Jag blev tidigt medborgare i Ladonien men finns inte längre med i listan
Kanske ska jag trots detta en gång besöka Nimis och Arx
Visar inlägg med etikett Vilks. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Vilks. Visa alla inlägg
måndag 9 januari 2023
tisdag 5 oktober 2021
Lars Vilks dag 3
Sakine Madon: Han var Sveriges modigaste konstnär.
När vi andra blev fegare, förblev Vilks modig.
När vi andra blev fegare, förblev Vilks modig.
Men mer än någonting annat var Vilks en principfast konstnär. Vad många inte känner till är att han bland annat tecknade Jesus som pedofil. Vilks ville likt den franska satirtidskriften Charlie Hebdo behandla islam – en av våra stora världsreligioner - som vilken annan religion som helst.
Priset för det blev högt.
Expressens kulturchef Karin Olsson har rätt när hon skriver: ”Det sorgligaste med Lars Vilks historia är att islamisterna vann. Han blev persona non grata” (3/10).
Behandlingen av Vilks säger en hel del om tidsandan de senaste 15 åren. ”Man ska inte kränka” har varit ett återkommande påstående, som om rätten att häda skulle vara villkorad.
En tidigare ordförande för Publicistklubben skrev att Vilks med sin ”usla jycke” borde ägna sig åt ”värdigare uppgifter”. På vår största tidning kunde man läsa rubriker som ”Vilks är Sveriges fegaste konstnär”. En känd journalist argumenterade till och med för att Vilks livvaktsskydd skulle dras in.
Gång på gång hotades Vilks, som när han våren 2010 attackerades på Uppsala universitet när han höll en konstföreläsning, eller som vid terrordådet i Köpenhamn som han lyckades överleva men som kostade andra livet. Och gång på gång gavs han skulden för situationen.
I själva verket satte han fingret på att yttrandefriheten inte alls var så självklar som den borde vara. Mönstret är tydligt även när man zoomar ut från Vilks.
När Domkyrkan i slutet av 1990-talet ställde ut fotografen Elisabeth Ohlsons Ecce Homo ledde det till bombhot och demonstrationer. Ohlson fick tack och lov tillräckligt mycket stöd för att kunna röja undan minor. Lika bra slutade det inte när Ohlson 2010 var aktuell med utställningen Jerusalem, som bestod av fotografier på hbtq-personer, som skulle ställas ut på Världskulturmuseet i Göteborg. Ett fotografi på tre män vid en muslimsk bönematta plockades bort.
Innan dess hade Världskulturmuseet tagit ner konstnärinnan Louzla d’Arabis målning med ett älskande par under en textrad ur koranen, på museets utställning No name fever. En ansvarig chef förklarade censuren med att ”det är många som har känt sig väldigt kränkta av tavlan”.
Nobelmuseet hade 2009 ordnat en utställning på tema yttrandefrihet (!). Där ingick filmen Submission av Ayaan Hirsi Ali och filmaren Theo van Gogh, men filmen klipptes efter att museet rådgjort med en imam. Två år senare ställde Kulturhuset i Stockholm in en dansföreställning som skulle ingå i festivalen Celebration of Womanhood. En del av föreställningen bestod nämligen av musik och dans till en bön, en sura, från koranen. En ansvarig chef skrev att det hade varit ”ansvarslöst” att genomföra arrangemanget.
Lars Vilks satte fingret på fegheten och principlösheten. Men han var samtidigt påtagligt ofta på gott humör. Processen går vidare!
Striden för yttrandefriheten är allt annat än över. Och det går inte att försvara den på halvtid, för endast det snälla och bekväma. Yttrandefriheten måste också gälla det som upprör.
Författaren Salman Rushdie, som för romanen Satansverserna fick en fatwa utfärdad av Ayatollah Khomeini, har sagt det bäst: ”Vad är yttrandefrihet? Utan friheten att förolämpa, upphör den att existera.”
Sakine Madon
måndag 4 oktober 2021
Lars Vilks dag 2
Opportunistiska politiker som förut klandrade Lars Vilks sjunger nu hans lovsång.
Lars Vilks blottade skuggkalifatet
Lars Vilks och de två poliser som skyddade honom dog under söndagen i en trafikolycka. Hans död bör leda till eftertanke. Vilka värderingar är det som styr vårt samhället egentligen?
