Sharia i Sverige

Kvinnokraft 4.0


Så får sharia genomslag i Sverigea

Caroline Thelning i Artikelserie / Fördjupning Publicerat den

23/02/2026

Artikel 4 i serien om sharia som norm- och rättssystem

I de tidigare artiklarna har sharia beskrivits som ett norm- och rättssystem, format genom tolkning och byggt på föreställningen att religiös lag står över mänsklig lag. I denna avslutande del flyttas fokus till Sverige – och hur ett sådant system kan få faktisk betydelse i människors liv, trots att det saknar juridisk status i en sekulär rättsstat.

Kort sammanfattning av föregående artikel

Den förra artikeln visade hur sharia fungerar som ett system där religion, rätt och samhällsstyrning binds samman. I ett sådant system anses Gud vara den yttersta lagstiftaren, och mänsklig lag är legitim endast om den inte strider mot sharia. Det står i direkt kontrast till den svenska modellen, där det är riksdagen som stiftar lag och där lagar kan ändras genom demokratiska beslut.

Religionsfriheten i Sverige skyddar individens rätt att tro. Den skyddar däremot inte parallella normsystem som gör anspråk på att styra samhälle och relationer vid sidan av rättsstaten.

När teori blir praktik

I Sverige är sharia inte lag. Det finns inga shariadomstolar med juridisk status och inga lagar som erkänner religiös rättskipning. Svensk lag gäller lika för alla. Men det betyder inte att sharia saknar betydelse i praktiken. Sharia kräver ingen stat för att fungera normativt. Det räcker att regler och förväntningar förmedlas genom religiösa auktoriteter och accepteras inom familjer och lokala gemenskaper. När detta sker får systemet verkligt genomslag i människors liv – utan att ha beslutats av riksdagen eller prövats i svensk domstol.

Det är som om regler för äktenskap, skilsmässa och barnuppfostran börjar tillämpas i vardagen utan att vara en del av svensk lag. De saknar juridisk giltighet, men får ändå social kraft.

Så får sharia genomslag – ett konkret exempel

En granskning från Doku den 29 december 2025 visar hur Frölunda moské i Göteborg, genom verksamhet i kommunala lokaler i Axelhuset, håller fredagsböner och koranskola där barn uppmanas formas efter religiösa normer och kvinnor ofta hålls separat från männen. Där framkommer bland annat att:

- Föräldrar uppmanas att korrigera värderingar barn möter i svensk skola och att vända sig till religiösa auktoriteter om barnens tro och tänkande inte anses följa rätt linje.

- Könssegregering upprätthålls i lokalerna, där kvinnor placeras avskilt medan män disponerar huvudytorna.

- Predikningar beskriver svensk skolas undervisning som skadlig och ateism som ett hot som måste motverkas tidigt.

- Islam framställs som en fullständig instruktion för livet som ska reglera politik, familjeliv och könsroller – även i ett sekulärt land.

Om en svensk kommun skulle upplåta lokaler till en verksamhet som öppet förespråkar könssegregering i andra sammanhang skulle det sannolikt väcka omedelbar debatt. När samma ordning motiveras religiöst behandlas den ofta mer försiktigt. Det är en skillnad som behöver uppmärksammas.

Om könssegregering normaliseras i offentligt finansierade eller kommunalt upplåtna miljöer påverkar det synen på jämställdhet, barns rättigheter och principen om lika värde. Konsekvensen riskerar att bli att staten indirekt legitimerar normer som i andra sammanhang skulle anses stå i strid med svensk lag och värdegrund.

Kommunens ansvar

Kommuner är bundna av kommunallagen, regeringsformen, diskrimineringslagen och barnkonventionen. Den offentliga makten ska utövas sakligt och opartiskt, med respekt för alla människors lika värde och med särskilt ansvar att verka för jämställdhet och barns rättigheter.

Det räcker därför inte att konstatera att en verksamhet inte bryter mot en straffbestämmelse. Kommunen måste också säkerställa att normer som förmedlas i kommunala lokaler inte strider mot principen om likabehandling, jämställdhet och barnets bästa.

Tre frågor blir centrala:

1. Hur motiveras att kommunala lokaler upplåts för verksamhet som bygger på normer om könssegregering och religiös överordning?

2. Vilken tillsyn sker för att säkerställa att barns rättigheter och svensk lag respekteras i praktiken?

3. Är religiöst motiverad social kontroll förenlig med kommunens ansvar enligt svensk rätt?

Ett svenskt vardagsexempel

Svensk lag erkänner endast civilrättslig skilsmässa, beslutad av svensk domstol. När domen är fastställd är äktenskapet juridiskt upplöst. Ingen annan instans krävs.

Samtidigt har SVT:s Uppdrag granskning visat att kvinnor i Sverige, trots att de skilt sig enligt svensk lag, upplevt sig tvungna att söka en religiös skilsmässa i en moské eftersom imamer annars inte godkänt separationen. I vissa fall har kvinnan enligt den religiösa tolkningen behövt mannens samtycke för att äktenskapet ska anses upplöst inom den egna gruppen. Först därefter har det sociala trycket upphört.

I reportaget “Kvinnor nekas islamisk skilsmässa” (SVT, 18 maj 2022) framgår:

”Uppdrag granskning har pratat med flera kvinnor som nekats religiös skilsmässa av imamer i Sverige — trots att de skilt sig enligt svensk lag. Enligt sharia måste kvinnan ha mannens godkännande för att skiljas, annars kan hon bli kvar i det religiösa äktenskapet.”

I svensk rätt krävs ingen ytterligare instans. När en religiös auktoritet i praktiken får sista ordet uppstår en parallell ordning. Den är inte erkänd av staten – men kan ändå vara avgörande för individens faktiska frihet.

England – när parallella strukturer får fäste

I England och Wales finns ett stort antal så kallade sharia councils eller shariaråd som hanterar familje- och äktenskapsfrågor enligt islamisk rätt. Dessa råd erbjuder religiös vägledning och avgöranden om bland annat äktenskap, skilsmässa, arv och familjekonflikter för dem som frivilligt vänder sig till dem – ofta i moskémiljöer. (Se t.ex. Islamic Sharia Council – engelskspråkig bakgrundsinformation om rådens roll och verksamhet).

Shariaråden har ingen formell juridisk makt i det brittiska rättssystemet och kan inte utfärda juridiskt bindande beslut enligt brittisk lag. Deras beslut är i grunden religiösa råd som accepteras inom familje- och samhällsgrupper av dem som ser råden som normgivande. (Källa: Factsheet om shariaråd i Storbritannien).

Ändå har debatten om deras roll varit intensiv. En oberoende granskning tillsatt av Storbritanniens inrikesdepartement konstaterade att vissa shariaråd kan verka på sätt som uppfattas som diskriminerande mot kvinnor i skilsmässa- och arvsfrågor och att det finns en oro för att deras praktiska inflytande kan leda till socialt tryck att följa religiösa normer utöver den brittiska lagen. (Källa: Independent Review into the Application of Sharia Law in England and Wales, Home Office, 2018)

Detta har lett till kritik om att shariaråd, även om de inte formellt är en del av rättssystemet, fungerar som ett parallellt normsystem inom vissa grupper – särskilt i frågor där religiösa normer kan skilja sig från brittisk lag och där socialt tryck kan göra det svårt för individen att avvika från råden. (Källa: Muslimska domstolar på frammarsch i väst. Debattartikel i Göteborgs-Posten, 2023-07-17)


Avslutning

Denna serie har visat varför det är mer relevant att tala om sharia än om islam. Frågan gäller inte personlig tro, utan ett norm- och rättssystem som gör anspråk på att styra individ och samhälle.

Religionsfriheten skyddar individens rätt att tro. Den innebär inte att parallella rättssystem ska ges utrymme i offentligheten.

När normer som sätter religiös lag över folkvald lag får genomslag i vardagen uppstår en spänning mot den sekulära rättsstaten. Frågan är inte om människor ska få tro – utan om något annat system än det som beslutats av riksdagen ska tillåtas få faktisk makt i Sverige. Det är ytterst en fråga om vilket rättssystem som ska gälla.

Faktaruta: Hijabens symbol för sharia

Inom sharia betraktas hijaben som en juridisk plikt för kvinnor efter puberteten. Den fungerar som ett verktyg för könssegregering och social kontroll, där avvikelse i många sammanhang kan leda till sanktioner – sociala, religiösa eller rättsliga beroende på kontext. Hijaben är därför inte enbart en religiös symbol, utan en integrerad del av sharias norm- och rättssystem.

Hijaben - symbol, plikt och rättslig betydelse
Serien har visat hur sharia fungerar som norm- och rättssystem, hur det tolkas och hur det kan få genomslag även där det saknar juridisk status. I en fördjupande bonusdel riktas blicken mot den mest synliga markören för systemet: hijaben.

Vad säger de religiösa texterna? Hur omvandlades verser till juridisk plikt? Och varför betraktas plagget som religiöst normbärande även av svenska myndigheter?

Denna fördjupning samlar trådarna kring symbolens rättsliga och historiska betydelse – och förklarar varför frågan väcker debatt i en sekulär rättsstat.

