Skolans slödder

Kärrholm: Nolltolerans mot gangsterkultur i skolan
Publicerad 16 maj 2024

Polisen och riksdagsledamoten Fredrik Kärrholm (M) vill se nolltolerans i skolan – mot rapmusik och mode som glorifierar gangsterkultur.

I en ny bok dömer han ut ”vänsterns förklaringar” till kriminalitet och argumenterar för att människor väljer att begå brott.

– Vi behöver göra upp med den naiva Bamse-filosofin vi har haft, säger Kärrholm.

Ex-polisen Fredrik Kärrholm (M) menar att ungdomar socialiseras in i kriminalitet.

Han är ett rött skynke för många på vänsterkanten, den moderate polisen, utbildade kriminologen och riksdagsledamoten Fredrik Kärrholm. Förklaringen är hans stenhårda uttalanden i sociala medier – inte sällan med udden riktad mot sina politiska motståndare.

Mycket talar för att han kommer att väcka känslor även nu.

I nya boken ”Lag & ordning” går han till attack på det han ser som vänstersidans förklaringsmodeller till brottslighet, som han menar saknar stöd i forskningen. Han hänvisar till Brottsförebyggande rådet som konstaterat att sambandet mellan socioekonomi och brott är svagt.

ARTIKELN I KORTHET

Fredrik Kärrholm, polis, kriminolog och riksdagsledamot för Moderaterna kommer i dagarna ut med nya boken ”Lag & ordning”.

I boken gör han upp med socioekonomi som förklaring till brottslighet, i stället handlar det om val och värderingar, menar han.

Bland annat menar Kärrholm att barn och unga socialiseras in i kriminalitet och han vill se en nolltolerans mot kriminella värderingar som sprids genom mode och musik.

Fredrik Kärrholm, 39, är riksdagsledamot för Moderaterna, jobbade som polis i tio år och är utbildad kriminolog.

Det är inte sociala och ekonomiska uppväxtvillkor som styr om en person blir kriminell, dessa faktorer är snarare riskmarkörer för brottslighet, slår Kärrholm fast. Det handlar i stället om vilka val man gör och värderingar man fått med sig.

– Vänsterns förklaringar till brottslighetens orsaker har dominerat samhällsdebatten i decennier, och politiken har anpassats därefter. Det har lett till de katastrofala följder som vi alla kan se i dag, säger han.

Vill bort från ”Bamse-filosofi”

Fredrik Kärrholm påpekar att det nu pågår ett systemskifte i Sverige, men menar att det också behövs ”ett mentalitetsskifte” där fokus flyttas från att förstå brottslingen till upprättelse för offren genom bland annat hårdare straff.

– Vi behöver göra upp med den naiva Bamse-filosofin vi har haft. Det har varit lite, ”bara man är snäll mot vargen så kommer vargen bli snäll för vargen är god innerst inne”. Men det vi behöver göra är att låsa in vargen och sen lära våra barn vad som är rätt och fel.

”Vårt gemensamma mål måste vara att vi blir ett mer civiliserat samhälle som är präglat av en hög grad av trygghet och gemenskap och där vi möter och ser varandra i ögon med vänlighet”, säger Fredrik Kärrholm.

Enligt Kärrholm är det dags att prata mer om val och värderingar som förklaringar till kriminalitet.

– Oavsett om vi begår goda eller onda gärningar så är det ett val. Att begå brott är ett val. Men vi föds inte onda eller goda, utan vi formas under vår uppväxt. Av föräldrar, storasyskon, vänner, lärare, klasskamrater och träningsledare. Men också musikartister vi lyssnar på och vad vi får för budskap i sociala medier, säger han.

Vi borde inte tolerera att barn klär sig som de här grovt kriminella

Om färre unga ska dras in i brott måste samhället hjälpas åt, framhåller Kärrholm. Däribland genom att sätta stopp för den glorifiering av kriminellas livsstil som finns i sociala medier, genom en nolltolerans mot kriminella attribut.

– Precis som vi på 90-talet tog nynazismen på väldigt stort allvar borde vi för länge sedan ha reagerat mot gangsterkulturen.

Här menar Kärrholm att ansvaret bör ligga på föräldrar och skola.

– Vi borde inte tolerera att barn klär sig som grovt kriminella. Det är väldigt tydligt att när kriminella anammar en viss klädstil, en viss typ av jacka, ett visst märke, så är det väldigt många unga personer som börjar klä sig likadant. Det är någonting som vi måste förstå och se allvaret i.

Fredrik Kärrholm är ett rött skynke för många på vänsterkanten i politiken.

Gangsterrap

Men det är inte bara modet som Fredrik Kärrholm menar bidrar till att locka in unga i kriminalitet. Även musik, framför allt så kallad gangsterrap, kan påverka till kriminella värderingar.

– De här rapartisterna, det är inte fiktion de rappar om, utan många av de här rapartisterna är själva kriminella eller ingår i kriminella gäng. De sjunger om en verklighet som de glorifierar och som unga söker sig till, säger Kärrholm.

I nya boken argumenterar Fredrik Kärrholm för att tidigare förklaringar till kriminalitet inte har stöd i forskningen. ”Det som ytterst avgör är värderingar”, säger han.

”Gangsterkulturen utmärks av en bristande respekt för lagar och
regler, missaktning mot det offentliga, en osund materialism och
egoism, våldsförhärligande och förakt mot 'andra'; kvinnor, bögar, etniska svenskar, med flera. Kännetecknande är också lättkränkthet, konfliktsökande och hämndlystnad. Denna subkultur utgör raka motsatsen till majoritetssamhällets traditionella kultur, med värderingar som grundar sig i laglydnad, tolerans, samförstånd, rationalitet och vänlighet.”

Sociala mediers påverkan på unga:

”De flesta barn har i dag tillgång till sociala medier från tidig ålder – och de marineras i gangsterromantik. 70 procent av alla 15-åringar använder mobilen mer än tre timmar en vanlig dag. Det motsvarar en femtedel av deras vakna tid. Och en stor del av denna skärmtid ägnas åt att titta på filmklipp på appar som Instagram och Tiktok. Utredare inom polisen har beskrivit hur barn blir 'hjärntvättade' av den gangsterkultur de konsumerar. De barn som saknar en hem- och skolmiljö som förmedlar mer sunda värderingar som motvikt blir särskilt påverkbara.”

Föräldrakontroll:

”I stället för att matas med gangsterkultur behöver barn konsumera
vettigare kultur. I hemmet behöver de också få en motståndskraft till
gangsterkulturen, med starka värderingar om att göra rätt för sig, vara
hederlig och lösa konflikter på ett civiliserat sätt. Föräldrarna behöver 
både kontrollera vilka barnen umgås med, men även barnens användning av mobiltelefoner och därigenom vilka budskap de tillgodogör sig genom sociala medier och musik.”

Public Service

 

SVT och SR har problem med politiken
GästkolumnÖvertygelsen att public service-bolagen är så fulländade att även minsta reformförsök beskrivs som “hot mot demokratin” vittnar inte om journalistisk integritet utan om bunkermentalitet.

“There’s no business like show business” sjöng kompositören Irving Berlins flamboyanta musikal-ensemble 1946 i ett försök att framhäva sin egen föreställnings betydelse – och nog avviker underhållningsbranschen än idag från andra verksamheter.

