Islam 2.0 i skolan

 

Rektorn får inte stå ensam mot klanen

Publicerad 25 apr 2026

Den svenska debatten har en blind fläck.

Rektorer och lärare lämnas ensamma i kampen mot avgrundsdjupa problem.

På bara några decennier har Sverige blivit ett extremt invandringsland. Här finns en större andel utrikesfödda i befolkningen än vad det någonsin har gjort i USA.

I skoldebatten är det perspektivet i regel osynligt.

När medier rapporterar om olovlig frånvaro handlar det om Svensson-familjer som vill resa till Thailand mitt i terminerna. När ämnet är press mot lärare är udden riktad mot medelklassföräldrar som kräver högre betyg åt barnen.

Det är dock bagateller jämfört med de avgrundsdjupa problem som skolpersonal måste hantera i utsatta områden.

Linnea Lindquist – biträdande rektor på en skola på Järvafältet i Stockholm och fristående kolumnist här på Expressens ledarsida – sätter i en ny bok ljuset på några av dem.

Ett är könsstympning. Lindquist beskriver hur en sprallig lågstadietjej plötsligt börjar gå långsamt och släpigt och får hög frånvaro. Till slut berättar flickan att hon har blivit stympad under sommarlovet.

Ett annat är uppfostringsresor. En pojke visar Lindquist ärren på ryggen efter slag från lärare i hemlandet, dit föräldrarna skickat honom för att han skulle lära sig disciplin.

Ett tredje är hedersförtryck. Lindquist noterar hur en pojke ideligen ingriper när hans lillasyster leker med pojkar under rasten. Till slut förstår hon att pojken bara härmar hur pappan agerar mot tonårsdottern i familjen.

Ytterligare ett är klanernas makt. Lindquist skriver om hur barn är rädda för en elev eftersom de vet att han tillhör en familj med stort inflytande. När hon via pappan försöker få bukt med sonens skräckvälde avsäger han sig vårdnaden för att slippa gå på skolans möten.

Linnea Lindquist utkommer nu med boken ”Vad jag pratar om när jag pratar om skolan”.

När man läser boken slås man av samhällets stora svek mot skolpersonalen. De utgör den första linjen i kampen mot barnaga, radikalisering och islamism. Men de lämnas ofta helt ensamma.

Rektorer i Sverige måste läsa 30 poäng på högskolan om sådant som skoljuridik, styrning och pedagogisk ledning. Men de får på egen hand klura ut hur de ska hitta barn som tvingas tillbaka till hemlandet för att gifta sig. Några nationella rutiner för frånvaroutredningar finns inte.

Linnea Lindquist har mycket kunskap om kulturerna i Afrika och Mellanöstern. Hon har talat med könsstympade kvinnor i Etiopien, träffat fördrivna palestinier på Västbanken och besökt Umayyadmoskén i Damaskus.

Hon hyllas med rätta som en eldsjäl. Arbetet med att identifiera barn som hotas av hedersförtryck och barnäktenskap kan dock inte stå och falla med enskilda arbetsnarkomaner. Det måste fungera även om rektorn vabbar och skolsköterskan är halvtidssjukskriven.

Linnea Lindquist delar i sin bok ut armbågar åt alla håll. Den som vill kan enögt plocka ut sin favoritkäpphäst och rida vidare på den. Under en paneldebatt om boken i veckan lät det på Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg som om könsstympningar vore en följd av det svenska friskolesystemet.

Men det verkligt värdefulla med boken är att Lindquist visar hur komplexa de här frågorna är. Både högern och vänstern har skäl till självrannsakan.

Ja, friskolemarknaden är ett problem. Det ger rektorer ekonomiska incitament att undvika svåra samtal med föräldrarna om heder och normer. Risken finns ju att de flyttar sitt barn till en annan skola.

Fast lagen om anställningsskydd är också ett bekymmer. Förtursreglerna i kommuner gör att skolor i utsatta områden tvingas anställa personer som talar mycket bristfällig svenska och gör det svårare att hålla borta hedersnormer från personalgruppen.

Standardlösningen från vänster – ”mer resurser” – ger Linnea Lindquist heller inte mycket för. Hon menar tvärtom att skolor i utsatta områden badar i pengar. Det är arbetssätt och pedagogik som behöver förändras – inte budgeten.

Politiker hemfaller gärna åt symbolpolitik när det kommer till integration. Men det finns en rad konkreta reformer som skulle hjälpa Linnea Lindquist och hennes kolleger i första linjen.

Inför en specialistutbildning om hedersnormer och kulturkrockar för rektorer, lärare och andra som ska arbeta i utsatta områden.

Ge Centrum för våldsbejakande extremism i uppgift att ge stöd och råd åt skolledare.

Se över lagstiftningen kring otillåten påverkan för att lättare kunna lagföra personer som trakasserar skolledare.

Rektorer får inte stå ensamma mot klaner och islamister.


Ge inte efter för islamisternas drev mot rektor Linnea!

Det kostar på att stå upp mot hedersförtryck och antisemitism. Starka krafter försöker nu få bort ”rektor Linnea” från sitt jobb. De får inte lyckas.

Linnea Lindquist är biträdande rektor på Husbygårdsskolan.

De senaste åren har Linnea Lindquist gjort sig ett namn som en stridbar debattör, inte minst som fristående kolumnist här på Expressens ledarsida.

Mest känd är ”rektor Linnea” för sin idoga opinionsbildning mot avarterna på friskolemarknaden. Men återkommande teman i hennes inlägg är också hedersförtryck och antisemitism.

Det engagemanget har gjort Linnea Lindquist till en måltavla för islamister.

Just nu pågår ett drev med syfte att få henne avsatt från jobbet som biträdande rektor på Husbygårdsskolan i Stockholm. Hon utmålas som rasist och islamofob, bland annat med hänvisning till texter i Expressen.

På lokala sajter, liksom i vänstertidningen ETC, beskrivs det hela som ett spontant upprop av bekymrade föräldrar på skolan.

Vad som inte nämns är att kampanjen underblåses av den ökände islamisten Amanj Aziz i Göteborg och det så kallade Insan – Institutet för samhällsanalys (tidigare Nyans:Muslim) – som han driver.

Under rubriken ”Islamofobi i Husby” kritiseras Linnea Lindquist bland annat för att ha vittnat om sina erfarenheter av rekryteringsförsök till jihadistorganisationer (”en islamofobisk tankefigur”) och för att ha hyllat debattörer som Nalin Baksi och Sakine Madon (”kända islamofober”).

Detta tar Aziz som intäkt för att svensk skola ”infiltrerats av personer som ser ner på muslimska barn”.

Exemplen framstår som absurda. Men Insan har varit lyckosamt med liknande kampanjer förr, vilket skildrats av SvD:s ledarskribent Peter Wennblad.
Politikerna får inte ge efter för islamisternas drev.

I våras var institutet med och drevade mot rektorn för Vivallaskolan i Örebro efter att hon bland annat uttryckt oro över att elever från en nedlagd muslimsk friskola såg ner på barn med annan tro.

Det slutade med att rektorn fann sig tvungen att be om ursäkt. Efteråt jublade Amanj Aziz och beskrev händelsen som en vändpunkt.

Tyvärr är han ingen ensam dåre. Han har goda kontakter – faktiskt också i riksdagens utbildningsutskott.

Där sitter vänsterpartisten Nadja Awad som suppleant. Hon arbetade länge med Amanj Azizs organisation och stod fram till nyligen som ansvarig för Insans Facebooksida. I våras gick också Awad ut offentligt och kritiserade rektorn i Örebro.

Mönstret med kampanjer mot skolledare är inte unikt för Sverige. Såväl i Frankrike som i Storbritannien har islamistiska krafter bedrivit kampanjer mot rektorer.

I Sverige har minst sju muslimska friskolor stängts de senaste åren efter larm om radikalisering och IS-terrorister bland personalen. Kanske är skolstängningarna en förklaring till att islamister nu i stället riktar in sig på misshagliga rektorer i kommunala skolor.

