Carl-Oskar Bohlin och (S)(V)T

Intervjun

som (S)(V)T inte vill sända oredigerad
vilket avslöjar deras vänsterlojaliteter!

Magdalenas makalösa malörer

Det har gått åt skogen för Sverige i Pisa-mätningar förr. Men det har aldrig gått så radikalt åt fanders som nu.

En tredjedel av 15-åringarna är funktionella analfabeter. De kan stava sig igenom enkla, korta texter, det är allt. Men de kan inte läsa i någon meningsfull bemärkelse.

Hur de ska klara av gymnasiet, ens, är en gåta.

En tredjedel. Och det är lika illa med matematiken.

Så vad sade Magdalena Andersson om denna tragedi, när Rapport stack fram mikrofonen?

Jo, det beror på brist på resurser. Och på att ”vi har haft en regering som har valt att sänka skatterna för de rikaste”. Och så, förstås, vinsterna.

Min kommentar:

Strukturell demografisk

analfabetism är förklaringen

Andersson hade kort sagt inget intelligent eller seriöst att säga om saken. Hon kunde inte bry sig mindre, såg det ut som. För henne var intervjun bara ett tillfälle att pumpa ut valrörelsens talepunkter, oavsett hur bisarra de lät i sammanhanget.

För säga vad man vill om skattesänkningar och vinster i välfärden – de är inte svaret på varför Sverige, tillsammans med en massa andra länder, har tappat så brutalt. Ulf Kristersson har inte sänkt skatterna för de rikaste i Finland, Norge eller Danmark och inget annat land har en liknande skolmarknad. Vad gäller pratet om ”mer resurser” så är det i sammanhanget ett slappt och okunnigt svar. Vilka resurser, och varför?

På kvällen intervjuades S-ledaren i Aktuellt och nu hävdade hon att haveriet är ”resultatet av att Sverigedemokraterna för första gången har varit med och styrt över svensk skola”.

Partisekreterare Tobias Baudins pompösa låtsas-oro över svensk skola var kväljande att beskåda.

Och, sade hon, när regeringen ”inte har skjutit till de resurser som krävts nu när allt har blivit dyrare, så märks det också i skolan”.

Va?! En tredjedel av de 15-åringar som gjorde Pisa-proven förra året kunde alltså inte läsa och räkna på grund av de senaste årens inflation?

Men innan Tidöpartierna fick makten – när denna kull var tolv år – var ungdomarna Dostojevskij-frossande stjärnstudenter eftersom deras skolgång sammanföll med Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons resursprunkande regeringstid?

Anderssons upplägg är så dumt, så besynnerligt enfaldigt.

Ett dygn senare kallade S till presskonferens, ty de tänkte föreslå en ”nationell kriskommission” apropå Pisa.

Hade de nyktrat till under natten, månne? Absolut inte. Presskonferensen var bara en förevändning för att idka valrörelse i ett nytt format och varna för eventuella SD-ministrar. Partisekreterare Tobias Baudins pompösa låtsas-oro över svensk skola var kväljande att beskåda.

Alla riksdagspartier utom Liberalerna är utbildningspolitiskt svaga. Mycket svaga. Sossarna är, i kraft av sin storlek, farligast på den punkten.

De framstår ibland som snudd på bildningsfientliga. Ständigt vill de utöka högskoleplatserna för att öka jämlikheten, och struntar i de kvalitetsmässiga konsekvenserna. De adlar pajashögskolor till universitet för att glädja lokala S-toppar och idka regionalpolitik. Utbildning är mer ett medel än ett mål i sig.

Det kommer inte att gå i en handvändning att rehabilitera Pisa-haveriets svenska skola. Särskilt inte om Socialdemokraterna får bestämma.

Antisemitismen i Vänsterpartiet

Antisemitismen i V är ingen olyckshändelse

Ännu en granskning, ännu en ursäkt om dålig koll. Men Vänsterpartiets problem med antisemitism är följden av politiska vägval, inte bristande faktakontroll.

Avslöjandena om Vänsterpartiets kopplingar till terrorister, antisemiter och konspirationsteoretiker avlöser varandra. Men det handlar inte om ”avslöjanden”. Det som skildras är inga smutsiga hemligheter, utan ett helt öppet handlande som följer av partiets politiska vägval.

I en granskning av GP berättas exempelvis hur partiledaren Nooshi Dadgostar i riksdagens lokaler träffat företrädare för Fatah som hyllar misshandel av judar på nederländska gator med orden att det är ”beviset på att världen har fått nog av judarna”.

V svarar att partiet inte kan ta ansvar för allt gästerna någonsin sagt offentligt. Det är korrekt. Men när man bjuder in personer ur Fatahs ”revolutionära råd”, som alltså förordar väpnad kamp mot civila och ”martyrskap”, då kan det finnas skäl att undersöka vilka man ger legitimitet.

Sådana möten är en avgörande pusselbit för att förstå varför Expressen hittills funnit 33 personer på partiets listor som uttryckt grov antisemitism och många andra extrema uppfattningar.

Det är ingen slump. Det är följden av att partiet i decennier konsekvent placerat sig nära terroristorganisationer och öppet antisemitiska grupper.

Det tydligaste exemplet på att det inte handlar om några enskilda misstag är att ledande företrädare, däribland riksdagsledamöter, har skrivit ömma öppna brev till dömda terrorister som riktat sina attentat mot civila. ”Bristfällig faktakoll” var förklaringen då.

Expressen gjorde i veckan sin andra granskning av V:s politiker och fann ytterligare åtta personer som spridit grov antisemitism. Bland påståendena fanns att judar offrar vita barn för att göra hamburgare. Vice partiordföranden Ida Gabrielsson försvarade sig med att alla partier har ”dålig koll” på vad folk på deras valsedlar delar i sociala medier.

En av de granskade V-politikerna har lagt upp AI-genererade bilder där Jimmie Åkesson iförd judiska symboler dansar med en sedelbunt. Politikern har ingen kommentar förutom “Jag gillar inte sionister”. Kanske blir det så här när ett parti gör upptagenhet med “sionism” till en fixpunkt i partiets utrikespolitiska idéer? Till slut blir "sionister" liktydigt med "judar".

Det var inte ”bristfällig faktakontroll” eller "dålig koll" som gjorde att partiet mellan 2013 och 2019 via sitt offentligt finansierade biståndsorgan (VIF) skickade omkring två miljoner kronor till ett ungdomsprojekt där den väpnade terroristorganisationen DFLP ingick. DFLP har för övrigt offentligt uppgett att delar av organisationen deltog i massakern den 7 oktober.

Nej, det gjordes förstås medvetet. Budskapet till allmänheten blir:

Stödjer du terrorangrepp mot civila och

antisemitism så är V partiet för dig.

Då fylls listorna med företrädare som känner att de har hittat hem. Att V stryker namn efter avslöjandena spelar mindre roll: Man har under lång tid både välkomnat och tolererat dessa uppfattningar.

Det är inte heller ”dålig koll” som förklarar att vice ordföranden i partiets lokalförening i Malmö hyllade Hamas och Hizbollah eller att V-ordföranden i Angered anordnade möten med terroristgruppen PFLP. Inte heller förklarar ”dålig koll” att en V-politiker i Landskrona, tillika kommunfullmäktigeledamot, delat antisemitiska konspirationsteorier. Detsamma gäller riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas, som delat antisemitiska inlägg, och ledamoten Malcolm Momodou Jallow, som ”gillade” en antisemitisk kommentar.

Partiet har inte självt ”upptäckt” en enda av dessa personer de senaste åren. Samtliga fall har uppmärksammats genom externa granskningar, och partiet har tvingats hantera dem när den offentliga kritiken blivit omfattande. Partiet har helt frivilligt blivit patologiskt besatt av Israel-Palestinakonflikten. Nu får de ta konsekvenserna.

SvD:s ledarskribent Peter Wennblad beskrev hur Vänsterpartiet ”sålt sig till främmande makt” genom att okritiskt köpa palestinska organisationers verklighetsbeskrivning och antisemitism.

Men det är tyvärr värre än så: Vänsterpartiet har gjort allt detta utan extern påverkan eller hjälp. Det har blivit det enda antisemitiska partiet i riksdagen helt på egna meriter.

Islamismen i Göteborg

Göteborg har ett massivt problem med islamism. Värre än nästan alla andra svenska städer.
Jag vet det, eftersom jag la tio år av mitt liv på att bevaka svenska jihadister. Jag gjorde bland annat den första granskningen av svenska terrorresenärer till Syrien och Irak för en vetenskaplig tidskrift. Göteborg var kraftigt överrepresenterat. Under Islamiska statens skräckvälde var Göteborgsregionen en av Västvärldens värsta leverantörer av utländska stridande.

Försvarshögskolans experter har larmat i två rapporter om salafism och salafistisk jihadism: “Göteborg har historiskt sett varit en tongivande plats för dessa miljöer, med ett högt antal radikaliserade individer och med flest IS-resenärer av samtliga svenska städer. Vidare har det i Göteborg även funnits en koncentration av viktiga radikala ledargestalter, salafistiska nätverk och moskéer, radikala föreningar, samt skolmiljöer (grundskola, förskola, och dagbarnvård) som har kontrollerats och drivits av radikal-islamistiska individer.”