Ett aktuellt exempel på detta är relationen mellan helgens spektakulärt politiserade Eurovision-tävling och den nya public-serviceutredning som släpptes i början av veckan.

Utredningens uttalade syfte har varit att finna en bred överenskommelse för ett starkt och moderniserat public service, men även de relativt modesta justeringar kommissionen föreslagit har av vänsterblocket beskrivits som en “slakt” – och enligt branschtidningen Journalisten lett till “enorm frustration” rörande frågor som beskrivs vara “avgörande för public service-bolagens framtid.”

De “avgörande frågor” som oppositionen motsätter sig är bland annat att public service-bolagen ska utsättas för extern granskning, och att de bör vara återhållsamma med att konkurrera med självfinansierade medier på till exempel YouTube och Spotify.

Att samtidigt beskriva höjningen av public service-bolagens skattefinansiering med nära 200 miljoner kronor årligen som “hårdbantning” uttrycker dessutom en osmickrande ekonomisk fartblindhet, där public services totala mediala dominans närmast uppfattas vara en naturlag.

Övertygelsen att public service-bolagen och deras nuvarande uppdrag är så fulländade att även minsta reformförsök beskrivs som “hot mot demokratin” vittnar inte om journalistisk integritet, utan om en tilltagande bunkermentalitet.

Detta speglar i sin tur public service-bolagens oförmåga att utföra sitt uppdrag som social lägereld och neutral informationskälla, för förtroendet för public service blir allt mer blockpolitiskt polariserat. Enligt medieakademins senaste förtroendebarometer uttrycker över 80 procent av vänsterpartiernas anhängare högt eller mycket högt förtroende för public service-bolagen, medan motsvarande siffra för M, KD och SD knappt når över 40 procents-strecket.

Ett aktuellt exempel på denna polarisering är kulturkrigets påtagliga närvaro i den politiskt känsliga Eurovision-omröstningen. SVT:s utnämnda proffsjury gav Israel 0 poäng jämfört med folkets 12 – och i efterhand visade sig flera av public services jurymedlemmar tidigare ha stöttat pro-palestinsk aktivism.

Oviljan att kännas vid denna återkommande ideologiska slagsida, och att samtidigt motsätta sig alla former av extern granskning, stärker bilden av public service-bolagen som ett vänsterprojekt syftande till att indoktrinera snarare än att informera.

På detta sätt sammanfattar diskrepansen mellan SVT:s professionella jury och folkets röst även public services allt mer ansträngda relation till sin publik, eftersom folkets åsikter i allt högre grad avviker från public services skildring av verkligheten.

Och måhända finns det ingen business som show business, men att kräva folkets pengar för att agera jury över deras eget omdöme är faktiskt nobody’s business at all.

Hijab – slöja

Artikelförfattarna är tydliga men onödigt försiktiga.

Slöjan/hijaben är ett sexuellt begränsningsattribut.

En prepubertal gosse är fri att beskåda obeslöjade kvinnor medan en könsmogen ung man är förbjuden enligt muslimska normer.

Den muslimska kvinnan är mannens ägodel att fritt förfoga över.

Den konverterade imamen Leif Karlsson aka Abd al Haqq Kielan
i Eskilstuna sade i sin aningslöshet i en intervju att kvinnors frihet ska

begränsas. Hans inställning till kvinnor präglar sannolikt alla imamer.

Hög tid att stoppa normaliseringen av hijab!

För ett par decennier sedan fanns nästan inte klädesplaggen hijab, niqab eller chador (slöja/huvudduk) i Sverige. Nu syns de överallt, även på flickor i förskoleåldern. Att denna utveckling fått fortgå utan att möta omfattande kritik är förvånande och oroande, skriver bland andra Josefin Utas.

Med hijaben och dess varianter kommer en hel uppsättning uråldriga traditioner och religiösa lagar, vilka är oförenliga med svensk lagstiftning och svenska värderingar. Klädesplaggen utgör verktyg i ett system där familjen, klanen och imamen har kontroll över flickors och kvinnors privatliv och intima kroppsdelar. Plaggen används för att göra skillnad på rena och orena flickor och kvinnor.

Hijaben signalerar att man, frivilligt eller ofrivilligt, lever ett liv där det inte existerar jämställdhet mellan könen, inga pojk- eller flickvänner, man väljer inte sin man eller fru, homosexualitet är förbjudet, gifta kvinnor får inte neka sin man sex och döttrar ärver hälften av vad söner ärver.

Döljer utsattheten

Med tanke på hijabens symbolik och användning är det således fel att se den endast ur ett individperspektiv. Att låtsas som att plagget skulle vara värderingsmässigt helt neutralt just i Sverige är att ge stöd till förespråkarna av den kultur och värderingar som den kommer ur. Att rättfärdiga dess användande med att det skulle vara frivilligt döljer också utsattheten för de kvinnor och flickor som tvingas att bära den.

Vi blir därför förfärade när kvinnor och barn i hijab framhävs i kommunikation från myndigheter och kommuner. Senast på internationella kvinnodagen var en nyhet från Jämställdhetsmyndighetens ackompanjerad av ett foto med en flicka i hijab, utan någon som helst problematisering av plagget. Det är att sprida ideal om kvinnors underordning.

Vi anser att offentlig sektor och myndigheter måste upphöra med att försöka ”rentvätta” hijaben. De som flytt undan islamism och våld, eller de som tvingas bära hijab, ska inte behöva se offentliga aktörer i Sverige marknadsföra den.

Alla flickor måste ha rätt till en fristad, där de slipper bära hijab och ges lika goda förutsättningar för en gynnsam skolgång som pojkar

Lagändringar behövs också. Det borde exempelvis vara självklart att förskola och grundskola ska vara hijab-fri. Alla flickor måste ha rätt till en fristad, där de slipper bära hijab och ges lika goda förutsättningar för en gynnsam skolgång som pojkar. Myndighetspersonal borde inte heller tillåtas bära hijab, utan ha neutral klädsel.

Under 1900-talet har företeelser i Sverige, som inneburit förtryck eller bristande rättigheter för kvinnor, bekämpats. Hade människor varit ”toleranta” då, genom att avstå från att kritisera normer och företeelser, hade vi kvinnor i Sverige aldrig fått den trygghet och individuella frihet som vi åtnjuter i dag. På samma sätt måste vi i vår tid försvara kvinnors rättigheter.

Att normalisera hijab skapar också ojämlikhet mellan kvinnor. Det är i förlängningen ett strukturellt hot mot alla kvinnor när vissa skyddas och vissa förtrycks. Om vi inte klarar av att se hijaben och liknande religiös/politisk klädsel i sitt sammanhang har vi att vänta oss ett mer utbrett förtryck och ett mer splittrat samhälle framöver.


Josefin Utas, forskarutbildad ingenjör
Caroline Thelning, marknadsföringskonsult
Helene Bergman, journalist och författare
Maj Martinsson Wiberg, lärare i svenska som andraspråk
Louise Molander, frilansjournalist

Sionismen

Varför vill de krossa just sionismen?

Det är ingen som demonstrerar mot indiers, pakistaniers, turkars, kurders, thailändares eller kinesers nationalism. Det handlar knappast om att dessa länders nationella rörelser varit, eller är, förskonade från våld och konflikter.

