söndag 30 oktober 2022
Hucklen
Hyckla med huckle!
Vänsterpolitiker som utger sig för att vara feminister, tar villigt på sig slöja/huckle när de besöker kvinnoförtryckets länder trots att de vet att där råder slöjtvång.
Det är underkastelse!
Det är inte solidaritet!
Gulla aldrig med en mulla!
Hucklen kan aldrig bli feminism!
Katerina Janouch skriver om att valet mellan slöja och frihet aldrig är helt fritt, och om de svenska kvinnor som tror att det är det.
Jag har länge haft en vision som baseras på Marc Twains kända roman ”Prinsen och Tiggarpojken”. För er som inte vet vad den handlar om är den om hur två vitt skilda individer för en tid byter roller. Prinsen blir fattig och Tiggarpojken blir prins. Detta vill jag se hända med någon svensk godhetsivrande låtsasfeminist, som för en tid plötsligt hamnar i en islamistisk kultur där hon tvingas bära huckle och lyda mannen. I den bästa av alla världar hamnar hela Socialdemokratiska kvinnoförbundet där, samt alla kvinnliga Miljöpartister som just nu står och skramlar likt tomma tunnor i Riksdagen. Samt champagnekommunisterna av Gudrun Schymans modell.
Föreställ dig själv. Märta Stenevi eller Linda Snecker vaknar upp i ett mörkt rum utan att förstå var hon befinner sig. Hon staplar upp men får direkt en snyting när hon inte följer sin islamistiska familjs regler. För att kunna gå ut måste hon ha manligt förkläde. Hon måste skyla sig från topp till tå. Hon får inte studera, inte tala hur hon vill, inte umgås med vem hon vill. Inta välja partner utan blir tilldelad någon gammal kusin som redan har en tre fruar… Minsta felsteg så är allt hennes fel. Blir hon våldtagen är det hon som grävs ner och blir stenad till döds. Det finns moralpolis som vaktar henne när hon är ute på stan och i egenskap av kvinna är hon mycket mindre värd än mannen. Att debattera politik kommer inte på fråga. Hon riskerar att misshandlas eller dödas. Jag undrar hur Märta eller Linda eller någon annan av alla dessa naiva svenska kvinnor skulle känna sig om de verkligen hamnade i en ombytt roll i islamistiskt förtryck? Skulle de fortsätta hävda att slöja är fritt val och att vi måste respektera detta otyg för att inte kränka någons känslor? Skulle de fortsätta vurma för islam och kräva att vi inte kritiserar denna aggressiva politiska doktrin?
Jag har faktiskt svårt att tänka mig att de svenska icke-muslimska kvinnor som tar sin frihet för givet på riktigt skulle tycka det var okej att tvingas tiga när mannen talar och att inta sina måltider efter att männen ätit. Eller att de betraktas som ”orena” bara för att de råkar ha mens. Men här i Sverige är det som om allt förnuft flugit sin kos så fort det handlar om andra kulturer, i synnerhet då islam.
Hucklen kan aldrig bli feminism!
Katerina Janouch skriver om att valet mellan slöja och frihet aldrig är helt fritt, och om de svenska kvinnor som tror att det är det.
Jag har länge haft en vision som baseras på Marc Twains kända roman ”Prinsen och Tiggarpojken”. För er som inte vet vad den handlar om är den om hur två vitt skilda individer för en tid byter roller. Prinsen blir fattig och Tiggarpojken blir prins. Detta vill jag se hända med någon svensk godhetsivrande låtsasfeminist, som för en tid plötsligt hamnar i en islamistisk kultur där hon tvingas bära huckle och lyda mannen. I den bästa av alla världar hamnar hela Socialdemokratiska kvinnoförbundet där, samt alla kvinnliga Miljöpartister som just nu står och skramlar likt tomma tunnor i Riksdagen. Samt champagnekommunisterna av Gudrun Schymans modell.
Föreställ dig själv. Märta Stenevi eller Linda Snecker vaknar upp i ett mörkt rum utan att förstå var hon befinner sig. Hon staplar upp men får direkt en snyting när hon inte följer sin islamistiska familjs regler. För att kunna gå ut måste hon ha manligt förkläde. Hon måste skyla sig från topp till tå. Hon får inte studera, inte tala hur hon vill, inte umgås med vem hon vill. Inta välja partner utan blir tilldelad någon gammal kusin som redan har en tre fruar… Minsta felsteg så är allt hennes fel. Blir hon våldtagen är det hon som grävs ner och blir stenad till döds. Det finns moralpolis som vaktar henne när hon är ute på stan och i egenskap av kvinna är hon mycket mindre värd än mannen. Att debattera politik kommer inte på fråga. Hon riskerar att misshandlas eller dödas. Jag undrar hur Märta eller Linda eller någon annan av alla dessa naiva svenska kvinnor skulle känna sig om de verkligen hamnade i en ombytt roll i islamistiskt förtryck? Skulle de fortsätta hävda att slöja är fritt val och att vi måste respektera detta otyg för att inte kränka någons känslor? Skulle de fortsätta vurma för islam och kräva att vi inte kritiserar denna aggressiva politiska doktrin?
Jag har faktiskt svårt att tänka mig att de svenska icke-muslimska kvinnor som tar sin frihet för givet på riktigt skulle tycka det var okej att tvingas tiga när mannen talar och att inta sina måltider efter att männen ätit. Eller att de betraktas som ”orena” bara för att de råkar ha mens. Men här i Sverige är det som om allt förnuft flugit sin kos så fort det handlar om andra kulturer, i synnerhet då islam.
Välbärgade svenska kvinnor, bortskämda politiker som med feminismen i ryggen känner sig tvärsäkra på sina rättigheter, kämpar med näbbar och klor för att shariaförtryck ska cementeras i vårt demokratiska land. De slåss för kvinnoförtryck och för fortsatt diskriminering.
De slåss givetvis även för andra märkliga saker, som fortsatt trafficking av människor från Rumänien, de romska EU-migranter som under slavlika förhållanden sitter med sina pappmuggar utanför våra livsmedelsbutiker och tvingas skrapa ihop småslantar till sina allt rikare slavdrivare…
De slåss för att pedofiler, våldtäktsmän och andra utländska kriminella till varje pris ska få stanna kvar i Sverige där de kan begå nya bestialiska brott… De slåss mot yttrandefriheten, för de tycker inte om när sanningar sägs. De slåss för att vi ska ha kvar en förlegad asyllagstiftning, som ger bedragare stora möjligheter att lura till sig förmåner i det svenska samhället och därmed utarma det allt mer. Listan på saker dessa kvinnor slåss för kan göras lång och den är lika diger som tokig. När försvann det sunda förnuftet ur dessa vänsterkvinnor?
Jag funderar på om de kanske längtar efter att vakna upp som en muslimsk mans ägodel. Som en kropp invirad i tyg, med få möjligheter att agera som en fri individ. Har vänsterkvinnorna fått nog av friheten i väst och vill bara ge upp och bli kuvade, gömda i enmanstält och tvingade föda barn på barn medan de fjättras vid hemmet och spisen?
Jag hör argumenten. ”Nej, det är inte sån islam i Sverige. I Sverige är det frivilligt att bli förtryckt!” Men det är inte sant. Jag läser om muslimska kvinnor som drar på sig hucklet först när de kommer till Sverige. För att manifestera vad? Att de avskyr landet som ger dem allt? Frivilligt eller inte, jag råkar veta att många kvinnor som faktiskt flyr hit anser att Sverige numera blivit mer repressivt än deras gamla muslimska länder. Att islam tillåtits bli fundamentalistisk och att svenskarna i sin bottenlösa naivitet tror att de kan kontrollera dess kraft.
Skribenten och bloggaren Julia Cesar skriver att om IQ fortsätter sjunka i den takt den gör så kommer Sverige 2038 ha ett genomsnitt på 90 i intelligensnivå, en gräns för när en demokrati kan upprätthållas, enligt den danske psykologen Helmuth Nyborg. Frågan är hur det står till med intelligensen hos de svenska kvinnor som så förbehållslöst omfamnar ett ökänt kvinnoförtryck och tror att det kan föra något gott med sig för Sveriges del? Vi har redan flera hundra tusen som lever i hedersförtryck där muslimer är överrepresenterade. Vi har hela generationer unga kvinnor i Sverige som tvingas anpassa sig till förlegad kvinnosyn och manlig blick. Unga tjejer som går med håret fritt, än så länge, men som dagligen ser andra unga tjejer som täcker kroppen och håret. Att samhället tillåter detta pågå även i skolans och förskolans värld, där samhället verkligen borde stå upp för jämställdhet och alla barns lika värde, är horribelt.
Om du placerar en kvinna på en öde ö, i tropisk hetta, där hon är fri från religion och politik och frågar henne om hon föredrar att klä sig som hon vill eller om hon hellre vill täcka kroppen för att inte trigga eventuella på ön boende apor, är jag helt säker på vad hennes svar kommer att bli. Hon kommer inte försmäkta i kvävande tygtält om hon slipper. Samma sak med barn, fråga ungarna hur de helst vill springa och leka, fria att röra sig som de vill eller invirade i hucklen och annat som ska gömma deras små barnkroppar från kåta mäns pedofila blickar? De fria valen skvallrar om vad detta handlar om. Religiöst och politiskt tvång är till för att kuva kvinnor. Islam innebär underkastelse och slöjan är dess främsta symbol för att uppnå detsamma bland kvinnor. Men kanske behövs det att svenska vänsterkvinnor får smaka förtrycket för att en gång för alla inse vad det handlar om. Att hucklen aldrig kan bli feminism.
Jag funderar på om de kanske längtar efter att vakna upp som en muslimsk mans ägodel. Som en kropp invirad i tyg, med få möjligheter att agera som en fri individ. Har vänsterkvinnorna fått nog av friheten i väst och vill bara ge upp och bli kuvade, gömda i enmanstält och tvingade föda barn på barn medan de fjättras vid hemmet och spisen?
Jag hör argumenten. ”Nej, det är inte sån islam i Sverige. I Sverige är det frivilligt att bli förtryckt!” Men det är inte sant. Jag läser om muslimska kvinnor som drar på sig hucklet först när de kommer till Sverige. För att manifestera vad? Att de avskyr landet som ger dem allt? Frivilligt eller inte, jag råkar veta att många kvinnor som faktiskt flyr hit anser att Sverige numera blivit mer repressivt än deras gamla muslimska länder. Att islam tillåtits bli fundamentalistisk och att svenskarna i sin bottenlösa naivitet tror att de kan kontrollera dess kraft.
Skribenten och bloggaren Julia Cesar skriver att om IQ fortsätter sjunka i den takt den gör så kommer Sverige 2038 ha ett genomsnitt på 90 i intelligensnivå, en gräns för när en demokrati kan upprätthållas, enligt den danske psykologen Helmuth Nyborg. Frågan är hur det står till med intelligensen hos de svenska kvinnor som så förbehållslöst omfamnar ett ökänt kvinnoförtryck och tror att det kan föra något gott med sig för Sveriges del? Vi har redan flera hundra tusen som lever i hedersförtryck där muslimer är överrepresenterade. Vi har hela generationer unga kvinnor i Sverige som tvingas anpassa sig till förlegad kvinnosyn och manlig blick. Unga tjejer som går med håret fritt, än så länge, men som dagligen ser andra unga tjejer som täcker kroppen och håret. Att samhället tillåter detta pågå även i skolans och förskolans värld, där samhället verkligen borde stå upp för jämställdhet och alla barns lika värde, är horribelt.
