Karolinska i fritt fall

 

Karolinska agerar mot att anställda demonstrerat med arbetskläder på

Publicerad: 3 juli 2026

Karolinska universitetssjukhuset kommer att ha enskilda samtal med vårdanställda om det framkommer att de deltagit i en manifestation utanför sjukhusets entré den 1 juli iförda arbetskläder. Det skriver sjukhuset i ett klargörande.

I veckan, den 1 juli, hölls en manifestation till stöd för Palestina utanför entrén till Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Ett hundratal personer hade anslutit, och manifestationen hade fått tillstånd från polisen.

I ett klargörande på Karolinskas hemsida skriver sjukhuset att flera deltagare bar sjukvårdskläder. Det är enligt sjukhuset fortfarande oklart om de arbetar på Karolinska, eller hos annan vårdgivare i området.

Karolinska skriver vidare att det står anställda fritt att delta i manifestationer på sin fritid. Och att sjukhusets regler för arbetskläder är tydliga: ”de får endast användas på arbetsplatsen och inom sjukhusområdet, bland annat vid patienttransporter och förflyttning mellan byggnader.”, skriver sjukhuset på sin hemsida.

Eftersom reglerna, enligt sjukhuset är tydliga, skriver de i sitt förtydligande att om det kommer till sjukhusets kännedom att anställda deltagit i manifestationen iklädda arbetskläder, kommer det att kallas till enskilda samtal.

Men om en anställd har rast, eller precis har klivit av sitt pass – men ännu inte hunnit byta om, och deltar i manifestationen som var utanför entrén och därmed kan räknas till sjukhusområdet – vad gäller då?

”Man får inte bära arbetskläder i manifestationer eftersom dessa sker på fritiden, skriver Karolinskas presstjänst i ett mejlsvar.

Måste man ta av sig arbetskläderna om man ska delta i en manifestation som är på sjukhusområdet när man har rast?

”Ja”, svarar Karolinskas presstjänst i ett mejlsvar.


Vilken härdsmälta, Karolinska!

Karolinska uttalar sig om vårdkläder och hävdar yttrandefrihet. Så sanktionerar de att arbetskläder nyttjas vid politiska manifestationer.

Publicerad 2026-07-05

Den 1 juli hölls en hätsk antiisraelisk och antisemitisk manifestation utanför Karolinska Universitetssjukhuset i Solna. Vissa deltagare var medarbetare på sjukhuset och klädda i Region Stockholms egna arbetskläder.

För alla normala människor är detta något oerhört allvarligt. Det här är en plats där svårt sjuka människor passerar på väg för att få vård och hjälp. Detta är dessutom något som medborgarna i Stockholm har betalat för. Verksamheten och platsen ska vara opolitisk och en plats för alla. Detta är inte en plats för politiska demonstrationer, splittring eller hätska utfall mot olika grupper i samhället.

Det förstår alla. Utom tydligen Karolinska Universitetssjukhusets ledning och kommunikatörer. Deras uttalande kring händelsen är totalt huvudlös. Så här skriver sjukhuset: ”Manifestationen hade inget med Karolinska Universitetssjukhusets verksamhet att göra”.

Eh, va?

Det har absolut med er att göra! Era patienter passerar denna plats. Patienter som har rätt att kunna passera platsen på väg till vård under trygga och säkra former. Självklart är det väl ingen som trott att det är sjukhuset själva som arrangerat manifestationen, men den har i allra högsta grad med er att göra! Om den inte har något med er att göra, varför skriver ni i så fall ett långt uttalande om denna händelse? Om den inte hade med er att göra, varför var ni på plats före, under och efter händelsen, som ni erkänner att ni var? Det faller på sin egen orimlighet.

Många frågor väcks av sjukhusets märkliga uttalande.

Varför underlättade ni exempelvis för denna hätska manifestation genom att lotsa patienter att komma in i sjukhuset på andra vägar? Om ni nu var på plats som ni skriver, varför tillät ni att deltagarna använde sjukvårdsarbetskläder?

Och när ni ska uttala er om klädanvändningen så skriver ni i nästa mening att det råder yttrandefrihet i Sverige. Förstår ni inte att dessa ord sanktionerar att arbetskläder nyttjas vid politiska manifestationer?

Varför har vårdpersonal arbetskläder? Jo, för att signalera professionalism, objektivitet och likabehandling.

Hur tror ni det känns för en judisk patient att behöva passera dessa antisemitiska medarbetare som står och skriker i megafoner utanför ert sjukhus? Vill patienterna ens ha vård av personer som stunden innan skrikit ut hat?

Ta nu och gör tankeexperimentet att detta var Nordiska motståndsrörelsen som demonstrerade. Hade ni skrivit att ”våra medarbetare får vara nazister på fritiden om de vill”, ”vi har ingenting med nazismen att göra men vi hjälpte nazisterna att demonstrera genom att lotsa patienter till andra ingångar”, ”visst hade nazisterna våra sjukhuskläder på sig men de har ju yttrandefrihet precis som alla andra”.

Knappast troligt, va?

Det här var en riktig härdsmälta, Karolinska Universitetssjukhuset.

De demonstrerar makt, inte åsikter

Förtroende är fundamentet för sjukvårdens verksamhet. Varje människa som söker medicinsk hjälp måste känna så stark tillit till vårdpersonalens professionalitet att de bokstavligen är beredda att berätta sina mest intima hemligheter och lägga sitt liv i deras händer. Relationen mellan patient och behandlande läkare är på samma gång urstark och papperstunt ömtålig.

Detta vet såklart den handfull vårdanställda Palestinaaktivister som häromdagen, med sina yrkestitlar som ursäkt och till synes iförda sina arbetskläder, höll en uppmärksammad anti-israelisk manifestation utanför Karolinska sjukhusets entré. Allt nödtorftigt maskerat som en protest mot att en palestinsk barnläkare från Gaza – med väl belagda kopplingar till Hamas – sitter i israeliskt förvar sedan slutet av 2024.

Relationen mellan patient och behandlande läkare är på samma gång urstark och papperstunt ömtålig.

Men slagorden utanför sjukhusentrén var ungefär desamma som på andra Palestinaaktioner. Så också arrangörerna. Bland dem fanns till exempel den ur Vänsterpartiet uteslutna riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas, och proffsaktivisten Sami Suliman.

Den sistnämnda har bland annat gjort sig känd för att sprida öppet judehat och konspirationsteorier i sociala medier, och står åtalad för hets mot folkgrupp efter ett tal på en demonstration i Stockholm 2025. Till och med den antirasistiska stiftelsen Expo, som annars ofta har förunderligt svårt att känna igen rasism med rötterna i Mellanöstern, har i en granskning pekat ut Suliman som uppenbar antisemit.