Miljön lever kvar. Det är ingen slump att det är här som en tonårsflicka måste tvångsomhändertas, efter Säkerhetspolisens larm till socialtjänsten, när hon ingått religiöst äktenskap med en man med terroristkopplingar och dragits in djupt i extrema kretsar (TV4, 30/8).

Tyvärr är problemet bredare än att bara gälla jihad i främmande land. Redan bland Syrienresenärerna kunde man skönja ett slags fusion av hemodlad fundamentalism, territoriell förortsidentitet, vänsterideologi och antisemitisk Palestinaaktivism. En av grundarna till förortsföreningen Pantrarna i Göteborg dog i strid i Syrien 2014.

Detta amalgam av radikala hållningar är dödligt också på hemmaplan. Det visades i december 2017, efter en stor manifestation mot USA:s Palestinapolitik. Ett dussin män från demonstrationen attackerade Göteborgs synagoga med brandfacklor. En pogrom. I Göteborg. Tre dömdes.

Efter Hamas attack på Israel i oktober 2023 har denna ideologiska mutation formligen exploderat. I brist på bättre ord kan vi kalla den palestinism. Den syns nu regelbundet i demonstrationer till stöd för en global intifada. Den syns i förorternas politiska mobilisering. Den syns i moskeerna. Och den syns inte minst i Vänsterpartiet, som löpande har tvingats stryka extremister. Exempelvis i Angered, efter stöd till terrorgruppen PFLP.

Palestinismen förekommer såklart också i Malmö och Stockholm. Där har en av arrangörerna till lördagsdemonstrationerna åtalats för hets mot folkgrupp, efter ett antisemitiskt tal. Men i huvudstaden har man knappt flaggat för Hamas, Hizbollah eller islamiska regimen i Iran, vilket sker i Göteborg.

Det finns antagligen flera anledningar till att Göteborgsområdet är särskilt drabbat. Den etniska sammansättningen i förorterna. Den långa traditionen av vänsterextremism. Inriktningen i de tongivande moskéerna. Men också att politiken har gynnat, eller i alla fall haft överseende med, de extrema miljöerna. Somliga har till och med blivit rikskända för sina återkommande besök hos reaktionära muslimer.

Höstens val erbjuder en möjlighet att istället få fram tydliga krafter emot.

Terrorromantiken i Vänsterpartiet

Vidriga V

Hyllade terror och spred judehat – bjöds in av V till riksdagen

De två palestinska politikerna i Fatahs revolutionära råd hade tidigare uppmärksammats för att ha hyllat terrorism och uttryckt hat mot judar. I oktober 2025 bjöds de in till riksdagens lokaler av Vänsterpartiet.

Med på mötet fanns såväl partiledaren Nooshi Dadgostar som partisekreterare Maria Forsberg.

SvT:

Uttryckte hat mot judar och hyllade terrorism – bjöds in av V till riksdagen

Vänsterpartiet bjöd in två palestinska politiker från Fatahs revolutionära råd som tidigare uttryckt hat mot judar och hyllat terrorism till riksdagen, enligt en granskning som Göteborgs-Posten har gjort.

Med på mötet fanns partiledaren Nooshi Dadgostar.

Den senaste tiden har det stormat kring V efter nyheter om terrorhyllningar och antisemitism inom partiet. Nu avslöjar GP att även den högsta partiledningen bjudit in palestinska företrädare som uppmärksammats för just sådana åsikter.

Den 6 oktober 2025 släpptes två representanter från Fatahs revolutionära råd – företrädaren Taysir Nasrallah och ledamoten Mohammad al-Lahham – in i riksdagens lokaler.

De har tidigare uttryckt judehat och hyllat terror.

”Världen har fått nog av judar”

Enligt GP sa Taysir Nasrallah år 2024 i palestinsk tv att attacker med antisemitiska inslag mot israeliska fotbollssupportrar visade på att händelsen var det ”tydligaste beviset på att världen har fått nog av judarna och fått nog av denna israeliska arrogans”. Det rapporterade den israeliska organisationen Palestinian Media Watch (PMW).

Han har också sagt att ”martyrskap” är ett ”heligt värde”. Nasrallah är en central ledande företrädare för Fatah och ledamot i partiets revolutionära råd.

Mohammad al-Lahham uppmärksammades i oktober 2022 för ett uttalande i palestinsk tv där han hyllade ”martyrer” och bland annat hänvisade till en man som dödade tre personer i ett terrordåd i Tel Aviv tidigare samma år, skriver GP.

Forskaren: ”Allvarligt”

Magnus Ranstorp, forskare inom terrorism vid Försvarshögskolan, riktar i en intervju med GP skarp kritik mot att de bjöds in till riksdagen.

– Det här är fortsättningen på ett mönster, tycker jag, som är allvarligt och väcker grundläggande frågor om Vänsterpartiets omdöme. Det här handlar ju inte om Israel-kritik. En av dem säger att världen är trött på judar. Det är ju ren antisemitism, säger han.

Dadgostar på mötet

Både partiledare Nooshi Dadgostar partisekreterare Maria Forsberg var på mötet där Fatah-politikerna befann sig, skriver GP. På en bild som den palestinska sajten SHFA publicerat syns Dadgostar och Forsberg med företrädarna.

GP har sökt V. I ett skriftligt svar från Maria Forsberg bekräftar hon att mötet hade ägt rum.

”Vi, precis som andra partier, träffar ofta personer som representerar stater och utländska organisationer och partier utan att dela alla värderingar eller åsikter med dessa och utan att i detalj utreda deras bakgrund”, skrev hon.

V svarade inte på hur partiet ser på Fatah-politikernas uttalanden, om partiet kände till det eller vilka som deltog vid mötet.

Miljöpartiet & islamismen

Bisarrt att Miljöpartiet blundar för islamismen!

Publicerad 6 sep 2026

Islamism och hedersförtryck är väldokumenterade problem. Ändå är de rödgrönas reflex alltför ofta att tona ned, relativisera eller flytta fokus.

Miljöpartiets språkrör, Daniel Helldén, ser inte islamism som ett stort problem.

Miljöpartiets Daniel Helldén sa nyligen apropå islamism: ”Jag undrar hur stort problem vi egentligen har? Om det är så att man egentligen blåser upp de här sakerna.”

Det är en märklig fråga med tanke på den omfattande islamistiska miljö som vuxit fram i Sverige. Helldén är uppenbarligen okunnig om det storskaliga projekt som just nu pågår, och som drivs av radikala predikanter med kopplingar till Saudiarabien. Målet är att bygga en ny salafistiskt präglad moské i Sverige varje månad.

Helldén borde också kunna ta till sig polisens beskrivning av särskilt utsatta områden, där extremism bland annat tar sig uttryck i ett fundamentalistiskt inflytande som begränsar människors fri- och rättigheter.

På lokal nivå bidrar hans MP dessutom till att föra hedersnormer vidare. I Västervik stödde partiet ett medborgarförslag om könssegregerade badtider och kallade det ett ”bra första steg för ökad jämställdhet”. Men ”kvinnotider” gäller också flickor. Pojkar lär sig att flickor som värnar sin heder inte badar med dem, och flickor att de inte ska umgås med pojkar. Det är inte jämställdhet. Det är att föra hedersnormen vidare.


Centertoppen Martin Ådahl har kallat personer som utövar hedersförtryck en ”pytteliten minoritet”, och sen avfärdat kritiken som ”SD-retorik”. Att uppskattningsvis 240 000 människor lever under hedersförtryck reducerade han till ett marginalproblem.


När integrationsminister Simona Mohamsson ville undersöka skillnader i värderingar mellan inrikes och utrikes födda kallade C-politikern Abir Al-Sahlani själva tanken på sådana skillnader ”rasistisk”.

Vid en rödgrön valvinst kommer frågor om islamism och hedersförtryck att halka betydligt längre ner på dagordningen

När resultaten kom visade de att nästan varannan SFI-elev ansåg att homosexualitet var oacceptabelt. Då var det tyst från Al-Sahlani.

Socialdemokraterna har gjort en resa. År 2000 skrev Mona Sahlin och Margareta Winberg: ”Vi får aldrig acceptera talet om ’hedersmord’” och att ”ingenting bevisar att våldet mot unga kvinnor är kulturellt betingat”.

Det var inte fenomenet som S-topparna ville åt, utan begreppet. Mona Sahlin ångrade sig senare och sa att hon varit en del av ”maktens tystnadskultur”. Socialdemokratiskt ledda regeringar har också genomfört viktig lagstiftning, som lagen om barnäktenskapsbrott.

Men reflexen att förneka eller förminska problemen återkommer. I somras förnekade S-kvinnornas ordförande Annika Strandhäll att flickor i Sverige tvingas bära slöja, trots att slöjtvång finns dokumenterat i över hundra domar. Ett förbud mot kusinäktenskap kallade hon en ”genuin skitfråga”.

Vänsterpartiet är värst i klassen. Partiet har länge präglats av en ideologisk ovilja att tala klarspråk om hedersförtryck och var ensamt om att motsätta sig det särskilda brottet hedersförtryck.


Exemplen är många. Tillsammans visar de ett mönster: det är en sak att stifta lagar för den som redan utsatts. En annan att utmana de miljöer och normer som göder och upprätthåller förtrycket. Där går fortfarande en tydlig politisk skiljelinje.

