Socialdemokraterna och islam

Det här är en av många beskrivningar över hur socialdemokraterna tidigt insåg att muslimska invandrare var deras enda möjlighet att behålla makten i Sverige. Processen ledde ram till migrationskaoset 2015 men S var inte ensamt ansvariga.

Trion Reinfeldt, Romson & Fridolin var de som öppnade portarna för okontrollerad invandring!

Hela artikeln



Rapport 4/99 och samarbetet med SMR

Parallellt med den utrikespolitiska dialogen växte även ett organiserat samarbete fram inom svensk inrikespolitik.

I rapporten Rapport 4/99, antagen av Broderskapsrörelsen 1999, beskrivs hur Sveriges Muslimska Råd (SMR) efter valet 1994 tog kontakt med Socialdemokraterna för att öka muslimers deltagande i samhälls- och partipolitiken.Svenska beslutsfattare

Mellan 1996 och 1998 arrangerades flera seminarier på bland annat Brunnsvik och Bommersvik. Bland deltagarna fanns forskare, socialdemokratiska företrädare och internationella islamiska aktörer, däribland Rachid Ghannouchi samt representanter för FIOE, Federation of Islamic Organisations in Europe.

Rapporten innehöll konkreta mål för ökad muslimsk representation inom socialdemokratin, bland annat fler kandidater på kommunala och regionala listor samt utbildningsinsatser för framtida politiska företrädare.

Kritiker har senare beskrivit projektet som ett institutionaliserat samarbete mellan socialdemokratin och organisationer med kopplingar till Muslimska brödraskapets europeiska nätverk. Förespråkare har å sin sida beskrivit det som ett integrations- och demokratiprojekt.Ungern valanalys

Samtidigt växte kritiken mot vissa företrädare inom Sveriges Muslimska Råd.

1998 publicerade tidskriften Salaam texter där krav på sharia-anpassad lagstiftning diskuterades. Året därpå uttalade SMR:s dåvarande ordförande Mahmoud Aldebe i Aftonbladet att han ville se muslimsk familjerätt i svensk lagstiftning.

I debatten lyftes även kopplingar till Haytham Rahmeh, som senare skulle bli föremål för omfattande kontroverser kring stöd till väpnade grupper i Syrien.

Trots detta fortsatte samarbetet mellan Broderskapsrörelsen och SMR under början av 2000-talet.

Efter 11 september 2001

Tre dagar efter terrorattackerna i USA besökte vice statsminister Mona Sahlin och Lena Hjelm-Wallén Stockholms moské vid Kapellgränd.

Besöket beskrevs som en solidaritetsmarkering gentemot svenska muslimer i ett spänt internationellt läge. Kritiker menar dock att besöket samtidigt stärkte Islamiska Förbundet i Sveriges ställning som representant för svenska muslimer.Politiska kontakter

Moskéen hade då nära kopplingar till samma organisatoriska miljö som senare pekades ut i rapporter om Muslimska brödraskapets svenska nätverk.

Under 2000-talet fortsatte kontakterna mellan svenska politiker och europeiska islamiska organisationer.

År 2008 arrangerades ett möte i Sveriges riksdag under temat “Freedom of Religion – Bridges To Understanding”, där representanter för FIOE deltog tillsammans med svenska politiker. En av värdarna var dåvarande riksdagsledamoten Mehmet Kaplan.

Kaplan utsågs senare till bostadsminister i regeringen Löfven 2014 men avgick 2016 efter återkommande kritik kring sina kontakter med turkiska nationalistiska och islamistiska organisationer.Svenska beslutsfattare

Samma period växte också debatten om Ibn Rushd, Islamic Relief och andra organisationer som i olika sammanhang pekats ut som delar av eller närstående Muslimska brödraskapets europeiska nätverk.

En lång politisk konflikt och ett lika politiskt arv

År 2017 publicerade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) rapporten Muslimska brödraskapet i Sverige. Rapporten beskrev ett nätverk av organisationer kring bland annat Islamiska Förbundet i Sverige, Ibn Rushd och Islamic Relief.

Rapporten blev omstridd men bidrog till att frågan om politiska och institutionella relationer till islamistiska miljöer hamnade högre upp på den svenska dagordningen.Andaktsplatser

Kritiker menar att svenska myndigheter och politiska partier under lång tid underskattade de ideologiska drivkrafterna bakom vissa av organisationerna. Företrädare för de utpekade organisationerna har samtidigt avvisat anklagelser om extremism och betonat sitt arbete för integration, folkbildning och muslimers deltagande i samhällslivet.

Historien om Lidingökonferensen 1995 handlar därför inte bara om ett enskilt seminarium, utan om en större svensk strategi för dialog, integration och internationella kontakter under 1990- och 2000-talet.

För vissa representerade detta ett försök att inkludera muslimska organisationer i det demokratiska samhället. För andra blev det början på ett långvarigt politiskt och institutionellt influens- och samarbete med aktörer som senare skulle kopplas till islamistiska nätverk i Europa.

Tre decennier senare fortsätter frågan, det vill säga vad som hände under konferensen, att prägla debatten om religion, integration och politiskt inflytande i Sverige.Politiska kontakter

Post Scriptum

Den svenska politiska nivån har vid varje vägskäl under denna resa haft tillgång till primärkällor som hade kunnat stoppa processen. Dessa politiker har valt att inte använda dem.

Det är vad denna miniserie av artiklar har dokumenterat: Inte en kapning, inte en infiltration, inte en konspiration – utan en etablering och en serie val, gjorda i tysthet, av personer som hade en annan bedömning av vad svensk demokratisk infrastruktur kunde och borde tåla.

Vi vet vilka de var. Vi vet vad de visste. Det finns i arkiven. Svenska beslutsfattare

Den första pusselbiten lades december 1993, i en källarlokal på Ringvägen i Stockholm, där en reporter från tidningen Magazinet fann ett bokbord med Hamasledarens skrifter och en Davidsstjärna formad till en blodig kniv.

Trettiotvå år senare har hela bilden kommit på plats.

Brott och vänstern

Miljöpartiet och Vänsterpartiet ser ut att värna mera om brottslingar än om brottsoffer om de förstnämnda kommer från Afghanistan,

De så kallade ensamkommande barnen som oftast var unga män är nära på helgonförklarade hos Hirvonen et consortes.

Det kom 36000 unga män från Afghanistan 2015. En stor del av dem kallades ensamkommande barn vilket framkallade berättigat löje utanför regeringen och nyhetsredaktionerna.

Normalt kallas oväntade kostnader för oroväckande när det handlar om miljarder men när det gäller de unga männen från Afghanistan mörkades kostnaderna av politiker och nyhetsredaktörer.

Det handlar om mer än 50 miljarder kronor!

Bilderna i tidigare inlägg talar för sig själva.