Islam i debatten

Mona Walter

" Islam beskrevs som vilken annan religion som helst, som kristendomen.

Sverige är världens lättaste land att islamisera.

Svenskarna är toleranta, tysta, blygsamma och låter bli att lyfta fram sin egen kultur och har lätt för att skämmas.

- Islam är livsfarlig för svenskarna för vi är godtrogna och saknar förmåga att skilja på muslimer och islam.

Det som många har varnat för händer nu.

Det börjar bli farligt. När vi ser islamistiska grupper be på gator i Sverige och runt om i Europa, och när böner ropas ut från moskéer, handlar det inte om privat religiositet det är maktuppvisning.

Ju större islamistiska samhällen blir i ett land, desto större blir hotet mot demokratin, friheten och framtiden.

Historien är tydlig, islamistiska samhällen kommer inte för att samexistera.

Först är de få och uppträder fredligt. När de växer och får majoritet tar de över område efter område.

Därefter följer tvång, våld och förföljelse. Det är ett mönster vi sett gång på gång.

Titta på norra Nigeria. Kristna välkomnade muslimska grupper. Sedan kom fler.

I dag bränns kyrkor, flickor kidnappas och tusentals kristna mördas varje år ofta av sina egna grannar eller släktingar som konverterat till islam.

Titta på Libanon mm. Ett tidigare kristet och framgångsrikt land. Efter massiv islamistisk etablering följde massakrer, fördrivning och kaos. Kristna raderades nästan helt.

Detta är konsekvenserna när islamism får makt."

Finns det någon möjlighet för svenskar att förstå detta?

Kan Svenskarna tillgodogöra sig historien om Islams framfart?

Politisk debatt Ivan Lindström

Ett av de mest klargörande föredrag jag någonsin lyssnat till om vad islam är.

Här en kommenter översatt till svenska.

Amerikansk journalist krossar den största myten om islam.

I en tid där politisk korrekthet ofta väger tyngre än ärlig debatt är få ämnen mer skyddade från granskning än islam.

Medier, akademiska institutioner och aktivistorganisationer varnar ofta för att all kritik av islamisk doktrin är "islamofobisk", farlig eller hatisk. Ändå, i ett nyligen viralt segment, skar en amerikansk journalist igenom skrämseltaktiken och avslöjade ett faktum så grundläggande – och så skadligt – att islams försvarare har arbetat i årtionden för att begrava det.

Faktum är enkelt: Islam är inte bara en personlig tro, utan ett omfattande politiskt och rättsligt system som uttryckligen förkastar kärnprinciperna i västerländsk liberal demokrati.

Denna sanning är inte kontroversiell bland islamiska lärda. Den står tydligt skriven i islamiska texter. Det kontroversiella är att säga den högt i det moderna Amerika.

Islam är ett system, inte bara en andlig tro.

Till skillnad från kristendom eller judendom som praktiseras i det moderna väst, grundades islam inte bara som en religion, utan som en styrande ideologi. Sharialagen – härledd från Koranen, Hadith och århundraden av rättspraxis – skiljer inte kyrka och stat åt. Den reglerar politik, straffrätt, könsroller, tal, krigföring och relationer med icke-muslimer.

Journalisten påpekade att medan västerländska publiker upprepade gånger får höra att "islam är en fredens religion", inkluderar klassisk islamisk lag straff för avfall, hädelse, homosexualitet och äktenskapsbrott – straff som fortfarande tillämpas i flera länder med muslimsk majoritet idag.

Det här är inte extremistiska förvrängningar. Det är etablerade tolkningar som upprätthålls av statsstödda religiösa myndigheter i länder som Saudiarabien, Iran, Afghanistan och Qatar.

Mediernas vägran att erkänna denna verklighet har låtit en falsk berättelse frodas – en som likställer all granskning av islamisk doktrin med rasism, trots att islam är en ideologi som följs av människor av många olika raser.

"Islamofobi"-skölden
Journalisten hävdade att termen islamofobi har blivit ett retoriskt vapen, inte en beskrivning. Dess syfte är inte att stoppa trångsynthet mot muslimer som individer – något som verkligen bör fördömas.

Inget annat trossystem åtnjuter denna nivå av isolering. Kristendom, kapitalism, socialism, feminism och till och med ateism är alla föremål för hård kritik i etablerade medier. Islam däremot behandlas som unikt skört – så skört att fakta i sig själva stämplas som "hat".

Denna dubbelmoral får allvarliga konsekvenser. När journalister självcensurerar berövas allmänheten möjligheten till informerad diskussion. När politiker vägrar att erkänna doktrinära realiteter följer politiska misslyckanden – särskilt i frågor om integration, yttrandefrihet och kvinnors rättigheter.

Kvinnors rättigheter: Den obekväma verkligheten
En av de mest slående punkterna som togs upp var kvinnors status enligt traditionell islamisk lag. I många islamiska rättssystem är en kvinnas vittnesmål värt hälften av en mans. Arvslagar gynnar manliga släktingar. En make kan ensidigt skilja sig från sin fru, medan kvinnor står inför betydande juridiska hinder.

Återigen, detta är inte marginaltolkningar. De är kodifierad lag i många länder och rättfärdigas uttryckligen genom religiösa texter.
Västerländska aktivister skyller ofta på "kultur" eller "kolonialism" för dessa metoder, men journalisten betonade att islamisk rättspraxis i sig är källan. Att låtsas motsatsen hjälper inte muslimska kvinnor – det tystar dem.

Kritik är inte hat.
Det kanske starkaste ögonblicket kom när journalisten gjorde en åtskillnad som sällan tillåts i offentlig diskurs: att kritisera islam är inte detsamma som att attackera muslimer.

Miljontals muslimer lever fredliga liv, avvisar extremism och förtjänar samma rättigheter och skydd som alla andra. Men att respektera människor kräver inte att man vördar en ideologi. Faktum är att genuin reform är omöjlig utan ärlig kritik.

Historien bevisar denna punkt. Kristendomen reformerades eftersom den utmanades. Monarkier utvecklades eftersom de ifrågasattes. Även sekulära ideologier anpassar sig genom debatt. Att skydda islam från granskning skyddar inte muslimer – det fångar dem i föråldrade system.
Varför detta faktum är "dolt".

Så varför tonas denna verklighet så aggressivt ner? Enligt journalisten är svaret en blandning av rädsla och ideologi.

Medieinstitutioner fruktar våld efter uppmärksammade attacker efter upplevd hädelse. Universitet fruktar motreaktioner och anklagelser. Politiska aktivister fruktar att undergräva deras berättelse om moralisk relativism, där alla kulturer är lika dygdiga och kritik är tabu.

Resultatet är en tystnadskultur – en där journalister känner till fakta men vägrar att ange dem.

Bryta tystnaden
Segmentet resonerade just för att det sa vad miljontals privat tror men känner sig förbjudna att uttrycka. Det uppmanade inte till diskriminering, utvisning eller våld. Det krävde helt enkelt intellektuell ärlighet.
Ett fritt samhälle kan inte fungera om idéer är bortom kritik. I det ögonblick en ideologi skyddas från granskning får den okontrollerad makt.

Journalistens "utplåning" av islam var inte en hathandling – det var en journalistisk handling. Genom att avslöja den islamiska doktrinens politiska natur påminde de publiken om att sanningen inte upphör att existera bara för att den är obekväm.

Slutsats
Det faktum att de försökte dölja är inte längre dolt. Islam, som traditionellt definieras, står i konflikt med många värderingar som ligger till grund för fria, demokratiska samhällen. Att erkänna att verkligheten inte är trångsynthet – det är det första steget mot meningsfull dialog, reform och samexistens.
Tystnad hjälper ingen. Sanningen, även när den är kontroversiell, förblir grunden för en fri värld.
https://www.facebook.com/share/p/1MAHZk7QxU/
https://news.xwrapper.com/.../%f0%9f%87%ba%f0%9f%87.../...
https://m.youtube.com/watch?v=Fa9cBJOrwYs&t=19s&pp=2AETkAIB

Borde detta gå att enas om och klubbas igenom, helst innan valet?

Vi måsta ta krafttag mot radikal islam.

Shariadomstolar, böneutrop och heltäckande slöjor i offentlig miljö hör inte hemma i Sverige.

Det är dags att stoppa framväxten av parallella samhällen och värna västerländska värderingar.

Därför presenterar KD sex förslag för att stoppa islamism:

Gör det möjligt för Säpo att granska religiösa samfund och politiska organisationer, i syfte att förhindra undergrävande av demokratiska värderingar, gödande av extremism och utländska påverkansoperationer.
Förbjuda parallella rättegångar enligt religiösa lagar så som sharia. Det ska dessutom bli straffbart att delta i och framför allt leda sådana rättegångar.
Förbjud finansiering av samfund, församlingar, stiftelser och föreningar från utländska extremister.
Stoppa institutionaliserade och återkommande böneutrop. Medborgare ska inte tvingas lyssna till proklamationer som ropas ut från religiösa byggnader om att islam är den sanna religionen.
Införa en spärrlista i EU mot hatpredikanter och extremistiska agitatorer.
Förbjuda niqab och burka i offentliga miljöer. Dessa är ett uttryck för en kvinnosyn som inte hör hemma i Sverige.
https://www.facebook.com/share/16ozE7VfFp/

Islamismen i Sverige – Amanj Aziz

SVD

Vänstern, sluta flirta med den radikala islamismen

När America Vera-Zavala sätter Amanj Aziz på Dramatens scen når vänsterns olämpliga flirtande med radikal icke-demokratisk islamism nya höjder. Det skriver Anosh Ghasri.