Tidöpartierna kan göra mer, inte minst genom att strypa offentliga bidrag till organisationer som upprätthåller hedersnormer.

Men en sak är säker. Vid en rödgrön valvinst kommer frågor om islamism och hedersförtryck att halka betydligt längre ner på dagordningen.

Daniel Helden – en naiv mp-mupp

Ingen ”blåser upp” islamismen, Daniel Helldén

När Miljöpartiets språkrör Daniel Helldén säger att man ”blåser upp” faran med islamismen följer det ett långvarigt mönster av relativisering från partiet. Det skriver Sakine Madon.

Miljöpartiets språkrör Daniel Helldén (MP) frågar sig om islamismen är ett så stort problem.

Häromdagen fick Miljöpartiets språkrör Daniel Helldén en fråga i TV4 om islamism och svarade att han ”undrar hur stort problem vi egentligen har, om det är så att man egentligen blåser upp de här sakerna”.

Det känns som att man lyfter saker och ting som inte har så stor betydelse, fortsatte Helldén.

När Liberalernas Simona Mohamsson i fredags i Rosenbad inledde en pressträff, om en ny undersökning om migranters värderingar, anklagade hon Helldén för en ”allvarlig relativisering”. Det gjorde Mohamsson rätt i.

Simona Mohamsson påminde om att en islamist körde på Pridefirare i Berlin.

Den omfattande undersökning som World Values Surveys generalsekreterare Bi Puranen gjort på uppdrag av regeringen visar det man hade kunnat ana.

Många migranter har kommit från länder som ligger längst ifrån Sverige på den globala värderingskartan och det märks i attityderna om sådant som homosexualitet, barns och kvinnors frihet och självbestämmande.

Att 48 procent av SFI-eleverna i undersökningen svarade att homosexualitet är oacceptabelt genererade omgående rubriker i pressen, men är inte så förvånande med tanke på att det i många länder är förbjudet med homosexualitet.

I Rosenbad påminde Mohamsson, när hon kritiserade Helldén, om att en islamist körde på Pridefirare i Berlin så sent som för några veckor sedan.

Man kan fråga sig varför ett till synes progressivt parti som Helldéns, som vanligtvis är för hbtq-rättigheter och genuspedagogik och allt som hör till, får så nedsatta sinnen när bakåtsträvande islamister kommer på tal.

För tio år sedan var partiet nära att rösta in en konservativ muslim, Yasri Khan som vägrade ta kvinnor i hand, i partistyrelsen. I samma veva fick MP-ministern Mehmet Kaplan, som bland annat hade jämfört svenska jihadister i Syrien med svenska frivilliga i finska vinterkriget, lämna sin post.

För tio år sedan var partiet nära att rösta in Yasri Khan i partistyrelsen.

Inför valet 2018 avslöjades att miljöpartisten Ali Khalil i Botkyrka hade försökt muta Moderaterna i kommunen med 3 000 röster om M såg till att bevilja bygglov till en ny moské. Det var också i Botkyrka som en lokal miljöpartist med sexistiska argument argumenterade för lägre åldersgränser för att könsseparera flickor på simhallen 2015.


Det är ingen slump att det är just i Miljöpartiet dessa saker har skett. Märta Stenevi, partiets tidigare språkrör, svarade i en riksdagsdebatt Liberalernas Johan Pehrson som lyfte frågan om kriminella klaner att hon själv tillhör en klan. Stenevi sade ”Jag tillhör en klan. En väldigt stark matriarkalt styrd klan. Fantastisk klan. Har ingenting med organiserad brottslighet att göra, kan jag säga”. Daniel Helldéns relativisering jackar alltså i vad man kan kalla en partitradition.

(S)vT som S-marionett

 Bohlins video

V-poitiker dödshotar flicka

Om dessa två vänsteraktivister tiger
SvT och SR eftersom de är lojala

mot vänstern i valtider!

Vänsterns hyckleri och lögner

 

10 dagar till valet

Med 10 dagar kvar till valet gör jag följande reflektion.

Dagarna i valstugan har visat att hälften av Centerpartiets lokala kandidater är vänstervridna och de övriga borgerliga.

Själv är jag högercenterpartist-

Om partiledningen under finaldagarna stöder de borgerliga får de min röst. Om inte blir det blankröst i riksdagsvalet men C i lokalvalet.



Valrörelsen 2026 har hittills varit som att se en film baklänges. Jaha, det var det, har känslan varit under våren. Som om det var över redan innan det hann börja.

Slutsatsen från experter, statsvetare och opinionsanalytiker har varit att den borgerliga regeringen förlorar och att Magdalena Andersson kommer att tillträda som Sveriges statsminister.

Utmaningen för henne har varit att få ihop sitt lag. Inte att besegra Ulf Kristersson. Eftervalsanalyserna har kommit innan förtidsröstningen ens har öppnat.

Det kan visa sig vara en felbedömning.

Sant är att den rödgröna sidan haft ett övertag i opinionsmätningarna. Sant är också att Liberalerna har legat under spärren med god marginal.

Men riksdagsval är inte som amerikanska romantiska komedier där alla förstår att tjejen kommer att bli kär i den störiga killen som visade sig vara hyvens. Magdalena Andersson tog ut segern i förskott även i förra valet.

På onsdagsmorgonen kom en nyhet som för Socialdemokraterna måste beskrivas, inte som en kalldusch, utan snarare ett hopp i en isvak – utan bastu.

Liberalerna: 3,3 procent. Socialdemokraterna: 25,8. Båda siffrorna är statistiskt säkerställda. Avstånd mellan blocken: 2,6 procentenheter. Det enligt en ny mätning från TV4/Novus.

En mätning är en mätning och det kan mycket väl komma nya opinionsundersökningar som visar annat. Men det lär ändå smällas i en och annan dörr på Sveavägen 68. För det är en katastrofsiffra för S.

Socialdemokraternas icke-strategi fungerar inte.

Med blott elva dagar kvar till valet kan man åtminstone slå fast följande.

Socialdemokraternas icke-strategi fungerar inte. Även om S hostar upp sig några snäpp från 25,8 till den 13 september skulle partiet göra sitt sämsta val sedan den allmänna och lika rösträttens införande. En mätning är en mätning, men den befäster trenden: Socialdemokraterna har långsamt men stadigt tappat i opinionsstöd under ett halvårs tid.

Det är inte så märkligt med tanke på att S planer är höljda i dunkel. Vilka ska S bilda regering med? V? C? Ingen vet. Centrala löften, som bankskatten, tycks man ha backat ifrån. Vilka grupper som kommer att få höjda skatter vill Andersson inte erkänna. S valslogan skulle kunna vara ”rösta på grisen i säcken”. Det går inte hem.

Likaså har det varit dumt av de borgerliga partierna att ge upp på förhand. Under de senaste veckorna har det varit dålig stämning hos Moderaterna och Sverigedemokraterna. Båda partierna tycks, likt experterna, tagit ut valresultatet i förskott. I stället för att fokusera på att vinna valet tycks det ha uppstått en kamp om att bli största oppositionsparti. Både Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson har ”varnat” sina väljare för att taktikrösta på Liberalerna.

Men som sagt. Ett riksdagsval följer inte ett förutbestämt manus.

6,3 procent av väljarna var i förra valet ”sena blockbytare”. Och kampen om dem vanns av Ulf Kristerssons sida i politiken, enligt Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet.

Valet 2026 är inte valet 2022. Allt kan hända, bollen är rund och så vidare.

Men valet är inte över. Borgerlighetens uppgift framöver är att lägga gnabbet åt sidan och fokusera på att vinna det. Det är match igen.

Dags för mittenväljare att lämna Centern

2 september 2026

Så där ja. Det tog sin lilla tid men till slut kom opinionsskiftet med de första höstvindarnas tillnyktrande kraft. Liberalerna skjuter upp mot riksdagsspärren och Socialdemokraterna rasar ned. Detta blir en jämn spurt i mål.

Liberalernas partiledare Simona Mohamsson (L), statsminister Ulf Kristersson (M), Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch (KD) och Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson (SD) när Tidöpartierna håller en pressträff för att presentera en nyhet kopplad till åtgärder mot organiserad brottslighet under onsdagen.

För att göra det riktigt klart: Liberalerna får 3,3 procent och behöver alltså inte ens en procentenhet till för att ta sig över riksdagsspärren. De behöver runt 45 000 röster till. Tidöpartierna som helhet behöver numera bara platta ut 2,6 procent i blockskillnad för att vinna valet.

Skulle de procenten tas direkt från oppositionspartierna är valsegern ett faktum. Vi vet fortfarande heller inte hur stor del det är av de hittills avvaktande väljarna som efter övervägande ger regeringen fortsatt förtroende. Sannolikt lutar majoriteten av dessa åt bifall för en Tidöregering.

Den moderate justitieministern Gunnar Strömmer tog under onsdagen tillfället i akt att peka på en central del av opinionsmatematiken: Centerns relativt starka stöd just nu beror sannolikt på att mittenväljare sökt sig dit med idén att om det nu måste bli en rödgrön majoritet, så bör i alla fall Centern stärkas på det att det finns en liberal motkraft. Men den tanken är förfelad på flera sätt.