Lars Vilks var nära att drunkna. Han hade gett sig ut att simma i en storm. Han sögs längre och längre ut. De massiva vågorna sköljde över honom. När han senare fick frågor om händelsen berättade han att han insett att han nog skulle dö där och då. Men en ström förde honom inåt land. Till sist låg han på stranden. Han överlevde. Den gången hade han flax, för att låna ett av hans ordval.
Det var denna nära döden-upplevelse – när havet nästan svalde honom – som inspirerade honom att bygga Nimis. Tornen består av drivved och är byggda i Kullabergs naturreservat i nordvästra Skåne. Ett långfinger mot havet, tror jag han beskrev det som. I samma konstverk ingick kampen mot myndigheterna som ville få bort Nimis, eftersom det saknades bygglov och alla andra lov man ska ha i vårt land. Det bröt säkert mot strandskyddet också. Konstnären är alltid David mot Goliat, har Vilks sagt. I kampen mot myndigheterna var det tydligt, och ofta komiskt.
Ironiskt nog var det många i Sverige som placerade honom i rollen som Goliat i stället. Rollen som David tilldelades i stället dem som mordhotade honom.
Lars Vilks gjorde inte rondellhunden 2007 för att kritisera islam. Under 2006 placerades hemgjorda hundar ut i rondeller runtom i Sverige. Samma år publicerades Muhammedkarikatyrerna i Jyllandsposten. Bakgrunden till att de ens gjordes var att man hade svårt att hitta illustratörer som ville avbilda profeten Muhammed till en barnbok. Lars Vilks kombinerade fenomenen och gjorde en rondellhund som han påstod föreställde Muhammed. Det var början på slutet för hans frihet.
Men det är fel att tro att han fick personskydd direkt. Nej, han fick länge sköta det själv med en yxa. En vedyxa mot al-Qaida och deras trosbröder.
Det var också början på slutet på hans konstnärskap, åtminstone på institutioner. Efter att han målade rondellhunden har han endast ställts ut en gång, vad jag vet. Han har ställts in, man har tackat nej, arrangörer och deltagare har dragit sig ur, och så vidare. Han blev persona non grata. Moderna museet ville inte ta emot hans rondellhund när de erbjöds den 2015, med hänvisning till att det var ett pågående verk. Lars Vilks fick en gång frågan om hans konstverk kunder fortsätta även om han dog. Han skrattade till och sade att man nog får se det som avslutat då. Man får hoppas att Moderna museet tänker om nu då, när verket är avslutat.
Hur man ens kan veta att det är Muhammed som avbildats är en märklig sak i sig. Det verkar finnas något slags magisk tro på att om någon påstår att en avbildning är profeten så blir det så. Är det inte i sig blasfemiskt av en troende muslim att påstå sig ha sett Muhammed i en blyertsteckning? Men detta handlade inte om teologi, utan om maktdemonstration. Ni är inte säkra i era egna länder, oavsett vad det står i er grundlag. Förbudet mot blasfemi gäller alla, även icke-muslimer. Underkastelsen är global.
Första gången jag såg Lars Vilks var i oktober 2010 i Uppsala. Han lyckades då genomföra den föreläsning på universitetet som blev avbruten i maj tidigare samma år. Orsaken var att en grupp muslimer blev upprörda av att filmen "Allah Ho Gaybar" av Sooreh Hera visades. Filmen innehöll bilder på nakna män iklädda Muhammed-masker. Några av de muslimska männen gick till attack varvid föreläsningen fick avbrytas eftersom polisen inte kunde garantera säkerheten. När jag var med kunde Vilks slutföra med hjälp av 130 poliser, till en kostnad på närmare 700 000 kronor. Alla besökare fick passera metalldetektorer och i föreläsningssalen var kravallstaket utplacerade för att hindra liknande rusningar. Det var en tillnyktrande upplevelse. Innan dess hade frågan om yttrandefrihet varit mer av ett akademiskt intresse för mig. Där i Uppsala såg jag vad som stod på spel bortom orden.