Efter pjäsen ”Svenska hijabis” ägnar sig America Vera-Zavala åt ännu ett kontroversiellt, men ack så samtidsspeglande, projekt. Denna gång ställer Vera-Zavala den muslimske mannen på scen för att lyssna på vad han har att säga och för att se om ”våra” ögon förmår att upptäcka den rasifierade muslimens upplevelser.

Fokus är även denna gång den pyrande islamofobin som i en passionerad tango med den obotliga rasismen dansar sig fram genom det svenska samhället. Det är ett bestämt postulat med en skräddarsydd ideologisk lösning; Sverige lider av rasism och botemedlet är rasifierade muslimers upplevelser.

Rollen som muslim förlänas den för sina antidemokratiska åsikter ökände Amanj Aziz. I egenskap av chefredaktör för den radikala webbtidningen ”Ummah Observer” argumenterade han, som Sofie Löwenmark påpekat i Timbros nättidning Smedjan, för att muslimer inte ska rösta i demokratiska val. Under sin tid i den nedlagda föreningen TUFF bjöd Aziz in predikanten Bilal Philips, känd för sin antisemitism och sitt förakt för homosexuella.

islamiskt forum

Azizs omättliga behov att skuldbelägga den vite mannen för muslimers problem varit ett återkommande tema.

Som en flitig skribent på nyansmuslim.se, en sajt med ambitionen att bekämpa ”den strukturella rasismen där vithetsnormens hegemoni fortfarande anses vara tabubelagt att kritisera”, och där skribenterna inte behöver ”stå till svars för majoritetssamhällets krav och normer”, har Azizs omättliga behov att skuldbelägga den vite mannen för muslimers problem varit ett återkommande tema. Efter terrordåden i Paris menade han att vita opinionsbildare i Sverige ”gör allt i sin makt för att bevara vit överhöghet”, vilket ”sker med olika, men högst medvetna strategier”.

Vera-Zavalas projekt visar hur vänsterns sedan länge pågående olämpliga flirtande med radikala icke-demokratiska islamistiska krafter nu når nya höjder, i Dramatens salonger. Att Vera-Zavala, själv en gång en del av vänsterrörelsen Attac – en av de organisationer som deltog i protesterna i Göteborg under EU-toppmötet 2001 – omger sig med andra som befinner sig på den politiska ytterkanten är kanske inte så konstigt.

Tvåmannaensemblen på Dramaten kompletteras dessutom med rapparen Carlito, som delar Azizs lidelse. I en debatt om antisemitismen i svensk hiphop menade han att Jan Guillou, som en vit man från kultureliten, spydde galla över de redan bespottade ”icke-vita minoriteterna i samhället”.

Den vänster som en gång såg rättvisa och jämlikhet som en materialistisk klasskamp, är idag så förlamad av kontextlösa och till absurdum drivna akademiska tankegods.

Kaka söker maka. Ytterligheterna finner varandra i Vera-Zavalas famn på Dramaten. På teaterns hemsida presenteras Aziz som en socialt engagerad röst, aktiv i ”diskussioner som berör dekolonialitet i Sverige”. Inte ett ord nämns om hans världsbild och förehavanden. Varför? Jo, för att han enligt vänsterns nya dramaturgi betraktas som en förtryckt, rasifierad muslim som slår underifrån mot en förtryckande vit överhet.

Den vänster som en gång såg rättvisa och jämlikhet som en materialistisk klasskamp, är idag så förlamad av kontextlösa och till absurdum drivna akademiska tankegods att den står lika handfallen i försvaret av jämställdhet mot förorternas moralpoliser som rådvill när Kaplan-gate begav sig eller när Omar Mustafa sånär valdes in i Socialdemokraternas partistyrelse. Istället för radikala idéer om skatter och revolution, tilltalas idag många inom vänstern av radikala idéer som dekolonialitet och vithetsnormens ondska.

Vänstern har dragit modernismens självkritik till sin spets, och låter allt passera. När detta nu kombineras med en radikalislamistisk världsbild, utan erfarenhet av upplysningen, uppstår en olycklig symbios – och det är där ”Muslim ban” utspelar sig. De intresserade kan med fördel läsa Eli Göndörs ”Självspelande kulturkonflikt” (Fokus 12/10 2017) för denna symbios idéhistoriska utveckling.

Kärnfrågan i den här debatten är inte censur, vilket vänsterskribenten Daniel Suhonen vill få det till och samtidigt avfärdar Aziz förehavanden med att ”mannens eventuella islamism är inte det primära” (Expressen, 24/10), utan att ickedemokratiska krafter fördöms eller rättfärdigas beroende på avsändare.

Anosh Ghasri




EXPRESSEN

Rädda Barnen är naivt inför islamismen

Islamisten som drevar mot rektor Linnea jobbar åt Rädda Barnen.

Sverige är uppenbarligen inte fritt från naivitet inför islamismen.

Patrik Kronqvist

Många förorter beskrivs i mörka ordalag, men det finns en styrka på dessa platser som sällan beskrivs i medierna. Det är temat för ett panelsamtal i Svenska kyrkans regi i Göteborg på torsdag.

Det ligger något i den beskrivningen. Genom åren har jag därför försökt lyfta de modiga personer – ofta kvinnor – som bekämpar hedersvåld, homofobi och islamism i sina bostadsområden. Och därför är jag särskilt stolt över att Linnea Lindquist, mer känd som Rektor Linnea, är fristående kolumnist på Expressens ledarsida.

Till vardags är hon en engagerad skolledare som har arbetat för att lyfta skolresultaten i utsatta områden i Göteborg och Stockholm. Som debattör på fritiden beskriver hon friskolemarknadens negativa effekter liksom sina erfarenheter av sådant som hedersförtryck och antisemitism.

Det klarspråket har betingat ett högt pris.

Sedan i höstas har det pågått ett drev för att få Linnea Lindquist avsatt från jobbet som biträdande rektor på en skola i Stockholm. Hon utmålas som islamofob och rasist, bland annat med hänvisning till kolumner i Expressen.

Man får verkligen hoppas att han inte bemannar Rädda Barnens orostelefon mot radikalisering.

Men hon har idogt fortsatt att skriva texter, spela in podcasts och medverka i statliga utredningar. Framförallt har hon fortsatt att arbeta för att eleverna på hennes skola ska få de allra bästa förutsättningarna i livet. Med andra ord är hon ett utmärkt exempel på de goda krafter som finns och verkar i förorterna varje dag.

Men Linnea Lindquist fick ingen inbjudan att delta i panelen. Det fick däremot islamisten Amanj Aziz som har drivit på för att få henne sparkad. I en serie hätska inlägg har han bland annat hävdat att Lindquist är ett exempel på att svensk skola har ”infiltrerats av personer som ser ner på muslimska barn”.

Själv förnekar Amanj Aziz att det pågår ett drev mot Linnea Lindquist och han har tidigare avfärdat min kritik av honom som ”klyschiga personangrepp”.

Men enligt Sofie Löwenmark på stiftelsen Doku, som granskar den islamistiska miljön i Sverige, har Aziz en lång bakgrund i diverse islamistiska organisationer.

Han har bjudit in hatpredikanten Bilal Philips som förordar dödsstraff för homosexuella och som chefredaktör för tidningen Ummah Observer publicerat artiklar som relativiserar självmordsdåd och själv argumenterat för att muslimer inte bör rösta i demokratiska val, skrev Löwenmark år 2017.

Numera driver han Insan –  (insane?) Institutet för Samhällsanalys, tidigare Nyans:Muslim – där han bland annat anklagar ”Uppdrag gransknings” bevakning av missförhållanden inom moskéer som islamfobisk. Han har också uppdrag åt Rädda Barnen.

Länge öste stat och kommuner bidrag över de miljöer som Aziz varit verksam i. Men sedan några år har de flesta offentliga bidragskranar lyckligtvis stängts av. Uppenbarligen finns det dock välrenommerade organisationer som fortfarande inte ser något problem med att ge legitimitet åt figurer som Aziz.

Något panelsamtal hos Svenska kyrkan på torsdag blir det dock inte. Efter att Azizs medverkan i panelen uppmärksammats i sociala medier i helgen försvann under måndagen hans namn från presentationen av programpunkten. Enligt Göteborgs stift beror det på att Aziz själv bokat av sin medverkan.

Hur Rädda Barnen och generalsekreteraren Åsa Regnér ser på saken är fortfarande inte känt. I den ursprungliga inbjudan till panelsamtalet presenteras Aziz som ”rådgivare för områdesutveckling” åt organisationen. Vad det jobbet innebär är oklart – men man får verkligen hoppas att han inte bemannar Rädda Barnens orostelefon mot radikalisering.

