Public Service – vänstermegafon

SR-profilen petas – efter inlägg på X

SR-profilen Mårten Arndtzén petas som programledare för ”Kulturnytt” och får inte kommentera kulturpolitik.

Detta då SR anser att han tagit ställning i politiska frågor genom inlägg på X.

Användare på plattformen tolkar det som att SR-medarbetare får uttrycka vänsteråsikter men inte högeråsikter.

Det förnekar SR:s kulturchef Peter O Nilsson.

Mårten Arndtzén fick nyligen veta att han inte längre får sända ”Kulturnytt” eller kommentera kulturpolitik. I ett inlägg på plattformen X skrev han:

”Jag har fått förändrade arbetsuppgifter pga saker jag skrivit här och kommer att avstå från fler inlägg.”

SR tycker att han har tagit ställning i politiska frågor. Enligt Mårten Arndtzén är det två inlägg som bedömts vara problematiska.

Den 1 januari i år skrev han:

”Kulturministerns diss av svensk filmbransch är hård, snygg och fullkomligt rättvis. Skärp er.”

Detta efter att Parisa Liljestrand uteblivit från Guldbaggegalan.

Den 28 januari delade han en länk till en ledartext i Svenska Dagbladet om Tidöpartiernas förslag att sänka straffbarhetsåldern till 13 år. Skribenten lyfter vikten av att skötsamma barn ska slippa gå i skolan med kriminella barn och kritiserar de straffrabatter som unga förövare fortfarande kommer kunna få. Mårten Arndtzén skrev:

”Humanism på andras bekostnad.”

Mårten Arndtzén säger till Expressen:

– Jag bevakar inte kriminalpolitik. Det är standardregeln, att om man tar ställning i kontroversiella frågor så kan det påverka vad man kan bevaka som reporter eller liknande på Sverige Radio. Eftersom jag inte bevakar kriminalpolitik tänkte jag att det inte var något problem.

– Det andra, om kulturministern, är ju mycket närmare mitt bevakningsområde. Men jag tyckte inte att jag tog ställning för eller mot någon särskild politik.

Kritiken: Okej – om man är vänster

Mårten Arndtzén säger att chefernas beslut om att ändra hans arbetsuppgifter ”kändes helt okej”.

– Jag är inte uppriven eller kränkt eller så. Jag kan leva med de här förändrade arbetsuppgifterna.

– Sedan inser jag, och det hoppas jag att mina chefer gör också, hur det här ser ut. Om man tar in bilden av hela Sveriges Radio, där högt profilerade medarbetare på ”Ekot” kan skriva under upprop om folkmord och mediers medskyldighet i det, utan att få förändrade arbetsuppgifter.

En del användare på plattformen X menar att det verkar okej för SR-medarbetare att uttrycka vänsteråsikter, men inte högeråsikter. Journalisten Sofie Löwenmark skriver:

”Vid det här laget är det uppenbart att SR:s gräns för ställningstaganden är generös – så länge de går åt vänster. Då kan man till och med anklaga chefer och kollegor för att legitimera folkmord utan att det får några konsekvenser.”

Mårten Arndtzén berättar att han, innan inläggen på X, fått en tillsägelse av cheferna efter att han skrivit en artikel i tidningen Fokus om Gaza-uppropet.

– Det har aldrig varit riktigt glasklart vad som gäller och var gränsen går utan det är ganska mycket ”från fall till fall”.

Runt 500 journalister, skribenter och mediearbetare skrev under Gaza-uppropet förra sommaren.

SR:s kulturchef Peter O Nilsson skriver till Expressen:

”Inläggen tar ställning i politiska frågor och det påverkar vad han kan rapportera om i Sveriges Radio. Man kan inte bevaka frågor man tagit offentlig ställning i. Mårten fortsätter med sitt huvudsakliga uppdrag, som konstkritiker. Däremot sänder han under en period inte 'Kulturnytt'.”

Att SR fått en hel del kritik för hur man hanterade de medarbetare som skrivit under Gaza-uppropet har inte påverkat beslutet, enligt kulturchefen.

”Sveriges Radio har ett 40-tal ansvariga utgivare som fattar självständiga beslut om sin utgivning och medarbetarna som är knutna till den, och det som Mårten skrivit om och jag fattat beslut om gäller annat än Gaza-uppropet.”

Behandlas SR-medarbetare som uttrycker vänster- respektive högeråsikter på samma sätt?

”Nej, om det är en vänster- eller högerfråga är inte relevant. Det är det politiska ställningstagandet i sig som är avgörande.”

Desperata Andersson akt 1

Botkyrkaskandalen – lotteriskandalen – trion Tobias, Morgan och
Annika är bara några av ämnen som tillsammans med Vänster-
partiets krav på ministerposter, kommer att (S)töra valrörel(S)en

Andersson hånas efter intervju med sjuåring: ”Oerhört pinsamt”

Magdalena Andersson fick frågor om inflation och energiöverenskommelse av sjuåriga Lily.

Magdalena Andersson (S) intervjuades av sjuåriga Lily som bland annat frågade före detta statsministern om varför S vill ha en energiöverenskommelse och hur de vill korta köerna i vården.

”Du måste överdriva? Dessa frågor kan ej ha ställts?”, skriver Vänsterpartiets Ida Gabrielsson.

Magdalena Andersson (S) lade ut ett videoklipp på sin privata Instagramsida där hon blir intervjuad av sjuåriga Lily, något Expressen var först att rapportera om. Intervjun har väckt reaktioner på sociala medier på grund av frågorna Lily ställer, då de framstår som något ovanliga för en sjuåring.


Till klippet har Magdalena Andersson skrivit: ”Häromdagen fick jag besök av Lily som ställde några kloka frågor”. I klippet ställer Lily frågor som:

”Sverige har haft hög inflation de senaste åren. Vad gör ni för att vanliga familjer ska få bättre ekonomi?”, ”Varför vill du förbjuda vinster i skolan och förskolan?”, ”Varför vill du ha en energiöverenskommelse?” och ”Hur vill ni stärka den svenska sjukvården så att köerna blir kortare?”


”Du måste överdriva?”

Expressens Viktor Barth-Kron delar sin artikel på X och skriver: ”Magdalena Andersson har låtit sig intervjuas av en sjuåring. Det är inte bra content.”

Vänsterpartiets vice ordförande och ekonomisk-politiska talesperson, Ida Gabrielsson, reagerar på Barth-Krons inlägg: ”Du måste överdriva? Dessa frågor kan ej ha ställts?”

Kristdemokraten och ex-moderaten Richard Herrey skriver:

”Magdalena Andersson ger uppenbart vuxna frågor till 7-åring och låtsas att det är barnet som ställer frågor. Att använda barn på detta sätt är ju både oerhört pinsamt och opassande.”

SvD-krönikören Fredrik Johansson skriver:

”De flesta sjuåringar jag träffar undrar hur Magdalena Anderssons beslutsprocess såg ut när hon kom fram till att den hon såg som allra bäst lämpad att bli svensk utrikesminister är Morgan Johansson.”

Sverige – islamisternas fristad

Sverige ska inte vara en fristad för islamism!

Mellanösterns konflikter har importerats till Sverige. Här har de slagit rot och utgör ett hot mot judar och exiliranier. Detta är inte enbart ett integrationsproblem utan också ett säkerhetsproblem.