Vem som helst som genomgått en vårdutbildning, eller har den minsta förståelse för patienters perspektiv, förstår att det är djupt olämpligt att förlägga en politisk manifestation utanför en sjukhusentré. Men för de mest radikala delarna av Palestinarörelsen är allt annat underordnat Den Stora Saken, inklusive vårdetiken och eventuella konsekvenser för kollegor och vårdens förtroende i stort.

Aktionens primära syfte var knappast heller att manifestera åsikter, utan att manifestera makt.

Att, som SvD-kolumnisten och Mellanösternkännaren Christer Sfeir skarpsynt beskrev det på plattformen X, ”lägga beslag på vårdens moraliska auktoritet”. Liksom att sända det underförstådda budskapet till omgivningen att Israels fiender kan finnas överallt. Till exempel under den vita rocken på narkosläkaren som söver ner dig inför en livsavgörande operation.

Tillvägagångssättet är del i ett internationellt mönster. Det löst sammansatta aktivistnätverket ”Healthworkers 4 Palestine” manifesterar återkommande runt om i Europa, liksom i den digitala geografin. Ofta bär företrädarna verkliga vårduniformer, eller egentillverkade med organisationens logotyp tryckt på bröstfickan. Och gärna med ett stetoskop runt nacken, för att ytterligare parasitera på professionens trovärdighet och moraliska legitimitet.

Gärna med ett stetoskop runt nacken, för att ytterligare parasitera på professionens trovärdighet och moraliska legitimitet.

I Storbritannien har det gått så långt att regeringens särskilde rådgivare om antisemitism har föreslagit ny lagstiftning, som bland annat förbjuder vårdanställda från att bära politiska symboler på sina arbetskläder. Ett förslag som naturligtvis inte är föranlett av att läkare burit Labour-knappar eller att brexit-kritiska sjuksköterskor smyckat sig med EU-flaggan, utan av att allt fler anställda bär Palestina-pins på sina bussaronger. Vilket både lett till konflikter med andra anställda, och att ett växande antal brittiska judar känner rädsla och obehag inför att söka vård. Eller, till exempel, inför att som inlagd patient be om mat som är kosher.

”Vården är inte platsen dit man tar med sig sina egna åsikter. Och ju starkare åsikterna är, desto större blir problemet”, sade rådgivaren Lord Mann till BBC när han överlämnade sin rapport till den brittiska regeringen.

Den hållningen ska också gälla i Sverige. Vården måste skyddas från aktivistiska maktdemonstrationer, oavsett vilka de är.

Antisemitism och medierna

När svenska nyhetsjournalister konfronteras med antisemitismen hos V, Mp och S, omfokuserar de omedelbart på Sd för att komma undan verkligheten.

Video

Anti(S)emitismen

 

Socialdemokraterna närmar sig antisemitisk rörelse
Tisdag 5 aug 2025E

I Tyskland anses allt samröre med BDS-rörelsen och Kairos Palestine samt även legitimering med associerade organisationer med deltagande i möten lika allvarligt som ett öppet ställningstagande för en pånyttfödd nazism. Sedan hösten 2023 har Socialdemokraternas kandidat till utrikesministerposten inlett en fördjupad dialog under vänskapliga former med denna rörelse.

Kairos Palestine, är ursprungligen ett dokument och en rörelse initierad av palestinska kristna ledare 2009. Kairos Palestine har en direkt och stark koppling till BDS-rörelsen (Boycott, Divestment and Sanctions) mot Israel. Dokumentet uppmanar explicit till bojkott, divestment och sanktioner som en form av icke-våldsmotstånd mot den israeliska ockupationen.

Såväl Svenska kyrkan som Socialdemokraterna är numera att betrakta som sympatisörer till Kairos Palestine och BDS-rörelsen. En rörelse som har stöd av svenska socialdemokrater men inte av t.ex det tyska socialdemokratiska partiet.

Så sent som 2023 gav Morgan Johansson, Socialdemokraternas kandidat till utrikesministerposten efter valet 2026, legitimitet till den rörelse som balanserat på gränsen till att förbjudas i Tyskland.

År 2019 röstade det tyska parlamentet (Bundestag), med stöd från Angela Merkels koalitionsregering (inklusive CDU och Socialdemokraterna), igenom en icke-bindande resolution som officiellt betecknade BDS-rörelsen som antisemitisk, med hänvisning till att dess argument och metoder påminner om antisemitiska kampanjer samt skapar oro i den judiska gemenskapen i Tyskland.

Johansson anpassar sanningen till mottagaren

Morgan Johansson fick en fråga vid mötet med Kairos Palestine om socialdemokraternas stöd till den palestinska myndigheten, trots att det är väl känt att president Abbas och ledningen gör sig skyldig till korruption och att det inte har genomförts val på 17 år.

Johansson svarade att det finns medvetenhet om bristerna hos Fatah och den palestinska myndigheten, men att allt egentligen är staten Israels fel och ansvar. Johansson menade att det är Israel som inte har tillåtit att invånarna i Östra Jerusalem har fått rösta och därmed har det varit omöjligt att genomföra val. Han betonade också att korruption som man får kännedom om tas upp med Palestinska myndigheten.

Johansson svar till Kairos Palestine är inte en korrekt beskrivning av verkligheten utan bör anses ha syftat till att stigmatisera staten Israel ytterligare och med en tillrättalagd sanning skapa en god relation med en i grunden antisemitisk organisation.

Det är inte korrekt att som Johansson säga att Israel har ett explicit förbud mot att palestinier i Östra Jerusalem röstar i palestinska val, men praktiska och politiska hinder – såsom begränsad tillgång till vallokaler, rädsla för repressalier och Israels ovilja att underlätta valprocessen – har ofta gjort det mycket svårt eller omöjligt för dem att delta.

Dessa restriktioner har med viss rätt och befogat kritiserats internationellt och ses av många som ett sätt att begränsa palestinskt självbestämmande i Östra Jerusalem. Därför kan påståendet tolkas som delvis sant i praktiken, även om det inte finns en formell lag som uttryckligen förbjuder röstning vilket Johansson gjort gällande.

Starkt stöd för BDS i Svenska kyrkan

Kairos Palestine samt BDS-rörelsen har även ett starkt stöd i Svenska kyrkan. Bland andra finns kyrkoherden i Malmö Storpastorat, Gunilla Hallonsten samt prästen Anna-Karin Hammar som dess främsta förespråkare med återkommande krav på omfattande bojkotter av staten Israel.

Hammar, syster till den tidigare ärkebiskopen K-G Hammar, har tidigare agerat för att byta ut högtidlighållandet av Kristallnattens offer mot dess palestinska motsvarighet Naqba. Fram till och med förra Kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ, representerade Anna-Karin Hammar Socialdemokraterna.

Men vare sig Johanssons, Hallonstens eller Hammars agerande eller uttalande skulle tolereras av den tyska förbundsdagen i allmänhet eller de tyska socialdemokraterna i synnerhet.

