Islam och vänstern

Enkäter som tyder på att medarbetarna i SR och SvT sympatiserar med V och MP kanske kan förklara varför rapporteringen ofta framhåller islamisternas perspektiv trots att islam definitivt inte är en ideologi som  främjar vänsterrörelsens syn på genusjämlikhet, genusjämställdhet, demokrati och religionsfrihet.




SVT riktar kamerorna åt fel håll

Det är talande att SVT:s Aktuellt väljer att fokusera på religionens roll i USA istället för dess roll i Iran när man ska förklara det pågående kriget. Vi måste bli bättre på att förstå omvärlden än så.

Iran är sedan 1979 en konstitutionell teokrati, alltså en stat som styrs av religion. Dess religiösa ledare bestämmer vilka som får inneha politiska befattningar. Landets militära attackdrönare heter Shahed, vilket i denna kontext betyder martyr. Martyrskapet är även en central del av det fruktade revolutionsgardet, inklusive dess elitstyrka Quds vars namn i sin tur betyder Jerusalem.

Martyrskapet är också centralt för Hamas, Hizbollah och andra terrorgrupper som Iran har tränat och finansierat i syfte att kunna bedriva krig via ombud i och mot andra Mellanöstern-länder. De religiösa ledarna har även utfärdat dödsdomar mot icke-iranier runt om i världen som anses ha förolämpat islam, varav den mest kände är författaren Salman Rushdie som i närmare 40 år levt med ständigt personskydd och som var mycket nära att mördas 2022.

Religiösa föreställningar spelar alltså en helt avgörande roll i det mesta som har med Iran att göra. Men när SVT:s Aktuellt valde att studera religionens roll i det nu pågående kriget (4/3) så var det i stället religionens roll i USA som stod i centrum.

USA är, med västerländska mått, ett starkt religiöst land. Men det är en milsvid skillnad mellan en sekulär stat med många religiösa invånare och ett land vars andliga ledare har det avgörande ordet i alla frågor. Det här är varför inte bara USA och Israel, utan även Europa och en lång rad arabländer, är livrädda för tanken på ett kärnvapenbestyckat Iran. Det kalla kriget präglades visserligen av ömsesidig oro för rivalernas massförstörelsevapen. Men de inblandade länderna styrdes inte av ledare som hyllade martyrskap som politisk princip. Och de förenades i den basalt mänskliga rädslan för döden.

Därför hade de amerikanska, brittiska, franska, sovjetiska och kinesiska kärnvapnen en avskräckande effekt. Insikten om den ömsesidigt garanterade förstörelsen avhöll dem från att passera den yttersta gränsen. De två trätande kärnvapenmakterna Indien och Pakistan håller varandra i schack med samma metod.

Men det är långt från säkert att den spärren skulle fungera på Irans ayatollor. En av de viktigaste shiitiska berättelserna är slaget vid Karbala år 680, där omkring hundra rättrogna drog ut i omöjlig strid mot tiotusentals fiender hellre än att ge upp. För måttligt troende shiiter är detta en sorgehögtid, ungefär som långfredagen. Men Irans ledning är inte måttligt religiös.

Det är långt från säkert att kriget kommer leda till regimskifte. Att slå ut dess luftförsvar är en sak. Att göra samma sak med alla dess beståndsdelar i det iranska samhället, utan att skada landets inhemska opposition, är en helt annan. Men just därför är det viktigt att förstå de olika drivkrafterna inom och utanför Mellanöstern. Även Sverige har markerat att Iran aldrig får bli en kärnvapenmakt och det beror knappast på att våra regeringar har lyssnat till amerikanska tv-predikanter.

Det var bra att SVT lyfte religionens roll. Synd bara att de vände sina kameror mot fel världsdel.

(S)kumt i Å(S)ele

 

Andreas From (S) avgår som kommunalråd i Åsele

”Jag köper inte bilden av den girige politikern”

Oppositionsrådet: "Bekymrad för demokratin"

Andreas From (S) har varit kommunalråd i Åsele sedan 2018, men nu avsäger han sig alla politiska uppdrag. Detta på grund av en hatstorm som drabbar honom och familjen efter en fastighetsaffär som uppmärksammats av P4 Västerbotten.

Åseles kommunalråd berättar om avhoppet: "Missriktad kritik"

Oppositionsrådet om avgången: "Mest bekymrad för demokratin"

Det var tidigare i veckan som P4 Västerbotten publicerade att Andreas From genomfört ett husköp i Åsele, som bland annat kritiseras av sonen till kvinnan som sålde det. Andreas From beskriver att han har fått motta en stor mängd hat efter att husaffären kommit fram i media.

– Det enorma och nu eskalerande hat jag fått till mig en tid i samband med detta från flera håll önskar jag inte någon att uppleva, säger han i ett uttalande.

Men From vidhåller att husaffären inte genomförts på ett felaktigt sätt, utan att processen gjorts enligt korrekt förfarande.

– Kritiken har blivit missriktad. Jag har fått klä skott för andra instansers beslut och agerande, säger Andreas From (S) i en längre intervju med Folkbladet.

Under onsdagsmorgonen meddelar han att han på grund av situationen med hat avgår från samtliga politiska uppdrag.

– Det drabbar inte bara en person utan en hel familj. Det är anledningen till att jag i dag beslutat att avgå från samtliga av mina politiska uppdrag och kandidaturer. Nu får den interna processen i partiet och kommunen ta vid gällande min efterträdare, säger Andreas From.

Min notering: Han köpte huset av en dement gammal kvinna medan hennes son var drabbad av en stroke.

Nu verkar han hävda att hans köp inte var hans verk utan att han påverkades av andra att utnyttja situationen.

Äppelkriget med GW

Äppelkriget 2.0 eller ”Ska det vara med eller utan Hitlermustasch?”

Den nya dokusåpan med Leif GW Persson och SVT i huvudrollerna, och TV4 i en viktig biroll, är så bisarr att man inte vet hur man ska kunna kommentera den.

Samtidigt är den så hysteriskt kul att jag inte kan låta bli.

Jag är övertygad om att de flesta känner till bakgrunden till Äppelkriget 2.0. TV4 gav plats åt GW Persson för att kommentera åtalet mot vänsterextremisten Andreas Klominek.

Klominek har, som väl alla vet vid det här laget, hotat två ministrar vid deras hem. Den ene fick en korg med äpplen dekorerade med Hitleransikten, den andre en IS-docka som höll ett avhugget huvud i handen.

I TV4:s studio diskuterades egentligen bara Hitleräpplena och man förstår varför. GW satt ju där för att raljera över åtalet. ”Hatåhot” är ju bara ”hatåhot” när det drabbar vänstersinnade. När det drabbar Tidöpolitiker är det upptåg och bus.

Det hade dock varit lite svårt till och med för en kriminolog med hybris att göra sig lustig över en IS-docka. Äpplen däremot. Vem kan bli skrämd av äpplen?

– Hade jag fått några äpplen med mustasch hem skulle jag aldrig komma på tanken att anmäla det för hot, skrockade GW sedvanligt sluddrigt och tillade:

– Jag har ju hygglig ekonomi som du vet, va, så jag kan till och med tänka mig att betala rättegångskostnaderna.

Det är inte helt tydligt vilket som var viktigast för GW, att berätta att han har hygglig ekonomi eller att visa att han minsann fortfarande har ”hjärtat på rätta stället” (till vänster).

Kanske var det just kombinationen som fick honom att låta lite extra uppåt, där han satt i sin ”jag-har-jägarexamen-och-kan-skjuta-älg-och-är-nästan-en-godsägare”-mundering. Två flugor i en smäll, liksom.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Kritiken kom från höger till vänster (ja, faktiskt) och TV4 gick genast in i försvarsposition. Leif GW Persson har rätt att tycka vad han vill. Faktiskt.

Visst. Men då har även andra rätt att kritisera honom. Eller har jag missat något?