Det bygger på antagandet att Magdalena Andersson faktiskt vinner valet men det är just nu en öppen fråga. Om dessa mittenväljare vill tillförsäkra liberalismen en fast position i en kommande regering är det i det här läget förnuftigare att lägga rösten på Liberalerna i stället, för att  motverka en för stark högerkantring i en Tidöregering. De påverkar aktivt ett sådant skeende, för om Liberalerna blir kvar i riksdagen, vilket nu är realistiskt, och om det delvis sker just med hjälp av en överströmning av väljare från Centern till Liberalerna, avgör dessa liberalt sinnade väljare i princip valet. Fyra år till med en stabil regering, effektiv brottsbekämpning och goda statsfinanser.

Även ”riktiga” centerpartister, de som vanligen röstar på Centern, bör ta till sig detta. De kan med gott samvete rösta på Liberalerna i riksdagsvalet men fortsätta ge Centern rösten på kommunal och regional nivå.

Det som manifesterades under onsdagen var en händelse som såg ut som en tanke. Tidöpartiernas partiledare stod efter några dagars gnabb samlat uppradade på en gemensam presskonferens. De aviserade ett beslut att gå än hårdare fram mot den organiserade brottsligheten och göra det straffbart att över huvud taget vara medlem i ett kriminellt gäng. Vinner de valet kommer en sådan lag vara på plats 1 april nästa år.

Samtidigt deklararerade Centern att man tänker plocka fram den tidigare partiledaren Annie Lööf att kampanja med Elisabeth Thand Ringqvist. Samma Lööf som inför valet 2014 lovade alla att hon hellre skulle äta upp sin högra sko än att låta Centern bli stödhjul åt Socialdemokraterna. Det slutade med att Centern blev just ett stödhjul åt Socialdemokraterna och inte någon liberal garant för någonting.

En påminnelse precis i rätt tid för att understryka Strömmers iakttagelse.

Miljöpartiet och terrorromantiken

Regeringsåren – Aktivismen och stödet till terror institutionaliseras

Onsdag 2 sep 2026

Under regeringsåren 2014-2022 tar Miljöpartiet tydliga kliv in i politikens finrum genom att ingå i regeringen Löfvén. Under denna period formaliseras aktivismen i partiet som samtidigt mutar in biståndsområdet som sitt. Vilket gav en plattform för fortsatt internationell aktivism.

Föreningen Charta 2008 bildades i mars 2008 mot terrorlagstiftning, med journalisten Gösta Hultén som en av initiativtagarna. På styrelselistan i september 2008 stod bland tretton namn både professor Mattias Gardell och Mehmet Kaplan.

Charta 2008 kritiserade de då nyligen antagna terroristlagarna och terrorlistning av personer och organisationer. Föreningen arbetade för att ingen svensk medborgare eller person med anknytning till Sverige skulle kunna gripas godtyckligt och hållas frihetsberövad på lösa grunder och utan en rättvis rättegång. Studera Geografiska Kartor Och Atlasar

Charta 2008 hävdade att “kriget mot terrorismen” inneburit rättsövergrepp och att svartlistning av organisationer och enskild samt gripanden har drabbat oskyldiga både i Sverige och utomlands. De tog enligt stadgarna bestämt avstånd från terror och våld mot oskyldiga civila som lösning på politiska konflikter och tog inte ställning i skuldfrågan som gäller terroristmisstänkta fångar. Charta 2008 verkade för att fånglägret på Guantánamobasen skulle stängas och “renditions” och långa frihetsberövanden av terroristmisstänkta utan rättegång skulle upphöra.

Kritiker har argumenterat för att föreningen haft ett oproportionerligt fokus på de terroristmisstänktas rättigheter samtidigt som de har visat bristande förståelse eller empati för terrorns offer och samhällets säkerhetsbehov. Exemplen på att kritikerna hade flera bevekelsegrunder för kritiken var flera.

Den 15 maj 2008 höll föreningen ett möte på Café Edenborg. Samtalsledare var Gustav Fridolin, då 25 år, som lämnat riksdagen 2006 och arbetade på Kalla fakta. Panelen bestod av kriminologiprofessorn Janne Flyghed, Amina Said (Somaliska freds- och utvecklingsorganisationen), Mattias Gardell och Gösta Hultén. Enligt föreningens egen mötesrapport beskrev Said al-Shabaab som “en ungdomsgren av motståndsrörelsen i Somalia” och kritiserade att USA klassat organisationen som terrorister före EU och FN.

Samma förening drev fallet mot Ali Berzengi, dömd av Svea hovrätt (3 oktober 2005) till fem års fängelse för förberedelse till terroristbrott kopplat till organisationen Ansar al-Islam/Ansar al-Sunna (FN- och EU-listad som terrororganisation). Föreningens egen beskrivning av fallet använde ordet “motståndsgrupp” där domstolen skrev “terrororganisation” — en språklig skillnad värd att notera.

Den 12 september 2008 lades dock förundersökningen mot tre misstänkta somaliasvenskar ned.

2010: Kaplan och Ship to Gaza

I maj 2010 fanns Mehmet Kaplan, då riksdagsledamot, ombord på en av fartygen i Ship to Gaza-konvojen som stoppades av israelisk militär. Kaplan befann sig ombord på fartyget Mavi Marmara i Gazakonvojen när det stormades av israelisk militär. Han greps tillsammans med övriga aktivister, fängslades kortvarigt i Israel och utvisades därefter ur landet. November 2010. När Kaplan (då riksdagsledamot) och konstnären Dror Feiler reste till Ben Gurion-flygplatsen för att polisanmäla händelserna från vårens bordning, stoppades de vid gränsen och nekades inträde i Israel. De sattes på ett flyg tillbaka till Europa.

Samtidigt tog partiet tydligare kliv in på det säkerhetspolitiska området. Sveriges svårigheter i allmänhet att adressera internationell terrorsim blev med MP i riksdagen ännu tydligare. I synnerhet under regeringen Löfven.Studera Geografiska Kartor Och Atlasar

Bakgrunden till regeringen Löfvens ovilja att stifta repressiva lagar mot terrorism går att spåra till 2011. I en motion i riksdagen menade Mehmet Kaplan och Maria Ferm, MP, att stöd till organisationer som IS var ett s.k. åsiktsbrott som inte ska kunna straffbeläggas.

Miljöpartiet motionerade öppet i motion 2011/12 Ju399 motiven till en uppmjukad syn på repressiv lagstiftning mot stödet till terrorism. De ansåg 2011 att detta var en form av åsiktsbrott som inte kan straffbeläggas och ville att Sverige skulle verka för en annan definition av terrorism på EU-nivå. Detta synsätt blev mer offentligt i Almedalen 2014 då den ene av motionärerna, Mehmet Kaplan, ville förminska de svenska resande jihadisterna till att vara “engagerade ungdomar”. Den andre motionären var Maria Ferm.

Maria Ferm, Miljöpartiet och samordnande statssekreterare i statsministerns egen stab Statsrådsberedningen, är sedan dess känd motståndare till antiterrorismlagstiftningen. Ferm, och den tidigare riksdagsledamoten och bostadsminstern Mehmet Kaplan drev på för att Sverige tvärtom skall förmå EU att upphäva all sådan lagstiftning i EU.

Något som fann stöd hos bland annat SSU, Olof Palmes Internationella Center samt Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Samtliga dessa tre sidoorganisationer stödjer öppet bland annat Ship to Gaza och den västsahariska organisationen Polisario.

Med detta som bakgrund utsågs Kaplan 2014 till statsråd i regeringen Löfven I samt Maria Ferm till statssekreterare i statsrådsberedningen, statsministerns stab.

2014: Regeringsbildning och erkännandet av Palestina

När Miljöpartiet 2011 valde nya språkrör noterade Dagens Arena och Fria.nu att partiets linje mot regeringsduglighet inspirerats av tyska Die Grünen och Joschka Fischer som blev utrikesminister 1998. Cirkeln sluts från konferensen i Alger fyra decennier tidigare. Efter valet 2014 bildade Socialdemokraterna och Miljöpartiet regering. Mehmet Kaplan blev bostadsminister, Gustav Fridolin utbildningsminister

I regeringsförklaringen den 3 oktober 2014 tillkännagavs att Sverige skulle erkänna staten Palestina. Beslutet fattades den 30 oktober 2014 — Sverige blev första västeuropeiska EU-land att göra detta som ett S–MP-styre. Erkännandet brukar tillskrivas utrikesminister Margot Wallström och Socialdemokraterna som hade en längre institutionell förhistoria i frågan (se motsvarande granskning av Socialdemokraternas relation till Fatah).

För Miljöpartiet var frågan en profilfråga buren i opposition sedan grundargenerationen, med Fridolin som sittande minister i den regering som sedan fattade beslutet.

2016: Kaplans avgång

Den 18 april 2016 avgick Kaplan som bostadsminister, bakgrunden var dels att Kaplan sommaren 2015 deltagit i en middag där även en företrädare för den högernationalistiska turkiska organisationen Grå vargarna närvarade, dels att en inspelning från 2009 publicerades där han jämförde Israels behandling av palestinier med Nazitysklands behandling av judar. Kaplan tog i sin avgångskommentar avstånd från alla former av extremism och beskrev inte avgången som ett erkännande av uppgifterna. Statsminister Stefan Löfven beviljade hans begäran om entledigande samma dag.