Adam Cwejman
2024-05-14

Människor har inte idéer, det är idéer som har människor. Det var den tyske psykologen och författaren Carl Gustav Jung som, inte ordagrant men nära nog, uttryckte något i den riktningen.

Vad Jung menade var detta: Ibland deltar vi i ritualer vars ursprung vi inte förstår men som ändå uppfyller oss med mening och någon sorts färdriktning i livet. Vi bär på världar inom oss, vi är ibland inte medvetna om dem men vi manifesterar dem ändå kollektivt.

Det är verkligen ett slag mot individualistens ego, som tänker sig att han eller hon är fullkomligt rationell, unik och uttrycker originella tankar. Men så är det sällan, och det är inget att skämmas för. Vi blir ofta redskap för olika idéer, kulturer och traditioner. Frågan som vi borde ställa och försöka besvara är förstås, vilka då och varför?

En sådan idé är motståndet och motviljan mot ”Sionism”. Man hör det ofta i demonstrationer. Sionism ska krossas, sionism är rasism, sionism är imperialism. Sionism låter helt enkelt inte som något positivt.

Men varför gastas det ständigt om sionism i olika demonstrationer – må det vara på Londons gator, på amerikanska elituniversitet eller utanför Eurovisionfinalen i Malmö. Och vad var det proffsaktivisten Greta Thunberg menade när hon skanderade ”krossa sionismen” förra hösten? Vet hon vad ordet sionism betyder?

Berättelsen om sionismen som idé, begrepp och ”ism” är ingen pulshöjare direkt. Man har hört den tidigare: Under 1800-talet när olika nationella rörelser var på modet i Europa skulle vart och vartannat folk ha sin nationella väckelse.

De europeiska imperierna var på fallrepet och inuti exempelvis den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin frodades alla möjliga nationalistiska rörelser. Däribland de polska, ungerska, tjeckiska, ukrainska, serbiska och judiska. Vad som förenade dessa nationer var att det var folk utan länder.

Nationellt självbestämmande – i bemärkelsen att en nation har en stat och ett territorium med tillhörande politiska institutioner - förenades med tankar om demokrati och folkligt inflytande.

Medan det i Göteborg under början av 1900-talet uppfördes byggnader av nationalromantisk karaktär, med blinkningar mot vikingaestetik, så återuppväckte judar hebreiskan som vardagsspråk som annars bara använts i religiösa sammanhang under tvåtusen år. Det skrevs nationalromantisk poesi på kontinenten, författare i Belgrad och Budapest talade sig varma för böndernas folkdräkter och seder.

I skarven mellan 1800- och 1900-talet händer mycket som rör nationellt självbestämmande, demokrati och folkvilja. Efter Första världskriget blev många av de nationella rörelserna dessutom jämte demokratin verklighet.

Vad har allt detta att göra med Greta Thunberg och ramsor på demonstrationer som handlar om sionism? Bra fråga! Det är nämligen inte helt lätt att förstå varför det bland förra seklets samtliga nationella rörelser bara är en vars namn fortfarande åkallas med hat i tonen på våra gator.

Det fanns inget med sionismen som skiljde ut sig från exempelvis den serbiska, kurdiska eller armeniska nationalismen. Och likt många av de tidiga nationella rörelserna så upphörde sionism, som samling idéer, att vara betydelsefull i samband med att landet Israel – den sionistiska rörelsens strävan – faktiskt uppstod 1948. Efter det utgör sionismen blott tanken att Israel ska fortsätta existera som judiskt land.

Men medan den indiska eller pakistanska nationalismen, som uppstod, levde och var relevant under ungefär samma tid som sionismen – det vill säga sent 1940-tal då dessa länder blev självständiga – så fick motviljan mot sionismen en andra andning.

Det är här vi får första ledtråden till det seglivade hatet mot just sionism och varför ordet ännu hörs på svenska gator idag. Kort efter krigsslutet 1945 drabbades Josef Stalin av svår judenoja. När det inte var judiska läkare som konspirerade mot hans hälsa och överlevnad så var det suspekta judiska poeter och författare som ville kullkasta revolutionen. Men för det upplysta, mest demokratiska, och antiimperialistiska Sovjetunionen gick det förstås inte att tala om judar hit eller dit. Det var ju det fascisterna ägnade sig åt!

För Stalin och partiet blev ordet sionism synonymt med den småborgerliga, förrädiska och imperialistiska nationalismen. Varför kunde inte judarna nöja sig med att verka inom den sovjetiska unionen undrade Stalin. De fick ju faktiskt, i likhet med många andra sovjetiska minoriteter, en bit sumpig mark på gränsen till Kina. Den kallades för det autonoma judiska länet Birobidzjan och ingen ville flytta dit.

Sionist blev det sovjetiska kodordet för jude. Och Sionism hamnade på samma hyllplan som fascist, reaktionär, kapitalist och högeravvikare. Ville man rensa ut partimedlemmar på grund av deras judiska härkomst – tala då bara om så kallade sionister. Brukandet av skällsordet "sionist" spred sig bortom Sovjetunionen, både till de kommunistiska satellitstaterna och till Västvärlden, via de kommunistiska partierna som oftast följde Moskva nära.

Det var därför ingen slump att kommunisterna i Göteborg på 1970-talet sjöng ”Leve Palestina, krossa sionismen”, en sång som nyligen fick ett internationellt uppsving med tanke på alla demonstrationer mot Israel. Man följde helt enkelt uppdelningen mellan god och ond nationalism som etablerats i Sovjetunionen.

För medan den arabiska nationalismen under 1950- och 1960-talet ständigt prisades av kommunistpartiet som fin och antikolonial, blev judarnas sionism synonym med imperialism, USA och högeravvikelser. Varje gång Israel hamnade i konflikt med araberna så beskrevs det som en konsekvens av ”sionistisk aggression” i hela Östblocket.

Den sovjetiska dubbelmoralen handlade om att alla nationella befrielserörelser var goda så länge de var allierade med kommunisterna. I det ögonblick som en nationell befrielse gick på tvärs med Moskvas intressen då blev det fascism. Och den här traditionen – eller snarare taktiken – används än i vår tid, även om Sovjet är dött och begravet.. Det finns god och ond nationalism, och så finns det sionism – i en kategori av ondska helt för sig.

Det är ingen som demonstrerar mot indiers, pakistaniers, turkars, kurders, thailändares eller kinesers nationalism. Det handlar knappast om att dessa länders nationella rörelser varit (eller är) förskonade från våld och konflikter. Ingen ropar sig hes på svenska gator med uppmaningar om att krossa den baskiska eller katalanska nationalismen.

Av någon anledning, och här kan man kanske tycka att de som är mest upptagna med sionism borde vara intresserade av att veta varför, är det just den judiska nationalismen från förra seklets början, som än idag, mer än hundra år senare, motiverar delar av den europeiska vänstern till demonstrationer, krav på förstörelse och ond bråd död?

Även om svaret inte nödvändigtvis behöver landa i att man omedvetet och aningslöst för vidare gammal bolsjevikisk antisemitism så kanske man får sig en tankeställare. Vad är det för idé jag har gjort mig själv ett redskap för, vilken idé är det som har mig? Varför, av alla jordens folk, har jag gjort det till ett överordnat mål att ”krossa” just den judiska nationella strävan?

Utredningen om public service

Public Service i

Sverige är en

kraftfull megafon

för MP, V och S.

Det måste upphöra!