Linnea Lindquist känner ett starkt stöd från sin arbetsgivare – men det vore bra om även politiken stod upp. För med sitt starka engagemang, sin varma humanism och sina djupa pedagogiska kunskaper är hon precis den typen av skolledare som behövs i särskilt utsatta områden.

Särskilt välkommet vore det om Vänsterpartiet tydliggjorde var man står i denna viktiga värderingsstrid.

Politikerna får inte ge efter för islamisternas drev.

FAERIES

Faerie (eller fae) är en arkaisk stavning för älvor eller magiska väsen från europeisk folklore och mytologi. De beskrivs ofta som människoliknande andar med magiska krafter, med rötter i keltisk, germansk och slavisk folktro. Uttrycket förknippas numera ofta med mörkare, äldre myter, medan "fairy" avser modernare sagoväsen.

Ursprung och Betydelse: Begreppet kommer från latinets fatum och refererar till magiska ande-människor. Det kan också syfta på själva "älvornas rike" (Fairyland).

Folklore vs. Modernitet: Äldre folktro skildrar ofta dessa varelser som mer ondskefulla eller "mörka", medan moderna sagor ofta avbildar dem som små, busiga varelser.

Olika typer: Faerie-folket omfattar en rad varelser, inklusive alver, tomtar, gnomer och spriggans.

I Monty Pythons The Holy Grail passerar den mytiske kung Arthur två smutsiga fattiglappar som samlar lera på en åker. Han förkunnar att han är deras kung.

– Kung, hm? Hur blev du kung, då?

Arthur svarar högstämt:

– The Lady of the Lake, klädd i skimrande siden, höjde Excalibur ur vattnets sköte och visade genom gudomlig försyn att jag, Arthur, var ämnad att bära Excalibur. Så blev jag kung.

Lersamlaren:

– Nonsens. Märkliga kvinnor som ligger i dammar och delar ut svärd är ingen legitim grund för ett statsskick. Den högsta styrande makten utgår från ett mandat från massorna, inte från någon löjlig akvatisk ceremoni!

Public Service och vänstern

 

Carl Eos

Kvartals granskning av SVT/SR och SOM-institutet vid Göteborgs universitet är fullständigt magisk. Detta är anledningen till att vi behöver fler och bättre medier.

SOM-institutet har överdrivit förtroendet för SVT/SR genom att medvetet låta kritiska högerväljare vara underrepresenterade.

SVT/SR har vetat om detta men ändå rapporterat okritiskt om sitt höga förtroende.

SVT/SR har slutat rapportera resultat från andra mätningar som är mer negativa för dem.

SVT/SR har betalat SOM-institutet utan att redogöra för det.

Samtiden:
SVT & SR i korruptionsskandal – betalade för sina höga förtroendesiffror
Tina von Schinkel
•
24 april 2026
Ska SVT och SR stänga ner alla politiska program fram till valet? Den frågan bör ställas efter att tidningen Kvartal har avslöjat att SVT och SR har använt sig av undersökningar som visat felaktigt höga siffror när det gäller folkets förtroende för public service. SVT och SR har dessutom känt till felet och betalat för de missvisande undersökningarna åtminstone sedan 2009. Hur mycket de sammanlagt har betalat under åren är okänt, men för det senaste året rör det sig om närmare en halv miljon kronor.

Hur SVT och SR har agerat under de år de vetat om att det framför allt var SD-väljare vars åsikter inte syntes i SOM-institutets förtroendeundersökningar vid Göteborgs universitet är oklart. Det vill säga om bortfallet av dessa väljare var en slump, eller om det skedde på uppdrag av SVT och SR.

Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt vid Uppsala universitet, säger till Kvartal att det är ”korrupt” eftersom public service-bolagen har använt siffrorna som underlag till departement och politiker för att motivera sin finansiering. Genom att visa upp höga förtroendesiffror har public service också kunnat argumentera för ökade anslag – år efter år.

Uppsalaprofessorn Olle Lundin till Kvartal: – Det är vilseledande. Om man dessutom fattar beslut på siffror med skakig grund är det inte säkert att det blir de bästa besluten. Då får man ett beslut som är halvbra. Det är korrupt. Det var en brutal nyhet.

SVT har sedan Kvartals avslöjande lagt upp en förklarande text, dock inte som en nyhet. Där beskriver de SOM-institutet som både ”oberoende” och medger att SVT och SR ”bidrar ekonomiskt till att vissa frågor ställs”. Några siffror redovisas inte. Eftersom public service drivs i stiftelseform undgår de också offentlighetsprincipen som andra statligt finansierade institutioner lyder under.

Att förtroendet för SVT och SR bland SD- och högerväljare är lågt är väl känt hos public service. Förra året låg siffran, enligt det numera inte helt trovärdiga SOM-institutet, på 57 procent. I år är den nere på 47 procent, påstår samma institut. Men vem vet, kanske är den ännu lägre? Den låga siffran förklarade SVT med att det rör sig om personer som ändå inte gillar något som har med staten att göra. De visar samma låga förtroende för institutioner som försvaret, sjukvården och hovet, förklarade SVT:s vd Anne Lagercrantz. Det är en trend sedan 2010, menar SVT:s vd. (Red. anm: SD kom in i riksdagen 2010.)

Vi ska alltså förstå att dessa människor är lågt stående varelser som inte fattar någonting och som det allmänna ändå inte bör ta någon notis av. SVT och SR sätter här normen för vilka åsikter och värderingar som är acceptabla. Faller man utanför denna norm är man irrelevant, enligt SVT och SR:s synsätt.

Lagercrantz uttalande säger en hel del om hur tongångarna går på dessa statligt finansierade redaktioner. Hånfullheten och föraktet mot oliktänkande är slående. Att SVT och SR dessutom betalar för att sudda bort dessa människor från offentliga förtroendeundersökningar är absurt och skrämmande. De försöker helt enkelt radera bort verkligheten, inte för allmänhetens bästa utan för sitt eget. Bara det i sig ger goda grunder för att ifrågasätta SVT och SR:s existens. Var detta droppen? Är det dags att avsluta statens roll att driva tv och radio?

Och om de nu är så bra som de själva påstår borde de kunna privatfinansieras. Med så högt förtroende som de påstår sig ha borde många vara villiga att betala frivilligt för deras program. Eller?

SVT visste att de ljög
Kvartal har avslöjat att SOM-insitutet har överdrivit allmänhetens förtroende för SVT och SR. Dessutom menar de att SVT har vetat om detta men ändå fortsatt att rapportera de felaktiga siffrorna. Slutligen har de också valt att sluta rapportera Medieakademins siffror som är mer negativa för SVT. Något är ruttet i denna historia.

SOM-undersökningarna vid Göteborgs universitet har under lång tid haft problem med representativiteten. Vissa grupper, särskilt SD väljare, svarar i lägre grad och vägs inte upp på ett sätt som fullt ut kompenserar för bortfallet. Resultatet blir en systematisk snedvridning. När dessa siffror sedan används för att slå fast att förtroendet för Sveriges Television och Sveriges Radio är mycket högt skapas en bild som inte är sann.

Problemet förvärras av att detta inte varit okänt. Tvärtom pekar kritiken på att både redaktioner och ansvariga känt till bristerna men ändå fortsatt att presentera resultaten som robusta mått på allmänhetens förtroende. Här går man från slarv till något mer allvarligt. Man använder osäkra siffror för att stärka sin egen legitimitet.

Public service har ett särskilt uppdrag. Deras trovärdighet vilar på att de uppfattas som sakliga, transparenta och självkritiska. När de i stället framstår som beroende av en mätning som gynnar den egna bilden uppstår en förtroendeklyfta. Den klyftan är redan tydlig på högerkanten men riskerar nu att fördjupas ytterligare.

