller islamism, är långt större än enskilda extremister som med våld och terror vill störta vårt demokratiska samhälle. Politisk islam och islamism utgörs också av grupper som använder demokratins spelregler för att underminera vårt sätt att leva. De kan engagera sig i partier, studieförbund, föreningar, driva skolor eller ägna sig åt bistånd och annan social verksamhet. Det handlar om en rörelse och en ideologi med många olika sorters aktörer som har ett gemensamt mål: ett samhälle som genomsyras av islam i lagar, traditioner och sedvänjor exempelvis genom införande av sharialagstiftning.

Centralt för detta hot är bland annat det Muslimska brödraskapet, en politisk rörelse vars målsättning är att bekämpa västerländska värderingar och långsiktigt bryta ner våra länder inifrån. Tidigare har både Frankrike och Storbritannien utrett och kartlagt detta hot och det är i många delar skrämmande läsning. Inte minst då Sverige i den franska rapporten framhålls som en svag punkt i kampen mot islamismen.

Tar ett samlat grepp kring religiös radikalisering

Mot denna bakgrund tillsätter regeringen nu en utredning för att ta ett samlat grepp kring religiös radikalisering med fokus på politisk islam och kartlägga förekomsten och omfattningen av den i Sverige. Utredningen ska även beskriva och analysera konsekvenserna av islamistisk infiltration samt otillåten och otillbörlig påverkan.

Ett konkret exempel på hur islamism hotar samhällets grunder är den så kallade LVU-kampanjen. Där bland annat islamistiska aktörer både i och utanför Sverige spred ett falskt narrativ om att den svenska staten ”kidnappade” muslimska barn på basis av att de var muslimer. Denna kampanj utsatte socialsekreterare för en enorm press och i många fall direkta hot. Centralt var att slå split mellan muslimska familjer och det svenska samhället.

Andra exempel handlar om skattefinansierade föreningar som har samröre med islamistiska och antidemokratiska ledare, och därmed undergräver tilltron till vårt civilsamhälle - som gör viktiga insatser för att släppa in människor i den svenska gemenskapen. Eller islamistiska predikanter och influencers i sociala medier som uppmanar till bojkott av demokratiska val och att barn till utrikes födda inte bör gå i förskolan eller lära sig svenska.

Vår demokrati grundar sig på att vi har ett gemensamt samhälle där lagar och regler gäller alla. Att vårt samhälles demokratiska värderingar kommer i kollisionskurs med grupper vars samhällssyn och värderingar har en helt annan grund är inte oväntat. I grunden kan detta härledas till synen på religionens roll i politiken, där vår sekulära stat blir ett hot mot de islamistiska krafterna som vill att religionen ska överordnas allt annat.

Politiken får aldrig tillåta att det skapas parallella samhällen i vårt land eller att svensk lag sätts på undantag inom vissa områden eller för vissa grupper. Det får inte vara möjligt för vare sig individer eller grupperingar att infiltrera vår offentliga förvaltning i syfte att undergräva samhällsviktiga institutioner. Det är därför Sverige behöver kartlägga de islamistiska krafterna och konsekvenserna för den svenska demokratin.

Hot mot hela det svenska samhället

Regeringen har redan agerat för att motverka dessa krafter. Detta har bland annat gjorts genom att införa demokratikrav inom föreningslivet och genom att skärpa kraven på den som kommer till och vistas i Sverige. Regeringen har också agerat inom biståndet och folkbildningen för att skattepengar inte ska gå till verksamheter med koppling till islamistiska miljöer. Det handlar om åtgärder som den samlade vänsteroppositionen motarbetat konsekvent och som riskerar att rullas tillbaka vid ett regeringsskifte.

Hotet från islamismen och politisk islam är ett hot mot hela det svenska samhället och riskerar att särskilt drabba de människor som flytt till Sverige från det islamistiska förtrycket i sina hemländer. Att inte stå upp mot dessa krafter är ett svek mot alla svenskar och de som valt Sverige just för att vi är en sekulär demokrati med yttrande- och religionsfrihet – ett samhälle grundat på respekt för varje individs rätt att leva ett liv i frihet oavsett kön eller sexuell läggning. Ett Sverige där alla har rätt till sin religion, eller rätt att inte ha någon religiös åskådning alls.

Vare sig politisk islam eller islamism har någon plats i Sverige. Därför ska den nu kartläggas och stoppas.

Simona Mohamsson, utbildnings och integrationsminister (L)

Kristina Axén Ohlin, gruppledare i kulturutskottet (M)

Richard Jomshof, riksdagsledamot (SD)

Hans Eklind, riksdagsledamot (KD)

Annika slöjans ambassadör

Annika Strandhäll hycklar om slöjan

Publicerad 18 jun 2026

Slöjdebatten avslöjar vänsterfeministernas hyckleri.

Annika Strandhäll är ordförande för S-kvinnor.

I svenska rättssalar vittnar kvinnor och flickor om att de tvingas bära slöja.

Hon bar aldrig slöja i Marocko. Först i Sverige blev den ett krav. Makens tvång slutade inte där, för snart pressade han henne att börja använda niqab. Jag hittar anmärkningsvärt nog flera domar där slöjtvånget inte började i kvinnornas muslimska hemländer utan här, i landet som skulle erbjuda frihet.

Kvinnornas berättelser om slöjtvång återkommer i mål om kvinnofridskränkning, misshandel och i vårdnadstvister. En kvinna misshandlas grovt efter att hennes man hittat en film i hennes telefon där hon inte bär slöja. För en annan kommer slagen efter orden: ”Har jag inte sagt åt dig att du måste ha hijab?”. Ytterligare en man hotar med att se till så att socialtjänsten omhändertar barnen om hon tar av sig slöjan.

I dom efter dom berättar kvinnor hur männen beskriver kvinnor utan slöja som lösläppta och smutsiga.

Slöjtvånget drabbar inte bara vuxna kvinnor. I oräkneliga hedersrelaterade LVU-domar berättar unga flickor om hot och våld direkt kopplade till föräldrarnas slöjkrav.

Det saknas inte sakliga argument mot SD:s förslag om ett totalt slöjförbud, som att det strider mot religionsfriheten. Trots det har delar av vänstern i stället ägnat sig åt att relativisera, förlöjliga och ibland helt förneka ett problem som är väldokumenterat i svenska domstolar.

På X har vänsterpolitiker och profilerade vänsterfeminister slagit knut på sig själva. De likställer hijaben med allt från nunnedok till folkdräktshättor och halsdukar.

Ordföranden för S-kvinnor, Annika Strandhäll, går så långt att hon oförstående frågar: ”Vem tvingar kvinnor i Sverige att bära detta om de inte vill?”. Hon beskriver också hijaben som ett ”högst frivilligt plagg” som bärs av över en miljard muslimska kvinnor.

Det är ett påstående som kräver att man blundar för allt från moralpolisen i Teheran till talibaner i Kabul. Strandhäll skulle också få svårt att övertyga flickor och kvinnor i länder som Jemen och Somalia om att hijaben främst är en fråga om personligt val – oavsett om de själva vill bära den eller inte.

Det märkliga är att samma vänsterfeminister som ser normer och patriarkala maktstrukturer överallt, tycks bli blinda för dem när det gäller slöjan

Ett grundläggande problem med resonemanget är att den breda och dominerande tolkningen inom islam inte alls beskriver hijaben som ett fritt val. Inom den islamiska rättstraditionen råder en mycket bred konsensus om att slöjan är en religiös skyldighet.

Samma budskap återkommer hos de stora islamiska förbunden i Sverige, liksom hos lejonparten av imamer och predikanter, som talar om den muslimska kvinnans plikt.

I moskéer, föreningar och på sociala medier vräks uppmaningar att bära hijab ut. De ackompanjeras av predikanter och influencers som detaljerat förklarar hur kvinnor och flickor ska klä sig i övrigt, med löst sittande och heltäckande plagg, för att hijaben ska anses korrekt. En kvinna utan slöja betraktas ofta som mindre from, mindre respektabel och i förlängningen som en sämre muslim.

Varje gång slöjan problematiseras mobiliserar imamer, predikanter och muslimska företrädare. Deras engagemang lyser dock med sin frånvaro när frågan gäller de som tvingas bära den mot sin vilja. Det är talande.

Att många muslimska kvinnor frivilligt bär slöja är förstås sant. Men deras frihet upphäver inte andras ofrihet. Därför är frågan betydligt mer komplex än vad många försöker reducera den till.

Att tvång redan är förbjudet betyder inte heller att saken är löst. Samma personer skulle aldrig invända att mäns våld mot kvinnor inte behöver diskuteras – eftersom misshandel redan är olagligt.

Det märkliga är att samma vänsterfeminister som ser normer och patriarkala maktstrukturer överallt, tycks bli blinda för dem när det gäller slöjan.

Ju hårdare vissa feminister håller fast vid berättelsen om det fria valet, desto osynligare blir kvinnorna och flickorna i domarna. De med skyddade personuppgifter, skyddade boenden och familjer de tvingats fly ifrån. Och de som aldrig kommer därifrån.

Det är de som betalar priset när patriarkala normer bedöms olika beroende på vem som upprätthåller den.

Anders det mediala kräkmedlet

Aftonbladet har en viktig uppgift att hålla rent vänsterut.