Vidrigheter som Anders Holmberg och Camilla Kvartoft bör

omplaceras till platser där de inte kan få ut sina budskap.

Utredningen om public service i fem punkter

13 maj 2024 13:12

Oenighet fast bibehållen bredd. Men nedskärningar är att vänta – här är public service-utredningen i övergripande punktformat.

Sverige har en lång tradition av breda politiska överenskommelser kring förutsättningarna för och innehållet i public service (SVT, SR och UR). Dagens betänkande, på 613 sidor, gäller tillståndsperioden 2026–2033. Avvikande åsikter är vanliga i sammanhanget, men har eskalerat de senaste åren. Något förenklat har majoriteten av kritiken kommit från den politiska högersidan, som menar att public service är för "vänstervriden".

Att de traditionella vänster- och högerblocken tycker olika om public service är inget nytt. Men i det nu presenterade betänkandet reserverar sig S, V, MP och C mot flera förslag som majoriteten lägger fram. Bland annat gäller det pengar, där de som reserverar sig vill ge mer. De fyra som reserverar sig är även emot tanken på en sammanslagning av public service-bolagen, något som nu ska utredas. Samt hur bolagen får agera på andra plattformar än sina egna, majoriteten vill se återhållsamhet.

Utredningen är dock överens om att public service även i fortsättningen ska innehålla "både bredd och spets". Det poängteras även opartisk och saklig journalistik för hela landet och "svenska språket och en svensk kontext".

– Vi ser till att public service får förutsättningar över tid att kunna verka och utföra sitt viktiga uppdrag, säger kulturminister Parisa Liljestrand (M).

Public service ska finnas på olika plattformar, alltså vara "teknikneutrala". Men egna plattformar ska ha högre prioritet än tidigare. "Inga webbtidningar", var budskapet från public service-kommitténs ordförande Göran Hägglund vid pressträffen. Exakt hur det slår mot tittare och lyssnare är oklart, men många medieundersökningar pekar på att såväl tv som radio tappar mark rejält bland yngre målgrupper – till förmån för sociala medier.

Kritiker menar att public service nu kommer få mindre pengar. Hägglund menar att det inte rör sig om en "slakt" utan om lika mycket pengar som tidigare, bara ett annat sätt att räkna. Sveriges Radios vd Cilla Benkö är dock kritisk:

"Jag ser en betydande risk att Sveriges Radio tvingas till omfattande besparingar som kommer att innebära färre journalister och färre program i en tid när det säkerhetspolitiska läget är allvarligare än på decennier”, säger hon i ett pressmeddelande.a

SD Riks

 

Kalla faktas sensationella avslöjanden

Med stort buller och mycket bång har TV4:s Kalla fakta presenterat intetsägande nyheter om Sverigedemokraterna och nyhetskanalen Riks. De var så inkörda på vilken historia de skulle berätta att de själva missat vilka sensationella avslöjanden de faktiskt gör.

12 maj 2024
Dan Korn

När Kalla faktas reporter Daniel Andersson sökte jobb, först på mediekanalen Riks och senare på Sverigedemokraternas kommunikationsavdelning, var han helt inställd på att avslöja Sd:s ”trollfabrik” och andra smaskigheter. Det han lyckades hitta, som med stort buller presenterades i veckan, var inte mycket att komma med. Trots dramatiska effekter med suddiga filmbilder tagna genom kikarsikte på folk som knappast döljer sin medverkan, uppenbart spelade sekvenser där planerna dras upp, faller det hela platt. ”Trollfabriken” visade sig vara en medarbetare som har flera konton på Facebook och X. De glömde nämna att det knappast är en välbevarad hemlighet och att han haft dessa konton långt innan han började arbeta på SD.

Kanalen Riks, som är startad av SD, är numera fristående och en dörr som skiljer Riks lokaler från SD bör därför stå stängd, men Kalla fakta avslöjar att den ibland är öppen. Det sensationella avslöjandet, enligt Kalla fakta, är att det förekommer att människor passerar genom den dörren, att SD-folk kommer in på Riks och tvärt om. Inte att undra på, med tanke på att SD-folket måste gå igenom Riks lokaler för att komma till det gemensamma köket.

Ett annat ”avslöjande” är att när Riks beställer opinionsundersökningar diskuterar de först hur frågorna till svarspanelen ska vara utformade. Kalla fakta nämner att svarspanelen är ”självrekryterad”, men de ”glömmer” att nämna att det är opinionsinstitutet Sentios panel och inte Riks egen. Att de flesta opinionsundersökningar går till på just detta vis nämner de inget om. ”Som man ropar får man svar” säger Dick Erixon i programmet, vilket han har rätt i. Men det säger mer om opinionsundersökningars tillförlitlighet än om Riks.

Men det är Dick Erixon som står för det verkliga avslöjandet. Kalla fakta påstår att arbetsmiljön präglas av en främlingsfientlig atmosfär, men allt de kan presentera är att Dick Erixon apropå Magdalena Anderssons ord om att ”Jamal El-Hamas” mist så många släktingar i kriget i Gaza säger att i Gaza ”är de väl släkt allihop”.

Det är inte mycket att komma med.

Det vill säga, om man inte vänder på historien, vilket Kalla fakta mycket väl hade kunnat göra, om de inte vore så förblindade av den historia de ville berätta.

Det är ju inte direkt någon hemlighet att Sverigedemokraterna är ett parti som uppstått tack vare svenskars motvilja mot en allt för stor invandring. Nu kan man vara kritisk till invandringspolitiken utan att för den sakens skull vara kritisk till invandrare, men det är inte heller någon hemlighet att många inte klarar av att göra den balansgången. Genom åren har partiet drabbats av den ena skandalen efter den andra då partimedlemmar påkommits med att sprida rasism i sociala medier, eller egna uttalanden som exempelvis att sätta en kulspruta på Öresundsbron.

Hade det därför rått en främlingsfientlig atmosfär på partikansliet och på Riks hade det knappast varit märkligt om Kalla fakta kommit med ett sådant avslöjande. Men om motsatsen råder, är det faktiskt sensationellt. Det måste ju innebära att partiets flitiga uteslutande av rasistiska medlemmar gett resultat, att åtminstone Riks och partiets ledning förmår att skilja på rasism och kritik mot massinvandring, att de både kan se de massiva problem som följt i invandringens spår och att enskilda invandrare inte ska beskyllas för alla de problemen, att enskilda tvärt om kan ha gjort Sverige stora förtjänster, att världen inte är svart eller vit.

Men för Kalla fakta är världen svartvit. SD är de onda, mot de andra goda. När de menar att SD:s anställda för sociala medier är en ”trollfabrik” och bygger det på att man vilseleder allmänheten med lögner om Sverige, lyckas de inte hitta ett enda bra exempel på sådan falsk information. Uppenbar satir och åsikter är inte mycket att komma med.

Men det är allt de kan hitta. Med tanke på hur annan media i åratal systematiskt underlåtit att berätta om invandringens baksidor, alternativt ljugit om dess fördelar (”Sandvikenrapporten”) för att inte ”gynna SD” är det faktiskt inte mycket att hänga i granen. Än en gång: Om Kalla fakta inte haft den historia de ville berätta klar för sig i förväg, hade de kunnat berätta att ”trollfabriken” är den sortens påverkan på sociala medier som alla partier med självbevarelsedrift har numera.