Alice Teodorescu

Mars 08, 2026


Hur många etniska konflikter tål Sverige? Förra lördagens historiska amerikanska/israeliska attack på Iran, som bland annat resulterade i att ayatolla Khamenei äntligen togs av daga, aktualiserar frågeställningen. För nu om någonsin är det ställt bortom allt rimligt tvivel att det knappast var omsorgen om palestinska barn som utgjorde den minsta gemensamma nämnare för den brokiga så kallade pro-palestinska rörelsen - utan hatet mot Israel och västvärlden.

I söndags skildrade Doku hur personer ur Palestinarörelsen - islamister, kommunister och postkoloniala vänsteraktivister - under den numera sedvanliga demonstrationen på Gustav Adolfs torg i Göteborg bar på porträtt av Ali Khamenei, som i tal gratulerades till sitt martyrskap och kallades för ”vår älskade ledare”. Vid samma tillfälle hyllades den iranska islamiska republiken, det hårdföra Islamiska revolutionsgardet och Hizbollah.

En kvinna som fick ordet, klädd i svart chadorliknande slöja med en täckjacka över, inledde med att säga att “det är naturligt att känna sorg och fälla tårar för den man älskar: Är du här för Palestina ska du också sörja ledaren som blev martyr i natt. En ledare för motståndet.”

Kvinnan ska sedan ha riktat sig mot de många exiliranier som hade samlats vid Götaplatsen för att fira nyheten om ayatollans död med orden: “För er där borta, för er där borta som firar och dansar – ni är skamliga för hela mänskligheten. Ni har visat världen hur respektlösa och gränslösa ni är. Ni har sålt era själar till pedofiler och barnmördare.” Kvinnan ska också ha sagt att de firande exiliranierna tillhör ”djävulens lag” och ropat “Shame on you!”

I Stockholm har liknande demonstrationer också förekommit där islamister skanderat “Död åt USA!” och “Död åt Israel!”. Därutöver har en minnesceremoni för den likviderade diktatorn ägt rum i moskén Imam Ali Islamic Center, för övrigt den största shiaislamiska församlingen i Norden, i Järfälla. Säpo pekade i januari år 2025 ut moskén som den iranska regimens spioncentral i Sverige. Kort därefter hämtades moskéns imam mitt i natten och utvisades.

Expressen har i dagarna också kunnat visa hur en rad andra shiaförsamlingar, och personer med band till dessa, sörjer den iranske tyrannens död. Det handlar alltså om samma blodtörstiga despot som i januari beordrade massakern på det egna folket, som resulterade i att tiotusentals människor mördades på två dygn; bara för att nämna en av de senare bedrifterna på den kilometerlånga “meritlistan” över bestialiska brott.

Ett språkrör för en av de utpekade imamerna har avfärdat kritiken som kartläggningen genererat som “okunnig”. I en intervju med stjärnreportern Inas Hamdan i Expressen ger han uttryck för en viss ambivalens i förhållande till regimen, menar att man kan likställa sorgen efter den eliminerade ayatollan med den som hade följt bland katoliker om påven dödats, för att sedan helt tappa masken:

“Plötsligt tar han upp pedofilmiljardären Jeffrey Epstein.

– Den israeliska Epstein-maffian har till och med gjort det till ett brott i väst att sörja denna tragedi, säger Ahmed Abbas.

Vad är ”israeliska Epstein-maffian”?

– Den grupp som styrs av de som håller i de egentliga Epstein-filerna. Alla fingrar pekar på Mossad.

– Israel är handen som styr som en marionettdocka. Det är de som bildar konsensus i medier och politiska uttalanden.

Idén om att judar kontrollerar politiker och medier är en välkänd antisemitisk konspirationsteori. Men Ahmed Abbas tycker inte att det han säger är antisemitiskt.

– Vi måste skilja mellan antisemitism och antisionism.

– Vi måste kunna kritisera staters politik utan att det blandas ihop med hat mot människor eller religioner.

Ridå.


Den konflikt som nu utspelar sig i Sverige handlar inte om Mellanöstern. Den handlar om Sverige. Det vi beskådar är således två rörelser - en demokratiskt sinnad som firar despotens död och en auktoritär som sörjer den - som illustrerar den värderingskonflikt som skakar vårt samhälle, och i förlängningen hela västvärlden. Mellan dem löper en djup värderingskonflikt – inte bara om geopolitik utan om själva grunden för det demokratiska samhället.

Att det förhåller sig såhär är föga förvånande; har man spenderat de senaste 2,5 åren åt att hylla Hamas terror mot Israel, som finansierats av Iran, är det logiskt att man sörjer ayatollans död enligt föreställningen om att fiendens fiende är ens bästa vän. För många av vänsterns halvtidshumanister saknar regimens systematiska människorättsbrott mot kvinnor, homosexuella, religiösa minoriteter och dissidenter betydelse så länge Irans hat mot Israel, USA och västvärlden består.

Fienden är därmed inte enbart en avlägsen motståndare som hotar oss utifrån; fienden finns i allra högsta grad innanför våra gränser där den listigt använder sig av demonstrations-, religions-, och yttrandefriheten för att inskränka demokratin inifrån och islamisera Sverige. Vad händer den dagen som dessa människor lyckas kanalisera sina antidemokratiska idéer i praktisk politik också i vårt land? När de kräver sharialagar för att kuva kvinnor, homosexuella, icke-religiösa och judar, och andelen som sympatiserar med den här sortens uppfattningar är så stor att de får genomslag?

För mig som beslutsfattare är det uppenbart att det politiska svaret på konflikten som står i öppen dager måste vara tydligt och resolut: Moskéer som den i Järfälla måste stängas, organisationer som i praktiken fungerar som plattformar för islamistiska idéer och utländsk påverkan avvecklas, statsbidrag till föreningar som cementerar segregation i integrationens namn ska inte reduceras eller “ses över” utan strypas permanent.

Religionsfriheten innebär ingen rätt för främmande makt att sponsra islamism eller bedriva underrättelseverksamhet i Sverige. Den här sortens krafter utgör ett reellt hot mot Sveriges nationella säkerhet och mot utsatta grupper i exil, liksom den judiska minoriteten, då den främjar extremism, splittring och antisemitism.

Människor som sökt sin tillflykt till Sverige har väl här ingen rätt att undergräva de demokratiska värderingar som gjort Sverige till ett land man, hittills, flytt till - inte ifrån. Hyser man antisemitiska, kvinnofientliga, antidemokratiska värderingar - som motiveras med islam - är Sverige helt enkelt fel land att bosätta sig i. Det betyder att den som aktivt verkar för etablering av extremistiska eller antidemokratiska rörelser inte ska kunna räkna med att få vistas i Sverige, än mindre erhålla svenskt medborgarskap.

I klartext: När människor i ett av världens mest sekulära och toleranta länder öppet hyllar en av vår tids största despoter (som motiverat sitt skräckvälde med religion), och därtill skanderar död åt demokratiska länder som går i bräschen för att bringa frihet och stabilitet i Mellanöstern, är gränsen - med råge och sedan länge - nådd.

