Slöddret 2.0

PATRIK KRONQVIST

Gängvåldet är inte ens det farligaste hotet

Publicerad 30 sep 2023

Om våldsvågen plötsligt skulle bedarra får politikerna inte utropa seger.

I tysthet har ett farligare hot växt sig allt starkare.

Efter en svart vecka som denna är det naturligt att politiker, medier och opinionsbildare sätter sökarljuset på de många skjutningarna och bombdåden i Sverige.

Men allt fokus kan inte ligga på den akuta våldsvågen. Den är bara ett symptom på ett betydligt värre hot. Under ytan växer sig den organiserade brottsligheten allt starkare.

I somras publicerade tolv tunga myndigheter – bland dem polisen, åklagarmyndigheten och Säkerhetspolisen – en gemensam lägesbild om problemet. Den är mörk läsning.

Budskapet i korthet: De kriminella nätverken flyttar stadigt fram sina positioner.

Tidigare ägnade man sig främst åt narkotikabrott, våldsbrott samt rån och grova stölder. Numera gör man insteg i allt fler branscher – och ofta bedrivs brottsligheten i bolagsform.

Man exploaterar papperslösa på byggen och i städjobb. Man ägnar sig åt illegal avfallshantering. Man konstruerar avancerade internationella investeringsbedrägerier.

Välfärdssystemen är särskilt utsatta. Det kan handla om allt från fusk med den personliga assistansen till bedrägerier med nystartsjobb.

Tidigare var staten mest drabbad, men nu ökar trycket också på regioner och kommuner. Flera storstadsregioner larmar exempelvis om att läkare med koppling till den organiserade brottsligheten skriver ut falska intyg om sjukdom och funktionsnedsättningar.

I veckan chockades många av att ett mord skedde mitt bland ungdomar som tränade på Mälarhöjdens idrottsplats i södra Stockholm. Men inte heller sportens värld är fredad från maffiastrukturer.

Med hjälp av mutor och hot mot domare, ledare och spelare tjänar kriminella nätverk pengar på att fixa matchresultat, främst inom fotbollen. Kriminella har också börjat knyta till sig unga lovande spelare och agerar som deras agenter. Nästa riskområde tros vara damfotbollen, skriver polisens nationella operativa avdelning i en ny rapport.

Mycket av brottsligheten är tekniskt avancerad. Myndigheterna tecknar en bild av en slags kriminell gig-ekonomi där specialister samarbetar i olika projekt.

Nätverken använder redan artificiell intelligens för att begå bedrägerier i stor skala. Nästa steg tros bli att AI-tjänster för kriminella blir en vara i sig, som kan säljas vidare till andra grupperingar.

Att det sker skjutningar och sprängdåd på fler platser i landet är inte heller förvånande när man läst rapporten. Det är bara en följd av den organiserade brottsligheten breder ut sig i landet.

En tydlig trend är en expansion mot mindre kommuner. Det är en skrämmande tanke att orter som kanske helt saknar egen polisstation kommer att behöva stå upp mot den organiserade brottsligheten. Det riskerar att bli en mycket ojämn kamp.

I takt med intäkterna växer också nätverkens inflytande. Genom infiltration och korruption av anställda inom stat, företag och banker kan de skapa sig större handlingsfrihet och påverka demokratiska processer, skriver myndigheterna. Att en anställd vid Attunda tingsrätt sitter häktad, misstänkt för att ha spridit sekretessbelagda uppgifter, är ett oroväckande tecken i tiden.

Om våldsvågen i Sverige plötsligt skulle bedarra måste politikerna motstå frestelsen att utropa seger.

Myndigheternas sammantagna bedömning är att den organiserade brottsligheten är systemhotande. ”Den utgör ett hot mot vårt demokratiska samhälle”, konstaterar de lakoniskt i sin rapport.

Budskapet från andra experter är om möjligt ännu mörkare. Maria Wallin har jobbat som analytiker åt både polisen och Göteborgs stad. Hon larmade om utvecklingen i de utsatta områdena redan på 00-talet. Hennes förutsägelser borde få alla varningslampor att lysa rött i kontrollrummet på AB Sverige.

”Vi har lämnat dörren vidöppen för internationell grov organiserad brottslighet. [...] Det jag ser framåt är att vi får in etableringar av tunga internationella maffior. Det är nästa steg, sa hon till GP i veckan.

Hela samhället måste rusta sig för att möta det hotet.

Tyvärr är probleminsikten dock fortfarande låg. Många lever fortfarande i förnekelse. På flera politiker och opinionsbildare låter det som att Sverige redan skulle ha gått väldigt långt i repressiv riktning. Det stämmer inte. Trots ökningen av det grova våldet är antalet poliser per invånare lägre i dag än vad det var för tio år sedan och långt under snittet i Europa.

I ett internationellt perspektiv är straffen låga och Sverige är i princip det enda land i EU som inte har kriminaliserat deltagande i brottsliga nätverk.

När den svenska polisen ska bekämpa detta systemhot saknar man således effektiva lagar för att nå nätverkens toppskikt som är självklara i många andra västeuropeiska rättsstater.

Detsamma gäller de tekniska verktygen. Polisen är förhindrad att använda verksamma metoder som nummerplåtsavläsning. Och medan kriminella nätverk använder krypteringstjänster och artificiell intelligens hindras svenska myndigheter från att ens använda maskinella urval i sina kontrollsystem.


Vår beredskap är inte god.

Om våldsvågen i Sverige plötsligt skulle bedarra måste politikerna därför motstå frestelsen att utropa seger. Tillståndet i nationen kan inte bara bedömas efter antalet skjutningar och bombdåd.

En minskning kan lika gärna handla om att de kriminella nätverken, likt mc-gängen på 1990-talet, inser att öppet våld är dåligt för affärerna.

I den kriminalpolitiska debatten är den organiserade brottslighetens systemhotande karaktär påfallande frånvarande. Där låter det ofta som att huvudproblemet fortfarande skulle vara att det finns för många unga killar ”på glid”.

Men den organiserade brottsligheten omsätter numera 100-150 miljarder kronor i Sverige. Det handlar i många fall om sofistikerade, internationella affärsrörelser som har gott om både pengar och våldskapital. Sociala insatser, oavsett hur träffsäkra de är, kommer inte att få de kriminella nätverken att lägga ned sin verksamhet.

Detsamma gäller förstås om Sverige – mot all förmodan – skulle bli västvärldens enda land utan ”partyknarkare”.

Mot det här hotet finns det inga snabba segrar eller enkla lösningar. Kampen mot den organiserade brottsligheten måste bedrivas uthålligt och med kraft.

Arga Andersson & Syltryggen

                                Syltryggen & Argbiggan

Ledare: Peter Wolodarski: Kristersson och Andersson behöver samla Sverige – inte berätta att de själva haft rätt

Magdalena Andersson och Ulf Kristersson i en tv-debatt under valrörelsen förra året.

Magdalena Andersson och Ulf Kristersson i en tv-debatt under valrörelsen förra året. Foto: Alexander Mahmoud

Morden, skjutningarna och sprängattentaten terroriserar en hel nation. Svarta september får inte förvandlas till en månad i mängden.

Sommaren pågick fortfarande när Säpochefen intog scenen. Stockholm hade sakta börjat samla sig inför hösten. Men utomhus hölls ännu konserter, barnen var lediga från skolan. Tiden hade varit behaglig – fast inte som vanligt.

Budskapet från Charlotte von Essen var omskakande. Sverige hade, enligt Säkerhetspolisen, gått från att betraktas som ett legitimt mål för terrorattentat till att ses som ett prioriterat mål.

En dryg månad senare är det svenska samhället fortfarande i beredskap. Men den terror som många oroat sig för har i september inte kommit från våldsbejakande islamister, utan från kriminella nätverk.

Terrorn slog till med full kraft – fast i en annan skepnad.

De enskilda våldsdåden har möjligen inte syftat till att injaga fruktan hos allmänheten. Målen har varit interna och på sistone koncentrerade till ett gäng, om det nu skulle vara någon tröst. Men morden, skjutningarna och sprängattentaten terroriserar en hel nation.

När Ulf Kristersson i veckan valde att tala till nationen borde han ha gjort det som hela Sveriges statsminister, inte som Moderaternas partiledare

Säpo hade förmodligen starka skäl att varna där i somras, och hotet från radikala islamister är inte undanröjt. Men det som förvandlat september till en svart månad är något annat.

Dödliga skott på en idrottsplats. Explosioner i bostadshus. Barn som skjuter barn.

