 |
söndag 14 augusti 2022
Språkkrav
Låt de rödgröna rasa – vi måste tänka nytt i Orten
Liberalerna föreslog förskoleplikt i veckan för barn som inte klarar BVC:s språkscreening vid 2,5-årskontrollen.
Om vi ska stoppa nyrekryteringen av barn till gängen måste samhället gripa in mycket tidigare och på nya sätt. Låt inte de rödgrönas ramaskri tysta debatten.
Ibland kan man invaggas i tron att det svenska samtalsklimatet har blivit normalt igen. Att de galna åren med brunstämplingar av allt från språktester och hedersdebatt till ”volymfrågan” är historia. Den senaste veckans debatt påminner om att så inte är fallet.
De rödgröna har gjort sitt yttersta för att fultolka Liberalernas förslag om förskoleplikt för språksvaga barn. Det har haglat anklagelser om rasism och 1930-tal.
Vänsterns Ali Esbati tvekar inte att slå fast att det handlar om en medveten ”ondhetssignalering”: ”Själva syftet är att kittla den rasistiska nerven hos delar av majoritetsbefolkningen: erbjudande är känslan av att ”vi” KAN ta deras barn för att de är mindre värda”, skriver han på Twitter väl medveten om vilka stämningar han kan piska upp.
Man blir så matt. Visst kan man ha synpunkter på enskildheter i förslaget och hur det har kommunicerats, men problemet som Liberalerna pekar på är akut.
På Järvafältet i Stockholm läser en majoritet av eleverna svenska som andraspråk, trots att många av dem är födda i Sverige. På vissa skolor kommer så många som 90 procent av sexåringarna till skolstarten med otillräcklig svenska.
En undersökning från norra Biskopsgården i Göteborg visade att 75 procent av barnen mellan fyra och fem år inte har det ordförråd som de borde ha för sin ålder. I Rosengård i Malmö klarar bara hälften av alla fyraåringar språktestet på BVC.
Vi talar om ett gigantiskt problem, som gör uppgiften nästan omöjlig för skolorna i utanförskapsområdena.
I somras lunchade jag med Linnéa Lindquist, som är rektor vid Hammarkullsskolan i Göteborg och en flitig skoldebattör. Hon skulle gärna se en obligatorisk förskola från två eller tre års ålder. I dag är det uppskattningsvis 25 procent av eleverna i Hammarkullen som aldrig har satt sin fot på en förskola, och det är inte bara språket som skolan måste kompensera för:
– Vi måste ägna hösten åt att lära ut det mest grundläggande, som att klä på sig, äta med kniv och gaffel, stå på led och vänta på sin tur. Vårt kompensatoriska uppdrag är så omfattande. Vi behöver lära barnen allt.
För att eleverna ska ha en chans att komma ikapp med svenskan fattade hon ett radikalt beslut: Hon plockade bort alla förskolelärartjänster och låter numera barnen gå ettan två gånger. Det har gjort att de flesta trots allt lyckas knäcka läskoden i tid.
I debatten är det som att vidden av den språkliga och sociala problematiken inte har sjunkit in. I de utsatta områdena går många barn hungriga till skolan, eftersom de inte har fått någon frukost att tala om hemma.
En del sover på madrasser på golvet och är så trångbodda att deras ”hjärnor går på högvarv hela tiden” med rektor Linnéas ord.
Små barn kan springa runt utan tillsyn medan äldre flickor ofta kontrolleras hårt och måste gå direkt hem till hushållssysslor efter skolan. Det tillämpas inte sällan ett slags omvänd barnuppfostran jämfört med den västerländska normen – små barn släpps relativt fritt medan kontrollen ökar när barnen kommer upp i mellanstadiet och högstadiet.
Rektor Linnéa berättar att hennes elever gråter på skolavslutningen. De älskar sin skola och vill inte gå hem.