Under lång tid har svenska regeringar – oavsett kulör och ideologisk hemvist – valt att reagera först när problemen blivit dem övermäktiga. Långt dessförinnan har parallella miljöer vuxit fram där islamistiska, antisemitiska rörelser kunnat organisera sig, samla in pengar, bygga institutioner och etablera inflytande i civilsamhället och inom politiken – ofta med svenska skattemedel - samtidigt som de spridit propaganda och knutit band till regimer som öppet betraktar västvärlden som fienden.

Hur har detta kunnat ske? Därför att vi låtit det ske. Därför att alltför många betraktat islamism som ett socialt fenomen snarare än ett politiskt projekt. Svenska politiker behöver inse att den som betalar imamen också bestämmer innehållet i hans predikan. Om vi inte vågar vidta åtgärder nu, av rädsla för att anklagas för islamofobi, kommer importen av konflikterna att fortsätta, för att sedan förstärkas av islamistiska nätverk, radikal vänsteraktivism och utländska regimer.

Integration - eller funktionell anpassning som det egentligen handlar om - bygger på lojalitet med det samhälle man lever i, liksom i fallet Sverige på respekt av de värderingar som gjort landet till en fristad. Den som hyllar teokrati, antisemitism och politiskt våld har i praktiken redan brutit det kontraktet.

Det vi nu beskådar är emellertid inte längre ett uttryck enbart för bristande integration. Den som hyllar den islamiska regimens terror mot den egna befolkningen och västvärlden är ett säkerhetsproblem - och ska behandlas som ett sådant.

Sverige står inför ett vägval. Antingen fortsätter vi låtsas att det vi bevittnar bara är ytterligare demonstrationer i mängden. Ännu några slagord. Ännu ett importerat bråk. Ännu några gränsförflyttningar.

Eller så inser vi att gränsen faktiskt är nådd - och passerad. Att ett samhälle som inte längre vågar försvara sina egna värderingar till slut förlorar dem. Den dag Sverige inte längre är en självklar fristad för människor som flyr från diktaturer – därför att diktaturernas ideologier fått fäste här – har vi i praktiken redan förlorat det mest grundläggande. Väl förlorat kommer det aldrig att kunna återskapas på nytt.

Hamasmupparna och mullorna

Här hyllas tyrannen – helt utan skam

Publicerad 8 mar 2026

Iranierna firar – men Palestinaaktivister sörjer tyrannen.

Flera demonstranter höll upp porträtt på Irans före detta högste ledare.

Ayatolla Ali Khamenei dödades förra lördagen när USA och Israel anföll Iran.

Framför Gustav Adolfs staty på torget i Göteborg med samma namn står ett staffli uppställt. På det vilar ett stort porträtt av Ali Khamenei, Irans brutale ayatolla.

Palestinarörelsens återkommande söndagsdemonstration utvecklades förra helgen till en hyllningsmanifestation för den iranska regimen. Deltagarna är en brokig samling av islamister, kommunister och postkoloniala vänsteraktivister.

Teokratins flagga syntes förstås men också mängder av Hizbollahflaggor. Och, kanske mest talande: det hårdföra islamiska revolutionsgardets fana. En organisation, vars uppgift är att skydda regimen och slå ner varje ansats till protest eller resning.

Vad brutaliteten innebär i praktiken blev nyligen tydligt när över 30 000 obeväpnade iranier kallblodigt mejades ner.

Många demonstranter på torget bar med sig sina egna bilder av den avlidne diktatorn. En kvinna som fått förtroendet att hålla tal greppade mikrofonen för att uttrycka sorgen över ”vår älskade ledare”. Hon passade på att bespotta de drygt 2 000 exiliranier som samtidigt firade Ali Khameneis död med musik och dans vid Götaplatsen, bara några kvarter bort.

Den som följt rörelsen är inte förvånad. Sociala medier visar att hela ledningen och en stor del av de återkommande deltagarna konsekvent har hyllat den iranska regimen. Palestinarörelsen i just Göteborg har länge utmärkt sig som mer öppet extrem än i andra svenska städer.

Men även profilerade Palestinaaktivister i andra svenska städer visar stöd för den islamiska republiken. Vissa uttrycker det milt, andra ägnar sig åt att glorifiera förtryckarna. Zoomar man ut ser det likadant ut i många västerländska storstäder.

I delar av den västerländska aktivismen verkar hatet mot Israel ha blivit så starkt att man blundar för de krafter som man lierar sig med: islamistiska miliser, teokratiska diktaturer och regimer som systematiskt mördar sina egna medborgare

Det är svårt att tänka sig att aktivisterna i Palestinarörelsen själva skulle välja att leva under den islamiska regimens brutala förtryck. Men här väger uppenbarligen den gemensamma avskyn mot Israel, USA och västvärlden – och rädslan för att förlora motståndsaxelns sammanhållande länk – tyngre än solidariteten med det frihetstörstande iranska folket.

Det finns också en religiös dimension. Den propalestinska rörelsen är tydligt proislamisk och de flesta muslimer som deltar är sunniter. Trots den historiska motsättningen mellan sunni och shia har Irans regim genom sitt tydliga jude- och Israelhat lyckats samla en bred koalition av islamistiska aktörer.

I muslimska teologiska och politiska forum på sociala medier är det just den religiösa aspekten som lyfts fram. Expressen avslöjade nyligen hur flera svenska shiamuslimska församlingar sörjer ayatollan.

Samtidigt förespråkar många av regimens hårdaste kritiker i den iranska diasporan, liksom många demonstranter i Iran, sekularisering. Under protesterna har iranier beskrivit hur de upplever regimen som en islamisk ockupationsmakt.

Faller regimen skulle det inte bara innebära ett hot mot dess terrorallierade; det vore också ett hårt slag mot religionen som politiskt maktmedel i regionen.

I delar av den västerländska aktivismen verkar hatet mot Israel ha blivit så starkt att man blundar för de krafter som man lierar sig med: islamistiska miliser, teokratiska diktaturer och regimer som systematiskt mördar sina egna medborgare.

Ibland hyllar man dem till och med.

Därför var scenen i Göteborg så talande. Medan tusentals iranier firade ett möjligt slut på decennier av brutalt förtryck, stod andra några kvarter bort och höll upp porträtt av mannen som personifierar det.

Sofie Löwenmark är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hennes texter här.

LÄS MER: Aftonbladet hyllade terrorns symboler

LÄS MER: Svenska Gaza-aktivister hyllar mördarna i Iran

Desperat S-ledare

Rädda Lily, 7, från S-propagandan

Publicerad 7 mar 2026

Magdalena Andersson och hennes stab satsar på barnen i år. Resultatet är pannkaka, recenserar Viktor Barth-Kron.


Magdalena Andersson lät sig intervjuas av den sjuåriga reportern Lily.

Valet 2026 spås bli det stora ”videovalet”. Partierna slår knut på sig själva för att producera så kallat rörligt innehåll till sina olika kanaler, i hopp om att på det viset nå alla de väljare som numera mest sitter och häckar på sociala medier.

Socialdemokraterna är inget undantag – tvärtom.

I veckan testade S ännu ett nytt grepp, när Magdalena Andersson lät sig intervjuas på film av den sjuåriga reportern Lily.

Sådant kan bli intressant. Man ska ta barns tankar på allvar, dels för deras egen skull men också för att de ibland sätter fingret på någon lucka i vuxenvärldens grupptänkande.


Det blir dock snabbt uppenbart att det inte är Lily, 7, som har tänkt till här.