I Tyskland anses allt samröre med BDS-rörelsen och Kairos Palestine, och legitimering som deltagande i möten lika allvarligt som ett öppet ställningstagande för en pånyttfödd nazism.

Kairos Palestine har inte offentligt kritiserat Hamas i något känt sammanhang, vilket har lett till spekulationer om deras hållning och relationer. Att organisationen inte är kritiska till Hamas passar både Morgan Johansson och Svenska kyrkan väl.

Morgan Johanssons relation till Kairos Palestine och BDS-rörelsen är vitsordat och dokumenterat goda. Relationer han tar med sig in i kretsen av europeiska utrikesministrar, oavsett vad de tyska socialdemokraterna har att framföra.

Förintelsen

 

Förintelsen

Förintelsens minnesdag

Den 27 januari 1945 befriades förintelselägret Auschwitz, och de olika underläger som ingick i lägerkomplexet, av den sovjetiska armén. Förintelsens minnesdag hedrar minnet av alla de som mördades.

Nu tillåts hamaskramarna härja på gator och
torg ylande allahuakbar – utplåna israel!

Förintelsen är inte en avslutad historisk händelse – det är en alltjämt livsfarlig erfarenhet

Publicerad 2025-01-27

Det har gått 80 år sedan befrielsen av Auschwitz. Men Förintelsens minnesdag sker inte i ett vakuum – och upptakten till nazisternas folkmord rymmer tidlösa mekanismer som är omöjliga att blunda för, skriver Björn Wiman.

Texten på den hoodie som den 56-årige rörmokaren Keith Packer från Virginia bar den 6 januari 2021 är förvisso mer känd på tyska. Men om någon händelsevis skulle råka missuppfatta kompletterades den med en bild på en dödskalle och en t-shirt med hänvisningar till den nazistiska organisationen SS.

Det var dock inte för sitt makabra klädval som Ketih Packer dömdes till 75 dagars fängelse och tre års övervakning, utan för att han deltog i ett försök att störta den amerikanska demokratin.

Förra måndagen benådades han och ett stort antal andra rasister och våldsamma högerextremister av USA:s nya president Donald Trump.

Under stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021 figurerade flera slags antisemitiska budskap.

Under stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021 figurerade flera slags antisemitiska budskap. Foto: Lev Radin/TT

Vad symboliserar motivet på Keith Packers tröja i dag, 80 år efter befrielsen av historiens mest ryktbara koncentrations- och förintelseläger? Den hånfulla texten – Arbeit macht frei – satt som bekant vid ingången till Auschwitz, men idén kom ursprungligen från nazisternas första koncentrationsläger i Dachau utanför München, som inrättades bara någon månad efter maktövertagandet 1933. SS-officeren Rudolf Höss – som gjorde sina läroår i Dachau mellan 1934 och 1938 – tog med sig inskriptionen när han befordrades.

I dag har orden blivit ett slags symbol för hela Förintelsen – och ”Auschwitz” en standardförkortning för det fullbordade folkmordet på sex miljoner judar. Det är inte fel – men heller inte hela sanningen.

Onsdag den 4 april 1945 är en av de första gångerna Auschwitz omnämns i Dagens Nyheter. Det är historikern Hugo Valentin som i en skarp artikel riktar sig mot svenska tyskvänner och uppmanar dem att erkänna sanningen om vad som hänt i nazisternas ”likfabriker” och ”människoslakterier”. Särskilt framhåller Valentin de många judar som mördats med gas i ett läger utanför staden Oświęzcim i det ockuperade Polen. ”Det nazistiska människoslakteriet”, skriver Valentin, ”förkroppsligar den innersta kärnan i hitlerismens väsen: dess fullständiga emancipation från den västerländska uppfattningen av människovärdet som något heligt.”

Redan i oktober 1942 var han en av de första i Sverige som slog larm om nazisternas massmord, när han i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning presenterade uppgifter om hur många judar som dittills mördats

Hugo Valentin visste vad han talade om. Redan i oktober 1942 var han en av de första i Sverige som slog larm om nazisternas massmord, när han i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning presenterade uppgifter om hur många judar som dittills mördats i de massarkebuseringar som de tyska trupperna inlett på östfronten. Också här hade han rätt. Den största delen av dem som mördades i Förintelsen var redan döda när Auschwitz-Birkenau på allvar togs i drift som dödsfabrik åren 1942–1943; det var kulor, inte gas som tog livet av de flesta av Europas judar.

I sin artikel i DN 1945 uppmanar Valentin – som för bara någon månad sedan på oklara grunder fick sitt namn bortretuscherat från ett forskningscentrum i Uppsala – svenska tyskvänner att ompröva sin överslätande attityd mot nazismen och se den fasansfulla sanningen om dess förbrytelser i vitögat.

Den största delen av dem som mördades i Förintelsen var redan döda när Auschwitz-Birkenau på allvar togs i drift som dödsfabrik åren 1942–1943.

Den största delen av dem som mördades i Förintelsen var redan döda när Auschwitz-Birkenau på allvar togs i drift som dödsfabrik åren 1942–1943. Foto: Beatrice Lundborg

Inte heller årets högtidlighållande av Förintelsens minnesdag sker i ett vakuum. I dag krockar de salvelsefulla högtidstalen med en brutal politisk verklighet. ”Revan mellan den officiella minnesdiskursens språk (fylld av patos, etiska ställningstaganden) och den politiska praktiken (ett globalt fenomen!) har nog aldrig varit större”, skriver författaren Daniel Pedersen i sitt storverk ”Natt och aska”, där han lyfter fram litteraturen som kunskapsform om Förintelsen. Pedersen använder begreppet ”Förintelsevördnad” och varnar för riskerna med att minnesdagar förvandlas till tomma ritualer, där vi gemensamt kan begrunda vår godhet och förstummas inför den metafysiska ondskan.

Men ett verkligt minnesarbete om Förintelsen är något annat än detta. Det är att förstå att det som hände inte var resultatet av någon oförklarlig ondska, utan av att människor ungefär som vi själva på nära håll mördade andra människor, också de ungefär som vi själva. Detta har inträffat – och därför kan det inträffa igen.

”Att sakralisera det som hänt är att förflytta det ett steg bortom människan; att förlägga handlingar till territoriet ’ondska’, är att inte ta ansvar för det grundläggande faktumet att Auschwitz – även om det kunde framstå som en annan planet – skapades av människor, men också upprätthölls och styrdes av människor”, skriver Daniel Pedersen.