Den bekostas av statliga Centrum mot våldsbejakande extremism och var rimligen tänkt att utgöra ett skydd mot den typ av miljöer som Aziz varit verksam i – inte att finansiera dem.

Sverige är uppenbarligen inte fritt från naivitet inför islamismen.


EXPRESSEN

Muslimska nätverk vill ha segregation

I den politiska debatten pratar man om integration. Samtidigt växer ett parallellsamhälle fram i tysthet. Det är ingen slump.

I muslimska och arabiskspråkiga grupper på sociala medier blir det tydligt. Även när ämnet är utbildningar och jobb kretsar samtalen till stor del kring lojalitet. Man vill stärka den muslimska gruppen, inte samhället i stort. Det är separatism i stället för integration.

Islamisten Amanj Aziz har klätt sin separatism i termer av ”ekonomisk solidaritet”. Han argumenterade för att muslimer, som numera är en stor grupp i Sverige, måste använda ekonomin för att stärka den muslimska gemenskapen. De uppmanades att kontrollera om något ”syskon” erbjöd den vara eller tjänst man behövde, och i så fall skulle man handla där. Företagare skulle endast anställa andra muslimer och aktivt stödja moskéer och muslimska föreningar genom rabatter, lokaler eller riktade arbetstillfällen.

Det separatistiska synsättet är Amanj Aziz tyvärr långt ifrån ensam om.

Malmöimamen Salahuddin Barakat har vid upprepade tillfällen uppmanat svenska muslimer att bygga egna medieplattformar. Muslimer kan, enligt honom, inte lita på traditionella medier som ägnar sig åt ”censur, partiskhet och desinformation”. Han förespråkar egna kanaler för att forma opinionen så att den gynnar den muslimska gruppen.

Det tycks faktiskt inte finnas någon samhällsfråga som inte filtreras genom den sortens perspektiv.

Nyligen startades ett elhandelsföretag som huvudsakligen vänder sig till det muslimska samfundet. En del av intäkterna ska subventionera elkostnaderna för moskéer, för att stödja ”våra samhällen”. Muslimska föreningar i Norrköping och Göteborg uppges redan ha tecknat avtal.

På sociala medier växer parallella ekosystem fram där man köper, säljer, nätverkar och söker råd inom grupperna för att stödja Umman. Allt utspelas avskilt från det omgivande samhället.

Här efterlyses regelbundet allt från trafiklärare, psykologer, dagmammor och läkare till elektriker, fotografer, flyttfirmor och städföretag – med ett gemensamt krav: företagen ska drivas av muslimer.

Här efterlyses regelbundet allt från trafiklärare, psykologer, dagmammor och läkare till elektriker, fotografer, flyttfirmor och städföretag – med ett gemensamt krav: företagen ska drivas av muslimer. Det anordnas evenemang med rubriker som ”Hur kan vi långsamt stärka den muslimska communityn finansiellt och ekonomiskt?”.

I Skåne söker en man som ska frakta grus efter en muslim med tippbil eftersom han uttryckligen vill anlita ”en av sina egna”. Samma logik går igen i diskussioner om välgörenhet, där man vill ha garantier för att donationerna enbart går till muslimer.

Många diskussioner rör verksamheter där muslimska värderingar sägs krocka med svenska. De kan gälla närmast vad som helst, till exempel gym. En nisch med träningsanläggningar som tillämpar strikt könssegregering och förbjuder musik av religiösa skäl har vuxit fram.

Men inte heller initiativ som skapas av och för muslimer går fria från kritik. Det uppstår ofta diskussioner om vad som är halal eller haram.

När en kvinna presenterar träningskläder för muslimska kvinnor möts hon av invändningar. Plaggen är visserligen långärmade men för åtsittande. Flera menar att märket därmed inte är islamiskt och ifrågasätter hennes intentioner.

Är det möjligt för en muslimsk syster att arbeta inom vården trots kortärmat, och i så fall hur? En frågar om det är haram att jobba som damfrisör om kunderna även är svenska kvinnor som inte är muslimer. Åsikterna går isär, men flera menar att det är säkrast att arbeta på en insynsskyddad salong för muslimska kvinnor.

Ju fler inlägg och kommentarer av den sorten som jag läser, desto tydligare blir det för mig att den offentliga synen på integration som något bra och eftersträvansvärt inte är besvarad av alla. Jag hör ett eko från ett torgmöte med ett nystartat parti som huvudsakligen vände sig till muslimer som jag besökte inför valet 2022. Där sa man rakt ut att det är mer segregation, och inte mindre, man vill ha.


SMÅLANDSPOSTEN

Rädda barnen från Rädda Barnen

Hur kan en organisation som tidigare gjort verkligt fina insatser för barn, i dag relativisera hedersförtryck och legitimera islamism?

Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje.För kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Varje organisation som inte uttryckligen är höger kommer förr eller senare att bli vänster.

När du skänker pengar via pantautomaten till Rädda Barnen tänker du sannolikt inte att du finansierar kulturrelativism, eller i värsta fall islamism. Men det finns ett uttryck som säger att ”Varje organisation som inte uttryckligen är höger kommer förr eller senare att bli vänster”.

Sannolikt handlar det ofta om att aktivistiska och engagerade personer i längden lyckas styra en organisation till att bli vänster. Och med tiden kommer de som inte är uttalat vänster sakta men säkert att försvinna från organisationen.

Det är förmodligen vad som skett inom en rad förment ideella organisationer de senaste åren, organisationer som Amnesty, Civil Rights Defenders och Oxfam. Påpekas bör att flera av dessa organisationer tidigare gjorde viktiga saker och bidrog positivt till världen.

Senast i raden att uppmärksammas för sin tveksamma verksamhet är Rädda Barnen, som tidigare gjorde verkligt fina insatser för barn. Under andra världskriget hjälpte de tusentals barn från krigsdrabbade länder till familjer i Sverige. På 70-talet byggde Rädda Barnen daghem och hjälpte till att samla in kläder och mat till barn i Vietnam.

Under rubriken “Jag har varit naiv inför islamismen i Rädda Barnen” beskriver den politiske redaktören på Expressen, Patrik Kronqvist, en organisation som legitimerar antisemitism och hedersförtryck.

Islamisten Amanj Aziz, som har en lång bakgrund i islamistiska kretsar, som har bjudit in hatpredikanter och relativiserat självmordsdåd, har fått uppdrag åt Rädda Barnen. Flera av Rädda Barnens evenemang är könsseparerade. Av en person som tidigare hade förtroendeuppdrag inom Rädda Barnen beskrivs organisationen som ”tyst inför känsliga frågor som hedersförtryck och könsstympning” och allt deras arbete mot diskriminering i princip uteslutande kretsar kring islamofobi.

Sofie Löwenmark, som driver sidan Doku som bevakar den radikala islamismen i Sverige, beskrev under 2023 att en kvinna som på Rädda Barnens stödtelefon för hedersutsatta barn bar niqab, alltså heltäckande slöja. Kvinnan har också beskrivits som en ”sann inspiratör för den muslimska ummahn”. På frågan om Rädda Barnen ansåg att detta var lämpligt svarade de att det är en del av ”religionsfriheten”.

Statliga bidrag har snarast gjort civilsamhället politiskt följsamt

Detta har skett gradvis över tid. Och ju mer skattepengar som pumpats in, desto mindre fritt och ideellt har civilsamhället blivit. Statliga bidrag har snarast gjort civilsamhället politiskt följsamt, vänster och (som ofta går hand i hand) kulturrelativistiskt, där legitimering av islamism inte sällan ingår.

Precis som hos de flesta civilsamhällesorganisationer, kommer majoriteten av Rädda Barnens pengar från offentliga bidrag. Enligt Expressen hade organisationen 1,5 miljarder kronor i intäkter 2023. Men enbart åtta miljoner kronor var från medlemsavgifter. 400 miljoner kronor kom från donationer från privatpersoner, stiftelser och företag. De resterande hundratals miljonerna var skattepengar, från framför allt Sida, FN och EU.

Att vanligt folk slutar ge panten till Rädda Barnen är en klen tröst. Man kan dock fråga sig hur en organisation som Rädda Barnen, som inte uteslutande arbetar för barnens bästa, får en enda skattekrona i stöd?


FOKUS

Det lönar sig att protestera mot islamism – ständig vaksamhet nödvändig

Pinsamt att en tidning ska behöva gripa in för att stoppa Rädda Barnens islamistiske medarbetare, skriver Jacob Rudenstrand.

Idag skulle en känd islamist, Amanj Aziz, medverka i ett panelsamtal i regi av Svenska kyrkan i Göteborgs stift. Men sedan Expressens Patrik Kronqvist uppmärksammat saken, har Amanj Aziz namn tagits bort från programmet.

Det är mycket bra. Men samtidigt är det pinsamt att det ska krävas att en stor tidning ingriper för att Svenska kyrkan ska inse behovet av bakgrundskoll. Än värre är det att Rädda Barnen skickat fram honom.