Lily har fyra frågor med sig till mötet med statsministerkandidaten. Låt oss ta saken på allvar och gå igenom dem en i taget.

1. ”Sverige har haft hög inflation de senaste åren. Vad gör ni för att vanliga familjer ska få bättre ekonomi?”


Kommentar: Ingen sjuåring vet vad ”inflation” är. De flesta förstår det inte ens vid 47. Ingen utanför Socialdemokraternas budgetavdelning vet heller exakt var gränsen mellan en ”vanlig” respektive ”ovanlig” familj går.


2. ”Varför vill du förbjuda vinster i skolan och förskolan?”


Kommentar: Ej trovärdigt. Sjuåringars prioriterade skolreformer brukar vara längre rast och/eller fler pannkakor på lunchen, inte en ny utredning om driftsformer och koncernbidrag.

Barn är kristdemokrater, sade Liv Strömqvist i ett bevingat uttalande, men ur det här perspektivet är barn snarare miljöpartister.


3. ”Varför vill du ha en energiöverenskommelse?”


Kommentar: Kom igen, Lily. Den samlade svenska mediekåren har försökt reda ut Socialdemokraternas inställning i energipolitiken i över fyra år nu. Det går förstås inte den här gången heller.


4. ”Hur vill ni stärka den svenska sjukvården så att köerna blir kortare?”


Kommentar: Ingen vanlig människa, sju år eller äldre, har någonsin tagit ordföljden ”stärka den svenska sjukvården” i sin mun. Det är utpräglad politikersvenska, som en gång för alla avslöjar det vi misstänkt hela tiden: Det är S-ledarens medarbetare som skrivit frågorna.


Lily, 7, är bara där som gulligt alibi.


Magdalena Andersson svarar genomgående på ungefär samma huvudet-på-sned-sätt som när exempelvis SVT:s Anders Holmberg eller Camilla Kvartoft ställer frågorna, men den här gången uteblir följdfrågorna. Vilket möjligen är poängen.

Möjligen vill Lily, 7, helst att den där politikern ska prata färdigt så att hon kan återgå till att spela fotboll, hoppa hopprep, läsa Bamse eller något annat som sjuåringar gör när de inte städslas som socialdemokratiska valarbetare och måste låtsas bry sig om behovet av att skaka hand över blockgränsen om havsbaserad vindkraft.

Det borde Lily, 7, också få göra.

Tiktok-valrörelse eller inte – släpp barnen fria från propagandan!

Magdalena Andersson får väl göra som vanligt folk, och starta en podd i stället.

Kvinnodagen

Kvinnokraft 4.0

8 mars: Varför vågar så få feminister och progressiva se och tala klarspråk om sharia?

av Caroline Thelning 8 mars

Den 8 mars är en dag då kvinnors frihet ofta står i centrum.

Historier om rösträtten, om kampen för utbildning, arbete och självbestämmande berättas återigen.

Namn som Fredrika Bremer och Elin Wägner lyfts fram – kvinnor som utmanade sin tids lagar och maktordningar när de begränsade kvinnors liv.

De möttes av hån, misstänkliggöranden och anklagelser om att splittra samhället. Men de fortsatte ändå, därför att de såg – och vågade kritisera – det som andra inte ville se: att kvinnors underordning inte var huggen i sten utan upprätthölls av ett system av normer och lagar.

Just därför är vår egen tids tystnad så svår att förstå.

Under flera decennier har stora delar av den västerländska kvinnorörelsen – organisationer, progressiva politiska rörelser och opinionsbildare som säger sig försvara kvinnors rättigheter – visat en anmärkningsvärd ovilja att analysera sharia som norm- och rättssystem.

När frågan har väckts i Sverige har den nästan alltid flyttats bort från lag, rättigheter och makt.

I stället har diskussionen ofta reducerats till en fråga om representation, identitet och individuella val.

Fokus hamnar på kvinnans rätt att bära ett plagg, på synlighet i reklamkampanjer och offentlig kommunikation eller på rätten att uttrycka religiös tillhörighet – medan frågan om lagar och makt försvinner ur bilden.

Samtidigt försvinner den avgörande utgångspunkten: att plagget i sitt ursprungliga sammanhang är kopplat till ett norm- och rättssystem som reglerar kvinnors kropp, sexualitet, familjeliv och sociala rörelsefrihet. Resultatet blir en märklig omtolkning där det som i sitt eget rättssystem markerar könssegregering i västerländsk debatt presenteras som ett uttryck för kvinnlig självständighet.

Men sharia är inte ett identitetsuttryck. Det är ett system av religiöst grundade regler där kvinnor och män i centrala delar ges olika rättslig ställning. Det är därför kvinnor i Iran riskerar livet för att slippa bära hijab. Det är därför lagar om äktenskap, skilsmässa, arv och vittnesmål i shariabaserade rättssystem konsekvent behandlar kvinnor annorlunda än män.

Detta är välkänt. Det finns i religiösa texter, i rättslärda traditioner och i lagstiftning där systemet tillämpas. Ändå har många av dem som i Sverige säger sig försvara kvinnors rättigheter valt att titta bort.

 Organisationer som gärna lyfter historiska kvinnorättskämpar har varit märkligt tysta om den könsordning som sharia representerar. Politiska partier som talar varmt om jämställdhet har ofta undvikit att ens beskriva systemet, och feministiska rörelser som annars snabbt analyserar patriarkala strukturer i västerländska samhällen har i detta fall visat en nästan demonstrativ ovilja att göra just det.

Det är en paradox som blir ännu tydligare när man ser den i ett historiskt perspektiv. De kvinnor som en gång drev igenom rösträtt och rätt till utbildning möttes ofta av samma invändningar som i dag riktas mot kritik av sharia: att frågan var känslig, att den riskerade att skapa konflikt och därför borde lämnas därhän. Historien visar vad sådana argument i praktiken innebär. De bevarar alltid den rådande maktordningen.


Det väcker en enkel fråga: varför?


Om kampen för kvinnors frihet verkligen är universell borde den rimligen också omfatta kritik av de normsystem som i vår egen tid tydligast begränsar kvinnors rättigheter. När hijaben presenteras som en neutral symbol i offentlig kommunikation, när dess rättsliga och normativa bakgrund aldrig diskuteras och när kritiska frågor avfärdas som intolerans sker något märkligt. Då skyddas inte kvinnor. Då skyddas det system som förtrycker.

När eftervärlden granskar vår tid kan den mycket väl komma att ställa följande frågor till dagens feminister, kvinnorörelser och progressiva politiker:

Hur kunde rörelser som talade så mycket om jämställdhet vara så ovilliga att analysera det norm- och rättssystem som begränsar kvinnors frihet i stora delar av världen?

Hur kunde samma rörelser dessutom bidra till att normalisera dess symboler i Sverige?

Den frågan kommer att kräva ett svar. Kvinnors frihet har aldrig försvarats genom att tiga om de system som begränsar den. Den har alltid försvarats genom att våga se verkligheten och tala klarspråk om den. Det gäller fortfarande.

Det är därför hög tid att Sveriges feminister, kvinnoorganisationer, progressiva politiker och medieredaktioner – som säger sig försvara jämställdhet – gör det som länge har undvikits: att granska sharias norm- och rättssystem med samma skärpa som andra maktordningar. Att tiga är också ett ställningstagande.