Den turkiska organisationen Grå vargarna är ungdomsorganisationen och den inofficiella militära grenen till Nationella aktionspartiet (MHP) och har historiskt själva genomfört olika former av terrorattacker. MHP ingår idag i Turkiets president Recep Tayyip Erdogans regeringsunderlag.

Från Gahrtons öppna dubbelroll som EU-parlamentariker och rörelseledare (1997–2004), Fridolins bana från direktaktions-ungdomsförbund via ett gripande på Västbanken till utbildningsministerposten till Kaplans väg från muslimska ungdomsförbund via partistyrelsen till en avgång 2016 tecknas bilden av ett parti som premierar aktivism och utomparlamentariska metoder. Som över tid inte alltid tar avstånd från politiskt våld utan tvärtom vill öka toleransen för olika form av dåd.

De enskilda händelserna är väldokumenterade och obestridda. Den sammanbindande— att partiet under fyra decennier fungerat som parlamentarisk hemvist för en rörelsemiljö utan att någon intern process prövat detta systematiskt — bör framstå som oomtvistelisgt.

Det är mot bakgrund av detta som det inte är någon slump att partiet hela tiden haft krav på att kunna kontrollera biståndsministerposten. Något de gjorde under åren 2014-2022 under Stefan Löfvens tid som regeringsbildare.

Källor i urval (del I–III)

Berliner Zeitung 13 februari 2001 (Götz Aly, “Fischer in Algier”)

Bayerischer Rundfunk/Report aus München, pressmeddelande 12 februari 2001

The New Republic 27 augusti 2001

bpk-arkivet, Abisag Tüllmanns kontaktbåge Tü69/398

Birger Schlaug, “Från koftor och sovsäck till kostymer och kristallkronor”, i Maskrosbarn – Miljöpartiets första 20 år (2001).

SOU 2002:91 s. 350–353; SOU 2002:122 del 4 s. 517.

DN 7 mars 1998

SvD 31 januari 1998

Expressen 10 februari 1998.

Göteborgsaktionens plattform, Wayback Machine 9 juni 2001

Grön Ungdoms webbplats gu.mp.se 2001–2004 via Wayback Machine.

Motkraft Nyhetsbrev (2002) via ainfos.ca

anarchistblackcross.org via Wayback Machine 2004 (förteckning över aktiva grupper)

Earth Liberation Prisoners, spiritoffreedom.org.uk via Wayback Machine, senast uppdaterad 17 maj 2001.

Nisse Hult nr 2/2000, “officiellt organ för Grön Ungdom” (ISSN 1100-736X). Gustav Fridolin, “Apartheidmuren är global”, Alba.nu 18 april 2006

Al Jazeera 2 januari 2004 och 3 september 2003; Flamman 7 januari 2004.

ISM Sveriges principdeklaration via Wayback Machine (ism-sweden.org, maj 2006).

Aftonbladet 27 augusti 2005.

Fria.nu 21 mars 2005. Charta 2008:s webbplats via Wayback Machine (startsida och styrelsesida, 2008–2010).

Svea hovrätt 3 oktober 2005 (Berzengi)

Ekot 3 oktober och 21 november 2005.

SVT Nyheter, “Kaplan inte längre medlem i MP”

Arkitekten.se 18 april 2016; SVT Nyheter 18–19 april 2016

Sveriges Radio 18 april 2016

SKMA, “Några ord om Kaplan-affären”

2016. SVT Nyheter, “Ingen brott när tusentals röster erbjöds i utbyte mot mosketomt”18 september 2018

Tidningen Syre, “MP-politiker sparkas ut efter fuskmisstanke”, 2018.

Program för Socialistiskt Forum 18 november 2006 (ABF Stockholm/LO)

ABF:s egen skrift Folkbildningens 00-tal.

Uri Gordon, “Anarchism in Israel and Palestine”, i The International Encyclopedia of Revolution and Protest (Wiley-Blackwell 2009).

Birger Schlaug, “Kohandel med S kan bli MP:s död”

Nätverket Bojkotta Israels webbplats via Wayback Machine (kontaktlista, medlemsavgifter, notis om Esmailians deportation 8 augusti 2005).

Vänsterpartiet – islam och hedern

Sju partier svarade – Vänsterpartiet gjorde det inte

Inför valet 2026 ställde Kvinnokraft 4.0 samma tre frågor till samtliga riksdagspartier. Frågorna handlar om religiösa normsystem och svensk lag, religiös barnundervisning och offentlig neutralitet.

Sju partier svarade. Vänsterpartiet gjorde det inte – trots påminnelser och trots att vi kan se att våra mejl har öppnats.

Det är anmärkningsvärt. Frågorna rör kvinnors och barns frihet, jämställdhet och skydd mot förtryck – områden där Vänsterpartiet profilerar sig starkt.

Vi har jämfört partiernas svar med vad de faktiskt har sagt och gjort. Tre saker sticker ut: hur partierna ser på de religiösa normerna bakom förtrycket, luckan kring religiös barnundervisning och skillnaden mellan ord och handling.

Men en fjärde fråga har tillkommit: Varför vill just Vänsterpartiet inte svara?

Alla ser inte normsystemet bakom förtrycket

Nästan alla partier vill bekämpa hedersförtryck när det blivit hot, tvång eller våld. Betydligt färre talar lika tydligt om de religiösa normer som kan ligga bakom kontrollen långt innan ett brott har begåtts.

SD är tydligast med att själva det religiösa normsystemet kan vara en del av problemet. KD talar om religiöst förtryck och har problematiserat slöja på små flickor. M beskriver kontroll genom familj, religiösa auktoriteter och socialt tryck. C och MP lägger större tyngd vid tvång, hedersförtryck och konkreta rättighetskränkningar.

Det leder till en obekväm men nödvändig fråga: Vad gör samhället med förtrycket innan det blivit ett brott?

Religiös barnundervisning faller mellan stolarna

Den kanske största gemensamma svagheten gäller religiös barnundervisning. Sverige har tillsyn över skolor och förskolor och kontrollsystem för verksamheter som får offentliga bidrag. Men vem granskar en helt fristående koranskola där barn undervisas på fritiden?


Här blir svaren tunna. M konstaterar själv att verksamheterna ”faller i dag mellan stolarna”, men presenterar ingen färdig nationell tillsynsmodell. Samma grundläggande lucka finns hos övriga partier.

(Illustrationsbild av koranundervisning. På tavlan står bland annat Koranen 96:1: ”Läs i din Herres namn, han som skapade.”)

Ord och handling skiljer partierna åt

M, SD, KD och L ger sammantaget starkast grund för förtroende i vår analys, men av olika skäl.

Under den moderatledda regeringen har bland annat oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp kriminaliserats, psykiskt våld kriminaliserats och ett särskilt jämställdhetspolitiskt delmål mot hedersrelaterat våld och förtryck införts. Flera reformer är resultat av Tidösamarbetet och ska inte tillskrivas M ensamt. SD och KD visar lång kontinuitet i sin problembeskrivning, medan L har lång historik i frågor om hedersförtryck och religiös kontroll.

För S uppstår en annan motsättning. Partiet har 2026 skärpt sin politik mot islamism och religiös påverkan. Samtidigt finns historiska och aktuella exempel som väcker frågor om konsekvens: Rapport 4/99 om organiserat samarbete med muslimska organisationer, hijaben i S Malmös kommunikation inför internationella kvinnodagen, Annika Strandhälls beskrivning av hijaben som ”i högsta grad en frivillig huvudbonad” och det könsuppdelade politiska mötet i Uppsala i augusti.

Vänsterpartiet ger svagast grund för förtroende i vår samlade bedömning. Partiet är det enda av riksdagens åtta partier som inte svarade på våra frågor, trots påminnelser. Vi kan se att mejlen har öppnats. Frågorna har alltså nått fram – men något svar har inte kommit. Det är särskilt anmärkningsvärt eftersom frågorna gäller områden där V profilerar sig starkt. Partiet har en tydlig feministisk politik och en historia av arbete mot hedersförtryck och kollektiv kontroll. Men den religiösa dimensionen är betydligt mindre framträdande i partiets problembeskrivning. Ett antal kandidater och företrädare för V har dessutom uppmärksammats för att ha hyllat Hamas, Hamasledare eller attacken den 7 oktober. Hamas är en islamistisk rörelse vars syn på kvinnor och familj präglas av fundamentalistiska tolkningar av islamisk lag.

För ett parti som definierar sig starkt genom feminism blir frågan därför svår att komma runt: hur konsekvent försvaras kvinnors frihet när kvinnoförtryck motiveras religiöst – och varför vill Vänsterpartiet inte svara på våra frågor om just detta?

Vad kan man som väljare dra för slutsatser?

M, SD, KD och L kommer sammantaget bäst ut i vår analys och S och V sämst. Men det viktigaste fyndet är kanske den gemensamma blindfläcken: svensk politik är betydligt bättre på att tala om konsekvenserna av förtrycket än om normsystemet och kontrollen som föregår dem.

Sverige har redan ett omfattande skydd för individens fri- och rättigheter och religionsfriheten innebär inte att religiösa regler står över svensk lag. Frågan är därför vem som ser problemen, vem som agerar och om de rättigheter som redan finns också försvaras i praktiken.