Om du placerar en kvinna på en öde ö, i tropisk hetta, där hon är fri från religion och politik och frågar henne om hon föredrar att klä sig som hon vill eller om hon hellre vill täcka kroppen för att inte trigga eventuella på ön boende apor, är jag helt säker på vad hennes svar kommer att bli. Hon kommer inte försmäkta i kvävande tygtält om hon slipper. Samma sak med barn, fråga ungarna hur de helst vill springa och leka, fria att röra sig som de vill eller invirade i hucklen och annat som ska gömma deras små barnkroppar från kåta mäns pedofila blickar? De fria valen skvallrar om vad detta handlar om. Religiöst och politiskt tvång är till för att kuva kvinnor. Islam innebär underkastelse och slöjan är dess främsta symbol för att uppnå detsamma bland kvinnor. Men kanske behövs det att svenska vänsterkvinnor får smaka förtrycket för att en gång för alla inse vad det handlar om. Att hucklen aldrig kan bli feminism.
Miljödepartementet
Sveriges miljö gagnas inte av aktivistisk plakatpolitik!
Sveriges miljö behöver politiker som ser varje pusselbit i helhetsbilden!
Sveriges miljö behöver inte miljöpartiet och inte miljödepartementet.
Det här är kloka tankar men Sverige behöver inte ett departement fyllt med miljöbyråkrater för att tillgodose kravet på hållbar produktion och hushållning!
”Sverige har alla chanser att bli en världsledare i den cirkulära omställningen.”28 oktober 2022 05:15
Centerpartiet har en brådskande att-göra-lista att dela med sig av till miljöminister Romina Pourmokhtari (L). Det skriver C:s miljöpolitiska talesperson.
Utan en cirkulär ekonomi som håller resurser i omlopp längre och bryter fossilberoendet kommer vi inte att kunna reducera vårt ekologiska fotavtryck i den utsträckning som behövs, skriver artikelförfattaren.
Så fick Sverige till slut en ny regering. En regering styrd av Sverigedemokraterna. Centerpartiet konstaterar med besvikelse att våra farhågor om fossilhögerns bristande miljöpolitik tyvärr har besannats, på punkt efter punkt.
Klimatet är vår tids ödesfråga. För att bromsa och stoppa utsläppen behövs omfattande, omedelbara åtgärder inom alla samhällssektorer. Att den nya regeringen i denna situation väljer att lägga ner miljödepartementet är oroväckande.
Varken i det så kallade Tidöavtalet eller i regeringsförklaringen får miljöpolitiken det utrymme den förtjänar. Med undantag för en kort men välkommen formulering om övergödning och trålfiske, ligger fokus endast på elektrifiering och kärnkraft.
Det krävs ett systemskifte i hur vi tillverkar, förbrukar och konsumerar produkter och råvaror. Utan en cirkulär ekonomi som håller resurser i omlopp längre och bryter fossilberoendet kommer vi inte att kunna reducera vårt ekologiska fotavtryck i den utsträckning som behövs.
För Centerpartiet är näringslivet den riktiga motorn i den cirkulära omställningen och politiken måste säkerställa att företagen har bästa möjliga förutsättningar att ytterligare växla upp sitt arbete. Under den förra mandatperioden togs ett antal viktiga steg på Centerpartiets initiativ, men mer måste göras för att främja svensk innovation och teknikutveckling.
Därför vill vi dela med oss av denna brådskande att-göra-lista med lågt hängande frukter till miljöminister Romina Pourmokhtari (L):
• Inför ett producentansvarssystem för textilier och småelektronik för att göra det lättare för människor att lämna in gamla kläder och uttjänta mobiltelefoner på fler ställen. Det skulle även skapa bättre förutsättningar för mer materialåtervinning, innovation och företagande här i Sverige.
• Inför omgående ett frival i avfallshanteringen för att ge näringslivet möjlighet att äga sitt eget avfall i syfte att kunna förädla det och utveckla cirkulära materialflöden. För detta och för producentansvaren finns färdiga utredningar som genast bör läggas fram som lagförslag.
• Genomför förenklingar och moderniseringar av miljöprövningen och tillståndsprocesserna. Idag fastnar många lovande cirkulära innovationer i utdragna rättsprocesser och entreprenörer slussas mellan myndigheter och åläggs tunga bevisbördor. Istället för att lägga krokben måste miljölagstiftningen främja affärsmodeller och spjutspetstekniker som bryter de linjära materialflödena. Även här finns färdiga utredningar att gå vidare med.
• Se över Naturvårdsverkets avfallsklassificering av vanlig berg- och schaktmassa från infrastrukturbyggen. Den leder idag till enorma klimatutsläpp, stora materialförluster och helt onödiga fördyringar. Enbart i Stockholmsregionen kommer bygget av den nya tunnelbanan att bli cirka 23 miljarder kronor dyrare om inte den nya regeringen agerar.
• Gör om och gör rätt vad gäller implementeringen av EU:s engångsplastdirektiv. Den nedskräpningsavgift som den förra regeringen införde träffar snett och hämmar innovationen för plasttillverkande och -säljande företag. Den håller tillbaka potentialen i svensk bioplast och behöver justeras snarast.
• Gör offentlig upphandling till ett effektivt verktyg i omställningen. Årligen upphandlas varor och tjänster för cirka 700 miljarder kronor. Men trots flera nya och gröna upphandlingskrav vinner nästan alltid lägsta pris. Det krävs en närmare dialog och en samverkansplattform mellan upphandlare och näringsliv som kan ge företag som driver utvecklingen inom återvunna och klimatsmarta material bättre förutsättningar att växa.
• Tillsätt omgående en grundlig utredning om framtida cirkulära materialströmmar och som tar ett brett och samlat grepp om samhällets resursförbrukning. Det bör vara prioriterat att utreda den utdaterade avfallstrappan, det kommunala avfallsmonopolet, tydligare end-of-waste-kriterier – regler för när avfall genom återvinning upphör att vara avfall – och ett nationellt mått på cirkularitet.
Sverige har alla chanser att bli en världsledare i den cirkulära omställningen, men då måste politiken våga dra mesta möjliga nytta av näringslivet och skapa bästa möjliga förutsättningar.
Centerpartiet har lösningarna som kan införas i närtid och hoppas att miljöminister Romina Pourmokhtari delar våra ambitioner.
Stina Larsson, miljöpolitisk talesperson för Centerpartiet.
Tidöavtalet
Vandelsprövning skulle kanske fälla många journalister och sannolikt minst lika många politiker så det är förståeligt när de gör gemensam sak mot Regeringen.
ANNA DAHLBERG
Svartmålningen av högern har spårat ur!
Publicerad 29 okt 2022 kl 15.00
Sverige intar andraplatsen över världens biståndsgivare nästa år, enligt OECD.
Den febriga kritiken mot Tidöavtalet är fylld med överdrifter och skrämselpropaganda.
Det har kallats för ett brutalt svek. Biståndsorganisationer och en kritisk omvärld frågar sig hur ett av världens rikaste länder kan skära ner så drastiskt på biståndet i en tid då hjälpbehoven är större än någonsin. Att slopa enprocentsmålet är att överge en solidaritetslinje som har haft brett politiskt stöd under många år.
Nej, det handlar inte om Sverige, utan om vårt grannland Norge. Nyligen stod det klart att landets S-ledda regering sänker sitt mål för biståndet 2023 till 0,75 procent av BNI till följd av kraftigt höjda oljeintäkter.
Det innebär att Sverige kommer att klättra förbi Norge i givarligan nästa år. Med ett bistånd motsvarande 0,88 procent av BNI intar Sverige andraplatsen efter Luxemburg i OECD:s lista över världens mest generösa biståndsgivare.
För att ge lite mer kontext: FN:s mål för världens länder är att de ska lägga 0,7 procent av BNI på bistånd, vilket bara fem västländer når upp till. Finland satsade exempelvis bara 0,47 procent under förra året.
Det enda biståndsområde där Sverige har underpresterat är i stödet till Ukraina, skamligt nog. Men det lär det förhoppningsvis bli ändring på snart.
Så ser alltså verkligheten ut bakom alla påståenden om att det nya högerstyret skulle slakta biståndet.
Jag har intervjuat en person som arbetade vid en av de sammanlagt fem transitenheter i Sverige som var i drift under åren 2003-06.
Politik handlar till stor del om att vinna kampen om verklighetsbeskrivningen. Och Tidöavtalets många kritiker har varit extremt framgångsrika i att sätta narrativet i debatten.
Svartmålningen har varit i det närmaste total. Anständigheten, rättssäkerheten och mänskliga rättigheter kastas under bussen om man ska tro de mest högröstade kritikerna. Så låt oss titta närmare på några fler punkter:
Kvotflyktingarna. Visst är sänkningen av den svenska FN-kvoten från 5 000 till 900 betydande. Men även här måste bilden nyanseras. Totalt var det bara 23 länder i världen som tog emot kvotflyktingar från UNHCR:s program under förra året, varav tio var EU-länder. Sverige tog då emot flest av alla länder i unionen, även i absoluta tal.
Är det verkligen en rimlig ordning givet det stora utanförskapet och vårt exceptionellt höga historiska asylmottagande? I slutet av augusti i år hade EU totalt tagit emot 7 800 kvotflyktingar. Menar kritikerna alltså att Sverige i det läget ska ligga kvar på 5 000 per år, det vill säga ensamt bära en allt större andel av Europas samlade åtagande?
Även med svenska mått mätt är den siffran väldigt hög. Fram till år 2015 låg kvoten på runt 1 900 flyktingar per år. Därefter byggdes den successivt upp till 5 000 från år 2018.
Givet allt detta framstår 900 som en rimlig kompromiss. Trots att Sverige egentligen saknar kapacitet försvarar vi en viktig livlina i humanismens namn. Om andra EU-länder skulle ta emot lika många kvotflyktingar som Sverige nästa år hade FN:s mål för Europa att kunnat nås.
Transitcenter för asylsökande. Få verkar känna till att Sverige faktiskt redan har haft sådana. Jag har intervjuat en person som arbetade vid en av de sammanlagt fem transitenheter i Sverige som var i drift under åren 2003-06. Han beskriver verksamheten som ”supereffektiv”.
På undervåningen fanns en kontorsdel och på ovanvåningen bodde de asylsökande. Utredningarna började samma dag som de asylsökande anlände. ”Vi tog foto och fingeravtryck, undersökte identiteten, utredde resvägen och försökte ta reda på varifrån personen kommit.” På så vis kunde Migrationsverket snabbt skilja ur personer som exempelvis hade en Schengen-visering från ett annat land (överföringsärenden) eller som uppenbart saknade asylskäl (omedelbar verkställighet).
”Många fick beslut inom loppet av dagar eller veckor. Det var inte ovanligt att försvunna/borttappade pass dök upp när det stod klart att man skulle återvända hem. Vi såg en rejäl minskning av antalet asylsökande när det blev uppenbart att det inte var någon idé att söka sig till Sverige om man saknade asylskäl”, förklarar min källa. Han jämför med dagens asylprocess inom Migrationsverket som han beskriver som ”baktung” och ”otroligt ineffektiv”. ”Det var ett historiskt misstag att avveckla transitenheterna”, konstaterar han.
Förresten pågår redan en utredning – ”Ett ordnat initialt mottagande av asylsökande” (Ju 2022:12) – som just undersöker hur en modell med mottagningscenter ska kunna införas.
Mer omstörtande än så är alltså inte idén. Sverige har både haft transitenheter och planerat att återinföra dem, långt innan SD hade något som helst inflytande över svensk politik.