– De behöver inget lov. Vi ska drilla barnen hårt med lovskola redan i lågstadiet i stället. Det är bara i skolan som de pratar svenska, säger Linnéa Lindquist.
Hon skulle dessutom vilja kunna erbjuda gratis fritids vid behov. Alltför många av hennes lågstadieelever går till torget och hänger när skoldagen är slut klockan 13. Där riskerar de att skapa relationer till de äldre killarna som ägnar sig åt kriminalitet. Barnen plockar upp förortsslangen och vill verka äldre än de är.
Mycket av detta är känsligt, eftersom det innebär att samhället både bokstavligt och bildligt talat knackar på dörren till familjers hem. Det finns dessutom redan en utbredd misstro i utanförskapsområdena mot myndigheter och socialtjänst.
Det offentliga skulle med andra ord behöva axla en mer omhändertagande och kompenserande roll än i dag. Barnen i de utsatta områdena borde tillbringa betydligt mer tid i förskola, skola och fritids.
Det är rimligt att barn som inte klarar BVC:s språkscreening på 2,5-årskontrollen omfattas av en förskoleplikt motsvarande 15 timmars allmän förskola från tre års ålder. Från fem år skulle förskolan kunna vara obligatorisk för alla, som regeringens utredning föreslog för några år sedan.
Forskningen är förbluffande tydlig med de positiva effekterna: Barn som har gått i förskola får högre resultat i Pisa som 15-åringar, utvecklar bättre språkliga och matematiska färdigheter, har bättre psykisk hälsa, färre beteendestörningar och färre kontakter med sjukvården för att bara nämna några slutsatser i den kunskapsöversikt som ges i nämnda utredning.
Särskilt viktig anses förskolan vara för elever med utländsk och svag socioekonomisk bakgrund. Så här summerar utredningen: ”De barn som kommer efter sina kamrater i utveckling och lärande de första levnadsåren tenderar därför att få svårt att komma ifatt under skoltiden och senare i livet.”
Det går förstås att sätta frågetecken för kvaliteten i många av dagens förskolor i de utsatta områdena. Men om man på allvar vill göra något åt att barn far illa, halkar efter i skolan och riskerar att rekryteras till kriminalitet måste insatserna sättas in betydligt tidigare än i dag.
Jag har skrivit flera gånger om behovet av familjeplanering i utanförskapsområdena. En annan reform som skulle behöva komma på plats är att BVC regelmässigt gör hembesök under de första åren, enligt den så kallade Rinkebymodellen. Föräldrar måste ges betydligt mer stöttning i sin roll som vårdnadshavare.
Till det bör läggas en förskoleplikt, lovskola under lågstadiet, gratis fritids vid behov och en socialtjänst som görs om i grunden. Socialsekreterare ska inte sitta begravda i utredningar bakom sina skrivbord, utan jobba mer ute i verksamheterna – skolor, polisstationer, familjehus med mera – och erbjuda hjälp i en första linje. Men när det krävs måste socialtjänsten även ges rätt att besluta om insatser mot föräldrarnas vilja.
Mycket av detta är känsligt, eftersom det innebär att samhället både bokstavligt och bildligt talat knackar på dörren till familjers hem. Det finns dessutom redan en utbredd misstro i utanförskapsområdena mot myndigheter och socialtjänst.
Därför vore det önskvärt att i möjligaste mån bygga insatserna på frivillighet, förtroende och allianser med föräldrarna. Inte minst mammorna spelar en central roll för att få en förändring till stånd, och de allra flesta vill förstås sina barns bästa.
Men även ekonomiska incitament kan spela en viktig roll. En satsning på familjeplanering har exempelvis större utsikter att lyckas om flerbarnstillägget tas bort och framtida barnbidrag trappas av.
Kanske skulle en förskoleplikt kunna bakas in i det aktivitetskrav som flera partier vill införa i försörjningsstödet?