Nåja, det är inte det som är det mest underhållande i den här såpan utan det som hände sen. Messiah Hallberg, som leder satirprogrammet Svenska nyheter i SVT, ville nämligen testa GW Persson. Menar GW allvar – eller var det bara tomma ord?

Det fanns egentligen bara ett sätt att ta reda på det, så han lät buda över ett lass med äpplen till GW:s sommarnöje i Sörmland.

Det skulle han aldrig ha gjort. Tyckte GW Persson i alla fall. Äpplena skrämde ”livet ur” ur hans familj så nu tänker han anmäla SVT för allt mellan himmel och jord. Det är nämligen ”en jävla skillnad” mellan vänsterextremistens äppelbud och Messiah Hallbergs.

Den främsta skillnaden verkar vara Hitlermustaschen. GW har ju uttryckligen sagt att han INTE skulle anmäla om han fick ”äpplen med mustasch hem”.

Utan mustasch, däremot? Det har han faktiskt inte sagt något om. Kanske är det så att det är frånvaron av mustasch som är den ”jävla” skillnaden?

Nu är det alltså krig mellan GW Persson och SVT medan TV4 står på en flanken och, likt en trofast hund, backar sin kriminolog stoiskt, in i döden. Eller åtminstone in i dimman. Eller var det nu ska sluta.

Underhållande är det dock och för GW Persson en total ”kejsarens nya kläder”, när hans hyckleri och totala brist på självdistans blivit en riksföljetong.

Fortsättning följer, gissar jag. Visserligen är det påfallande många som nu pockar på att GW ska gå i pension men det tänker han definitivt inte göra. Han tänker fortsätta så länge han kan, har han förklarat. Kanske kommer han att falla på sin post, i studiovärmen i TV4, med ett överlägset och malligt skrockande på sina läppar.

Hijab – sharia och svensk lag

 

Kvinnokraft 4.0

Allt om KK4

Hijaben, symbolen för en rättsordning i strid med svensk lag

av Caroline Thelning i Artikelserie / Fördjupning Publicerat den 02/03/2026
Hijaben – symbol, religiös plikt och rättslig betydelse

Den här serien har visat hur sharia fungerar som norm- och rättssystem, hur det tolkas och hur det kan påverka samhällen även där det inte är statlig lag. I denna avslutande del riktas fokus mot den mest synliga symbolen för det islamska systemet kallat sharia: hijaben.

När religiösa påbud möter svensk lag

I svensk debatt beskrivs hijaben ofta som ett privat klädesplagg, fritt att ta av eller på. Ett plagg vi inte kan eller ska lagstifta bort, eftersom det då skulle innebära ännu ett tvång mot redan utsatta kvinnor. Som om passivitet inför ett normsystem som bygger på könsskillnad i sig vore ett försvar för kvinnors frihet.

Men Sverige har redan lagar mot en rad av sharias övriga påbud som strider mot våra grundläggande rättsprinciper. Barnäktenskap erkänns inte. Månggifte är förbjudet. Könsstympning är kriminaliserad. Våld inom äktenskapet är brottsligt oavsett religiös motivering. Ingen får tilldelas lägre arvsrätt eller sämre rättslig ställning på grund av kön.

Vad betyder ordet hijab?

För att föra en saklig diskussion behöver man se hur plagget beskrivs i de religiösa texterna och hur det senare tolkats i den islamiska rättsläran (fiqh), där reglerna i sharia formades och fördes vidare.

Det arabiska ordet hijab betyder ”barriär”, ”avskärmning” eller ”skiljevägg”. I Koranen används ordet i flera betydelser, men kom med tiden att kopplas till regler om kvinnors klädsel och avskärmning i relation till män utanför den närmaste familjen.

Det handlar alltså om att skapa en gräns mellan människor. I den islamiska rättsläran kom det att handla om hur denna gräns skulle visas i vardagen, och det präglar undervisning och tolkning än i dag.

De koranverser som ligger till grund för hijabkravet
Två verser används återkommande i den tidiga islamiska rättsläran:

Sura 24:31 uppmanar troende kvinnor att dra sina slöjor över barmen och att inte visa sina smycken annat än för vissa nära manliga släktingar.

Sura 33:59 uppmanar profetens hustrur, döttrar och de troende kvinnorna att dra sina ytterplagg omkring sig så att de känns igen och inte blir ofredade.

Haditherna – hur verserna konkretiserades

Utöver Koranverserna har hadither, berättelser om profeten Muhammeds ord och handlingar, använts för att förklara hur reglerna ska tillämpas i praktiken. En ofta citerad hadith återges i Abu Dawud, där profeten enligt traditionen säger till Asma bint Abu Bakr att när en flicka når puberteten bör inget annat än ansikte och händer vara synligt.

I Sahih al-Bukhari finns berättelser om hur kvinnorna i Medina, efter att versen i Sura 24 uppenbarats, täckte sig med sina tygstycken. I Sahih Muslim återges även berättelser om att profetens hustrur talade med män bakom en avskärmning, något som senare tolkades som norm för könsseparation.

Begreppet awra – vad ska täckas?

I den islamiska rättsläran används begreppet "awra" för att beskriva de delar av kroppen som ska täckas. För en vuxen kvinna fastställde de klassiska sunnitiska rättsskolorna att hela kroppen är "awra" inför män som inte tillhör den närmaste familjen, med undantag för ansikte och händer. I vissa tolkningar inkluderas även ansiktet.

Här syns hur verser och hadither tillsammans blev konkreta regler som fortfarande är aktuella idag. Det handlar alltså inte bara om ett plagg, utan om en juridiskt definierad ordning kring kropp, kön och offentlighet.

Från vers till juridisk plikt

När sharia formades under 800–900-talet omvandlades dessa texter till rättsregler och religiösa skyldigheter. Inom de klassiska sunnitiska rättsskolorna fastställdes att en vuxen kvinna ska täcka hela kroppen utom ansikte och händer inför män som inte tillhör den närmaste familjen. I vissa tolkningar inkluderas även ansiktet, vilket ligger till grund för plagg som niqab och burka.

På så sätt blir religiösa texter till regel och krav

I undervisningsmaterial, som New Muslim Guide, utgiven av bland annat Göteborgs Moské, beskrivs hijaben inte som ett frivilligt val utan som en plikt. Där anges att en flicka efter puberteten ska täcka sitt hår och sin kropp inför män som inte är nära släktingar. Plagget framställs som en religiös skyldighet, kopplad till kyskhet och lydnad inför Gud. Här beskrivs hur regeln ska följas i vardagen: från vilken ålder den gäller, vilka delar av kroppen som ska täckas och i vilka situationer.

Flickor får alltså från tidig ålder lära sig att deras hår och kropp ska täckas för att inte väcka anstöt eller begär. På så sätt blir gamla religiösa texter till regler och krav även i dagens Sverige.

I granskningar av Frölunda moské i Göteborg har det framkommit att barn undervisats om klädsel och könsroller enligt sharia i strid med vad de samtidigt får lära sig i skolan (Doku 29 dec 2025; därefter uppmärksammat i Göteborgs-Posten).

Vad symbolen signalerar enligt sharia

Hijaben är en del av ett större norm- och rättssystem där:

stränga klädregler riktas specifikt mot kvinnor men även flickor

arvsregler ger kvinnor en mindre andel än män

vittnesmål i vissa situationer värderas olika beroende på kön

könssegregering betraktas som legitim ordning

mannen tilldelas en överordnad roll i familjen

Hijaben kan därför inte förstås frikopplad från det norm- och rättssystem där den fått sin betydelse. Om vi enbart tolkar den genom svenska idéer om frihet och personlig klädstil missar vi den funktion den har i sitt eget sammanhang.

Jämförelsen med sjalett och nunnedok

Ibland jämförs hijaben med äldre tiders sjaletter eller med nunnedok. En sjalett i 1800-talets Sverige var inte kopplad till ett eget regelsystem med särskilda regler för äktenskap, arv och könsroller. Ett nunnedok bärs inom en frivillig religiös gemenskap och är inte en plikt med konsekvenser för alla kvinnor.