Återvandring. Tidöavtalet innehåller flera punkter om att stimulera frivillig återvandring. Även på detta område finns det skäl för kritikerna att ta ett djupt andetag innan de trycker på larmknappen.
Migrationsverket har ägnat sig åt återvandring och återuppbyggnad ända sedan 1970-talet. Det har gått i vågor, konstaterar en sakkunnig på myndigheten, och exemplifierar med stöd till chilenare efter Pinochetdiktaturens fall, bosnier efter Dayton-avtalet och irakier efter Saddam.
Från och till har det även funnits projekt kopplade till Somalia. Exempelvis är Sweco engagerat i hanteringen av skräp och spillvatten, och har identifierat ett antal personer i Sverige som vill återvandra. I maj gav S-regeringen ett bidrag till Migrationsverket för att genomföra en förstudie om återvändande och återintegrering i Somalia.
Ofta rör det sig dock om cirkulär migration och de allra flest återkommer till Sverige. Färre än 100 personer om året ansöker om resebidraget och ger upp sitt uppehållstillstånd i Sverige.
I Danmark kan den som återvandrar få med sig 140 000 danska kronor i startkapital. I Sverige uppgår resebidraget till maximalt 10 000 kronor för en vuxen person och som mest 40 000 kronor för en hel familj.
Den svenska modellen är onödigt snål och snårig. Varför inte låta exempelvis äldre personer som vill återvandra få med sig sina mediciner till hemlandet? Så gör Danmark, enligt uppgift. Andra länder har dessutom ofta en tydligare länk mellan återvändande och biståndspolitiken.
Att arbeta med frivillig återvandring är i grunden inget skumt, utan något som även UNHCR ägnar sig åt.
Vandelsprövning är också ett självklart inslag i flera branscher där tillstånd krävs, exempelvis för att få starta en friskola.
Listan kan göras mycket längre. Vandel är ett sedan länge etablerat begrepp inom utlänningslagen, exempelvis vid ansökan om medborgarskap. Polisen har redan i dag rätt att avvisa en utlänning ur landet om det finns anledning att anta att personen i fråga inte kommer att försörja sig på ett ärligt sätt, exempelvis.
Vandelsprövning är också ett självklart inslag i flera branscher där tillstånd krävs, exempelvis för att få starta en friskola. Ändå har det låtit i debatten som att vandel är ett uråldrigt begrepp som har hämtats ner från SD:s ideologiska vindsförråd och dammats av.
Därmed inte sagt att det blir lätt att definiera vad som ska avses med bristande vandel i detta sammanhang. Men nog går det att tänka sig fler grunder för att utvisa utländska medborgare än brottslighet och hot mot rikets säkerhet. Det skulle exempelvis kunna röra sig om personer som har en mycket skadlig inverkan på sitt lokalsamhälle, såsom extremister, klanledare eller moralpoliser som trakasserar flickor i vissa utsatta områden.
Över huvud taget skulle debatten må bra av lite fler nyanser. Det finns utan tvekan formuleringar i Tidöavtalet som är problematiska, annat som är svårsmält om än nödvändigt. Men den störtflod av kritik som har sköljt över det nya högerstyret är absurd och ger en skev bild av verkligheten.
Rätt mycket är faktiskt bara rimligt – för att inte säga rena självklarheter.
Vandelsprövning är en svensk förrättning avseende prövning av en persons "(goda) levnadssätt" eller "medborgerliga pålitlighet".
Kontrollen sker genom att undersöka om personen till exempel förekommer i polisens belastnings- eller misstankeregister eller motsvarande nationellt register för allvarliga brott med anknytning till egendomsbrott eller andra brott i samband med ekonomisk verksamhet. God vandel för fastighetsmäklare och revisorer innebär att man är redbar och i övrigt lämplig för sitt yrke. Det allmänna redbarhetskravet anges ta sikte på sökandens allmänna hederlighet, pålitlighet och integritet, något som bl.a. innebär att det kan ställas krav i fråga om betalda skatter och avsaknad av krav från Kronofogdemyndigheten och i vissa fall att man inte varit försatt i konkurs.
ANNA DAHLBERG
Svartmålningen av högern har spårat ur!
Publicerad 29 okt 2022 kl 15.00
Sverige intar andraplatsen över världens biståndsgivare nästa år, enligt OECD.
Den febriga kritiken mot Tidöavtalet är fylld med överdrifter och skrämselpropaganda.
Det har kallats för ett brutalt svek. Biståndsorganisationer och en kritisk omvärld frågar sig hur ett av världens rikaste länder kan skära ner så drastiskt på biståndet i en tid då hjälpbehoven är större än någonsin. Att slopa enprocentsmålet är att överge en solidaritetslinje som har haft brett politiskt stöd under många år.
Nej, det handlar inte om Sverige, utan om vårt grannland Norge. Nyligen stod det klart att landets S-ledda regering sänker sitt mål för biståndet 2023 till 0,75 procent av BNI till följd av kraftigt höjda oljeintäkter.
Det innebär att Sverige kommer att klättra förbi Norge i givarligan nästa år. Med ett bistånd motsvarande 0,88 procent av BNI intar Sverige andraplatsen efter Luxemburg i OECD:s lista över världens mest generösa biståndsgivare.
För att ge lite mer kontext: FN:s mål för världens länder är att de ska lägga 0,7 procent av BNI på bistånd, vilket bara fem västländer når upp till. Finland satsade exempelvis bara 0,47 procent under förra året.
Det enda biståndsområde där Sverige har underpresterat är i stödet till Ukraina, skamligt nog. Men det lär det förhoppningsvis bli ändring på snart.
Så ser alltså verkligheten ut bakom alla påståenden om att det nya högerstyret skulle slakta biståndet.
Jag har intervjuat en person som arbetade vid en av de sammanlagt fem transitenheter i Sverige som var i drift under åren 2003-06.
Politik handlar till stor del om att vinna kampen om verklighetsbeskrivningen. Och Tidöavtalets många kritiker har varit extremt framgångsrika i att sätta narrativet i debatten.
Svartmålningen har varit i det närmaste total. Anständigheten, rättssäkerheten och mänskliga rättigheter kastas under bussen om man ska tro de mest högröstade kritikerna. Så låt oss titta närmare på några fler punkter:
Kvotflyktingarna. Visst är sänkningen av den svenska FN-kvoten från 5 000 till 900 betydande. Men även här måste bilden nyanseras. Totalt var det bara 23 länder i världen som tog emot kvotflyktingar från UNHCR:s program under förra året, varav tio var EU-länder. Sverige tog då emot flest av alla länder i unionen, även i absoluta tal.
Är det verkligen en rimlig ordning givet det stora utanförskapet och vårt exceptionellt höga historiska asylmottagande? I slutet av augusti i år hade EU totalt tagit emot 7 800 kvotflyktingar. Menar kritikerna alltså att Sverige i det läget ska ligga kvar på 5 000 per år, det vill säga ensamt bära en allt större andel av Europas samlade åtagande?
Även med svenska mått mätt är den siffran väldigt hög. Fram till år 2015 låg kvoten på runt 1 900 flyktingar per år. Därefter byggdes den successivt upp till 5 000 från år 2018.
Givet allt detta framstår 900 som en rimlig kompromiss. Trots att Sverige egentligen saknar kapacitet försvarar vi en viktig livlina i humanismens namn. Om andra EU-länder skulle ta emot lika många kvotflyktingar som Sverige nästa år hade FN:s mål för Europa att kunnat nås.
Transitcenter för asylsökande. Få verkar känna till att Sverige faktiskt redan har haft sådana. Jag har intervjuat en person som arbetade vid en av de sammanlagt fem transitenheter i Sverige som var i drift under åren 2003-06. Han beskriver verksamheten som ”supereffektiv”.
På undervåningen fanns en kontorsdel och på ovanvåningen bodde de asylsökande. Utredningarna började samma dag som de asylsökande anlände. ”Vi tog foto och fingeravtryck, undersökte identiteten, utredde resvägen och försökte ta reda på varifrån personen kommit.” På så vis kunde Migrationsverket snabbt skilja ur personer som exempelvis hade en Schengen-visering från ett annat land (överföringsärenden) eller som uppenbart saknade asylskäl (omedelbar verkställighet).
”Många fick beslut inom loppet av dagar eller veckor. Det var inte ovanligt att försvunna/borttappade pass dök upp när det stod klart att man skulle återvända hem. Vi såg en rejäl minskning av antalet asylsökande när det blev uppenbart att det inte var någon idé att söka sig till Sverige om man saknade asylskäl”, förklarar min källa. Han jämför med dagens asylprocess inom Migrationsverket som han beskriver som ”baktung” och ”otroligt ineffektiv”. ”Det var ett historiskt misstag att avveckla transitenheterna”, konstaterar han.
Förresten pågår redan en utredning – ”Ett ordnat initialt mottagande av asylsökande” (Ju 2022:12) – som just undersöker hur en modell med mottagningscenter ska kunna införas.
Mer omstörtande än så är alltså inte idén. Sverige har både haft transitenheter och planerat att återinföra dem, långt innan SD hade något som helst inflytande över svensk politik.
Återvandring. Tidöavtalet innehåller flera punkter om att stimulera frivillig återvandring. Även på detta område finns det skäl för kritikerna att ta ett djupt andetag innan de trycker på larmknappen.
Migrationsverket har ägnat sig åt återvandring och återuppbyggnad ända sedan 1970-talet. Det har gått i vågor, konstaterar en sakkunnig på myndigheten, och exemplifierar med stöd till chilenare efter Pinochetdiktaturens fall, bosnier efter Dayton-avtalet och irakier efter Saddam.
Från och till har det även funnits projekt kopplade till Somalia. Exempelvis är Sweco engagerat i hanteringen av skräp och spillvatten, och har identifierat ett antal personer i Sverige som vill återvandra. I maj gav S-regeringen ett bidrag till Migrationsverket för att genomföra en förstudie om återvändande och återintegrering i Somalia.
Ofta rör det sig dock om cirkulär migration och de allra flest återkommer till Sverige. Färre än 100 personer om året ansöker om resebidraget och ger upp sitt uppehållstillstånd i Sverige.
I Danmark kan den som återvandrar få med sig 140 000 danska kronor i startkapital. I Sverige uppgår resebidraget till maximalt 10 000 kronor för en vuxen person och som mest 40 000 kronor för en hel familj.
Den svenska modellen är onödigt snål och snårig. Varför inte låta exempelvis äldre personer som vill återvandra få med sig sina mediciner till hemlandet? Så gör Danmark, enligt uppgift. Andra länder har dessutom ofta en tydligare länk mellan återvändande och biståndspolitiken.
Att arbeta med frivillig återvandring är i grunden inget skumt, utan något som även UNHCR ägnar sig åt.
Vandelsprövning är också ett självklart inslag i flera branscher där tillstånd krävs, exempelvis för att få starta en friskola.
Listan kan göras mycket längre. Vandel är ett sedan länge etablerat begrepp inom utlänningslagen, exempelvis vid ansökan om medborgarskap. Polisen har redan i dag rätt att avvisa en utlänning ur landet om det finns anledning att anta att personen i fråga inte kommer att försörja sig på ett ärligt sätt, exempelvis.
Vandelsprövning är också ett självklart inslag i flera branscher där tillstånd krävs, exempelvis för att få starta en friskola. Ändå har det låtit i debatten som att vandel är ett uråldrigt begrepp som har hämtats ner från SD:s ideologiska vindsförråd och dammats av.