De senaste dagarna har det gjorts analyser om huruvida den sittande SD-stödda regeringen nu gynnas eller missgynnas. Jag förstår den journalistiska logiken bakom sådana frågor. Vi på DN bidrar också till att ”spelet” lyfts fram. Men just nu framstår dessa frågor som futtiga när den så mycket viktigare frågan rör hela det svenska samhället: Hur får vi slut på detta?

Det kräver ett nationellt ledarskap som syftar till att samla, inte splittra. Det förutsätter politiker som förstår att allvarliga kriser lämpar sig särdeles illa som underlag för att vinna kortsiktiga debattpoänger.

Ledarnas röster behövs för att ingjuta beslutsamhet och trygghet hos allmänheten, inte till att trissa upp, splittra eller hälla bränsle på brasan.

När Ulf Kristersson i veckan valde att tala till nationen borde han ha gjort det som hela Sveriges statsminister, inte som Moderaternas partiledare.

En motsvarande insikt om vad stunden fordrar kunde man ha förväntat sig av Socialdemokraternas ordförande.

Tyvärr levde ingen av dem upp till förväntan. Precis som det blir magstarkt när statsministern kallar alla medborgare till ett tv-tal där han berättar att han minsann förstod vartåt det barkade för länge sedan, blir det konstigt när Magdalena Andersson försöker göra Ulf Kristersson till ansvarig för haveriet. Som om han haft tid att som statsminister sen 2022 åstadkomma verklig skillnad.

Det som behövs nu är en mobilisering av samhällets resurser.

De allra flesta väljare är inte intresserade av en repris på retoriken från förra årets valrörelse. Ytterst få orkar nu lyssna på billig retorik eller på ”blame game”. På vem som sade vad och när. Eller alltid vetat allt och förstått allt.

Det som behövs nu är en mobilisering av samhällets resurser – inte bara det offentligas – för att återställa tryggheten. Om det ska ske måste det politiska ledarskapet signalera samling, inte spä på splittring.

Det kräver också ett bredare perspektiv än att bara tala om våldsmonopolet. Mellanösternkännaren Christer Sfeir uttryckte det insiktsfullt häromdagen på Twitter, numera X: ”Polisen (eller militären) kan INTE lösa problemet… Repressiva diktaturer i (Mellanöstern) har inte klarat av klanerna med våld, så ni kan glömma att Sverige kommer att göra det… Det börjar redan i skolan med närvaroplikt. Sen är det socialtjänsten, skattemyndigheten” – och han nämnde en rad myndigheter, inklusive polisen, som måste ha samverkan på ett helt annat sätt än tidigare.

Lägg gärna näringslivet till listan och pengarnas roll. Ta aktörer som Swish, Spotify, de exklusiva butikerna kring Stureplan, möjligheten att betala större summor med kontanter. Ta de sociala medieplattformarna som utan några konsekvenser för egen del låter mördarna och nätverken sprida sitt våldsbudskap – inte sällan direkt riktat mot barn och unga. Mordet vid Mälarhöjdens IP filmades och postades på sociala medier.

Ta knarkhandeln. I det här läget måste även den förda narkotikapolitiken diskuteras: finns det sätt att minska gängens ekonomiska makt och inflytande?

Sverige får aldrig vänja sig. Det behöver inte vara så här

Poängen här är att en nationell mobilisering rymmer så många fler perspektiv och aktörer än Försvarsmakten, som plötsligt lyfts fram som en effektiv brandsläckare. Ulf Kristersson kallade i fredags in rikspolischefen och ÖB för samtal. Han skulle kunna fortsätta med Daniel Ek på Spotify, bankföreningens ordförande Jens Henriksson – eller varför inte TikToks eventuella representanter i Sverige. Finns ingen tillgänglig får han väl kalla till sig den kinesiske ambassadören. Glorifieringen av våldet och nyrekryteringen till gängen kan inte ske i stor skala utan techplattformarnas godkännande.

Dåden avlöser varandra i nyhetsrapporteringen, och det finns en risk att mängden våldsdåd förminskar minnet av de enskilda händelserna. Men det finns ingen ”rutin” i detta våld för ett civiliserat samhälle.

Avtrubbning och glömska är inte ett alternativ. Sverige får aldrig vänja sig. Det behöver inte vara så här. Svarta september kan omöjligen tillåtas förvandlas till en månad i mängden.

Det svenska samhället är starkt och har många gånger genom historien rest sig för att möta svåra utmaningar. Vi har låg korruption, ett fantastiskt civilsamhälle och stora reservoarer av erfarenhet, socialt kapital och kompetens, inte minst på det digitala området – där så mycket av gängens kommunikation och pengatransaktioner pågår.

Ulf Kristersson säger att han ägnar varje vaken timme åt frågan. Det stämmer säkert. Som statsminister är hans uppgift att få betydligt fler än hans sympatisörer på Instagram att vilja följa efter honom och göra skillnad.

Sveriges krig

Lördag 30 sep 2023

Sverige vaknar varje dag upp till krigsliknande tillstånd och rubriker. Det pågår idag inte bara ett krig mot Sverige. Det pågår flera olika krig på flera flera fronter. Dels mot de kriminella gängen, men inte att förglömma attackerna från Kina samt de desinformations- och kulturattacker som Sverige utsätts för. Från Kreml. Från Ankara. Från Teheran. Från Partiet Nyans. Och från Aftonbladets ledarredaktion.

Sverige och svenskarna möts varje dag sedan en tid tillbaka av krigsliknande rubriker. Under september månad har det eskalerande våldet så här långt skördat 12 dödsoffer. Utvecklingen har för många kommit som en total överraskning, för andra inte.

Det finns till exempel goda skäl till att numera ta varje utspel från Socialdemokraterna med viss misstänksam försiktighet. Socialdemokratisk integrationspolitik är en stor del av dagens situation. Och paniken inom socialdemokratin är i det närmaste total. Paniken inför att väljarna skall inse det socialdemokratiska sveket. Det går idag att ta på oppositionsledaren Magdalena Anderssons desperation.

Relaterat: Inget är heligt – allt kastas under bussen av Socialdemokraterna

Men situationen är även i allra högsta grad intimt förknippad med regeringen Reinfeldt förda migrationspolitik 2006-2014. Sveriges nuvarande statsminister Ulf Kristersson (M) har dessutom haft en avgörande roll. Inte bara som socialminister i regeringen Reinfeldt. Kristersson var tidigare en varm anhängare till en oreglerad migration. 

Idag är till och med hans tidigare chef, Fredrik Reinfeldt (M) är bekymrad över utvecklingen då den kriminalitet som har en så uppenbar koppling till migrations- och integrationsproblemen äter sig in i fotbollen.  Reinfeldt beskriver gängkriminalitetens inflytande över svensk fotboll som ”ett allvarligt hot”.

I en färsk rapport från polisens Nationella operativa avdelning (NOA) beskrivs hur personer med tydlig koppling till organiserad brottslighet agerar som olicensierade fotbollsagenter. En marknad som omsätter miljardbelopp.

Reinfeldt är idag ordförande för Svenska Fotbollsförbundet. Inte någon inom fotbollsvärlden har reagerat på vilket politiskt ansvar deras nye ordförande har för den fara som nu växer sig allt starkare även inom Fotbollssverige.

En på tok för stor migration till mottagningskapaciteten med en misslyckad integration har skapat en våg, eller spiral, av ökad kriminalitet som följd. Ett förhållande som med viss lätthet kan spåras tillbaka till regeringen Reinfeldt I tid i Rosenbad.

Vars effekter Sverige idag är smärtsamt medvetna om efter en längre tids förnekelse.

Den rasistiska journalistiken

Så länge invandrare bara gav sig på invandrare kunde media tona ner effekterna av den havererade integrationspolitiken. Men sedan en tid sprider sig det dödliga våldet utanför de enklaver som präglas av utrikesfödda. När nu svenska medborgare, etniska svenskar, attackeras eller om det sker mord i deras närmiljöer börjar media att reagera. Media vars redaktioner präglas av i huvudsak etniska vita svenskar som medarbetare. Det rasistiska inslaget går inte att komma ifrån. Den goda rasismen – den som tittar bort.

Journalisten Federico Moreno, som tidigt kom att varna och bevaka detta, beskriver fenomenet i gårdagens Expressen:

Om någon någonsin tigit om gängvåldet, eller inte varit intresserad, har det berott på två saker:

1: Att de mest drabbade varit invandrare.

2: Att de mest drabbade varit invandrare.