Men tyvärr agerar Anders Lindberg nyttig idiot åt antisemiter i Vänsterpartiet.

Aftonbladet vill få oss att glömma judehatet

Officiellt lämnade Anders Lindberg Socialdemokraternas kommunikationsavdelning efter valet 2010. I själ och hjärta har han aldrig gjort det.

Vid skandaler på den politiska vänsterkanten brukar jag därför nyfiket läsa Aftonbladets ledarsida. Hur ska den politiska chefredaktören Anders Lindberg spinna skandalen denna gång?

Det vanliga mönstret är tystnad. Sedan pekar Lindberg i regel på någon annan, som inte har med själva skandalen att göra. Reaktionen på Expressens avslöjanden om antisemiter och terrorromantiker i Vänsterpartiet är ett typexempel.

I en hel vecka höll ledarredaktionen tyst om Expressen-reportern Inas Hamdans granskning. Sedan gick ledarskribenten Jonna Sima till attack mot… Sverigedemokraterna.

Vinkeln var att SD-ledaren Jimmie Åkesson kastade sten i glashus när han kritiserade Nooshi Dadgostar. Gömt i ordmassorna fanns visserligen några få meningar med kritik mot Vänsterpartiet. Men huvudbudskapet var ändå att det var fel av politikerna att ens debattera judehatet i V.

Möjligen insåg Anders Lindberg att det såg konstigt ut att Aftonbladet har skrivit fler ledartexter om Ulf Kristerssons hönshus på Harpsund än om den öppna antisemitismen i Sveriges fjärde största parti. I helgen återkom Lindberg hursomhelst till frågan.

Jag skulle bara önska att han inte gjorde det för att försöka skyla över utbrett judehat.

Men inte heller denna gång var det judehatet och terrorromantiken i V som gjorde Lindberg mest upprörd. Skurken denna gång var i stället… jag.

Rubriken löd: ”Expressen rasar: V pratar ju arabiska”.

Flera av de avslöjade V-kandidaterna kan inte prata ordentlig svenska. Oroväckande, skrev jag i mitt nyhetsbrev. Jag trodde att det var okontroversiellt. Det är politiker i kommunernas socialnämnder som fattar beslut om att tvångsomhänderta barn. Dålig svenska betyder bristande rättssäkerhet.

Men enligt Anders Lindberg är min åsikt att folkvalda bör kunna kommunicera på det språk som talas i nämnder och fullmäktige inget annat än en rasistisk hundvissla.

För att få ihop sin tes låtsas han som att jag tycker att det är problematiskt att det finns politiker som talar arabiska. Det stämmer så klart inte. Många människor talar fler språk än ett. Lindberg själv lär exempelvis, likt de flesta svenskar, kunna ta sig fram hyfsat på engelska när han befinner sig utomlands.

Flerspråkighet är inget problem. Inas Hamdan och hennes viktiga granskningar är ett bevis på värdet av att kunna just arabiska.

Problemet är att V-kandidaterna inte talade svenska. Om Lindberg inte förstår detta kan han prova att anställa ledarskribenter med samma svaga svenskkunskaper som vänsterpartisterna och se vad som händer.

Det ska vara blanka vapen i debatten. Det är nyttigt att ledarsidor bråkar med varandra. Om idéerna tryter nere i Kungsbrohuset får Anders Lindberg gärna skriva årets tredje helgkrönika om mina åsikter.

Jag skulle bara önska att han inte gjorde det för att försöka skyla över utbrett judehat.

Ledarsidor borde tvärtom höja priset för alla partier att ha antisemiter i sina led. Så resonerar jag, oavsett om det handlar om Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna.

Men för Anders Lindberg står inte kampen mot antisemitism i fokus. Hans främsta impuls är att vända det hela till sina politiska motståndares nackdel. Allt för spelet.

Det är ett bedrövligt sätt att använda sin mediala makt.

Klanernas destruktiva makt

Sverige måste våga förstå klanens makt

LedareJournalisten Marja Grills bok om hedersförtryck hade aldrig kunnat publiceras för 15 år sedan.

Göteborgstjejen Honey lever två helt olika liv: ett hemma och ett i skolan.

Hemma är hon den äldsta dottern i en stor somalisk familj, med allt ansvar som det innebär. Hennes föräldrar är välintegrerade. De har jobb och talar svenska, men fortsätter att upprätthålla hemlandets uppfostringsmetoder, som barnaga. Honey blir slagen av sin styvfar i princip dagligen. Framför allt får hon stryk för att hon har svårt att lära sig koranverserna utantill.

I skolan är hon någon helt annan: ordförande i elevkåren, positiv och glad. Där kan hon välja vem hon vill vara bortom föräldrarnas kontroll. När hon ska börja sjuan vill hon inte längre vara tjejen i de stora, svarta, bylsiga kläderna. Till kompisarnas stora förtjusning dyker hon upp iklädd tights och röd t-shirt. Det är ett avgörande steg mot frihet.

Honey är huvudpersonen i journalisten Marja Grills bok Hedersflickorna: Ett reportage om våld och vägen ut (Polaris förlag 2026). Den handlar om svenska tjejer med bakgrund i Mellanöstern och Nordafrika som vägrar leva som deras föräldrar har lärt dem: ett liv där de ständigt väntas foga sig efter kollektivet. De vill få leva som alla andra, kunna umgås med sina vänner och vara fria att fatta sina egna beslut.

Tjejerna har ursprung i olika länder, men alla kommer från klansamhällen. Alla hederskulturer, oavsett religion, är klanbaserade. Klansamhällen är patriarkala, kollektivistiska och sätter stor vikt vid flickors och kvinnors kyskhet. Klanen är den främsta garanten för säkerhet och trygghet – inte staten. Därför är släktens fortlevnad oerhört viktig. Giftermål handlar inte om kärlek och attraktion, utan är en ekonomisk och social överenskommelse för att stärka klanens makt.

Vad spelar det för roll vilken typ av samhällen som tjejernas familjer härstammar från?

För att kunna hjälpa och skydda hedersförtryckets offer krävs en djupare förståelse för hur klansamhällen och hederskultur fungerar. De har en annan typ av logik än samhällen som har staten och individen som utgångspunkt. Om man bara ser hedersvåld som ett utslag av mäns våld mot kvinnor missar man komplexiteten.

Bland etniska svenskar är det ytterst sällsynt att våld i nära relationer påhejas av familjen eller släkten. Det finns en bred konsensus om att det är den som slår som har felat, inte den som blir slagen. I en hederskontext kan det mycket väl vara tvärtom: att det är offret som har gjort fel, inte förövaren. Våldet är ofta sanktionerat av släkten. Om andra klanmedlemmar upplever att en persons agerande riskerar att drabba klanens goda rykte mobiliseras hela släkten för att den enskilda ska rätta in sig i ledet. Det får också Honey erfara.

Tack vare skolkuratorn lyckas hon fly från sin familj när hon är 15 år gammal och placeras hos Kenth och Lotta, som bor på en hästgård utanför Göteborg. Enligt släkten har hon gjort något oerhört tabu: hon har sålt ut familjen till svenskarna.

Honey har fått höra hela livet att hon inte kan lita på de vita, att de vill henne illa och att de är smutsiga och äckliga. Ändå är det hos en vit familj som hon för första gången befinner sig i trygghet. Men släkten vägrar att acceptera att hon vill lämna familjen. Samma kväll som hon flyttar blir hon nedringd av sina släktingar: de skriker, gråter och ber henne att komma hem.

Mamman, som är vältalig och jobbar på myndighet, ger inte upp. Hon vill ha vårdnaden om Honey. Samma dag som Honeys ärende ska tas upp i Kammarrätten i Göteborg ringer en polis och säger att det inte är säkert att gå in genom huvudentrén. En folkmassa på 80 personer, bestående av Honeys släktingar, som alla tillhör samma klan, har samlats utanför kammarrätten och skriker att de vill tala med henne. Det var varken första eller sista gången som Honeys släktingar betedde sig hotfullt.

När en enskild medlem av en klan vill bryta sig loss är det inte hennes ensak. Det är inte ens kärnfamiljens ensak; det berör hela släkten. Det här kan te sig både konstigt och främmande för många etniska svenskar, eftersom klyftan mellan den hyperindividualistiska svenska kulturen och klansamhällenas kollektivistiska kultur är oerhört stor.

Trots att många av dem som har invandrat till Sverige de senaste decennierna tillhör klankulturer finns det inte särskilt mycket kunskap i det svenska samhället om hur de fungerar. Ett bidragande skäl är att de som har försökt skriva om dem har utmålats som rasister.

Marja Grills bok hade sannolikt inte kunnat publiceras i Sverige för 15 år sedan utan att hon hade anklagats för att sprida rasism, främlingsfientlighet eller islamofobi. Samma dag som journalisten Per Brinkemos bok Mellan klan och stat: somalier i Sverige (Timbro förlag) gavs ut för 12 år sedan publicerades en debattartikel där han beskylldes för att ha koloniala och rasistiska föreställningar om somalier (Aftonbladet 12/6 2014).

Risken att utsättas för rasistanklagelser har begränsat förståelsen för en av de största förändringarna i Sverige i modern tid: den stora invandringen från Mellanöstern och Nordafrika. Förutom att det har haft en negativ inverkan på samhällsdebatten har det gjort det svårare att både förstå och hjälpa de flickor och pojkar som lever under hedersförtryck.