Amanj Aziz beskrevs – innan han ströks ur dagens program – som ”rådgivare för områdesutveckling, Rädda barnen”.

Aziz var drivande bakom salafistorganisationen iERA, som enligt Försvarshögskolan blev grogrund för IS-sympatisörer och IS-krigare. I höstas ägnade han sig åt drev mot Husbyrektorn Linnea Lindquist som blivit känd för sitt arbete mot hedersförtryck och antisemitism.

Rädda barnen borde ha lärt sig aktsamhet tidigare. Redan 2008 anklagade forskaren Pernilla Ouis, som då själv var muslim, Rädda barnen för att censurera den rapport om hedersförtryck och sexuella övergrepp i Mellanöstern som hon var ansvarig för. Enligt Rädda barnen fick man inte ”fördöma en hel kultur eller religion”.

När organisationen år 2021 publicerade studien ”Vuxna – vad gör dom”, om femteklassares upplevelser av kränkningar i skolan, nämns inte hedersrelaterat våld med ett enda ord – utom i ett citat från skolans läroplan. Däremot beskrevs det som rasism när barn inte får ledigt för ramadan. Olägligt för den drabbade, kanske, men är det verkligen rasistiskt? Islamofobi nämns genomgående i rapporten men aldrig antisemitism.

Stiftelsen Doku har kunnat avslöja att en av de som arbetade med ett projekt om hedersutsatta barn för Rädda barnen själv relativiserade hedersförtryck och hade ett förhållande med en välkänd salafistisk predikant. Rädda barnen har dessutom haft en salafistisk imam anställd på en av sina fritidsgårdar i Stockholm.

Kort efter Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023, när hatbrott mot judar i Sverige ökade dramatiskt, valde Rädda Barnen att enbart fokusera på islamofobi. Det mynnade bland annat ut i en intersektionellt präglad rapport från ungdomsförbundet. Förutom att kritik av islam klumpas ihop med hat mot muslimer ges en minst sagt enögd beskrivning av Europas historiska relation till den muslimska världen – samtidigt som rapporten kräver en nyansering av debatten.

Stor vikt läggs vid så kallad ”subtil rasism”, där lärarnas påstådda tankar och idéer om elevers religion åsyftas. Tidigare har man även krävt att regeringen ska erkänna att ”institutionaliserad islamofobi existerar i Sverige” och att införa ”islamofobi som en egen brottsrubricering”.

I samband med attacken den 7 oktober och det efterföljande kriget arrangerade man en manifestation för barnen i Gaza, men inte för de israeliska barn som kidnappades eller dödades. Även detta illustrerar enögdheten hos Rädda barnen och dess ungdomsförbund.

Häromåret uppmärksammade Rädda barnen ihop med Malmö stad FN:s internationella dag för att bekämpa islamofobi den 15 mars. Inget ont i det, kan man tycka. Men förutom att man presenterade ovannämnda rapporter, arrangerade man ett panelsamtal om att skapa en trygg stad för alla. Och på scen, samtidigt som Palestinademonstrationer regelbundet urartade i antisemitiska ramsor och judar knappt vågade visa sig utomhus, fanns ingen mindre än – Amanj Aziz.

Naivt är bara förnamnet.


BULLETIN

Apologetiskt” förhållande mellan hjälpbyråer och islamister

I en ledartext för Expressen skriver Patrik Kronqvist om hur islamister fått inflytande i Rädda Barnen. Ledarsidornas Johan Westerholm menar att problemet är som störst inom de hjälpbyråer som uppbär bidrag från Sida och att flera har ett apologetiskt förhållande till islamister. – Allt mellan apologetiskt till medvetet samarbete, säger han till Bulletin.

”Jag har varit naiv inför islamismen i Rädda Barnen”.

Så lyder rubriken till en ledartext av Patrik Kronqvist, chef för Expressens ledarsida, som handlar om hur personer med en islamistisk agenda fått inflytande inom hjälporganisationen Rädda Barnen.

Texten är en uppföljning på en tidigare ledartext från samma skribent med titeln: ”Rädda Barnen är naivt inför islamismen”.

”Efter att ha talat med en rad personer med insyn i organisationen framstår min tolkning som allt för välvillig. I själva verket följer det hela ett oroväckande mönster där organisationen tycks anpassa sig efter islamistiska tankegångar”, skriver Kronqvist.

Kampanjade mot rektor

Bland annat nämner han hur Amanj Aziz, som tidigare kampanjat för att få Husbyskolans biträdande rektor Linnea Lindquist sparkad på grund av påstådd islamofobi, nuförtiden har ett uppdrag för Rädda Barnen.

Tidigare har även journalisten Sofie Löwenmark från den islamistgranskande sajten Doku skrivit om hur en kvinna i heltäckande ansiktsslöja (niqab) jobbat med stöd för hedersutsatta barn i Rädda Barnens regi.

Enligt årsredovisningen för 2023 (senast tillgängliga) finansieras Rädda Barnen till störst del av offentliga bidrag, varav den största kakan kommer från den svenska biståndsmyndigheten Sida.

”Apologetiskt till medvetet samarbete”

Ledarsidornas Johan Westerholm har länge skrivit om islamismen i Sverige och dess kopplingar till vad han benämner som ”det biståndsindustriella komplexet”.

Han säger att förhållandet mellan islamister och vissa hjälpbyråer kan beskrivas som apologetiskt.

– Allt mellan apologetiskt till medvetet samarbete. Och det här är någonting som genomsyrar framförallt de NGO:er (Non-governmental organisation) som uppbär bidrag från Sida, säger han till Bulletin.

Personorienterat

Kopplingen däremellan är enligt Westerholm delvis personorienterad och han pekar på samarbetet med Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan som en faktor.

I persongalleriet pekar han bland annat ut Svenska kyrkans tidigare ärkebiskop Antje Jackelén och S-veteranen Carin Jämtin, tidigare partisekreterare (2011-2017) och biståndsminister i regeringen Persson (2003-2006), som två som varit drivande i utvecklingen. Åren 2017-2023 var Jämtin generaldirektör för biståndsmyndigheten Sida.

– [Då] har de här islamistiska organisationerna kunnat etablera sig i det biståndsindustriella komplexet i allmänhet och de NGO:er som uppbär bidrag från Sida i synnerhet, säger Westerholm.

Han hoppas att stora medier som Expressen i större utsträckning kommer att granska dessa hjälpbyråer framöver. Däribland Islamic Relief, som ingår i det kluster som både Johan Westerholm och forskaren Sameh Egyptson pekar ut som Muslimska Brödraskapet i Sverige.

Spädbarn utvisas – slöddret får stanna

 Mina kommentarer inom parentes

Juristmakt ligger bakom galna utvisningsbeslut.

(Etnicitetskorruption är en viktig faktor när kriminellas ärenden behandlas av landsmän)

Spädbarn får egna utvisningsbeslut medan terrorister får stanna. Sveriges migrationsrättsliga system är byggt för att undvika ansvar.

(Slöddret som skjuter, spränger, bränner och infiltrerar Sveriges trygghetssystem får inga utvisningar, de får skadestånd för att ha blivit misstänkta)

Ska bebisen Emanuel, 8 månader, verkligen utvisas ensam till Iran?

Sveriges Radios inslag hann knappt sändas innan kritiken kom. Och visst: han kommer inte att sättas själv på ett flygplan. Föräldrarna kan följa med, fallet ska prövas i domstol och för övrigt råder just nu verkställighetshinder för alla utvisningar till Iran.

Men faktum kvarstår: Migrationsverket har meddelat familjen att Emanuel ska utvisas snarast, trots att föräldrarnas arbetstillstånd gäller åtminstone till oktober – och därefter kan förlängas. Det framstår som ett absurt beslut. Och det är svårt att tro att lagstiftaren tänkte sig ett sådant utfall.

Fallet Emanuel är bara ett av många bevis på att Sveriges migrationsrättsliga system är felkonstruerat. Utrymmet för mänskligt omdöme är minimalt – sunt förnuft får stå tillbaka för ett stelbent regelverk.

(Det är inte bara regelverket, det är de avsvarigas rädsla för slöddrets våldskapital!)

Det är en ordning som producerar ansvarslöshet i båda riktningar. Mikael Ribbenvik, Migrationsverkets före detta generaldirektör, beskrev hur han i tio års tid försökte få lagen att ändras så att terrorister inte skulle beviljas pass och bidrag. Först i vår justeras regelverket, trots att alla under lång tid varit överens.

Förr hade Utlänningsnämnden – som bestod av både jurister och politiska ombud – viss makt över såväl individärenden som policyutformning. Men sedan 2006 har Sverige en renodlat juridifierad modell. Riksdagen stiftar lagar som myndigheter och Migrationsdomstolarna sedan tolkar och tillämpar.

De så kallade tonårsutvisningarna är ett annat exempel på hur skevt det kan bli. När barn till arbetskraftsinvandrare fyller 18 år krävs egna skäl för att stanna. Att gå på gymnasiet räknas inte. Den som dagen före var en självklar del av familjens tillvaro betraktas plötsligt som ett eget migrationsrättsligt subjekt.