Därmed inte sagt att det blir lätt att definiera vad som ska avses med bristande vandel i detta sammanhang. Men nog går det att tänka sig fler grunder för att utvisa utländska medborgare än brottslighet och hot mot rikets säkerhet. Det skulle exempelvis kunna röra sig om personer som har en mycket skadlig inverkan på sitt lokalsamhälle, såsom extremister, klanledare eller moralpoliser som trakasserar flickor i vissa utsatta områden.
Över huvud taget skulle debatten må bra av lite fler nyanser. Det finns utan tvekan formuleringar i Tidöavtalet som är problematiska, annat som är svårsmält om än nödvändigt. Men den störtflod av kritik som har sköljt över det nya högerstyret är absurd och ger en skev bild av verkligheten.
Rätt mycket är faktiskt bara rimligt – för att inte säga rena självklarheter.
Exit Antje akt 3
Idag 30 oktober 2022 avstavas Ärkebiskopen i en stavnedläggningsceremoni i Uppsala Domkyrka.
Dagen föregicks av en intervju i UNT som avslöjade en hybristisk narcissist.
Mitt bestående minne av Antje är hennes bisarra agerande när tre präster startade en Facebookgrupp för att hedra förföljda kristna.
För övrigt håller jag med Bitte Assarmo och UNT!
Mailväxling del 1 mailväxling del 2
Antje Jackeléns tid som ärkebiskop lider mot sitt slut och efter åtta år av smekningar medhårs från medierna har Upsala Nya Tidning publicerat en intervju som är långt ifrån de vanliga hyllningsreportagen. Här avslöjar sig Antje Jackelén som en alldeles osedvanligt egenkär och maktfullkomlig individ. Men inte bara i själva intervjun – utan än mer i det mejl hon själv skrev till tidningen och där hon uttryckte sitt missnöje med den färdiga intervjun. Ett mejl som alla nu kan läsa eftersom det har begärts ut som en öppen handling och finns på kyrkligdokumentation.nu.Mejlet, som är det första i en lång rad av mejl (där även svenska kyrkans pressekreterare Mikael Stjernberg är högst aktiv och där man också försöker manipulera tidningens chefredaktör), är närmast ändlöst långt och formligen osar av självförhärligande. Antje är helt enkelt världsbäst på allt om hon får säga det själv. Vad sägs till exempel om följande beskrivning av den egna livsgärningen:
”Jag har varit och är en respekterad ledare nationellt och internationellt. Jag är och har varit en eftersökt talare på många olika arenor – inte bara i Almedalen och på Bokmässan utan också inom akademi och näringsliv. Förutom min egen doktorsexamen har jag tre internationella hedersdoktorat (kanske inte helt ointressant i en akademikerstad) och fått en utmärkelse av överhuvudet för den anglikanska kyrkogemenskapen, Ärkebiskopen av Canterbury, för mitt ekumeniska arbete. Jag sitter i exekutivkommittén för Religions for Peace och är vice ordförande inom den världsvida Lutherska kyrkogemenskapen, Lutherska världsförbundet.”
Det är ingen ände på hur framstående hon är. Hon berättar också om hur viktig hon var för påvens besök i Sverige 2016 och gnäller över att skribenten inte alls lyft hennes insats tillräckligt:
”Vi talade om den globala och kyrkohistoriska betydelsen av Lund 2016, 500 år av reformation, då Svenska kyrkan och Stockholms katolska stift tillsammans fick vara värdar för ledningen för Lutherska världsförbundet och katolska kyrkan, påven. I artikeln blir det ett litet trevligt möte med några katoliker.”
Själv var jag vid tiden för påvens besök chefredaktör för katolska stiftets tidning Katolskt magasin, och jag minns mycket väl hur Antje påverkade det hela. Positivt var det sannerligen inte – att döma av alla suckar och stön hon framkallade hos dem som hade nära och tät kontakt med henne var det tvärtom en ren pina. Hon hade synpunkter på exakt allt, ändrade ståndpunkt från en dag till en annan och ägnade sig åt en intensiv mejlväxling med den katolske biskopen.
Vad som stod i mejlen har ännu ingen, utom den katolske biskopen själv och hans närmaste medarbetare, fått veta. Dessa mejl ”maskades” när de senare begärdes ut som de offentliga handlingar de är, eftersom de enligt svenska kyrkan ”är av sådant slag att de inte kan röjas eftersom det finns särskild anledning att anta att samarbetspartnerna kan komma att lida skada eller men om uppgifterna röjs.” och att de ”rör förhållanden inom Svenska kyrkans internationella verksamhet som är av synnerligen väsentligt intresse och uppgifterna är av sådant slag att samarbetspartnernas förhållanden i andra länder kan skadas eller lida men om uppgifterna lämnas ut.”
Den motiveringen tror jag inte ett dugg på. Jag tror istället att den enda som skulle lida men av att innehållet i mejlen kom ut är Antje själv.
Det viktigaste för Antje verkade vara att påven inte skulle fira mässa med de svenska katolikerna. Hon fick dessutom gehör hos påven själv för den uppfattningen, för när han intervjuades av en jesuitpräst inför besöket sa Franciskus att han såg katolikernas önskemål som sekteristiskt, och något som skulle skugga det ekumeniska samtalet.
För Sveriges katoliker var det förstås en rejäl kalldusch att den man de betraktar som sin helige fader gjorde gemensam sak med den lutherska ärkebiskopen och var beredd att förvägra dem en mässa för Antjes skull. Till sist lyckades arrangörerna ändå förhandla fram en katolsk mässa. Antje krävde dock, enligt källor på katolska stiftet, att den inte skulle äga rum i samma lokaler där det ekumeniska mötet ägt rum, varför katolikerna fick fira mässa utomhus i gråkalla november.
När jag läser Antjes mejl till skribenten som gjorde intervjun med henne förstår jag varför det krävdes femtioelva förhandlingar och lika många omförhandlingar mellan katolska stiftet, Vatikanen och svenska kyrkan innan påvebesöket till sist kunde äga rum. En person i maktställning som formulerar sig så här är bortskämd, egensinnig och van att få sin vilja fram. I Antjes värld är det bara Antjes egen bild av Antje som får komma fram.
Avslutningen på mejlet är grädden på moset:
”Om allt detta [Antjes enastående och fantastiska gärning, reds anm] säger artikeln i princip ingenting alls. Istället målar den bilden av en med rätta ifrågasatt ärkebiskop med tunt om fötterna när det gäller religionsteologi och exegetik. Visst har drev och hets varit en del av min vardag som första kvinna på denna post, men det har bara varit en mindre del. Att tillåta att denna del – utan att den problematiseras! – får sätta hela bilden är djupt missvisande och rentav orättvist. Inte bara mot mig, utan mot ärkebiskopsuppdraget och mot Svenska kyrkan. Det är därför jag ser mig tvungen att reagera med sådant eftertryck.
Det är lite som att jag skulle hitta på internets bakgator något som påstår att någon är en våldtäktsman och så ska han bevisa i artikeln att han inte är det. Jag lovar att även om han säger ”Jag är inte …” så kommer något att klistra fast vid honom som han finner djupt missvisande och orättvist.
Vad göra? Jag kan se två möjligheter: antingen skippa hela artikeln eller göra ett omtag.
Hur tänker du?”
Ja, hur tänker skribenten? Förmodligen gjorde han stora ögon inför den egenkära ärkebiskopens vulgära försök att tysta kritiken och inskränka tryckfriheten. ”Skippa hela artikeln eller göra ett omtag så att jag får framstå som det helgon jag anser att jag är”, eller? Det är sanslöst.
Själv tänker jag att dessa minst sagt obehagliga sidor hos Antje Jackelén måste ha varit välkända för en mängd människor inom svenska kyrkan redan innan hon blev vald till ärkebiskop. Därför måste man faktiskt ifrågasätta hela den svenskkyrkliga ledningen, som lyft fram en person av detta slag till ett ämbete som bör kännetecknas av ödmjukhet och mildhet snarare än självrättfärdighet och maktfullkomlighet.
Just nu visar SVT en hyllningsdokumentär om Antje Jackelén, en som hon själv varit med och utformat. De borde kanske ha satsat på att låta Uppdrag granskning ta sig an ärkebiskopens gärning istället för det är uppenbart att det är något som är rejält ruttet bakom den fromma fasaden.
lördag 29 oktober 2022
Mikail Yüksel
Nu börjar kampen om vänsterväljarna!
Miljöpartiet och Vänsterpartiet har konkurrerat
om de muslimska väljarna och nu splittras den
muslimska vänsterfronten av ytterligare en politisk stolle!
Nyans partiledare Mikail Yüksel anklagas för utpressning av en partikamrats fru.
En öppen strid har brutit ut i toppskiktet av partiet Nyans. Partiledaren Mikail Yüksel anklagas för utpressning, riggade beslut och att dölja information för övriga ledningen. ”Det är skitsnack”, säger Yüksel, som själv påstår sig bli utpressad genom sexanklagelser. Nu avgår partistyrelseledamoten Ifrah-Degmo Mohamed.
Uppstickarpartiet Nyans gjorde en framgångsrik valrörelse och tog mandat i både Landskrona och Botkyrka kommun. En stor del av kampanjen kretsade kring partiledaren Mikail Yüksel, tidigare toppnamn i Centerpartiet. Han ska nu flytta till Botkyrka för att själv fylla stolen i kommunfullmäktige.
Men parallellt med framgångarna kan Flamman nu visa att det pågår öppna strider i den absoluta partitoppen. Konflikten handlar om Mikail Yüksels ledarskap. Partistyrelseledamoten Ifrah-Degmo Mohamed, som toppade partiets valsedlar i region Stockholm, lämnar sin post. Samtidigt anklagar hon Yüksel för att bedriva utpressning och kringgå medlemsdemokratin för att behålla sin position.
”Faktum är att majoriteten av partistyrelsens är inte inblandade i olika beslut som fattas, processerna går inte enligt demokratiska processer”, skriver hon i ett Facebookinlägg.
Hon skriver att Yüksel har tagit kontroll över partiets valberedning och kongressens beslutsprocess.
”Att ha tålamod och hopp, och att vänta kongressen som är några månader borta, känns just nu hopplöst. En motkandidat kommer inte få en ärligt chans för lika villkor då processen är redan riggat.”
Medgrundaren Hassan Khan lämnade i början av oktober sitt uppdrag som kassör och firmatecknare, vilket Doku var först med att rapportera. Under onsdagen förklarade han sitt agerande i ett längre Facebookinlägg, som innehåller grova anklagelser mot Mikail Yüksels sätt att leda partiet.
I inlägget påstås att Yüksel sökt upp Hassan Khans fru och hotat med att publicera en integritetskänslig inspelning av henne. Enligt inlägget ska Yüksel ha velat hämnas för att Khan spridit ”lögner och rykten om hans privatliv”. Khan skriver att han och Yüksel har en personlig vänskap sedan flera år tillbaka och att inspelningen har nått partiledaren den vägen. Han förnekar samtidigt att han spridit uppgifter om Yüksels privatliv.
”Denna incident har bara stärkt min och många andras motivation och vilja att rensa partiet rent på en sådan maktgalen ledare (och hans blinda stöttare) som är redo att utpressa folks fruar och hota förstöra deras liv. Så länge Mikail är ledare för Partiet Nyans så kommer det att fortsätta dyka upp nya skandaler och konflikter”, skriver Khan i sitt inlägg.
Inlägget avslutas med ett löfte om att fortsätta bedriva intern opposition, med målet att avsätta Yüksel och anlägga en ny riktning. Samtidigt varnar Khan för en ”orkestrerad kongress”.