Kalkyl

Här är våldsmännen vänstern inte vill utvisa

Publicerad 10 maj 2026

Artikeln

Att utvisa brottslingar till Afghanistan är kontroversiellt, enligt vänstern. Men brottsoffren tvingas gömma sig om gärningsmännen blir kvar i Sverige.

Tre av de 196 brottsdömda afghaner som regeringen vill utvisa.

Tamim Sultani knivhögg sju slumpmässigt utvalda personer i Vetlanda.

Khader Amiri mördade sin unga fru och dumpade kroppen i ett kärr.

Taher Amini dömdes för att ha våldtagit en kvinna och kastat ned henne i ett gruvhål.

Kvinnan lämnades att dö i ett 24 meter djupt gruvhål vid Långgruvan. Ett dygn senare hittades hon mirakulöst vid liv.


Sofie Löwenmark


För några år sedan skrev jag om en afghansk man som gång på gång dömts för våld och hot mot sin egen familj. Grov kvinnofridskränkning, misshandel och dödshot. På grund av våldet hade han vid flera tillfällen fått kontaktförbud mot både exfrun och de fem barnen. Ändå dömdes han inte till utvisning, eftersom hans familjeanknytning ansågs hindra det. Familjen var just de människor som han i alla år terroriserat och därför inte ens fick träffa.

Fallet är talande för hur restriktivt utvisningar döms ut. Stor hänsyn tas till gärningsmannens situation. Hedersplågaren i fråga levde dessutom parallellt i Afghanistan och Sverige så något skyddsbehov fanns inte.

Detta och många liknande fall står i skarp kontrast till hur det låter i debatten om utvisningar.

Nyligen möttes vi av braskande rubriker om att ”Kristersson vill dricka te med talibanerna”, som Aftonbladets ledarsida formulerade det.

Frågan handlar om att Sverige och EU-kommissionen ska försöka förmå Afghanistan att ta emot sina medborgare. Specifikt personer som dömts till utvisning efter grova brott.

Enligt uppgifter från polisen ska 101 personer, som antingen avtjänar eller ska avtjäna fängelsestraff, utvisas till Afghanistan på grund av brott. Därtill finns 95 personer som redan har avtjänat sina straff men där utvisningen till Afghanistan fortfarande inte har verkställts.

När jag läser rapporteringen, bland annat i Dagens ETC, slås jag av vad som saknas. Ingenstans nämns gärningsmännens brott. Brottsoffren ägnas inte en rad. I stället får Amnesty förklara att samtliga utvisningar till Afghanistan är fel, även när det gäller grova brottslingar. Hotbilden mot kvinnor och ”västerniserade personer” lyfts fram.

En som efter avtjänat straff ska utvisas är Taher Amini. Efter att en kvinna avvisat hans frieri våldtog han henne och kastade ner henne i ett 24 meter djupt gruvhål. Där låg hon svårt skadad i över ett dygn innan hon mirakulöst kunde räddas.

För brottsoffren i hedersrelaterade fall kan en verkställd utvisning vara livsavgörande. Det är skillnaden mellan att behöva leva gömd och att få en chans till ett liv i frihet.

En annan, Khader Amiri, levde redan som gift i Sverige när han tog hit en andra hustru. Hon fördes hit som ensamkommande och registrerades som 16 år. Vänner berättade att hon var livrädd för den drygt tjugo år äldre mannen. Så försvann hon – tills hennes döda kropp hittades nedgrävd i ett kärr i Hökarängen.

Tamim Sultani, som knivhögg sju slumpmässigt utvalda människor i Vetlanda, ska även han utvisas efter avtjänat straff. Domen berättar att han mått dåligt och ville tillbaka till Afghanistan. Den utösande faktorn för dådet var Sultanis vilja att straffa hädare – han hade mött en man som sagt att gud inte finns.

Resonemanget om talibaner och ”västerniserade personer” skaver. I många av fallen handlar det inte om män som riskerar förföljelse på grund av sin livsstil. De har i stället utövat våld, förtryck och religiöst motiverad kontroll.

Bland de dömda finns ännu fler fall av hedersrelaterat våld och grova övergrepp mot närstående. Ändå kokas frågan ner till att enbart beakta gärningsmannens väl och ve. För brottsoffren i hedersrelaterade fall kan en verkställd utvisning vara livsavgörande. Det är skillnaden mellan att behöva leva gömd och att få en chans till ett liv i frihet.

Det har krävts mycket för att åklagare ska yrka på utvisning och domstolarna tillämpar reglerna restriktivt. Därtill visar en ny analys från Brå att mindre än hälften av samtliga brottsutvisningar faktiskt verkställs, även om antalet gått upp de senare åren.

Självklart måste Sverige se till att fler brottsutvisade faktiskt lämnar landet, både till Afghanistan och till andra länder som inte vill ta emot sina medborgare. Därför är det viktigt att regeringen driver på.

Men den svenska debatten är ofta bakvänd.

Här kräver vänstern skydd från talibanernas kvinnosyn – för gärningsmän

som utövar den här.

Invandringen & vänstern

Kan man lita på S om invandringen?

LedareSocialdemokraterna säger sig stå för en lika stram invandringspolitik som Tidöpartierna. Men kommer de verkligen stå fast vid det när det kostar dem något?

Socialdemokraterna har lagt sig nära Tidöpartierna i både migrationspolitiken och kriminalpolitiken. Syftet är att få bort dessa frågor från höstens valrörelse, men kan man lita på att S håller fast vid sin kursomläggning även efter valet?

Problemet är knappast att Magdalena Andersson och partiledningen egentligen önskar återgå till 2010-talets mer slapphänta politik. Inget tyder på det. Tvärtom.

Andersson anses internt länge ha varit för en åtstramning. Men hur viktigt är det för partiet den dag det kostar något politiskt?

Socialdemokraterna är idag ett utpräglat maktparti som är berett att kompromissa och byta position i det mesta. Bland de partiaktiva finns inte minst i storstäderna en stor grupp som ser omläggningen av migrationspolitiken som ett avsteg från sann socialdemokratisk humanitet. De hejas på av Aftonbladets ledarsida och många andra opinionsbildare på vänsterkanten.

Till det kommer förstås de tre tilltänkta samarbetspartierna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centern som alla på olika sätt vill se en ökad invandring. Kommer Socialdemokraterna att orka hålla emot dem när det verkligen gäller?

För det är en sak att förespråka stram migrationspolitik när det offentliga samtalet domineras av den hållningen, så som har varit fallet i snart tio år. Men det offentligheten tenderar att svänga fram och tillbaka. Det är knappast en stabil grund att luta sig mot i skarpa partiförhandlingar.

På 1980-talet var Socialdemokraterna fortfarande ordentligt förankrade i fackföreningsrörelsen. Facket visste att en allt för stor årlig invandring skulle försämra för arbetarklassen. Trots sin retorik utåt visste även Olof Palme att invandringen måste vara begränsad för integrationen ska fungera, den var då mycket mindre idag.