Religionsfrihetens gräns är statens ansvar

Hur ska en sekulär rättsstat förhålla sig till religiösa normsystem som i sin egen tradition inte beskriver symbolen som frivillig, utan som plikt?

Religionsfriheten skyddar individens rätt att tro och att bära religiösa symboler. Den skyddar däremot inte normer och påbud som strider mot svensk lag. Just därför är det avgörande att hålla isär två saker i hijabdebatten: rätten att bära ett plagg och den betydelse plagget har i det norm- och rättssystem där det formulerats.

Svensk rätt utesluter inte att klädesplagg kan begränsas eller förbjudas när deras användning står i konflikt med lag, säkerhet, likabehandling eller grundläggande rättsprinciper. Sådana avvägningar görs redan i dag, i både svensk och europeisk rättspraxis.

Det handlar alltså inte om att staten ska bestämma över människors klädstil, utan om hur staten ska förhålla sig till symboler som i sitt norm- och rättssystem är kopplade till regler och påbud.

Diskrimineringsombudsmannen (DO) har konstaterat att hijab är ett uttryck för religion och därför omfattas av diskrimineringslagens skydd för religiös tillhörighet. Därmed erkänner staten juridiskt plaggets religiösa innebörd. Mot denna bakgrund uppstår en avgörande fråga: varför driver DO i vissa fall en tolkning där rätten att bära hijab ges ett så starkt företräde, när både svensk och europeisk rätt tydligt slår fast att neutralitetspolicys är tillåtna om de är konsekventa och proportionerliga?

Om domstolar accepterar att religiösa symboler kan begränsas för att upprätthålla opartiskhet, likabehandling och neutralitet – varför problematiseras då inte hijabens funktion inom det norm- och rätt-system där den formulerats?

Riskerar staten, genom att ensidigt betrakta hijaben som ett individuellt uttryck, att bortse från att symbolen samtidigt är förankrad i ett system där kvinnor och män ges olika roller och rättigheter?

Staten har rätt och ansvar att sätta gränser

Att hijaben i svensk debatt beskrivs som ett fritt val förändrar alltså inte dess rättsliga funktion. Enligt sharias norm- och rättssystem är den inte ett val utan ett påbud – en regel som markerar att kvinnan eller flickan ska avskärma sig från män utanför den närmaste familjen och inordna sig i en könsseparerande struktur. Den är kopplad till regler om kropp, kyskhet och social ordning där män och kvinnor ges olika roller. Den kan därför inte jämföras med sjalett, nunnedok eller keps. Att välja bort hijaben kan i vissa miljöer innebära ett högt socialt pris och i extrema fall leda till hot, våld eller dödligt våld.

Detta måste debatteras och belysas. Det är anmärkningsvärt att så få etablerade kvinnoorganisationer och jämställdhetsdebattörer har granskat och ifrågasatt de konsekvenser som sharias norm- och rättssystem får för flickor och kvinnor i Sverige, där jämställdhet är både norm och lag.

Sverige har under sekler brutit ned patriarkala och religiösa ordningar genom lagstiftning och reformer. Kvinnor har steg för steg fått egen myndighet, arvsrätt, rösträtt, rätt till utbildning och rätt till sin egen kropp. Den utvecklingen har varit resultatet av politisk kamp och tydlig lagstiftning. Dessa principer kan inte relativiseras bort med enkla påståenden som att ”jag (känner någon som) bär den frivilligt”. En individuell upplevelse förändrar inte den rättsliga kontext där symbolen har sin funktion.

Hijabens funktion och symbolik inom sharia är inte förenlig med den svenska principen om lika rättslig ställning oavsett kön. Den är heller inte förenlig med den grundläggande ordning som slår fast att svensk, sekulär lagstiftning står över alla religiösa norm- och rättssystem.

Staten har därför inte bara rätt utan också skyldighet att ingripa när lagar bryts eller när parallella normsystem ges företräde framför svensk rätt. I en sekulär rättsstat är det lagstiftningen – inte religiösa påbud – som är norm.

Därför är det intressantare att tala om sharia än islam - en serie i fem delar

Detta var den femte och avslutande delen i serien om sharia som norm- och rättssystem inom islam. Genomgången har visat hur sharia inte enbart är en trosfråga, utan en ordning som reglerar relationer, rättigheter och skyldigheter. Hijaben är i detta sammanhang inte bara en symbol för ett parallellt norm- och rättssystem. Den är också en synlig markör för en könsordning där kvinnor och män ges olika roller och i centrala delar olika rättslig ställning.

En sådan ordning är oförenlig med den svenska principen om lika rättigheter oavsett kön och med den lagstiftning som vilar på denna princip. I Sverige står den sekulära lagen över alla religiösa normsystem. Staten har därför inte bara rätt utan skyldighet att säkerställa att inga religiösa påbud ges företräde framför svensk lag.

Fakta: Religionsfrihetens begränsningar

Religionsfriheten är skyddad i svensk och europeisk rätt men är inte absolut. Rättspraxis visar att religiösa symboler kan begränsas när det finns sakliga och proportionerliga skäl.

Europakonventionen art. 9.2: Religionsutövning får begränsas av hänsyn till säkerhet, ordning och andras fri- och rättigheter.

EU-domstolen (Achbita 2017; WABE 2021): Arbetsgivare får införa neutrala klädkoder som förbjuder synliga religiösa symboler om de är proportionerliga och gäller alla.

Arbetsdomstolen AD 2023 nr 71 (Rapid Säkerhet): En konsekvent neutralitetspolicy kan vara förenlig med diskrimineringslagen.

Källa: Rättsfall i Sverige och Europadomstolen, Kvinnokraft 4.0

ali khamenei dead

 

Stay Behind Palme

För 40 år sedan mördades Sveriges statsminister Olof Palme och det är idag 28/2 2026 en mordgåta.

Mordutredningen präglades av inkompetens, mörkläggningar och diverse politruker som Ebbe och Hans et consortes.

Om mordhypoteserna

Om Stay Behind

Några tänkvärda kommentarer:

Hans Holmer: "Om sanningen om mordet på Olof Palme kommer fram, så kommer den att skaka Sverige i sina grundvalar"

Carl Lidbom "Det bästa för palmemordet vore att det aldrig blir uppklarat ”

Harry Schein: ”Det finns statskrafter som inte vill att mordet på Olof Palme klaras upp”

Anders Ferm: ”Svenska folket är inte moget att få veta sanningen”

Socialdemokraterna grumlade minnet av Palme

Olof Palmes politiska gärning förföll snabbt eftersom det inte låg i Socialdemokraternas intresse med en levande debatt. Istället blev Palme en ikon att hylla under högtidsdagarna.

Palmes begravning med så många röda fanor att man nästan kunde tro att det handlade om en öststat.

Palmes begravning med så många röda fanor att man nästan kunde tro att det handlade om en öststat.

"Tyvärr har mordutredningen grumlat minnet" säger Olof Palmes son Mårten, i en artikel i Dagens Nyheter inför 40-årsdagen av mordet. Det har han tyvärr rätt i. För medan mordet föblivit ett oförlöst trauma (som kanske aldrig får sin lösning) föll minnet av Olof Palmes politiska gärning snabbt i glömska.

För detta kan man lasta polisens taffliga agerande i allmänhet och Palmegruppens i synnerhet. Fast inte bara.

Paradoxalt nog tror jag faktiskt att det var Socialdemokraterna själva som förstörde minnet av den påstått store statsmannen.

På hemmaplan präglades Palmes insats ändå mest av misstag och besvikelser. Den förste socialdemokratiske statsministern på 40 år att förlora regeringsmakten. I två val på rad till och med (och då har vi ändå inte räknat in den famösa lotteririksdagen 1973-76).

Utrikespolitiskt var han däremot populär i delar av tredje världen. Om det berodde på genuin kärlek, propaganda eller svenska biståndsmiljoner kan säkert diskuteras. Klart är åtminstone att mycket av den svenska utrikespolitiken gick ut på att understödja diverse mer eller mindre misslyckade vänsterprojekt i avkolonialiseringens skugga.