”Partiet Nyans kommer att dö ut med hans ledarskap. Om någon fortfarande tror att det är bara jag och några enstaka missnöjda personer i partiet så kommer det att bevisas fel.”
Ifrah-Degmo Mohamed delar vidare uppgifterna från Hassan Khan. Hon anklagar också Yüksel för att utesluta kritiska medlemmar utan utredning. Därtill skriver hon att Yüksel har undanhållit information för övriga i partiledningen, bland annat de uppgifter om att han dömts för våldsbrott i Turkiet som publicerades av Sveriges Radio ett par dagar före valet.
”Alla konflikter som partiet har haft hittills med olika individer i hela landet har kretsat runt partiledaren, det är verkligen ett heltidsjobb för att lugna ner konflikter men också kunna hantera en väldigt impulsiv person”, skriver Ifrah-Degmo Mohamed.
Hon avslutar sitt inlägg med beskedet att hon lämnar partistyrelsen. Men liksom Hassan Khan pekar hon framåt och efterlyser ett nytt ledarskap.
”Mot bakgrund av detta har jag och många andra i partiet krävt partiledarens avgång och att vi på kongressen ska välja en ny partiledare.”
Mikail Yüksel säger till Flamman att han inte har bedrivit någon utpressning, och att han utsätts för ett orkestrerat kuppförsök från 5-10 medlemmar.
– Jag och min familj har utsatts för enorma hot- och hatkampanjer de senaste veckorna. Man har ljugit om mitt privatliv. Man har sagt att man skulle ha en inspelning som hämtats från min telefon via dataintrång.
Enligt Yüksel är det han själv som är utsatt för utpressningsförsök, genom att en medlem ringt upp en utomstående kvinna och påstått sig ha uppgifter om att hon ingått en sexuell relation med Yüksel. Han säger att medlemmen samarbetar med Hassan Khan och Ifrah-Degmo Mohamed.
– Det är en osnygg, smutsig, äcklig kampanj bara för att få bort mig från partiet. Jag har tolererat det, men man har gått över gränser och börjat trakassera min familj.
Det påstås också att du har riggat kongressen och styr valberedningen?
– Det är skitsnack. Vi har stadgar vi behöver följa. De här personerna har aldrig läst stadgarna, jag har försökt lära dem vad stadgar är i tre år men de har inte fattat det. Vi har beslutat och tagit fram stadgarna själva.
Ifrah-Degmo Mohamed påstår också att du undanhållit information från övriga partiledningen?
– Det är skitsnack. Hon har tyvärr varit frånvarande sedan valet och har inte närvarat på partistyrelsemötena även under valrörelsen. Partistyrelsen har fattat beslut mot min vilja flera gånger.
Enligt Yüksel vill en liten grupp, med Ifrah-Degmo Mohamed och Hassan Khan i spetsen, tvinga fram en ordning där alla medlemmar har rösträtt på kongressen, och på så sätt genomföra en kupp och rösta bort honom.
– De vill komma med sina släktingar och nära vänner, så de kan få bort styrelsen.
– Det där är anledning för uteslutning. Inget annat.
Kommer de att uteslutas alltså?
– Det vet jag inte, det är partistyrelsen som beslutar. Men skadar man partiet så är det uteslutning som gäller, enligt stadgarna.
fredag 28 oktober 2022
Exit Ådahl
Det enda som kan få mig att lämna Centerpartiet är att Martin Ådahl väljs till ordförande.
Han har inte en aning om att den nya regeringen ännu inte har presenterat sin budget.
Han verkar göra en abnorm omvärldsanalys.
Jag har stått ut med Maud Olofsson, Fredrick Federley, Michael Arthursson och Annie Lööf men vid Marti Ådahl går gränsen!
Uppdatering 20230616: Muharrem Demirok får mig inte att lämna Centerpartiet ännu trots att han mest verkar vara en förvirrad vänsterpartist som har gått fel.
Jag står stadigt i den politiska fåra som Fälldin plöjde upp och jag väntar på att Muharrem avgår eller avsätts så att Ulrika Liljeberg kan över som ordförande. Det är den enda räddningen för C. Annars åker partiet ur riksdagen nästa val.
Migrationsverket
Migrationsverket har 5000 anställda som generöst ger asyl till alla från Mellanöstern och Afrika men lägger ned stort arbete på idiotiska utvisningsärenden.
De har många hjärtstartare men inga hjärnstartare!
18-åriga Julieta Papikyan pluggar på gymnasiet men kan inte visa att hon kan försörja sig på egen hand. Nu ska hon utvisas. Trots att hennes mamma, pappa och bror arbetar och bor här.
För fyra år sedan kom Julieta Papikyan till Sverige som 14-åring. Hon flyttade från Armenien till Sverige tillsammans med hennes föräldrar som fått arbete i Enköping. I Sverige har Julieta etablerat sig, gått ett och ett halvt år på Introduktionsprogrammet på Westerlundska för att sedan börja på samhällsprogrammet. Hon är idag 18 år och har lärt sig det svenska språket, fått vänner och satsar på att läsa vidare efter gymnasiet.
I januari 2021 ansökte Julieta om att få permanent uppehållstillstånd i Sverige, något som båda hennes föräldrar och bror fått. Men i somras kom beskedet att hon får avslag på sin ansökan och ska utvisas. Julieta sammanfattar hur hon tolkat Migrationsverkets beslut.
– Jag är över 18 år och inte kan visa att jag kan försörja mig själv och att jag inte är känsloberoende av min familj, säger Julieta Papikyan.
Julieta och hennes familj har överklagat utvisningsbeslutet.
EP har tagit del av Julietas avslag från Migrationsverket. Där framgår det, bland annat, att de gjort bedömningen att hon inte är beroende av sin mamma, trots att hon studerar på gymnasiet och att föräldrarna då har underhållsskyldighet gentemot henne.
Så här skriver migrationsverket i sitt beslut:
"Vid en sammanvägd bedömning av omständigheterna i ärendet finner Migrationsverket inte att det föreligger ett sådant särskilt beroendeförhållande som krävs för att uppehållstillstånd ska beviljas.".
Under rubriken "Bedömning av andra skäl för uppehållstillstånd på grund av anknytning" står det att en person kan beviljas permanent uppehållstillstånd på grund av anknytning till Sverige. Även på den här punkten får hon avslag.
Den sista punkten där Julieta fått avslag är "Bedömning av synnerligen och särskilt ömmande omständigheter". Under nämnda rubrik skriver de: "Migrationsverket anser vid en sammantagen bedömning att du trots din vistelsetid inte fått sådana band till Sverige att du har en särskild anknytning hit.".
EP har sökt Migrationsverket för en kommentar av bedömningen i ärendet. Eftersom EP inte har erhållit någon skriftlig fullmakt att ta del av ärendet via Migrationsverket så kommer de inte kunna kommentera det specifika fallet, men de kan svara på frågor på ett generellt plan via mejl.
I mejlsvaret utvecklar Migrationsverket att man som vuxen ska kunna klara sig själv i Sverige, och att en anställning eller universitetsstudier är skäl för att få uppehållstillstånd. Inte gymnasiestudier.
"Då gäller också samma regler som för andra vuxna, till exempel att en anställning eller universitets- eller högskolestudier i Sverige kan generera rätt till uppehållstillstånd men då måste ansökan lämnas in innan man reser in i Sverige."
De beskriver också hur kriterierna ser ut för att få stanna på grund av anknytning. "En vuxen person som bott länge i Sverige och som istället vill beviljas uppehållstillstånd grundat på synnerligen ömmande omständigheter, såsom stark anknytning till landet, krävs att den anknytningen är starkare än den som man har till hemlandet, att man bott här under sina formativa år.".
Migrationsverket bedömer alltså att Julieta, som bott här med hela sin familj i fyra år, inte har en starkare anknytning till Sverige än till Armenien.
– Jag är integrerad i Sverige, jag har mina vänner och min familj här. De viktigaste åren i mitt liv har jag bott i Sverige, jag har skapat min identitet här, säger Julieta Papikyan.
För fyra år sedan kom Julieta Papikyan till Sverige som 14-åring. Hon flyttade från Armenien till Sverige tillsammans med hennes föräldrar som fått arbete i Enköping. I Sverige har Julieta etablerat sig, gått ett och ett halvt år på Introduktionsprogrammet på Westerlundska för att sedan börja på samhällsprogrammet. Hon är idag 18 år och har lärt sig det svenska språket, fått vänner och satsar på att läsa vidare efter gymnasiet.
I januari 2021 ansökte Julieta om att få permanent uppehållstillstånd i Sverige, något som båda hennes föräldrar och bror fått. Men i somras kom beskedet att hon får avslag på sin ansökan och ska utvisas. Julieta sammanfattar hur hon tolkat Migrationsverkets beslut.
– Jag är över 18 år och inte kan visa att jag kan försörja mig själv och att jag inte är känsloberoende av min familj, säger Julieta Papikyan.
Julieta och hennes familj har överklagat utvisningsbeslutet.
EP har tagit del av Julietas avslag från Migrationsverket. Där framgår det, bland annat, att de gjort bedömningen att hon inte är beroende av sin mamma, trots att hon studerar på gymnasiet och att föräldrarna då har underhållsskyldighet gentemot henne.
Så här skriver migrationsverket i sitt beslut:
"Vid en sammanvägd bedömning av omständigheterna i ärendet finner Migrationsverket inte att det föreligger ett sådant särskilt beroendeförhållande som krävs för att uppehållstillstånd ska beviljas.".
Under rubriken "Bedömning av andra skäl för uppehållstillstånd på grund av anknytning" står det att en person kan beviljas permanent uppehållstillstånd på grund av anknytning till Sverige. Även på den här punkten får hon avslag.
Den sista punkten där Julieta fått avslag är "Bedömning av synnerligen och särskilt ömmande omständigheter". Under nämnda rubrik skriver de: "Migrationsverket anser vid en sammantagen bedömning att du trots din vistelsetid inte fått sådana band till Sverige att du har en särskild anknytning hit.".
EP har sökt Migrationsverket för en kommentar av bedömningen i ärendet. Eftersom EP inte har erhållit någon skriftlig fullmakt att ta del av ärendet via Migrationsverket så kommer de inte kunna kommentera det specifika fallet, men de kan svara på frågor på ett generellt plan via mejl.
I mejlsvaret utvecklar Migrationsverket att man som vuxen ska kunna klara sig själv i Sverige, och att en anställning eller universitetsstudier är skäl för att få uppehållstillstånd. Inte gymnasiestudier.
"Då gäller också samma regler som för andra vuxna, till exempel att en anställning eller universitets- eller högskolestudier i Sverige kan generera rätt till uppehållstillstånd men då måste ansökan lämnas in innan man reser in i Sverige."
De beskriver också hur kriterierna ser ut för att få stanna på grund av anknytning. "En vuxen person som bott länge i Sverige och som istället vill beviljas uppehållstillstånd grundat på synnerligen ömmande omständigheter, såsom stark anknytning till landet, krävs att den anknytningen är starkare än den som man har till hemlandet, att man bott här under sina formativa år.".
Migrationsverket bedömer alltså att Julieta, som bott här med hela sin familj i fyra år, inte har en starkare anknytning till Sverige än till Armenien.