Caroline Thelning
Kvinnokraft 4.0

Islam och vänstern

Enkäter som tyder på att medarbetarna i SR och SvT sympatiserar med V och MP kanske kan förklara varför rapporteringen ofta framhåller islamisternas perspektiv trots att islam definitivt inte är en ideologi som  främjar vänsterrörelsens syn på genusjämlikhet, genusjämställdhet, demokrati och religionsfrihet.




SVT riktar kamerorna åt fel håll

Det är talande att SVT:s Aktuellt väljer att fokusera på religionens roll i USA istället för dess roll i Iran när man ska förklara det pågående kriget. Vi måste bli bättre på att förstå omvärlden än så.

Iran är sedan 1979 en konstitutionell teokrati, alltså en stat som styrs av religion. Dess religiösa ledare bestämmer vilka som får inneha politiska befattningar. Landets militära attackdrönare heter Shahed, vilket i denna kontext betyder martyr. Martyrskapet är även en central del av det fruktade revolutionsgardet, inklusive dess elitstyrka Quds vars namn i sin tur betyder Jerusalem.

Martyrskapet är också centralt för Hamas, Hizbollah och andra terrorgrupper som Iran har tränat och finansierat i syfte att kunna bedriva krig via ombud i och mot andra Mellanöstern-länder. De religiösa ledarna har även utfärdat dödsdomar mot icke-iranier runt om i världen som anses ha förolämpat islam, varav den mest kände är författaren Salman Rushdie som i närmare 40 år levt med ständigt personskydd och som var mycket nära att mördas 2022.

Religiösa föreställningar spelar alltså en helt avgörande roll i det mesta som har med Iran att göra. Men när SVT:s Aktuellt valde att studera religionens roll i det nu pågående kriget (4/3) så var det i stället religionens roll i USA som stod i centrum.

USA är, med västerländska mått, ett starkt religiöst land. Men det är en milsvid skillnad mellan en sekulär stat med många religiösa invånare och ett land vars andliga ledare har det avgörande ordet i alla frågor. Det här är varför inte bara USA och Israel, utan även Europa och en lång rad arabländer, är livrädda för tanken på ett kärnvapenbestyckat Iran. Det kalla kriget präglades visserligen av ömsesidig oro för rivalernas massförstörelsevapen. Men de inblandade länderna styrdes inte av ledare som hyllade martyrskap som politisk princip. Och de förenades i den basalt mänskliga rädslan för döden.

Därför hade de amerikanska, brittiska, franska, sovjetiska och kinesiska kärnvapnen en avskräckande effekt. Insikten om den ömsesidigt garanterade förstörelsen avhöll dem från att passera den yttersta gränsen. De två trätande kärnvapenmakterna Indien och Pakistan håller varandra i schack med samma metod.

Men det är långt från säkert att den spärren skulle fungera på Irans ayatollor. En av de viktigaste shiitiska berättelserna är slaget vid Karbala år 680, där omkring hundra rättrogna drog ut i omöjlig strid mot tiotusentals fiender hellre än att ge upp. För måttligt troende shiiter är detta en sorgehögtid, ungefär som långfredagen. Men Irans ledning är inte måttligt religiös.

Det är långt från säkert att kriget kommer leda till regimskifte. Att slå ut dess luftförsvar är en sak. Att göra samma sak med alla dess beståndsdelar i det iranska samhället, utan att skada landets inhemska opposition, är en helt annan. Men just därför är det viktigt att förstå de olika drivkrafterna inom och utanför Mellanöstern. Även Sverige har markerat att Iran aldrig får bli en kärnvapenmakt och det beror knappast på att våra regeringar har lyssnat till amerikanska tv-predikanter.

Det var bra att SVT lyfte religionens roll. Synd bara att de vände sina kameror mot fel världsdel.

(S)kumt i Å(S)ele

 

Andreas From (S) avgår som kommunalråd i Åsele

”Jag köper inte bilden av den girige politikern”

Oppositionsrådet: "Bekymrad för demokratin"

Andreas From (S) har varit kommunalråd i Åsele sedan 2018, men nu avsäger han sig alla politiska uppdrag. Detta på grund av en hatstorm som drabbar honom och familjen efter en fastighetsaffär som uppmärksammats av P4 Västerbotten.

Åseles kommunalråd berättar om avhoppet: "Missriktad kritik"

Oppositionsrådet om avgången: "Mest bekymrad för demokratin"

Det var tidigare i veckan som P4 Västerbotten publicerade att Andreas From genomfört ett husköp i Åsele, som bland annat kritiseras av sonen till kvinnan som sålde det. Andreas From beskriver att han har fått motta en stor mängd hat efter att husaffären kommit fram i media.

– Det enorma och nu eskalerande hat jag fått till mig en tid i samband med detta från flera håll önskar jag inte någon att uppleva, säger han i ett uttalande.

Men From vidhåller att husaffären inte genomförts på ett felaktigt sätt, utan att processen gjorts enligt korrekt förfarande.

– Kritiken har blivit missriktad. Jag har fått klä skott för andra instansers beslut och agerande, säger Andreas From (S) i en längre intervju med Folkbladet.

Under onsdagsmorgonen meddelar han att han på grund av situationen med hat avgår från samtliga politiska uppdrag.

– Det drabbar inte bara en person utan en hel familj. Det är anledningen till att jag i dag beslutat att avgå från samtliga av mina politiska uppdrag och kandidaturer. Nu får den interna processen i partiet och kommunen ta vid gällande min efterträdare, säger Andreas From.

Min notering: Han köpte huset av en dement gammal kvinna medan hennes son var drabbad av en stroke.

Nu verkar han hävda att hans köp inte var hans verk utan att han påverkades av andra att utnyttja situationen.

Äppelkriget med GW

Äppelkriget 2.0 eller ”Ska det vara med eller utan Hitlermustasch?”

Den nya dokusåpan med Leif GW Persson och SVT i huvudrollerna, och TV4 i en viktig biroll, är så bisarr att man inte vet hur man ska kunna kommentera den.

Samtidigt är den så hysteriskt kul att jag inte kan låta bli.

Jag är övertygad om att de flesta känner till bakgrunden till Äppelkriget 2.0. TV4 gav plats åt GW Persson för att kommentera åtalet mot vänsterextremisten Andreas Klominek.

Klominek har, som väl alla vet vid det här laget, hotat två ministrar vid deras hem. Den ene fick en korg med äpplen dekorerade med Hitleransikten, den andre en IS-docka som höll ett avhugget huvud i handen.

I TV4:s studio diskuterades egentligen bara Hitleräpplena och man förstår varför. GW satt ju där för att raljera över åtalet. ”Hatåhot” är ju bara ”hatåhot” när det drabbar vänstersinnade. När det drabbar Tidöpolitiker är det upptåg och bus.

Det hade dock varit lite svårt till och med för en kriminolog med hybris att göra sig lustig över en IS-docka. Äpplen däremot. Vem kan bli skrämd av äpplen?

– Hade jag fått några äpplen med mustasch hem skulle jag aldrig komma på tanken att anmäla det för hot, skrockade GW sedvanligt sluddrigt och tillade:

– Jag har ju hygglig ekonomi som du vet, va, så jag kan till och med tänka mig att betala rättegångskostnaderna.