Och vad hände med Honey? Hon är vuxen i dag, har tagit av sig slöjan och lever ett friare liv. Men även om hon är myndig och borde vara bortom familjens kontroll är hon inte helt trygg. En dag dök några av hennes släktingar upp utanför hennes lägenhet, beväpnade. Hon må ha lämnat klanen, men den har inte släppt taget om henne.

Socialdemokraterna och infiltrationen

Den 15 juni 1994 fick Socialdemokraterna ett erbjudande. ”Vår politiska kommitté har haft bra dialog med andra partier men beslutet var att stödja socialdemokraterna”, hette det i brevet. ”Våra religiösa ledare har uppmanat alla deltagare i Fredagsbön att gå till vallokalerna den 18 september och rösta, de har meddelat att det finns inte något som hindrar muslimerna från att ge sina röster till socialdemokraterna som i tal och skrift försvarar de svaga i samhället.”

Undertecknarna representerade Sveriges Muslimska Råd (SMR), Sveriges Muslimska Förbund (SMUF), Förenade Islamiska Föreningar i Sverige (FIFS), Islamiska Förbundet i Stockholm, samt en lång rad anslutna underföreningar, som man påstod tillsammans ”betjänar mer än 75 000 personer med muslimsk bakgrund”.

Efter valet fick Broderskapsrörelsen, de kristna socialdemokraterna, ”ansvaret för att utveckla samarbetet”, enligt den tiosidiga rapport som Broderskap avgav på sin kongress 1999.

För valet 1998 bedömdes projektet som ”mycket framgångsrikt och inte minst genom SMR:s aktiva bidrag har muslimernas valdeltagande sannolikt varit högt och många har röstat på socialdemokraterna”. Man såg ”utrymme för mer långtgående samverkansprojekt mellan socialdemokraterna och Sveriges Muslimska råd och dess politiska gren”.

Konkreta mål sattes. ”2002 ska bland socialdemokratiska förtroendevalda finnas muslimer på 15 kommunala fullmäktigelistor, 5 landstingslistor och på riksdagslistorna i minst 5 län. SAP skall ha 2 000 muslimska medlemmar och 300 skall ha fått en politisk grundutbildning.”

Samarbetet blev känt för en bredare allmänhet våren 2006, då SVT:s Uppdrag granskning sände ett reportage, som tvingade Socialdemokraterna centralt att i någon mån omvärdera kontakterna. Inom Broderskap, som sedermera bytte namn till Socialdemokrater för tro och solidaritet, fortsatte dock närmandet. När ordföranden för Islamiska Förbundet i Sverige valdes in i partistyrelsen våren 2013 (och kickades ut efter en vecka), var det efter en längre karriär i lokalföreningen Hjärta – troende socialdemokrater i Stockholm.

I nya boken ”Holy white lies: Muslim brotherhood in the west, case Sweden” (Dar el Mareef publishing) kartlägger den lundensiske religionsforskaren Sameh Egyptson hur Muslimska brödraskapet arbetar i västvärlden, med Sverige som exempel. Utöver Socialdemokraterna kan särskilt nämnas Centerpartiet och Miljöpartiet – men brödraskapets strategi är att arbeta på alla samhällets plan, varför man har sökt sig till alla mottagliga partier. Även Moderaterna hade under en mandatperiod en broder på riksdagsbänken.

Boken är egentligen skriven för en arabisk publik, men har översatts till engelska. Till boken finns en omfattande dokumentation på internet, med primärkällor avfotograferade och arkiverade. Varje partiombudsman borde ha ett exemplar.

Egyptson visar hur en mycket liten grupp människor kontrollerar en stor mängd organisationer; Islamiska förbundet, Sveriges muslimska råd, Sveriges islamiska skolor, studieförbundet Ibn Rushd, för att bara nämna några. Verksamheterna är nästan uteslutande statsfinansierade, och det övergripande syftet – utöver att bevara en muslimsk identitet enligt brödraskapets religionstolkning – är att ge intryck av att representera ett större kollektiv, att utmåla sig som islams sanna röst i Sverige.

Detta behöver i och för sig inte självklart betraktas som samhällsomstörtande, men som skattebetalare undrar man varför staten ska finansiera verksamheten. Ur ett partiperspektiv framstår penningströmmen mer logisk. Eller som det hette i Broderskaps tidning (13/98): ”Det finns nästan en halv miljon muslimer i Sverige – de skulle tillsammans kunna lyfta vilket parti som helst till oanade höjder.”

Socialdemokraterna och islam

S lovar att samarbeta med Sveriges muslimska råd

Publicerad 29 jan 2014

Socialdemokraterna har i en skriven överenskommelse lovat Sveriges muslimska råd, SMR, att få in muslimer på riksdagslistor, landstingslistor och kommunala fullmäktigelistor.

I dokumentet som Expressen.se i dag kan visa finns också specificerat vilka politiska frågor som S-föreningen Tro och solidaritet ska hjälpa SMR att få igenom - bland annat lagstiftade muslimska helgdagar och statlig imamutbildning.

- Det är självklart problematiskt att samarbeta med personer som har helt andra åsikter, men det innebär inte att man inte kan lyssna på dem och ta till sig av sådant som är vettigt, säger Peter Weiderud, ordförande i Tro och solidaritet.

Nu kan Expressen.se avslöja dokumenten som visar avtalet mellan S-föreningen Tro och solidaritet och SMR.

När P4 Jönköping i december avslöjade att Carina Hägg misstänkte att nedflyttningen av henne på riksdagslistan berodde på att Islamiska förbundet påverkat valberedningen avvisades det av både Socialdemokraterna och Islamiska förbundet. Bakgrunden skulle enligt Hägg vara att hon kritiserade valet av Islamiska förbundets ordförande Omar Mustafa till partistyrelsen på S-kongressen förra året.

Efter det har Carina Hägg i en artikel på Expressen.se påstått att Carin Jämtin legat bakom en kampanj mot henne efter hennes utspel om Omar Mustafa. Det blev droppen för partiet och i början av veckan avslöjade Expressen.se att partiet kommer att stryka Carina Hägg helt från riksdagslistan.

I samband med att hon blev nedflyttad till icke valbar plats hävdade Carina Hägg i en intervju med P4 Jönköping att det finns ett hemligt avtal mellan S-föreningen Tro och solidaritet och Islamiska förbundet, men hon kunde inte lägga fram bevis för det påståendet.

"Fullständigt grundlösa påståenden"

– Det är fullständigt grundlösa påståenden. Medlemmar i socialdemokratin är där för att de är socialdemokrater. Då kan man inte ha en politisk utgångspunkt som är religiöst avsnävad. Man kan inte var islamist och socialdemokrat, precis som man inte kan vara kristdemokrat och socialdemokrat, sade Peter Weiderud, ordförande i Tro och Solidaritet, till P4 Jönköping då.

Men det finns en överenskommelse, även om den är med en annan muslimsk organisation än den som Hägg talat om.

Expressen.se kan nu berätta om en skriven överenskommelse mellan Tro och solidaritet och Sveriges muslimska råd, SMR, som skrevs redan 1999.

I dokumentet framgår det tydligt att Tro och Solidaritet ska hjälpa Sveriges muslimska råd att få inflytande över svensk politik. Man anger ett detaljerat mål för hur många listor över förtroendevalda Socialdemokrater som ska innehålla muslimer.

I överenskommelsen står det:

"Under kommande mandatperiod ska muslimers delaktighet i socialdemokratin utvecklas så att: 2002 ska bland socialdemokratiska förtroendevalda finnas muslimer på 15 kommunala fullmäktigelistor, 5 landstingslistor och på riksdagslistorna i minst fem län."

De bägge parterna skriver också i dokumentet att man ska "aktivt föra fram muslimer för uppdrag i styrelser och nämnder".

Läser man vidare framgår det att Tro och Solidaritet, dåvarande Broderskapsrörelsen, ska hjälpa Sveriges muslimska råd att genomföra politiska frågor med koppling till islam.

Man skriver att Tro och Solidaritet ska "åta sig att intensifiera arbetet med aktuella politiska frågor". Vidare listas några frågor som "särskilt pekas ut av SMR".

Här är några frågor som den socialdemokratiska föreningen Tro och Solidaritet åtog sig att driva igenom åt SMR:

• "Lagstiftning, eller avtal, vad gäller muslimska helgdagar."

• "Imamutbildning, med Högskoleverket och utbildningsministern."

• "Överenskommelser på arbetsplatser avseende fredagsbönen."

Sameh Egyptson, islamolog och religionsforskare vid Lunds universitet, menar att Sveriges muslimska råd inte är bra representanter för muslimer i allmänhet.

- Flera ledande personer i Sveriges muslimska råd är islamister. De har velat införa sharialagar och de samarbetar med och stöder det islamistiska partiet Muslimska Brödraskapet. De demonstrerade till exempel för Muhammad Mursi när han avsattes, säger Sameh Egyptson.

Peter Weiderud köper inte den beskrivningen.

- Jag tror inte du ska betrakta den beskrivning som Sameh Egyptson ger som fullständig när det gäller Sveriges muslimska råd. De är den bredaste av de svenska muslimska organisationerna, säger han.