För många väljare som länge misstänkt att institutioner inte är neutrala blir detta ett konkret bevis. Det handlar inte längre om en känsla utan om ett mönster. Man ser hur statistik används selektivt hur kritik tonas ned och hur en positiv självbild reproduceras trots kända brister. Detta är exakt det som undergräver tillit. Högerväljarna gör ju rätt i att inte lita på institutionerna.

Förtroende kräver inte perfektion men det kräver hederlighet. Om man vet att ett underlag är skevt måste det sägas öppet och tydligt. Om man inte gör det signalerar man att slutsatsen är viktigare än sanningen. Och när den signalen väl nått fram är skadan svår att reparera.

Konsekvensen är att inte bara en undersökning ifrågasätts utan hela systemet SOM-institutet förlorar i auktoritet. Public service förlorar i trovärdighet. Och i förlängningen försvagas tilliten till samhällsinstitutioner i stort.

Detta är inte bara ett metodproblem. Det är ett legitimitetsproblem. Och det är ett problem som nu riskerar att cementera den bild som många redan har att de institutioner som ska stå över politiken i själva verket inte gör det.

Islam och mänskliga rättigheter

Kvinnokraft 4.0

Kairodeklarationen, som antogs av den Islamiska konferensen (OIC) 1990, beskriver de värderingar som ligger till grund för de islamska lagarna och normerna. Deklarationen framhåller att mänskliga rättigheter och friheter ska tolkas genom ett islamiskt perspektiv, där Sharialagar och islamiska värderingar står i centrum. Den betonar också att vissa rättigheter, särskilt vad gäller kvinnor och familj, måste ses i ljuset av islamiska traditioner och läror.

På så sätt fungerar Kairodeklarationen som en vägledning för hur islamiska samhällen och länder tolkar och tillämpar internationella människorättsdokument, med utgångspunkt i de specifika värderingar som islamska lagar förmedlar.

Mänskliga rättigheter är ett fundamentalt område som berör alla individer oavsett nationalitet, religion eller kön. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 fastställer universella principer om individens frihet och jämlikhet. I kontrast till detta har Kairodeklarationen, som representerar de islamiska ländernas gemensamma syn på mänskliga rättigheter, en annan grundsyn som tillämpar islamiska värderingar och sharialagar som överordnade dessa principer.

Detta skapar en konflikt, särskilt i frågor om kvinnors rättigheter, yttrandefrihet och minoriteters skydd. I detta kapitel undersöks Kairodeklarationens innehåll, dess implementering i praktiken i olika länder och de globala konsekvenserna av dess inflytande. Vi ser också på de pågående debatterna om hur dessa deklarationer påverkar länder som Sverige, där universella mänskliga rättigheter är grundpelare för lagstiftning och samhällsstruktur.


Kairodeklarationen

Islamska värderingar bygger på sharialagar, som hämtar sitt material från Koranen, Haditherna och Sunna. Kairodeklarationen, antagen 1990 av medlemsländer i Organisationen för Islamiskt Samarbete (OIC), definierar mänskliga rättigheter enligt islamska principer. Den fastslår att alla rättigheter är underställda sharialagar, vilket innebär att grundläggande friheter som yttrandefrihet och jämställdhet kan begränsas om de anses strida mot islamiska normer.

Kairodeklarationen kontra FN:s människorättsdeklaration

Till skillnad från FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (1948), som bygger på universella principer om individens frihet och jämlikhet oavsett kön, religion eller etnicitet, utgår Kairodeklarationen från en teokratisk rättssyn där sharialagar styr tolkningen av rättigheter.

Exempel på artiklar i Kairodeklarationen som strider mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter

Artikel 22(a): "Alla ska ha rätt att fritt uttrycka sin åsikt, såvida den inte strider mot sharialagarnas principer."

Artikel 24: "Alla rättigheter och friheter som föreskrivs i denna deklaration är underställda de islamiska sharialagarna."

Artikel 25: "De islamiska sharialagarna är den enda referenskällan för förklaring eller förtydligande av någon av artiklarna i denna deklaration."

Detta innebär att yttrandefrihet, religionsfrihet och kvinnors rättigheter kan begränsas om de står i konflikt med islamiska lagar, vilket skiljer sig från FN:s deklaration där dessa rättigheter är ovillkorliga.

Konsekvenser och betydelse

Skillnaderna mellan de två deklarationerna speglar grundläggande skillnader i synen på mänskliga rättigheter. FN:s deklaration är sekulär och bygger på individens frihet, medan Kairodeklarationen utgår från en religiös rättsordning där islamiska lagar har företräde. I ett internationellt sammanhang innebär detta att medlemsländer i OIC kan hänvisa till Kairodeklarationen som en alternativ syn på mänskliga rättigheter, vilket kan påverka globala förhandlingar om fri- och rättigheter, inklusive kvinnors och minoriteters ställning.

Kairodeklarationen och dess globala konsekvenser

Kairodeklarationen, som antogs av medlemmarna i Organisationen för Islamiskt Samarbete (OIC) 1990, har haft en betydande inverkan på hur mänskliga rättigheter tolkas och tillämpas i flera delar av världen. Medan FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna fastställer universella rättigheter för alla människor, oavsett kön, etnicitet eller religion, har Kairodeklarationen avvikande ståndpunkter, särskilt i frågor som rör kvinnors rättigheter, yttrandefrihet och religiösa minoriteter. Nedan följer en fördjupning om några av de mest påtagliga effekterna av Kairodeklarationen.

Sharialagar i praktiken: Saudiarabien, Iran och Pakistan

Saudiarabien är ett av de länder som tillämpar sharialagar direkt, och därmed begränsas kvinnors rättigheter på flera områden. Kvinnor får inte resa utan en manlig förmyndare, och deras rörelsefrihet, tillgång till utbildning och arbetsmarknad är starkt begränsad. Yttrandefriheten är också starkt begränsad, och kritik mot regeringen eller religiösa auktoriteter kan leda till fängelsestraff eller ännu värre.

Iran, som också styrs enligt sharialagar, har länge varit en kritiserad aktör när det gäller kvinnors rättigheter. Här gäller strikta klädkoder, och kvinnor kan fängslas för att inte bära den obligatoriska hijaben. Dessutom är det vanligt att oppositionella röster, särskilt bland kvinnorättsaktivister, tystas genom arresteringar och fängelsestraff.

Pakistan har också hävdat att vissa av sina hädelselagar är i linje med Kairodeklarationen. Dessa lagar kan leda till allvarliga konsekvenser för dem som anklagas för blasfemi, och många har dödats eller fängslats efter att ha anklagats för att ha kränkt religionen. I vissa fall har anklagelser om blasfemi utnyttjats för att tysta oppositionella eller religiösa minoriteter.

OIC och yttrandefrihet: Försök att kriminalisera religionskritik

​Organisation of Islamic Cooperation (OIC) har under flera år försökt driva igenom FN-resolutioner för att bekämpa "förtal av religioner", vilket av kritiker har betraktats som försök att kriminalisera religionskritik. Ett av de största problemen med denna typ av lagstiftning är att den kan användas för att tysta dissidenter, människorättsaktivister och andra som talar ut om orättvisor i samhällen där religionen har en dominerande politisk roll.

Mellan 1999 och 2010 antogs flera sådana icke-bindande resolutioner av FN:s generalförsamling och människorättsråd.

Den 24 mars 2011 antog FN:s människorättsråd enhälligt Resolution 16/18, som fokuserade på att bekämpa intolerans, negativa stereotyper och stigmatisering baserat på religion eller tro. Denna resolution betonade skyddet av individer snarare än religioner och uppmanade medlemsstater att främja religiös tolerans och skydda religionsfriheten.

Sverige 3 februari 2025 döms en person för hets mot folkgrupp på grund av Koranbränningar och uttalanden om religionen islam. Den andre som också deltagit mördades dagen innan domen skulle meddelas.