Det är inte helt tydligt vilket som var viktigast för GW, att berätta att han har hygglig ekonomi eller att visa att han minsann fortfarande har ”hjärtat på rätta stället” (till vänster).

Kanske var det just kombinationen som fick honom att låta lite extra uppåt, där han satt i sin ”jag-har-jägarexamen-och-kan-skjuta-älg-och-är-nästan-en-godsägare”-mundering. Två flugor i en smäll, liksom.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Kritiken kom från höger till vänster (ja, faktiskt) och TV4 gick genast in i försvarsposition. Leif GW Persson har rätt att tycka vad han vill. Faktiskt.

Visst. Men då har även andra rätt att kritisera honom. Eller har jag missat något?

Nåja, det är inte det som är det mest underhållande i den här såpan utan det som hände sen. Messiah Hallberg, som leder satirprogrammet Svenska nyheter i SVT, ville nämligen testa GW Persson. Menar GW allvar – eller var det bara tomma ord?

Det fanns egentligen bara ett sätt att ta reda på det, så han lät buda över ett lass med äpplen till GW:s sommarnöje i Sörmland.

Det skulle han aldrig ha gjort. Tyckte GW Persson i alla fall. Äpplena skrämde ”livet ur” ur hans familj så nu tänker han anmäla SVT för allt mellan himmel och jord. Det är nämligen ”en jävla skillnad” mellan vänsterextremistens äppelbud och Messiah Hallbergs.

Den främsta skillnaden verkar vara Hitlermustaschen. GW har ju uttryckligen sagt att han INTE skulle anmäla om han fick ”äpplen med mustasch hem”.

Utan mustasch, däremot? Det har han faktiskt inte sagt något om. Kanske är det så att det är frånvaron av mustasch som är den ”jävla” skillnaden?

Nu är det alltså krig mellan GW Persson och SVT medan TV4 står på en flanken och, likt en trofast hund, backar sin kriminolog stoiskt, in i döden. Eller åtminstone in i dimman. Eller var det nu ska sluta.

Underhållande är det dock och för GW Persson en total ”kejsarens nya kläder”, när hans hyckleri och totala brist på självdistans blivit en riksföljetong.

Fortsättning följer, gissar jag. Visserligen är det påfallande många som nu pockar på att GW ska gå i pension men det tänker han definitivt inte göra. Han tänker fortsätta så länge han kan, har han förklarat. Kanske kommer han att falla på sin post, i studiovärmen i TV4, med ett överlägset och malligt skrockande på sina läppar.

Hijab – sharia och svensk lag

 

Kvinnokraft 4.0

Allt om KK4

Hijaben, symbolen för en rättsordning i strid med svensk lag

av Caroline Thelning i Artikelserie / Fördjupning Publicerat den 02/03/2026
Hijaben – symbol, religiös plikt och rättslig betydelse

Den här serien har visat hur sharia fungerar som norm- och rättssystem, hur det tolkas och hur det kan påverka samhällen även där det inte är statlig lag. I denna avslutande del riktas fokus mot den mest synliga symbolen för det islamska systemet kallat sharia: hijaben.

När religiösa påbud möter svensk lag

I svensk debatt beskrivs hijaben ofta som ett privat klädesplagg, fritt att ta av eller på. Ett plagg vi inte kan eller ska lagstifta bort, eftersom det då skulle innebära ännu ett tvång mot redan utsatta kvinnor. Som om passivitet inför ett normsystem som bygger på könsskillnad i sig vore ett försvar för kvinnors frihet.

Men Sverige har redan lagar mot en rad av sharias övriga påbud som strider mot våra grundläggande rättsprinciper. Barnäktenskap erkänns inte. Månggifte är förbjudet. Könsstympning är kriminaliserad. Våld inom äktenskapet är brottsligt oavsett religiös motivering. Ingen får tilldelas lägre arvsrätt eller sämre rättslig ställning på grund av kön.

Vad betyder ordet hijab?

För att föra en saklig diskussion behöver man se hur plagget beskrivs i de religiösa texterna och hur det senare tolkats i den islamiska rättsläran (fiqh), där reglerna i sharia formades och fördes vidare.

Det arabiska ordet hijab betyder ”barriär”, ”avskärmning” eller ”skiljevägg”. I Koranen används ordet i flera betydelser, men kom med tiden att kopplas till regler om kvinnors klädsel och avskärmning i relation till män utanför den närmaste familjen.

Det handlar alltså om att skapa en gräns mellan människor. I den islamiska rättsläran kom det att handla om hur denna gräns skulle visas i vardagen, och det präglar undervisning och tolkning än i dag.

De koranverser som ligger till grund för hijabkravet
Två verser används återkommande i den tidiga islamiska rättsläran:

Sura 24:31 uppmanar troende kvinnor att dra sina slöjor över barmen och att inte visa sina smycken annat än för vissa nära manliga släktingar.

Sura 33:59 uppmanar profetens hustrur, döttrar och de troende kvinnorna att dra sina ytterplagg omkring sig så att de känns igen och inte blir ofredade.

Haditherna – hur verserna konkretiserades

Utöver Koranverserna har hadither, berättelser om profeten Muhammeds ord och handlingar, använts för att förklara hur reglerna ska tillämpas i praktiken. En ofta citerad hadith återges i Abu Dawud, där profeten enligt traditionen säger till Asma bint Abu Bakr att när en flicka når puberteten bör inget annat än ansikte och händer vara synligt.

I Sahih al-Bukhari finns berättelser om hur kvinnorna i Medina, efter att versen i Sura 24 uppenbarats, täckte sig med sina tygstycken. I Sahih Muslim återges även berättelser om att profetens hustrur talade med män bakom en avskärmning, något som senare tolkades som norm för könsseparation.

Begreppet awra – vad ska täckas?

I den islamiska rättsläran används begreppet "awra" för att beskriva de delar av kroppen som ska täckas. För en vuxen kvinna fastställde de klassiska sunnitiska rättsskolorna att hela kroppen är "awra" inför män som inte tillhör den närmaste familjen, med undantag för ansikte och händer. I vissa tolkningar inkluderas även ansiktet.

Här syns hur verser och hadither tillsammans blev konkreta regler som fortfarande är aktuella idag. Det handlar alltså inte bara om ett plagg, utan om en juridiskt definierad ordning kring kropp, kön och offentlighet.

Från vers till juridisk plikt

När sharia formades under 800–900-talet omvandlades dessa texter till rättsregler och religiösa skyldigheter. Inom de klassiska sunnitiska rättsskolorna fastställdes att en vuxen kvinna ska täcka hela kroppen utom ansikte och händer inför män som inte tillhör den närmaste familjen. I vissa tolkningar inkluderas även ansiktet, vilket ligger till grund för plagg som niqab och burka.

På så sätt blir religiösa texter till regel och krav

I undervisningsmaterial, som New Muslim Guide, utgiven av bland annat Göteborgs Moské, beskrivs hijaben inte som ett frivilligt val utan som en plikt. Där anges att en flicka efter puberteten ska täcka sitt hår och sin kropp inför män som inte är nära släktingar. Plagget framställs som en religiös skyldighet, kopplad till kyskhet och lydnad inför Gud. Här beskrivs hur regeln ska följas i vardagen: från vilken ålder den gäller, vilka delar av kroppen som ska täckas och i vilka situationer.