Han utsattes för flera mordförsök. I terrorattentatet mot Krudttønden i Köpenhamn, där Lars Vilks talade 2015, dog filmskaparen Finn Nørgaard och tre polismän skadades. Efter det försvann lite av den ironiska humor som kännetecknade Vilks. Det är kanske inte så konstigt om man förändras av att leva med döden hängande över sig i 14 år.
Reaktionerna på Vilks konstverk hade inte gått att förutse helt. Nu vet vi att så gott som alla våra kulturbärande samhällsinstitutioner svek när våra principer prövades i skarpt läge. Konstvärlden slöt inte upp bakom Vilks. De stora tidningarna publicerade inte rondellhunden i solidaritet, lika lite som Muhammedkarikatyrerna, och lär inte göra det nu heller. Mitt eget skrå av journalister och tyckare ägnade sig under många år snarare åt att angripa Lars Vilks person och motiv, än att granska reaktionerna. En del av dem som då försvagade hans position, som stötte ut honom ur samhällsgemenskapen, kallade honom saker som högerextrem och islamofob, har i dag helt skamlöst skrivit runor över honom i sociala medier eller i spalter. Var var ni när han behövde er som bäst?
Det var, och är, givetvis mycket lättare att gå på en enskild konstnär än att erkänna att vi alla lever i rädsla. Sanningen var ju att islamisterna redan hade vunnit kampen om yttrandefriheten när Vilks ritade sin teckning. Hans brott var att han visade detta klart och tydligt. Att han med våra reaktioner visade vilka vi var, bortom de vackra honnörsorden om frihet. Och när vi inte gillade vad vi såg så sköt vi budbäraren. Vi lever redan i ett skuggkalifat där vi tar mer hänsyn till islamiska tabun än till våra egna värderingar och lagar. De potentiella bödlarna bor redan här bland oss.
Så länge Lars Vilks levde påminde han oss om skammen att vi inte längre kan garantera yttrandefriheten. Skammen att vi accepterar detta. Kommer någon upprepa det han gjorde? Jag tvivlar. Vem är beredd att leva gömd resten av livet? Lättare att bara huka sig lite djupare för varje år som går.
Nu har havsströmmen fört Lars Vilks ut från stranden, ut på det stora hav alla bäckar rinner mot. Stormen han flydde undan i fjorton långa år hotar oss alla.
Moderna museet fegade ut 2015 när man tackade nej till Vilks donation. Konstinstitutionerna måste nu ge Lars Vilks den konstnärliga upprättelse han aldrig fick när han levde.
Thomas Millroth
Lars Vilks ville donera ”Profeten Muhammed som rondellhund” till Moderna museet 2015. Teckningen från 2007 hade ju skapat uppståndelse, och konstnären hade blivit utsatt för tre mordförsök. Alltså, dess betydelse kunde knappast bestridas. Ändå tackade dåvarande chefen Daniel Birnbaum fegt nog nej; verket var en del av ett större sammanhang som ännu inte avslutats och då fanns risken att museet skulle dras in i Vilks projekt. Det var inte önskvärt. Detta nej luktade svepskäl. Vilks var en kontroversiell figur redan före rondellhunden.
Ända sedan 1970-talet hade han gjort sig känd som en undersökande uppkäftig konstnär som ifrågasatte institutionerna och den konsensus som rådde. Och han utmanade med frågan om konst ens kunde bli till utanför museernas, galleriernas, kuratorernas och samlarnas omdömen.
År 1980 påbörjades projektet Nimis på Kullaberg – ett ständigt pågående skulpturbygge som krävde mängder av spik och kraft för att hållas vid liv, för att inte tala om alla turer med myndigheter, tillstånd och överklaganden. Och 1991 började han bygga Arx med 150 ton sten. Tusentals människor sökte sig till det otillgängliga naturskyddsområdet för att uppleva skulpturerna.
Vilks verk har gripit in i samhället och nått en stor publik. För eller mot – det spelar ingen roll.
Vilks har kallats outsider – men ingen outsider jag någonsin har träffat har velat vara det. Alla har sett epitetet som en ursäkt, en utstötningsmekanism. Det har haft sina risker att så öppet frilägga de strukturer som definierar konsten. Inte många har försvarat hans yttrandefrihet utan reservationer. Varför höjdes inga upprörda röster då han både 2010 i Uppsala och 2012 i Karlstad blev bombarderad med föremål, burop och krav på att föreläsningarna skulle avbrytas?