Förklaring till 1: Länge sågs gängvåldet som ett invandrarproblem i invandrarområden. Mentalt långt borta från medelklassidyller.

Förklaring till 2: Länge sågs berättandet om våldet som stigmatiserande, något som gagnade rasister, för att det belyste det negativa som drabbade invånare i invandrarområden.

Relaterat: Imamen: “En död blatte är en död blatte – inget mer”

Men det lågintensiva krig som pågår i utanförskapsområden och som äter sig in i svenska medelklassområden stannar inte där. Det pågår tre krig till. Ett kunskapskrig, ett desinformationskrig och ett kulturkrig. Intimt förknippade med varandra.

De tre krigen

Kunskapskriget förs främst mot Kina. Det pågår ett brett kinesiskt spioneri mot Sverige inom både politik, forskning och företagande. Det menade Säkerhetspolisen i samband  SVT:s kartläggning av Kina-kontrollerade företag i Sverige. Säpo varnar också för att ett stort kinesiskt ägande kan användas som en utpressning mot Sverige i ett konfliktläge. I dag anger Säpo uttryckligen Kina som ett säkerhetshot mot Sverige, tillsammans med Ryssland och Iran.

Fredrik Reinfeldt har i flera års tid suttit i styrelsen för ett bolag i Hongkong som kontrolleras av kinesiska staten. Han har också deltagit i möten med högt uppsatta politiker och tjänstemän i Kina vilket beskrivs av Expressens Patrik Kronqvist. Kinas rekrytering av före detta toppolitiker är en medveten och noga utarbetad strategi för att tjäna kinesiska politiska och ekonomiska intressen.

I den boken Den dolda handen: Hur Kinas kommunistiska parti underminerar västliga demokratier och omformar världen beskriver forskarna Clive Hamilton och Mareike Ohlberg strategin ingående. De hävdar till exempel att den kinesiska säkerhetstjänsten ofta använder just affärsmän med icke-kinesiskt ursprung som ombud.

Kulturkriget som pågår har sitt ursprung i Ankara och Teheran. Med ett Ryssland och Kreml som trogen allierad. Ett krig där målet är att Sverige underkastar sig krav på att införa särrättigheter för främst muslimer samt inför omfattande begränsningar i den svenska yttrandefrihetsgrundlagen. Detta krig är på väg att vinnas av främmande makt och mellanfolkliga organisationer. Regeringen går nu dessa till mötes med en översyn av Ordningslagen så att de kan genomföra grundlagsnära ändringar utan att förändra grundlagen.

Effekten kommer bli en inskränkning i rätten till allmänna sammankomster genom att regeringen ger polisen mandatet att kunna hänvisa till abstrakta hot. Som relationen till främmande makt, information som aldrig kommer kunna gå att granska i efterhand eftersom granskning av material som omfattas av utrikessekretess är att likställa med spionage.

Kriget förs på fler fronter ändå. 

Desinformation med flera aktörer

Desinformationskriget om svensk socialtjänst är ett sådant exempel. Desinformation som fått fäste i främst arabisk och turkisk media med god hjälp från Partiet Nyans. Ett annat exempel från veckan är Partiet Nyans partiledares utspel om att branden i Eskilstuna Stora Moské skulle vara resultatet av ett rasistiskt attentat. 

En utsago som enligt talespersonen för Eskilstuna Moské är rakt igenom falskt. Men nyheten slogs upp stort i arabisk media.  Som spär på kulturkonflikten och det lågintensiva kulturkrig som pågår i relation till muslimskt dominerade stater.

Relaterat: Om Al Jazeera: “En av de farligaste organisationerna i världen idag”

En tredje front representeras av opinionsbildare och ledarsidor som representerar en poststalinistisk eller vänsteranarkistisk politik. Aftonbladets ledarsida, en av Sveriges mest inflytelserika. Redaktören Anders Lindberg är inte bara återkommande politisk kommentator i Sveriges Radio utan förekommer ofta i SVT:s nyhetssändningar. Aftonbladets ledarredaktion har vid flertalet tillfällen bidragit till inte bara splittring utan även stigmatisering av olika företeelser och samhällsfunktioner. 

Det senaste exemplet bara några dagar gammalt när polisen i rubriken  anklagas att för att hysa en strukturell form av rasism. Läses bara rubriken så är det svårt att inte göra en annan tolkning. Men artikeln handlar inte om den svenska polisen utan en händelse i den brittiska poliskåren.

Men slaget är vunnet för Aftonbladet. De flesta läser endast rubriken och går sedan vidare med bilden av en strukturellt rasistisk, svensk, poliskår.

Som är klandervärd för dess åsikters skull.

Aftonbladets ledarredaktion bidrar därmed till de centrifugalkrafter som vill slita sönder våldsmonopolet och bekämpningen av den våldsvåg som håller Sverige i ett järngrepp. Ett krigsliknande tillstånd.

Sammantaget pågår det därmed idag inte bara ett krig mot Sverige. Det pågår flera krig på flera flera fronter. Dels de kriminella gängen, men inte att förglömma attackerna från Kina samt de desinformations- och kulturattacker som Sverige utsätts för.

Från Ankara. Från Teheran. Från Partiet Nyans. Och från Aftonbladets ledarredaktion.

Det är hårda tider nu

Rikspolischefens presskonferens

Mina slutsatser är följande:

Rikspolischefen bör bytas ut mot en meriterad polis med operativ erfarenhet från arbete med slöddret!

Journalisterna är politiskt korrekta medvetandeprogrammerade muppar!

Det råder inbördeskrig mellan slöddergrupperna vilket bör leda till att Försvarsmakten inkallas för terrorbekämpning!

Konflikterna i slöddermiljön är personliga, men svinen skjuter inte ofta och de spränger sällan. Det får karriärhungriga småpojkar göra.

Därför dödas fel personer men det gagnar svinens sak eftersom det skapar skräck bland oss andra.

Svinen är aktiva i forum där de visar upp tunga guldkedjor häftiga bilar och sexiga tjejer.

Det lockar småpojkar utan social trygghet till att låta sig värvas för statushöjande morduppdrag

I slödderkulturen är det förnedrande och kränkande att bli skjuten av barn vilket gör motreaktionerna extra brutala.

När småpojkarna får en sprängladdning eller en AK47 i handen vill de bara bli av med det farliga uppdraget så fort som möjligt vilket leder till att oskyldiga drabbas.

Rikspolischefen om våldsvågen i Sverige

Publicerad 29 sep 2023

Tre döda – på 12 timmar

Våldsvågen eskalerar – under onsdagen dog tre personer i olika dåd.

Sverige utsätts just nu för ”terrorliknande våldsdåd utan motstycke”, enligt rikspolischef Anders Thornberg.

Detta efter flera grova våldsdåd de senaste veckorna, där 12 personer dödats.

– Det finns barn som kontaktar de här nätverken, för att få mörda, säger Thornberg.

Under fredagsförmiddagen håller rikspolischefen Anders Thornberg en pressträff med anledning av den eskalerande våldsvågen. Där ger polisen en lägesbild för hela landet.

– De senaste dagarna våldsvåg skakar om vårt land, säger Anders Thornberg och fortsätter:

– Det är inte en gräns som har passerats, det är flera.

300 häktade för grova vapenbrott

Rikspolischefen säger att det pågår ett intensivt på många håll, där polisen förhindrar mord och flera sprängningar. Dessutom är knappt 300 häktade för grova vapenbrott.

– Tyvärr finns det lite som talar för att det här grova våldet snabbt kommer att upphöra. Vi bedömer att det är sannolikt att det kommer nya våldshändelser innan utvecklingen vänder, säger rikspolischef Anders Thornberg.

Han beskriver våldet som hänsynslöst och lyfter att barn frivilligt kontakter nätverken för att få mörda.

– Barn ska ha en framtidstro, barn ska inte vilja bli mördare, säger Thornberg.

Samverkar med Försvarsmakten

Alla myndigheter ska intensifiera sitt arbete mot våldet, menar rikspolischefen. Thornberg vill dessutom att polisen samverkar ännu mer med Försvarsmakten. Däremot handlar samarbetet inte om att sätta in personal från Försvarsmakten i operativa uppgifter ute på fältet.

Noa-chefen Johan Olsson som också deltog på pressträffen säger att de kommer fördjupa dialogen med socialtjänsten. Dessutom kommer de avsätta resurser på informationsinhämtning, med den lag som träder i kraft på söndag.

Åklagare får förstärkning

Från Åklagarmyndighetens sida kommer man kraftsamla och skicka åklagare från andra delar av landet till de mest utsatta regionerna.