Flickor får alltså från tidig ålder lära sig att deras hår och kropp ska täckas för att inte väcka anstöt eller begär. På så sätt blir gamla religiösa texter till regler och krav även i dagens Sverige.

I granskningar av Frölunda moské i Göteborg har det framkommit att barn undervisats om klädsel och könsroller enligt sharia i strid med vad de samtidigt får lära sig i skolan (Doku 29 dec 2025; därefter uppmärksammat i Göteborgs-Posten).

Vad symbolen signalerar enligt sharia

Hijaben är en del av ett större norm- och rättssystem där:

stränga klädregler riktas specifikt mot kvinnor men även flickor

arvsregler ger kvinnor en mindre andel än män

vittnesmål i vissa situationer värderas olika beroende på kön

könssegregering betraktas som legitim ordning

mannen tilldelas en överordnad roll i familjen

Hijaben kan därför inte förstås frikopplad från det norm- och rättssystem där den fått sin betydelse. Om vi enbart tolkar den genom svenska idéer om frihet och personlig klädstil missar vi den funktion den har i sitt eget sammanhang.

Jämförelsen med sjalett och nunnedok

Ibland jämförs hijaben med äldre tiders sjaletter eller med nunnedok. En sjalett i 1800-talets Sverige var inte kopplad till ett eget regelsystem med särskilda regler för äktenskap, arv och könsroller. Ett nunnedok bärs inom en frivillig religiös gemenskap och är inte en plikt med konsekvenser för alla kvinnor.

Religionsfrihetens gräns är statens ansvar

Hur ska en sekulär rättsstat förhålla sig till religiösa normsystem som i sin egen tradition inte beskriver symbolen som frivillig, utan som plikt?

Religionsfriheten skyddar individens rätt att tro och att bära religiösa symboler. Den skyddar däremot inte normer och påbud som strider mot svensk lag. Just därför är det avgörande att hålla isär två saker i hijabdebatten: rätten att bära ett plagg och den betydelse plagget har i det norm- och rättssystem där det formulerats.

Svensk rätt utesluter inte att klädesplagg kan begränsas eller förbjudas när deras användning står i konflikt med lag, säkerhet, likabehandling eller grundläggande rättsprinciper. Sådana avvägningar görs redan i dag, i både svensk och europeisk rättspraxis.

Det handlar alltså inte om att staten ska bestämma över människors klädstil, utan om hur staten ska förhålla sig till symboler som i sitt norm- och rättssystem är kopplade till regler och påbud.

Diskrimineringsombudsmannen (DO) har konstaterat att hijab är ett uttryck för religion och därför omfattas av diskrimineringslagens skydd för religiös tillhörighet. Därmed erkänner staten juridiskt plaggets religiösa innebörd. Mot denna bakgrund uppstår en avgörande fråga: varför driver DO i vissa fall en tolkning där rätten att bära hijab ges ett så starkt företräde, när både svensk och europeisk rätt tydligt slår fast att neutralitetspolicys är tillåtna om de är konsekventa och proportionerliga?

Om domstolar accepterar att religiösa symboler kan begränsas för att upprätthålla opartiskhet, likabehandling och neutralitet – varför problematiseras då inte hijabens funktion inom det norm- och rätt-system där den formulerats?

Riskerar staten, genom att ensidigt betrakta hijaben som ett individuellt uttryck, att bortse från att symbolen samtidigt är förankrad i ett system där kvinnor och män ges olika roller och rättigheter?

Staten har rätt och ansvar att sätta gränser

Att hijaben i svensk debatt beskrivs som ett fritt val förändrar alltså inte dess rättsliga funktion. Enligt sharias norm- och rättssystem är den inte ett val utan ett påbud – en regel som markerar att kvinnan eller flickan ska avskärma sig från män utanför den närmaste familjen och inordna sig i en könsseparerande struktur. Den är kopplad till regler om kropp, kyskhet och social ordning där män och kvinnor ges olika roller. Den kan därför inte jämföras med sjalett, nunnedok eller keps. Att välja bort hijaben kan i vissa miljöer innebära ett högt socialt pris och i extrema fall leda till hot, våld eller dödligt våld.

Detta måste debatteras och belysas. Det är anmärkningsvärt att så få etablerade kvinnoorganisationer och jämställdhetsdebattörer har granskat och ifrågasatt de konsekvenser som sharias norm- och rättssystem får för flickor och kvinnor i Sverige, där jämställdhet är både norm och lag.

Sverige har under sekler brutit ned patriarkala och religiösa ordningar genom lagstiftning och reformer. Kvinnor har steg för steg fått egen myndighet, arvsrätt, rösträtt, rätt till utbildning och rätt till sin egen kropp. Den utvecklingen har varit resultatet av politisk kamp och tydlig lagstiftning. Dessa principer kan inte relativiseras bort med enkla påståenden som att ”jag (känner någon som) bär den frivilligt”. En individuell upplevelse förändrar inte den rättsliga kontext där symbolen har sin funktion.

Hijabens funktion och symbolik inom sharia är inte förenlig med den svenska principen om lika rättslig ställning oavsett kön. Den är heller inte förenlig med den grundläggande ordning som slår fast att svensk, sekulär lagstiftning står över alla religiösa norm- och rättssystem.

Staten har därför inte bara rätt utan också skyldighet att ingripa när lagar bryts eller när parallella normsystem ges företräde framför svensk rätt. I en sekulär rättsstat är det lagstiftningen – inte religiösa påbud – som är norm.

Därför är det intressantare att tala om sharia än islam - en serie i fem delar

Detta var den femte och avslutande delen i serien om sharia som norm- och rättssystem inom islam. Genomgången har visat hur sharia inte enbart är en trosfråga, utan en ordning som reglerar relationer, rättigheter och skyldigheter. Hijaben är i detta sammanhang inte bara en symbol för ett parallellt norm- och rättssystem. Den är också en synlig markör för en könsordning där kvinnor och män ges olika roller och i centrala delar olika rättslig ställning.

En sådan ordning är oförenlig med den svenska principen om lika rättigheter oavsett kön och med den lagstiftning som vilar på denna princip. I Sverige står den sekulära lagen över alla religiösa normsystem. Staten har därför inte bara rätt utan skyldighet att säkerställa att inga religiösa påbud ges företräde framför svensk lag.

Fakta: Religionsfrihetens begränsningar

Religionsfriheten är skyddad i svensk och europeisk rätt men är inte absolut. Rättspraxis visar att religiösa symboler kan begränsas när det finns sakliga och proportionerliga skäl.

Europakonventionen art. 9.2: Religionsutövning får begränsas av hänsyn till säkerhet, ordning och andras fri- och rättigheter.

EU-domstolen (Achbita 2017; WABE 2021): Arbetsgivare får införa neutrala klädkoder som förbjuder synliga religiösa symboler om de är proportionerliga och gäller alla.

Arbetsdomstolen AD 2023 nr 71 (Rapid Säkerhet): En konsekvent neutralitetspolicy kan vara förenlig med diskrimineringslagen.

Källa: Rättsfall i Sverige och Europadomstolen, Kvinnokraft 4.0

ali khamenei dead

 

Stay Behind Palme

För 40 år sedan mördades Sveriges statsminister Olof Palme och det är idag 28/2 2026 en mordgåta.