Formellt konsekvent, i verkligheten orimligt.

Tidöregeringen kan förlora valet på att människor ogillar att unga tvingas lämna landet innan de hunnit ta studenten. Liberalerna har lagt det bästa förslaget inom dagens modell – koppla barns uppehållstillstånd till föräldrarnas tills de fyller 20 eller 21. Riksdagen bör skyndsamt anta Simona Mohamssons linje. (4)

Men det kan ta tid – vilket blottlägger det underliggande problemet. Svenska politiker har under de senaste årtiondena förpassat svåra avvägningar till juridiken.

Både Norge och Danmark har behållit sina nämndmodeller i migrationssystemet. Det ökar risken för godtycke litegrann, men ger möjlighet att korrigera uppenbara orimligheter. Personliga mandat gör det svårare att gömma sig bakom system och paragrafer – och ökar trycket att ändra dem. En sådan ordning tvingar politiker, oavsett partifärg, att ta större ansvar för migrationens konsekvenser.

Samma system som under tio år inte kunde sluta ge uppehållstillstånd till terrorister tilldelar nu bebisar individuella utvisningsbesked. Egentligen är det inte enskilda beslut som brister – utan grundkonstruktionen.

Juridifiering är ett politiskt val. Den som sätter ramarna måste stå för resultatet.

From the Nile to the Euphrates

Poliserna, journalisterna och politikerna verkar acceptera att hamasmupparna ockuperar det offentliga rummet skränande "from the river to the sea".

Hur skulle de reagera om en motdemonstration skränade "från Nilen till Eufrat"? – From the Nile to the Euphrates



God promised a son to Abraham – Isaac, so that, according to Genesis 15:18, God could give his descendants the land from the Nile to the Euphrates River. God's original intent for the Jewish people was to occupy a territory that stretched from the Nile River in Egypt to the Euphrates River in today's Iraq and Syria

The region between the Euphrates and Nile rivers encompasses the Fertile Crescent, spanning modern-day Iraq, Syria, Lebanon, Jordan, Israel, Palestine, and parts of Turkey and Egypt. Historically, this area was the cradle of civilization. It is also referenced in biblical, political, and historical contexts as the promised land (Greater Israel)

Frasen "mellan Eufrat och Nilen" syftar oftast på ett specifikt geografiskt område i Mellanöstern med djupa bibliska, historiska och politiska betydelser.

Här är de vanligaste tolkningarna:

1. Det utlovade landet (Bibliskt sammanhang)

I det Gamla testamentet (Första Moseboken 15:18) beskrivs Guds förbund med Abraham, där landområdet som ges till hans ättlingar sträcker sig "från Egyptens flod [Nilen] ända till den stora floden, floden Eufrat".

Detta omfattar delar av det moderna Israel, Palestina, Jordanien, Syrien, Libanon och Irak.

Vissa bibeltolkare och religiösa grupper ser detta som de sanna gränserna för "Eretz Yisrael" (Israels land).

2. Stor-Israel (Politiskt sammanhang)

Begreppet "från Nilen till Eufrat" används ofta i diskussioner om Stor-Israel (Greater Israel).

Expansionism: Kritiker av Israel, särskilt inom arabvärlden, hävdar ofta att Israel har ambitioner att expandera sina gränser till dessa floder.

Flaggsymbolik: Det finns en utbredd men felaktig myt om att de två blå ränderna på Israels flagga representerar Nilen och Eufrat. I själva verket är ränderna inspirerade av den judiska bönesjalen, tallit.

3. Den bördiga halvmånen (Historiskt sammanhang)

Området mellan dessa floder utgör kärnan i den bördiga halvmånen, en region som ofta kallas "civilisationens vagga".

Här uppstod några av världens tidigaste civilisationer, såsom de i Mesopotamien (mellan Eufrat och Tigris) och det antika Egypten (längs Nilen).

Regionen var banbrytande för jordbruk, skriftkonst och stadsbildning.

4. Islamisk tradition

Inom viss islamisk eskatologi (läran om de yttersta tingen) och hadither nämns Eufrat och Nilen som två av paradisets floder som har förts ner till jorden.

Behöver du veta mer om de politiska konflikterna i detta område eller mer om dess antika historia?

Värna Sverige!

 

Kvinnokraft 4.0

Sverige har rätt att vara Sverige!

av Caroline Thelning i Artikel Publicerat den 20/02/2026

När blev det fel att säga att Sverige har rätt att försvara sina egna värderingar och lagar?

I debatten låter det som om det är misstänkt att tala väl om sitt land eller att hålla fast vid att svensk lag ska gälla i Sverige.

Samtidigt behandlas sharias religiösa normsystem som om det vore för känsligt för att granskas och kritiseras. Varför är det så?

Varför denna dubbla standard?

Vem kom fram till att just detta normsystem inte ska tåla samma öppna granskning som allt annat?


Det handlar om vilket samhälle vi lever i och vill fortsätta leva i. Sverige är inte ett tomt skal som vem som helst kan fylla med vilket regelverk som helst. Vårt samhälle har vuxit fram under lång tid. Vi har byggt en rättsstat där kvinnor och män är lika inför lagen, där staten är skild från religion och där ingen står över lagen. Det har inte kommit av sig självt. Det är resultatet av sekler av förändring, kamp och medvetna beslut.

Det skrev jag om i min ledare den 18 februari, ”Sveriges sekulära rättsstat har tagit århundraden att utveckla”. Den är grunden för hur vi lever i dag och det är rimligt att vilja bevara det.

Vad World Values Survey visar

För den som vill förstå varför länder fungerar olika finns en organisation som heter World Values Survey. Sedan 1981 har ett globalt forskarteam ställt samma frågor till människor i nästan 100 länder. Den visar hur människor tänker över tid när det gäller religion, auktoriteter, jämställdhet, frihet, tillit och demokrati. Resultaten presenteras bla i en Kulturkarta där länder placeras utifrån hur stark roll religion och tradition spelar, och hur mycket man betonar trygghet och ordning jämfört med individuell frihet.

Sverige ligger i den del av kartan där sekulära värderingar och individuell frihet är viktiga. Många här anser att lag och religion ska hållas isär, att kvinnor och män ska behandlas lika och att individen har rätt att forma sitt eget liv.

När olika syn på lag möts

I andra delar av världen är religion och lag tätt sammanvävda. Sharia är ett sådant system. Det handlar inte bara om personlig tro utan om regler för familj, arv och samhällsordning. Det är i grunden utformat som en ordning som ska styra både människa och samhälle, precis motsatt mot vårt sätt att se världen. I detta ligger ingen värdering utan visar hur olika länder bygger sin världsbild på olika värderingar. Och de fungerar inte tillsammans, skillnaden blir tydlig om man bar tar upp ett konkret exempel.

I Sverige ärver söner och döttrar lika mycket, det är en självklar princip i vår lag. I klassisk shariabaserad arvsrätt ärver en son i regel dubbelt så mycket som en dotter.

Det är två helt olika synsätt på män och kvinnor, och två olika synsätt på vad lagen ska vara. Det här är inte en fråga om någons ”identitet” eller ”fria val”. Det är en fråga om rättsregler.

När ett religiöst rättssystem som är tänkt att vara lag möter en sekulär rättsstat uppstår därför en omöjlig konflikt. Sharia är inte byggd för att vara ett privat alternativ bland andra. Den gör anspråk på att vara den ordning som styr. Det är därför den är svår att förena med ett land där lagen redan är fastställd genom folkvalda beslut.

Man måste kunna säga och påpeka detta utan att samtalet spårar ur.

Svensk lag gäller i Sverige

I Sverige är det riksdagen som stiftar lag och svenska domstolar som dömer. Religion är fri, men den kan inte ersätta svensk lag. Det är inte ett angrepp på människor att påpeka detta utan en grundprincip för en fungerande rättsstat. World Values Survey visar på att värderingar formar samhällen. Förändras värderingarna påverkas också lagar och institutioner. Därför spelar det roll hur vi talar om religionens plats i samhället och om vilka normer som ska gälla.

Sverige är ett av världens mest fria och jämställda länder. Det är inget att skämmas för. Det är något att värna. Och ja, man får tycka att religiösa lagar som ger män och kvinnor olika rättigheter är dåliga lagar. Man får säga att de inte hör hemma här. Det är inte hat, rasism eller islamofobi. Det är att stå upp för den ordning vi har valt.

Det är tillåtet att känna stolthet över Sverige. Det är tillåtet att säga att vi vill behålla den rättsstat och den jämställdhet som har byggts här. Och det är tillåtet att säga nej till lagar och normsystem som går i motsatt riktning. Vi måste försvara våra fri- och rättigheter annars försvinner dom.

Islam & Vänsterrörelsen

 Kvinnokraft 4.0

FRIHETSMÄRKEN för det civiliserade samhället

Islam – ett hot?

Alice Teodorescu Måwe

@alicemedce

Islam måste anpassas för att vara välkommen i Sverige och Europa. Den importerade islamismen som slagit rot i Sverige - som bland annat kommer till uttryck i antisemitism, hedersförtryck och avståndstagande från det svenska samhället - är systemhotande. Ett av de tydligaste exemplen på detta är Muslimska brödraskapet.