Socialdemokrater och moderater kunde därför tillsammans hålla invandringspolitiken under någorlunda kontroll genom att bilda en ”järnaxel” i svensk politik. Mot sig hade de i stort sett samtliga småpartier och en överväldigande del av mediekåren. Den senare skulle få ett allt större inflytande över politiken från 1990-talet och framåt.

Det var också då som järnaxeln började falla samman. S och M ville bägge förnya sig och började desperat jaga mittenväljare i storstädernas medelklass. Det kallades triangulering. Medierna följde å sin sida sin egen logik – som handlar om att ”stå på den lilla människans sida mot makten” och – lyfte fram enskilda ömmande fall, en vinkel som av rent känslomässiga skäl slår ut långsiktiga hänsynstaganden i nio fall av tio.

De mindre partierna kunde plocka politiska poäng på att vara de mest inkännande. Både S och M började därför kohandla bort migrationspoltiken i utbyte mot frågor de tyckte var viktigare. Resultatet blev så generösa villkor för asylinvandring att allt större mängder människor var beredda att riskera livet för att ta sig hit genom hela Europa. Det är bakgrunden till flyktingkrisen 2015.

Verkligheten tvingade S att lägga om politiken i regeringsställning hösten 2015. Men det borde naturligtvis skett flera år tidigare. Både externt och internt i partiet hade flera röster pekat på det ohållbara i politiken under en längre tid. Minnet är dock kort i svensk politik. Får vi en rödgrön regering efter valet är risken stor att migrationen åter kommer att öka – helt enkelt för att integrationsproblemen uppstår med viss fördröjning och det kortsiktigt kan framstå som både behjärtansvärt och rimligt att åter lätta på reglerna.

Det finns förstås detaljer där Tidöregeringens politik kan behöva justeras. Exempelvis ser man just nu över reglerna för de så kallade tonårsutvisningarna. Men ytterst är det ofrånkomligt att en reglerad invandring kräver att man inte låter känslor styra vem som ska få stanna i Sverige. Den som inte har några skyddsskäl, eller uppehållit sig här illegalt måste förmås lämna landet. Annars har vi ingen reglerad invandring – vilket vi de facto inte hade under många år.

Att hålla fast vid den reglerade invandringen är inte minst viktigt för att det är en förutsättning för att ha en chans att jobba tillbaka det utanförskap som finns i samhället – det vill säga grogrunden till gängbrottsligheten och andra konflikter. Att Socialdemokraterna anpassat sig är förstås bra. Men ett parti utan egentliga övertygelser är inte heller pålitligt.

De kan mycket väl offra landets långsiktiga intressen för kortsiktig partitaktik när det blåser åt ett annat håll. Det skulle i så fall inte vara första gången.

Vänstern sprider röta

Sverige ruttnar inifrån – vänstern ser inte faran

Publicerad 9 maj 2026 

Det stämmer att den svenska demokratin är i fara. Men hotet kommer inte från Gunnar Strömmer.

Justitieminister Gunnar Strömmer, Moderaterna, får kritik för sina reformer.

Sverige ruttnar inifrån – vänstern ser inte faran

Ibland känns det som om man lever i en bizarro-värld.

De senaste veckorna har larmen från vänstern duggat tätt: Tidöregeringen är en fara för demokratin! Som bevis pekar regeringens kritiker på överkörningar av Lagrådet, politiskt styrda utredningar och neddragningar på SVT.

Att S-regeringar har gjort precis likadant spelar inte någon roll för alarmisterna, inte heller att Sverige ligger i världstopp i mätningar av demokrati och frihet.

Verkliga hot mot demokratin får däremot mindre uppmärksamhet.

I veckan kom en mörk rapport från forskningssamarbetet ”Sverige mot organiserad brottslighet”, som leds av Amir Rostami, professor i kriminologi. Genom registerstudier har man identifierat 50 000 individer i den organiserade brottslighetens inre kärna. Det är lika många människor som i Borlänge.

Lägger man även till yttre cirklar – personer som varit misstänkta för brott tillsammans med kärnan eller som suttit i bolagsstyrelser med kärnan – handlar det om närmare 225 000 individer. Det är nästan lika många som bor i hela Uppsala, rikets fjärde största kommun.

Alla i den större gruppen är inte konstaterat kriminella, men volymerna ger en bild av problemens omfattning.

Det stora antalet är ett hot i sig. För polisen och andra myndigheter är det mycket svårt att överblicka dem. En annan risk ligger i de kontaktytor som kriminella har med andra delar av samhället.

Det är lätt att föreställa sig organiserad brottslighet som en separat gruppering, som unga män med becknarväskor, Gucci-kepsar och elsparkcyklar. Problemet är dock större än gangsters som säljer knark och vapen.

Många kriminella begår brott i bolagsform i branscher som avfallshantering och bygg- och fastighetssektorn. Andra tjänar pengar på bidragsfusk och bedrägerier. Totalt beräknas den kriminella ekonomin omsätta runt 352 miljarder kronor, motsvarande 5,5 procent av bnp.

Organiserad brottslighet finns nu i varje vrå av det svenska samhället. Politiken är inget undantag. 313 politiker ingår i den organiserade brottslighetens kärna – 79 av dem är fortfarande folkvalda. Räknar man även med de yttre cirklarna rör det sig om över 3 600 politiker genom åren.

Vänstern och de jurister som kritiserar Gunnar Strömmer uppmärksammar sällan faran.

Grovt kriminella arbetar också i andra känsliga yrken, som kriminalvårdare, väktare, socialsekreterare, banktjänstemän och advokater. Sverige står med andra ord vidöppet för infiltration och påverkan.

För kriminella kan det offentliga vara en guldgruva. Som tjänstemän kan de besluta om bidrag och dispenser. Som lokalpolitiker kan de få inflytande över serveringstillstånd, sophantering, bygglov och upphandlingar. I rättsväsendet kan de försvåra utredningar av den egna brottsligheten.

Faran är särskilt stor i ett samhälle som vårt, som bygger på tillit och där bakgrundskontroller och säkerhetsrutiner länge har varit ovanliga.

Regeringen ska ha beröm för sitt arbete mot gängvåldet. Inget civiliserat land kan tolerera den våldsnivå som har rått i Sverige de senaste åren. Att antalet skjutningar minskar betyder dock inte att vi kan andas ut.

När det gäller den avgörande kampen mot systemhotande ekonomiska brottsligheten finns inga tecken på att samhället är på väg att vinna. De kriminella infiltrerar tvärtom allt fler branscher och sfärer. Att bryta den trenden kommer att kräva andra verktyg än de som har bitit på våldet.

På kort sikt har den organiserade brottsligheten stor inverkan på samhället. En fjärdedel av alla brottsmisstankar i Sverige kan kopplas till dess kärna, enligt rapporten.