I dag är Förintelsens sista överlevande på väg att falla ur tiden, och litteraturen blir ett allt viktigare sätt att fortsätta begripa vad de inte längre kommer att kunna berätta

Det är också människor som glömmer, och människor som minns. I dag är Förintelsens sista överlevande på väg att falla ur tiden, och litteraturen blir ett allt viktigare sätt att fortsätta begripa vad de inte längre kommer att kunna berätta. Att i vardagen förstå hur normaliseringens och avhumaniseringens mekanismer fungerar är ett annat. Ett av de mindre kända vittnesmål som Daniel Pedersen tar upp i sin bok är József Debreczenis roman ”Kallt krematorium – ögonvittnesskildring från Landet Auschwitz”, som nu för första gången ges ut på svenska. I boken gestaltar Debreczeni den många gånger upprepade sanningen att de första stegen mot folkmord alltid tas via språket; i lägret observerar han hur människorna rent bokstavligt förlorar sitt människovärde när de berövas kläder, ägodelar, hår och namn. De upphör att vara vad de var, också inför sig själva. ”Jag hette Farkas. Doktor Farkas”, säger en fånge till honom – i förfluten form.

Också i detta fall var Hugo Valentin ovanligt klarsynt. I sin uppläxning av de svenska tyskvännerna i DN 1945 framhåller han att den nazistiska rörelsen var en ”nihilismens revolution” och att dess renodlat animaliska syn på maktkampen mellan folken ledde till en livsfarlig ”frigjordhet från allt ’humanitetspjåsk’”.

”Humanitetspjåsk”. Låter bekant. I dag skulle det väl kallas för woke-virus.

Varje försök att ’använda’ den för att belysa vår egen tid riskerar att trivialisera en historisk erfarenhet som är unik och oerhörd

Att minnas Förintelsen är svårt. Varje försök att ”använda” den för att belysa vår egen tid riskerar att trivialisera en historisk erfarenhet som är unik och oerhörd. Å andra sidan finns det i upptakten till nazisternas folkmord tidlösa mekanismer som omöjliga att blunda för. I dagens USA talar man om människor som ”aliens” och ”skadedjur”, en biskops bön om barmhärtighet möts av hån, hot och krav på deportation. Det är där vi står denna minnesdag – mellan de grovt antisemitiska uttrycken på en benådad högerextremists luvtröja och det guldpläterade allvaret i de offentliga högtidstalen.

”Nu är det en gång så att jag betraktar som kitsch varje skildring som inte underförstått rymmer Auschwitz vittomfattande etiska konsekvenser, enligt vilka MÄNNISKAN – och med henne humanismens idé – intakt och oskadd skulle kunnat gå igenom Auschwitz”, skrev en gång Imre Kertész.

Det som högtidlighålls i dag är inte en avslutad historisk händelse, utan en levande – och alltjämt livsfarlig – erfarenhet.

Hezbollah

 

”Hizbollah ska inte få en chans att andas”

Publicerad 240924

Raketer har slagit ner i närheten av Tyr, som utsetts som ett världsarv av Unesco.

Den terrorstämplade shiamilisen Hizbollah bekräftar nu att en av dess högsta befälhavare, Ibrahim Qubaisi, dödades i en attack i en förort till Beirut på tisdagen. Under natten till onsdagen sköt Israel ner en raket riktad mot Tel Aviv och flygattackerna mot Libanon fortsätter. Flera explosioner har hörts i Beirut, uppger AFP.

Två dagar efter Israels omfattade attacker mot Libanon håller världen fortfarande andan. Med minst 558 döda, 1 800 skadade och tusentals människor på flykt från sina hem i södra Libanon befinner sig landet – som ingen säger sig vilja kriga mot – nu i ett veritabelt krig.

Den israeliska arméns talesperson varande återigen på onsdagsmorgonen alla libanesiska invånare som evakuerats under de senaste dagarna för att återvända hem. ”För er säkerhet, återvänd inte till era hem tills vidare”, sa han på arabiska.

– En dag av terror, sa Thuraya Harb, en 41-årig kvinna till nyhetsbyrån AFP efter att i måndags rest i åtta timmar med bil från sin hemby Toul i södra Libanon till Beirut där hon nu är en av tusentals internflyktingar.

På tisdagen stod det klart att under deras resa avfyrade israelisk militär runt 2 000 raketer mot minst 1 600 mål i södra Libanon och Bekaadalen i öster – båda regioner där Hizbollah har sina högborgar.

Ett hus i Akbiyeh, södra Libanon träffades av en av raketerna på måndagen.

Människor flyr i tusental från södra Libanon till Beirut.

I Beirut förbereder man sig på att ta emot många flyktingar från de södra delarna av Libanon.

En av attackerna riktades även mot Beiruts södra förorter – Israels mål ska ha varit att döda Hizbollahs högste befälhavare Ibrahim Qubaisi och/eller Ali Karaké, befälhavare för Hizbollahs södra front. De undkom dock den första attacken.

Senare under tisdagen slog Israel till igen mot ett flervåningshus i Ghobeiri. Minst sex personer ska ha dödats och 16 har skadades, enligt Reuters som citerar Libanons hälsodepartement. Nu bekräftar Hizbollah att en av deras högsta chefer, Ibrahim Qubaisi, fanns bland de döda.

De senaste officiella dödssiffrorna är 558 döda, varav 50 barn. Minst 1 800 människor har skadats. Majoriteten av de drabbade är civila.

Herzi Halevi, stabschef inom den israeliska armén.

Att Israel nu vänder sitt sikte från Hamas och mot Hizbollah kommer att förändra spelplanen, menar en analys i Jerusalem Post. IDF har valt att kalla den pågående operationen ”Northern Arrow”.

– Hizbollah inte ska få en chans att andas – vi kommer att påskynda de offensiva operationerna, deklarerade IDF:s stabschef Herzi Halevi.

Irans president Masoud Pezeshkian.

Irans president Masoud Pezeshkian kommenterade på tisdagen utvecklingen i en intervju med CNN:

– Hizbollah kan inte stå ensamt mot ett land som försvaras och stöds och förses av västländer, av europeiska länder och av USA, sade han – vilket ytterligare ökade rädslan för ett storkrig i regionen.

Mossad

 

Wikipedia

Sionismen

Varför vill de krossa just sionismen?

Det är ingen som demonstrerar mot indiers, pakistaniers, turkars, kurders, thailändares eller kinesers nationalism. Det handlar knappast om att dessa länders nationella rörelser varit, eller är, förskonade från våld och konflikter.

Adam Cwejman
2024-05-14

Människor har inte idéer, det är idéer som har människor. Det var den tyske psykologen och författaren Carl Gustav Jung som, inte ordagrant men nära nog, uttryckte något i den riktningen.

Vad Jung menade var detta: Ibland deltar vi i ritualer vars ursprung vi inte förstår men som ändå uppfyller oss med mening och någon sorts färdriktning i livet. Vi bär på världar inom oss, vi är ibland inte medvetna om dem men vi manifesterar dem ändå kollektivt.