Weiderud berättar för Expressen.se att Tro och solidaritet fortfarande har regelbunden kontakt med Sveriges muslimska råd. Att man åtagit sig att driva vissa av deras frågor tycker han inte är märkligt.

- De identifierar frågor som är viktiga för dem som grupp, där det fanns, och i vissa fall finns, brister i religionsfriheten. Det är alldeles självklart att vi som politisk organisation lyssnar på dem och sedan tar ställning till om det här är någonting som vi kan tänka oss att driva, säger Weiderud.

Den som var ordförande i Sveriges muslimska råd när överenskommelsen med Tro och Solidaritet skrevs, Mahmoud Aldebe, har flera gånger skapat uppmärksamhet för sina kontroversiella åsikter, bland annat för att han velat införa sharialagar för muslimer i Sverige.

Peter Weiderud tar avstånd från de åsikterna, men menar att det inte var ett hinder för att Socialdemokraterna skulle samarbeta med Mahmoud Aldebe.

- Det är självklart problematiskt att samarbeta med personer som har helt andra åsikter, men det innebär inte att man inte kan lyssna på dem och ta till sig av sådant som är vettigt, säger han.

Carina Hägg ser det som en revansch att det nu kommer fram att det faktiskt finns en skriftlig överenskommelse mellan en muslimsk organisation och Tro och solidaritet.

- Socialdemokraternas samarbete med islamister handlar om makt, den politiska dagordningen och mandat. Jag är oerhört glad att avtalet avslöjats. Det visar samtidigt att grunden till varför jag sparkas var en lögn. Nu måste partiledningen rensa upp, säger hon.

När Expressen.se får tag på Helena Benaouda, ordförande i Sveriges muslimska råd, vet hon inget om överenskommelsen, men berättar att de har träffat S-ledaren.

- De ringer då och då och säger att vi kan ha ett möte med Löfven. Vi har haft ett eller två möten med Stefan Löfven, men då är både Judiska centralrådet och Sveriges kristna råd också med. Någon kontakt med Tro och solidaritet har vi inte haft på flera år, säger hon.

Att det finns islamister bland de ledande personerna i SMR skrattar hon bara åt.

- Sameh Egyptson är ju en speciell islamolog med en speciell inställning till muslimer, så det är nog snarare det som är problemet, säger Benaouda.

S-bråket kring Hägg och avtalet

• När P4 Jönköping i december avslöjade att Carina Hägg misstänkte att nedflyttningen av henne på riksdagslistan berodde på att Islamiska förbundet påverkat valberedningen avvisades det av både Socialdemokraterna och Islamiska förbundet. Bakgrunden skulle enligt Hägg vara att hon kritiserade valet av Islamiska förbundets ordförande Omar Mustafa till partistyrelsen.

• Efter det har Carina Hägg i en artikel på Expressen.se påstått att Carin Jämtin legat bakom en kampanj mot henne efter Häggs kritik mot valet av Mustafa. Det blev droppen för partiet och i måndags avslöjade Expressen.se att partiet kommer stryka Carina Hägg helt från riksdagslistan.

• I samband med att hon blev nedflyttad till icke valbar plats hävdade Carina Hägg i en intervju med P4 Jönköping att det finns ett hemligt avtal mellan S-föreningen Tro och solidaritet och Islamiska förbundet, men hon kunde inte lägga fram bevis. Det förnekades då kraftfullt av Peter Weiderud, ordförande i Tro och Solidaritet.

Organisationerna

Tro och solidaritet

En S-förening som samlar socialdemokrater som vill förena sin religiösa övertygelse med sitt politiska engagemang, oavsett om det handlar om kristna, muslimer, judar eller partifolk med något annan religiöst perspektiv. Har cirka 3000 medlemmar. Hette tidigare Broderskapsrörelsen. Leds av Peter Weiderud.

Sveriges muslimska råd

En paraplyorganisation för en rad muslimska organisationer i Sverige. Vill verka för att "muslimerna ska få sin röst hörd i samhället", enligt SMR:s hemsida. Arbetar för integration och mot diskriminering. Granskades 2006 av SVT:s "Uppdrag granskning", där man visade på islamistiska åsikter inom organisationen. Leds av Helena Benaouda.

Islamiska förbundet

En islamisk organisation i Sverige som enligt hemsidan vill "bevara och stärka den muslimska identiteten och närvaron i Sverige". Leds av Omar Mustafa, som valdes in i Socialdemokraternas partistyrelse, men tvingades avgå efter en intensiv granskning av Islamiska förbundet, där det framkom att Mustafa bjudit in homofobiska och antisemitiska talare till förbundets arrangemang.

----

Förutom alla skumma överenskommelser mellan Socialdemokraterrna och islamiska organisationer, finns det en viktig faktor till varför invandrade bidragstagare röstar på S.

De blandar ihop Soc och soc!

När jag stod i valstugan förra valet kom många slöjklädda kvinnor till mig och frågade var soc var och jag svarade att de finns i kommunhuset.

Men de var ju här igår svarade kvinnorna.

Då såg jag att Socialdemokraternas valstuga var obemannad och poletten för ned med ett brak.

Utan invandrarrösterna skulle sannolikt S vara mindre än SD!




Onsdagen den 6 december stod exministern Morgan Johansson i riksdagens talarstol och hävdade att det inte fanns några kopplingar mellan det socialdemokratiska partiet och ”något slags radikal islamism.” Detta är en ren lögn, och det vet partiveteranen Johansson.

Socialdemokraterna har tyvärr alltid haft svårt att skilja mellan hederliga muslimer och islamister, vilket blir extra tydligt när man ser vilka de samarbetar med. 1994 inleddes en kontakt mellan paraplyorganisationen Sveriges muslimska råd (SMR), och Socialdemokraterna genom den så kallade Broderskapsrörelsen, som idag heter Socialdemokrater för tro och solidaritet. Denna överenskommelse innebar att Socialdemokraterna förpliktade sig att främja lagar anpassade efter gruppens önskemål samt att muslimer skulle garanteras platser på valsedlar på samtliga nivåer i kommande val, i utbyte mot ett mycket stort antal röster. Det här var starten på ett nära samarbete som pågår än idag.

Enligt Säkerhetspolisen är islamismen ett av de största hoten mot Sverige, varför de tydligt har sagt att det offentliga måste sluta finansiera verksamheter som inte är demokratiska. Bland dessa kan räknas en rad organisationer som år efter år får mångmiljonbelopp som en direkt följd av beslut fattade av svenska socialdemokrater. En av de organisationer som tillhört SMR men idag är nedlagd är Sveriges Unga Muslimer (SUM). De nekades bidrag från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Myndigheten menade att de hade flera överlappningar till våldsbejakande och antidemokratiska miljöer, främst genom dess bidragsmottagande lokalföreningar.

Andra idag aktiva organisationer i SMR har ertappats med homofobiskt och antisemitiskt material, material som legitimerar kvinnovåld och barnaga samt att stöld ska straffas med stympning eller till och med döden. De har bjudit in radikala föreläsare som har spridit dessa idéer och pengar har skickats till extremister, däribland Bellevuemoskén i Göteborg: En ökänd moské vars besökare inkluderar personer tillhörande den mest radikala formen av Islam och som varit hemmamoské för ett stort antal IS-terrorister.

Tro och solidaritet har en insynsplats i Socialdemokraternas verkställande utskott, partiets absolut mäktigaste organ, där de kan sätta tonen för partiet i frågor som rör religion. Företrädare från Tro och solidaritet har inte bara drivit på för att anpassa politiken efter önskemål från islamistiska krafter, de har också lett den interna kritiken mot oroliga S-representanter som varnat för islamismen. Därtill stod de i främsta ledet när det drevades mot både akademikern Sameh Egyptson som skrev en avhandling om Muslimska Brödraskapet, och mot en av Sveriges främsta experter på denna typ av extremism, försvarshögskolans Magnus Ranstorp.

Att dessa strömningar deltar i Socialdemokraternas innersta kärna och därmed påverkar partiets sakpolitik är illa nog. Vad som är ännu värre är att man har öppnat dörren för dessa strömningar till Sveriges högsta maktstrukturer med det tydliga exemplet i utnämningen av Mehmet Kaplan (MP) som minister. Kaplan var redan då känd för sitt tidigare toppuppdrag som ordförande för det idag nedlagda SUM. Kaplan bjöd bland annat in kända islamister för att medverka vid arrangemang i riksdagen och sågs använda sig av det så kallade Rabiatecknet vid torgmöten, ett tecken som förknippas med stöd för det Muslimska Brödraskapet.

En ledartext i Svenska Dagbladet ”Så infiltrerades Socialdemokraterna av Muslimska brödraskapet” av Per Gudmundsson, avslutas med ett passande citat från den socialdemokratiska tidningen Broderskap: ”Det finns nästan en halv miljon muslimer i Sverige – de skulle tillsammans kunna lyfta vilket parti som helst till oanade höjder.” Det är onekligen tydligt att man tagit fasta på detta och att medvetna beslut har gjort Socialdemokraterna beroende av islamistiska krafter.

Botkyrka del 666

Publicerad 16 jun 2026

Ytterligare en man med gängkoppling deltog på det ökända S-mötet i Botkyrka. Men Socialdemokraterna viftar bort skandalen. Vilket haveri.

Magdalena Andersson måste ta ansvar för skandalen i Botkyrka.