I närområdet var Palme försiktigare. Han kunde dundra till, som efter den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien, men balternas öde var naturligtvis inte något man låtsades om. Relationerna med Östberlin framstod som nästan lika goda som med Bonn – åtminstone så länge det inte satt socialdemokratiska regeringar vid makten i Västtyskland.

Över huvud taget hade Palme lätt att upprätthålla goda förbindelser med andra socialdemokrater i Europa, men betydligt svårare med vad vi skulle kalla borgerliga politiker. Så uppträder inte statsmän.

Särskilt ansträngd blev förstås relationen till USA, även om det delvis också var ett spel för gallerierna. Hans beundran för Kubas diktator Fidel Castro är svår att ursäkta.

Allt det ovanstående kan förstås diskuteras – i dag. I åratal, ja snarast årtionden, gick det emellertid inte an att debattera Palmes politiska gärning. Åtminstone inte i kritiska ordalag och i synnerhet inte i samband med årsdagen av mordet. När jag för tjugo år sedan gjorde ett försiktigt försök att påpeka värdet av att våga vara mer ifrågasättande underkändes min ledare av den dåvarande chefredaktören (som annars inte var rädd för någonting). Tiden tycktes fortfarande inte mogen.

Men kan förstås fråga sig varför man nödvändigtvis måste ifrågasätta Palme just på årsdagen. Fast saken är att det i stort var enda gången på året som hans politiska gärning över huvud taget uppmärksammades. Annars var det mestadels tyst. Med kritik, men också beröm.

Och det är inte polisens fel, alla misstag till trots. Utan det socialdemokratiska partiet, som snabbt bestämde sig för att Palme skulle bli en sekulär ikon att tillbe vid högtidliga tillfällen, men som inte fick ifrågasättas och i praktiken därmed inte heller debatteras. Riksmedierna följde patrull. Och med det ökända Palme-hatet i minne fanns det ärligt talat inte heller något större intresse till höger.

Till saken hör att Palmes politik snabbt skulle riskera att framstå som hopplöst omodern och väl värd att ifrågasätta. Efter Berlinmurens fall gick det inte an att gulla med gamla kommunister längre. Vissa hävdar måhända att Palme egentligen var en antikommunist, åtminstone vad gäller de totalitära staterna i Europa. Med Michail Gorbatjov hade Palme säkert kunnat umgås, men jag tror inte han hade stått på barrikaderna när Ronald Reagan bad just Gorbatjov att riva Berlinmuren eller när balterna krävde sin frihet.

Inrikespolitiskt framstod den gamle radikalen redan tidigare under 80-talet som stockkonservativt socialistisk för många av oss i den yngre generationen. Och älskad var han långt ifrån av alla svenskar. Inte mer än den samtida Margaret Thatcher var älskad av alla britter.

Egentligen sattes tonen redan under begravningen. Som statsminister borde ju Palme fått just en statsbegravning, men istället blev det en partibegravning – för så ville det (ännu) maktfullkomliga socialdemokratiska partiet ha det. Jag såg början på begravningen – och vantrivdes. Röda fanor i massor, knappt några svenska. Symboliken kunde knappast bli tydligare. För mig och många andra var det inte vår statsminister som begravdes. Hur illa vi än tyckte om mordet.

Palme blev (förvisso i sann socialistisk anda) en politisk icke-person. För många i min generation, men framför allt för alla som växt upp sedan 80-talet. I en sådan miljö är det förvisso mindre kontroversiellt att kritisera Palme än tidigare, fast det är värre än så. Det är meningslöst.

För få bryr sig längre.

Så låt honom vila i frid.



Lämnade Palmes mördare ett dolt spår före skotten? 40 år efteråt finns dna-tekniken som skulle kunna lösa mordgåtan.

Inge Mårelius är fortfarande säker på sin sak.

– Han håller klart och tydligt i Palmes vänstra axel, lyfter revolvern med höger hand och skjuter honom i ryggen, säger Mårelius.

Han satt i sin bil på Tunnelgatan och blev ögonvittne när Olof Palme mördades. Även ett annat vittne uppgav i ett förhör under mordnatten att gärningsmannen rörde vid Palmes axel.

Om det vittnena säger stämmer kan hudceller ha överförts från mördaren till rocken – så kallat kontakt-dna.

– Vi tappar tusentals hudceller i minuten. Hudceller avsätts när man tar i saker och kallas kontaktspår, säger Marie Allen, professor i rättsgenetik vid Uppsala universitet.

Etnisk rensning

Det är ingen mänsklig rättighet att få bo i Sverige och bli försörjd av svenska skattebetalare!

När detta obestridliga faktum omsätts i praktisk politisk handlig yrar vänstern om "etnisk rensning".

Jimmie Åkesson vill ha bort Morgan Johansson från S-ledarskiktet vilket är rätt korkat.

Ju fler stolpskott vänstern nominerar till sitt regeringsunderlag desto bättre för borgerlighetens trovärdighet.

Mera Annika &Morgan på balu(S)traderna!

Sharia law in England

 

Sharia council UK

Sharia law UK

The Spectator:

How Britain learnt to turn a blind eye to shariah

23 February 2026

The more excitable and less well-educated elements of the liberal left are forever apt to observe that politics today resemble those of the 1930s, being prone to denounce a development or policy they disdain as being ‘just like Nazi Germany’. To be fair, they have a point. It’s not just the street brawls we’ve seen in Manchester and Lyon over the last week, between hard left and hard right youths, that should arouse such unnerving comparisons. It’s also because we are living in an age of appeasement. And this time it’s the liberal left who are doing the appeasing.

This was a textbook case of appeasement: not a tactical retreat to be dismissed as a one-off, but an action consistent with a sustained process of surrender

This trend continues to make itself more obvious. Government figures show that less than 3 per cent of honour crimes were successfully prosecuted last year. Last year, 2,949 honour-related offences were recorded in Britain, but only 95 defendants were prosecuted. What seems clear is that the authorities are consistently failing to prosecute and prevent honour-based abuse. Responding to these findings, Nick Timothy MP, the shadow justice secretary, says that ‘the British state has turned a blind eye to sharia courts spreading across our country.’

The accusation that sharia law has become normalised in Britain is entirely plausible, because it follows a grimly familiar pattern. There’s been a decades-long process of tacit capitulation to radical Islam and to sectarian voices in this country. It’s a process of gradual surrender by an elite who would rather this country descend into sectarianism strife than address its increasingly grievous problems, lest that by doing so their social esteem might be compromised.

The fallout over the Aston Villa game against Maccabi Tel Aviv last November, once more the subject to scrutiny at the weekend, itself highlights the degree to which those in power are now liable to yield to musclemen because they would rather not rock the boat. In that particular instance, West Midlands Police saw fit to prohibit fans from the Israeli team attending the fixture because, it seems, they feared what some Muslims in Birmingham might do if thousands of Jews were allowed to enjoy the freedom of an English city. This was a textbook case of appeasement: not a tactical retreat to be dismissed as a one-off, but an action consistent with a sustained process of surrender.

The NHS myth is cracking

The conduct of those in West Midlands Police may have had its origins in a kind of Danegeld thinking, but their timid behaviour only reflects that persistently shown by those in this country in recent decades, especially by those in authority positions. Ever since the Macpherson Report of 1999, policemen of all ranks have been skittish to the point of neurosis on matters pertaining to race. That report made clear the career death that faced any officer charged or even vaguely associated with racism.

Macpherson both reflected and entrenched a new moral order, a new ethos of hypersensitivity coursing through Western society, in which racism had become the ultimate transgression. This was the natural corollary of the reality that Britain and other countries like it were becoming numerically more multi-racial. One of the most efficient means to keep a racially disparate society together – a society that is no longer bound by common mores, standards or sense of history – is to make racism the most heinous crime and the most unforgivable of taboos. And of all who live in the greatest terror of this charge, it’s members of the metropolitan left.