– Det kommer kräva stora resurser en lång tid framöver, säger Katarina Johansson Welin, tillförordnad riksåklagare.

Sju pågående konflikter i Stockholm

Mattias Andersson, regionpolischef i region Stockholm, säger under pressträffen att det pågår sju konflikter i Stockholm i dag. Polisen bevakar 150 adresser ur en lista som de började med den 25 december ifjol.

– Vi försöker hela tiden ligga ett steg före, men det är svårt. Det är rörlig materia. Om vi hade 150 i går, har vi 170 eller 120 i dag, säger Mattias Andersson och fortsätter:

– Vi kommer inte kunna täcka alla adresser, platser eller personer som kan tänkas bli utsatta för ett brott av den karaktären.

Förutom rikspolischefen medverkade Noa-chefen Johan Olsson, regionpolischeferna Ulf Johansson och Mattias Andersson i region Mitt och Stockholm, biträdande regionpolischef i region Öst Carina Lennquist och tillförordnad riksåklagare Katarina Johansson Welin.

Skjutningarna

Skjutningar

Sprängningar

Bilbränder

Knarkhandel

Politisk korrekthet hindrar politikerna, polischeferna och nyhetsjournalisterna att tala klarspråk.

Det går inte att stoppa utan att definiera den gemensamma nämnaren för slöddret!

De nedknarkade och vettskrämda slödderynglen skjuter fel personer och spränger fel hus för att de, så fort som möjligt, vill bli av med uppdraget de har fått från slöddersvinen.

Stefan Löfven, och Arga Andersson anklagar den nya regeringen för följderna av sina åtta år av vanstyre!

Ulf Kristersson och Gunnar Strömmer tillsätter långbänksutredningar och rikspolischefen planerar kraftfulla insatser mot bilförarna.

Jimmie åkesson och Richard Jomshof klappar varandra belåtet på ryggarna i förvissning om att någon nyhetsjournalist vilken dag som helst vågar säga att PK-mupparna är nakna!

Snart vågar de säga att Sverige har ett episkt etiskt och etniskt problem att lösa!

Kyrkan och staten

 

”Befria kyrkan från de politiska partierna”

De politiska partiernas agendor har orsakat Svenska kyrkan stor skada och lagt hinder i vägen för kyrkans roll som fristående röst för ett större rike än det politiska. Det skriver flera debattörer.

Publicerad 2023-09-26

Sverige har sedan 23 år inte längre en statskyrka. Ändå kvarstår fortfarande det internationellt unika systemet med politiska partier som dominerar kyrkans högsta styrande organ, kyrkomötet. Det är en rest från en svunnen tid som behöver avskaffas. Denna höst står både Centern och Sverige­demokraterna inför avgörande vägval som förhoppningsvis kan bana väg för en ny tid med en kyrka som befriats från parti­politiken.

Inget annat land, inte ens de med lutherska statskyrkor, har samma märkliga konstruktion som Sverige, där politiker promenerar över från parti­högkvarteret till kyrkomötet för att driva samma politiska frågor de resten av året driver i parlamentet. Det är ett resultat av ett politiskt vägval som gjordes för nästan hundra år sedan, taget i ett helt annat Sverige, i en helt annan tid. Då var Sverige fortfarande ett tämligen homogent land där full religions­frihet ännu inte var införd. I dag lever vi i ett pluralistiskt samhälle med en bred flora av trossamfund, där Svenska kyrkan är ett. I det läget är det inte rimligt att hålla fast vid ett system som tillhör det förra årtusendet. Och en analys av de tre kvarvarande partierna indikerar att de tycks inse det själva.

De tre partiernas kyrkopolitiska program inför förra kyrkovalet 2021 ger det något motsägelsefulla intrycket att såväl Social­demokraterna, Centern som Sverige­demokraterna själva inser att kyrkan egentligen är en främmande värld för dem. Centerns partistämma står nu inför att bekräfta föregående stämmas inriktnings­beslut att skapa en fristående organisation inom partiet för kyrkofrågor. Partiets vice ordförande Linda Modig sammanfattade läget väl som troende kristen: ”Mycket hårdraget kan jag inte leva med att Jesus Kristus är underordnad en sekulär partistyrelse.”

Därnäst på tur står SD:s landsdagar, där det faller sig naturligt att partiet följer med i samma riktning. Partiet förklarade inför förra kyrkovalet öppet att det inte vill se kyrkan styrd av sekulära politiska dogmer, utan tvärtom vill försvara kyrkans teologiska grund. Det faller sig därför rimligt att även Sverige­demokraterna beslutar att koppla loss den formella parti­kopplingen till kyrko­politiken.

Om SD tar det steget skulle Social­demokraterna bli ensamt som politiskt parti i en kyrka som frikopplats från staten. I det läget borde även S inse att det inte finns någon annan väg än att modernisera relationen mellan stat och kyrka, genom att sluta ställa upp i kyrkoval som parti. Detta vore en både välkommen och naturlig förändring som skulle gynna alla parter.

Det finns förstås fortsatta utmaningar i kyrko­politiken även om de kvarvarande tre partierna formellt skulle kliva av. Också bland de halvpolitiska grupperna finns ett behov av att långsiktigt reglera relationen till partierna. 2021 arbetade exempelvis Vänster­partiets parti­ledning aktivt med att marknadsföra den egna gruppen inför kyrkovalet. På andra områden brukar partierna betona vikten av armlängds avstånd mellan politik och fria rörelser i samhället. Den principen bör rimligen gälla också i relationen till kyrkan. Här finns ju också en devis som inarbetad sedan tvåtusen år, nämligen att ge åt kejsaren det som tillhör kejsaren, men åt Gud det som tillhör Gud.

De politiska partierna har orsakat Svenska kyrkan stor skada genom att driva agendor som hör hemma i den politiska världen och därmed lagt hinder i vägen för kyrkans roll som fristående röst för ett större rike än det politiska. En partipolitisk kyrka är ett system som sedan länge har överlevt sig självt. De kyrkligt engagerade i de olika partierna är självfallet fortsatt välkomna att ta aktiv del i kyrkans liv och besluts­fattande. Men låt rätt engagemang blomstra på rätt plats. Riksdagen är den svenska demokratins huvudarena för parti­politiska debatter och beslut. Men när vi går in genom kyrkporten bör partiboken en gång för alla lämnas i vapenhuset.

Tiden är nu kommen att ta konsekvensen av den relations­förändring – i dagligt tal skilsmässan – mellan stat och kyrka som genomfördes redan vid millennie­skiftet.

Sprängningarna

Korrumperade advokater samt politiskt korrekta åklagare och domare

förlamar rättsväsendets hantering av det sprängande slöddret medan

regeringen tillsätter utredning efter utredning.



Regeringen kallar till krismöte efter sprängningarna

UPPDATERAD IDAG 13:15PUBLICERAD IDAG 12:09

Regeringen kallar till ett krismöte i morgon med anledning av sprängningarna. Syftet är att hitta snabba åtgärder.

Inom loppet av några timmar inträffade två kraftiga detonationer på olika platser i Sverige.

Dels en i Hässelby på måndagskvällen där tre personer skadades, dels en i Linköping i morse där fasaden till ett bostadshus slets bort och en kvinna i 25-årsåldern fick föras till sjukhus med ambulans.

Regeringen kallar nu till ett krismöte för att identifiera vilka åtgärder som snabbt kan genomföras för att minska de illegala sprängningarna.

På mötet deltar myndigheter, räddningstjänstförbund, Sveriges kommuner och regioner (SKR), branschorganisationer och fackförbund.

”Mer måste göras”

Från regeringens sida deltar justitieminister Gunnar Strömmer (M) och ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin (M).

”Vi måste med hela samhällets samlade kraft trycka tillbaka denna brottslighet och vända utvecklingen. I vår kommer minimistraffet för otillåten hantering av explosiva varor dubbleras, men mer måste göras för att förebygga och förhindra sprängningarna. Vi samlar nu därför alla relevanta aktörer för att gemensamt identifiera vad som kan göras på kort och lång sikt”, säger justitieminister Gunnar Strömmer i en kommentar.

En del i diskussionen kommer att handla om hur man man motverka stölder av sprängmedel från till exempel byggarbetsplatser.

”De kriminellas tillgång till explosiva varor måste strypas”, säger Carl-Oskar Bohlin.

Sveriges Radio SR

Sveriges Radios kommunikatörer är sannolikt medvetandeprogrammerade av företagets PK-strateger!