Inför valet finns därför tre frågor värda att ställa:

1. Vem ser de religiösa normerna bakom förtrycket – inte bara brottet när skadan redan är skedd?

2. Vem är beredd att täppa till luckan kring religiös barnundervisning utanför samhällets tillsyn?

3. Vem står fast vid kvinnors och barns lika fri- och rättigheter även när frågan blir politiskt obekväm eller kommer nära den egna organisationen?


Läs hela valenkäten och Kvinnokraft 4.0:s analys

Kvinnokraft 4.0 ställde i juni 2026 tre frågor till riksdagspartierna om religiösa normsystem och svensk lag, religiös undervisning och tillsyn samt offentlig neutralitet. Partierna ombads svara senast den 15 augusti. Samtliga partier utom Vänsterpartiet svarade på enkäten.

De tre frågorna som ställdes

1. Religiösa normsystem och svensk lag

Anser ert parti att nuvarande svensk lagstiftning är tillräcklig för att skydda barn, unga flickor och kvinnor i miljöer där religiösa normsystem begränsar individens lagstadgade fri- och rättigheter?

☐ Ja
☐ Nej

Om ja: Hur säkerställer ert parti att befintlig lagstiftning upptäcker, förebygger och motverkar begränsningar som sker genom familj, grupptryck, religiösa auktoriteter eller social kontroll?

Om nej: Vilken ny lagstiftning eller vilka förstärkta åtgärder anser ert parti behövs?

2. Religiös undervisning och tillsyn

Anser ert parti att dagens tillsyn över religiös undervisning, koranskolor, studieverksamhet och andra informella utbildningsmiljöer är tillräcklig för att säkerställa att barns rättigheter, jämställdhet och svensk lag respekteras?

☐ Ja
☐ Nej

Om ja: Hur bedömer ert parti att staten i dag kan upptäcka och ingripa mot undervisning som motverkar barns rättigheter, jämställdhet eller individens frihet?

Om nej: Vem bör få ett tydligare tillsynsansvar och vilka åtgärder vill ert parti vidta?

3. Offentlig neutralitet

Enligt regeringsformen ska myndigheter agera sakligt och opartiskt.

Anser ert parti att myndigheter och offentligt finansierade verksamheter bör vara religiöst och politiskt neutrala i sin externa kommunikation?

☐ Ja
☐ Nej

Om ja: Vilka riktlinjer, granskningsrutiner eller andra åtgärder vill ert parti införa för att säkerställa att regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet efterlevs när religiösa eller ideologiska symboler används i kommunikation?

Om nej: Hur drar ert parti gränsen mellan inkludering, representation och myndigheters krav på saklighet och opartiskhet?

Valet 2026

Inför ett val är det lätt att säga rätt saker. Men hur väl lever partierna upp till det de säger? Vad har de sagt och gjort tidigare?

Vi lägger partiernas svar bredvid deras tidigare politik och agerande – motioner, propositioner, regeringsbeslut, myndighetsuppdrag, lagstiftning och andra dokumenterade handlingar – för att se hur väl orden stämmer med handlingarna. Jämförelsen bygger på den information vi har kunnat hitta i offentliga källor och på uppmärksammade händelser och ställningstaganden inför valet 2026. Den gör inte anspråk på att vara en fullständig genomgång av allt ett parti har sagt eller gjort.

Kvinnokrafts utgångspunkt

Kvinnokraft 4.0 är en folkbildningsrörelse som granskar hur islams och sharias normer och regler påverkar kvinnors och barns frihet och rättigheter i Sverige.

Vi utgår från det som gäller här: kvinnor och män har samma rättigheter, individen har rätt att bestämma över sitt eget liv och alla är lika inför lagen.

Vi granskar islams normer, lagar och praktik – inte människors personliga tro.

Så jämför vi partiernas svar


För att kunna jämföra partiernas svar har vi utgått från samma fem kriterier för samtliga partier:

1. Vad svarar partiet på Kvinnokrafts tre frågor?

2. Vad har partiet gjort tidigare? Propositioner, motioner, regeringsbeslut, budgetar, myndighetsuppdrag och andra dokumenterade handlingar.

3. Hur beskriver partiet problemet? Ser partiet religiösa och ideologiska normer som en del av problemet, eller främst följderna när kontrollen övergår i våld, hot, tvång eller andra rättighetskränkningar?

4. Motsägs partiets svar av dess eget agerande? Har partiet fattat beslut, bedrivit politik eller haft dokumenterade problem inom den egna organisationen som drar i motsatt riktning?

5. Använder partiet de rättigheter och rättsmedel som redan finns – eller efterfrågar det ny lagstiftning utan att visa varför dagens regelverk inte räcker?

Trovärdighet

Ett parti blir mer trovärdigt när ord och handling stämmer överens. Och förtroendet blir svagare när partiet har känt till problem utan att agera eller när den egna politiken och agerandet säger olika saker. För väljaren blir därför två frågor särskilt viktiga:

Vilket eller vilka partier har i praktiken visat störst vilja och förmåga att försvara de fri- och rättigheter som kvinnor och barn redan har när dessa kolliderar med religiösa eller ideologiska normer?

Och:

Vilket eller vilka partier ger analysen minst grund för förtroende i samma fråga – och varför?

Vad säger oss svaren?

Analysen som följer är inte en bedömning av partiernas politik i stort. Den utgår från de tre frågor vi ställt och jämför partiernas svar med deras tidigare politik och agerande inom dessa områden. I vår genomgång har vi tagit fasta på sådant i partiernas svar som vi själva reagerat på eller bedömt som särskilt relevant för de frågor Kvinnokraft ställt. Det innebär att sammanfattningen inte återger varje del av partiernas svar, utan lyfter fram skillnader, oklarheter och ställningstaganden som är viktiga för vår fortsatta analys. De fullständiga svaren finns därför tillgängliga på respektive partis sida.

Centerpartiet | Kristdemokraterna | Liberalerna | Miljöpartiet | Moderaterna | Socialdemokraterna | Sverigedemokraterna

Fråga 1. Religiösa normsystem och svensk lag

När anser partierna att samhället ska ingripa?

C har en konsekvent liberal linje: angrip tvånget och förtrycket, inte det religiösa klädesplagget. Det är principiellt sammanhängande men lämnar en svår fråga. Hur skyddas den flicka eller kvinna vars handlingsutrymme formas av familj, religion, skam och sociala sanktioner utan att någon uttalar ett konkret hot? Och hur bedöms situationen när klädkraven – exempelvis hijab, burka, niqab eller krav på långärmad och löst sittande täckande klädsel – utgör en del av kontrollen?

KD kommer också relativt nära själva normsystemet. Partiet använder begreppet religiöst förtryck och har bland annat problematiserat slöja på små flickor utifrån familjens och släktens påverkan.

L har en långvarig politik mot hedersförtryck och betonar individens frihet från familjens och kollektivets kontroll. I svaret ligger tyngdpunkten på konkreta åtgärder som stärkt polis- och skolarbete, hedersombud och utreseförbud.

M talar uttryckligen om flickor och kvinnor som lever under kontroll av familj, religiösa auktoriteter eller socialt tryck. Partiet pekar alltså inte bara på våld och konkreta brott utan också på den kontroll som kan omge kvinnan eller flickan.

MP skriver framför allt om hedersrelaterat våld och förtryck, bristande implementering, utreseförbud och omvändelseförsök. Religion som självständig normativ maktfaktor utvecklas inte särskilt.

S utgår i sitt svar främst från hedersrelaterat våld och förtryck och vill bland annat förbjuda religiösa friskolor och omvändelseterapi. I sin politik inför valet 2026 har partiet samtidigt blivit tydligare om islamism, extremism, religiös indoktrinering och religiös påverkan i skola och förskola.

SD är tydligast med att själva det religiösa normsystemet kan vara problemet. Partiet talar uttryckligen om religiösa normsystem, slöja, kontroll och kvinnlig underordning. Den linjen är inte ny inför valet utan har lång historik.

Vänsterpartiet besvarade inte enkäten. I partiets aktuella nationella politik mot hedersförtryck ligger tyngdpunkten på kön, sexualitet, makt, kulturella föreställningar, klass och segregation. Religion, islam och sharia ges mindre självständig plats. I äldre riksdagsarbete har V däremot också behandlat religiöst betingade levnadssätt och kontroll inom religiösa samfund.

Fråga 2. Religiös undervisning och tillsyn

Vem har ansvar för koranskolorna?

Partierna har omfattande politik för skolor, förskolor, konfessionella friskolor, folkbildning och offentliga bidrag. Men när vi frågar vem som ska kontrollera koranskolornas helt fristående religiösa barnundervisning som ligger utanför dessa system blir svaren betydligt tunnare.

C svarar nej till att dagens tillsyn räcker men hänvisar i sitt svar till det reglerade skolväsendet. Koranskolor och annan informell religiös undervisning försvinner ur Centerpartiets lösning.

KD säger att verksamheter som motverkar demokrati, jämställdhet, barns rättigheter eller svensk lag ska granskas hårt och stoppas. Men det konkreta tillsynsverktyg som anges är framför allt Skolinspektionen och därmed det reglerade skolväsendet. Koranskolor och annan religiös barnundervisning utanför detta system omfattas inte av någon utvecklad lösning.