Brödraskapet infiltrerar strategiskt föreningar, studieförbund, trossamfund och skolor i syfte att framstå som ett vanligt civilsamhällesnätverk, med det verkliga motivet att utnyttja demokratins egna institutioner och verktyg mot densamma.

Att Hamas är en direkt avknoppning av Muslimska brödraskapet är ingen tillfällighet. Inte heller det faktum att polarisering, parallellsamhällen och i förlängningen våldsamma konflikter följer i dess spår. Det är inte konstigt att flera arabländer har förbjudit organisationen.

För ett tillitssamhälle som Sverige är detta särskilt allvarligt. I en fransk statlig rapport från maj 2025 pekas Sverige ut som ett av de länder där brödraskapet har ett ”påtagligt” inflytande, inte minst inom Socialdemokraterna - ett parti som aspirerar på statsministerposten i höst.

Kristdemokraterna vill att EU terrorlistar delar av brödraskapet och att hela det nätverk som möjliggör Muslimska brödraskapets verksamhet ska omfattas av EU-sanktioner. Därtill måste moskéer och civilsamhällesorganisationer i Sverige granskas bättre. Kristdemokraterna vill stoppa utländsk finansiering från extremister till svenska stiftelser, föreningar och församlingar. Vi måste också få stopp på utbetalningar av svenska skattemedel till extremistiska organisationer.

Det är dags för Sverige att resa sig och stå upp mot det som skadar oss. Vi tror på Sverige och våra svenska värderingar.

Islam och lagen

Kvinnikraft 4.0

Sveriges sekulära rättsstat är ingen slump

av Caroline Thelning i Ledare Publicerat den 18/02/2026

År 2006 riktades krav på särskild lagstiftning på religiös grund till riksdagens partier av företrädare för Sveriges muslimska förbund. År 2023 uttryckte en överväldigande majoritet av tillfrågade moskéföreträdare att lagstiftningen bör skydda religiösa symboler från kritik och hån. Detta är långtgående anspråk på hur svensk lag ska utformas utifrån en religions normsystem.

Ändå har reaktionerna varit begränsade. Någon bred politisk diskussion om vad parallella rättsordningar innebär för rättsstaten har inte följt. De medier som annars granskar makt och strukturer har i begränsad utsträckning analyserat konsekvenserna. Frågan har inte heller blivit föremål för den principiella diskussion om kvinnors och barns rättigheter som annars brukar följa när strukturellt förtryck identifieras.

Frågan rör grunden för rättsstaten.

Ska lagar fortsatt stiftas genom demokratiska beslut, eller ska religiösa normsystem ges rättslig betydelse? Om det senare, vem avgör vilka religiösa normer som ska gälla, och hur ska staten förhålla sig när tolkningarna skiljer sig åt?

För att förstå vad som står på spel behöver man påminna sig om hur den svenska rättsstaten har vuxit fram, en ordning där lagen är gemensam, där makten utövas genom demokratiska beslut och där människor ska behandlas lika inför lagen.

På 1200-talet hade varje landskap sin egen lag, och rättskipningen vilade på släktband och lokala sedvänjor. När kvinnofridslagen infördes skedde en avgörande förskjutning. Övergrepp mot kvinnor gick från att vara en angelägenhet mellan släkter till att bli ett brott mot rikets lag. Det innebar inte jämställdhet i modern mening, men det markerade ett steg bort från privat hämnd och mot en gemensam rättsordning.

På 1300-talet kom Magnus Erikssons landslag. För första gången fick större delen av riket en gemensam lagbok. Landskapens skilda rättstraditioner samlades i en lag som gällde för hela riket. Principen om en lag för riket tog form.

Under 1500-talet stärktes kungamakten ytterligare. Staten byggdes ut, förvaltningen organiserades och riket bands samman under en fastare central styrning. Lagen var inte ny, men den fick större genomslag och tillämpades mer konsekvent.

Sveriges gränser har vuxit fram genom krig och avgörande politiska beslut. Skåne blev svenskt 1658 genom freden i Roskilde. Finland förlorades 1809 genom freden i Fredrikshamn. Unionen med Norge upplöstes 1905. Förlusten av Finland blev en nationell chock. Gustav IV Adolf avsattes och 1809 antogs en ny regeringsform. Den begränsade kungamakten och stärkte riksdagens ställning. Ur krisen växte en tydligare konstitutionell ordning fram där makten bands av lag i stället för av person.

Det som har tagit sekler att bygga upp förändras inte i ett slag. Det förändras genom mindre beslut, nya undantag och gradvisa omtolkningar. Så byggdes rättsstaten, men genom liknande förskjutningar kan den ta en annan väg där lagen inte längre är lika för alla.

De lagar som i dag skyddar kvinnors och barns rättigheter har inte alltid funnits. De växte fram genom politiska beslut och genom människor som drev förändring. Rösträtten, reformer inom familjerätten och en stärkt syn på barnets rättigheter är resultatet av en lång utveckling där individens ställning successivt stärkts i förhållande till släkt, kollektiv och tradition.

Sveriges rättsutveckling har rört sig bort från ordningar där tillhörighet – till släkt, religion eller grupp – avgör människors rättigheter. Den har steg för steg lämnat släkt- och klanbaserade strukturer bakom sig och utvecklat en stat där lagen gäller lika för alla. Lokala normsystem har ersatts av en gemensam rätt.

När religiösa normer gör anspråk på rättslig status förändras den balansen.

Om lagstiftning börjar formas för att skydda religiösa föreställningar från kritik, eller om familjerättsliga frågor ges religiös styrning, innebär det att olika grupper omfattas av olika normer beroende på tillhörighet. I praktiken innebär det att medborgarskapet får olika innehåll. Lagen upphör att vara gemensam. Den rättsliga utveckling som under sekler har stärkt individens ställning i förhållande till kollektivet vänder då riktning.

Ska den svenska lagen fortsätta vara gemensam, eller ska den börja anpassas efter religiös tillhörighet? Ska individens rätt stå över kollektiva normsystem, eller tvärtom?

Rättsstaten är resultat av en lång historisk rörelse mot en gemensam lag för riket och mot att individens frihet ska väga tyngre än kollektiva anspråk. Det är den rörelsen som prövas när religiösa krav ställs på lagstiftningen. Där avgörs om lagen ska förbli gemensam.

Caroline Thelning
Grundare, Kvinnokraft 4.0

Islam – en gåta

 

Sharia – sanningen om islam

KvinnoKraft 4.0

Hemsida


Sharia – ett system som sätter religiös lag över folkvald lag

av Caroline Thelning i Artikel / Fördjupning Publicerat den 16/02/2026 

Artikel 3 i serien om sharia som norm- och rättssystem

I de två första artiklarna har sharia beskrivits som ett norm- och rättssystem, format genom tolkningar och upprätthållet av religiösa auktoriteter. I den här delen handlar det om vad det innebär i praktiken. Sharia beskrivs som ett system där lag, moral och makt hänger ihop, och där religion och politik inte skiljs åt.

Kort sammanfattning av föregående artikel

I den förra artikeln låg fokus på tolkningsmakten. Det visades hur sharia får sitt innehåll genom ulama, religiösa rättslärda, hur olika rättsskolor tillämpar systemet och varför variation i tolkning inte förändrar dess räckvidd. Hur sharia tolkas är avgörande, eftersom det påverkar hur människor förväntas leva, även i länder som Sverige.

Mer än tro – ett samhällsstyrande system

I sekulära samhällen förstås religion i regel som en personlig övertygelse. Tron kan påverka individens värderingar och livsval, men den står under lagen och är tydligt åtskild från statens maktutövning. I Sverige skildes stat och kyrka åt stegvis under 1900-talet.

Sharia fungerar annorlunda. Den är inte begränsad till religiösa handlingar eller personlig moral, utan gör anspråk på att reglera samhället som helhet. Det gäller relationen mellan kvinnor och män, familjelivets struktur, barns fostran, ekonomiska frågor och social ordning. Sharia är därmed inte en etik eller religion bland andra, utan ett system som sätter Guds lag över människors lagar. Därför är sharia inte bara religion, utan också en modell för hur samhället ska styras.

Gudomlig lag över mänsklig lag

Kärnan i sharias teokratiska idé är föreställningen om att Gud är den yttersta lagstiftaren. Mänsklig lagstiftning anses endast legitim i den mån den inte strider mot sharia. Därmed underordnas politiska beslut och demokratiska processer ett religiöst normsystem. I ett sekulärt rättssystem som det svenska är utgångspunkten den motsatta. Där stiftas lagar av människor, genom demokratiska processer, och kan ändras när samhället förändras. Ingen lag står över kritisk granskning eller politiskt ansvar.

När dessa synsätt möts uppstår en konflikt. Frågan är: Vem ska bestämma – Gud enligt de religiösa lärdas tolkning, eller folkvalda lagstiftare? I Sverige är den maktfördelningen redan fastställd. Det är riksdagen som stiftar lag. Inget annat normsystem – religiöst eller sekulärt – har rätt att stå över den demokratiskt beslutade lagstiftningen.