Januari 2023, Botkyrka i södra Stockholm. Medlemmarna i den lokala S-föreningen ska rösta om de har förtroende för kommunstyrelsens ordförande Ebba Östlin. Det har de inte. Östlin röstas bort.

Det är inget vanligt möte.

Redan på parkeringen utanför lokalen märktes att något var annorlunda, enligt en socialdemokrat som deltog på mötet, som intervjuas av SR-programmet Kaliber. Det var mycket folk. Nya medlemmar. Stämningen var hotfull.

Det är inte konstigt att hon kände så. Tidigt framgick att minst en person som var där hade koppling till gängkriminalitet. Nu kan Kaliber berätta att ytterligare en gängkopplad man deltog på det kuppartade mötet.

Men Socialdemokraterna säger fortfarande ingenting.

Vi tar det från början. Bakgrunden till händelserna i Botkyrka är som hämtade ur en satir. Sedan länge hade kommunen ett avtal med studieförbundet ABF om att driva fritidsgårdar. 2022 och 2023 uppdagades att gängkriminella använde lokalerna som värmestuga och för förvaring av droger. Bland de anställda fanns personer som dömts för grova brott.

Kommunstyret med Ebba Östlin i spetsen avslutade samarbetet. Men personer i ledningen för det lokala ABF, som också var engagerade i S, accepterade inte beslutet.

Partiet klövs i två. På ena sidan: Ebba Östlin. På andra sidan: ABF. De senare vann alltså striden.

Det är en politisk skandal som saknar motstycke.

Socialdemokraternas inställning är inte bara oansvarig. Den är farlig.

Ändå har Socialdemokraterna spelat ner händelsen. Partiets nuvarande gruppledare i Botkyrka, Emanuel Ksiazkiewicz, vidhåller att den ökända omröstningen rätt och slätt handlade om en vanlig personstrid. Det trots att Kaliber nu avslöjat att en av de som nominerade honom är dömd för narkotikabrott. Mannens DNA har även hittats på ett automatvapen.

Det är oerhört. Men från partiets högsta ledning har det varit tyst. Ebba Östlin säger till Kaliber att hon kontaktade nära medarbetare till partisekreteraren Tobias Baudin utan att få svar. Att partitopparna känt till gängkopplingarna har bekräftats av SVT.

S-ledaren Magdalena Andersson har tidigare viftat bort skandalen med att ”det är naturligtvis alltid allvarligt när personer bryter mot lagen”. Baudin vill inte kommentera de nya uppgifterna.

Socialdemokraternas inställning är inte bara oansvarig. Den är farlig. Infiltration av politiska församlingar är ett av de största hoten mot den svenska demokratin. Säpo har pekat ut den lokala nivån som särskilt utsatt. Kriminella som nästlar sig in i beslutande organ kan skaffa sig ekonomiska fördelar, påverka beslut om exempelvis omhändertagande av barn och nyttjas av främmande makt.

Partiet måste gå till botten med historien. Andersson har sagt att hon ska ”vända på varje sten” för att komma åt den organiserade brottsligheten. Hur ska det gå om de inte klarar av att hålla gängkriminella borta från sitt eget parti? S är skyldigt Botkyrka och resten av Sverige ett svar.

Amnesty & Botkyrka

Krav på god vandel är inte rasism

Amnesty kallar regeringens vandelskrav för raslagar. Det är en orimlig anklagelse mot ett krav som borde stärka förtroendet för migrationspolitiken.

Rasism, raslagar, apartheid. När Amnesty i Expressen Debatt (12/6) går till storms mot att regeringen inför krav på god vandel för att få uppehållstillstånd är tonläget högt.

Förutom att Amnesty har fel i sak röjer argumentationen en trist människosyn som knappast kan sägas bygga på humanismens principer.

Låt oss ta det från början. Fram till 1989 fanns begreppet “god vandel” i svensk lagstiftning. I praktiken var det inte konstigare än att den som sökte uppehållstillstånd förväntades leva ett hederligt och skötsamt liv. Men det där med vandel lät lite väl gammalt och mossigt och städades därför bort av den tidens jurister och lagstiftare.

Drygt 30 år senare, efter en flyktingkris och en gängkriminalitet som gått överstyr, föreslog regeringen hösten 2022 att god vandel skulle återinföras som krav för att få rätt till uppehållstillstånd i Sverige. Det hade nämligen visat sig att flera människor som absolut inte levde ett hederligt och skötsamt liv ändå ansetts kvalificerade att få uppehållstillstånd.

Att Tidöpartierna återinför krav på god vandel är därför rätt och riktigt.

Begår man en rad kriminella handlingar, även om de enskilt inte är mycket grova, umgås nära med eller är medlem i ett kriminellt nätverk, bidragsfuskar eller uppvisar andra uppenbart antisociala beteenden måste det kunna påverka ens möjligheter att få stanna i Sverige.

Vi har genom åren sett fall där personer som begått kontraktsmord fått uppehållstillstånd under tiden som de sitter i fängelse. Det har varit en oanständig ordning som nu, förhoppningsvis, går mot sitt slut.

Egentligen borde även de som värnar om en öppen migrationspolitik vara för vandelsprövning. Genom att minska risken för att kriminella, religiösa extremister och bidragsfuskare ges rätt att vara i landet stärks legitimiteten bland väljarna för en ordning där Sverige även fortsättningsvis kan ta emot människor som söker sig hit.

Vi får inte glömma bort att en majoritet av dem som söker uppehållstillstånd är laglydiga människor. Det är denna majoritet som drabbas hårdast när politiken tvingas slå full back på grund av den lilla minoritet som inte sköter sig.

Så resonerar nu inte Amnesty. I stället hävdar organisationen att en införd vandelsprövning är “rasism” och innebär att Sverige får “raslagar”.

Som stöd hänvisar organisationen till apartheidtidens Sydafrika och Israel.

Men att ställa krav på att människor ska bete sig och inte begå brott när de befinner sig här är allt annat än rasism.

En vandelsprövning är inget ovanligt eller rasistiskt. Det är ett sätt att höja tilltron till att den svenska migrationspolitiken fungerar hållbart: att personer som kommer till Sverige med syftet att skapa sig själva ett gott liv och inte i onödan ligga samhället till last välkomnas, medan de som gör motsatsen får lämna Sverige.

Att en människorättsorganisation med så stolt historia som Amnesty undergräver sitt förtroende med utspel som dessa är tyvärr helt i linje med den politisering som präglat organisationen i andra frågor på senare år. Organisationen har gått vilse, och det är olyckligt med tanke på att det finns gott om övergrepp på de mänskliga rättigheterna som borde uppmärksammas. Men vandelsprövningen hör inte till dessa.

Kaliber avslöjar: Ytterligare kriminell i S-uppgörelsen i Botkyrka 2023

En tidigare okänd kriminell man med kopplingar till den organiserade brottsligheten deltog vid det uppmärksammade maktskiftet inom Socialdemokraterna i Botkyrka 2023. Det kan P1-programmet Kaliber nu avslöja.

Mannen har dömts för flera narkotikabrott och polisen har hittat hans DNA på ett automatvapen, det framgår i en utredning om grovt vapenbrott.

Socialdemokraterna vidhåller att allt gått rätt till vid maktskiftet och att partiet inte infiltrerats av gängkriminella.

Det fanns ytterligare en kriminell man med gängkoppling inblandad i avsättandet av det socialdemokratiska kommunalrådet i Botkyrka för tre år sedan. Det kan Kaliber nu avslöja. Socialdemokraterna har hela tiden hållit fast vid att det inte skett någon gängkriminell infiltration av partiet.

Emanuel Ksiazkiewicz är gruppledare för S i Botkyrka och den som röstades fram efter det omtalade mötet 2023.

– Allting gick rätt till. Det här var personstrider, det här var konflikter om ledarskap, ingenting annat, säger han.

Socialdemokraterna i Botkyrka splittrades efter det nationellt uppmärksammade bortröstandet av gruppledaren och kommunalrådet Ebba Östlin. Socialdemokraterna kampanjar i år mot sina forna partikamrater, som hoppade av och bildade ett nytt parti: Oberoende S.

”Det fanns ingen infiltration”
Socialdemokraternas gruppledare Emanuel Ksiazkiewicz håller fast vid att allt gick rätt till vid maktskiftet för tre år sedan.

– När vi går tillbaka och när vi granskar så kan vi konstatera det fanns ingen infiltration. Det fanns ingen infiltration av gängkriminella, säger Ksiazkiewicz.

Det var Aftonbladet och Expressen som 2023 avslöjade att minst en gängkriminell man deltagit i bortröstningen av Ebba Östlin, efter att hon varit med och fattat beslut om att stänga ett antal fritidsgårdar i kommunen, drivna av ABF. Socialdemokraternas partidistrikt i Stockholms län gjorde snart en egen utredning där de slog fast att omröstningen gått till på rätt sätt.

Ebba Östlin har lämnat politiken, hon menar att Socialdemokraterna fortfarande inte gått till botten med gängkopplingarna. 

– Man hittar kopplingar till gängen, och när man gör det så får man ingen uppbackning. Det är också det jag fortsättningsvis haft svårast att förstå, säger Östlin. 