Sharialagar i Europa: En växande debatt

I Europa har frågan om religiösa lagar, särskilt sharialagar, blivit en allt viktigare debatt, särskilt i länder med stora muslimska minoriteter. Diskussionen handlar om hur dessa lagar påverkar rättssystem och samhällsnormer, särskilt i frågor om kvinnors rättigheter, familjerätt och yttrandefrihet.

I Storbritannien och Tyskland har det rapporterats om förekomsten av shariadomstolar, vilket har väckt debatt om parallella rättssystem och deras inverkan på samhällsnormer och rättigheter. Tre artiklar beskriver hur de som lever inom sharias rättssystem kräver att få ha egna lagar i stater som inte har sharia, jämför om en svensk, tysk eller engelsman hade krävt detsamma i Iran, Irak, Pakistans eller Saudiarabien?

1. "85 shariadomstolar i Storbritannien"

Denna artikel från Världen idag 2009 rapporterar att det finns minst 85 shariadomstolar verksamma i Storbritannien. Dessa domstolar hanterar bland annat äktenskapsfrågor och arvstvister enligt islamisk rätt.

2. "Storbritannien granskar shariadomstolar"

Enligt en artikel i Dagen 2016 har Storbritannien inlett en oberoende granskning av informella domstolar där sharialagar används, med fokus på eventuell diskriminering av kvinnor.

3. "Muslimska domstolar på frammarsch i väst"

Denna debattartikel i Göteborgs-Posten 2023, diskuterar hur shariadomstolar blivit vanligare i västvärlden, särskilt i Storbritannien där det finns ett 90-tal sådana domstolar som fattar beslut i familjerättsliga frågor.

Dessa artiklar ger en inblick i hur shariadomstolar fungerar i Europa och de pågående diskussionerna kring deras roll i samhället.

Kvinnors rättigheter är en central punkt i denna debatt. I flera europeiska länder, såsom Storbritannien och Frankrike, har det funnits diskussioner om användningen av sharialagar för att lösa familjerättsliga tvister. Kritiker menar att detta kan leda till diskriminering av kvinnor och att sharialagar står i konflikt med europeiska principer om jämställdhet.

Familjerätt: I vissa europeiska länder har domstolar tillåtit parallella rättssystem där sharialagar tillämpas i familjerättsliga ärenden, vilket kan innebära att kvinnor får mindre rättigheter än män i frågor som skilsmässa och föräldraförmåga.

Hur bör Sverige bemöta argumentet om "kulturella tolkningar" av mänskliga rättigheter?

Sverige, liksom andra västerländska demokratier, har förbundit sig att skydda de universella rättigheterna som fastställs i FN:s människorättsdeklaration (ett annat ord för "FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna"). När det gäller frågor om "kulturella tolkningar" av dessa rättigheter ställs ofta den svenska modellen av individens rättigheter mot andra länders tolkningar, där religiösa eller kulturella värderingar kan påverka hur rättigheterna tillämpas.

Utmaningarna för Sverige: Hur ska Sverige hantera argumenten om att mänskliga rättigheter inte är universella utan beroende av kultur eller religion? Kan Sverige, som har ett starkt sekulärt rättssystem, tillåta religiösa lagar att påverka rättsliga beslut inom vissa grupper utan att undergräva sina egna grundläggande värderingar om jämställdhet och individens frihet?

Sveriges ansvar: Sverige bör stå fast vid sina åtaganden för mänskliga rättigheter och arbeta för att säkerställa att alla som lever i Sverige respekterar dessa principer. Samtidigt behöver landet ha tydliga riktlinjer och krav att personer från andra kulturer förstår och väljer att leva efter svenska lagar oavsett religiös eller kulturell bakgrund.

Islamsk hederskultur

Heder är en central del av den islamska identiteten och avgörande för acceptans inom både släkt och församling. Denna aspekt är svår att förstå och acceptera för dem som är vana vid västerländska värderingar, eftersom det för många som följer islams läror är en grundläggande princip att leva enligt dessa normer, även när de bosätter sig i västerländska samhällen.

Två begrepp är särskilt viktiga i detta sammanhang:

Írd: Relaterat till kvinnans oskuld, som anses vara ouppnåelig om den en gång har förlorats. Detta leder till strikt familjekontroll, där exempelvis flickor övervakas av sina bröder och inte får vara ensamma med en fästman.

Sharaf: En mer allmän heder som kan återvinnas, vilket exempelvis kan ske genom reaktioner på det som uppfattas som hädelse, som i fallet med Muhammedkarikatyrerna, där starka reaktioner som upplopp och bilbränder blev följden.

Heder fungerar som en grund för etik i många samhällen där islamska shariatraditioner dominerar. Reaktioner på upplevd hädelse eller kritik, särskilt kring västerländska värderingar som yttrandefrihet, är ofta starka.

För de som följer islams läror och vill försvara dessa hedersprinciper kan det innebära ett avståndstagande från västerländska normer och en vägran att anpassa sig till lokala lagar, till exempel genom att bära hijab eller niqab. Detta kan resultera i social segregering och, i vissa fall, radikalisering, särskilt i kontexter som muslimska friskolor där traditionerna kan förstärkas.


Källor

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (1948) Fastställer universella rättigheter som gäller för alla människor, oavsett religion eller kön.

Kairodeklarationen om de mänskliga rättigheterna i Islam (1990) Islamisk version av mänskliga rättigheter där alla friheter är underställda sharia. Betonar kollektiva rättigheter och religiös lag.

GP Debatt Europarådet (2019) – Konstaterar att Kairodeklarationen och sharia är oförenliga med den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, särskilt i frågor om yttrandefrihet och jämställdhet.

Organisationen för Islamiskt Samarbete (OIC) Internationellt samarbete mellan 57 muslimska länder som stöder Kairodeklarationen och anser att islamiska rättsprinciper bör styra mänskliga rättigheter.

Pew Research Center (2013) Visar att en majoritet av muslimer globalt stödjer sharialagar som rättslig grund, med variation mellan olika regioner.

Fängelse för trettonåringar

 

GRUNDLAGARNA

 Konstitutionen

• 
  Vanlig lag får aldrig strida mot grundlag.
• För att ändra en grundlag krävs två likalydande riksdagsbeslut med ett allmänt val mellan besluten.
• Skyddar demokratin och förhindrar maktmissbruk.

Holy Trump

WP-article

Trump post appearing to depict him as Jesus removed amid backlash

Before the post was deleted, evangelical and Catholic allies called the image blasphemous in a rare public break from a base that has largely stood by Trump.

President Donald Trump posted to Truth Social on Sunday what appeared to be an AI-generated image depicting him as Jesus. (RealDonaldTrump/Truth Social)

President Donald Trump’s posting of an image that appeared to depict him as Jesus drew rare criticism from the religious right, prompting allegations of blasphemy and calls for him to take down the post before it was deleted.

Shortly after posting a screed against Pope Leo XIV on Sunday night as he returned to Washington from Florida, Trump shared an image that appeared to be AI-generated in the style of a painting, depicting him in a long white robe with a red cloak draped around his shoulders. In one hand was an orb glowing with light; Trump’s other hand rested on the forehead of a man in what resembled a hospital bed — light beaming from the man’s head as Trump appeared to pray for his healing. Patriotic symbols including an eagle, fireworks and the Statue of Liberty filled the frame.

Unlike the post criticizing Leo, whom Trump later said he didn’t like and is too “liberal,” the image evoking Jesus drew swift criticism from some evangelical Christians and conservative Catholics who have otherwise expressed near constant support for Trump’s decisions.

Christians reacted to President Trump's since-deleted social media post that appeared to portray him as Jesus. (Video: Anna Liss-Roy/The Washington Post)

“I don’t know if the President thought he was being funny or if he is under the influence of some substance or what possible explanation he could have for this OUTRAGEOUS blasphemy,” wrote Megan Basham, a prominent conservative Protestant Christian writer and commentator. “But he needs to take this down immediately and ask for forgiveness from the American people and then from God.”

The White House did not immediately respond to a request for comment about Trump’s intent in posting the image. Following the backlash and after appearing on the president’s Truth Social account for more than 12 hours, the image was deleted.