Hur ska man annars tolka deras deklaration på hemsidan?

Det är fantastisk SatiR!

Migration

Magdalenas kompisar lever i en låtsasvärld.

Susanna Birgersson

25 sep 2023

Det finns fortfarande partier och politiker som vägrar ta av de migrationspolitiska skygglapparna. Dem vill Magdalena Andersson regera med.

Trycket mot Europas gränser ökar återigen. I år väntas antalet migranter hamna på samma nivåer som under flyktingkrisen 2015. Redan under första halvåret gjordes en halv miljon asylansökningar inom EU.

Det har hittills varit relativt tyst om detta i Sverige. Migranterna har ju inte kommit hit. De har inte synts till på tågstationerna i och runt Malmö. Det finns inga överfulla asylboenden. Delvis beror det på Sveriges strikta regler för uppehållstillstånd, delvis – och kanske huvudsakligen – på att gränserna inom Europa är mer svårforcerade 2023 än de var 2015.

Men reportagen från Sydeuropa blir allt fler och i söndags anordnades till slut en debatt i SVT:s ”Agenda”: Börjar situationen bli så pass pressad att Sverige bör erbjuda sig att ta emot en del av migranterna? Som Tyskland har gjort tidigare under året.

Jo, den inbjudna miljöpartisten Annika Hirvonen hävdade att Sverige måste börja ta emot de människor som kommer i båtar över Medelhavet.

Som om det är mottagningssystemet och inte integrationen som avgör vår kapacitet.

Det är så bakvänt. Tanken är alltså att vi ska flyga hit – hur många? 10 000? 20 000? – människor som kommer från Nigeria, Senegal, Ghana, Sierra Leone och andra afrikanska länder. De ska skrivas in i det svenska mottagningssystemet och så påbörja de tidskrävande asylprocesser som med stor majoritet kommer att leda till avslag.

För alla rapporter är samstämmiga: få av migranterna som kommer i år har skyddsskäl.

Och även om de hade haft asylskäl, om det hade varit tal om en flyktingkris i ordets verkliga betydelse? Hade Sverige varit i stånd att ta emot någon betydande andel? Inga problem, tyckte Hirvonen, vårt mottagningssystem är ju inte alls särskilt belastat just nu.

Som om det är mottagningssystemet och inte integrationen som avgör vår kapacitet. Som en låtsasvärld, en parallell verklighet till den där utanförskapet växer, där skolor och socialtjänst inte kan fullgöra sina uppdrag, där klanstrukturer, hederskultur och kriminalitet fräter på fundamentet i det svenska samhället.

Ett annat parti som lever i en låtsasvärld är Centerpartiet. Förra veckan kunde man få ta del av partiledaren Muharrem Demiroks syn på invandring och integration i SVT-programmet ”30 minuter”. Halva tiden ägnades åt att programledaren pressade Demirok på ja-eller-nej-frågan om invandringen varit för stor, varpå Demirok upprepade att integrationen inte har fungerat.

Det finns alltså politiker som tror att det någonstans existerar en sådan integrationspolitik som på kort tid hade kunnat integrera två miljoner människor från rätt avlägsna kulturer i ett välfärdsland som Sverige? Tydligen gör det det.

Och dessa politiker återfinns i Magdalena Anderssons regeringsunderlag. Andersson själv bombarderar väljarna med signaler om att partiet står för en tuff migrationspolitik – och dessutom är redo att ompröva den och göra den ännu tuffare. Men partierna hon vill regera med lever i en annan verklighet.

Är det något vi lärt oss från förra mandatperioden är det att de rödgröna stödpartierna om och om igen tillåts skapa kryphål och undantag som underminerar den strama invandringspolitik som Socialdemokraterna säger sig föra.

Kom ihåg det när Magdalena Andersson låter påskina att hon tycker precis som Moderaterna om migrationen.

Albins folkhögskola

FOLKHÖGSKOLA Folkbildningsrådet granskar LO-drivna folkhögskolan Albins för dålig arbetsmiljö och fusk i miljonklassen. Men när rådet begär ut styrelseprotokoll från skolan vägrar de att lämna ut handlingarna, trots att de är skyldiga att göra det.

– Det finns saker som vi diskuterat där som vi kanske inte vill att alla ska läsa, säger rektor Rosa Andersson.

Folkbildningsrådet har sedan i våras granskat folkhögskolan Albins, som ägs av drivs av LO-distriktet i Skåne, för dålig arbetsmiljö och för att inte uppfylla kvalitetskraven på utbildningarna. Om detta har Dagens Arena tidigare rapporterat om. Nu utreds Albins även för statsbidragsfusk, efter ett tips från en tidigare anställd på skolan. Det visar handlingar som Dagens Arena har tagit del av.

Enligt tipsaren ska folkhögskolan länge ha fuskat med deltagarveckor och det ska röra sig om fusk i miljonklassen varje år. Personen påstår att den själv har varit en ”aktiv beordrad del i fusket” och att den anmält detta redan för ett år sedan, men då följde Folkbildningsrådet aldrig upp det. Det gör rådet nu.

Under pågående granskning av Albins har Folkbildningsrådet begärt ut flera dokument från folkhögskolan, till exempel deltagarlistor. Men när rådet begär ut styrelseprotokoll vägrar skolan att lämna ut dem. I ett mejl till rådet skriver tillförordnade rektorn att det finns diskussioner i protokollen ”som vi inte har för avsikt att göra offentliga”.

Skyldiga att lämna ut

På det svarar svarar Folkbildningsrådet att Albins enligt statsbidragsvillkoren är skyldiga att lämna ut de uppgifter rådet begär för att kunna fullfölja sitt uppdrag. Men rektorn fortsätter att neka och skriver att ”styrelsen ser med stor oro att dessa ska offentliggöras och risken är att det drabbar vår skola väldigt negativt”.

I stället föreslår man att Folkbildningsrådet antingen kan komma till Landskrona och tillsammans med ledningen titta i protokollen, eller att styrelsen ”inventerar” besluten och sammanställer dem i ett dokument till Folkbildningsrådet.

På detta har Folkbildningsrådet inte svarat än, men rådet skriver i en kommentar till Dagens Arena att det förväntar sig att få ut handlingarna man begärt.

”Vill inte ha det i Dagens Arena”

Albins tillförordnade rektor Rosa Andersson uppger till Dagens Arena att det är styrelsen som tagit beslut på att man inte vill lämna ut protokollen.

– Det är inte ett beslutsprotokoll utan mer ett diskussionsprotokoll som vi inte vill lämna ut i sin helhet. Det finns saker som vi diskuterat där som vi kanske inte vill att alla ska läsa, säger Rosa Andersson.

Men Folkbildningsrådet konstaterar att ni är skyldiga att lämna ut handlingarna så att de kan jobba vidare med granskningen av er.

– Vi säger inte nej, vi är villiga att hitta en lösning. Vi har lämnat förslag på att bara skicka in besluten så att de kan se vad det blev.

Att vägra lämna ut handlingarna mitt under en granskning kan ju få det att verka som att ni har något att dölja?

– Folkbildningsrådet har fått läsa protokollen, vi döljer ingenting för dem. Men vi vill kanske inte ha det i Dagens Arena.

Men ni är enligt Folkbildningsrådet fortfarande skyldiga att lämna ut det.

– Vi har gett dem en möjlighet att hantera detta, men jag äger inte frågan, det är styrelsens beslut, jag förmedlar bara vad styrelsen bestämt, säger Rosa Andersson.

Studieförbunden

Ett äkta civilsamhälle står fritt från staten

Oberoende föreningar, studiecirklar och andra frivilliga medborgarsammanslutningar utgör ryggraden i ett fritt samhälle. Dagens statsberoende svenska civilsamhälle klarar dock inte att fylla sin roll.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal. 23 sep, 2023

Regeringen kommer att dra ned på den statliga finansieringen av studieförbunden. Det rör sig om en kraftig nedskärning på cirka 30 procent under mandatperioden, samtidigt som även redovisningskraven skärps. Skälet är inte minst svidande kritik från Riksrevisionen om att pengarna går till annat än det var tänkt och att kontrollen är bristfällig ”i alla led”. Det har öppnat för systematiskt fusk från oseriösa aktörer. Enligt Riksrevisionen saknades tillräckliga underlag för de utbetalda pengarna i nära hälften av fallen.