– Jag är integrerad i Sverige, jag har mina vänner och min familj här. De viktigaste åren i mitt liv har jag bott i Sverige, jag har skapat min identitet här, säger Julieta Papikyan.
torsdag 27 oktober 2022
Exit Antje akt 2
Ärkebiskopen intervenerar i medias arbete inför avstavningen
Fredag 28 Okt 2022När Antje Jackelén på söndag lägger ner staven i en ceremoni som formellt kallas för stavnedläggning är det flera som inom och utom Svenska kyrkan som kommer fira denna händelse. Inför ceremonin har ärkebiskopen bland annat intervenerat i medias arbete. Jackeléns kritiker inom organisationen kallar denna gång ceremonin för en avstavningsceremoni. Att jämföra med avkragning av prästvigda som är det mest förnedrande som kan ske.
På söndag lämnar Antje Jackelén efter åtta år som ärkebiskop över kräklan, till biskopen i Linköpings stift Martin Modéus som då tillträder som ärkebiskop. Modéus har aviserat att han kommer verka för en återgång till kyrkans huvuduppgifter – gudstjänst, diakoni och mission – till skillnad från den form av politiserad aktivism som präglat kyrkans utveckling sedan KG Hammars tid i ämbetet.
Under denna tid har Svenska kyrkan fått uppleva stora förändringar. Inte bara i form av teologisk utveckling utan även i ekonomiska termer. En krympande medlemsskara har lett till en allt mindre ekonomi att röra siginom.
Sedan relationsändringen 2000 har antalet medlemmar sjunkit från 7,4 miljoner till 5,6 miljoner år 2022. I andel av befolkningen innebär det en minskning från 82,9 procent 2000 till c.a 53,9 procent 2022. Under Jackeléns tid som ärkebiskop har drygt var sjätte medlem lämnat eller avlidit samt antalet registrerade medlemmar sjunkit med 600 000 personer.
Inom det teologiska utvecklingen har Jackelén och kyrkomöttet fått utstå kritik. Internationellt uppmärksammades Kyrkomötets beslut att utreda om Israel är en apartheidstat, en fråga som sedan föll i kyrkomötet. Svenska kyrkans relation till staten Israel och den judiska diasporan har utvecklats i en negativ riktning under Jackeléns ledning.
Inte heller inrikespolitiskt har Jackelén bidragit till att stigmatisera den neoliberala vänsterns meningsmotståndare . Upprop mot omlagd migrationspolitik efter flyktingkrisen och kritik mot regeringsförslaget om krav på kunskaper i svenska och om det svenska samhället för att få medborgarskap har fördömts av ärkebiskopen.
Svenska kyrkans rrelation med islam har följt Jackelén i spåren under hela hennes ämbetstid. Inte sällan har Jackelén kritiserats för att ha haft en alltför apologetisk och undflyende hållning mot den mest politiserade och extrema tolkningen av islam.
Inom ramen för Svenska kyrkan Acts program ”A World of neighbours” har Jackelén inte bara bjudit in Muslimska brödraskapets nätverksorganisationer utan även tagit steget längre när hon inviterade MCHC, Muslim Cultural Heritage Center. London för samarbete. Denna organisation är inte känd för den svenska allmänheten i någon vidare mening men är i Storbritannien känd som al Manaar-moskén.
Al Manaar är en av Europas mest radikaliserande miljöer och den moské där IS-bödeln ”Jihadi John” framförde sina predikningar innan han till slut anslöt sig till IS.
Ärkebiskopen intervenerar i medias arbete
Inte sällan har Jackelén haft synpunkter på hur media i allmänhet och nyetablerad media i synnerhet tecknat hennes gärning. Detta missnöje och hur Svenska kyrkan intervenerar i journalistiken blir tydligt i hur UNT:s artikel om ärkebiskopens eftermäle av journalisten Niklas Skeri arbetades fram.
Skeri intervjudade ärkebiskopen, skrev sin artikel och skickade den därefter för ett påseende för att senare publicera den. Den artikel som sedan publicerats på UNT hade dock mycket lite med den första att göra.
Jackelén låter i sitt mailsvar till Skeri förstå att hon är djupt missnöjd med hans prestation och kräver att Skeri antingen arbetar om artikeln helt eller att UNT väljer att dra tillbaka den.
I mailsvaret inleder Jackelén med att
Tack för samtalet i tisdags. Jag tyckte vi fick, liksom förra gången, god kontakt. Jag valde att vara tillitsfull och öppen i samtalet.
När jag nu ser resultatet i form av artikeln ångrar jag det. Jag är grymt besviken av flera skäl.
Jag la ner mycket möda att förklara den vådliga dynamiken när mainstream media plockar upp och legitimerar extrema påståenden, osanningar och hets. Och så är det exakt det du gör. Du sätter en ram som normaliserar så kallad kritik som kommer företrädesvis från en och samma politiska hörna. Det som ser sakligt ut blir i själva verket en partsinlaga. Tycker du inte att det blir märkligt att du hämtar dina referenser enbart från Twittertroll, NN (Reds anonymisering) och SD?
Särskilt allvarligt ser jag på att du normaliserar narrativet om islamiseringen av Svenska kyrkan/Sverige. Det är inte bara farligt för det som är med avstånd den största medlemsorganisationen i Sverige; det är också farligt för landet.
Vidare menar ärkebiskopen att Skeri inte fokuserat tillräckligt på alla de utmärkelser hon fått eller de internationellt kända statsmän hon framträtt med.
Efter dessa ”synpunkter” arbetades artikeln om till ett sådant format att Jackelén kunde godkänna den för publicering.
Jackeléns tid i ämbetet slutar därmed på samma sätt som hennes personlighet kommit att prägla Svenska kyrkans utveckling. Med en historiskt långtgående intervention i den fria journalistiken och där Jackelén som offentlig person förbehåller sig rätten att tillrättavisa media och kräva återdragande av hela artiklar.
Ett förhållningssätt till oliktänkande som även präglat klimatet internt Svenska kyrkan.
När Antje Jackelén på söndag lägger ner staven i en ceremoni som formellt kallas för stavnedläggning är det flera som inom och utom Svenska kyrkan som kommer fira denna händelse. Jackeléns kritiker inom organisationen kallar denna gång ceremonin för en avstavningsceremoni. Termen “avstavning” anspelar på begreppet avkragning av prästvigda som är det mest förnedrande som kan ske. Att lämna i “bad standing”.
Där arvet efter KG Hammar och Jackelén ser ut tonas ner av hennes efterträdare.
Exit Annie akt 1
C: Ni offrar klimatet – och ökar utsläppen med 30 miljoner ton på fyra år
Sverige behöver en klimatpolitik värd namnet. Vi hoppas att den nya regeringen orkar lyfta blicken, se krisen som pågår och ta tillbaka taktpinnen från SD, klimatförnekarnas parti, skriver Annie Lööf och Rickard Nordin.
Sverige behöver en klimatpolitik värd namnet. Vi hoppas att den nya regeringen orkar lyfta blicken, se krisen som pågår och ta tillbaka taktpinnen från SD, klimatförnekarnas parti, skriver Annie Lööf och Rickard Nordin.
Sverige har en ny regering. Som befarat blev det inte liberalt, det blev konservativt. Det blev inte grönt, det blev grått.
Den nya regeringen har ett viktigt ansvar att leda landet under den kommande mandatperioden. Vi står inför många stora utmaningar där de nu måste ta ansvar.
De måste klara av klimatomställningen, lågkonjunktur och inflation, säkra likvärdiga villkor för landsbygden samtidigt som Sverige och Europa befinner sig i ett säkerhetspolitiskt svårt läge, för att nämna några brännande områden.
I valrörelsen påtalade ofta de högerkonservativa partierna att deras sida i politiken bäst kunde hantera de allvarliga kriser Sverige nu står inför.
Men det finns en kris som de högerkonservativa glömde. En kris som kräver akuta åtgärder, som påverkar allt levande på planeten och som måste stoppas, nu. De glömde klimatkrisen.
Klimatet är vår tids ödesfråga. Vi måste leva upp till Parisavtalets mål och säkerställa en begränsning av den globala uppvärmningen den globala uppvärmningen till 1,5 grader.
Det är inte längre en fråga om klimatkrisen kommer utan om hur fort det kommer gå innan känsliga ekosystem utplånas helt. Innan kustnära länder, städer och åkermarker världen över översvämmas när havsnivåerna stiger. Redan i dag flyr människor från platser som antingen brinner upp, torkar ut eller översvämmas.
Klimatkrisen är här och nu och världen behöver handlingskraftiga ledare som inser både allvaret och brådskan.
Sverige kan och måste gå före i klimatarbetet.
Vi behöver mer av allt som snabbt tar oss framåt och som sänker utsläppen. Då kan vi inte fastna i diskussioner om enskilda kraftslag eller döma ut förnybara drivmedel som regeringen nu gör. Än värre, då kan man inte luta sitt regeringsunderlag mot SD, ett parti som genomsyras av klimatförnekare.
Det kan verka otroligt, men regeringens första miljöpolitiska beslut var att lägga ner miljödepartementet.
Regeringsunderlaget har också meddelat att inblandningen av förnybara biodrivmedel i bensin och dieseln ska reduceras kraftigt. Dagens reduktionsnivåer på 30,5 procent ska sänkas till 6 procent, vilket ökar beroendet av fossil energi i en tid då det behöver kraftigt minska.
Regeringen vill också försämra möjligheterna för att bygga nya vindkraftverk till havs genom att göra det dyrare för företagen att ansluta kraftverken till elnätet.
Bara under mandatperioden innebär regeringens politik att utsläppen kommer öka med 30 miljoner ton. Och fram till 2030 kommer utsläppen öka med 55 miljoner ton.
Det är lika mycket som inrikesflyget släpper ut varje år, om man gångrar det med hundra.
Varifrån ska regeringen hämta in all den koldioxidsminskning som går förlorad när man minskar reduktionsplikten? De högerkonservativa partierna menar att en utbyggd laddinfrastruktur och satsningar på CCS (koldioxidinfångning) är det som ska minska utsläppen.
Det är i grunden bra politik som Centerpartiet står bakom och har varit med och genomfört.
Men oavsett hur stora satsningar de tänker göra på laddstolpar och CCS-teknik kommer de inte i närheten av de utsläppsminskningar som reduktionsplikten idag står för. Ekvationen går inte ihop.
Reduktionsslakten drabbar också landsbygden.
Miljardinvesteringarna i biodrivmedelsproduktionen som stod för dörren skulle öka efterfrågan på restprodukter från jord-och skogsbruket. Det skulle ge tiotusentals nya jobb och nya företag. Med nya styrmedel för ökad svensk produktion hade priserna vid pumpen kunnat sänkas radikalt.
Nya förnybara drivmedel kostar enligt Energimyndigheten elva kronor per liter att producera.
Det regeringen inte nämner är att en slaktad reduktionsplikt innebär att jordbruket kommer få ta smällen för att uppnå EU:s tvingande klimatmål.
Sverige har ett ansvar att minska sina utsläpp med 50 procent till 2030 i de sektorer som inte omfattas av utsläppshandeln. När ambitionerna nu minskas i transportsektorn finns i praktiken bara en sektor kvar som kommer få bära bördan – jordbruket.
Det skulle vara ett dråpslag mot svensk konkurrenskraft, livsmedelsproduktion och försörjningstrygghet.
Ytterst riskerar det också att fylla på Putins krigskassa och underblåsa beroendet av Rysslands fossila bränslen, ett beroende som Ulf Kristersson själv lyfte som ett hot i sin regeringsförklaring.
Regeringen borde inte ställa priset vid pump mot viktiga utsläppsminskningar och Sveriges klimatmål. Det går att jaga utsläppen utan att jaga den som är beroende av en bil för att klara av vardagen.