Frågan om HUR-et är viktig, men VAD-et är faktiskt ännu viktigare. Därför vore det katastrofalt om de rödgröna skulle lyckas fördröja också denna viktiga debatt med sina rasismanklagelser.
Vänstern kan fortsätta att drömma om det klasslösa samhället, om oändliga resurser som lyfter skolorna i utanförskapsområdena mot oanade höjder och att alla i Sverige ska leva i blandade områden. Men så ser inte verkligheten ut.
Det offerperspektivet kommer inte att hjälpa barnen som kan för lite svenska för att klara skolan här och nu.
Om vi ska få till stånd riktig förändring krävs att samhället ställer sig på barnens sida. De behöver språkkunskap, omvårdnad, gränssättning och frihet att forma sina liv. Alltför ofta tillgodoses inte de grundläggande behoven i de utsatta områdena.
Gör vi inget åt den saken kommer dagens problem att framstå som små i framtiden.
fredag 12 augusti 2022
Santansverserna
The Satanic Verses is the fourth novel of British-Indian writer Salman Rushdie. First published in September 1988, the book was inspired by the life of the Islamic prophet Muhammad. As with his previous books, Rushdie used magical realism and relied on contemporary events and people to create his characters. The title refers to the Satanic Verses, a group of Quranic verses that refer to three pagan Meccan goddesses: Allāt, Al-Uzza, and Manāt. The part of the story that deals with the "satanic verses" was based on accounts from the historians al-Waqidi and al-Tabari.
In the United Kingdom, The Satanic Verses received positive reviews, was a 1988 Booker Prize finalist (losing to Peter Carey's Oscar and Lucinda) and won the 1988 Whitbread Award for novel of the year. However, major controversy ensued as Muslims accused it of blasphemy and mocking their faith. The outrage among Muslims resulted in Ayatollah Ruhollah Khomeini, then Supreme Leader of Iran, calling for Rushdie's death on 14 February 1989. The result was several failed assassination attempts on Rushdie, who was placed under police protection by the UK government, and attacks on several connected individuals, including the murder of translator Hitoshi Igarashi. Rushdie was later stabbed in August 2022 during a public talk.
lördag 6 augusti 2022
Skjutningar
På grund av idékorrumperade och systematiskt inkompetenta ministrar och rikspolischefer de senaste 30 åren har den integrationrelaterade mordkarusellen fått snurra utan minsta motstånd!
Under samma tid har oppositionspartierna på grund av makthunger, lika systematiskt undvikit att presentera lösningar.
Genom politikernas korruption har en politiskt korrekt miljö formats som nu har skapat parallellsamhällen där de etniska dimensionerna har blivit katastrofala.
Det stora nordiska undantaget
I år har hittills 40 personer skjutits ihjäl i Sverige – men hur ser det ut i våra nordiska grannländer under samma tid? Kvartal har siffrorna.
AV HENRIK HÖJER | 6 AUGUSTI 2022
I Sverige, som har 10,5 miljoner invånare, har enligt Expressens sammanställning 34 personer skjutits ihjäl under första halvåret 2022. Förra året var siffran 20 personer för det första halvåret. Siffran bekräftas även av Polisens statistik. När detta skrivs är summan 40 personer ihjälskjutna (och 60 skottskadade i hittills 232 skottlossningar i år).
Det totala antalet mord, dråp och dödligt våld i sin helhet, som ju sannolikt ligger betydligt högre än dessa siffror, är dock enligt polisen och Brå ännu oklart.
För att sätta dessa siffror i perspektiv har jag varit i kontakt med ett antal myndigheter i våra grannländer. De för dock av lätt insedda skäl inte lika detaljerad statistik över skjutande som Sverige, men med hjälp av lite envishet gick det att få fram några siffror i frågan. Siffrorna är ganska talande, och de sätter det svenska tillståndet i relief.