Men allvarligast är den långsiktiga påverkan. När organiserade kriminella fuskar med skatter och arbetsmiljö blir det omöjligt för schysta företag att konkurrera. När de infiltrerar polisen ökar oviljan att vittna. När de kliver in i politiken undermineras tilltron till demokratin.

Så ruttnar Sverige långsamt inifrån.

Allt det här är egentligen inget nytt. Redan för flera år sedan slog en rad tunga myndigheter fast att den organiserade brottsligheten hotar vårt demokratiska samhälle. Men vänstern och de jurister som kritiserar Gunnar Strömmer uppmärksammar sällan faran.

Ironiskt nog är det i stället regeringens försök att bekämpa problemen som leder till braskande rubriker om demokratins förfall.

LÄS MER: Tagga ner! Tidö hotar inte svensk demokrati

LÄS MER: Låt inte juristerna ta makten över politiken

LÄS MER: Gängvåldet är inte ens det farligaste hotet

islam – islamofobi – islamofili

Ur samnytt

Richard Jomshof har i många år varit en av Sverigedemokraternas mest profilerade kritiker av islam. Nu samlar han sin kritik i bokform. I en exklusiv intervju med Samnytt beskriver han arbetet med boken, varför han menar att islamismen inte kan skiljas från islam – och varför han ser massinvandringen i Sverige och Europa som ett existentiellt hot mot västerländsk demokrati.

Richard Jomshof säger att tanken på en bok funnits länge. Under många år har han skrivit motioner, interpellationer och debattartiklar i ämnet, men upplevt att det saknats en svensk bok som på ett samlat sätt behandlar islam, islamism och de problem han menar följer av religionens källor.

– Det finns massvis med engelskspråkig litteratur som lyfter fram problemen med islam och islamismen. Men ingen i Sverige. Så jag kände länge att någon borde göra det i Sverige, säger han till Samnytt.

Han lyfter bland annat upp den amerikanska författaren Robert Spencer, som han mött och inspirerats av, samt den engelska författaren, debattören och islamkritikern Douglas Murray.

Det var under pandemin som arbetet tog fart. När riksdagsarbetet förändrades i samband med pandemin och mer tid fanns hemma började Jomshof gå igenom tidigare texter och bygga ut dem till ett bokmanus.

Man brukar säga att problemet inte är islam, utan islamismen. Men islamismen är ju islam. När man verkligen går in och ser vad muslimer tycker om demokrati, att lämna islam, religionsfrihet, åsiktsfrihet och synen på våld, så inser man att det här inte är någon minoritet som tycker problematiska saker.

– Jag har ägnat de senaste fem–sex åren åt att skriva, men framför allt läsa. Jag har läst om Koranen, delar av Nya Testamentet, hundratals hadither, massvis med biografier, universitetslitteratur och försökt sammanställa det på ett pedagogiskt sätt. Han fortsätter:

– Jag kände att tiden är rätt, allt fler börjar få upp ögonen.

Det muslimska slaveriet, jihadism och begreppet islamofobi

Boken blir enligt Jomshof den första av minst två. Den första delen handlar i huvudsak om Muhammed, de första kalifaten, islams ursprung och vad han menar att källorna säger om religionens idévärld.

– Den här boken blir mer en bok om Muhammed och de första kalifaterna, islamens början och ursprung. Vad vi hittar i källorna, vilka problem som finns i källorna och hur det har påverkat genom historien.

Han berättar att boken även berör det muslimska slaveriet, jihadism och begreppet islamofobi.

Har det funnits delar i arbetet med boken där du själv omvärderat något – att det kanske inte var så farligt som du trodde?

– Nej, tvärtom. Jag har insett att det här faktiskt är värre än vad man tror. Dels vad som faktiskt står i Koranen, alltså islams källor, och i de här haditherna.

Chocksiffror: 4200% ökning av moskéer i Sverige – på mindre än 25 år

SD-toppen utvecklar och berättar att han även gått igenom opinionsundersökningar bland muslimer i Europa och i den muslimska världen, kring frågor som demokrati, religionsfrihet, synen på våld och rätten att lämna islam.

– Man brukar säga att problemet inte är islam, utan islamismen. Men islamismen är ju islam. När man verkligen går in och ser vad muslimer tycker om demokrati, att lämna islam, religionsfrihet, åsiktsfrihet och synen på våld, så inser man att det här inte är någon minoritet som tycker problematiska saker.

Jomshof beskriver islamismen som ett hot som skiljer sig från tidigare totalitära ideologier.

– Det här är ett existentiellt hot mot oss. Jag brukar säga att det är det största hotet den västerländska demokratiska världen har stått inför.

Han jämför med nazismen, som han beskriver som en yttre fiende som kunde besegras militärt. Islamismen ser han som svårare att hantera, eftersom den enligt honom redan finns inom västvärldens gränser.

– Hur gör vi nu då, när det finns miljontals människor inom våra gränser där en stor andel hyser problematiska åsikter, och de får skattepengar, och de har kontakt med islamistiska länder och terrororganisationer? Hur hanterar vi det hotet?

Jag vänder frågan tillbaka till dig, hur hanterar vi det?

– Jag försöker i slutet av boken så öppenhjärtligt och tydligt jag kan, förklara hur vi bör göra. Men det är också sådant som vi har lyft innan. Inga fler moskéer, stängning eller rivning av moskéer med islamistiska kopplingar, utvisning av imamer och islamister som predikar kvinnofientlighet, antisemitism och budskap mot vår demokrati, då ska de ut. Han går vidare:

– Inga fler skattepengar till de här organisationerna. Det har vi lyckats till viss del i Tidösamarbetet att stoppa. Men det finns fortfarande där. Vi kan göra så mycket mer. Jag beskriver i boken en tydlig ansats.

Jomshof återkommer flera gånger till skillnaden mellan människor och ideologi. Han säger att han ofta anklagas för att dra alla muslimer över en kam, men menar att det inte är vad han gör.

– Många muslimer kan ju inte hjälpa var de är födda. Hade du och jag varit födda i Pakistan, Saudiarabien eller Afghanistan är det klart att vi hade präglats av vår uppväxt.

Samtidigt menar han att det inte går att bortse från att många muslimer enligt honom bär på värderingar som har sin grund i islam.

I stället för att säga att jag eller någon annan är islamofob så säger man att vi är rasister. Jag vet inte om det är bättre.

– Många muslimer som finns med i statistiken är helt vanliga människor som förmodligen har helt okej åsikter. Men väldigt många muslimer har ju inte det. Och då är frågan – var kommer de här åsikterna ifrån? Jo, de kommer från islam. Han går vidare:

– Om jag tittar i opinionsundersökningar som är gjorda i den muslimska världen och där 75 procent i ett visst land tycker att det är berättigat med dödsstraff att lämna islam, då måste jag kunna säga att muslimer i det stora hela, faktiskt är ett problem. Han utvecklar:

– Problemet vi har nu med lagen om Hets mot folkgrupp, är att man inte kan säga det, för då kan man faktiskt bli dömd. Vilket jag tycker är konstigt, eftersom det är inga problem att säga att nazister som grupp är dåliga, vilket jag tycker.