Målet måste vara att Sverige ska bli nettoexportör av biodrivmedel samtidigt som elektrifieringen i fordonsflottan accelereras.
Då krävs både att reduktionsplikten behålls och att vi har skatter som faktiskt gynnar det förnybara.
För ju mer biodrivmedel vi producerar i Sverige, desto mer kan vi pressa ner priserna på drivmedlet. Att låta näringslivet och samhället investera i det förnybara är att investera i långsiktigt sänkta kostnader. Det är att investera i vår planet och i generationer framåt, eftersom det sänker utsläppen.
Trots att regeringen bara suttit i några dagar har de redan lyckats skapa betydligt sämre förutsättningar för Sverige att nå klimatmålen.
Än är det inte försent att ändra sig. Regeringen måste ta sitt ansvar och stoppa utsläppsökningarna. Men det brådskar. Redan nästa mandatperiod kan det vara försent.
Klimatkrisen är nu och den kräver ledarskap och handlingskraft. Centerpartiet har många skarpa förslag för minskade utsläpp och ökad konkurrenskraft.
Vi hoppas att den nya regeringen orkar lyfta blicken, se krisen som pågår och ta tillbaka taktpinnen från Sverigedemokraterna, klimatförnekarnas parti. Sverige behöver en klimatpolitik värd namnet. Sverige förtjänar en regering som tar krisen på allvar. Det handlar om Sveriges och världens framtid.
Annie Lööf, partiledare för Centerpartiet
Rickard Nordin, klimatpolitisk talesperson för Centerpartiet
onsdag 26 oktober 2022
Exit Antje akt 1
Ärkebiskopsgården, första besöket:
Löven i Odinslund har gulnat och ska snart falla av. Domkyrkan bakom träden ser magnifik ut.
Snart ska ärkebiskop Antje Jackelén flytta härifrån. Den 30 oktober gör hon sin sista arbetsdag som Svenska kyrkans högsta företrädare nationellt och internationellt.
Nu sitter hon i sofforna i Nathan Söderblomsbiblioteket på Ärkebiskopsgårdens nedre botten.
UNT: Hur mår du?
– Jo, jag har varit förkyld och känner mig lite lomhörd, men det är mest en "man cold". Annars är det bra. Det har i och för sig varit åtta intensiva år, men jag har energin kvar.
Samhället har förflyttat sig under Antje Jackeléns år som ärkebiskop, saker hon kunnat säga förr utan uppståndelse väcker i dag kontrovers. Inte minst handlar det om vår syn på islam, säger hon.
Hur mår Svenska kyrkan?
– I stort sett bra. Just i en sådan här tid med så mycket oro i världen vet vi varför vi har kyrkan. Hit kan man gå med sin vrede och frustration men lämna med hopp och mötas inför det som är större, säger Antje JackeIén.
Hon hänvisar till en undersökning som visar att andelen som tycker att kyrkan har en viktig funktion i samhället ökat från 40 procent till 58 på fyra år.
– Det är en stor ökning. Och glappet mellan dem som går med och dem som lämnar kyrkan har också minskat något, säger hon.
Bland det negativa ser hon att det trots allt finns ett glapp. Den totala medlemsminskningen var 94 000 personer mellan 2020 och 2021. Negativt är också att kunskapsnivån i samhället om tro och existentiella frågor är låg. Förslaget om förbud mot religiösa friskolor ser hon som ett exempel på det. Konfessionella skolor likställs i argumentationen ofta med extrem sekterism, menar Antje Jackelén.
– Det är ju hur korkat som helst, så slarvig argumentation. Det är empiriskt motbevisat, de flesta kristna skolor fungerar utmärkt. Förslaget är närmast en attack på alla troende.
Antje Jackelén är Sveriges första kvinnliga ärkebiskop. Som framsteg under sina år nämner hon satsningar på undervisning och lärande och barns rätt till andlig utveckling, samt ett vidgat hållbarhetsbegrepp i samhällsdebatten, som tar in existentiella perspektiv.
Foto: Pär Fredin
I argumentationen ligger underförstått att den som är troende inte kan förhålla sig till vetenskap, menar hon:
– Jag ser det som okunnigt och sårande.
Sina åtta år som ärkebiskop har Antje Jackelén förutom i kyrkan, till stor del tillbringat i hetluften, i sociala medier, debatter, nyhetsartiklar och poddar.
En brännande fråga har rört relationen till andra religioner, i synnerhet islam. På Svenska kyrkans hemsida finns i dag markeringar med rubriker som: "Nej, Svenska kyrkan håller inte på att islamiseras – vi är en kristen kyrka".
Samma dag som UNT gör intervjun ska hon öppna kyrkomötet, kyrkans högsta beslutande organ. En av många motioner kommer från tre SD-politiker i Malmö och har rubriken "Jesus, religionsdialogen och islamismen". Där hävdar de att svenskkyrkliga företrädare vacklat på sanningen om att Jesus är enda vägen till Gud.
Här har det hänt något påtagligt under Antje Jackeléns år som ärkebiskop, menar hon. Det handlar om människors relation till islam.
– Saker jag kunde säga obehindrat när jag blev biskop har plötsligt blivit kontroversiella. Ingen har kritiserat mig för att ha ätit lunch med Dalai Lama och ha bjudit honom till Lunds domkyrka, eller för ha umgåtts med en vän och rabbin i Israel, men när jag talar med en muslim anklagas jag nu för att "islamisera kyrkan", vad nu det skulle vara, säger hon.
Hinner man med sin tro, under trycket som ärkebiskop? Ja., svarar Antje Jackelén, inte minst eftersom man har förmånen att ändå få utöva den och hålla mässa och andakt i yrkesrollen.
Någon dag före intervjun har Antje Jackelén på Twitter beskrivit hur hon förfäras över hur begreppen "islam" och "islamism" blandas samman: "Att utan omsvep likställa en världsreligion med dess extremistiska avart är illavarslande.", twittrar hon. Kommentarerna lät inte vänta på sig: "Du och din 68vänster kyrka är illavarslande din djävul", svarade exempelvis signaturen DaNKaN i en typisk retweet.
– Det är inte jag som blivit kontroversiell, det är samhället som har förflyttat sig. Och i dag har påstådd "islamisering" blivit en normaliserad fråga till och med för medier som UNT, eftersom jag får frågan nu.
Och det här är illa menar hon, för klimatet gör att vi inte kan prata seriöst om det som verkligen är allvarligt, som de problem som finns med extremism och terror i islams namn:
– Om vi inte kan tala klokt om religion över huvud taget så kan vi inte heller prata om den religionskritik som alltid behövs, och där är vi nu.
Hellre skulle hon prata om försoning och dialog. Bland saker hon gläds åt från åren som ärkebiskop finns åtminstone två på temat. Det ena är försoningsprocessen som pågår med Svenska kyrkans ursäkt till det samiska folket för det koloniala förtryck och de övergrepp som kyrkan varit en del av. Det andra är 500-årsminnet av reformationen som firades i Lund tillsammans med påve Franciskus, katolska kyrkans främsta företrädare.
I sin podd "Prata till punkt med ärkebiskopen " har Antje Jackélen samtalat med uppåt 60 personer, här med Nobels fredspristagare Leymah Gbowee 2015.
– Det var stort att få vara en del av en kyrkohistorisk händelse, när katoliker och protestanter efter hundratals år av konflikter högtidlighöll detta tillsammans, i tacksamhet men också i sorg över den splittring som varit.
2016 publicerades en debattartikel i Aftonbladet med rubriken "Svenska kyrkan kan inte inkludera alla". I texten sades Antje Jackelén med flera ha gett uttryck för att fler vägar än den kristna leder till Gud, och verka "driva en omvälvande reformering av kristendomen såsom vi hittills känt den".
Finns det fler vägar än den kristna som leder till Gud?
– Det kan vi inte veta med säkerhet, för vi kan inte ställa oss ovanför Gud. Vi tillber Gud som himmelens och jordens skapare, som ursprunget till allt. Men det gör ju andra religiösa traditioner också. Rimligtvis finns det inte flera konkurrerande smågudar utan en Gud som är större än alla våra bilder och tankar om det gudomliga. Så i den bemärkelsen finns det lika många vägar till Gud som det finns människor.
Men kan man inte säga att de andra religionerna har fel?
– Vi är inte fullkomliga, vi har alla fel någonstans. Jag som kristen måste inte sätta mig till doms över andra, det har Gud befriat mig ifrån. Jag älskar Gud som bibeln och traditionen lär mig, genom att älska min nästa som mig själv, oavsett vad min nästa har för tro.
Att intervjua Antje Jackelén är stimulerande för tanken. Svaren är omedelbart välformulerade och inte utan udd. Resonemangen landar påfallande ofta i en samhällsfråga.
Samhällsengagemanget grundar sig i teologin, säger hon. Men andra tycker att det har blivit politik. Exempelvis anklagade konservativa skribenten Anne Heberlein henne för att ha politiserat Svenska kyrkan på ett sätt som gör att många kristna med borgerliga sympatier inte längre känner att det finns plats för dem.
– Den texten gjorde mig ledsen. Det är helt enkelt inte sant. Många kritiker har själva en stark partipolitisk agenda, medan jag aldrig har tillhört ett parti och har röstat olika i olika val. Det sker en politisering av oss utifrån, säger hon.
Ärkebiskopsgården, andra besöket:
Vi är tillbaka i sofforna i fredspristagarens Nathan Söderbloms bibliotek på Ärkebiskopsgården. Känslan är spänd, trevande.
När vi skildes första gången var det i upprymdhet efter ett stimulerande samtal. Det vittnar båda om efteråt. Men intervjun har tagit en oväntad vändning. Antje Jackelén menar nämligen att UNT "normaliserar narrativet om islamiseringen av Svenska kyrkan och Sverige". Det är inte bara farligt för kyrkan, utan också för landet.
Så har hon skrivit i ett långt mejl till undertecknad några dagar efter den första intervjun i sofforna.
Våren 2021 tog Antje Jackelén en twitterpaus: "Berörs illa av att mina tweets används för att sprida hot och hat samt lögn om tro, svenskakyrkan och samhället", skrev hon då.
Nu visar hon några axplock ur senaste dagarnas skörd i sociala medierflödet, skärmdumpar hon tagit på måfå, förklarar hon. I en kommentar säger en person att "Antjekrist" är ett suveränt epitet, i ett annat anklagas hon för samröre med islamistiska extremister, i ett tredje sägs Svenska kyrkan ha blivit en "islamistkramande sekt med ärkebiskopen i spetsen", i ett fjärde jämförs hennes ledarskap med att få se påven vända sig i bön mot Mecka.
– Det är trollen, en liten men högljudd minoritet. Vill UNT vara trollens megafon. Då är ni det, säger hon.
För att förstå hur vi hamnade här behöver vi gå lite bakåt. Det här är vad som hände:
När UNT ber att få intervjua ärkebiskop Antje Jackelén är det ett önskemål från henne att få frågor en vecka i förväg. För att komma från en så medievan person är det en ovanlig önskan. Men fem dagar i förväg får hon ett antal punkter att utgå från.
Den första punkten lyder, något förkortad:
"Jag vill prata om kyrkans och ärkebiskopens roll i samhället och debatten, och om hennes syn på hur sådana frågor förändrats under åren som ärkebiskop."
Den andra frågan berör synen på andra religioner och samfund.
Frågorna visar sig vara fyllda med sprängstoff. Men det är efter intervjun de briserar.
Ärkebiskop Antje Jackelén har vid flera tillfällen träffat påven Franciskus.