Kriminell deltog i nomineringen
Kaliber kan idag avslöja att ytterligare en, hittills okänd, kriminell man deltog vid maktskiftet inom S i Botkyrka. Det handlar om en man som dömts för flera narkotikabrott och vars DNA hittats på ett automatvapen i samband med en utredning om grovt vapenbrott. I polisens förundersökning syns hur han poserar med olika vapen.

En tidigare okänd lista Kaliber fått tillgång till visar att han var med och nominerade Emanuel Ksiazkiewicz till posten som gruppledare.

– Jag har ingen aning om vem den här personen är och hade jag fått frågan om jag skulle tacka ja till en nominering av en person med den typen av kopplingar så hade jag givetvis sagt nej tack. 

Kaliber har sökt Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin som inte vill svara på frågor om de nya uppgifterna.

Vänsterpartiet och terrorismen del 8

Kommunistantisemitiska hamashyllare

ska betraktas som terrorister!

För övrigt anser jag att Jan Guillou är extremvänsterns lydiga lakej (nyttiga idiot) som villigt förnekar fakta i vänstermegafonen AB

 Allt om vänsterhotet

 Allt om vänsterhotet

Problemet är inte att Vänsterpartiet missat enskilda kandidater, utan att personer med dokumenterad extremism kunde nomineras. Därför bör frågan bli en av valrörelsens viktigaste, skriver statsvetaren och författaren Daniel Schatz.

Henry Ascher – som på kultursidorna tituleras barnläkare, men också är en Ship to Gaza-aktivist med bakgrund i KPML(r) – kritiserar Segerstedtinstitutets föreståndare Christer Mattsson för att han påpekat att många självutnämnda antirasister tycks vara blinda för antisemitism (DN 10/6).

Aschers argumentation landar, föga förvånande, i att judehatet tonas ned, Israelkritiken lyfts fram och antisemitismen reduceras till Mellanösternkonflikten. Det är just den förskjutningen som är problemet.

Forum för levande historia publicerade nyligen en rapport som visar att antisemitismen ökar i Sverige. Personer födda i Mena-regionen, liksom personer med muslimsk religionstillhörighet, uppvisar betydligt högre nivåer av antisemitiska attityder än befolkningen i övrigt. Samma mönster återkommer i myndighetens studier från 2005 och 2020.

Rapporten visar att Palestinaanhängare har högre sannolikhet att hysa antijudiska attityder än andra grupper. Det gör inte engagemang för den palestinska saken antisemitiskt. Men det visar att dessa föreställningar fått fäste i delar av en aktivistmiljö där vänsteraktivism, Israelhat, antisionism och demonisering av judar ofta flyter samman.

Under Gazakriget har en äldre vänsterdiskurs med rötter i 68-rörelsen återaktiverats, där Palestinakonflikten tolkas genom imperialism, kolonialism och strukturellt förtryck

Den traditionella antisemitismen har hittat grogrund i höger- och vänsterextrema miljöer. Under Gazakriget har en äldre vänsterdiskurs med rötter i 68-rörelsen återaktiverats, där Palestinakonflikten tolkas genom imperialism, kolonialism och strukturellt förtryck. Samtidigt har radikaliserade islamister och andra med bakgrund i Mellanöstern fört med sig antijudiska stereotyper till Sverige. Dessa föreställningar har klätts i konfliktens språkdräkt och fått fäste i delar av Palestinarörelsen.

Efter Hamas terrordåd den 7 oktober 2023 har detta hat trätt fram med förnyad kraft. Enligt polisen ökade anmälningar om hets mot folkgrupp med antisemitiska motiv med 46 procent månaden efter massakern. Judiska centralrådet visar att sju av tio judar känner ökad otrygghet i Sverige. Åtta av tio känner sig osäkra i områden som förorter med stor befolkning från Mellanöstern. Nästan hälften överväger att lämna landet.

Det är här kopplingen till Vänsterpartiet blir central. Nyligen visade en granskning i Expressen (3/6) att 25 av partiets kandidater i årets val gett uttryck för antisemitism, rasism, terrorromantik, diktaturstöd eller förnekande av Förintelsen. I stället för att göra upp med extremismen har Vänsterpartiet agerat först när medietrycket blivit omöjligt att ignorera. Skälet tycks vara att partiet fortfarande ser politiskt värde i att attrahera väljargrupper där sådana uppfattningar har fått fäste.

I Vänsterpartiets valplattform pekas Palestina ut som en av fem huvudfrågor, tillsammans med klimat, arbetslöshet, sjukvård och ekonomi. Nooshi Dadgostar beskrev EU-valet som ett ”Palestinaval”. Därefter gjorde partiet rekordresultat i flera invandrartäta områden. I Rosengård steg stödet till omkring 50 procent, från 10–15 procent 2019. Strategin var tydlig: att mobilisera väljare genom identitetspolitisk samling kring Palestinakonflikten. Mycket talar för att samma modell skulle användas i riksdagsvalet – tills Expressen riktade strålkastarljuset mot partiets företrädare.

Problemet är alltså inte att Vänsterpartiet missat enskilda kandidater, utan att personer med dokumenterad extremism kunde nomineras. Därför bör frågan bli en av valrörelsens viktigaste. Den handlar om vilka gränser svensk demokrati är beredd att försvara.

År 1968 brännmärktes Polens få kvarvarande överlevande från Förintelsen, däribland min egen familj, som ”sionister” av kommunistregimen. Den judiska minoriteten anklagades för att stödja Israel och stämplades som Polens fiender.

Offren trakasserades, avskedades och fördrevs från sina hem under täckmantel av Israelkritik. De fick sina medborgarskap återkallade och tvingades emigrera. Därmed satte kommunisterna punkt för tusen år av judisk historia i Polen.

Mina föräldrar fann, tillsammans med omkring 2 500 polska judar, en fristad i frihetens och demokratins Sverige. Det har beskrivits som en av landets mest framgångsrika invandringsvågor. Här möttes de av öppenhet i stället för spottloskor. Hatet tycktes vara historia.

I dag undrar de om det åter är dags att packa väskorna. Inte på grund av högerextremism, utan på grund av det judehat som sprids på svenska gator och torg under förevändning av Israelkritik.

Vänsterpartiet och terrorismen del 7

 Allt om vänsterhotet

Terrorromantiken var inte det värsta

Publicerad 10 jun 2026

Vänsterpartister som uttalat stöd för Hizbollah och Hamas är del av ett större problem.

Nalin Baksi synar det politiska språket bakom stängda dörrar.
Nooshi Dadgostar har uteslutit 25 kandidater från Vänsterpartiet efter Expressens granskning.
 

”God morgon till raketsalvorna, god morgon till de palestinska militära operationerna”.

Så skrev en kandidat för Vänsterpartiet den 7 oktober 2023, samma dag som Hamas genomförde den värsta massakern på judar sedan Förintelsen. Andra kandidater har hyllat Hamasledare, sörjt Hizbollahs ledare, spridit antisemitiska konspirationsteorier, ifrågasatt Förintelsen eller deltagit i manifestationer där attackerna firades.

Jag arbetar inom psykiatrin. Vissa dagar bär jag andra människors lidande hela vägen hem. Den här dagen behövde jag vila. I stället möttes jag av ännu ett mörker. Men det som gjorde starkast intryck på mig var inte ens terrorhyllningarna. Inte heller de antisemitiska budskapen. Det var förklaringarna. När Expressen konfronterade en av de granskade kandidaterna sade han att han riktat sig till en arabisk publik utanför Sverige. Därför var detta inget han behövde diskutera i ett svenskt sammanhang.

Då började jag faktiskt skratta. Inte för att det var roligt. Tvärtom. Det var för att uttalandet var så avslöjande. 

 Det visade något som en del av oss sett under lång tid men som få velat tala öppet om. Att det verkar finnas ett budskap för svenska väljare och ett annat för den egna gruppen. Ett språk för offentligheten och ett annat bakom stängda dörrar.

Jag har oroat mig för den växande antisemitismen i vissa muslimska miljöer i Sverige under många år.

Redan 2010 sade jag i Aktuellt att en del av dem som attackerade judar i Malmö hade muslimsk bakgrund.

Reaktionerna blev hårda. Jag anklagades för att sprida fördomar och för att peka ut oskyldiga människor. Petter Larsson skrev på Aftonbladet Kultur: ”I så fall bör hon förklara varför hon pratat i nattmössan och be de utpekade om ursäkt. Det duger ju inte att strö fördomar omkring sig bara för att man, med all rätt, avskyr antisemitism” (Aftonbladet, 4/10 2010).

Det mest anmärkningsvärda är att detta inte handlar om några enstaka personer. Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar beskrev det som en ”handfull” kandidater. Expressens granskning visade något annat. Tidningen har identifierat minst 25 företrädare som spridit antisemitism, eller uttryckt stöd för extrema och odemokratiska idéer. Efter Expressens frågor har den ena efter den andra försvunnit från vallistorna. Nu har alla 25 namn strukits.

Det handlar inte om Palestina, om höger eller vänster.

Hur kan människor som hyllat Hamasledare, spridit antisemitiska myter eller försvarat terrorattacker mot civila överhuvudtaget bli kandidater för ett svenskt riksdagsparti?

Fenomenet är inte heller nytt. I min bok ”Mina strider” beskriver jag hur antisemitism, kvinnoförtryck och intolerans alltför ofta relativiseras när de uttrycks av personer som tillhör grupper som betraktas som utsatta.