Rasistiskt att kritisera en ideologi

Jomshof är även kritisk till begreppet islamofobi. Han säger att regeringen i sin handlingsplan mot rasism har sagt sig vilja lämna begreppet, men menar att det ändå lever kvar i praktiken.

Nu har ju regeringen sagt att de ska sluta använda begreppet ”islamofobi”, hur ser du på det?

– Jag hade en interpellationsdebatt nyligen om det här. Redan 2024 sa man att man skulle sluta använda det här begreppet och ersätta det med ”antimuslimsk rasism”. Men i mars i år 2026 uppmärksammade Utrikesdepartementet den internationella dagen mot islamofobi. Det kan jag tycka är konstigt om man samtidigt säger att man har frångått begreppet.

Att ersätta islamofobi med ”antimuslimsk rasism” ser han inte heller som oproblematiskt.

– I stället för att säga att jag eller någon annan är islamofob så säger man att vi är rasister. Jag vet inte om det är bättre.


Humbugbegreppet islamofobi och västvärldens självcensur


Är man rasist då om man kritiserar en person med svensk härkomst som konverterat till islam?

– Ja, uppenbarligen tycker de det och det är jättekonstigt, det är därför det begreppet är märkligt. Sen finns det säkert problem med att det riktas rasism mot muslimer som ser ut på ett visst sätt. Men problemet med handlingsplanen är att den till exempel inte tar upp svenskhatet, som jag hävdar är mycket större. Jomshof fortsätter:

– Det kan jag garantera. Tittar man i statistiken så är det så att svenska ungdomar, killar och tjejer, har ju fått utstå mer rasism än vad unga muslimer fått göra. Vilka är det som rånas och förnedringsrånas? Vilka är det som blir utsatta för sexualbrottslighet? Han går vidare:




LÄS ÄVEN: ”Handen på Koranen”-gäng inför rätta efter flera förnedringsrån mot tonårspojkar i Skellefteå

– Det är ju inte muslimska tjejer, utan det är svenska tjejer. Då blir inte handlingsplanen trovärdig.

– Inte någonstans pratar man om antikristen rasism, trots att de kristna är världens mest förföljda religiösa grupp.

Han tar även upp Iran och säger att västvärlden bör stödja motståndet mot den islamiska regimen och att han står bakom USA:s och Israels kampanj.

Jag tror inte vi kommer att få en revolution som Iran. Men det kommer nog att ske mer successivt. Och vi befinner oss i den processen nu, Alla tror att demokratin alltid kommer att finnas. Nej, jag är inte säker på det. Om det blir riktigt illa kommer en generation att se tillbaka på den tiden som en parentes i vår historia.

– Iran är en skurkstat som finansierar Hamas, Hizbollah, talibanerna har man finansierat, Houthirörelsen. De är överallt, även i Sverige.

Samtidigt menar han att Iran skiljer sig från många andra länder i regionen, eftersom islamkritiken enligt honom är mer utbredd där.

– Iran tror jag kan demokratiseras. Iran verkar vara ett undantag i regionen. Islamkritiken är så utbredd. De har inte lyckats islamisera Iran på samma sätt som grannländerna.

Islamismen i armkrok med den svenska vänstern

Jomshof riktar också kritik mot vänstern, som han menar länge gått hand i hand med islamistiska rörelser. Och han säger att delar av högern förstår problemet men inte vågar utmana vänsterns tolkningsföreträde.

– Det är också så tydligt att vänstern och islamismen går hand i hand. Det var ju de som tog makten i revolutionen i Iran och vi ser hur de krafterna samarbetar även här.

Han beskriver utvecklingen i Sverige och Europa som en successiv islamisering, där demokratin riskerar att urholkas steg för steg snarare än genom en öppen revolution.

– Jag tror inte vi kommer att få en revolution som Iran. Men det kommer nog att ske mer successivt. Och vi befinner oss i den processen nu, tror jag. Han går vidare:

– Alla tror att demokratin alltid kommer att finnas. Nej, jag är inte säker på det. Om det blir riktigt illa kommer en generation att se tillbaka på den tiden som en parentes i vår historia.

Den kommande boken har ännu inte fått sitt slutliga omslag, men Jomshof säger att den förmodligen kommer att heta Kafir – ett ord han beskriver som en nedsättande beteckning på icke-muslimer.

– På engelska säger man ”infidel”. Det är vad de kallar oss icke-muslimer.

I boken tar han även upp begreppet dhimmi, som han beskriver som en historisk status för judar och kristna under islamiskt styre.

– Man blir en sorts andraklassens medborgare. Man betalar en sorts skatt till muslimerna och får fortfarande vara till exempel kristen. Men man är underställd muslimerna.

”Vi lever redan som dhimmis” – Mona Walter om islamismens tysta krig mot Sverige

För Jomshof är bokprojektet inte bara en genomgång av historia eller teologi, utan ett politiskt inlägg i en fråga han menar att Sverige länge har undvikit.

– Jag vill ha en diskussion. Jag vill ha en debatt. Jag vill försöka väcka upp folk – vad är det som håller på att hända?

På frågan om han är pessimistisk tvekar Jomshof inte med sitt svar. Utvecklingen efter migrationskrisen 2015, islamiseringen i europeiska storstäder och vad han beskriver som en växande passivitet i väst gör honom mörk till sinnes.

Samtidigt menar han att det fortfarande finns tid att vända utvecklingen – om människor reagerar.

Humbugbegreppet islamofobi och västvärldens självcensur

Begreppet islamofobi har på relativt kort tid kommit att bli ett av de mest laddade och omstridda politiska orden i västvärlden. Det används ofta för att beskriva påstått hat och fientlighet, men fungerar allt oftare också som ett retoriskt verktyg för att begränsa eller misstänkliggöra kritik av islam och islamism. I takt med att termen successivt institutionaliserats i internationella resolutioner, nationell politik och myndighetsspråk växer frågan om vem som egentligen har tolkningsföreträdet över verklighetsbeskrivningen. Samnytts journalist Jonas Andersson reflekterar i detta sammanhang över hur språkets förändring inte bara påverkar debattklimatet, utan också bidrar till att forma de politiska konflikter som präglar vår tid.

Begreppet ”islamofobi” är inte en neutral beskrivning av verkligheten. Det är ett politiskt ord. Det har etablerats som ett politiskt verktyg. Dess funktion är inte i första hand att skydda människor från hat, utan att skydda en politisk ideologi från granskning. Det är en avgörande skillnad som i vår tid systematiskt suddas ut.