När den första intervjun är klar får nämligen Antje Jackelén möjlighet att läsa texten före publicering. Det är ingen ovanlig överenskommelse, men heller ingen självklarhet. Det är nu hon skickar sitt långa mejl. Hon har många och starka synpunkter och skriver att hon är "grymt besviken av flera skäl", bland annat för att UNT legitimerar "extrema påståenden, osanningar och hets".
Hon saknar också mer om vad hon sagt om framgångar under ärkebiskopstiden. "Jag vet inte varifrån behovet att förminska min gärning, ärkebiskopens uppdrag och Svenska kyrkan kommer", skriver hon och ger en lång förteckning över meriter och titlar.
Mejlet avslutar hon:
"Vad göra? Jag kan se två möjligheter: antingen skippa hela artikeln eller göra ett omtag.
Hur tänker du?
Efter sitt mejl till UNT, bearbetade texter, en mejlmarkering från UNT:s ansvarige utgivare och sedan kaffe med samma ansvarige utgivare, sitter Antje Jackelén i bibliotekssoffan igen. Med undertecknad. Det är en udda situation, inte otrevlig, men som sagt, trevande. Flera gånger säger Antje Jackelén att det aldrig varit hennes avsikt att försöka hindra UNT att publicera och att hon främst reagerade på vad hon kallar "den ramberättelse UNT gett åt intervjun" där anklagelser om islamisering omnämns utan att begreppet definieras eller sätts innanför citationstecken.
Den 30 oktober gör Antje Jackelén sin sista arbetsdag. Sedan flyttar hon tillbaka till Lund. "Jag kommer att sakna årummet, Lund har ingen å," säger hon
På frågan om varför det är fel av UNT att ställa frågor om kritik som finns i samhället, när kyrkan själv känt sig nödgad att på sin hemsida göra markeringar mot samma kritik svarar hon att skillnaden är att kyrkan behövde bemöta något konspiratoriskt, visa att det inte var sant.
– Att vända på det och säga: därför att något påstås måste det ligga någonting i det, det är liksom....
Men så säger jag inte. Vi skildrar det som finns, oavsett vad man tycker om det, och frågar dig om det.
– Ja, men var finns det? Hur schysst är det mot någon att säga att den är en biltjuv för att det finns kritik som säger det, när man själv förnekar.
Samtidigt ber Antje Jackelén om ursäkt för tonen i sitt brev.
– Kanske skrev jag för mycket, jag ber om ursäkt för det.
Svenska kyrkan mår "i stort sett bra", säger dess ledare sedan 2014 Antje Jackelén. På frågan om hur stor del hon har i det svarar hon att arbetet görs tillsammans, på varje ort och i varje församling, men att hon som ledare "visst har möjligheter och ansvar."
Du skriver att jag "normaliserar narrativet om islamisering" och att det är farligt för landet. På vilket sätt, tänker du?
– Det finns så mycket islamfientlighet i dag, skulle vi ha någon motsvarighet när det gäller judar så skulle vi dra öronen åt oss direkt. Det kan sluta med att det kostar människoliv.
Hon säger att varje kristen borde känna oro i det läget samhället befinner sig i, att det med Jesus som förebild inte går att blunda. Samtidigt, i den kristna tron finns hoppet inbyggt.
– Men hopp kräver utrymme för vrede, det måste vara realistiskt och det kräver mod. Modiga handlingar föder mer hopp.
Var det vreden som syntes i ditt brev till UNT?
– Snarare oron. Den glidning vi ser i samhället är farlig, jag vill göra något åt den faran.
Vi är tillbaka i sofforna i fredspristagarens Nathan Söderbloms bibliotek på Ärkebiskopsgården. Känslan är spänd, trevande.
När vi skildes första gången var det i upprymdhet efter ett stimulerande samtal. Det vittnar båda om efteråt. Men intervjun har tagit en oväntad vändning. Antje Jackelén menar nämligen att UNT "normaliserar narrativet om islamiseringen av Svenska kyrkan och Sverige". Det är inte bara farligt för kyrkan, utan också för landet.
Så har hon skrivit i ett långt mejl till undertecknad några dagar efter den första intervjun i sofforna.
Våren 2021 tog Antje Jackelén en twitterpaus: "Berörs illa av att mina tweets används för att sprida hot och hat samt lögn om tro, svenskakyrkan och samhället", skrev hon då.
Nu visar hon några axplock ur senaste dagarnas skörd i sociala medierflödet, skärmdumpar hon tagit på måfå, förklarar hon. I en kommentar säger en person att "Antjekrist" är ett suveränt epitet, i ett annat anklagas hon för samröre med islamistiska extremister, i ett tredje sägs Svenska kyrkan ha blivit en "islamistkramande sekt med ärkebiskopen i spetsen", i ett fjärde jämförs hennes ledarskap med att få se påven vända sig i bön mot Mecka.
– Det är trollen, en liten men högljudd minoritet. Vill UNT vara trollens megafon. Då är ni det, säger hon.
För att förstå hur vi hamnade här behöver vi gå lite bakåt. Det här är vad som hände:
När UNT ber att få intervjua ärkebiskop Antje Jackelén är det ett önskemål från henne att få frågor en vecka i förväg. För att komma från en så medievan person är det en ovanlig önskan. Men fem dagar i förväg får hon ett antal punkter att utgå från.
Den första punkten lyder, något förkortad:
"Jag vill prata om kyrkans och ärkebiskopens roll i samhället och debatten, och om hennes syn på hur sådana frågor förändrats under åren som ärkebiskop."
Den andra frågan berör synen på andra religioner och samfund.
Frågorna visar sig vara fyllda med sprängstoff. Men det är efter intervjun de briserar.
Ärkebiskop Antje Jackelén har vid flera tillfällen träffat påven Franciskus.
När den första intervjun är klar får nämligen Antje Jackelén möjlighet att läsa texten före publicering. Det är ingen ovanlig överenskommelse, men heller ingen självklarhet. Det är nu hon skickar sitt långa mejl. Hon har många och starka synpunkter och skriver att hon är "grymt besviken av flera skäl", bland annat för att UNT legitimerar "extrema påståenden, osanningar och hets".
Hon saknar också mer om vad hon sagt om framgångar under ärkebiskopstiden. "Jag vet inte varifrån behovet att förminska min gärning, ärkebiskopens uppdrag och Svenska kyrkan kommer", skriver hon och ger en lång förteckning över meriter och titlar.
Mejlet avslutar hon:
"Vad göra? Jag kan se två möjligheter: antingen skippa hela artikeln eller göra ett omtag.
Hur tänker du?
Efter sitt mejl till UNT, bearbetade texter, en mejlmarkering från UNT:s ansvarige utgivare och sedan kaffe med samma ansvarige utgivare, sitter Antje Jackelén i bibliotekssoffan igen. Med undertecknad. Det är en udda situation, inte otrevlig, men som sagt, trevande. Flera gånger säger Antje Jackelén att det aldrig varit hennes avsikt att försöka hindra UNT att publicera och att hon främst reagerade på vad hon kallar "den ramberättelse UNT gett åt intervjun" där anklagelser om islamisering omnämns utan att begreppet definieras eller sätts innanför citationstecken.
Den 30 oktober gör Antje Jackelén sin sista arbetsdag. Sedan flyttar hon tillbaka till Lund. "Jag kommer att sakna årummet, Lund har ingen å," säger hon
På frågan om varför det är fel av UNT att ställa frågor om kritik som finns i samhället, när kyrkan själv känt sig nödgad att på sin hemsida göra markeringar mot samma kritik svarar hon att skillnaden är att kyrkan behövde bemöta något konspiratoriskt, visa att det inte var sant.
– Att vända på det och säga: därför att något påstås måste det ligga någonting i det, det är liksom....
Men så säger jag inte. Vi skildrar det som finns, oavsett vad man tycker om det, och frågar dig om det.
– Ja, men var finns det? Hur schysst är det mot någon att säga att den är en biltjuv för att det finns kritik som säger det, när man själv förnekar.
Samtidigt ber Antje Jackelén om ursäkt för tonen i sitt brev.
– Kanske skrev jag för mycket, jag ber om ursäkt för det.
Svenska kyrkan mår "i stort sett bra", säger dess ledare sedan 2014 Antje Jackelén. På frågan om hur stor del hon har i det svarar hon att arbetet görs tillsammans, på varje ort och i varje församling, men att hon som ledare "visst har möjligheter och ansvar."
Du skriver att jag "normaliserar narrativet om islamisering" och att det är farligt för landet. På vilket sätt, tänker du?
– Det finns så mycket islamfientlighet i dag, skulle vi ha någon motsvarighet när det gäller judar så skulle vi dra öronen åt oss direkt. Det kan sluta med att det kostar människoliv.
Hon säger att varje kristen borde känna oro i det läget samhället befinner sig i, att det med Jesus som förebild inte går att blunda. Samtidigt, i den kristna tron finns hoppet inbyggt.
– Men hopp kräver utrymme för vrede, det måste vara realistiskt och det kräver mod. Modiga handlingar föder mer hopp.
Var det vreden som syntes i ditt brev till UNT?
– Snarare oron. Den glidning vi ser i samhället är farlig, jag vill göra något åt den faran.
onsdag 19 oktober 2022
Cosmic dust
Rymddamm – Space dust – Cosmic dust enligt Wiki:
Pillars of Creation
Image Credit: Science - NASA, ESA, CSA, STScI, NIRCam
Processing - Joseph DePasquale (STScI), Anton M. Koekemoer (STScI), Alyssa Pagan (STScI)
Explanation: A now famous picture from the Hubble Space Telescope featured these star forming columns of cold gas and dust light-years long inside M16, the Eagle Nebula, dubbed the Pillars of Creation. This James Webb Space Telescope NIRCam image expands Hubble's exploration of that region in greater detail and depth inside the iconic stellar nursery. Particularly stunning in Webb's near infrared view is the telltale reddish emission from knots of material undergoing gravitational collapse to form stars within the natal clouds. The Eagle Nebula is some 6,500 light-years distant. The larger bright emission nebula is itself an easy target for binoculars or small telescopes. M16 lies along the plane of our Milky Way galaxy in a nebula rich part of the sky, toward the split constellation Serpens Cauda (the tail of the snake)..
Cosmic dust, also called extraterrestrial dust or space dust, is dust which exists in outer space, or has fallen on Earth. Most cosmic dust particles measure between a few molecules and 0.1 mm (100 micrometers). Larger particles are called meteoroids. Cosmic dust can be further distinguished by its astronomical location: intergalactic dust, interstellar dust, interplanetary dust (such as in the zodiacal cloud) and circumplanetary dust (such as in a planetary ring). There are several methods to obtain space dust measurement.
In the Solar System, interplanetary dust causes the zodiacal light. Solar System dust includes comet dust, asteroidal dust, dust from the Kuiper belt, and interstellar dust passing through the Solar System. Thousands of tons of cosmic dust are estimated to reach the Earth's surface every year,[3] with most grains having a mass between 10−16 kg (0.1 pg) and 10−4 kg (0.1 g). The density of the dust cloud through which the Earth is traveling is approximately 10−6 dust grains/m3.
Cosmic dust contains some complex organic compounds (amorphous organic solids with a mixed aromatic–aliphatic structure) that could be created naturally, and rapidly, by stars. A smaller fraction of dust in space is "stardust" consisting of larger refractory minerals that condensed as matter left by stars.
Interstellar dust particles were collected by the Stardust spacecraft and samples were returned to Earth in 2006.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)