Expressen visar tyvärr hur relevant detta är. Det handlar inte om Palestina, om höger eller vänster. Det handlar om demokratins grundläggande spelregler.

I ett demokratiskt samhälle måste det finnas en glasklar gräns mellan att försvara palestiniernas rättigheter och att försvara en terrororganisation som Hamas. Den gränsen har alltför många av de granskade kandidaterna haft svårt att dra.
Annons

Nu passar förstås den politiska högern på att använda skandalen i Vänsterpartiet som ett bevis för att de inte är regeringsdugliga. Men problemet är betydligt större. Frågan handlar ytterst om hur politiska partier rekryterar, granskar och väljer sina företrädare.

Våren 2010 avslöjade Dagens Nyheter att moderaten Mats Rudin hade betalat andra personers medlemsavgifter. Syftet var att få röster i det provval som skulle avgöra vilka kandidater som skulle stå på höstens vallistor. Det framkom att Moderaternas ledning i Stockholm kände till fusket men inte agerade förrän uppgifterna publicerades. Dessutom borde de ha ställt sig frågan varför de största föreningarna fanns i Tensta och Rinkeby trots att partiet hade ett mycket begränsat väljarstöd där.

Detta kallar jag för etnifiering av politiken. Företrädare betraktas i allt högre grad som representanter för särskilda etniska grupper snarare än för medborgarna i allmänhet.

Ett annat exempel var den intensiva debatt kring riksdagens beslut 2010 att benämna massakrerna på armenier, assyrier och syrianer som folkmord. Oavsett vad man anser om själva beslutet blev det tydligt hur historiska konflikter från andra delar av världen kan flyttas in i svensk politik och användas för att stärka positioner inom olika grupper.

Demokratin försvaras genom att vi vågar se.

Personer som engagerar sig politiskt efter att ha lämnat länder präglade av långvariga konflikter bär naturligtvis med sig erfarenheter, minnen och ibland starka känslor. Men den som har ett politiskt förtroendeuppdrag i Sverige har ett ansvar att företräda det gemensamma samhällsintresset, snarare än den egna gruppens historiska motsättningar. När partier misslyckas med att upptäcka eller hantera dubbla lojaliteter, riskerar de att öka splittring i stället för sammanhållning i samhället .

Demokratin försvaras genom att vi vågar se. Och därför förtjänar Inas Hamdan ett erkännande. Hon har gjort det journalistiken ska göra: granskat makten, ställt de obekväma frågorna och synliggjort sådant som många helst hade velat slippa tala om.

Centerpartiets nedgång och fall

Den enfaldiga vänstersvängen måste avbrytas!

Det lika enfaldiga fokuset på Sverigedemokraterna måste  avbrytas!

Stureplansmupparna ska utbildas i Centerpartiets gamla kärnfrågor!

Utan dessa tre huvudpunkter, hjälper inga plåster utan C förblir
ett litet marginalparti som socialdemokratiskt stödparti.

Vänsterpartiet och terrorismen del 6

 Allt om V

Nooshi Dadgostar talar inte sanning
Publicerad 6 jun 2026

Nooshi Dadgostar är en hycklare som låtsas att hon inget visste. Jag, som redan för tio år sedan varnade partiledningen, vet att hon inte talar sanning, skriver den tidigare V-ledamoten Amineh Kakabaveh.

”Det som nu sker bekräftar det jag länge har varnat för”, skriver Amineh Kakabaveh.

”I SVT har vi sett Nooshi Dadgostar flacka med blicken”, skriver Amineh Kakabaveh.

Expressen har hittills kunnat avslöja 25 vänsterpartistiska politiker som uttryckt grov antisemitism, förintelseförnekelse och hyllningar till islamistiska terrorister. Kandidat efter kandidat stryks från valsedlarna. I riksdagen sitter redan tre partilösa ledamöter som valts in på Vänsterpartiets mandat men som under mandatperioden ertappats med antisemitiska uttryck. 

I SVT har vi sett Nooshi Dadgostar flacka med blicken, ursäkta sig med att alla partier har samma problem och därefter fly in i en hiss för att undkomma journalisternas frågor.

Många frågar hur det kunnat bli så här. Hur har ett vänsterparti kunnat välja företrädare som menar att New Yorks socialistiske och muslimske borgmästare tillhör ”Satans tempel” eftersom han är för samkönade äktenskap? Hur kan partiet ha haft kandidater som öppet stöttat islamisternas kamp mot den kurdiska frihetsrörelsen i Syrien?

Sanningen är att partiet har blivit varnat. Journalisten Sofie Löwenmark kontaktade dem redan förra sommaren för att berätta att de hade en medlem som uttryckte antisemitism och terrorromantik på sociala medier. Ändå lät partiet samma person stå kvar i Karlskrona. Först efter Expressens granskning har han uteslutits.

”I riksdagen sitter redan tre partilösa ledamöter som valts in på V:s mandat men som under mandatperioden ertappats med antisemitiska uttryck”

Under mina år som riksdagsledamot varnade jag partiledningen för islamistisk infiltration och påverkan. Jag uppmanade partistyrelsen att ta fram ett policydokument för hur partiet skulle kunna hålla avstånd till odemokratiska och islamistiska rörelser. Då kallades jag islamofob. Dagens partiordförande och vice partiordförande var drivande i denna mobbning.

Så snart jag kritiserade ett islamistiskt studieförbund blev jag uppkallad till enskilda samtal med partisekreteraren. När jag stod fast vid frågan om kvinnors rättigheter försökte partiledningen till slut utesluta mig.

Det som nu sker bekräftar det jag länge har varnat för: socialistisk, feministisk och sekulär politik kan inte samexistera med en strategi som söker stöd hos islamiska rörelser som motsätter sig kvinnors självbestämmande, individens frihet och andra grundläggande demokratiska rättigheter.

Identitetspolitiska strategin misslyckad
Som oberoende socialistisk ledamot i Sveriges riksdag var jag senare med och samlade företrädare för alla partier utom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna bakom en motion. Den uppmanade partierna att inför valet 2022 göra en överenskommelse om att de egna kandidatlistorna inte skulle föregås av något köpslående med påstådda representanter för någon släkt eller minoritetsgrupp.

Vänsterpartiet har misslyckats med att skydda sin organisation från påverkan utifrån. Men det vi nu ser är framför allt konsekvensen av en naiv och farlig strategi från partiledningen.

I partiet har en stark identitetspolitisk strömning betonat att organisationen skulle ge plats åt representanter från olika utomparlamentariska rörelser. På så sätt skulle partiet maximera sitt stöd bland olika rörelser och grupper. Samtidigt har ledningen dominerats av partikarriärister som framför allt hoppats få bli ministrar i en svensk regering. Därför har man varit beredd att sälja ut sig politiskt genom att exempelvis ställa upp på den svenska upprustningspolitiken och Nato-anpassningen.

Under den här mandatperioden har Israels brutala krig i Gaza, men också Iranstödda demonstrationer, hamnat i politikens centrum. Det har samtidigt inneburit att Vänsterpartiets strategi – att söka stöd i islamistiska motståndsrörelser och samtidigt framstå som regeringsdugligt – har fallit samman.

Hade kunnat kräva försäkran
Partiledningen har försökt hantera kriserna med uteslutningar och pliktskyldiga avståndstaganden. Det har alltid varit någon annan som fått ansvaret att granska partiets kandidater. Själva har man tvingats reagera först när avslöjandena redan varit ett faktum och därefter ducka för besvärliga frågor.

Partiledningen hade kunnat formulera en kandidatförsäkran som krävde ett tydligt avståndstagande från antisemitism och islamistisk terror. På så sätt hade man öppet erkänt att man kände till problemet och tog det på allvar. I stället hoppades man att ingen skulle upptäcka vad som pågick.

Nooshi Dadgostar är en hycklare som låtsas att hon inget visste. Jag, som redan för tio år sedan varnade partiledningen, vet att hon inte talar sanning. Men dagens partiledning har alltid satt sig själv främst. Det politiska engagemanget handlar ytterst om den egna karriären. Därför tvingas partiledaren nu rensa valsedlarna från antisemiter och våldsromantiserande islamister.

Uteslut Sveriges mest extrema parti: Vänsterpartiet
5 juni 2026

Nooshi Dadgostar lyckas inte hålla rent i sitt parti. Många kandidater till viktiga politiska uppdrag ger uttryck för terrorromantik och antisemitism, samtidigt som den ekonomiska politiken är klart socialistisk.

Nooshi Dadgostar behöver hålla rent i sitt vänsterparti.

Det finns åtta riksdagspartier att välja mellan. Att 8,6 procentenheter av svenska folket svarar att de skulle rösta på Vänsterpartiet om det vore val i dag enligt SCB:s stora opinionsmätning är obegripligt.

Dels för att Vänsterpartiet är ett dogmatiskt socialistparti, som vill ta makt och pengar från redan högbeskattade individer och ge till den starka staten.

Dels för att det sätter upp radikala aktivister som kandidater till kommuner, regioner och riksdagen. Expressen har återigen visat att många av Vänsterpartiets kandidater firade Hamas terrorattack mot judar den 7 oktober 2023 och har därefter uttryckt och delat antisemitiska konspirationsteorier. Flera är aktiva i V i Helsingborg, medan två av dem är verksamma i nordöstra Skåne.