Asked about the post Monday afternoon, Trump said he posted it.

“I thought it was me as a doctor, and had to do with Red Cross, as a Red Cross worker, which we support,” Trump said. In the photo, Trump’s clothing is reminiscent of clothing worn in Jesus’ time and does not appear to be an outfit a modern doctor would wear. There is no reference in the photo to the Red Cross.

“It’s supposed to be me as a doctor, making people better,” Trump continued. “And I do make people better. I make people a lot better.”

Trump said “only the fake news” could suggest he was depicting himself as Jesus, ignoring the criticism he received from his own religious supporters.

The president last year posted an image of him as pope that appeared to be AI-generated.

One administration official, speaking on the condition of anonymity to criticize the president’s post, predicted that conservative Christian outrage would dissipate in a matter of days as it often has. But the official said it was going too far for Trump to post such an image of himself, even though some of his most loyal MAGA supporters have cast him in quasi-messianic terms.

“Other people at these Trump rallies do it for him, but when you do it yourself, … it’s sacrilegious at best,” the official said.

In the Christian faith, blasphemy — speech or actions showing lack of reverence or outright disrespect to God — is a sin. Trump, who identifies as a Christian but does not claim to regularly pray, read the Bible or attend church, has enormous support from conservative Christians.

Others like Basham publicly condemned the post. Isabel Brown, a Catholic podcaster with the Daily Wire outlet and a conservative influencer allied with the Trump White House, spoke out against it.

“This post is, frankly, disgusting and unacceptable, but also a profound misreading of the American people experiencing a true and beautiful revival of faith in Christ in the midst of our broken culture,” Brown wrote.

Michael Knowles, another conservative Catholic podcaster aligned with Trump, said online it “behooves the President both spiritually and politically to delete the picture, no matter the intent.”

Riley Gaines, a conservative podcaster, former collegiate swimmer and prominent critic of transgender participation in women’s sports who spoke at Trump rallies and was recently a guest at the White House, also criticized the post. “I cannot understand why he’d post this. Is he looking for a response? Does he actually think this? Either way, two things are true,” Gaines wrote on X, continuing to say that “a little humility would serve him well” and “God shall not be mocked” — a reference to scripture.

The image and the subsequent reaction echoed a Truth Social post Trump ultimately deleted earlier this year, a video that at the end briefly showed Barack and Michelle Obama depicted as apes. The post was deleted after roughly 12 hours, but not before the White House press secretary dismissed criticism and urged the news media to “stop the fake outrage.”

The latest post was taken down during a scheduled meeting of Trump’s Religious Liberty Commission, which was set to feature several high-profile, Trump-appointed Christian leaders. They include Paula White-Cain, Trump’s spiritual adviser, the Rev. Franklin Graham, Bishop Robert Barron and Cardinal Timothy Dolan. Trump formed the commission last year by executive order to advise the White House Faith Office.

TACO

TrumpAlwaysChickenOut

Att lösa konflikter med krig är vidrigt eftersom det mest dödar oskyldiga och mycket sällan konfliktskaparna.

Därför är det bra att Trump är en tom tunna.

Däremot är det obra att Trump med sitt primitiva språkbruk avslöjar en skrämmmande låg bildning.

Skrämmande för att stollen är världens mäktigaste person.

Skrämmande för att stollen har hotat med utrotning av den persiska civilisationens artefakter.

Skrämmande för att stollen håller på att öppna Pandoras ask!

Trumps galna drag är en present till Kina

Donald Trumps förmåga till självsabotage är episkt. Han är som en stjärnforward i världens bästa fotbollslag som plötsligt slår ner sin egen målvakt.

Är Donald Trump rysk agent? Det tror nog få på fullaste allvar. Men om man systematiskt satsade pengar på att Trump skulle agera som om han vore rysk agent, hamnade man troligen på plus.

Presidentens senaste vänskapsgest består i att han lättade på sanktionerna mot att köpa rysk olja, på grund av det stängda Hormuzsundet. Detta i ett läge då den hackande ryska ekonomin började bli ett hot mot krigsinsatsen i Ukraina.

Fredsmäkleriet mellan Ryssland och Ukraina har mest gått ut på att drämma Kremls talepunkter i förhandlingsbordet. Det indragna amerikanska vapenstödet till Ukraina skvallrar också om var USA:s lojalitet ligger.

Ytterligare en väntjänst, och en vämjelig sådan, är att vicepresident JD Vance just nu är i Ungern för att stödja Viktor Orbán – Rysslands man i EU – inför valet nästa helg.

Och skulle någon tvivla på russofilin inom Trumpadministrationen är det bara att titta i den nya nationella säkerhetsstrategin från i december. Där klassas inte Ryssland längre som motståndare; i stället framhålls vikten av att uppnå ”strategisk stabilitet” med landet.

Men Ryssland är inte den enda stormakt som har vunnit på Trumps presidentskap. Samma sak gäller Kina, om än mer indirekt. Peking har tjänat på Trumps inkompetens.

Paralleller dras till det brittiska imperiets sista akt.
Presidentens aggressiva tjat om America First och hans kaotiska tullpolitik fick omvärlden att dra öronen åt sig på ett tidigt stadium. I Europas huvudstäder insåg man faran av att vara beroende av en enda handelspartner. Visserligen en så kallad allierad partner, men en som numera dryper av förakt för Europa och avsky för Nato.

Allt detta tjänar Kina på. Man får mer handel, framstår som stabil och ser Nato rämna. Kanon, eftersom Peking ser organisationen som en amerikansk maktresurs. Av det enkla skälet att den är det.

Som om inte detta vore tillräckligt festligt har Kina fått presenten ”kriget i Iran”.

Tidskriften The Economist har talat med diplomater, rådgivare och experter i Kina. Den generella inställningen är att kriget är ett allvarligt misstag av USA – och ett tecken på landets nedgång som supermakt. Tolkningen är att amerikanerna utåtagerar i frustration över att de känner sina krafter ebba ut.

Paralleller dras till det brittiska imperiets sista akt, då dess formidabla krigsmakt stod i kontrast till en tilltagande brist på mål och mening.

Man ska vara försiktig med eleganta historiska paralleller, men det finns ännu mer som går Kinas väg. Om den krigsutlösta olje- och gaskrisen blir betydande lär många länder inse att ett farväl till fossil energi är mer än bra klimatpolitik, nämligen klok säkerhetspolitik. Och vem är giganten inom grön teknologi? Kina.

I bästa fall är Donald Trump en amerikansk anomali som snart blir en lame duck. I värsta fall kan hans ”America First”-attityd utvecklas till ett katastrofalt misstag som makes China and Russia great again.


Trump skulle inte släppas fram i Ring P1

Om man har suttit med hjärtat i halsgropen sedan Trump anföll Iran har man gott omdöme.

Man måste ju ta Donald Trump på blodigt allvar. Han är världens mäktigaste man med en oöverträffad krigsmakt och kärnvapenkoder på fickan.

Samtidigt är han så förryckt och svamlande att han inte skulle släppas fram i Ring P1.

Det gör världen mycket surrealistisk och ytterst skrämmande.

USA anföll Iran och den vedervärdige Ali Khamenei förpassades till historien, till miljontals iraniers obeskrivliga glädje. Men vad var steg två? Ingen visste. Och tolv dagar senare vet fortfarande ingen vad USA:s mål är. Allra minst Donald Trump, får man en känsla av.

Buden från presidenten har varit många och motstridiga. Första dagen uppmanade Trump, demokratikämpen, det iranska folket att resa sig. Kort därefter förklarade Trump, despoten, han att det är han som ska välja nästa ledare.

Till en början var målet att slå ut Irans kärnvapenkapacitet, sedan att slå ut all militär förmåga, sedan att få mullorna att kapitulera ovillkorligt. Fast vad Trump menade med det visste han inte riktigt.