Det är verkligen ett slag mot individualistens ego, som tänker sig att han eller hon är fullkomligt rationell, unik och uttrycker originella tankar. Men så är det sällan, och det är inget att skämmas för. Vi blir ofta redskap för olika idéer, kulturer och traditioner. Frågan som vi borde ställa och försöka besvara är förstås, vilka då och varför?

En sådan idé är motståndet och motviljan mot ”Sionism”. Man hör det ofta i demonstrationer. Sionism ska krossas, sionism är rasism, sionism är imperialism. Sionism låter helt enkelt inte som något positivt.

Men varför gastas det ständigt om sionism i olika demonstrationer – må det vara på Londons gator, på amerikanska elituniversitet eller utanför Eurovisionfinalen i Malmö. Och vad var det proffsaktivisten Greta Thunberg menade när hon skanderade ”krossa sionismen” förra hösten? Vet hon vad ordet sionism betyder?

Berättelsen om sionismen som idé, begrepp och ”ism” är ingen pulshöjare direkt. Man har hört den tidigare: Under 1800-talet när olika nationella rörelser var på modet i Europa skulle vart och vartannat folk ha sin nationella väckelse.

De europeiska imperierna var på fallrepet och inuti exempelvis den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin frodades alla möjliga nationalistiska rörelser. Däribland de polska, ungerska, tjeckiska, ukrainska, serbiska och judiska. Vad som förenade dessa nationer var att det var folk utan länder.

Nationellt självbestämmande – i bemärkelsen att en nation har en stat och ett territorium med tillhörande politiska institutioner - förenades med tankar om demokrati och folkligt inflytande.

Medan det i Göteborg under början av 1900-talet uppfördes byggnader av nationalromantisk karaktär, med blinkningar mot vikingaestetik, så återuppväckte judar hebreiskan som vardagsspråk som annars bara använts i religiösa sammanhang under tvåtusen år. Det skrevs nationalromantisk poesi på kontinenten, författare i Belgrad och Budapest talade sig varma för böndernas folkdräkter och seder.

I skarven mellan 1800- och 1900-talet händer mycket som rör nationellt självbestämmande, demokrati och folkvilja. Efter Första världskriget blev många av de nationella rörelserna dessutom jämte demokratin verklighet.

Vad har allt detta att göra med Greta Thunberg och ramsor på demonstrationer som handlar om sionism? Bra fråga! Det är nämligen inte helt lätt att förstå varför det bland förra seklets samtliga nationella rörelser bara är en vars namn fortfarande åkallas med hat i tonen på våra gator.

Det fanns inget med sionismen som skiljde ut sig från exempelvis den serbiska, kurdiska eller armeniska nationalismen. Och likt många av de tidiga nationella rörelserna så upphörde sionism, som samling idéer, att vara betydelsefull i samband med att landet Israel – den sionistiska rörelsens strävan – faktiskt uppstod 1948. Efter det utgör sionismen blott tanken att Israel ska fortsätta existera som judiskt land.

Men medan den indiska eller pakistanska nationalismen, som uppstod, levde och var relevant under ungefär samma tid som sionismen – det vill säga sent 1940-tal då dessa länder blev självständiga – så fick motviljan mot sionismen en andra andning.

Det är här vi får första ledtråden till det seglivade hatet mot just sionism och varför ordet ännu hörs på svenska gator idag. Kort efter krigsslutet 1945 drabbades Josef Stalin av svår judenoja. När det inte var judiska läkare som konspirerade mot hans hälsa och överlevnad så var det suspekta judiska poeter och författare som ville kullkasta revolutionen. Men för det upplysta, mest demokratiska, och antiimperialistiska Sovjetunionen gick det förstås inte att tala om judar hit eller dit. Det var ju det fascisterna ägnade sig åt!

För Stalin och partiet blev ordet sionism synonymt med den småborgerliga, förrädiska och imperialistiska nationalismen. Varför kunde inte judarna nöja sig med att verka inom den sovjetiska unionen undrade Stalin. De fick ju faktiskt, i likhet med många andra sovjetiska minoriteter, en bit sumpig mark på gränsen till Kina. Den kallades för det autonoma judiska länet Birobidzjan och ingen ville flytta dit.

Sionist blev det sovjetiska kodordet för jude. Och Sionism hamnade på samma hyllplan som fascist, reaktionär, kapitalist och högeravvikare. Ville man rensa ut partimedlemmar på grund av deras judiska härkomst – tala då bara om så kallade sionister. Brukandet av skällsordet "sionist" spred sig bortom Sovjetunionen, både till de kommunistiska satellitstaterna och till Västvärlden, via de kommunistiska partierna som oftast följde Moskva nära.

Det var därför ingen slump att kommunisterna i Göteborg på 1970-talet sjöng ”Leve Palestina, krossa sionismen”, en sång som nyligen fick ett internationellt uppsving med tanke på alla demonstrationer mot Israel. Man följde helt enkelt uppdelningen mellan god och ond nationalism som etablerats i Sovjetunionen.

För medan den arabiska nationalismen under 1950- och 1960-talet ständigt prisades av kommunistpartiet som fin och antikolonial, blev judarnas sionism synonym med imperialism, USA och högeravvikelser. Varje gång Israel hamnade i konflikt med araberna så beskrevs det som en konsekvens av ”sionistisk aggression” i hela Östblocket.

Den sovjetiska dubbelmoralen handlade om att alla nationella befrielserörelser var goda så länge de var allierade med kommunisterna. I det ögonblick som en nationell befrielse gick på tvärs med Moskvas intressen då blev det fascism. Och den här traditionen – eller snarare taktiken – används än i vår tid, även om Sovjet är dött och begravet.. Det finns god och ond nationalism, och så finns det sionism – i en kategori av ondska helt för sig.

Det är ingen som demonstrerar mot indiers, pakistaniers, turkars, kurders, thailändares eller kinesers nationalism. Det handlar knappast om att dessa länders nationella rörelser varit (eller är) förskonade från våld och konflikter. Ingen ropar sig hes på svenska gator med uppmaningar om att krossa den baskiska eller katalanska nationalismen.

Av någon anledning, och här kan man kanske tycka att de som är mest upptagna med sionism borde vara intresserade av att veta varför, är det just den judiska nationalismen från förra seklets början, som än idag, mer än hundra år senare, motiverar delar av den europeiska vänstern till demonstrationer, krav på förstörelse och ond bråd död?

Även om svaret inte nödvändigtvis behöver landa i att man omedvetet och aningslöst för vidare gammal bolsjevikisk antisemitism så kanske man får sig en tankeställare. Vad är det för idé jag har gjort mig själv ett redskap för, vilken idé är det som har mig? Varför, av alla jordens folk, har jag gjort det till ett överordnat mål att ”krossa” just den judiska nationella strävan?