Partiledaren Nooshi Dadgostar har därför fått frågor av allehanda reportrar, men hon flyr undan. Till SVT svarar hon först undvikande att sådana här kandidater finns i alla partier – vilket inte är sant. Sedan att det bara rör sig om en handfull – vilket inte är sant. Vidare att dessa V-kandidater ”har ingenting med Vänsterpartiet att göra” – vilket inte heller är sant.

Ansvaret att kontrollera vilka personer som söker folkets mandat för att få förtroendeposter där de kan fatta tunga beslut i Vänsterpartiets namn måste rimligtvis just ligga på Vänsterpartiet.

Partiledaren säger att hon välkomnar att Expressen granskar partiernas kandidater, men givet det tidningen har hittat genom att ta del av öppna källor, borde det inte vara en nyhet för partiet vad deras företrädare står för. Det är ju ingen hemlighet att den aggressiva Palestinarörelsen är sammantvinnad med Vänsterpartiet.

Vi talar inte heller om väljare, utan om kandidater till maktpositioner. Personer som får bestämma över andra, med statens våldsmonopol i ryggen.

Förvisso ombeds nu de olämpliga kandidaterna nu att lämna listorna och partiet. I skrivande stund har 22 kandidater strukits från valsedlarna. Hela nio av dem kommer från partiets största distrikt: Skåne.

Mona Alsalehi Nordfält, 72, som stått på andraplats till kommunfullmäktige i Östra Göinge stryks från listan, liksom Mohamed Kher Khalil Mouesh, 56, i Bromölla.

Men städningen ska inte behöva ske efter en medial granskning utan efter en urvalsprocess i V. Det är ju inte första gången som ledande företrädare för Vänsterpartiet har tvingats lämna partiet när deras olämpliga värderingar har avslöjats. De senaste två åren har riksdagsledamöterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat uteslutits. Även vice ordföranden för V i Malmö, Orwa Kadoura, lämnade partiet efter att ha spridit antisemitiska budskap, liksom Ali Hadrous i kommunfullmäktige i Landskrona.

Det är uppenbart att Vänsterpartiet internt har andra måttstockar än de anständiga.

Det är stötande att Vänsterpartiet ofta framställer sig som moraliskt bättre än andra. Godare. Vänstern ger inte sällan uttryck för att den är förmer än borgare i allmänhet, och sverigedemokrater i synnerhet.

Du som överväger att rösta på V – ta dig en funderare. Det finns klart bättre partier på vänstersidan.

Självbilden är dock magstark. Vänsterpartiet är ett före detta kommunistiskt parti, som har gullat med totalitära diktaturer där människor mördats och förtryckts i decennier. Att de därför inte har känselspröten ute och motar aktivister i grind är kanske därför inte så konstigt. Inte desto mindre är det allvarligt.

Såväl Socialdemokraterna som Centerpartiet behöver begrunda vad det skulle betyda för svensk politik att ge vänsterpartister centrala positioner vid en eventuell valvinst i höst.

Vänsterpartiets ledning behöver hantera varenda en av alla dem som söker sig till V som hyllar terrordåd mot civila, förnekar Förintelsen och när konspirationsteorier om judar.

Konflikterna och antisemitismen i Mellanöstern får inte leta sig in i svenska politiska församlingar. Det vore nämligen en olycka, både för svenska judar och för samhället i stort.

Så du som överväger att rösta på V – ta dig en funderare. Det finns klart bättre partier på vänstersidan.

Vänsterpartiet och terrorismen del 5

Allt om V



Judehat går bra när Vänsterpartiet fiskar röster

Publicerad 6 jun 2026

Antisemitismen och terrorhyllningarna i Vänsterpartiet är inga enskilda felsteg. Det är resultatet av partiets jakt på röster.

Nooshi Dadgostar får svara på frågor efter Expressens kandidatgranskning.

Hur många enstaka fall finns det i Vänsterpartiet? Svar: Åtminstone 25 stycken.

I veckan har Expressens grävande reporter Inas Hamdan avslöjat hur kandidater för Vänsterpartiet spridit antisemitism, delat förintelseförnekare, hyllat terrorgrupper och firat 7 oktober-massakern 2023.

I skrivande stund har 21 av dem strukits från listorna.

Vänsterpartiet hävdar att det handlar om enstaka rötägg. Men det är ett minst sagt märkligt sammanträffande att kandidater från 18 olika partiföreningar runtom i Sverige har spridit liknande budskap i sina sociala medier.

Ännu mer besynnerligt är det att inga partikamrater reagerade på inläggen innan de uppmärksammades av Expressen. Judehat och terrorromantik är till synes inte särskilt kontroversiellt i Vänsterpartiet.

Inas Hamdan berättar för mig att hon satte ribban väldigt högt i granskningen. Om hon också hade inkluderat de som deltagit i demonstrationer där det förekommer antisemitiska budskap och terrorflaggor, de som liknat Gaza-kriget vid Förintelsen och de som spridit antisemitiska stereotyper av israeliska politiker skulle det ha handlat om hundratals kandidater, menar hon.

Det visar att partikulturen är en viktig förklaring till problemen.

Palestinafrågan har på senare år blivit central för Vänsterpartiet. I förra årets EU-val gjorde Nooshi Dadgostar den rentav till ett huvudnummer.

Då är det inte så noga om kandidaterna talar svenska. Påfallande många av de personer som Expressen avslöjat har bett att få bli intervjuade på arabiska – det gäller bland annat två kandidater i Helsingborg som kommer Palestinska kvinnoförbundet.

Att locka röster bland arabisktalande Palestinavänner är uppenbarligen viktigare än att lokala kandidater kan läsa bygglovshandlingar, förstå socialtjänstens utlåtanden vid omhändertaganden eller ens debattera i kommunfullmäktige.

Tystnaden från Vänsterpartiet om detta är anmärkningsvärd.

Har V inga krav på sina kandidater att de också ska kunna utföra sina förtroendeuppdrag?

Socialdemokraten Nalin Baksi har återkommande kritiserat svenska partier för att ställa lägre krav på företrädare med invandrarbakgrund. De låga förväntningarnas rasism. Vänsterpartiet är ett typexempel på det.

Att kandidaterna delar partiets värderingar verkar inte vara särskilt viktigt. V kallar sig för ett feministiskt parti och brukar stoltsera med att stå upp för hbtqi-personers rättigheter. Men bland de kandidater som Expressen avslöjat menar somliga att kvinnans frigörelse har gått för långt och andra att Putin har rätt om ”bögarna”.

Den hederskultur som Vänsterpartiet så länge förnekade lever också bland företrädarna. Inas Hamdan berättar för mig om hur V-kandidater ifrågasätter henne på grund av hennes ursprung.

Vänsterpartiet har en lång och mörk historia av att stötta kommunistiska regimer och terroriströrelser. Men Expressens avslöjanden visar att partiet också har slagit upp dörren för konspirationsteorier och öppen antisemitism. Det är en giftig cocktail.

Städarbetet sker motvilligt, slarvigt och först efter tryck utifrån.

Resultatet är helt förfärande. Människor som har flytt till Sverige för att undkomma regimen i Iran, Hamas hejdukar i Gaza eller Assads styre i Syrien möts i Sverige av vänsterpartistiska kandidater som öppet hyllar dessa mörkermän.

Många vänsterpartister vänder dock taggarna utåt mot kritikerna. All Israelkritik avfärdas som antisemitism, hävdar de. Men det går alldeles utmärkt att kritisera Benjamin Netanyahus krigföring utan att hemfalla åt judehat.

Miljöpartiet har ungefär samma syn på konflikten i Mellanöstern som Vänsterpartiet – men inte alls samma problem med antisemitiska företrädare. Vad MP däremot har är politiker som tydligt försvarar demokratiska normer, som Bassem Nasr i Malmö, som själv har palestinskt påbrå.

”Vänsterpartiet har accepterat att det finns företrädare som sprider rasism mot judar eftersom samma företrädare kunnat generera röster. När journalister avslöjar antisemitism inom Vänsterpartiet har partiet visat ett ointresse att ta avstånd, besvara berättigade frågor och utkräva ansvar från skyldiga företrädare”, sa han till Sydsvenskan 2024.

Det är precis så Nooshi Dadgostar har reagerat de senaste dagarna. Medan hon försökte fly undan reportrar i riksdagen, häromdagen, hävde hon ur sig att liknande problem finns i andra partier och att det ändå bara handlar om ”en handfull” kandidater.

När V-ledaren till slut lät sig intervjuas i TV4 förde hon snabbt in samtalet på kriget i Gaza, som om det var Israels fel att Vänsterpartiet har öppnat famnen för antisemiter.

Frågan är dock hur stort manöverutrymme Nooshi Dadgostar egentligen har. När V-ledningen till sist sparkar ut olämpliga kandidater möts man ofta av hård intern kritik. Ordföranden i den största partiföreningen Malmö vägrade i protest att åka till kongressen senast.

Att städarbetet sker motvilligt, slarvigt och först efter tryck utifrån, säger allt om hur stort och ingrott problemet är.

Därför spelar det ingen roll att Vänsterpartiet rensar listorna i takt med Expressens publiceringar. De här förfärliga attityderna kommer att leva kvar i partiet, allt medan Nooshi Dadgostar kräver ministrar i nästa regering.