Den sammanbitne Marco Rubio försökte bringa klarhet vid en pressträff: Målen är att slå ut hela missilsystemet samt den iranska flottan. Men när Trump höll presskonferens strax därpå, sade han att missilsystemet och flottan redan var tillintetgjorda.

Om man sätter upp konkreta mål kan man sedan sätta p när målen är uppnådda (eller när man med viss rätt kan påstå att de är uppnådda). Men Donald Trump tycker nog inte att han behöver någon exit-strategi.

Likt en mytoman med storhetsvansinne kan han ju alltid ljuga sig ur obehagligheter. A piece of cake, eftersom han är helt obesvärad av att hans lögner inte hänger ihop och är lätta att avslöja.

Ibland kan ledare som inte ”övertänker” alltför mycket lösa problem som mer analytiska och försiktiga aktörer undviker.

På den centrala frågan om hur länge kriget kan tänkas pågå har presidentens svar förstås också skiftat sorglöst, från ”det kan ta tre-fyra veckor” till ”det är i princip redan över” till ”man vet aldrig när det är över”.

Under ett rally i Kentucky i onsdags sade han: ”Vi vann. Kriget var över på en timme.”

Okidoki.

Trump tycker också om att säga att ”Kriget tar slut när jag säger att det tar slut!” Risken för att han har satt i gång krafter som han inte kan kontrollera har knappast föresvävat honom.

Och blir det så, är det ju någon annans fel.

Trump är en odisciplinerad narcissist som omger sig med amatörer och/eller underdåniga smickrare som inte vill regna på presidentens fantasiparad. Vilket kan förklara varför Vita huset inte tycks ha kalkylerat med komplikationer, som att Iran skulle proppa igen Hormuzsundet och utnyttja Trumps rädsla för ledsna börser.

Ibland kan ledare som inte ”övertänker” alltför mycket lösa problem som mer analytiska och försiktiga aktörer undviker. På gott och på ont.

I bästa fall lyckas USA slå sönder Irans kärnvapenförmåga och försvaga dess krigsmakt så pass att landet upphör att vara ett hot, i när och fjärran. Och förhoppningsvis leder attackerna mot den vidriga regimens ledarskikt till ett regimskifte som ger det iranska folket frihet och ett bättre liv.

Man måste hoppas. Men med Trumps galenskaper kan det här kriget sluta hursomhelst.

SvT – fördumningsmediet

 

SVT:s felprioritering är ett hån mot skattebetalarna

SVT skär ned på samhällsbevakningen samtidigt som man fortsätter producera dyr men lättviktig underhållning. Politiken måste bli tydligare kring vad Public service uppdrag ska vara.

SVT har aviserat att de lägger ned ett stort antal TV-program. I besparingspaketet som vd:n Anne Lagercrantz presenterade i måndags ingick program av varierande kaliber, såsom pensionärsdejtingen i Hotell Romantik och Carina Bergfeldts talkshow. Men även nyhetssidan drabbas, när Agenda och Aktuellt får sina redaktioner sammanslagna, med färre tjänster som följd.

Draget skaver. För samtidigt som samhällsprogrammen får spara in, blir rena underhållningsprogram som Gift vid första ögonkastet, Therese i kassan, Leif och Billy och Dolph and the Lundgrens kvar i tablån.

Det är en märklig prioritering. Public services existens motiveras ofta med att det är en garant för granskande, opartisk journalistik. Argumentet är att utan kommersiella intressen i bakgrunden, ska makten kunna ställas till svars på ett sakligt och opartiskt sätt.

Men, för att citera en återkommande filmfavorit i statstelevisionen – voffor gör di på detta viset? För att besvara den frågan måste vi gå tillbaka till januari, då TV4 lämnade marknätets sändningar. Detta innebar att hela kostnaden för kablarna lämpades över på SVT – en årlig kostnadsökning med nästan 200 miljoner kronor.

SVT:s ledning har sedan dess bett regeringen om mer pengar. Finansdepartementet har hittills inte hörsammat vädjan. Men det kan ändras. En rimlig invändning från SVT är att bolagets uppdrag fortfarande innefattar att tillhandahålla ett brett utbud av olika sorters program.

Det vore därför klokt om politikerna kunde sätta sig ner för att fundera på vad uppdraget egentligen ska vara. För grundproblemet är detta: En genomsnittlig löntagare betalar ungefär en tusenlapp om året för en streamingtjänst som han eller hon inte kan välja bort. Den som argumenterar för public service är skyldig att motivera varför hårt arbetande människor ska tvingas till det. Det gör sig lättare om det är maktkritik man ägnar sig åt, snarare än dejtingprogram och realityserier.

Vill man kolla på sport kan man betala för Viaplay, TV4 eller någon annan av de tjänster som erbjuder det. Samma gäller för alla de filmer och TV-serier som tillhandahålls på SVT Play, trots att de redan finns att tillgå på kommersiella streamingtjänster. Principen borde vara enkel: Den som vill titta på en viss underhållning kan gott betala för det utan att tvinga andra att göra samma sak. Det är dessutom olämpligt att ett statligt, skattefinansierat bolag som SVT konkurrerar med företag som inte har skattebetalarnas miljarder att falla tillbaka på.

I nuläget får SVT gärna skära ned på rätt ställen. Skattebetalarna ska inte behöva stå för den extra kostnad som kommer av situationen med marknätet. Men därefter är det dags att ta tag i public services uppdrag.

Politikerna är skyldiga att svara på frågan om hårt arbetande människor verkligen ska tvingas betala för en realityserie med Dolph Lundgren.

Anne Ramberg

Mujahedins egen symbol för sina ideal

Anne Rambergs sektstöd borde inte förvåna

LedareAtt Anne Ramberg stödjer sekten Folkets Mujahedin går i linje med hennes livslånga engagemang för ”den rätta saken”. Fallet Ramberg säger också något om sekttendenser inom det svenska etablissemanget.

Advokatsamfundets tidigare ordförande, Anne Ramberg, har hamnat i blåsväder. Detta sedan Sofie Löwenmark från granskningssajten Doku i Expressen uppmärksammat Rambergs återkommande samröre med Folkets Mujahedin (MEK) – en exiliransk organisation med en säregen ideologi av revolutionär marxism, feminism och islamism.

Folkets Mujahedin har tidigare genomfört attentat och var terrorklassade av både USA och EU fram till för drygt ett decennium sedan. MEK har dock ändrat strategi och har aktivt tvättat sitt rykte, bland annat genom att framhäva kvinnors rättigheter i Iran och anordna konferenser med dignitärer i Europa. Det var också så Anne Ramberg blev indragen i organisationens verksamhet.

Folkets Mujahedin är dock ingen vanlig frihetsrörelse eller människorättsorganisation. De påminner mer om en sekt med en stark personkult kring ledaren Maryam Rajavi. MEK har sedan 2013 läger i Albanien där medlemmarna hålls isolerade. Vittnesmål talar om övergrepp, barn som förs bort och att ledarna håller sina medlemmar i järnhård disciplin. Gruppens feminism handlar i praktiken om att både kvinnor och män fullständigt ska underkasta sig sektens regler och mål i stället för att ägna sig åt familjeliv.

Allt detta är välkänt. Att Anne Ramberg, som idag är ordförande för Uppsala universitets styrelse, låtit sig dras in i ett sådant sammanhang kan tyckas både apart och omdömeslöst. Men så konstigt är det inte, snarare följdriktigt. Ramberg har alltid haft en tendens att se världen i svartvita termer. Engagemang för den ”rätta saken” har byggt hennes karriär, inte sinne för nyanser.

Ramberg har hela sitt yrkesliv varit en stridbar förkämpe för det hon trott på. Hon har engagerat sig för jämställdhet, bland annat genom att grunda nätverket Hilda för kvinnliga jurister. Hon har suttit med i mängder av statliga utredningar och nämnder och varit en närmast en militant motståndare mot att ge staten utökade befogenheter i rättsfrågor. Hon har propagerat för en väldigt generös flyktingpolitik och varit en mycket hård kritiker av Sverigedemokraterna – så hård att hon 2012 föreslog att SD inte skulle få tillsätta nämndemän i domstolarna.