Mordutredningen präglades av inkompetens, mörkläggningar och diverse politruker som Ebbe och Hans et consortes.

Om mordhypoteserna

Om Stay Behind

Några tänkvärda kommentarer:

Hans Holmer: "Om sanningen om mordet på Olof Palme kommer fram, så kommer den att skaka Sverige i sina grundvalar"

Carl Lidbom "Det bästa för palmemordet vore att det aldrig blir uppklarat ”

Harry Schein: ”Det finns statskrafter som inte vill att mordet på Olof Palme klaras upp”

Anders Ferm: ”Svenska folket är inte moget att få veta sanningen”

Socialdemokraterna grumlade minnet av Palme

Olof Palmes politiska gärning förföll snabbt eftersom det inte låg i Socialdemokraternas intresse med en levande debatt. Istället blev Palme en ikon att hylla under högtidsdagarna.

Palmes begravning med så många röda fanor att man nästan kunde tro att det handlade om en öststat.

Palmes begravning med så många röda fanor att man nästan kunde tro att det handlade om en öststat.

"Tyvärr har mordutredningen grumlat minnet" säger Olof Palmes son Mårten, i en artikel i Dagens Nyheter inför 40-årsdagen av mordet. Det har han tyvärr rätt i. För medan mordet föblivit ett oförlöst trauma (som kanske aldrig får sin lösning) föll minnet av Olof Palmes politiska gärning snabbt i glömska.

För detta kan man lasta polisens taffliga agerande i allmänhet och Palmegruppens i synnerhet. Fast inte bara.

Paradoxalt nog tror jag faktiskt att det var Socialdemokraterna själva som förstörde minnet av den påstått store statsmannen.

På hemmaplan präglades Palmes insats ändå mest av misstag och besvikelser. Den förste socialdemokratiske statsministern på 40 år att förlora regeringsmakten. I två val på rad till och med (och då har vi ändå inte räknat in den famösa lotteririksdagen 1973-76).

Utrikespolitiskt var han däremot populär i delar av tredje världen. Om det berodde på genuin kärlek, propaganda eller svenska biståndsmiljoner kan säkert diskuteras. Klart är åtminstone att mycket av den svenska utrikespolitiken gick ut på att understödja diverse mer eller mindre misslyckade vänsterprojekt i avkolonialiseringens skugga.

I närområdet var Palme försiktigare. Han kunde dundra till, som efter den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien, men balternas öde var naturligtvis inte något man låtsades om. Relationerna med Östberlin framstod som nästan lika goda som med Bonn – åtminstone så länge det inte satt socialdemokratiska regeringar vid makten i Västtyskland.

Över huvud taget hade Palme lätt att upprätthålla goda förbindelser med andra socialdemokrater i Europa, men betydligt svårare med vad vi skulle kalla borgerliga politiker. Så uppträder inte statsmän.

Särskilt ansträngd blev förstås relationen till USA, även om det delvis också var ett spel för gallerierna. Hans beundran för Kubas diktator Fidel Castro är svår att ursäkta.

Allt det ovanstående kan förstås diskuteras – i dag. I åratal, ja snarast årtionden, gick det emellertid inte an att debattera Palmes politiska gärning. Åtminstone inte i kritiska ordalag och i synnerhet inte i samband med årsdagen av mordet. När jag för tjugo år sedan gjorde ett försiktigt försök att påpeka värdet av att våga vara mer ifrågasättande underkändes min ledare av den dåvarande chefredaktören (som annars inte var rädd för någonting). Tiden tycktes fortfarande inte mogen.

Men kan förstås fråga sig varför man nödvändigtvis måste ifrågasätta Palme just på årsdagen. Fast saken är att det i stort var enda gången på året som hans politiska gärning över huvud taget uppmärksammades. Annars var det mestadels tyst. Med kritik, men också beröm.

Och det är inte polisens fel, alla misstag till trots. Utan det socialdemokratiska partiet, som snabbt bestämde sig för att Palme skulle bli en sekulär ikon att tillbe vid högtidliga tillfällen, men som inte fick ifrågasättas och i praktiken därmed inte heller debatteras. Riksmedierna följde patrull. Och med det ökända Palme-hatet i minne fanns det ärligt talat inte heller något större intresse till höger.

Till saken hör att Palmes politik snabbt skulle riskera att framstå som hopplöst omodern och väl värd att ifrågasätta. Efter Berlinmurens fall gick det inte an att gulla med gamla kommunister längre. Vissa hävdar måhända att Palme egentligen var en antikommunist, åtminstone vad gäller de totalitära staterna i Europa. Med Michail Gorbatjov hade Palme säkert kunnat umgås, men jag tror inte han hade stått på barrikaderna när Ronald Reagan bad just Gorbatjov att riva Berlinmuren eller när balterna krävde sin frihet.

Inrikespolitiskt framstod den gamle radikalen redan tidigare under 80-talet som stockkonservativt socialistisk för många av oss i den yngre generationen. Och älskad var han långt ifrån av alla svenskar. Inte mer än den samtida Margaret Thatcher var älskad av alla britter.

Egentligen sattes tonen redan under begravningen. Som statsminister borde ju Palme fått just en statsbegravning, men istället blev det en partibegravning – för så ville det (ännu) maktfullkomliga socialdemokratiska partiet ha det. Jag såg början på begravningen – och vantrivdes. Röda fanor i massor, knappt några svenska. Symboliken kunde knappast bli tydligare. För mig och många andra var det inte vår statsminister som begravdes. Hur illa vi än tyckte om mordet.

Palme blev (förvisso i sann socialistisk anda) en politisk icke-person. För många i min generation, men framför allt för alla som växt upp sedan 80-talet. I en sådan miljö är det förvisso mindre kontroversiellt att kritisera Palme än tidigare, fast det är värre än så. Det är meningslöst.

För få bryr sig längre.

Så låt honom vila i frid.



Lämnade Palmes mördare ett dolt spår före skotten? 40 år efteråt finns dna-tekniken som skulle kunna lösa mordgåtan.

Inge Mårelius är fortfarande säker på sin sak.

– Han håller klart och tydligt i Palmes vänstra axel, lyfter revolvern med höger hand och skjuter honom i ryggen, säger Mårelius.

Han satt i sin bil på Tunnelgatan och blev ögonvittne när Olof Palme mördades. Även ett annat vittne uppgav i ett förhör under mordnatten att gärningsmannen rörde vid Palmes axel.

Om det vittnena säger stämmer kan hudceller ha överförts från mördaren till rocken – så kallat kontakt-dna.

– Vi tappar tusentals hudceller i minuten. Hudceller avsätts när man tar i saker och kallas kontaktspår, säger Marie Allen, professor i rättsgenetik vid Uppsala universitet.

Etnisk rensning

Det är ingen mänsklig rättighet att få bo i Sverige och bli försörjd av svenska skattebetalare!

När detta obestridliga faktum omsätts i praktisk politisk handlig yrar vänstern om "etnisk rensning".

Jimmie Åkesson vill ha bort Morgan Johansson från S-ledarskiktet vilket är rätt korkat.

Ju fler stolpskott vänstern nominerar till sitt regeringsunderlag desto bättre för borgerlighetens trovärdighet.

Mera Annika &Morgan på balu(S)traderna!