Watching the Moon at Night

Filmen Watching the Moon at Night har vållat debatt om Sveriges Televisions mörkande av allt som är negativt om hederskultur och islam.

Filmtrailer

Vilka är det som @svtdokumentar skyddar genom att inte visa filmen?

Är de rädda att såra alla med palestinsk bakgrund inom och utanför bolaget? Det verkar inte bättre än att @svt arbetar i en heders- och tystnadskultur som är skadlig för den fria debatten — i allmänhetens tjänst.

26 dec.

Självklart bör @SVT visa högaktuella dokumentärfilmen ”Watching the moon att night” om kopplingen mellan samtida terrorism och antisemitism. Filmen har dessutom delvis finansierats av skattemedel från @SVT.




Dokumentärfilm skapar kulturbråk

Dokumentärfilmen ”Watching the Moon at Night” marknadsförs som en samproduktion med SVT. Men SVT:s dokumentärredaktion menar att det inte rör sig om en sådan, vill inte visa filmen och säger att filmarna nonchalerat avtalet. Filmarna däremot, menar att skälen är politiska.

Dokumentärfilmen ”Watching the Moon at Night” från 2015 handlar om kopplingen mellan samtida terrorism och antisemitism. Röster från terroroffer blandas med forskares och filosofers samt med experter på terrorism. Filmen handlar om den globala antisemitismen och pekar på att den inte försvann efter Förintelsen utan ofta är en central del i den samtida terrorismen.

”Watching the Moon at Night” är producerad av Kino Koszyk HB med stöd från Svenska Filminstitutet, regisserad av Joanna Helander och Bo Persson. I trailern står att filmen är producerad i samarbete med SVT och Film i Väst. Nu har flera tittare hört av sig, till SVT:s tittarservice, Kulturnyheterna och filmmakarna, och debattörer har ifrågasatt varför SVT inte visar en film som man är samproducent till.

Uppfyllde inte villkoren

För åtta år sedan skrev SVT Göteborg ett avtal om att samproducera Helanders och Perssons film, som delvis finansierats av pengar från SVT. Dokumentärredaktionen i Göteborg avvecklades därefter.

– Vi fick inte veta något om att redaktionen lagt ner. Filmen hamnade senare hos Lars Säfström, som då jobbade på SVT Malmö. Han försökte påverka filmens innehåll och ville få den att bli mer antiamerikansk och antiisraelisk. För oss var det helt oacceptabelt att han skulle blanda sig i innehållet i filmen, säger Bo Persson.

Men ord står mot ord. SVT:s nuvarande dokumentärredaktion känner inte igen Perssons beskrivning av vad som skett.

– Jag har aldrig försökt påverka innehållet i filmen, jag har inte ens sett den, säger Lars Säfström, projektledare på SVT Dokumentär.

SVT:s dokumentärredaktion menar också att filmen inte kan betraktas en samproduktion.

– Det stämmer att SVT haft ett avtal med filmarna men det sades upp för över ett år sedan eftersom filmarna inte uppfyllt villkoren i avtalet. Filmen är inte längre en samproduktion med SVT, säger Lars Säfström.

Vilka villkor som filmarna inte uppfyllt går Lars Säfström inte in på eftersom avtalet inte är offentligt. Men han säger att filmarna nonchalerat avtalet, inte hört av sig eller levererat material i tid.

Fler nej till att visa filmen

För flera år sedan, i ett manusskede, skrev Folkets Bio Distribution ett så kallat ”Letter of intent” och ett distributionsintyg för att visa ”Watching the Moon at Night”.

– När filmarna presenterade filmen tackade vi nej till att visa den. Det var inte ämnesmässigt, den passade inte för bio och ansågs ofärdig, säger Rose-Marie Strand på Folkets Bio.

Inte heller Göteborgs Filmfestival, som visat Joanna Helanders och Bo Perssons tidigare filmer, ville visa dokumentären.

– Vi blev väldigt förvånade när de sett filmen och inte ville visa den. Eftersom Folkets Bio och Göteborgs Filmfestival är finansierade av offentliga medel kan de naturligtvis inte skriva att de inte vill visa filmen av politiska skäl, säger Bo Persson.

Dokumentären har visats på flera filmfestivaler i andra länder och inbjöds förra året att förhandsvisas i Sveriges riksdag.


”Det är en oerhört bra film”

Marianne Ahrne var filmkonsulent på Svenska Filminstitutet mellan 2004 och 2006 och beviljade dokumentären finanisiellt stöd. Hon tror att anledningarna till varför SVT, Folkets Bio och Göteborgs Filmfestival inte visar filmen är politiska.

Vad får dig att tro det?

– För att det är en oerhört bra film. Jag känner inte till någon film som på ett så djupgående sätt analyserar terrorismen och dess rötter. Men ingen har motiverat varför de inte vill visa den utan enbart angett svaga formella skäl. Jag tror helt enkelt inte att man vill se kopplingarna mellan antisemitism och terrorism och inte heller visa att det finns israeliska offer, säger Marianne Ahrne.

Att det skulle ha något med politik att göra tillbakavisas av SVT Dokumentär.

– Jag kan med 100 procents säkerhet säga att det inte är av innehållsmässiga skäl som avtalet sades upp, säger Lars Säfström.

SVT äger inte rättigheterna att visa filmen

SVT äger i nuläget inte rättigheterna att visa filmen. Axel Arnö, projektledare för dokumentärprogrammen Dox och Dokument utifrån, är den enda på SVT Dokumentär som sett den färdiga filmen. Han har tackat nej till att visa den i de program han ansvarar för.

– Den här filmen är mer en essä så den passar inte i Dokument utifrån som visar journalistiska dokumentärer. Dox visar världens bästa dokumentärer, där passar den heller inte. Men det finns inget totalbeslut om att filmen inte ska visas på SVT, säger Axel Arnö.

Joanna Helanders och Bo Perssons primära intresse nu är att filmen ändå ska sändas i SVT, på ett eller annat sätt, eftersom det är det största visningsfönstret i Sverige för dokumentärfilmer.

– Det är inte svårare än att SVT kan köpa loss rättigheterna och visa filmen, säger Bo Persson.

Sveriges biskopar om Israel/Hamas

Svenska kyrkan

Svenska kyrkans biskopar: ”Vi vädjar om fred”

Uttalande av Svenska kyrkans biskopar med anledning av kriget i Gaza och Israel.