För denna hängivenhet har Ramberg hyllats – och belönats rikligt med uppdrag, priser och medaljer. De kritiska rösterna har främst funnits bland SD-sympatisörer utan makt.

Svensk offentlighet, inte minst den mediala, har haft en fäbless för den enkla uppdelningen av världen i ont och gott. Men i verkligheten har Rambergs engagemang för ”den goda saken” sällan lett till odelat goda resultat. Hade Polisen haft de verktyg för övervakning och förebyggande av brott som den fått den senaste mandatperioden hade många skjutningar och sprängningar kunnat förhindrats och gängkriminaliteten inte vuxit sig lika stark som den gjorde. Hade Sverige fört en mer återhållsam invandringspolitik hade de socioekonomiska problemen i samhället varit betydligt mer hanterliga.

Inte ens Rambergs jämställdhetsengagemang kan beskrivas som någon enkel succé om man menar att kön inte ska spela någon roll för yrkesval, vilket man förstås kan diskutera realismen i. I dag är i varje fall kvinnor i växande majoritet på juristutbildningarna, liksom bland åklagare och domare. Utmaningen handlar snarare om att få fler män att bli exempelvis åklagare där kvinnorna dominerar totalt.

Att Ramberg till sist snubblat på sin egen godhetsiver genom att alliera sig med en på ytan feministisk iransk sekt är egentligen inte så konstigt som det kan låta. Sekterismens kärna är trots allt tron på den goda saken.

Det här betyder inte att man kan förkasta allt Ramberg ägnat sig åt under sin snart halvsekellånga karriär. För problemet är inte att Ramberg varit stridbar. Sverige behöver snarast fler stridbara individer och färre likriktade institutioner. Problemet är hur Rambergs positioner så ensidigt och okritiskt hyllats och belönats av det svenska etablissemanget. Ett engagemang som upphöjts så länge det varit för rätt åsikter.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson och SD-ledamoten Patrick Reslow kräver nu att Ramberg fråntas sina statliga uppdrag (AB 6/4). Reaktionen är kanske förståelig mot bakgrund av att Ramberg och hennes gelikar knappast visat någon tolerans mot meningsmotståndare som Åkesson – Ramberg ville som sagt att SD inte ens skulle få tillsätta nämndemän. Men det är likväl fel väg att gå att nu försöka deplattformera Ramberg. Det påminner allt för mycket om de metoder som svenska maktpersoner ägnat sig åt – att kräva rättning i ledet med olika snedsteg och kopplingar som förevändning. Åkessons och Reslows formuleringar antyder att de vill göra en poäng av just det, men det är fel poäng.

Det brukar sägas att Sveriges elit byter åsikt som en enda man, samtidigt och till synes oreflekterat. Men om Ramberg hade ”rätt åsikter” igår har hon det inte lika självklart längre – just därför bör hon få vara kvar, trots aningslösheten kring Folkets Mujahedin.

Sverige måste nämligen komma till rätta med otyget att belöna ”de rätta åsikterna” oavsett om det är gårdagens eller dagens åsikter som gäller. Annars är väldigt lite vunnet. Politisk korrekthet blir inte bättre om den kommer från höger än om den kommer från vänster eller mitten – den är i sig själv fördummande och negativ för samhället. Hämndtanken konserverar sådana destruktiva mönster.

Det är helt enkelt bättre för alla om det finns en intellektuell pluralism, inkluderande starkt avvikande ideologiska positioner. Enskilda, ensidigt engagerade röster behövs hur mycket vi än kan ogilla dem. Det vi bör göra upp med är det svenska kollektiva sektbeteende som tillåtits dominera våra offentliga institutioner.

Sverige och Europa befinner sig i ett säkerhetspolitiskt skymningsläge. Hoten mot vår demokrati och våra västerländska värderingar är inte längre teoretiska; de är högst påtagliga och rör sig fritt i våra offentliga rum. Mitt i detta kaos finner vi en person som under decennier har åtnjutit det högsta förtroende staten kan ge, men som nu systematiskt väljer att agera nyttig idiot åt krafter som vill se vårt samhälle rämna. Det handlar om Anne Ramberg, och det är hög tid att regeringen drar i nödbromsen.

I en nyligen publicerad ledartext i Expressen (29/3) blottlägger Sofie Löwenmark hur Ramberg återigen ställt sig på fel sida av historien. Genom att sprida och legitimera propaganda från extremistiska miljöer – i detta fall kopplat till sekteristiska och islamistiska narrativ – visar Ramberg att hon inte längre besitter det omdöme som krävs för att inneha offentliga uppdrag.

Ramberg, tidigare generalsekreterare för Advokatsamfundet, har förvandlat sin offentliga plattform till en megafon för radikala åsikter som undergräver rättsstaten och polismyndighetens arbete. När en person i hennes ställning väljer att misstänkliggöra svenska myndigheter samtidigt som hon stryker extremistiska grupper medhårs, upphör hon att vara en objektiv juridisk röst. Hon blir istället en säkerhetsrisk.

Anne Ramberg företräder en form av elitistisk extremism som är djupt skadlig. Under täckmanteln av ”mänskliga rättigheter” och ”humanism” har hon konsekvent försvarat personer och ideologier som i själva verket föraktar de rättigheter hon påstår sig värna. Att hon tillåts sitta kvar i tunga styrelser, som exempelvis för universitet, är inget annat än en skymf mot de studenter och medborgare som förväntar sig att högre utbildning ska vila på en grund av vetenskap och demokratiska värderingar – inte på en enskild företrädares ideologiska korståg.

Universiteten ska vara centrum för kritiskt tänkande, inte lekstugor för personer som lånar ut sin prestige till sekteristisk propaganda. När Ramberg använder sin tyngd för att sprida desinformation som gynnar destruktiva krafter, förlorar hon rätten att styra över framtidens akademiska miljöer. Hennes närvaro i dessa organ är en legitimering av de åsikter hon torgför, och det skadar förtroendet för hela det statliga utnämningssystemet.

Sverige har länge lidit av en beröringsskräck inför att konfrontera personer i maktens korridorer som tappat förankringen i verkligheten. Men nu har gränsen passerats. Vi kan inte ha en ordning där staten å ena sidan kämpar mot desinformation och radikalisering, och å andra sidan avlönar och ger inflytande åt personer som underblåser just dessa problem.

De andra partierna pratar mer än gärna om att ”vända på varje sten” för att komma till rätta med de krafter som hotar det svenska samhället. Här är en sten som har legat orörd alldeles för länge. Det räcker inte med svala markeringar eller att titta bort. Det krävs handling som känns.

Slutsatsen är oundviklig: Anne Ramberg har genom sitt agerande och sitt stöd för extremistiska narrativ visat att hon är direkt olämplig för offentliga förtroendeuppdrag. Regeringen måste nu visa handlingskraft och en gång för alla sparka Anne Ramberg från alla poster och styrelser där staten har inflytande.

En person som aktivt stöttar propaganda från miljöer som vill montera ner vårt samhälle ska inte ha en plats vid bordet där beslut fattas. Rensa upp i de statliga styrelserna och låt Ramberg fortsätta sin aktivism på egen hand, långt borta från skattebetalarnas pengar och statens förtroendekapital.

Jag inleder med Sofie Löwenmarks dräpande svar på Anne Rambergs

islamistprogrammerade dumheter.

Sofie Löwenmark i slutreplik:

Anne Rambergs replik låter som ett färdigt manus från Folkets mujahedin. Samma talepunkter. Samma uppräkningar. Men det förändrar inte verkligheten.

Anne Rambergs listor med prominenta personer, utan koppling till Iran, imponerar möjligen på henne själv men säger inget om verkligt stöd. Faktum är att det i Rambergs uppräkning inte finns en enda namngiven iranier, bortsett från Maryam Rajavi, ledaren för sekten Folkets mujahedin.