2018 blev två medarbetare på Socialdemokraternas partikansli påkomna med att ha ett anonymt twitterkonto, där de spred politisk satir, som snabbt plockades upp av andra socialdemokratiska twittrare. Att tro att det var en engångsföreteelse är naivt. Så fungerar sociala medier och politisk påverkan idag. Möjligen är SD lite vassare och framför allt klarar de av att ta humorn till hjälp.

Om nu inte del två av Kalla fakta bjuder på sensationella avslöjanden som de sparat, är det lätt att konstatera att det hela blev en flopp.

En ännu större flopp hade det blivit om inte SD själva vore en smula klantiga. Det är ju så uppenbart att det inte finns vattentäta skott mellan SD och Riks, så varför bjuda kritiker på den lätt avslöjade lögnen att en sådan tydlig uppdelning finns? Eftersom man själva ironiskt ibland kallar sin avdelning för sociala medier för ”Trollfabriken”, varför inte agera mera öppet med att sådan verksamhet finns? Vad det handlar om är ju att förstå vad väljarna oroas av och vad de vill ha. Alla partier borde ha en sådan verksamhet, oavsett om det kallas trollfabrik eller något annat.

I programmet finns inledningsvis några högtidliga ord om vikten av demokrati, samtidigt som en gammal film, av allt att döma från sextiotalet, visar människor som går och röstar.

Det var på den tiden Sveriges största parti hade en egen underrättelseverksamhet.

Eurovision song contest

Greta bland hamasgoblins.

Greta och de andra vänsterskruvade blindbultarna satsade på att ge sitt stöd till hamaskramarna i samband med Eurovisionstävlingen i Malmö.

De ville hindra Israel från att delta i tävlingen utan framgång.

I stället fick Israels bidrag svenska folket stöd men den idékorrumperade juryn sänkte Israel.

Medvetandet

När jag blir nyfiken på hur min hjärna fungerar (vilket mina vänner ständigt också verkar fundera över), googlar jag och hittar miljoner bokstäver staplade till svårbegripliga meningar men när jag googlar på Medvetande – Consciousness, blir det spännande.

Hjärnans primära funktion är att koordinera olika nervsystem och till detta finns kommunikationssystem som en datorkonstruktör bara kan drömma om.

Medvetandet omsätts till tankar i hjärnan men hur får hjärnan denna information?

Kroppen med sina muskler, ben, blod och allt annat jox har med genetik att göra. Det är arvmassa som styr hur kroppen byggs upp men medvetandet har inga rötter i genetiken.

Medvetandet är vetenskapens olösbara mysterium!

Medvetandet ärvs inte; det bara är.

Scientific American försöker.

What Is Consciousness?
Scientists are beginning to unravel a mystery that has long vexed philosophers

By Christof Koch on June 1, 2018

Consciousness is everything you experience. It is the tune stuck in your head, the sweetness of chocolate mousse, the throbbing pain of a toothache, the fierce love for your child and the bitter knowledge that eventually all feelings will end.


The origin and nature of these experiences, sometimes referred to as qualia, have been a mystery from the earliest days of antiquity right up to the present. Many modern analytic philosophers of mind, most prominently perhaps Daniel Dennett of Tufts University, find the existence of consciousness such an intolerable affront to what they believe should be a meaningless universe of matter and the void that they declare it to be an illusion. That is, they either deny that qualia exist or argue that they can never be meaningfully studied by science.

If that assertion was true, this essay would be very short. All I would need to explain is why you, I and most everybody else is so convinced that we have feelings at all. If I have a tooth abscess, however, a sophisticated argument to persuade me that my pain is delusional will not lessen its torment one iota. As I have very little sympathy for this desperate solution to the mind-body problem, I shall move on.

The majority of scholars accept consciousness as a given and seek to understand its relationship to the objective world described by science. More than a quarter of a century ago Francis Crick and I decided to set aside philosophical discussions on consciousness (which have engaged scholars since at least the time of Aristotle) and instead search for its physical footprints. What is it about a highly excitable piece of brain matter that gives rise to consciousness? Once we can understand that, we hope to get closer to solving the more fundamental problem.

We seek, in particular, the neuronal correlates of consciousness (NCC), defined as the minimal neuronal mechanisms jointly sufficient for any specific conscious experience. What must happen in your brain for you to experience a toothache, for example? Must some nerve cells vibrate at some magical frequency? Do some special “consciousness neurons” have to be activated? In which brain regions would these cells be located?

When defining the NCC, the qualifier “minimal” is important. The brain as a whole can be considered an NCC, after all: it generates experience, day in and day out. But the seat of consciousness can be further ring-fenced. Take the spinal cord, a foot-and-a-half-long flexible tube of nervous tissue inside the backbone with about a billion nerve cells. If the spinal cord is completely severed by trauma to the neck region, victims are paralyzed in legs, arms and torso, unable to control their bowel and bladder, and without bodily sensations. Yet these tetraplegics continue to experience life in all its variety—they see, hear, smell, feel emotions and remember as much as before the incident that radically changed their life.

Or consider the cerebellum, the “little brain” underneath the back of the brain. One of the most ancient brain circuits in evolutionary terms, it is involved in motor control, posture and gait and in the fluid execution of complex sequences of motor movements. Playing the piano, typing, ice dancing or climbing a rock wall—all these activities involve the cerebellum. It has the brain's most glorious neurons, called Purkinje cells, which possess tendrils that spread like a sea fan coral and harbor complex electrical dynamics. It also has by far the most neurons, about 69 billion (most of which are the star-shaped cerebellar granule cells), four times more than in the rest of the brain combined.

What happens to consciousness if parts of the cerebellum are lost to a stroke or to the surgeon's knife? Very little! Cerebellar patients complain of several deficits, such as the loss of fluidity of piano playing or keyboard typing but never of losing any aspect of their consciousness. They hear, see and feel fine, retain a sense of self, recall past events and continue to project themselves into the future. Even being born without a cerebellum does not appreciably affect the conscious experience of the individual.

All of the vast cerebellar apparatus is irrelevant to subjective experience. Why? Important hints can be found within its circuitry, which is exceedingly uniform and parallel (just as batteries may be connected in parallel). The cerebellum is almost exclusively a feed-forward circuit: one set of neurons feeds the next, which in turn influences a third set. There are no complex feedback loops that reverberate with electrical activity passing back and forth. (Given the time needed for a conscious perception to develop, most theoreticians infer that it must involve feedback loops within the brain's cavernous circuitry.) Moreover, the cerebellum is functionally divided into hundreds or more independent computational modules. Each one operates in parallel, with distinct, nonoverlapping inputs and output, controlling movements of different motor or cognitive systems. They scarcely interact—another feature held indispensable for consciousness.

One important lesson from the spinal cord and the cerebellum is that the genie of consciousness does not just appear when any neural tissue is excited. More is needed. This additional factor is found in the gray matter making up the celebrated cerebral cortex, the outer surface of the brain. It is a laminated sheet of intricately interconnected nervous tissue, the size and width of a 14-inch pizza. Two of these sheets, highly folded, along with their hundreds of millions of wires—the white matter—are crammed into the skull. All available evidence implicates neocortical tissue in generating feelings.