På Island, där det i och för sig bara bor knappt 400 00o invånare, har inte en enda människa skjutits ihjäl hittills under 2022, meddelar den isländska polisens statistikenhet.
I Finland, som har 5,5 miljoner invånare, har under det första halvåret 2022 en (1) person skjutits till döds…
I Danmark, som har 5,8 miljoner invånare, har det skett allt som allt cirka 15 mord eller dråp i år fram till den 4 augusti, meddelar Rikspolisens pressavdelning. De för dock inte statistik över döda i skjutvapenvåld.
I Finland, som har 5,5 miljoner invånare, har under det första halvåret 2022 en (1) person skjutits till döds, meddelar nationella polismyndigheten. Landet har dock hittills i år drabbats av runt 35 mord och dråp i sin helhet – vilket inte är förvånande då Finland tidigare haft högre mordtal är sina nordiska grannländer.
Norge har 5,3 miljoner invånare, och myndigheterna saknar än så länge uppgifter för 2022 men de hänvisar till tidningen Verdens gangs sammanställning. Där framgår att landet drabbats av 12 mord och dråp under det första halvåret, och det är oklart om någon av dem skjutits till döds.
Raka jämförelser är alltså svåra att göra i nuläget. Men man kan ändå konstatera att Sverige sticker ut – där vi per capita är långt mer drabbade av skjutvapenvåld än våra grannländer.
Amnesty
— Vi har kunnat konstatera att den ukrainska militären utsatt civilbefolkningen för fara genom sina militära strategier, säger Anna Johansson, Amnesty Sveriges generalsekreterare, till Svenska Dagbladet.
Amnesty Internationals rapport, som släpptes i torsdags, kritiserar ukrainsk militär för att ha skjutit från baser i bostadsområden med skolor och sjukhus. Samtidigt betonar Amnesty att detta inte rättfärdigar de ryska attackerna. Men Amnestys kritik har väckt ont blod. Den ukrainska Amnestychefen Oksana Pokaltjuk har avgått och Ukrainas president Volodymyr Zelenskyg anklagar Amnesty för att försöka "skifta ansvaret från angriparen till offret".
— Alla parter har en skyldighet att respektera den internationella humanitära rätten och i möjligaste mån skydda civila. I detta fallet handlar det om specifika platser och tidpunkter där vi menar att Ukrainas militär borde ha skyddat civila på ett bättre sätt, säger Anna Johansson.
Hon säger sig förstå varför rapporten väckt starka reaktioner, men framhåller vikten av att förmedla fakta.
— På längre sikt hade det varit allvarligare om det visade sig att vi observerat detta, men valt att inte rapportera om det, säger hon till SvD.
— Den här gången har vi valt att ensidigt kritisera Ukraina. Men det ska ställas i relation till de andra utredningar och rapporter vi publicerat om Ryssland. Vi går inte Rysslands ärenden, säger hon till Dagens Nyheter.
Amnesty har inte en enda gång kritiserat Hamas för att de konsekvent och systematiskt använt civilbefolkningen på Gaza-remsan som mänskliga sköldar de senaste 20 åren!
Klaner
I Sverige har vi just börjat få upp ögonen för klanbaserad kriminalitet. I Tyskland har den blivit ett enormt samhällsproblem, och politiker är självkritiska; de har låtit klanerna få fäste och agerat för sent. Kommer svenska politiker att göra detsamma?
Skjutningar, sprängningar, knivåd, masslagsmål och brinnande bilar har blivit vardag i Sverige. Det är naturligtvis en fasansfull utveckling, men ändå sannolikt bara början på en än värre situation.
Den våldsbrottslighet vi ser i dag utförs enligt polisen oftast av löst sammansatta gäng där lojaliteterna skiftar och organisationen är svag. Den är nog så farlig, men det finns en kriminalitet bortanför de våldsamma gatugäng som slåss om marknadsandelar på narkotikamarknaden och som flera länder i Europa brottas med, en mer välorganiserad och kraftfull – den klanbaserade kriminaliteten.