I Lundbergs analys är islamofobi inte bara ett deskriptivt begrepp för uppfattad fientlighet mot muslimer, utan en central komponent i en bredare ideologisk omtolkning av västerländsk civilisation. Begreppet fungerar, enligt honom, som ett intellektuellt verktyg för att delegitimera upplysningens tradition av religionskritik och förskjuta fokus från idéers innehåll till kritikerns moraliska status.

Feminismen fann slutligen sin allierade i islamismen

Därmed riskerar själva möjligheten till rationell kritik av religiösa och politiska doktriner att undergrävas. I denna utveckling ser Lundberg inte en isolerad språklig förändring, utan en djupare kulturpolitisk omställning där västerländska normer om sekularism, yttrandefrihet och intellektuell universalism successivt relativiseras i toleransens och identitetspolitikens namn.

I ett fritt samhälle måste människor skyddas från våld och diskriminering. Men idéer – religiösa, politiska eller kulturella – måste kunna kritiseras utan att kritiken patologiseras. När kritik av islam eller islamism reflexmässigt stämplas som fobi, rasism eller extremism sker en förskjutning från sak till psykologi. Motståndaren görs till problem. Argumenten behöver inte bemötas.

Detta är en klassisk maktteknik. Den har använts av totalitära ideologier genom historien. Den används nu i vår tid.

Islamismen är en sådan ideologi. Den är inte bara en religiös tro, utan ett politiskt projekt som i många tolkningar gör anspråk på staten, lagen och det sociala livet. I stora delar av världen har detta projekt resulterat i teokratier, repression och förtryck. I andra delar tar det formen av social kontroll, parallella normsystem och ideologisk mobilisering – och krav på underkastelse.

Utrikesdepartementet uppmärksammade nu i mars den så kallade internationella dagen mot islamofobi, en temadag som instiftades av FN:s generalförsamling 2022. I sitt budskap hänvisade departementet till arbetet mot rasism och diskriminering, men användningen av just begreppet islamofobi illustrerar samtidigt en större språklig och politisk konflikt.

Att denna terminologi förs in i myndighetsspråk illustrerar också hur begreppet successivt institutionaliserats i svensk politik och förvaltning, trots att dess innebörd och avgränsning fortsatt är föremål för stark kritik.

Utrikesdepartementets Facebookinlägg och Regeringskansliets webbplats.

Den västerländska offentligheten präglas samtidigt av en djup ovilja att erkänna att destruktiva ideologier existerar som sådana. Konflikter reduceras till socioekonomiska faktorer, historiska oförrätter eller kulturella missförstånd. Men historien visar att vissa idéer bär på ett inneboende anspråk på våld, makt och underkastelse. De förklarar sig själva som absoluta och betraktar kritik som illegitim.

Islamismen är en sådan ideologi. Den är inte bara en religiös tro, utan ett politiskt projekt som i många tolkningar gör anspråk på staten, lagen och det sociala livet. I stora delar av världen har detta projekt resulterat i teokratier, repression och förtryck. I andra delar tar det formen av social kontroll, parallella normsystem och ideologisk mobilisering – och krav på underkastelse.

Ideologi och civilisation

Europa befinner sig samtidigt i en historiskt snabb omvandling. Migration, globalisering och politiska beslut har förändrat samhällsstrukturer i grunden. I vissa områden uppstår normsystem där religiösa auktoriteter får större inflytande än statliga institutioner. Den sekulära rättsstatens legitimitet utmanas inte alltid öppet, men gradvis.

”Vi lever redan som dhimmis” – Mona Walter om islamismens tysta krig mot Sverige

Att beskriva denna utveckling som en civilisatorisk konflikt är för många fortfarande tabu. Men tabun förändrar inte verkligheten. De förändrar bara vår förmåga att förstå den.

Den djupare frågan handlar ytterst om civilisationens riktning. Västerlandet har byggt sina samhällen på idéer om individens frihet, sekulär lagstiftning och politisk pluralism. Dessa idéer är historiskt specifika och inte alls universellt accepterade. När de möter konkurrerande normsystem uppstår oundvikligen spänningar.

Parallellt har en ideologisk konsensus vuxit fram inom delar av västerländska eliter. I politik, media och akademi har en norm etablerats där kritik av islamism betraktas som misstänkt, medan kritik av västerländska traditioner uppmuntras.

Detta skapar en asymmetri som underminerar tilliten till institutioner. När människor upplever att deras erfarenheter inte får beskrivas, uppstår en spricka mellan offentlig retorik och social verklighet.

Språket spelar här en avgörande roll. Vår tid präglas av en ständig produktion av nya politiska begrepp. Dessa ord fungerar inte bara som beskrivningar utan som styrinstrument. De definierar vad som är legitimt att tänka och säga. De kan dämpa konflikt – men också dölja den.

Islamiseringen av Sverige har pågått i 30 år


När begrepp används för att neutralisera kritik snarare än för att klargöra verklighet uppstår även ett demokratiskt problem. Ett samhälle som inte kan tala om sina konflikter riskerar att förlora förmågan att hantera dem.

Samtidigt måste en grundläggande distinktion upprätthållas. Kritik av islamism är inte kritik av alla muslimer. Det finns muslimer i Europa som lever sekulära liv och delar demokratiska värderingar, även om de är anmärkningsvärt få.


Men att erkänna detta får inte leda till att ideologiska konflikter förnekas. Det är möjligt att hålla två tankar i huvudet samtidigt – att försvara individers rättigheter och att kritisera idéer som hotar dem.


I slutändan handlar detta inte bara om religion eller islamisering. Det handlar om makt, språk och självförståelse. Om vilka värderingar som ska vara grundläggande och vilka som ska vara förhandlingsbara. Om hur långt tolerans kan sträckas utan att upplösa de normer som gör tolerans möjlig.


Men det finns inget som heter islamofobi.

Greta akt 666Y

Thunberg låter som en mulla

Det är numera hart när omöjligt att skilja Greta Thunbergs uttalanden från den propaganda som i årtionden pumpats ut av företrädare för den antisemitiska mullaregimen i Teheran och dess otaliga medlöpare.

7 maj 2026 

Greta Thunberg har tagit för vana att beskriva Israel med ord som “the genocidal settler colonial entity”, “genocidal apartheid state” och “the Zionist entity”. Det är så den islamistiska regimen i Iran och dess eftersägare talar om och framställer Israel: som en konstlad, illegitim statsbildning, inte en riktig stat utan just en “entitet”, skapad genom utrotning och fördrivning av ursprungsbefolkningen, enligt propagandan ett projekt utfört av rovgiriga, huvudsakligen europeiska, kolonisatörer utan någon historisk eller annan koppling till landet.

Det är ord menade att delegitimera staten Israel, och att samtidigt legitimera våld mot staten Israel, mot israeliska intressen, israeler och alla som stödjer Israel.