Vi biskopar i Svenska kyrkan vill utrycka vår varmaste medkänsla med våra medmänniskor i Israel och Gaza som drabbats av terror, våld och krigshandlingar, för de som dödats och skadats och alla som sörjer. Tillsammans med människor över hela världen och våra systerkyrkor i regionen sörjer vi utvecklingen och vi ber för fred och framtidshopp. Vår kallelse är inte till våld, utan till fred och till det goda. Med ord från Psaltaren:

”Sky det onda och gör det goda, sträva efter att hålla fred.” (Psaltaren 34:15)

Hamas har utan urskiljning och under brutala former dödat barn och civila, skändat deras kroppar, hänsynslöst tagit gisslan och avfyrat tusentals raketer mot civila mål i Israel. Vi fördömer Hamas attack. Hamas håller också sitt eget folk som gisslan genom att gömma sig bland Gazas befolkning och använda dem som mänskliga sköldar. Alla dessa handlingar är förkastliga och brott mot folkrätten. Staten Israel har självklar rätt att försvara sig mot det våld och den terror som riktas mot landets befolkning.

I alla krig gäller internationell humanitär rätt: civila ska skyddas och både försiktighetsprincipen och proportionalitetsprincipen ska tillämpas. Men under snart en månad har tusentals civila i Gaza inklusive många barn, i strid med dessa principer, dödats i israeliska luftanfall. På Gazaremsan pågår en mänsklig tragedi och humanitär katastrof med enormt lidande. Hundratusentals människor har flytt från de norra delarna till de södra delarna. Det råder akut brist på vatten och elektriciteten är till stora delar utslagen. Sjukvården är överbelastad, mediciner och medicinsk utrustning saknas. De humanitära konvojer som hittills släppts in i Gaza är helt otillräckliga.

Mot denna bakgrund vädjar vi om:

Att alla sidor i konflikten följer den internationella humanitära rätt som gäller vid krig.

Att Hamas omedelbart friger samtliga som tagits gisslan.

Att Hamas upphör med raketbeskjutningen av civila i Israel.

Att Israels militära svar tar hänsyn till civilas säkerhet.

Att humanitära pauser i kriget skapas och säkra korridorer upprättas så att vatten, mat, mediciner och andra förnödenheter kan nå civilbefolkningen i Gaza.

Att världens stater, efter kriget, verkar för en hållbar och rättvis fred i Israel och Palestina.

Vi stöder helhjärtat det arbete som Act Svenska kyrkans partners i det heliga landet bedriver. De verkar alla på olika sätt för fred, förståelse och rättvisa och finns i våra böner.

Även vårt samhälle är påverkat av det som händer i Gaza och Israel. Vi uttrycker vårt varma deltagande med alla er i Sverige som har nära och kära som drabbats av våldet, dödats, tagits gisslan, fått sitt hem förstört. Ni finns i våra böner.

Vi vill uttrycka vår oro, förskräckelse och fördömer den ökade antisemitism som visar sig i Sverige. Att fira terrordåd eller att avhumanisera människor på grund av deras religiösa eller kulturella identitet är förkastligt och oförenligt med det öppna och mångfaldiga Sverige vi alla är en del av.

Vi är tacksamma för de många interreligiösa kontakter och samarbeten som finns runt om i vårt land. Vi åtar oss, och uppmanar alla andra företrädare för religiösa traditioner i Sverige, att fortsätta det interreligiösa samarbetet och göra allt vi kan för att motverka antisemitism och islamofobi.

Tillsammans med människor runt hela vår jord ber vi om fred och framtidshopp, och vi uppmanar alla som vill att stämma in i dessa böner. Vår kallelse är inte till våld, utan till fred och till det goda.


En bön

Gud, vi kommer till dig i bön för alla som drabbas av konflikten i Israel och Gaza.

Vi ber för dem som sörjer sina döda, och som lever i oro för dem som saknas.

Gud, vi ber för den humanitära situationen i Gaza, för alla skadade, alla som förlorat sina hem.

Gud, när både nuet och framtiden verkar vara slagna i spillror, ber vi om glimtar av hopp mitt i det omöjliga.

Hjälp världens ledare att välja fredens och samförståndets väg, en väg till hopp och framtid i alla länder, för oss idag och för det uppväxande släktet.

Amen.

Svenska kyrkans biskopsmöte, november 2023

Antisemitism – Antisionism

Judarnas och Israels historia enligt Rabbi Sacks ►video






Antisionism är motstånd till sionism, alltså de politiska strävandena att skapa en judisk nationalstat, och efter staten Israels grundande 1948, att bevara eller stärka denna statsbildning. När den moderna sionismen växte fram i slutet av 1800-talet, möttes den ursprungligen av ett stort motstånd från många håll inom judendomen i Europa.

Begreppet antisionism har kritiserats för att vara blott en förskönande term för Israelkritik som innefattar antisemitism och termen används ibland de facto som täcknamn för antisemitism. Även om en hel del antisemiter har uttryckt sina budskap med antisionistiska termer är emellertid inte all antisionism antisemitisk. Därtill finns ortodoxa judiska grupper som i en inomjudisk polemik motsätter sig sionismen, till exempel

Antisionism och antisemitism

Delar av den antisionistiska argumentationen är gränsöverskridande och använder sig av antisemitiska begrepp. Antisionism har även kritiserats för att vara en form av rasism, bland annat eftersom den riktar ett antal krav, däribland existensupphörande, uteslutande mot den judiska staten.

I modern tid återfinns antisionister ofta till vänster på den politiska skalan. Även extremhögern använder sig av begreppet antisionism. Begreppets spridning inom extrema grupper har bidraget till den politiska debatten och oenighet om förhållandet mellan antisemitism och antisionism.

Antisionister inom den svenska vänstern har stundtals kritiserats för att delvis använda sig av en antisemitisk terminologi. Kritiken har bemötts med att jämförelsen urholkar begreppet "antisemitism".

Antisemitism är fientlighet, fördomar eller diskriminering mot judar.

Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter definierar antisemitism enligt följande:

"Antisemitism är en viss uppfattning om judar, som kan uttryckas som hat mot judar. Retoriska och fysiska uttryck för antisemitism riktas mot judar eller icke-judar och/eller deras egendom, mot judiska gruppers institutioner samt religiösa byggnader och platser".

Antisemitismen kan ta sig uttryck som fientlighet mot verkliga eller inbillade drag hos den judiska religionen, kulturen eller föreställda rasmässiga egenskaper.

Semiter var en grupp folk som sedan omkring 3000 f.Kr. hade en dominerande ställning i Mellanöstern. Namnet syftade ursprungligen på folk nämnda i Bibelns Första Mosebok (10:21–31) som ättlingar till Noas son Sem. Namnet användes första gången på 1700-talet, först i samband med de språk som semiterna talade, men blev senare vanligt namn på själva folken.

Den allmänna uppfattningen är att semiterna hade sitt "urhem" i den sydliga delen av Arabiska halvön och därifrån vandrat västerut till Etiopien, i nordvästlig riktning till Palestina, Syrien och Mesopotamien samt till Egypten och Nordafrika i nordväst. Man vet till exempel att en stor ström semiter kom till Egypten redan i förhistorisk tid.