I vårt sydliga grannland, Tyskland, är denna kriminalitet en stor fråga, ofta omskriven och debatterad i media. Politiker har nu tagit krafttag mot den, eftersom den ses som mer systemhotande än de gängstrukturer vi är vana vid att läsa om i Sverige.
I mitt arbete träffar jag ofta åklagare och poliser. Från dem hör jag inte sällan att de skiljer mellan just de lösa grupperingarna och mer välorganiserad kriminalitet. I våras intervjuade jag polischefen i nordöstra Göteborg, Ulf Merlander, som berättade att han och hans kollegor sedan 2016 gör denna uppdelning. De har ett särskilt fokus på den klanbaserade kriminaliteten eftersom den, enligt honom, på ett djupare plan är systemhotande.
Klankriminaliteten ses som mer systemhotande än de gängstrukturer vi är vana vid att läsa om i Sverige.
Inom Merlanders geografiska ansvarsområde finns den numera omskrivna Ali Khan-klanen där många av medlemmarna har gedigna brottsregister och där familjeöverhuvudet skipar rätt mellan grupper och individer som är i konflikt med varandra. Men denna klan är inte den enda. Bara i nordöstra Göteborg finns åtminstone fyra till. De samarbetar, har täta kontakter och knyter band till varandra genom arrangerade äktenskap mellan de olika familjernas medlemmar. De ägnar sig åt ren kriminalitet men också åt affärer, blandar både svarta och vita pengar.
Faran med klanbaserad kriminalitet är att den till skillnad från kriminella gatu- och mc-gäng är organiserad genom blodsband. I andra typer av gäng uppstår förr eller senare slitningar, konkurrens och illojalitet. Enheter baserade på blodsband blir betydligt mer slutna; man föds och socialiseras in i en släkt som man aldrig i livet sviker och förråder, oavsett om man själv är kriminell eller inte.
Medan svenska politiker tycks omedvetna om fenomenet idkar deras tyska kollegor självkritik. ”Staten har helt klart tittat på när klanerna fått fäste. Varken politiken eller myndigheterna har gjort tillräckligt för att stoppa utvecklingen”, sade till exempel Andreas Geisel, socialdemokratisk inrikesminister i delstaten Berlin, i en intervju för tidningen Die Welt. Bara i hans delstat beräknar polisen att det finns ett tjugotal klaner som vardera har flera hundra medlemmar.
Nu strävar myndigheterna efter att motarbeta klanerna. Det handlar om ett sorts samhälleligt självförsvar. I tidningen Der Spiegel sade Geisel: ”De här människorna urgröper rättsstaten, de ignorerar lagar och vänder sig bort från samhället. I slutändan innebär det en fara för demokratin.” Den nationella inrikesministern, Horst Seehofer, har också kommenterat fenomenet: ”De laglydiga medborgarna ses som ’offer’, samhället ett byte och våra lagar och regler ses som icke-bindande”.
Man kan bara hoppas att svenska politiker inte gör om de tyska politikernas misstag, att alltför länge negligera problemet.
Den tyske islamologen Ralph Ghadban som forskat om klankriminalitet karaktäriserade dessa klaner i ett DN-reportage för några veckor sedan: ”De hyser en stark misstro mot det tyska samhället och tillämpar sin egna rättsskipning. De styrs av patriarkala hierarkier och en utpräglad hederskultur.” Det är grupperingar som oftast har sitt ursprung i Mellanöstern men som levt i landet sedan 1980-talet. De besitter ett stort våldskapital och ägnar sig åt både narkotikahandel, prostitution, människohandel, butiks- och spelhallsverksamheter.