We can narrow down the seat of consciousness even further. Take, for example, experiments in which different stimuli are presented to the right and the left eyes. Suppose a picture of Donald Trump is visible only to your left eye and one of Hillary Clinton only to your right eye. We might imagine that you would see some weird superposition of Trump and Clinton. In reality, you will see Trump for a few seconds, after which he will disappear and Clinton will appear, after which she will go away and Trump will reappear. The two images will alternate in a never-ending dance because of what neuroscientists call binocular rivalry. Because your brain is getting an ambiguous input, it cannot decide: Is it Trump, or is it Clinton?

If, at the same time, you are lying inside a magnetic scanner that registers brain activity, experimenters will find that a broad set of cortical regions, collectively known as the posterior hot zone, is active. These are the parietal, occipital and temporal regions in the posterior part of cortex [see graphic below] that play the most significant role in tracking what we see. Curiously, the primary visual cortex that receives and passes on the information streaming up from the eyes does not signal what the subject sees. A similar hierarchy of labor appears to be true of sound and touch: primary auditory and primary somatosensory cortices do not directly contribute to the content of auditory or somatosensory experience. Instead it is the next stages of processing—in the posterior hot zone—that give rise to conscious perception, including the image of Trump or Clinton.

More illuminating are two clinical sources of causal evidence: electrical stimulation of cortical tissue and the study of patients following the loss of specific regions caused by injury or disease. Before removing a brain tumor or the locus of a patient's epileptic seizures, for example, neurosurgeons map the functions of nearby cortical tissue by directly stimulating it with electrodes. Stimulating the posterior hot zone can trigger a diversity of distinct sensations and feelings. These could be flashes of light, geometric shapes, distortions of faces, auditory or visual hallucinations, a feeling of familiarity or unreality, the urge to move a specific limb, and so on. Stimulating the front of the cortex is a different matter: by and large, it elicits no direct experience.

A second source of insights are neurological patients from the first half of the 20th century. Surgeons sometimes had to excise a large belt of prefrontal cortex to remove tumors or to ameliorate epileptic seizures. What is remarkable is how unremarkable these patients appeared. The loss of a portion of the frontal lobe did have certain deleterious effects: the patients developed a lack of inhibition of inappropriate emotions or actions, motor deficits, or uncontrollable repetition of specific action or words. Following the operation, however, their personality and IQ improved, and they went on to live for many more years, with no evidence that the drastic removal of frontal tissue significantly affected their conscious experience. Conversely, removal of even small regions of the posterior cortex, where the hot zone resides, can lead to a loss of entire classes of conscious content: patients are unable to recognize faces or to see motion, color or space.

So it appears that the sights, sounds and other sensations of life as we experience it are generated by regions within the posterior cortex. As far as we can tell, almost all conscious experiences have their origin there. What is the crucial difference between these posterior regions and much of the prefrontal cortex, which does not directly contribute to subjective content? The truth is that we do not know. Even so—and excitingly—a recent finding indicates that neuroscientists may be getting closer.

THE CONSCIOUSNESS METER
An unmet clinical need exists for a device that reliably detects the presence or absence of consciousness in impaired or incapacitated individuals. During surgery, for example, patients are anesthetized to keep them immobile and their blood pressure stable and to eliminate pain and traumatic memories. Unfortunately, this goal is not always met: every year hundreds of patients have some awareness under anesthesia.

Another category of patients, who have severe brain injury because of accidents, infections or extreme intoxication, may live for years without being able to speak or respond to verbal requests. Establishing that they experience life is a grave challenge to the clinical arts. Think of an astronaut adrift in space, listening to mission control's attempts to contact him. His damaged radio does not relay his voice, and he appears lost to the world. This is the forlorn situation of patients whose damaged brain will not let them communicate to the world—an extreme form of solitary confinement.

Credit: Mesa Schumacher

In the early 2000s Giulio Tononi of the University of Wisconsin–Madison and Marcello Massimini, now at the University of Milan in Italy, pioneered a technique, called zap and zip, to probe whether someone is conscious or not. The scientists held a sheathed coil of wire against the scalp and “zapped” it—sent an intense pulse of magnetic energy into the skull—inducing a brief electric current in the neurons underneath. The perturbation, in turn, excited and inhibited the neurons' partner cells in connected regions, in a chain reverberating across the cortex, until the activity died out. A network of electroencephalogram (EEG) sensors, positioned outside the skull, recorded these electrical signals. As they unfolded over time, these traces, each corresponding to a specific location in the brain below the skull, yielded a movie.

These unfolding records neither sketched a stereotypical pattern, nor were they completely random. Remarkably, the more predictable these waxing and waning rhythms were, the more likely the brain was unconscious. The researchers quantified this intuition by compressing the data in the movie with an algorithm commonly used to “zip” computer files. The zipping yielded an estimate of the complexity of the brain's response. Volunteers who were awake turned out have a “perturbational complexity index” of between 0.31 and 0.70, dropping to below 0.31 when deeply asleep or anesthetized. Massimini and Tononi tested this zap-and-zip measure on 48 patients who were brain-injured but responsive and awake, finding that in every case, the method confirmed the behavioral evidence for consciousness.

The team then applied zap and zip to 81 patients who were minimally conscious or in a vegetative state. For the former group, which showed some signs of nonreflexive behavior, the method correctly found 36 out of 38 patients to be conscious. It misdiagnosed two patients as unconscious. Of the 43 vegetative-state patients in which all bedside attempts to establish communication failed, 34 were labeled as unconscious, but nine were not. Their brains responded similarly to those of conscious controls—implying that they were conscious yet unable to communicate with their loved ones.

Ongoing studies seek to standardize and improve zap and zip for neurological patients and to extend it to psychiatric and pediatric patients. Sooner or later scientists will discover the specific set of neural mechanisms that give rise to any one experience. Although these findings will have important clinical implications and may give succor to families and friends, they will not answer some fundamental questions: Why these neurons and not those? Why this particular frequency and not that? Indeed, the abiding mystery is how and why any highly organized piece of active matter gives rise to conscious sensation. After all, the brain is like any other organ, subject to the same physical laws as the heart or the liver. What makes it different? What is it about the biophysics of a chunk of highly excitable brain matter that turns gray goo into the glorious surround sound and Technicolor that is the fabric of everyday experience?

Ultimately what we need is a satisfying scientific theory of consciousness that predicts under which conditions any particular physical system—whether it is a complex circuit of neurons or silicon transistors—has experiences. Furthermore, why does the quality of these experiences differ? Why does a clear blue sky feel so different from the screech of a badly tuned violin? Do these differences in sensation have a function, and if so, what is it? Such a theory will allow us to infer which systems will experience anything. Absent a theory with testable predictions, any speculation about machine consciousness is based solely on our intuition, which the history of science has shown is not a reliable guide.

Fierce debates have arisen around the two most popular theories of consciousness. One is the global neuronal workspace (GNW) by psychologist Bernard J. Baars and neuroscientists Stanislas Dehaene and Jean-Pierre Changeux. The theory begins with the observation that when you are conscious of something, many different parts of your brain have access to that information. If, on the other hand, you act unconsciously, that information is localized to the specific sensory motor system involved. For example, when you type fast, you do so automatically. Asked how you do it, you would not know: you have little conscious access to that information, which also happens to be localized to the brain circuits linking your eyes to rapid finger movements.