The undue legal punishment and disproportionate social ostracism which now faces those found guilty of racism, including its most insidious variant, ‘unconscious racism’, has been at the root of much of our denial and evasiveness ever since. It’s also been behind the rampant cowardice and unwillingness to address awkward issues for fear of potential consequences, either at a social and personal level.

This craven desire for a quiet life manifest itself in the grooming gang scandal, one that was allowed to fester because so many in positions of authority were too terrified to talk of the perpetrators being of Pakistani origin. We have seen it in persistent attempts to officially define ‘Islamophobia’ or efforts to install de facto blasphemy laws – both these moves having derived from a desire to placate a noisy minority representing an ethnic group whose numbers and electoral consequence grow every year. This process goes back to 1989, when a British citizen, Salman Rushdie, was sent into hiding and many of his liberal friends in the literary establishment stayed silent. The book-burnings seen in Bradford that year were but a foretaste of things to come.

This appeasement has happened, and continues to happen, because those in charge forever remain terrified of being tarnished as racist, or of losing votes. A cowardly elite that is more concerned with its status and reputation has allowed this country to become more fractious and fractured because its members have been afraid of losing face.

The Trumpet:

Sharia Law Spreading in Britain

Islamic law is becoming the law of the land in select pockets of Britain. Though sharia law—the Islamic code of justice—has no legal authority in Britain, some Muslims are sidestepping the English criminal justice system in order to have their cases tried by Islamic judges.

SDLqSharia courts now operate in most larger cities,” said the director of the Institute for the Study of Islam and Christianity, in a Nov. 30, 2006, Telegraph article. He says these sharia councils “cater to [sectarian and ethnic groups’] specific needs according to their traditions” and offer an “alternative parallel unofficial legal system.”

Polls indicate significant support among British Muslims for the sharia system. In a report in the Aug. 7, 2006, edition of the Scotsman, one third of British Muslims said they would prefer living under Islamic law—in England—rather than British law.

The Telegraph article cited a specific case where a group of Somali youths, arrested over suspicion of stabbing a Somali teenager, were released on bail when the victim’s family said they wanted to settle the case out of court. The matter was decided by an unofficial Somali court in southeast London.

Britain has done a terrible job of assimilating its burgeoning immigrant population. Embarrassed by its own imperial history, Britain is eager to accommodate the eccentricities of whatever foreign cultures may choose to plant their flags on British soil. It provides immigrants no sense of pride in Britishness, nothing positive to identify with. It is afraid to insist on migrants giving up anything of their own cultural identity, even when that may pose a threat to other Britons.

This fact has resulted in Britain, particularly London, playing host to an astonishing wash of anti-British attitudes and activities. Numerous radical groups—including arms of al Qaeda—have planted their headquarters or significant operations there.

The existence within British cities of courts judging British citizens who commit crimes by foreign laws is yet another example of how Britain’s unquestioning devotion to the principles of multiculturalism is eroding its sense of national identity and endangering its people.

Hizb ut-Tahrir

SVT förklarar: Det här är Hizb ut-Tahrir

Hizb ut-Tahrir är en organisation som beskriver sig som ett politiskt parti. Samtidigt uppmanar de folk att inte rösta i riksdagsval eftersom det strider mot deras tro. Det handlar om en politisk ideologi som grundar sig i religion.

Hizb ut-Tahrir (HT), på svenska ofta kallat "Befrielsepartiet", är en transnationell sunni-islamistisk organisation som grundades 1953 i Jerusalem av Taqi ad-Din an-Nabhani. Rörelsens uttalade huvudmål är att återupprätta ett globalt kalifat (Khilafah) där sharia-lagar ska styra över det muslimska samfundet (umman).

Viktiga punkter om Hizb ut-Tahrir:

Ideologi: De förespråkar en puritansk tolkning av Islam och vill avskaffa nuvarande nationalstater i den muslimska världen till förmån för en enad teokratisk superstat. De är starkt antidemokratiska, antikapitalistiska och motsätter sig västerländskt inflytande.

Våldsanvändning: Officiellt avsvär sig Hizb ut-Tahrir våldsamma metoder och beskriver sig själva som ett "politiskt och intellektuellt" parti. Men de har kritiserats för att ha en antisemitisk retorik och för att genom sin propaganda fungera som en språngbräda till radikalisering.

Förbud och status: Rörelsen är förbjuden i en lång rad länder, inklusive många arabstater, Ryssland, Kina, Pakistan och Bangladesh. I januari 2024 förbjöds Hizb ut-Tahrir som en terrororganisation i Storbritannien efter att ha hyllat Hamas attack den 7 oktober 2023.

Verksamhet i väst: Trots förbud i många länder har de varit verksamma i flera västerländska länder, inklusive Sverige, Danmark och Storbritannien. I Sverige har organisationen haft en närvaro, och under 2025 har det rapporterats om åtgärder för att utvisa personer med koppling till organisationen.

Organisation och mål:

Hizb ut-Tahrir arbetar ideologiskt i tre steg: rekrytering av medlemmar, "islamisering" av samhället och slutligen övertagande av statsmakten. Deras mål är att skapa ett kalifat med strukturer som liknar det tidiga 700-talets Islam. De ser 3 mars 1924, då det osmanska kalifatet upplöstes, som en ödesdiger dag och arbetar aktivt för dess återupprättande.

Organisationen är centraliserad i sin ideologi men decentraliserad i sin verksamhet, med huvudkontor i Libanon.

Kriminologins (S)tollar

 

- och juridikens clowner

Svenska Nyheter



Leif GW Persson vill polisanmäla SVT efter äppelincident
SverigeSVT har dumpat en hög med äpplen utanför Leif GW Perssons sommarstuga. Nu tänker han polisanmäla kanalen, berättar han för TV4.
– GW älskar att få oönskade äpplebud. Det är fritt fram tydligen, säger komikern Messiah Hallberg i ”Svenska nyheter”.

Tidigare under fredagen dömdes en man i 40-årsåldern för ofredande och olaga hot mot M-politikerna Johan Forssell och Benjamin Dousa. Detta efter att han lagt en korg med äpplen med Hitleransikten på och en docka med ett knivliknande föremål med ett avhugget låtsashuvud utanför ministrarnas respektive bostäder.

Händelsen har diskuterats flitigt i media, och Leif GW Persson har varit en av de starkaste rösterna. Han har stöttat den nu dömde mannen.

Men nu ska han ha blivit offer för en egen aktion, för under fredagen dumpades en hög med äpplen utanför GW:s sommarstuga i Södermanland, vilket TV4 var först med att rapportera.

GW bekräftar för kanalen att det är SVT som ligger bakom aktionen och tillägger: ”Det är onekligen en unik form av reportageverksamhet som de bedriver”.

Leif GW Persson: ”Förbannad”
Leif GW Perssons dotter och barnbarn befann sig i huset när händelsen inträffade, och den ska enligt GW ha ”skrämt livet ur dem”. Han menar att det rör sig om grovt olaga intrång, hemfridsbrott, skadegörelse på tomten och olaga hot, och säger att han kommer att polisanmäla SVT.

Aftonbladet har pratat med GW Persson som säger:

– I övrigt är jag ganska tolerant när det kommer till sådant där. Vanliga skurkar skiter jag i, de får gärna hålla på och jävlas med mig, men att SVT skulle skrämma skiten ur min familj, mitt lilla barnbarn och en av mina döttrar, det trodde jag faktiskt inte ens fanns på kartan. Så tacka fan för att jag är förbannad.

Ville testa honom

I fredagens avsnitt av ”Svenska nyheter” gav SVT svar på tal om äppelhögen. Komikern Messiah Hallberg visar en artikel där Leif GW Persson sagt att han aldrig skulle anmäla det som hot om han hade fått några äpplen med mustasch hem.

– Det jag med säkerhet tar med mig är att GW älskar att få oönskade äpplebud. Det är fritt fram tydligen, säger han och tillägger:

– Jag ville testa det här. Menar han allvar? Eller är det bara tomma ord? Det jag gjorde var att frakta hem ett halvt ton äpplen hem till GW i Sörmland.