Det är förstås beklagligt att även välfungerande och ärlig verksamhet kommer drabbas av nedskärningarna. Man kan tycka att det skulle räcka med bättre kontroll. Det är emellertid att bedra sig själv. Det statliga stödet till civilsamhället har byggt på tillit – att människor använder pengarna till det som de avsetts för. Det finns tydliga gränser för hur mycket man kan kontrollera den här typen av verksamhet. Staten kan inte skicka ut kommissarier att sitta med på varje studiecirkel för att hålla reda på hur många som deltar – en siffra som är avgörande för ersättningen. När tilliten raserats är den svår att reparera.

När människor börjar missbruka tilliten får det konsekvenser. Det grundläggande problemet i Sverige är dock att civilsamhället – där studieförbunden ingår – i så hög grad är beroende av statsbidrag. Så var det naturligtvis inte i civilsamhällets barndom. Människor gick samman på sin fritid och bildade studiecirklar eller föreningar för olika allmännyttiga ändamål. Någon statlig ersättning var det inte tal om. I stället väntades medborgarna bidra efter förmåga. Mer förmögna medborgare inrättade ofta stipendier eller donerade pengar för att stödja verksamheter de brann för och i syfte att hjälpa mindre bemedlade att delta. I ett sådant äkta civilsamhälle är fusk ovanligt. Man stjäl i regel inte av sin egen förening.

En annan skillnad var att det äkta civilsamhället byggde på riktigt engagemang från medlemmarna. Allt detta har förändrats i takt med att staten tagit på sig rollen som alla goda gåvors givare. Till en början stärktes civilsamhället av den statliga hjälpen, moralen och engagemanget levde kvar på gamla meriter. Men efter decennier av allt större bidragsberoende har civilsamhället transformerats i grunden.

Dagens civilsamhälle är toppstyrt, byråkratiserat och får en väldigt stor del av sina inkomster från det offentliga eller exempelvis stora kommersiella lotterier som staten givit dem förmånliga villkor att driva. För vissa organisationer är sådana inkomster mycket viktigare än medlemsavgifter.

Det här är av många skäl en osund ordning. Ett civilsamhälle som sitter i knät på staten kommer också anpassa sig till den och smälta samman med den politiska makten. Det är precis vad som har hänt i Sverige. Fackföreningsrörelsen är bara det mest övertydliga exemplet.

Ett riktigt civilsamhälle är tvärtom en motkraft till staten som skapar pluralism och motverkar totalitära tendenser. Ett samhälle utan ett äkta civilsamhälle blir aldrig ett riktigt liberalt samhälle. Statsindividualismen kan kalla sig liberal till namnet, men individer som inte samverkar blir aldrig en stark motkraft till makten. De blir en massa av individer, som är lättstyrda. Det gäller även i relation till maktkoncentration inom näringslivet.

Det här visar också varför ökad statlig kontroll inte är någon självklar lösning på fusk och oegentligheter med statliga bidrag. Målet måste vara att minska beroendet av statliga bidrag och åter gjuta liv i ett självständigt civilsamhälle. Att i betydligt högre grad än idag skattebefria privata donationer till civilsamhället skulle kunna vara en väg att gå. Att sänka kostnaderna – löner och lokaler – för att bedriva ideell verksamhet en annan.

Totalitära stater inkorporerar alltid civilsamhället i staten, som en av sina första åtgärder. Faran med att göra sig beroende av staten är större än att man plötsligt kan få lägre bidrag. Sakta förtvinar verksamhetens oberoende, själ och mening. Då är korruptionen snart ett faktum.


Håkan Boström

Dagens Nyheter

Vidrige Wolodarskis propagandamaskineri har ett filter mot verkligheten; den verklighet som handlar om havererad politik för migration och integration.

Därför undviker VW-ligan noggrant att berätta om problemet med försörjningskällor och svenska språkets implikation i problemområdena.

VW vill inte att redaktionerna berättar om den gemensamma nämnaren som är roten till klanghetton, gängsvineriet och barnsoldaterna i det svenska samhället.

Här har en ledarskribent trots PK-filtret försökt beskriva verkligheten.





Gå inte i fällan för den gigantiska påverkanskampanjen!

DN 25/9 2023. Just nu pågår en illvillig ryktesspridning om att svensk socialtjänst kidnappar muslimska barn. Förutom att det riskerar att leda till att unga inte får hjälp försvårar kampanjen arbetet mot gängen.

Tillsammans med skolan har socialtjänsten en avgörande roll för att hindra unga från att dras in i kriminalitet. Det betyder att staten i ekonomiskt tuffa tider måste skjuta till pengar till kommunerna, som i sin tur bör prioritera socialkontoren.

Att minska antalet socialsekreterare nu, när det förebyggande arbetet behövs som mest, får inte vara ett alternativ. En sådan prioritering förlorar alla på i längden. Det visar inte minst den senaste tidens skjutningar, som drabbat såväl personer med gängkoppling som anhöriga och människor som befunnit sig på platsen.

Men för att nyrekryteringen ska stoppas räcker det inte att resurserna finns. Om insatserna ska ge maximal effekt måste föräldrarna samarbeta med socialtjänsten och arbetet inledas direkt när varningsklockor börjar ringa. Helst redan under mammans graviditet eller på bvc.

För att nå dit krävs att de flesta litar på att socialtjänsten är där för att hjälpa – inte stjälpa. Annars kommer många inte att våga ta emot frivilligt stöd i ett tidigt skede, innan problemen har eskalerat, och heller inte vända sig till socialtjänsten när läget blivit akut.

Det är bland annat därför desinformationskampanjen om att svensk socialtjänst kidnappar muslimska barn, för att placera dem hos homosexuella par och pedofiler, är så allvarlig. Och ryktesspridningen sker systematiskt och från flera håll.

HD och Sydsvenskan visade exempelvis nyligen att ett av arabvärldens största mediebolag, Al Jazeera som ägs av qatariska staten, har en rapportering som återkommande sprider vilseledande information om Sverige. Nyheterna handlar dels om socialtjänsten, som de intervjuade menar använder muslimska barn som ”handelsvara”. Dels om koranbränningarna, som beskrivs som tillåtna till skillnad från att bränna Toran eller prideflaggan.

Ryktena spinner vidare på narrativet att västvärlden är i krig med islam samt att Sverige är ett islamofobiskt land. Och uppgifterna har ofta sitt ursprung i en och samma nyhetsbyrå, som ägs av turkiska staten.

Alternativet är att Sverige viker sig för det som Myndigheten för psykologiskt försvar beskriver som den största påverkanskampanj som vi någonsin har utsatts för.

Det pekar på två saker.

Den första är att det både är farligt och poänglöst att låta desinformation påverka svensk lagstiftning. Då fattas beslut på felaktiga grunder, orkestrerat av krafter som vill oss illa, och som dessutom inte kommer att sluta kampanja bara för att vi anpassar oss.

I stället kommer de att hitta nya vägar för att sprida en falsk Sverigebild och få igenom sin vilja, vilket understryker vikten av att stå upp för svensk yttrandefrihet där det är tillåtet att häda och förstöra heliga skrifter.

Den andra lärdomen är att säkerställa att föräldrar får korrekt information om socialtjänsten. Därför är det bra att regeringen tidigare i år gav Socialstyrelsen i uppdrag att öka sin närvaro på sociala medier för att bekämpa ryktesspridningen. Därutöver måste socialtjänsten bygga förtroende genom samarbeten med bland annat mödravårdscentralen, förskolan, skolan och lokala föreningar, vilket kräver riktade anslag till redan pressade organisationer.

Alternativet är att Sverige viker sig för det som Myndigheten för psykologiskt försvar beskriver som den största påverkanskampanj som vi någonsin har utsatts för.

Det är inte bara ett svek mot barnen som behöver stöd. Det är inte heller så vi knäcker gängen.

Centerpartiets röta

Efter Thorbjörn Fälldin har det bara varit en partiledare som jag har respekterat men Lennart Daléus motarbetades och krypskyttarna såg till att han kroknade.

Så illa som det är nu har det aldrig varit.

Valberedningen är en katastrof och mupparna som Annie Lööf samlade runt sig i riksdagsgruppen är Centerpartiets dödgrävare!

De lotsade fram den sämsta ledare som Centerpartiet har haft.