TOWARD A FUNDAMENTAL THEORY
GNW argues that consciousness arises from a particular type of information processing—familiar from the early days of artificial intelligence, when specialized programs would access a small, shared repository of information. Whatever data were written onto this “blackboard” became available to a host of subsidiary processes: working memory, language, the planning module, and so on. According to GNW, consciousness emerges when incoming sensory information, inscribed onto such a blackboard, is broadcast globally to multiple cognitive systems—which process these data to speak, store or call up a memory or execute an action.

Because the blackboard has limited space, we can only be aware of a little information at any given instant. The network of neurons that broadcast these messages is hypothesized to be located in the frontal and parietal lobes. Once these sparse data are broadcast on this network and are globally available, the information becomes conscious. That is, the subject becomes aware of it. Whereas current machines do not yet rise to this level of cognitive sophistication, this is only a question of time. GNW posits that computers of the future will be conscious.

Integrated information theory (IIT), developed by Tononi and his collaborators, including me, has a very different starting point: experience itself. Each experience has certain essential properties. It is intrinsic, existing only for the subject as its “owner”; it is structured (a yellow cab braking while a brown dog crosses the street); and it is specific—distinct from any other conscious experience, such as a particular frame in a movie. Furthermore, it is unified and definite. When you sit on a park bench on a warm, sunny day, watching children play, the different parts of the experience—the breeze playing in your hair or the joy of hearing your toddler laugh—cannot be separated into parts without the experience ceasing to be what it is.

Tononi postulates that any complex and interconnected mechanism whose structure encodes a set of cause-and-effect relationships will have these properties—and so will have some level of consciousness. It will feel like something from the inside. But if, like the cerebellum, the mechanism lacks integration and complexity, it will not be aware of anything. As IIT states it, consciousness is intrinsic causal power associated with complex mechanisms such as the human brain.

IIT theory also derives, from the complexity of the underlying interconnected structure, a single nonnegative number Φ (pronounced “fy”) that quantifies this consciousness. If Φ is zero, the system does not feel like anything to be itself. Conversely, the bigger this number, the more intrinsic causal power the system possesses and the more conscious it is. The brain, which has enormous and highly specific connectivity, possesses very high Φ, which implies a high level of consciousness. IIT explains a number of observations, such as why the cerebellum does not contribute to consciousness and why the zap-and-zip meter works. (The quantity the meter measures is a very crude approximation of Φ.)

IIT also predicts that a sophisticated simulation of a human brain running on a digital computer cannot be conscious—even if it can speak in a manner indistinguishable from a human being. Just as simulating the massive gravitational attraction of a black hole does not actually deform spacetime around the computer implementing the astrophysical code, programming for consciousness will never create a conscious computer. Consciousness cannot be computed: it must be built into the structure of the system.

Two challenges lie ahead. One is to use the increasingly refined tools at our disposal to observe and probe the vast coalitions of highly heterogeneous neurons making up the brain to further delineate the neuronal footprints of consciousness. This effort will take decades, given the byzantine complexity of the central nervous system. The other is to verify or falsify the two, currently dominant, theories. Or, perhaps, to construct a better theory out of fragments of these two that will satisfactorily explain the central puzzle of our existence: how a three-pound organ with the consistency of tofu exudes the feeling of life.

This article is part of a special report, “The Biggest Questions in Science,” sponsored by The Kavli Prize. It was produced independently by Scientific American and Nature editors, who have sole responsibility for all the editorial content.

På varje arbetsplats borde det finnas tre akuthjälpskåp.

Ett med en hjärtstartare, ett med det vanliga med gasbindor, sårrengöring och plåster och ett med en tvåkilos slägga i.

Miljöpartiet vs Israel

 Ny taltratt – samma stolligheter!

Wikipedia:

"Hamas attack mot Israel i oktober 2023

Hamas attack mot Israel 7 oktober 2023, av Hamas benämnd som Operation Al-Aqsa-flodvågen (arabiska: عملية طوفان الاقصى), var en terrorattack utförd av Hamas och flera andra palestinska militanta grupper mot Israel. Tidigt på morgonen initierade Hamas ett raketangrepp mot israeliska städer, samtidigt som cirka 3 000 terrorister invaderade israeliska byar nära gränsen till Gazaremsan, där de begick omfattande massakrer på civilbefolkningen. Utöver urskillningslöst mördande förekom det under attacken flera fall av tortyr, kidnappningar, likskändningar och våldtäkter.

Hamas tog cirka 250 personer som gisslan och förde dem till Gazaremsan.

Dagen kom att kallas för den blodigaste i Israels historia, och den dödligaste för judar sedan förintelsen.

Angreppet inledde kriget mellan Hamas och Israel 2023.

Lördagen den 7 oktober 2023, klockan 06: 30 (UTC +3), på den judiska sabbaten och under högtiden Simchat Torah, samt dagen efter femtioårsdagen för Jom Kippurkriget, inledde Hamas attacken. Enligt Hamas avfyrades över 5 000 raketer mot israeliska städer, som å sin sida rapporterade att 3 000 projektiler avfyrats från Gazaremsan. Fem personer dödades och ett hundratal skadades av raketbeskjutningen. Den i sammanhanget låga dödssiffran tillskrevs luftvärnssystemet Iron dome, samt att många israeler hann ta sig till ett skyddsrum. Under de första raketangreppen träffades bland annat Barzilai-sjukhuset i Ashkelon, förorter till Jerusalem, samt bostadshus i Tel Aviv.

Invasionen

Hamasattackens maximala territoriella utbredning.

Raketangreppet var dock främst en avledningsmanöver, cirka 3 000 terrorister bröts sig igenom gränsen till Gazaremsan med hjälp av bland annat bulldozrar, bilar, motorcyklar, båtar och motordrivet skärmflyg, beväpnade med automatkarbiner. Med hjälp av drönare slog man ut israelisk övervaknings- och kommunikationsutrustning vilket dels skapade stora blinda fläckar för den israeliska försvarsmakten, men också gjorde det svårare att tillkalla förstärkning. New York Times rapporterade att israeliska underrättelser uppskattade att Hamas penetrerat barriären mellan Gazaremsan och Israel på över 30 platser.

Armén var inte alls redo för anfallet och hälften av de 1 500 soldater som skulle ha varit stationerade längs med gränsen uppges ha varit på permission till följd av högtiden och sabbaten. Ett inledande drag var anfallet på gränskontrollen och militärbasen Erez i norra Gaza, som snabbt överrumplades. Enligt general Avi Rosenfeld så tvingades divisionen till att begära ett flyganfall på den egna militärbasen. Hamas tog dessutom kontrollen över militärbasen i Re'im där Gazadivisionen finns, vilket kraftigt försvagade Israels militära närvaro i området. Dessa faktorer anses ha bidragit till att israels militära respons fördröjdes med flera timmar. Utöver detta har soldater i efterhand uppgett att det helt och hållet saknades en plan för att hantera en Hamas-invasion från Gaza, och att de istället uppmanades att "ta ett vapen" och "rädda människor".

Inte långt efter infiltrationen började bilder cirkulera på sociala medier som visade hur Hamasmän åkte runt i Israel och sköt ihjäl människor på gatan. Hamas riktade särskilt in sig mot civila, och på kropparna av dödade Hamas-krigare hittades dokument som innehöll bland annat kartor och instruktioner för hur man hittar till skolor och ungdomscenter, där man uppmanades att "döda så många som möjligt" och "ta gisslan". Flera av angriparna bar i propagandasyfte kroppskameror och dokumenterade på så vis sina egna övergrepp. Enligt rapporter var flera ur Hamas påverkade av narkotikapreparatet Captagon.