Därefter spelas ett klipp upp som visar en skåpbil som öppnar bakluckan och släpper ut äpplen på tomten.

Kansli-Parasiterna

Sofie Löwenmark

Kansli-parasiterna har ätit upp civilsamhället

Resultatet av det svenska systemet är ett samhällsskikt av välavlönade heltidsaktivister.

Kanslisamhället. Det låter som en samtidssatir av PC Jersildskt slag. Men det är det inte. Begreppet beskriver hur ett frivilligt civilsamhälle har ersatts av en klass av heltidsfinansierade organisationsföreträdare med staten som uppdragsgivare och livförsäkring.

Det som en gång var ett frivilligt, självständigt civilsamhälle har i Sverige ersatts av en industri: professionella organisationer med kommunikatörer och statsbidrag som främsta livsnerv.

Kanslisamhället lever inte på medlemmar. Det lever inte heller på folklig förankring, utan på anslag. Där ska problem inte lösas, utan omformuleras så att nästa budgetår säkras. I ett evigt kretslopp håller problemen bidragskranen öppen och kanslierna växande.

Ta organisationen MÄN, som vill ”förändra destruktiva normer kring manlighet”. Efter 30 års verksamhet har föreningen skrapat ihop omkring 1 800 medlemmar. 2024 fick den drygt 42 miljoner kronor i bidrag. Nästan 24 000 per medlem. För pengarna har föreningen byggt upp en kommunikationsavdelning som är större än statsministerns.

RFSL har samma brist på gräsrötter. Under 2024 drog organisationen in strax över 400 000 kronor i medlemsavgifter. Samma år uppgick bidragen till svindlande 83 miljoner kronor. Det är ingen folkrörelse, utan en statsunderhållen lobbyapparat.

I sina värsta former har bidragsindustrin blivit en privat guldgruva för fräcka bidragsentreprenörer.

Föreningen Flamman i Malmö gick nyligen i konkurs efter att bidragen strypts i spåren av Sydsvenskans granskning av den vettlösa miljonrullningen. Bara Allmänna arvsfonden hade ensamt fört över mer än 100 miljoner kronor till föreningen genom åren. Därutöver kom pengar från flera andra myndigheter och förstås ett miljonregn från Malmö stad.

Flammans verksamhetschef och kretsen kring honom plockade ut miljonlöner och hade byggt ett bonussystem, där den som lyckades dra byxorna av någon bidragsmyndighet belönades med personlig avkastning av skattemedel.

– Om jag lyckas hämta hem pengar så delar jag 50 procent med Flamman. Så ser avtalet ut för oss alla, sa verksamhetschefen till Sydsvenskan.

Den tidigare chefen bor i dag i en villa i Malmös mer exklusiva kvarter. Enligt söktjänster värderas kåken till över 10 miljoner kronor. Men så hade han också varje månad plockat ut 167 000 kronor. Ett statsråd får nöja sig med 161 000.

När Sydsvenskans grävjournalist ställde frågor blev verksamhetschefen hotfull och förklarade att han har koll på Sydsvenskans reporter, familj och vänner.

Behöver jag tillägga att Flamman arbetade mot kriminalitet? Eller att Kriminalvården, av alla myndigheter, inte drog i handbromsen när detta uppdagades, utan fortsatte betala ut miljoner?

De kallas för ”eldsjälar”, miljonärerna bakom Flamman och deras likar i andra organisationer. I själva verket är de förslagna bidragsentreprenörer.

Jag läser konkursbouppteckningen. Kvar finns loungemöbler, stora tv-skärmar och datorer. Inventarier som snarare för tankarna till ett konferenshotell än till en ideell verksamhet som skulle hjälpa unga bort från kriminalitet eller islamistisk extremism. Och det verkar som om valberedningen för denna koncern leddes av en 19-åring.

Systemet är konstruerat för att blanda samman makt, pengar och politik

Resultatet av det svenska systemet är ett samhällsskikt av välavlönade heltidsaktivister vars huvudsakliga uppgift inte är att företräda människor, utan den egna organisationen och dess fortsatta existens.

Systemet är inte bara korrupt när det spårar ur, som i fallet med Flamman. Det är konstruerat för att blanda samman makt, pengar och politik. Kommunpolitikerna som delar ut bidrag rör sig i föreningsmiljöerna. Där kan politisk hopplöshet – eller som det heter, ”utmaningar” – parkeras mot en väl tilltagen avlat. En granskning av Kvartal visade hur Malmöföreningar upplevde sig pressade att lobba för Socialdemokraterna för att inte bli av med sina pengar. Det är knappast bara ett Malmöproblem.

När skandaler kommer i ljuset beror det i regel på journalistisk granskning. Men det är få journalister som följer den här sortens verksamheter och figurerna bakom dem. De som gör det vet att hoten kommer som ett brev på posten. Granskarna kan räkna med smutskastningskampanjer i sociala medier. Till dem hör etiketter som rörelseförstörare, islamofob, rasist, fascist och nazist – och numera kanske också sionist.

Det välbetalda kanslisamhället är en grogrund för skuggsamhället, den organiserade brottsligheten och islamisterna. Där går pengar till kriminella och till extremistiska koranskolor. De riktiga eldsjälarna i områdena där politiken säger sig vilja se ett levande och icke-korrupt demokratiskt civilsamhälle trängs effektivt undan. För det är med de statsunderhållna och överbetalda kanslisterna som politikerna vill tala. De delar språk och intressen och ser gemensamt till att lokaler och bidragskranar hålls öppna. Genom det allmännas pengar och politiska stöd får de mandatet att representera bostadsområdena.

Sharia i Sverige

Kvinnokraft 4.0


Så får sharia genomslag i Sverige

Caroline Thelning i Artikelserie / Fördjupning Publicerat den

23/02/2026

Artikel 4 i serien om sharia som norm- och rättssystem

I de tidigare artiklarna har sharia beskrivits som ett norm- och rättssystem, format genom tolkning och byggt på föreställningen att religiös lag står över mänsklig lag. I denna avslutande del flyttas fokus till Sverige – och hur ett sådant system kan få faktisk betydelse i människors liv, trots att det saknar juridisk status i en sekulär rättsstat.

Kort sammanfattning av föregående artikel

Den förra artikeln visade hur sharia fungerar som ett system där religion, rätt och samhällsstyrning binds samman. I ett sådant system anses Gud vara den yttersta lagstiftaren, och mänsklig lag är legitim endast om den inte strider mot sharia. Det står i direkt kontrast till den svenska modellen, där det är riksdagen som stiftar lag och där lagar kan ändras genom demokratiska beslut.

Religionsfriheten i Sverige skyddar individens rätt att tro. Den skyddar däremot inte parallella normsystem som gör anspråk på att styra samhälle och relationer vid sidan av rättsstaten.

När teori blir praktik

I Sverige är sharia inte lag. Det finns inga shariadomstolar med juridisk status och inga lagar som erkänner religiös rättskipning. Svensk lag gäller lika för alla. Men det betyder inte att sharia saknar betydelse i praktiken. Sharia kräver ingen stat för att fungera normativt. Det räcker att regler och förväntningar förmedlas genom religiösa auktoriteter och accepteras inom familjer och lokala gemenskaper. När detta sker får systemet verkligt genomslag i människors liv – utan att ha beslutats av riksdagen eller prövats i svensk domstol.

Det är som om regler för äktenskap, skilsmässa och barnuppfostran börjar tillämpas i vardagen utan att vara en del av svensk lag. De saknar juridisk giltighet, men får ändå social kraft.

Så får sharia genomslag – ett konkret exempel

En granskning från Doku den 29 december 2025 visar hur Frölunda moské i Göteborg, genom verksamhet i kommunala lokaler i Axelhuset, håller fredagsböner och koranskola där barn uppmanas formas efter religiösa normer och kvinnor ofta hålls separat från männen. Där framkommer bland annat att:

- Föräldrar uppmanas att korrigera värderingar barn möter i svensk skola och att vända sig till religiösa auktoriteter om barnens tro och tänkande inte anses följa rätt linje.