L går längre och säger uttryckligen att myndigheternas ansvar behöver utredas och förtydligas. Men Liberalerna uppmärksammade koranskolorna redan 2022. Fyra år senare återstår fortfarande frågan vem som faktiskt ska ha ansvaret.

M sticker ut genom att uttryckligen identifiera problemet:

”Den informella undervisning som sker helt utanför skolsystemet, som koranskolor och viss studieverksamhet, faller i dag mellan stolarna…”

Men inte heller M presenterar en färdig nationell modell som anger ansvarig myndighet och dess befogenheter.

MP har tydlig politik för skolväsendet men anger inte heller någon tillsynsmodell för koranskolor och annan religiös barnundervisning utanför det.

S vill förbjuda konfessionella friskolor och förskolor och pekar också på demokratikriteriet för ideella organisationer och trossamfund som söker offentliga bidrag. Men partiet anger inte vem som ska ha tillsyn över koranskolor och annan religiös barnundervisning utanför skolväsendet och bidragssystemen.

SD pekar på skärpt tillsyn över konfessionella skolor, skolor med risk för extremism och islamism samt kontroll av folkbildning och offentliga bidrag. Partiet vill gå vidare med tydligare statlig kontroll, men anger inte heller vem som ska ansvara för tillsynen över helt fristående religiös barnundervisning.

Vänsterpartiet har inte besvarat enkäten.

I vår genomgång av partiets politik har vi inte heller funnit något tydligt svar på vem som bör ansvara för tillsynen över fristående religiös barnundervisning utanför skolväsendet. Frågan gäller alltså inte något enskilt parti. Tillsynen är tydligare för skolor och verksamheter som får offentliga bidrag. För fristående religiös barnundervisning är ansvaret mer oklart.

Det behöver samtliga partier kunna ge ett tydligt svar på.

Fråga 3. Offentlig neutralitet

Hur vill partierna tillämpa principen om att det offentliga ska vara religiöst neutralt? Skillnaderna mellan partierna syns inte alltid i deras ja- och nejsvar.

C svarar ja till religiös och politisk neutralitet i offentlig kommunikation, men utvecklar huvudsakligen andra frågor än myndigheters egen externa kommunikation. Något tydligt svar på hur religiösa eller ideologiska symboler ska hanteras i sådan kommunikation ges inte.

KD svarar ja men hänvisar framför allt till arbetsgivaransvar, anställdas uppträdande och befintliga kontrollorgan. Partiet föreslår inga nya riktlinjer och frågan om myndighetens eget symbolval förblir oklar.

L svarar ja och går längre genom att efterfråga tydliga riktlinjer och rutiner för hur religiösa och ideologiska symboler används. Partiet presenterar däremot inte hur dessa riktlinjer konkret ska utformas.

M svarar ja men bedömer att neutraliteten i stort redan respekteras. Brister ska enligt partiet i första hand hanteras genom befintliga rutiner. Den moderatledda regeringen har samtidigt gett Statskontoret i uppdrag att analysera myndigheters information och kommunikation i förhållande till bland annat kraven på saklighet och opartiskhet. Statskontorets rapport 2024:5 konstaterar att objektivitetsprincipen gäller även myndigheters information och kommunikation.

MP svarar ja och gör en tydlig principiell gränsdragning: offentlig verksamhet ska kunna spegla människor med olika tro och livsåskådning, men får inte uppfattas företräda en religion eller ideologi. Partiet anger däremot inga konkreta riktlinjer eller granskningsrutiner för hur den gränsen ska dras i praktiken.

S svarar ja och hänvisar till befintliga regler och granskning genom bland annat JO och DO. Partiet presenterar inga nya riktlinjer eller åtgärder för myndigheters användning av religiösa eller ideologiska symboler i extern kommunikation.

SD skiljer sig från övriga svarande partier genom att svara nej. Partiet hänvisar till kristendomens historiska ställning i Sverige och anser exempelvis att myndigheter kan och bör uppmärksamma jul och påsk. Samtidigt betonar SD att all myndighetsutövning ska vara saklig och opartisk.

Vänsterpartiet besvarade inte enkäten.

Det tydligaste resultatet är att nästan inget parti har en fullt utvecklad politik för den fråga Kvinnokraft faktiskt ställde: hur myndigheter själva ska förhålla sig till religiöst eller ideologiskt förknippade symboler i sin externa kommunikation. M skiljer dock ut sig genom att den moderatledda regeringen redan har låtit Statskontoret analysera den bredare frågan om myndigheters kommunikation och objektivitetskravet.

Ord och handling

Ett parti blir mer trovärdigt när ord och handling stämmer överens. Och förtroendet blir svagare när partiet har känt till problem utan att agera eller när den egna politiken och agerandet säger olika saker. Så hur förmår partierna genomföra sina ord?

M hör till de partier som har starkast dokumentation av faktisk handling. Under den moderatledda regeringen har omfattande lagstiftning genomförts mot hedersförtryckets konkreta uttryck, bland annat kriminalisering av oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp samt stärkt straffrättsligt skydd mot psykiskt våld. Regeringen har dessutom infört ett särskilt jämställdhetspolitiskt delmål om att hedersrelaterat våld och förtryck ska upphöra. Flera av reformerna är resultat av Tidösamarbetet och ska därför inte tillskrivas Moderaterna ensamma.

Kriminalisering av oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp – Riksdagens beslut Psykiskt våld kriminaliseras – Nytt jämställdhetspolitiskt delmål mot hedersrelaterat våld och förtryck.

M har samtidigt ett handlingsglapp kring tillsynen av fristående förskolor. Moderata riksdagsledamöter har under mandatperioden motionerat om att tillsynsansvaret bör flyttas, eller övervägas att flyttas, från kommunerna till Skolinspektionen. När Riksrevisionen 2025 pekade på brister i det nuvarande tillsynssystemet och rekommenderade regeringen att säkerställa en mer enhetlig och rättssäker tillsyn, exempelvis genom att ge Skolinspektionen ansvar för alla förskolor, bedömde den moderatledda regeringen att det för närvarande inte fanns skäl att vidta ytterligare åtgärder med anledning av rekommendationen. Moderaternas motion om tillsyn av fristående förskolor 2023/24 – Riksdagen Moderaternas motion om tillsyn av fristående förskolor 2024/25 – Regeringens svar på Riksrevisionens granskning av förskolans tillsyn

På ett annat område finns dock en tydlig kedja från princip till handling. Den moderatledda regeringen gav Statskontoret i uppdrag att kartlägga myndigheternas information och kommunikation till allmänheten och analysera hur den förhåller sig till kraven på legalitet, saklighet och opartiskhet. I rapporten konstateras att objektivitetsprincipen gäller även myndigheters information och kommunikation – samma princip som Kvinnokraft 4.0 återkommande hänvisar till i kontakten med myndigheter:

”Denna objektivitet ska prägla alla delar av myndigheters verksamhet.”

Statskontoret, rapport 2024:5, Myndigheternas arbete med påverkande information och kommunikation.

SD har också stark koppling mellan ord och handling. Partiets språk om hedersförtryck, slöja, islamism och religiös påverkan har motsvarigheter i motioner långt före valet 2026 och i reformer som SD medverkat till genom Tidösamarbetet. Vi har inte funnit någon större kursändring inför valet.

KD har lång historik kring hedersförtryck, slöja på små flickor, burka och niqab samt flera av de rättsliga åtgärder som partiet nu framhåller. Även här finns relativt stark kontinuitet mellan ord och politik.

L har stark historisk trovärdighet i heders- och frihetsfrågorna. Partiet har länge drivit frågor om religiösa friskolor, hedersförtryck och religiös indoktrinering. Men koranskolorna visar samtidigt ett genomförandeproblem: redan i december 2022 tog Robert Hannah (L) upp i riksdagen att svenska skattemedel hade gått till koranskolor. Fyra år senare säger partiet fortfarande att tillsynsansvaret behöver utredas och förtydligas. Riksdagens protokoll 14 december 2022

MP har en tydlig koppling mellan flera av sina nuvarande förslag och tidigare politik, och partiets hållning till konfessionella friskolor har skärpts över tid. Men när vi lämnar det reglerade utbildningssystemet och kommer till koranskolor och annan fristående religiös barnundervisning blir det betydligt tunnare med både ord och handling.

C drar en tydlig gräns vid tvång. Men religiös och social kontroll kan begränsa flickors och kvinnors frihet långt innan det går att visa att något olagligt tvång har förekommit. Hur partiet vill möta den formen av kontroll är mindre tydligt.

S har både en långvarig politik mot hedersförtryck och religiösa friskolor och en betydligt skarpare politik 2026 mot islamism och religiös påverkan. Partiet föreslår bland annat förbud mot religiösa skolor och förskolor, nationellt register över religiösa förskolor och riktad granskning av religiös påverkan. Det är konkreta politiska förslag. Socialdemokraterna: stoppa religiös påverkan i skolan och förskolan

V har också långvarig faktisk politik mot hedersförtryck och kollektiv kontroll. Men eftersom partiet inte besvarade Kvinnokrafts frågor kan vi inte jämföra ett aktuellt enkätsvar med tidigare handling på samma sätt som för övriga partier.

Motstridigt agerande

För flera partier har vi inte funnit någon större dokumenterad konflikt mellan den formella politiken och agerandet inom de områden våra frågor gäller. Det gäller KD, L, C och SD.