Delen som Thunberg inte säger högt – och som hon inte behöver säga högt eftersom den rent logiskt följer av hur hon definierar Israel – är att en sådan stat saknar varje form av rättsligt och moraliskt existensberättigande. Att det är just den judiska staten, av alla världens närmare 200 statsbildningar, som framställs som illegitim, vars rätt att existera ständigt förnekas, är inte en slump och kan inte frikopplas från århundraden av antisemitism.

Det krävs en särskilt väl utvecklad form av skamlöshet för att likt Thunberg anklaga Israel för folkmord samtidigt som hon inte tycks ha ett ont ord att säga om den iranska regimen vars ärenden hon springer. Iran har i årtionden öppet deklarerat sina folkmordsambitioner. 2015 försäkrade Irans högste ledare att Israel kommer att vara borta inom 25 år och att landet under den tiden inte kommer att ges en lugn stund. Irans krig genom ombud mot Israel – med hjälp av terrormiliser som Hamas och Hizbollah – visar att det inte är tomma ord.

När kriget mellan Iran och USA och Israel tog sin början vaknade plötsligt Greta Thunbergs intresse för vad som händer i landet. I alla fall för en kort stund. De omfattande protesterna i Iran runt och efter årsskiftet brydde sig Thunberg däremot inte om. När 30 000–40 000 protesterande iranier massakrerades av regimens religiösa milis på bara ett par dagar i början av januari visade Thunberg inga tecken på upprördhet.

Ingen människa är fri förrän alla är fria, är visdomsord Thunberg och hennes vänner mer än gärna slänger sig med. Men i så fall tycks de inte betrakta folket i Iran som riktiga människor, för deras frihet är inget som engagerar. Ett land vars styrande hänger homosexuella från lyftkranar, ett land där kvinnor som inte beslöjar sig på det rätta sättet misshandlas till döds, ett land som sprider terror i regionen och runt om i världen, som mördar oppositionella i exil, som anlitar kriminella för att jaga judar, den regimen betraktas som legitim och kan räkna med Thunbergs lojalitet.

Den iranska regimen och Thunberg förenas i hatet mot USA och Israel, Stora Satan och Lilla Satan i mullornas värld. Teherans två främsta hatobjekt är även Thunbergs främsta hatobjekt. Västvärlden med dess liberala demokratier väcker mullornas djupa avsky liksom den väcker Thunbergs avsky.

Något originellt finns inte i Thunbergs revolutionsromantik. Hon låter i grund och botten som så många västerländska, revolutionära socialister låtit i ett sekel eller mer. Kapitalismen ska krossas. Sveriges och Västvärldens välstånd har tillkommit genom “oförrätter som stöld, förstörelse, förtryck, plundring och folkmord”. Thunberg är urtypen för en gudlös, socialistisk agitator av västerländskt snitt som mullorna föraktar och som – om hon varit iranier – per omgående hade spärrats in för att aldrig mer se dagens ljus. Men hon är ett användbart redskap.

Greta Thunberg har för länge sedan lämnat allt vad rimlig och saklig kritik av Israel och den israeliska regeringens politik heter långt bakom sig. Att med alla till buds stående medel – militära, ekonomiska och inte minst politiska – arbeta för att underminera och slutligen krossa den judiska staten, eller “entiteten”, är och har alltid varit Irans mål. Ett mål som Thunberg uppenbarligen delar.

Vigning av samkönade

Flera av mina närmaste och käraste vänner är unga kvinnor som gillar unga kvinnor!

Debatten om prästers problem med att viga samkönade är utomordentligt enfaldig eftersom den gör ett icke-problem till ett spektakulärt problem!

Jag börjar från början:

Om två av mina underbara unga vänner skulle bestämma sig för att gifta sig i kyrkan, skulle de definitivt inte försöka få bli vigda av en präst som inte vill viga dem och det gäller sannolikt för alla samkönade par utom för en liten skara provokativa kommunistfeminister som vill statuera exempel!

Slutsatsen blir att samkönade par som vill gifta sig i kyrkan väljer en präst som kan göra deras stora ögonblick till ett underbart minne.

De samkönade kommunistfeministerna som väljer att gifta sig i kyrkan gör det högst sannolikt enbart för att få visa hur rutten Kyrkan är.

I min närmaste vänkrets finns väldigt många präster
och ingen av dem ser det här som ett problem!









ÄB: Inget tvärstopp för den som inte viger samkönade

Det handlar inte om omvändelseterapi för konservativa. Det säger ärkebiskop Martin Modéus i en intervju om biskoparnas förtydligande, Vägar framåt.


"Vi är så eniga som det står i texten" säger ärkebiskop Martin Modéus om det gemensamma uttalandet. Marcus Gustafsson
Jonatan Sverker
Publicerad 2026-05-05 - 11:38 Senast uppdaterad 2026-05-06 - 08:59



Ärkebiskop Martin Modéus tar emot på kyrkokansliet i Uppsala. Debatten om präster och vigsel av samkönade par har följt kyrkan under decennier, men den har varit särskilt intensiv efter Sveriges Radios rapportering om frågan de senaste månaderna. Debatten föranledde biskopsmötet att göra ett förtydligande, en text som har tolkats på flera olika sätt.

Hur eniga är ni i biskopsmötet om förtydligandet Vägar framåt?

– Vi är så eniga som det står i texten. Allas våra namn står under den, säger ärkebiskop Martin Modéus.

Har det varit heta diskussioner i denna fråga i biskopsmötet?

– Det är alltid heta diskussioner i biskopsmötet. Det är det som biskopsmötet är till för.

Upplever du ett tryck från nomineringsgrupperna?

– Jag tycker att nomineringsgrupper ska trycka på. Det är deras uppgift i en demokratisk folkkyrka. Och i denna fråga har väl alla nomineringsgrupper uttalat sig.

Det ska vara heta diskussioner i biskopsmötet, tycker Martin Modéus. Marcus Gustafsson

När kyrkomötet fattade sitt beslut 2009 betonade gudstjänstutskottet att Svenska kyrkan rymmer olika sätt att se på äktenskapet. Är den idén överspelad nu?

– Gudstjänstutskottet konstaterade 2009 att det då fanns olika uppfattningar. Det har vi också haft sedan dess. Biskopsmötet har gått in i den verkligheten och sagt att vi vill framåt, mot att alla präster viger alla par med glädje och av fri vilja. Att inte viga samkönade par är alltså inte en del av Svenska kyrkans äktenskapssyn; den innebär att äktenskapet är öppet för båda typerna av par.

Hur tänker du om de präster som inte viger samkönade par och som har trott att deras uppfattning ska kunna finnas kvar?

– Vi understryker i vårt uttalande att kyrkan är större än individen. Oavsett egen uppfattning måste man förstå att detta är kyrkans hållning och att det är en äktenskapssyn som man behöver respektera.

Utgör den gruppen av präster ett problem?