- Könssegregering upprätthålls i lokalerna, där kvinnor placeras avskilt medan män disponerar huvudytorna.

- Predikningar beskriver svensk skolas undervisning som skadlig och ateism som ett hot som måste motverkas tidigt.

- Islam framställs som en fullständig instruktion för livet som ska reglera politik, familjeliv och könsroller – även i ett sekulärt land.

Om en svensk kommun skulle upplåta lokaler till en verksamhet som öppet förespråkar könssegregering i andra sammanhang skulle det sannolikt väcka omedelbar debatt. När samma ordning motiveras religiöst behandlas den ofta mer försiktigt. Det är en skillnad som behöver uppmärksammas.

Om könssegregering normaliseras i offentligt finansierade eller kommunalt upplåtna miljöer påverkar det synen på jämställdhet, barns rättigheter och principen om lika värde. Konsekvensen riskerar att bli att staten indirekt legitimerar normer som i andra sammanhang skulle anses stå i strid med svensk lag och värdegrund.

Kommunens ansvar

Kommuner är bundna av kommunallagen, regeringsformen, diskrimineringslagen och barnkonventionen. Den offentliga makten ska utövas sakligt och opartiskt, med respekt för alla människors lika värde och med särskilt ansvar att verka för jämställdhet och barns rättigheter.

Det räcker därför inte att konstatera att en verksamhet inte bryter mot en straffbestämmelse. Kommunen måste också säkerställa att normer som förmedlas i kommunala lokaler inte strider mot principen om likabehandling, jämställdhet och barnets bästa.

Tre frågor blir centrala:

1. Hur motiveras att kommunala lokaler upplåts för verksamhet som bygger på normer om könssegregering och religiös överordning?

2. Vilken tillsyn sker för att säkerställa att barns rättigheter och svensk lag respekteras i praktiken?

3. Är religiöst motiverad social kontroll förenlig med kommunens ansvar enligt svensk rätt?

Ett svenskt vardagsexempel

Svensk lag erkänner endast civilrättslig skilsmässa, beslutad av svensk domstol. När domen är fastställd är äktenskapet juridiskt upplöst. Ingen annan instans krävs.

Samtidigt har SVT:s Uppdrag granskning visat att kvinnor i Sverige, trots att de skilt sig enligt svensk lag, upplevt sig tvungna att söka en religiös skilsmässa i en moské eftersom imamer annars inte godkänt separationen. I vissa fall har kvinnan enligt den religiösa tolkningen behövt mannens samtycke för att äktenskapet ska anses upplöst inom den egna gruppen. Först därefter har det sociala trycket upphört.

I reportaget “Kvinnor nekas islamisk skilsmässa” (SVT, 18 maj 2022) framgår:

”Uppdrag granskning har pratat med flera kvinnor som nekats religiös skilsmässa av imamer i Sverige — trots att de skilt sig enligt svensk lag. Enligt sharia måste kvinnan ha mannens godkännande för att skiljas, annars kan hon bli kvar i det religiösa äktenskapet.”

I svensk rätt krävs ingen ytterligare instans. När en religiös auktoritet i praktiken får sista ordet uppstår en parallell ordning. Den är inte erkänd av staten – men kan ändå vara avgörande för individens faktiska frihet.

England – när parallella strukturer får fäste

I England och Wales finns ett stort antal så kallade sharia councils eller shariaråd som hanterar familje- och äktenskapsfrågor enligt islamisk rätt. Dessa råd erbjuder religiös vägledning och avgöranden om bland annat äktenskap, skilsmässa, arv och familjekonflikter för dem som frivilligt vänder sig till dem – ofta i moskémiljöer. (Se t.ex. Islamic Sharia Council – engelskspråkig bakgrundsinformation om rådens roll och verksamhet).

Shariaråden har ingen formell juridisk makt i det brittiska rättssystemet och kan inte utfärda juridiskt bindande beslut enligt brittisk lag. Deras beslut är i grunden religiösa råd som accepteras inom familje- och samhällsgrupper av dem som ser råden som normgivande. (Källa: Factsheet om shariaråd i Storbritannien).

Ändå har debatten om deras roll varit intensiv. En oberoende granskning tillsatt av Storbritanniens inrikesdepartement konstaterade att vissa shariaråd kan verka på sätt som uppfattas som diskriminerande mot kvinnor i skilsmässa- och arvsfrågor och att det finns en oro för att deras praktiska inflytande kan leda till socialt tryck att följa religiösa normer utöver den brittiska lagen. (Källa: Independent Review into the Application of Sharia Law in England and Wales, Home Office, 2018)

Detta har lett till kritik om att shariaråd, även om de inte formellt är en del av rättssystemet, fungerar som ett parallellt normsystem inom vissa grupper – särskilt i frågor där religiösa normer kan skilja sig från brittisk lag och där socialt tryck kan göra det svårt för individen att avvika från råden. (Källa: Muslimska domstolar på frammarsch i väst. Debattartikel i Göteborgs-Posten, 2023-07-17)


Avslutning

Denna serie har visat varför det är mer relevant att tala om sharia än om islam. Frågan gäller inte personlig tro, utan ett norm- och rättssystem som gör anspråk på att styra individ och samhälle.

Religionsfriheten skyddar individens rätt att tro. Den innebär inte att parallella rättssystem ska ges utrymme i offentligheten.

När normer som sätter religiös lag över folkvald lag får genomslag i vardagen uppstår en spänning mot den sekulära rättsstaten. Frågan är inte om människor ska få tro – utan om något annat system än det som beslutats av riksdagen ska tillåtas få faktisk makt i Sverige. Det är ytterst en fråga om vilket rättssystem som ska gälla.

Faktaruta: Hijabens symbol för sharia

Inom sharia betraktas hijaben som en juridisk plikt för kvinnor efter puberteten. Den fungerar som ett verktyg för könssegregering och social kontroll, där avvikelse i många sammanhang kan leda till sanktioner – sociala, religiösa eller rättsliga beroende på kontext. Hijaben är därför inte enbart en religiös symbol, utan en integrerad del av sharias norm- och rättssystem.

Hijaben - symbol, plikt och rättslig betydelse
Serien har visat hur sharia fungerar som norm- och rättssystem, hur det tolkas och hur det kan få genomslag även där det saknar juridisk status. I en fördjupande bonusdel riktas blicken mot den mest synliga markören för systemet: hijaben.

Vad säger de religiösa texterna? Hur omvandlades verser till juridisk plikt? Och varför betraktas plagget som religiöst normbärande även av svenska myndigheter?

Denna fördjupning samlar trådarna kring symbolens rättsliga och historiska betydelse – och förklarar varför frågan väcker debatt i en sekulär rättsstat.

Islam i debatten

Mona Walter

" Islam beskrevs som vilken annan religion som helst, som kristendomen.

Sverige är världens lättaste land att islamisera.

Svenskarna är toleranta, tysta, blygsamma och låter bli att lyfta fram sin egen kultur och har lätt för att skämmas.

- Islam är livsfarlig för svenskarna för vi är godtrogna och saknar förmåga att skilja på muslimer och islam.

Det som många har varnat för händer nu.

Det börjar bli farligt. När vi ser islamistiska grupper be på gator i Sverige och runt om i Europa, och när böner ropas ut från moskéer, handlar det inte om privat religiositet det är maktuppvisning.

Ju större islamistiska samhällen blir i ett land, desto större blir hotet mot demokratin, friheten och framtiden.

Historien är tydlig, islamistiska samhällen kommer inte för att samexistera.

Först är de få och uppträder fredligt. När de växer och får majoritet tar de över område efter område.

Därefter följer tvång, våld och förföljelse. Det är ett mönster vi sett gång på gång.

Titta på norra Nigeria. Kristna välkomnade muslimska grupper. Sedan kom fler.

I dag bränns kyrkor, flickor kidnappas och tusentals kristna mördas varje år ofta av sina egna grannar eller släktingar som konverterat till islam.