Miljöpartiets taltrattar har från Fridolin&Romsons dagar ylat mer

om hur mångkulturen gynnar svensk utveckling än de har talat

om hur den biotekniska miljön ska justeras hållbart men

hållbarhet är MP-Mupparnas svagaste sida!

Gängvåldets regissörer

 Videopresentation

Carl-Oscar Bohlin och Henrik Jönsson är de enda två som i Sverige vågar tala om hur verkligheten ser ut när det gäller gängslöddret och vilka faktorer/personer, som genom sin desinformation, startade kaoset!

Greta Thunberg akt 666D

 The puppet master and the puppet.

Om Luisa

Har Svante & Malena skitit i det blå skåpet nu?

Kompetensregnet

 

Högerklicka och välj ny flik så blir det läsbart.

Samtal med Gud

En dröm för minst 20 år sedan tumlade runt i medvetandet när jag hade vaknat så jag skrev ned den så gott jag kunde:

Hej människa, det är Gud som talar.

Det är på tiden att du får veta några viktiga detaljer om mig.

För det första får du göra precis vad du vill av ditt liv. Jag kommer inte att straffa dig, men jag hoppas att dina medmänniskor isolerar dig om du skadar dem.

För det andra, är du inte min avbild. Du påminner inte ens om mig. Jag har ingen form, jag bara är.

För det tredje, har jag inga krav på dig. Om du vill be till mig, är det upp till dig om du mår bra av det.

Det finns inga böcker som återger mina ord och min vilja. Allt sådant är människors påhitt efter tankar om mig!

Det finns många böcker som har skrivits efter inspiration av tankar om mig, men ingen av dem är trovärdig och två av dem, Bibeln och Koranen har orsakat enorma mänskliga lidanden, bara för att enfaldiga människor har tolkat texterna som uppmaningar till våld och förtryck.

Jag vet att en del av er tror att jag bara lyssnar på arabiska böner. Andra tror att man måste be på latin. En del människor tror att jag kräver en massa löjliga bugningar och gester i samband med bönen samt att denna ska föregås av ett krångligt och bisarrt tvättningsschema. Många av de människorna är jag lite sur på. De använder mitt namn i onda syften. Det känns inte bra ska du veta.

Jag bryr mig inte om hur du ber. Visst är det trevligt att vara tillbedd, men dina böner ger dig inga förmåner. Det kan också vara bra att veta.

Vill du veta vad jag gör?

Jag administrerar livet. Allt liv!

Allt liv har samma värde för mig. Det kan vara bra att känna till. Du är inte mera värd för mig än en fästing eller en människoätande haj. Du är inte mera värd för mig än en grankotte. En av dina bakterier har samma värde för mig som hela du har.

Tänk på det människa!

Ni har så många och onödiga namn på era religiösa samfund. Det systemet borde ni skrota. Det skapar bara konflikter.

Kristna sekter som den i Knutby, amerikanska tokkristna och muslimer, är bara några av alla exempel på slöseri med tankekraft.

Jesus Josefsson från Nasaret var inte mitt enfödda barn. Han var ett av alla mina barn och dit räknas alla organiska enheter. Jag talade inte mera genom honom än genom någon annan. Han blev dock en god symbol för goda krafter och det räcker långt.

Beduinen Muhammed hade inget uppdrag från mig att föra min talan bland er. Han hade enbart maktsyften med sina utspel och det gäller de flesta religiösa ledare. De bryr sig inte om mig, men det värsta är att de bryr sig inte om dig heller.

De vill bara ha makt.

Det har funnits många bland er som har kommit ganska nära när ni har tänkt på mig men få har kunnat beskriva tankarna i tryckta ord och det är väl inte så konstigt. Jag finns ju inte, sett ur ett mänskligt perspektiv. Alltså finns det inte ord som kan beskriva mig.

Jag bara är.

För nästan fyrahundra år sedan enligt din tideräkning (för mig finns inte tiden), levde en klok holländare som hette Baruch Spinoza. Liksom du, tänkte han ofta på mig och han skrev en del bra saker om sina tankar och kallade sin gudsupplevelse för panteism. Det tycker jag om. Tänk på det du!

Visstja - Djävulen hälsar att han inte heller finns!

♥♣♦♠

Reflektion

Teofys telogisk fysik

En molekyl består av en hyfsat stabil ordning med atomer.

En atom består av neutroner och protoner med cirkulerande elektroner.

Mellan molekylens atomer finns det som inget vetenskapsgeni kan förklara.

Mellan elektronerna, protonerna och neutronerna finns samma odefinierade jox.

Cirka 5% av allt på Jorden och i Cosmos kan verifieras.

Resten är joxet som vetenskapskreatörerna kallar mörk materia och mörk energi för att lura av politikerna mera bidrag.

Jordskorpan är mellan 3 och 7 mil tjock.

Jordens diameter är cirka 1280 mil. Det djupaste borrhålet är 1,2 mil och borrades på Kolahalvön.

Det som finns drygt en mil under våra fötter är ren spekulation!

Vi kan observera ganska mycket i vårt soslsystem med teleskop men det som finns utanför solsystemet kan vi bara spekulera om eftersom det vi försöker analysera är så avlägset så att det tar ljuset minst 4 år att nå hit.

Från Vintergatans utkant tar det ljuset 50 tusen år att nå Jorden!

Det som astronomerna analyserar nu kan vara helt inaktuellt eftersom mycket hinner hända på 50 tusen år.

Vi kan lika gärna kalla de 95 okända procenten för Gud!

Animism

Animism är ett begrepp inom teologin som betecknar en religiös uppfattning enligt vilken naturen är besjälad. Man tror exempelvis att det finns en ande i varje träd eller vattendrag. Totem-begreppet hos vissa nordamerikanska folk handlar om animism, och både shintoismen och samisk religion har inslag av animism. Ett relaterat fenomen är shamanism.

Begreppet kommer från grekiska ἄνεμος "vind, andedräkt", och det latinska animus.


Panteism

Panteism (från grekiskans παν "allt" och θεος "[är] Gud") är en gudsuppfattning där hela naturen, världen eller universum är besjälat av ett transcendent andligt väsen, i vilket allting är ett.

Panteism är en åskådning som hävdar att Gud och universum är ett.

Enligt en skola är detta väsen opersonligt och inget personligt väsen existerar utanför denna andliga verklighet. Filosofen Baruch Spinozas synpunkt representerar denna skola, att universum är det samma som naturen och därmed också Gud. Spinoza är känd för sina filosofiska arbeten, som utmynnar i en panteistisk gudsuppfattning. Spinoza påverkade i sin tur filosofer som Friedrich Hegel. Vetenskapsmannen Albert Einstein skrev att han inte trodde på en personlig gud, utan på Spinozas gud.

En annan skola uppfattar detta "All-väsen" som en personlig Gud, som i sig själv inbegriper alltet som en "Guds kropp", "Den, i vilket allt lever och är till". Denna sistnämnda riktning förekommer inte minst inom vissa grenar av nyandlighet, esoterik och teosofi, medan andra riktningar snarare talar om en mer opersonlig "all-kraft" eller "energikälla" till allt.