– Det förtydligande som biskopsmötet har gjort handlar inte om dem. Det finns ingen som har sagt att de ska drivas bort eller något liknande. Men de måste vara medvetna om det sammanhang de verkar i.

I förtydligandet nämns flera insatser för de prästkandidater som inte vill viga samkönade par, som själavård och tjänstgöring i församlingar med hbtq-arbete. Hur ska man förstå dessa insatser?

– Biskopsmötet sade redan 2022 att vi arbetar för att nå ett läge där alla präster med glädje och av fri vilja viger samkönade par. Här vill vi förtydliga vad vi faktiskt gör, och det är ett antal insatser som kan se olika ut i olika stift.

Ärkebiskopen tror att enighet mår bra av att olikheter får synas. Marcus Gustafsson

Men är tanken att den som inte vill viga samkönade par ska ändra sig?

– Människor är olika. I antagningsprocessen möter vi kandidaten där han eller hon är och samtalar om kandidatens behov. Det kan finnas olika teologiska frågor att bearbeta. Vi försöker stötta och hjälpa kandidater vidare utifrån var de befinner sig, med hjälp av olika verktyg.

Några har beskrivit detta som en omvändelseterapi för konservativa. Håller du med?

– Det stämmer inte. En av punkterna handlar om terapi och själavård, en annan om teologi. Insatserna rör den kristna och mänskliga utvecklingen i stort och är inte ensidigt riktade mot denna fråga.

Tycker du att de som inte viger samkönade par har några legitima argument?

– Man ska alltid lyssna på andras argument och utgå från att den andre själv uppfattar dem som legitima. Själv anser jag att argumenten för att äktenskapet ska vara öppet för både samkönade och olikkönade par väger tyngre.

Finns det brister i människosynen hos de som inte vill viga samkönade par?

– Jag är försiktig med att uttala mig så generellt. Antagningsprocessen är bred och ger kandidater möjlighet att brottas med sig själva och sin kallelse. Den handlar inte om att underkänna eller godkänna – det är ett alltför svartvitt sätt att se på det.

"Man ska alltid lyssna på andras argument och utgå från att den andre själv uppfattar dem som legitima", säger Martin Modéus. Marcus Gustafsson

Är det ett misslyckande om en prästkandidat håller fast vid sin inställning trots insatserna?

– Det är ett för fyrkantigt sätt att uttrycka sig på. Vi försöker stötta kandidaterna att mogna i tro, teologi, liv och medmänsklighet. Det är den vägen vi försöker hjälpa kandidaterna på.

Du stänger alltså inte dörren till prästvigning helt för de kandidater som inte viger samkönade par?

– Nej, och biskopsmötet har inte sagt att dörren är tvärstängd.

Biskopen i Växjö beskrev i en intervju Svenska kyrkan som en av de mest progressiva i världen. Har även de som inte ser sig som progressiva en framtid i Svenska kyrkan?

– Alla är välkomna i Svenska kyrkan, och vi har medlemmar över hela det teologiska fältet. Men när man går in i vigningstjänsten måste man vara medveten om att man är med och bär en kyrka med den tro, bekännelse och lära som präglar Svenska kyrkan. I denna fråga är det tydligt att Svenska kyrkan är en av de mest progressiva kyrkorna i världen.

I evangelietexten i söndags ber Jesus att hans lärjungar ska bevaras i Faderns namn så att de blir ett. Är Svenska kyrkan på väg mot enhet eller splittring?

– Jag är ärkebiskop, inte profet. Men jag tror att enighet mår bra av att olikheter får synas. Låt oss tala om det vi ser på ett respektfullt sätt och hjälpa varandra vidare.

Partiledardebatten

 

SvT-träsktrollen skötte sig nästan den här gången men Kvartofts röda ansiktsfärg avslöjar gång på gång hennes preferenser och Holmbergs arraoganta dumdryghet består.

Birgitta Sparf

estodonprSuiiufm76ig1341 c9110cm6172c1tchflm28f3ti8tc57894m0 ·

NÅGOT OM PARTILEDARDEBATTEN

Jag lyssnade inte så mycket på vad som sades i Agendas stora partiledardebatt igår utan mer på hur det sades, och några saker var nya.

Nooshi Dadgostar fick faktiskt pikar i början av debatten för sitt störiga uppträdande i förra årets debatt, även av programledarna Anders Holmberg och Camilla Kvartoft.

Därför antog hon en ny taktik. I stället för att gapa och skrika började hon hånle. Annars stod hon mest och såg ut som en bekymrad och ledsen myrslok, och inte undra på det - absolut ingen vill vara vän med henne!

Rollen som gapande, skrikande och avbrytande kvinnfolk övertogs istället i år av Amanda Lind, som i många stycken verkade helt desperat och hysterisk. Hon pratade så snabbt och forcerat att jag knappt hann uppfatta vad hon sa. Och jag förstår henne. Det måste kännas hemskt att veta att man är den enda i rummet som till fullo inser allvaret.

Hela planeten Jorden kommer att gå under om några få år på grund av klimatkrisen, så är det bara, och absolut allt kommer att vara Sveriges fel. Om inte vi får ner vår globala andel koldioxidutsläpp på en promille till noll promille nästa mandatperiod är det kört. Finito, morsning och goodbye!

Magdalena Andersson var som alltid stabil, i bemärkelsen lika stabilt vidrig som alltid. Hon och Dadgostar är märkvärdigt lika; hånflinar ständigt, är lika vänsterkorkade och det enda de kan säga är: "Sex tusen kronor mer i skattesänkningar till er själva!".

Elisabeth Thand Ringqvist kan jag inte kommentera alls då det inte framgår vad hon är. Är hon vänster, höger eller mittemellan? Hon är lite av allt samtidigt, blir därför allt och ingenting och är därmed omöjlig att säga något om. Mer än att hon är en nolla.

Ult Kristersson var som vanligt lugn och bra och fick in några rejäla högersvingar på Andersson. Simona Mohamsson är trevlig och vettig, vilket är min ärliga uppfattning. Ebba Busch är superbra, alltid rak och tydlig i debatter och alltid snyggast i studion.

Jimmie Åkesson är den klarast lysande stjärnan av alla partiledare. Det säger jag inte för att vara partisk utan för att det är ett faktum. Han är lugn, sansad, framför sina argument sakligt så att alla (nåja) ska få en chans att förstå. Att han i år dessutom nitade den hysteriska Lind rejält vid ett flertal tillfällen gjorde inte saken sämre.

Programledarna förhöll sig faktiskt opartiska denna gång, så vitt jag kunde se. Vilket får ses som årets sensation i detta sammanhang.

Jag låter Socialdemokraternas stora ledare illustrera debatten. Inte för att jag vill lägga upp en taskig bild på henne, utan för att visa att den här intressanta minen anlade hon under ungefär hälften av debattiden.

Här finns hela sändningen:

https://www.svtplay.se/.../partiledardebatt-med-for--och...