M skiljer sig något från denna grupp. Partiets politik och agerande pekar i huvudsak åt samma håll, men kring tillsynen av fristående förskolor finns ett tydligt genomförandeglapp: moderata ledamöter har lyft behovet av förändrad tillsyn samtidigt som den moderatledda regeringen inte har gått vidare med Riksrevisionens rekommendation. Det är ett handlingsglapp, men inte en motsättning mellan partiets uttalade värderingar och dess politiska inriktning.

MP är svårare att placera i samma grupp. Partiet har en tydlig politik mot hedersrelaterat våld och förtryck, men är samtidigt betydligt mer försiktigt med att problematisera religiösa normer och hijaben som en del av kvinnors och flickors villkor. Det skapar en spänning i förhållande till de frågor vår analys gäller, även om vi inte har funnit samma typ av konkreta motstridiga agerande som för S och V.

För S och V finns däremot dokumenterade ageranden inom eller nära den egna politiska organisationen som motiverar en närmare jämförelse med partiernas uttalade politik.

För S finns en tydligare motsättning mellan en skärpt nationell politik mot islamism och religiös påverkan och både historiska och nutida signaler inom den egna politiska rörelsen:

Rapport 4/99 visar hur Socialdemokraterna redan på 1990-talet bedrev ett organiserat arbete tillsammans med muslimska organisationer för att öka muslimskt medlemskap, politisk utbildning, kandidaturer och representation inom partiet. Rapporten diskuterar också modeller för fortsatt organisatorisk samverkan. Rapport 4/99 – Delaktighet, identitet & integration

Inför internationella kvinnodagen 2026 använde Socialdemokraterna i Malmö tillsammans med LO och ABF en hijabklädd kvinna som symbol i sin kommunikation. Kvinnokraft 4.0: Ett tydligt vägval när S visar hijabkvinna på kvinnodagen – Riks

S-kvinnors ordförande Annika Strandhäll har bl.a. beskrivit hijaben som ”i högsta grad en frivillig huvudbonad”. Carina Ohlsson, dåvarande ordförande för S-kvinnor, skrev 2016 att slöjor och täckande kläder kan användas för att förtrycka kvinnor och att klädsel kan styras av starka kulturella normer. Samtidigt försvarade hon kvinnors rätt att själva välja hijab. Aftonbladet.

I augusti 2026 rapporterade Aftonbladet om ett politiskt möte i Uppsala, arrangerat av den socialdemokratiske kommunpolitikern Mohammad Jashim Uddin, där kvinnorna satt i ett rum och männen i ett annat. Socialdemokraternas ordförande i Uppsala, Patrik Hedlund, reagerade på könsuppdelningen men genomförde sitt föredrag och sade efteråt att han borde ha markerat tydligare. Arrangören uppgav att uppdelningen inte var planerad eller religiöst motiverad. Aftonbladet: S-toppen höll möte med män och kvinnor uppdelade

Det väcker en fråga om konsekvens: hur tydligt försvarar partiet principen om kvinnors och mäns lika villkor när den i praktiken kolliderar med religiösa eller kulturella normer som gör skillnad mellan könen?

Fyra exempel som ingår i vår jämförelse: Annika Strandhälls uttalande om hijaben (2026), Socialdemokraterna i Malmös kommunikation inför internationella kvinnodagen (2026), överenskommelsen med Sveriges Muslimska Råd (Rapport 4/99) och det könsuppdelade politiska mötet i Uppsala (2026).”

Behöver Sverige verkligen fler lagar för att skydda barn och kvinnor?

Sverige har redan ett omfattande rättsligt skydd för individers fri- och rättigheter. Religionsfriheten innebär inte att religiösa normer och regler står över svensk lag. Lagstiftningen har dessutom successivt stärkts mot bland annat hedersförtryck, tvång, barnäktenskap, oskuldskontroller och psykiskt våld. Regeringens nationella strategi 2026–2035

Partiernas svar väcker därför frågan om det framför allt behövs fler lagar – eller om de lagar som redan finns behöver användas bättre. Regeringens nationella strategi beskriver hur hedersförtryck kan innebära begränsningar av individens handlingsutrymme och frihet genom kollektivt grundade hedersnormer. Frihet från våld, förtryck och utnyttjande

Det är också områden där islams rättstradition ställer särskilda krav på kvinnors klädsel, umgänge och handlingsutrymme, medan män och pojkar i flera avseenden har större frihet. Kvinnokraft 4.0: Islamisk lag

Vår samlade bedömning

Vilka partier ger starkast grund för förtroende?

När de fem kriterierna läggs samman framträder inte ett enda parti som starkast på allt. Men sammantaget ger M, SD, KD och L den starkaste grunden för förtroende i denna analys – men av olika skäl och med olika svagheter:

M har stark dokumentation av faktisk genomförandekraft under den senaste mandatperioden. Samtidigt ska flera genomförda reformer tillskrivas Tidösamarbetet och inte M ensamt, och handlingsglappet kring förskolans tillsyn kvarstår.

SD har den tydligaste och mest långvariga problembeskrivningen av själva det religiösa normsystemet och en stark kontinuitet mellan tidigare politik och partiets agerande under mandatperioden.

KD kombinerar långvarig probleminsikt med konkret agerande och identifierar också religiöst förtryck och social kontroll innan det utvecklats till ett straffrättsligt övertramp.

L har stark historisk trovärdighet i frågor om hedersförtryck, religiös kontroll och offentlig neutralitet. Genomförandeglappet kring koranskolorna drar dock ned bedömningen, även om den grundläggande tillsynsluckan delas med övriga partier.

Vilka partier ger minst grund för förtroende?

C och MP har en dokumenterad politik mot hedersrelaterat våld och förtryck, men problematiserar i mindre utsträckning det religiösa normsystemet som en självständig del av problemet. Det ger svagare svar på frågan om vad samhället gör när religiösa normkrav begränsar flickors och kvinnors handlingsutrymme innan det har blivit ett tydligt rättsligt övertramp.

För S ligger svagheten i motsättningen mellan den skärpta nationella politiken mot islamism och religiös påverkan och de historiska och nutida signaler inom den egna rörelsen som vi redovisat ovan. Det gör partiets långsiktiga konsekvens i dessa frågor svårare att bedöma.


För V är trovärdighetsproblemet ännu större. Partiet har en stark feministisk profil och en långvarig politik mot hedersförtryck, men besvarade inte Kvinnokrafts frågor. Till detta kommer de dokumenterade fallen av kandidater och företrädare som uttryckt stöd för Hamas eller Hamasledare eller hyllat attacken den 7 oktober. Partiledningen har agerat mot flera av de berörda, men motsättningen mot partiets feministiska politik kvarstår som en del av vår bedömning.


I den samlade bedömningen ger därför V den svagaste grunden för förtroende i den fråga vi analyserar.

Hijaben finns också på partiernas kandidatlistor

Vi har i denna analys valt att inte väga in att flera kvinnor kandiderar för svenska partier iklädda hijab. Hijaben ingår i ett könsspecifikt religiöst regelverk för klädsel med grund i islamisk rättstradition. I en muslimsk vägledning om sharia: Guiden för dig som ny i islam: Den generella regeln angående klädsel kan man bl.a. läsa:

Förbjudna typer av klädsel

Klädsel som visar de privata delarna. Muslimer är ålagda att dölja sina privata delar med lämplig klädsel. I Koranen sägs: Vi har sänt ned till er klädnad, som skyler er nakenhet. (Sura al-A‘rāf, 7:26)

Islam har fastställt anständighetsnormer för såväl män som kvinnor. För män gäller att området mellan naveln och knäna måste döljas. Kvinnor som är i närvaro av män utan nära släktband till dem måste dölja hela sina kroppar utom ansikte och händer.

Islam föreskriver också att klädseln ska vara tillräckligt löst sittande för att dölja kroppen ordentligt. Åtsittande och genomskinlig klädsel är därför inte tillåten i islam. Profeten b varnade de människor som inte klädde sig anständigt och kallade dem ”två kategorier människor i helveteselden” där en är ”kvinnor som är klädda men ändå nakna”.

Frågan är därför relevant ur ett jämställdhetsperspektiv. Men eftersom hijabbärande kandidater förekommer i mer än ett parti behandlar vi den inte som ett argument för eller emot något enskilt parti i denna jämförelse.

Vad kan man som väljare dra för slutsatser?

Partiernas svar och deras tidigare agerande visar tydliga skillnader. Det handlar inte bara om vem som vill stifta fler lagar, utan om vem som identifierar problemen, vem som faktiskt agerar och om de rättigheter Sverige redan har också försvaras i praktiken.

Inför valet finns därför tre frågor värda att ställa:

Vem ser de religiösa normerna bakom förtrycket – inte bara brottet när skadan redan är skedd?

Vem är beredd att täppa till luckan kring religiös barnundervisning utanför samhällets tillsyn?

Vem står fast vid kvinnors och barns lika fri- och rättigheter även när frågan blir politiskt obekväm eller kommer nära den egna organisationen?

(S)(V)t & (S)R

Svensk Public service går i taket för en

moderat jävsröst i kärnkraftsfrågan

medan de tiger som muren inför en

vänsterpartist som vill mörda

alla Sverigedemokrater!