Eller när Jamtli i Östersund 2012 utvisade honom från en grupputställning. Då var det bara Marianne Lindberg De Geer och Ola Åstrand som solidariskt lyfte bort sina verk.
Yttrandefrihet kan alltför lätt villkoras – beroende på vem det gäller och vad som sägs. Och det är svårt att tänka bort Vilks position – eller brist på sådan – i konstlivet då Moderna museet tackade nej 2015.
Men det går ju att ta igen. Efterlysning: en stor utställning med Vilks konstnärskap på Malmö konstmuseum, Malmö konsthall eller Moderna museet. Att hans konstnärskap är idébaserat borde inte vara ett hinder. Det har gjorts spännande utställningar med till exempel situationismen och tidigare i år visade Moderna museet konstnären Zvi Goldsteins arkiv. Det konceptuella är inget hinder.
Och naturligtvis borde Vilks representeras mycket mer omfattande på Moderna museet; Muhammedteckningarna är givna.
Dessutom måste frågan Nimis och Arx lösas när den viljestarke och vige Vilks inte längre kan sköta om dem. Spika, mura, reparera. Det vore väl ett lämpligt uppdrag för Moderna museet i Malmö. Att ta hand om en av våra mest kända sydsvenska konstnärers viktigare verk. Att de ska ingå i samlingarna känns självklart. Den konstnärliga upprättelse han inte fick under sitt liv borde han få nu.
Från en bro över E4:an några hundra meter från olycksplatsen kunde man på måndagseftermiddagen observera ett tiotal poliser som fotograferade och noterade kvarlämningar från kollisionen mellan lastbilen och Lars Vilks och de båda livvakternas 4,5 ton tunga bil. Fortfarande under måndagseftermiddagen kom det ibland rök från båda fordonen.
I den södergående vägbanan, där Vilks och poliserna färdades, syntes bromsspår i nästan 90 graders vinkel där deras bil av allt att döma hade farit över på den norrgående vägbanan och kolliderat med den mötande lastbilen.
Lutande stolpar
Fem lutande stolpar i det slappt hängande vajerräcket vittnade om att personbilen passerat just där. Enligt vittnen Aftonbladet pratat med färdades bilen i 160 kilometer i timmen strax före olyckan.
Polisen sade vid måndagens presskonferens att man undersöker om en däckexplosion inträffat. Om det är så skulle det kanske kunna förklara de plötsliga bromsspåren i tvär vinkel mot den södergående vägbanan.
På den norrgående vägbanan och i diket intill låg förkolnade rester från de båda fordonen kvar. Ett helt bildäck och en bit svart plåt från den civila polisbilen hade inte fattat eld utan låg kvar på platsen, liksom större delen av lastbilens förarhytt.
Omkring 50 meter norr om kollisionsplatsen hade vajerräcket dessutom raserats helt på en cirka tio meter lång sträcka. Ett svårförklarat faktum, eftersom resterna av båda fordonen låg längre söderut och inte något av fordonen verkade ha kunnat förstöra vajerräcket på denna plats.
Ett dieseldrivet elaggregat syntes också på platsen, liksom ett tält som räddningstjänsten slagit upp för polisens tekniker mitt på motorvägen. Polisen hade dessutom placerat ut ett stort antal gula, bokstavsmärkta koner på båda vägbanorna.
E4:an vid olycksplatsen kommer att vara avspärrad till och med den 6 oktober, enligt Trafikverket.
söndag 3 oktober 2021
Lars Vilks dag 1
En stor polisbil korsar en vägbana med mitträcke exakt lagom för att frontalkrocka med en lastbil.
En konstnär som har trakasserats och hotats av muslimer i 14 år.
Komponenter som man inte behöver vara konspiratör för att spekulera om.
Det har framgått av dagens intervjuer med nyhetsredaktörer att självcensuren har varit kompakt av två huvudskäl:
1. Det är politiskt korrekt att vara vänsterpartist och miljöpartist.
Två organisationer som påstår sig vara feministiska samtidigt som de hysteriskt gullar med den mest kvinnoförtryckande ideologi som finns. – Puckon!
Ärkepuckon!
2. Rädslan för att kränka våldsbejakande muslimer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)