Nu vill jag se omedelbar återuppbyggnad av organisationen och det kan bara göras av en speciell trio:

Elisabeth Thand Ringqvist är en svensk politiker som tillhör Centerpartiet. Hon är riksdagsledamot för Stockholms kommuns valkrets sedan 2022 och Centerpartiets näringspolitiska talesperson. Hon är också en av kandidaterna till att bli Centerpartiets nya partiledare efter Annie Lööf12

Hon är född 1972 i Sunne församling i Jämtlands län och har en civilekonomexamen från Handelshögskolan i Stockholm. Hon har tidigare arbetat som managementkonsult, kanslichef på Centerpartiets riksdagskansli, politiskt sakkunnig hos näringsminister Maud Olofsson, vd för Företagarna och ordförande för Svenska Riskkapitalföreningen. Hon har också varit engagerad i flera styrelser och organisationer som rör näringsliv, jämställdhet och skärgård13

Hon har profilerat sig som en försvarare av landsbygden, småföretagandet och rättsstaten. Hon har också varit kritisk till Januariavtalet mellan Centerpartiet, Liberalerna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Hon var den enda riksdagsledamoten från de fyra partierna som röstade nej till Stefan Löfven som statsminister 2019. Hon motiverade sitt ställningstagande med att hon ansåg att Socialdemokraterna var landsbygdsfientliga och att Januariavtalet innehöll för många eftergifter till Miljöpartiet. Hon röstade dock ja till Löfven 2021 efter att ha fått stöd från sin lokalförening och sina väljare.


Ulrika Liljeberg är en svensk centerpartistisk politiker som är andre vice partiledare, rättspolitisk talesperson och riksdagsledamot för Dalarnas läns valkrets. Hon är född 1969 i Västanfors församling i Fagersta och är uppvuxen i Tällberg. Hon har en jurist- och civilekonomexamen och har tidigare arbetat som åklagare i Falun. Hon var kommunstyrelsens ordförande och kommunalråd i Leksands kommun mellan 2008 och 202212

Hon föreslås nu ta över efter Martin Ådahl som Centerpartiets andre vice ordförande efter att Annie Lööf meddelade att hon skulle avgå som partiledare. Hon har sagt att hon vill fortsätta arbeta för ett starkt Centerparti som står upp för landsbygden, rättsstaten och klimatet.


Helena Lindahl är en svensk politiker som tillhör Centerpartiet. Hon är riksdagsledamot för Västerbottens läns valkrets sedan 2011 och Centerpartiets näringspolitiska talesperson. Hon är också en av kandidaterna till att bli Centerpartiets nya partiledare efter Annie Lööf.

Hon är född 1972 i Nysätra församling i Västerbotten och bor i Gumbodahamn. Hon har tidigare arbetat som lärare, journalist och kommunikatör. Hon har varit engagerad i Centerpartiet sedan ungdomsåren och har haft flera uppdrag på lokal, regional och nationell nivå. Hon har bland annat varit ordförande för Centerkvinnorna i Västerbotten, vice ordförande för Centerpartiet i Västerbotten och ledamot i Centerpartiets partistyrelse.

Hon har profilerat sig som en försvarare av landsbygden, småföretagandet och rättsstaten. Hon har också varit kritisk till Januariavtalet mellan Centerpartiet, Liberalerna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Hon var den enda riksdagsledamoten från de fyra partierna som röstade nej till Stefan Löfven som statsminister 2019. Hon motiverade sitt ställningstagande med att hon ansåg att Socialdemokraterna var landsbygdsfientliga och att Januariavtalet innehöll för många eftergifter till Miljöpartiet. Hon röstade dock ja till Löfven 2021 efter att ha fått stöd från sin lokalförening och sina väljare.

Vidrige Wolodarski

Chefredaktörens korståg mot kättarna

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski publicerade för en vecka sedan en artikel som etablerar en egen standard i svensk publicistik.

Under rubriken ”En intellektuell fasad är inget vaccin mot stolligheter” begår han karaktärsmord på en tidigare frilansmedarbetare på den egna tidningen, författaren Lena Andersson, som för snart tre år sedan valde att lämna DN för att bli fast krönikör på denna ledarsida.

Att det förekommer personangrepp i svenska tidningsspalter är inget nytt. Men det är svårt att påminna sig om att det tidigare har skett att en chefredaktör så grundligt försökt misskreditera en enskild före detta medarbetare, med interna redaktionella förehavanden som vapen.

Nu använder sig förvisso Peter Wolodarski av två hattar; på söndagarna tar han på sig rollen som åsiktsskribent på tidningens ledarsida, utöver sin ständiga ställning som hela tidningens chefredaktör och ansvarige utgivare. Men det gör i sammanhanget detsamma under vilken hatt just denna text är skriven.

Relationen mellan redaktör och skribent är en diskretionär hederssak.

Relationen mellan redaktör och skribent är nämligen en diskretionär hederssak. På en redaktion bollas ständigt idéer om artiklar, vinklar och formuleringar. Först när en text i samförstånd är skickad till tryck eller är digitalt publicerad, existerar den i offentligheten. Alla versioner ditintills är att betrakta som levande arbetsmaterial.

Inte ens vi som har haft skrivandet som hantverk i decennier klarar oss utan redaktör – under förutsättning att det finns en ömsesidig tillit och ett förtroendefullt samarbete där omsorgen om läsarna står i centrum. Vilka idéer som luftades på morgonmötet eller som föreslogs av skribenten men som aldrig blev till en publicerad text, stannar kollegor emellan, och är inget man sparar i minnet som hållhake på varandra.

En krönika som Lena Andersson skrev för DN refuserades, men utgavs sedan i krönikesamlingen ”Resten av verkligheten” (Polaris 2022). Där det för de andra texterna i boken angavs information om var och när de publicerats, informerades om att den krönikan skulle ha publicerats i DN men blivit refuserad. Peter Wolodarski väljer däremot att på en, med egna ord, ”stor och betrodd plattform”, utförligt utveckla skälen till refuseringen, med ord som ”konspirationsteori” och ”hypotesprövning [som glider] över i det extrema”.

Peter Wolodarskis text innehåller en omisskännlig signal också till nuvarande medarbetare: Den som uppfattas ha misshagliga åsikter, eller självmant väljer att lämna tidningen, kan i framtiden komma att offentligt berövas heder och ära av chefredaktören, och eventuella förtroenden kan komma att användas som ammunition i den offentliga debatten.

Vid sidan av dessa aspekter på arbetsmiljön uppstår också rent publicistiska frågor om hur tidningens medarbetare ska förhålla sig till att deras chefredaktör offentligt topprider en enskild person, förklarar henne vara konspiratorisk och insinuant samt hävdar att hon framför ”tokerier”, ”snurrigheter” och ”stolligheter”? Ett tänkbart förhållningssätt är förstås att inte vara oförsiktig nog att föreslå en idé eller artikel som avviker från de teser Peter Wolodarski presenterat – den skulle ju kunna tolkas som antagonism mot den egna chefredaktören.

Dagens Nyheter kan svårligen efter denna publicering betros med förmåga till en neutral och professionell blick när det gäller Lena Andersson. Ett par av tidningens medarbetare lät också omgående meddela i sociala medier att de instämde i chefens omdöme av den klandervärda. ”Som att andas frisk luft att läsa det här”, skrev bland annat en av tidningens politiska reportrar, ett beröm som i sin tur fick gillanden av chefredaktören, kulturredaktören och några andra kollegor.

Dagens Nyheter kan svårligen efter denna publicering betros med förmåga till en neutral och professionell blick när det gäller Lena Andersson.

Att jag fick den stora glädjen att rekrytera Lena Andersson till Svenska Dagbladet för att på denna sida återkommande publicera hennes krönikor, liksom ständigt skicka henne alla de uppskattande läsarmejl vi får till redaktionen för hennes texter, beror på att jag gör en annan bedömning av kvaliteten på hennes texter än Peter Wolodarski. På en punkt tycks vi dock ense. Han skriver: ”Men Lena Andersson säger vad hon tänker och skriver vad hon menar. Hon behöver ingen disputerad uttolkare – och hon har heller inte bett om den kör av företrädesvis manliga skribenter som varje gång hon säger något uppseendeväckande försöker förklara att hon egentligen menar något annat.”

Det framgår nu inte vad Peter Wolodarski menar att skribenters könstillhörighet har med saken att göra, och man får tillstå att DN har en relativt könsbalanserad kör av både manliga och kvinnliga skribenter som i personfixerade inlägg om Lena Andersson försöker förklara att hon egentligen menar något annat än det hon faktiskt har skrivit.

Men vi kan vara överens om att Lena Anderssons texter är påfallande transparenta. En avvikande röst från talkören på DN har faktiskt visat sig kapabel att både läsa och begripa hennes senaste text, ”Till slut kom äntligen extremvädret”.