Som om den iranska exiloppositionen inte angår iranierna själva.

Och det är knappast en slump. Folkets mujahedin har under lång tid byggt sitt stöd just genom att betala västerländska talare. En av de mest högljudda förespråkarna, den djupt kontroversielle republikanen Rudy Giuliani, ska liksom många andra ha fått fått betydande ersättningar.



”Goda demokrater präglar Irans motståndsrörelse”

Sofie Löwenmark är duktigt fel ute i sin text om Folkets mujahedin, skriver Anne Ramberg i en replik. Löwenmark svarar direkt.

Sofie Löwenmark har i en krönika i Expressen starkt kritiserat mig för att jag deltagit i en internationell konferens till stöd för kvinnorna i Iran, för att jag givit en tv-intervju på samma tema, för att jag undertecknat flera upprop till stöd för de iranska kvinnorna och för att jag uttryckt stöd för Maryam Rajavis arbete för demokrati och mänskliga rättigheter. Mina kommentarer är dessa.

Evenemanget på internationella kvinnodagen syftade till att stödja kvinnor i Iran. Ett antal framstående kvinnor från hela världen deltog, däribland Michèle Alliot-Marie (tidigare fransk utrikes-, justitie-, inrikes- och försvarsminister), Rosalía Arteaga Serrano (tidigare president i Ecuador) och Anneli Jäätteenmäki (tidigare statsminister i Finland).

Mitt bidrag var att jag gav en intervju i en tv-kanal och höll ett tal till stöd för de iranska kvinnorna.

Det är vidare riktigt att jag tillsammans med flera hundra tidigare statschefer, regeringschefer och parlamentsledamöter har skrivit under ett antal upprop till stöd för kvinnorna i Iran och Maryam Rajavi samt uppmaningen att svartlista revolutionsgardet.

Varför gör jag nu allt detta?Jag sitter i en advisory board för organisationen Justice for the Victims of the 1988 Massacre in Iran (JVMI). Det är en Londonbaserad oberoende icke-statlig organisation som grundades 2016 av en grupp jurister och aktivister på uppdrag av offrens familjer.

JVMI har arbetat nära FN. Den särskilda rapporten om massakern i Iran 1988 som fastslog att brott mot mänskligheten ägt rum, byggde i hög grad på information från JVMI.

Organisationen har samarbete med Nationella rådet för Irans motstånd (NCRI). Ordförande i NCRI är Maryam Rajavi. NCRI består av en koalition vars huvudsakliga medlemsorganisation är Folkets mujahedin i Iran (PMOI eller MEK).

NCRI kämpar för jämställdhet inom politik, samhälle och ekonomi. Enligt dess program ska kvinnor ha lika deltagande i politiskt ledarskap, och alla former av diskriminering och begränsningar – inklusive tvångsslöjan – ska avskaffas. NCRI stöder FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.

Under de senaste 46 åren har kvinnor varit de främsta offren för Irans misogyna regim. Iranska kvinnor har aktivt deltagit i motståndet mot förtrycket och fått betala ett högt pris. Sedan 1980-talet har tiotusentals fängslats och torterats, och tusentals avrättats. Samtidigt har de visat extraordinärt mod och motståndskraft samt trotsat ayatollorna för att spela en aktiv roll i kampen för frihet. Diskriminering av iranska kvinnor är institutionaliserad inom utbildning, arbetsliv, politiskt deltagande och juridiska rättigheter.

Maryam Rajavi har presenterat ett 12-punkts program för kvinnors rättigheter och ett 10-punktsprogram för ett framtida Iran. Jag stöder båda helhjärtat.

Löwenmark uppehåller sig ordrikt om historien och den felaktiga terrorstämlingen av organisationen. I dag har alla demokratiska länder avfört PMOI från sina terrorlistor. En rad domstolar har varit tydliga i sitt avståndstagande från terrorstämplingen som var olaglig.

Trots detta fortsätter den iranska regimens underrättelsetjänst och andra att sprida desinformation för att hindra internationellt stöd för den demokratiska oppositionen.

Numera deltar även anhängare till den tidigare shahdiktaturen i denna kampanj, som är riktad mot både PMOI och internationella aktörer som motsätter sig såväl återgång till monarki som religiöst styre och i stället stöder en demokratisk republik i Iran.

Vad som har utspelat sig i samband med att Shahen störtades och en tid därefter kan givetvis kritiseras. Att det sannolikt har förekommit både våld och andra i en demokrati oförenliga handlingar i samband med att Shahen störtades och en tid därefter kan inte förta de goda demokratiska krafter som i dag präglar den iranska motståndsrörelsen. NCRI och MEK beslutade för 25 år sedan att upphöra med det väpnade motståndet mot regimen och överlämnade 2003 all sin beväpning till amerikanska styrkor i Irak.

Sofie Löwenmark är således duktigt fel ute. Hon hade bort läsa på innan hon skrev sin drapa.

Anne Ramberg
advokat

Svamlande Andersson

Det här är vänsterns statsministerkandidat!

 Video1

Video2

Video3

Lag ett består av dramatiska Dadgostar,
Arga Andersson samt Piff & Puff

Lag två består av mediemogulerna AA, SvT, SR och DN

Imam Ali islamic center

Nu har till och med SvT vaknat inför det islamistiska hotet!

Trakasserades – efter kritiken mot moskén Imam Ali Islamic Center

Säkerhetspolisen har varnat för att kriget i Iran kan få konsekvenser på svensk mark.

Men i Järfälla har en omdebatterad moské i flera år påmint om den iranska regimens närvaro i Sverige.

– Jag har blivit utsatt för hot och trakasserier, säger kommunalrådet Emma Feldman (M).

I början av 2025 gör Säkerhetspolisen ett ovanligt konkret yttrande – ledande personer i Imam Ali Islamic Center i Järfälla har kopplingar till den iranska underrättelsetjänsten.

Enligt Säpo är moskén en plattform för underrättelseverksamhet och utgör också ett säkerhetshot mot bland annat individer i den iranska diasporan i Sverige.

I ett mejl till SVT slår Imam Ali Islamic Center tillbaka mot uppgifterna om att moskén är ett säkerhetshot – man kallar det ett ”påstående som saknar konkreta belägg”.

”Det har aldrig förekommit någon konkret information från berörda eller ansvariga myndigheter som visar att vår organisation utgör ett säkerhetshot. Trots detta presenteras anklagelserna som om de vore fastställda fakta”.

I Järfälla kommun har politikerna länge hanterat ärenden kopplade till moskén.

– För mig började det här för ganska länge sedan. Det var uppenbart att det kom ut extremistisk propaganda från moskén och ju längre tid som gick såg vi också att det fanns kopplingar in i Järfälla kommuns verksamheter, säger kommunalrådet Emma Feldman (M).

Fram till 2022 hade Järfälla ett begränsat samarbete med Imam Ali Islamic Center, men efter ett uppmärksammat reportage i Uppdrag Granskning beslutade kommunen att avsluta samarbetet.

Beslutet undertecknades av Emma Feldman, som då var kommunstyrelsens ordförande. Reaktionerna blev starka.

– Förutom sedvanliga glåpord har jag utsatts för hot och trakasserier i olika former, säger Emma Feldman.

Kommunen har inte velat svara på huruvida hoten har polisanmälts, men SVT har talat med flera personer som vittnar om obehagliga händelser som skett i anslutning till uttalanden och beslut som Emma Feldman har fattat kring moskén.

Flera allvarliga incidenter kopplade till regimen

Det finns en hotfull kontext kring trakasserierna. De senaste åren har avslöjandena kring den iranska regimens agerande i Sverige blivit alltmer allvarliga.

Det handlar om sovande terrorceller, planerade attentat och morduppdrag som beställts av det kriminella Foxtrotnätverket.

I Järfälla har säkerhetsarbetet kring moskén varit omfattande – och belagt med sekretess.

Se svaren från moskén i den här artikeln.