Titta på Libanon mm. Ett tidigare kristet och framgångsrikt land. Efter massiv islamistisk etablering följde massakrer, fördrivning och kaos. Kristna raderades nästan helt.

Detta är konsekvenserna när islamism får makt."

Finns det någon möjlighet för svenskar att förstå detta?

Kan Svenskarna tillgodogöra sig historien om Islams framfart?

Politisk debatt Ivan Lindström

Ett av de mest klargörande föredrag jag någonsin lyssnat till om vad islam är.

Här en kommenter översatt till svenska.

Amerikansk journalist krossar den största myten om islam.

I en tid där politisk korrekthet ofta väger tyngre än ärlig debatt är få ämnen mer skyddade från granskning än islam.

Medier, akademiska institutioner och aktivistorganisationer varnar ofta för att all kritik av islamisk doktrin är "islamofobisk", farlig eller hatisk. Ändå, i ett nyligen viralt segment, skar en amerikansk journalist igenom skrämseltaktiken och avslöjade ett faktum så grundläggande – och så skadligt – att islams försvarare har arbetat i årtionden för att begrava det.

Faktum är enkelt: Islam är inte bara en personlig tro, utan ett omfattande politiskt och rättsligt system som uttryckligen förkastar kärnprinciperna i västerländsk liberal demokrati.

Denna sanning är inte kontroversiell bland islamiska lärda. Den står tydligt skriven i islamiska texter. Det kontroversiella är att säga den högt i det moderna Amerika.

Islam är ett system, inte bara en andlig tro.

Till skillnad från kristendom eller judendom som praktiseras i det moderna väst, grundades islam inte bara som en religion, utan som en styrande ideologi. Sharialagen – härledd från Koranen, Hadith och århundraden av rättspraxis – skiljer inte kyrka och stat åt. Den reglerar politik, straffrätt, könsroller, tal, krigföring och relationer med icke-muslimer.

Journalisten påpekade att medan västerländska publiker upprepade gånger får höra att "islam är en fredens religion", inkluderar klassisk islamisk lag straff för avfall, hädelse, homosexualitet och äktenskapsbrott – straff som fortfarande tillämpas i flera länder med muslimsk majoritet idag.

Det här är inte extremistiska förvrängningar. Det är etablerade tolkningar som upprätthålls av statsstödda religiösa myndigheter i länder som Saudiarabien, Iran, Afghanistan och Qatar.

Mediernas vägran att erkänna denna verklighet har låtit en falsk berättelse frodas – en som likställer all granskning av islamisk doktrin med rasism, trots att islam är en ideologi som följs av människor av många olika raser.

"Islamofobi"-skölden
Journalisten hävdade att termen islamofobi har blivit ett retoriskt vapen, inte en beskrivning. Dess syfte är inte att stoppa trångsynthet mot muslimer som individer – något som verkligen bör fördömas.

Inget annat trossystem åtnjuter denna nivå av isolering. Kristendom, kapitalism, socialism, feminism och till och med ateism är alla föremål för hård kritik i etablerade medier. Islam däremot behandlas som unikt skört – så skört att fakta i sig själva stämplas som "hat".

Denna dubbelmoral får allvarliga konsekvenser. När journalister självcensurerar berövas allmänheten möjligheten till informerad diskussion. När politiker vägrar att erkänna doktrinära realiteter följer politiska misslyckanden – särskilt i frågor om integration, yttrandefrihet och kvinnors rättigheter.

Kvinnors rättigheter: Den obekväma verkligheten
En av de mest slående punkterna som togs upp var kvinnors status enligt traditionell islamisk lag. I många islamiska rättssystem är en kvinnas vittnesmål värt hälften av en mans. Arvslagar gynnar manliga släktingar. En make kan ensidigt skilja sig från sin fru, medan kvinnor står inför betydande juridiska hinder.

Återigen, detta är inte marginaltolkningar. De är kodifierad lag i många länder och rättfärdigas uttryckligen genom religiösa texter.
Västerländska aktivister skyller ofta på "kultur" eller "kolonialism" för dessa metoder, men journalisten betonade att islamisk rättspraxis i sig är källan. Att låtsas motsatsen hjälper inte muslimska kvinnor – det tystar dem.

Kritik är inte hat.
Det kanske starkaste ögonblicket kom när journalisten gjorde en åtskillnad som sällan tillåts i offentlig diskurs: att kritisera islam är inte detsamma som att attackera muslimer.

Miljontals muslimer lever fredliga liv, avvisar extremism och förtjänar samma rättigheter och skydd som alla andra. Men att respektera människor kräver inte att man vördar en ideologi. Faktum är att genuin reform är omöjlig utan ärlig kritik.

Historien bevisar denna punkt. Kristendomen reformerades eftersom den utmanades. Monarkier utvecklades eftersom de ifrågasattes. Även sekulära ideologier anpassar sig genom debatt. Att skydda islam från granskning skyddar inte muslimer – det fångar dem i föråldrade system.
Varför detta faktum är "dolt".

Så varför tonas denna verklighet så aggressivt ner? Enligt journalisten är svaret en blandning av rädsla och ideologi.

Medieinstitutioner fruktar våld efter uppmärksammade attacker efter upplevd hädelse. Universitet fruktar motreaktioner och anklagelser. Politiska aktivister fruktar att undergräva deras berättelse om moralisk relativism, där alla kulturer är lika dygdiga och kritik är tabu.

Resultatet är en tystnadskultur – en där journalister känner till fakta men vägrar att ange dem.

Bryta tystnaden
Segmentet resonerade just för att det sa vad miljontals privat tror men känner sig förbjudna att uttrycka. Det uppmanade inte till diskriminering, utvisning eller våld. Det krävde helt enkelt intellektuell ärlighet.
Ett fritt samhälle kan inte fungera om idéer är bortom kritik. I det ögonblick en ideologi skyddas från granskning får den okontrollerad makt.

Journalistens "utplåning" av islam var inte en hathandling – det var en journalistisk handling. Genom att avslöja den islamiska doktrinens politiska natur påminde de publiken om att sanningen inte upphör att existera bara för att den är obekväm.

Slutsats
Det faktum att de försökte dölja är inte längre dolt. Islam, som traditionellt definieras, står i konflikt med många värderingar som ligger till grund för fria, demokratiska samhällen. Att erkänna att verkligheten inte är trångsynthet – det är det första steget mot meningsfull dialog, reform och samexistens.
Tystnad hjälper ingen. Sanningen, även när den är kontroversiell, förblir grunden för en fri värld.
https://www.facebook.com/share/p/1MAHZk7QxU/
https://news.xwrapper.com/.../%f0%9f%87%ba%f0%9f%87.../...
https://m.youtube.com/watch?v=Fa9cBJOrwYs&t=19s&pp=2AETkAIB

Borde detta gå att enas om och klubbas igenom, helst innan valet?

Vi måsta ta krafttag mot radikal islam.

Shariadomstolar, böneutrop och heltäckande slöjor i offentlig miljö hör inte hemma i Sverige.

Det är dags att stoppa framväxten av parallella samhällen och värna västerländska värderingar.

Därför presenterar KD sex förslag för att stoppa islamism:

Gör det möjligt för Säpo att granska religiösa samfund och politiska organisationer, i syfte att förhindra undergrävande av demokratiska värderingar, gödande av extremism och utländska påverkansoperationer.
Förbjuda parallella rättegångar enligt religiösa lagar så som sharia. Det ska dessutom bli straffbart att delta i och framför allt leda sådana rättegångar.
Förbjud finansiering av samfund, församlingar, stiftelser och föreningar från utländska extremister.
Stoppa institutionaliserade och återkommande böneutrop. Medborgare ska inte tvingas lyssna till proklamationer som ropas ut från religiösa byggnader om att islam är den sanna religionen.
Införa en spärrlista i EU mot hatpredikanter och extremistiska agitatorer.
Förbjuda niqab och burka i offentliga miljöer. Dessa är ett uttryck för en kvinnosyn som inte hör hemma i Sverige.
https://www.facebook.com/share/16ozE7VfFp/