Jörgen Huitfeldt, chefredaktör på Kvartal och tidigare medarbetare på Sveriges radio, är fristående krönikör på DN:s ledarsida. Han skrev förra fredagen ett inlägg i vilket han varnar för ett ”polariserat hejaklackssamhälle”: ”Funktionen hos ett sunt offentligt samtal är att, med konflikten som en av metoderna, söka efter det som är mest rimligt eller rent av sant. Där ska de bästa argumenten vinna och den som är överbevisad i sak också medge detta. Men här ser vi allt oftare hur uppburna debattörer vill tysta meningsmotståndare genom att försöka ta ifrån dem deras plattform.”

Huitfeldt har inga problem att läsa det som faktiskt står på raderna i Anderssons krönika. Och ser också att den känsliga frågan handlar inte om klimat eller väder, utan om journalistikens uppdrag, och hur publicister hanterar den ansenliga makt som följer med stora plattformar, liksom hur de förhåller sig till samtidens dominerande berättelser. Peter Wolodarski förkunnar att Lena Anderssons offentliga inlägg ”bidrar samtidigt till att så tvivel om såväl journalistikens uppsåt som om själva klimatforskningen”. Det är uttryck för en närmast religiös inställning; kättaren fördöms för att hon sviktar i tron. Formuleringarna och exemplen känns igen – för fyra år sedan skrev han en snarlik artikel som bar rubriken ”Varför sår SvD tvivel om klimatforskningen?”.

Med det ”försvaret” för journalistiken, självgott, upphöjt och defensivt, gör DN:s chefredaktör medier i allmänhet en enorm björntjänst. Journalistiken befolkas av människor och riskerar därmed att påverkas av alla svagheter som människan har, som fåfänga, bekräftelsebehov och lättja. Det får man hantera, inte förneka. Det finns inneboende spänningar mellan en mängd drivkrafter, som ansvarskännande publicister klarar av att balansera: viljan att höra till gemenskapen – och att se det andra inte ser eller vill se. Önskan om att ”förändra världen” eller ”göra skillnad” – och konsekvensneutralitet. Den trafikdragande rubriken – och den modererade berättelsen.

Dagens Nyheter har sedan länge valt publicistisk väg, med ett bombastiskt undergångsspråk

När det gäller klimatfrågan har Dagens Nyheter sedan länge valt publicistisk väg, med ett bombastiskt undergångsspråk och en ramberättelse om hur det ljusa står mot det mörka. ”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det”, som kulturchefen Björn Wiman skrev strax före nyår 2019. Följande höst gjordes den omyndiga Greta Thunberg till Dagens Nyheters chefredaktör för en dag. Och i januari presenterade DN en programförklaring där man tog på sig rollen som ljusbärare och ledstjärna.

Lena Andersson ansluter sig inte till någon trossats i denna fråga, utan utövar rätten att tänka kritiskt och prövande. Prövar teser och ställer obekväma frågor i sak. Försöker begripa hur de mänskliga drivkrafterna och beteendena påverkar klimatet såväl i atmosfären som i debatten och politiken. Samt betror läsaren med förmågan och behörigheten att tänka själv. Helt i enlighet med hela SvD:s publicistiska hållning.

Tove Lifvendahl

Socialdemokraterna 2023

När jag stod i valstugan på torget under den senaste valrörelsen kom det en kvinna som på dålig svenska frågade varför socialen inte stod på torget.

Jag började förklara att valstugorna endast användes av de politiska partierna.

Då pekade hon på Socialdemokraternas valstuga vars valfunktionärer hade gått hem för dagen.

Varför är socialens stuga tom?

Då förstod jag att hon tog för givet att Socialdemokraterna och socialen var samma sak.

Jag undrar; hur många invandrare har samma bild av Socialen och Socialdemokraterna.

En krönika av socialdemokraten Lotta Gröning i Epoch times:

Åtgärderna mot gängen 13 år sena

Publicerad 2023-09-19

Ansvariga politikers oförmåga att se utvecklingen och i stället blunda för problemen riskerar leda oss in i en systemkollaps. De krafttag som justitieminister Gunnar Strömmer nu pratar om kommer 13 år för sent.

”Säg som det är, vi lever i ett krigsliknande tillstånd” skrev Janne Josefsson i DN. Hans ord brände till – brutalt! Han har rätt. Varje dag får vi rapporter om dödsskjutningar och sprängningar på nyheterna. Nyligen beslutade polisen i Uppsala att inleda en särskild händelse efter flera mord och sprängningar, där en anhörig till gängkriminella mördades, likaså en ung man som var på väg till jobbet och som inte hade några kontakter med gängen. Läget förvärrades och spreds, vi hade sju mord på tio dagar.

Sverige ligger i topp när det gäller dödsskjutningar i Europa visar en rapport från BRÅ. I studien har Brå jämfört dödsskjutningar bland personer under 19 år i 22 europeiska länder. Den ökning som skett i Sverige går inte att finna i något annat land. Brå visar att åtta av tio skjutningar sker i gängkriminell miljö samt att dessa kan kopplas till droghandeln men även till bristande förtroende för polisen.

Det värsta är att utvecklingen har tillåtits pågå länge. Så länge att statens våldsmonopol har hamnat i gungning. Attackerna mot poliser och blåljuspersonal talar sitt tydliga språk, men även att sjukvården och akutmottagningar i många städer tvingas ha vakter och låsta dörrar i händelse av hot och överfall. Sverige är också ett transitland för narkotika, det är lätt att få in drogerna och tullen har fortfarande inte den lagstiftning bakom sig som krävs för att på allvar stoppa inflödet av droger. Tullverket har heller inte rätt lagstiftning för att stoppa den organiserade brottsligheten trots att frågan diskuterats och ansvariga myndigheter har larmat om bristerna i över tio års tid. Förhoppningsvis är snart ny lagstiftning på plats: en utredning är tillsatt och klar. Men trögheten i det politiska systemet är uppenbar. Vi såg det inte komma trots att varningarna fanns där.

Carin Götblad utsågs av regeringen till särskild utredare, i ”Utredningen mot kriminella grupperingar”. 2010 presenterade hon resultaten och varnade för unga pojkar som inte klarade skolan och bara flöt omkring. Bedömningen som gjordes var att det skulle kunna handla om 5 000 ungdomar som riskerade att hamna i kriminella nätverk om regeringen inte gjorde tillräckligt. Hon föreslog en riktad satsning: Projekt Pojkar i utanförskapsområden. Hon kritiserade också regeringen för det som gjorts dittills när hon presenterade utredningen; ”Insatserna har varit slumpartade, ryckiga och alldeles för sena”, sade Carin Götblad, då polismästare i Stockholms län.

I SVT:s Agenda 13 år senare konstaterade Carin Götblad att det är tydligt att man inte blir lyssnad på när man är tidigt ute och ingenting görs förrän problemen är ett faktum. ”Inom polisen har vi fört fram detta i 15 år. Socialtjänsten och polisen vet vilka som blir gängkriminella redan i 9–10-års åldern.”

Det är förortens barn som sköter narkotikaindustrin.

I dagarna har regeringen tagit krafttag, en mängd nya åtgärder är på gång. Bland annat har de kallat in Rådet mot organiserad brottslighet för att diskutera det akuta läget med det eskalerande våldet. Efter mötet med rådet sade justitieminister Gunnar Strömmer (M) till Epoch Times utsände att det är ”en enorm press på hela vårt system, alltifrån polis, åklagare till Sis-hem till HVB-hem, familjehem …” 

Vi riskerar att närma oss en systemkollaps, det är så många lagar och åtgärder som skulle behövt vara på plats för länge sedan. De förslag och de möten som Gunnar Strömmer nu pratar om är mer eller mindre exakt det som Carin Götblad förde fram för 13 år sedan.

Nu har vi barn under 15 år som erbjuder sig att döda för att få högre status och komma fram i de kriminella nätverken. Evin Cetin, författare och tidigare advokat, konstaterade också i Agenda den 17 september att det är förortens barn som sköter narkotikaindustrin.

Trögheten i det politiska systemet är oerhört problematisk när ansvariga makthavare inte förstår allvaret och inte vill se det som ska komma. 2010 var det inte särskilt många som pratade om kriminella gäng i utanförskapsområden. Det ansågs rasistiskt. Då ville heller ingen ansvarig politiker se bristerna i integrationen, än mindre barn som drogs in i gängkriminalitet. Det är enklare att blunda för verkligheten. Resultatet är att vi lever i en mycket farlig tid.

Lotta Gröning

Opinionschef