Alla de tre stora monoteistiska religionerna judendom, kristendom och islam har grundats av semiter. De har därigenom präglat livsvanor och kulturformer över hela världen.

Antisemitism i Sverige

Inte en enda Davidsstjärna ska gömmas undan!

Hamas hotar judar även utanför Israel. Rädslan är tyvärr befogad.

Bär inte Davidstjärna, kippa och tala inte hebreiska. Det är råden som judiska församlingen i Göteborg har skickat till sina medlemmar.

Inte undra på att rädslan sprider sig efter Hamas terror i Israel. Redan i helgen arrangerades det i flera svenska städer manifestationer och firanden av Hamas attacker. I ett tal har Khalid Mashal, ledare för Hamas diasporaadministration, uppmanat muslimer över världen att "visa ilska", särskilt i dag – “the Friday of Al-Aqsa flood" (Reuters, 11/19). Det är dags att praktisera jihad, heligt krig, var Mashals budskap.

Attackerna mot judar har återkommit i islamistiska terrordåd i Europa. Några exempel: 2014 attackerades judiska museet i Bryssel, fyra personer dödades. I början av 2015, efter att den franska satirtidskriften Charlie Hebdos redaktion utsattes för en massaker, attackerades en kosherbutik i östra Paris. Fyra i gisslan dödades.

En kort tid senare utsattes kulturhuset Krudttønden i Köpenhamn för beskjutning i jakt på den svenske konstnären Lars Vilks. Vilks överlevde den gången, till skillnad mot filmaren Finn Nørgaard. Samma mördare gick timmar senare till synagogan i centrala Köpenhamn och sköt ihjäl judiske Dan Uzan när han obeväpnad vaktade en konfirmationsfest.

Konstnärer, tecknare, lärare och författare blir måltavlor för att de anses ha hädat mot islam. För judar räcker det med att vara judar. Efter dåden mot civila israeler uppmanar nu alltså Hamasprofilen Khalid Mashal anhängare i fler länder att "visa vrede".

Ingen borde ha missat förekomsten av antisemitism på även svenska skolor och torg. När en reporter på SVT:s Uppdrag granskning för några år sedan klädde sig i kippa och Davidsstjärna, och gav sig ut på Möllevångstorget i Malmö, ropades det "judisk skit" och "judedjävul". På Rosengård angreps tv-teamet av en mobb och fick fly från platsen.

Nu säger Mira Kelber, ordförande för Judisk Ungdom i Malmö, att hon och andra judar "uppmanas att ta av oss våra Davidsstjärnor och våra judiska symboler under den närmaste tiden" (SR, 11/10). För att den närmaste tiden inte ska bli en evighet behöver fler agera mot antisemitismen. Svenska gator och torg ska förknippas mer med kippavandringar än med firanden av Hamas terrorattacker. I stället för att judar ska ta av sig judiska symboler borde fler icke-judar bära dem för att ge stöd.

Stöd för dem som är måltavlor för hat och terror, bara för att de är judar.

Sakine Madon

Det är fredag den trettonde och jag hoppas att det blir en veritabel olycksdag för hamasterroristerna.

Judehatet

Nu skäms de inte längre över sitt judehat!

ISRAEL

Publicerad 10 okt 2023


Demonstrationer till stöd för Hamas bestialiska terrordåd, på flera platser i Sverige, illustrerar en alarmerande antisemitism.

Vänsterpartiet upplåter sina lokaler åt en organisation som kallar massmordet på israeler ett värdigt och stolt kapitel. Det går inte att blunda för den nakna antisemitismen i reaktionerna efter helgens pogromer.

Nästan alla svenska judar – nio av tio – upplever att antisemitismen i Sverige har ökat. Många känner sig utsatta och fruktar för att visa sin judiskhet offentligt, enligt en EU-studie.

Särskilt illa är det i Malmö, en stad som blivit internationellt ökänd för det utbredda judehatet. Där krävs det mod för att öppet bära en Davidsstjärna eller kippa.

Nu har ett nytt kapitel skrivits i denna skammens antologi. I söndags anordnade svenska Hamaskramare en karneval med flera hundra bilar för att fira ett av de värsta massmorden på judar sedan andra världskriget.

De firande fruktade uppenbarligen inte för att visa sin antisemitism offentligt.

”Jag är rädd och så är jag jättearg. Att Malmö stads ledning möter dessa hyllningar med total tystnad gör mig än argare. Hur ska vi svenska judar kunna känna oss trygga?” frågade sig en judisk man i Svenska Dagbladet på måndagen.

Helt tyst var det dock inte från staden. Men det tog tid – ett dygn efter bilkaravanen – för kommunalrådet Katrin Stjernfeldt Jammeh, S, att formulera några lama rader på Facebook om ”våldet i Israel och Palestina”. Och hon skrev:

”Om någon firar eller hyllar att oskyldiga civila mördas, så är det förkastligt.”

Om? Om?! Det är svårt att tänka sig ett mer oengagerat avståndstagande från det öppna judehatet än så.

Förtroendevalda svenska politiker har ett särskilt ansvar för att rida spärr mot antisemitismen. Det ansvaret tar inte alla.

Min anmärkning: Jag förstår kommunalrådet. Hon agerar i självbevarelsedrift eftersom det är malmösossarnas kärnväljare som kaosar – igen!

Malmö var inte den enda svenska ort där människor firade pogromerna i Israel, vilket understryker att Sverige har ett stort antisemitismproblem.

Problemet är tydligt kopplat till invandring från Mellanöstern. En studie från Forum för levande historia (2005) visade att 39 procent av dem som identifierade sig som muslimer hade en antisemitisk inställning. I befolkningen som helhet var siffran 5 procent.

Fem år senare gjorde Forumet en studie bland gymnasieelever där hela 55 procent av de elever som såg sig som muslimer hade en negativ inställning till judar.

Detta är förstås inte detsamma som att alla människor från Mellanöstern är antisemiter. Naturligtvis inte. Här gäller det att hålla balansen, att motstå både instinkten att se minoriteter som homogena och frestelsen att blunda för hela problemkomplexet.

Det finns också betydande antisemitism även bland högst infödda svenskar, både i den högerextrema miljön och bland vänsterfolk som aldrig skulle erkänna rasism, men vars syn på Israel bär antisemitiska förtecken.

Förtroendevalda svenska politiker har ett särskilt ansvar för att rida spärr mot antisemitismen. Det ansvaret tar inte alla.

När detta skrivs kommer exempelvis beskedet att Vänsterpartiet i Göteborg upplåter sina lokaler för organisationen Samiduon, som på sin hemsida stöder Hamas terrordåd: ”Det heroiska palestinska motståndet har öppnat ett kapitel av strider med värdighet och stolthet i gryningen den 7 oktober 2023”.


Vilket mörker.