Ingen tydlig gräns mellan religion och makt

I shariasystemet finns alltså ingen skarp uppdelning mellan religion, juridik och politik. Normer för bön och fasta existerar sida vid sida med regler för äktenskap, skilsmässa, arv och socialt beteende. Det innebär att det privata och det offentliga vävs samman.

Detta skiljer sig tydligt från den sekulära modellen, där religion betraktas som en del av civilsamhället, inte som grund för lagstiftning. När sharia börjar styra människors liv fungerar inte längre uppdelningen mellan religion och lag. Religionen upphör då att vara en privatsak och görs till en del av hur samhället styrs.

Rättslärda som makthavare

Eftersom sharia bygger på tolkning får de som tolkar systemet en central maktposition. De religiösa rättslärda avgör hur regler ska förstås och hur de ska tillämpas i praktiken.

För att en svensk läsare ska förstå rollen kan den liknas vid en kombination av lagstiftare, domare och juridiska experter – men utan att väljas av folket, utan mandatperiod och utan möjlighet att rösta bort dem.

Deras auktoritet bygger på att de anses tolka Guds vilja. I praktiken innebär det att normer kan fastställas och upprätthållas utan insyn och utan att någon kan ställas till svars. För individen kan gränsen mellan personlig tro och sociala krav bli otydlig. För den som accepterar systemet upplevs detta ofta inte som ett problem, utan som en självklar ordning. Kritik mot sharia tolkas då lätt som ett angrepp på den egna identiteten eller på religionsfriheten.

Men frågan i denna serie gäller inte individers upplevelser, utan hur ett konkurrerande norm- och rättssystem är uppbyggt – vilka källor det bygger på, vem som tolkar det och hur det får genomslag genom religiös auktoritet, social kontroll och parallella normstrukturer i olika lokala sammanhang – och hur detta förhåller sig till en sekulär rättsstat.

Sådana sammanhang kan vara familjer och släktnätverk, religiösa församlingar och moskéer, föreningar och studiecirklar med religiös inriktning, informella råd i familje- och skilsmässofrågor samt sociala nätverk i bostadsområden där normerna delas och förs vidare.

I vissa miljöer kan avvikelse leda till betydande sociala konsekvenser. I extrema fall kan det handla om hot eller våld. Den som lever under sharias normer kan därmed hamna i ett spänningsfält mellan två system: det religiösa och det sekulära.

Vad sharia reglerar

Sharia omfattar långt mer än religiösa ritualer. Det handlar om regler för hur människor ska leva, organisera familjeliv och ordna samhället – regler som i flera avseenden kan stå i konflikt med svensk lag.

• Familjerätt: äktenskap kan ingås genom religiöst kontrakt, mannen har traditionellt ensidig rätt till skilsmässa, och vårdnad kan kopplas till religiös och könsbunden ordning snarare än barnets rättigheter som egen individ

• Könsroller och relationer: män och kvinnor ges olika rättigheter och skyldigheter, exempelvis vad gäller försörjningsansvar, rörelsefrihet och sexuella normer.

• Arv och vittnesmål: i klassisk rätt tilldelas kvinnor i regel hälften så stor arvsandel som män, och en kvinnas vittnesmål värderas annorlunda än en mans i vissa situationer.

• Klädsel och socialt umgänge: normer om kvinnors klädsel och könssegregering motiveras som juridiska plikter, inte som frivilliga rekommendationer.

• Moral och social disciplin: handlingar som i sekulär rätt betraktas som privata kan i sharia omfattas av religiöst sanktionerade regler och sociala eller rättsliga konsekvenser.

Skillnaden mot religion i sekulär mening

I ett sekulärt samhälle är religion underordnad lagen. Individen har rätt att tro, utöva sin religion och organisera sig religiöst – men dessa rättigheter begränsas där de kolliderar med andra grundläggande fri- och rättigheter.

I shariasystemet är förhållandet det omvända. Där är lagen underordnad religionen, och individens frihet definieras inom ramen för ett religiöst normsystem som hon eller han inte själv har varit med och beslutat om.

Sharia utan territoriella gränser

En viktig aspekt av sharia är att systemet inte är knutet till en specifik stat. Det anses gälla oavsett var dess anhängare bor. Det innebär att sharia kan utövas genom normer, social kontroll och religiös auktoritet även i länder där den saknar rättslig legitimitet. Den som lever under sharias normer kan därför fortsätta göra det, frivilligt eller under socialt tryck, även i ett samhälle som i övrigt bygger på sekulär lag.

Religionsfrihetens gräns

I ett demokratiskt samhälle är religionsfriheten grundläggande. Den skyddar individens rätt att tro, att byta tro och att utöva religion tillsammans med andra. Men religionsfriheten är inte avsedd att skydda system som gör anspråk på att ersätta eller konkurrera med den gemensamma rättsordningen. När sharia tillämpas som ett samhällsstyrande normsystem uppstår en tydlig gräns som inte kan lösas genom att säga att det handlar om religion.

I praktiken är det svenska myndigheter, kommuner och offentliga institutioner som avgör var denna gräns dras. När offentliga aktörer normaliserar symboler och normer som är juridiskt förankrade i sharia utan att förklara vad de faktiskt representerar, suddas skillnaden ut mellan individuell religionsutövning och ett normsystem med politiska anspråk.

Det är statens ansvar att värna den sekulära rättsordningen. Religionsfriheten skyddar individen – inte parallella normsystem. När myndigheter brister i denna gränsdragning är det inte religionsfriheten som stärks, utan rättsstatens principer som försvagas.


Hijabens symbol för sharia

Inom sharia betraktas hijaben som en juridisk plikt för kvinnor efter puberteten. Den fungerar som ett verktyg för könssegregering och social kontroll, där avvikelse kan leda till sanktioner. Hijaben är därför inte enbart en religiös symbol, utan en integrerad del av sharias norm- och rättssystem.


Nästa artikel

I den avslutande delen av denna serie riktas blicken mot praktiken i Sverige. Hur kan ett system som saknar rättslig legitimitet ändå få genomslag? Vilket ansvar har kommuner, myndigheter och staten när parallella normsystem tillåts verka i offentligheten?

Utvisning av barn

Ytterligare ett bevis för att svensk

public service kampanjar för att

avsätta den borgerliga regeringen

Stämmer det verkligen att bebisar utvisas?

Svaret på den frågan är ett nej – inte på det sätt som medierna nu beskriver det. Mediernas beskrivning av fallet med den bebis som hotas av utvisning är en riktigt grumlig historia, där man gör sitt yttersta för att måla upp honom och hans familj som offer för en grym och hjärtlös migrationspolitik. Men i själva verket är det föräldrarna som missat att följa de lagar och regler som gäller i Sverige.

Emanuel, 8 månader, som prytt varenda löpsedel de senaste dagarna, ska alltså inte skickas ensam till Iran om någon nu på allvar trodde det. Han kommer att få fortsätta vara tillsammans med sina föräldrar tills det är dags för hela familjen att återvända hem.

Och varför får familjen inte stanna i Sverige då?

Svaret är väldigt enkelt: Hans föräldrars uppehållstillstånd som arbetskraftsinvandrare går ut i oktober.

Om det kan man förstås tycka vad man vill. Men nu är det så – och då är det så. Det finns lagar och regler även i Sverige och dessa har dessutom skärpts sedan de öppna gränsernas tid.

Emanuels föräldrar kom till Sverige från Iran för att studera. När de väl kom hit gjorde de ett så kallat ”spårbyte” och sökte asyl istället. Men eftersom de helt saknar asylskäl blev det avslag. Då valde de istället att göra ”spårbyte” nummer två och istället bli arbetskraftsinvandrare.

I oktober går Masoumehs uppehållstillstånd som arbetskraftsinvandrare ut. Och eftersom reglerna för spårbyte har skärpts över tid omfattar inte hennes uppehållstillstånd per automatik den son de valt att skaffa medan de befunnit sig här (utan permanent uppehållstillstånd).

Det här borde Emanuels föräldrar haft koll på. Råkoll, faktiskt. Det är faktiskt det minsta man kan begära av människor som befinner sig i ett annat land – att de ska hålla sig informerade om vilka lagar och regler som gäller. Det är vad vi kräver av oss själva, av medborgarna, så varför skulle inflyttade arbetskraftsinvandrare avkrävas något mindre?

De har dessutom haft gott om tid och möjligheter att själva påverka situationen genom att söka uppehållstillstånd för sonen när han föddes. Och även om hemlandet Irans ambassad vägrat att lämna ut pass för den nyfödde kunde de ha löst det genom att vända sig till Migrationsverket och ansökt om ett så kallat främlingspass.

De har uppenbarligen inte gjort något av detta – men trots det har Sveriges Radio har gjort ett helt absurt inslag om fallet.

Skattefinansierade public service har i uppdrag att vara sakliga och neutrala. I det ingår, föreställer jag mig, att de också ska vara sanningsenliga. Men uppenbarligen är det viktigare med snabba klick och möjligheten att försöka påverka gemene man att förfasa sig över Tidöregeringen än med sanningen.