I Sverige håller vi nu på att få upp ögonen för att denna sorts kriminalitet breder ut sig även här. Man kan bara hoppas att svenska politiker inte gör om de tyska politikernas misstag, att alltför länge negligera problemet. Problemen i vårt grannland är nu så stora att den tyska polisen tidigare i år inrättade en särskild antiklanenhet, ”Bund-Länder Initiative to Combat Clan Crime”. Därtill har politiker tagit fram ett fempunktsprogram:
Snabbare straffutdömande.
Insatser för att minska kriminell rikedom har intensifierats genom ett inrättande av en särskild avdelning på åklagarmyndigheten.
Handels- och finanskontrollen har utökats.
Utträde för klanmedlemmar underlättas och myndigheternas verksamhet samordnas bättre.
De olika inrikesministrarna har dessutom bett delstaterna att vara vaksamma så att man inte anställer klanmedlemmar inom polis och andra myndigheter.
Nu är frågan hur Sverige ska hantera klankriminaliteten. Ett gott råd till svenska politiker: börja med en studieresa till Tyskland.
torsdag 4 augusti 2022
Romer
Det engelska gypsy och det franska gitan kommer båda från landsnamnet Egypten, och refererar till föreställningen att romerna ursprungligen nådde Europa via Egypten. Romer uppgav själva också att de kom från Egypten eller ”Lilla Egypten”, men det finns bara en bevarad notis om romernas indiska ursprung. I Chronicon Foroliviense (1397-1433) skrev författaren frater Hieronymus år 1422 ”Som jag kunde höra, sade några att de härstammade från Indien.”
Den äldre benämningen "zigenare"/"zigenerska" eller "zigensk"[34] om romer kommer ursprungligen från ordet "tsigan" som i sin tur härrör från den gamla grekiska benämningen på kättare, atsigan. Grekiskans athyinganis betyder 'de som inte rör' och syftar till att sedvanan bland den tidens romer inte var att hälsa med handslag, utan med händerna ihop.
Termen zigenare anses av TT:s mediespråksgrupp redan som föråldrad trots att ordet "rom" i betydelsen zigenare inte fanns med i Nationalencyklopedins ordbok så sent som 1996. Ordet förekommer i titlar på verk inom musik, film, litteratur och målarkonst.
Detta avsnitt är en sammanfattning av Romer i Sverige.
Den 29 september 1512 kom Greve Antonius med ett stort antal familjer. Greve Antonius och hans här blev senare kallade för tattare i en svensk krönika av Olaus Petri. Själv sade sig hären komma från "Klene Egifft", lilla Egypten, vilket av vissa forskare tolkats som en romsk bosättning på Peleponnesos i Grekland. Ifall Greve Antonius är samma person som Antonius Gagino passerade denna romska här Skottland 1505, enligt ett brev från den skotske kungen Jakob IV.[57] Bland finska, norska och svenska gammalromska släkter har namn som Grek och Skotte cirkulerat, vilket kan ha sin förklaring i vandringsvägarna.
Kalé-romer har sitt närmaste ursprung i Finland.
Kalderash-romer har sitt ursprung i östra Europa.
Utomnordiska romer – lovara och kalderash
Nyanlända romer – arli
Resandefolket är den äldsta gruppen i Norden tillsammans med Kalé
Alla dessa grupper har samma rötter, vilket har bevisats med DNA-teknik.[59][60]
Romernas historia i Sverige är kantad av förföljelse, trakasserier och diskriminering. På 1500-talet var det belagt med dödsstraff för manliga romer att uppehålla sig i landet. Den 28 april 1543 fick befallningsmannen i Västerås Rasmuss Klott en barsk anmaning att jaga en tattarhop, om vilken han tydligen skrivit till konungen (Gustav Vasa), ut ur landet.
De svenska romerna (resande) från 1600 till tidigt 1800-tal har nästan undantagslöst haft rottrådar till Finlands romer (kaale). Under 1700-talet uppehölls mycket livliga förbindelser på Bottenhavets båda sidor. De värvade regementena, till del bestående av romska soldater, bytte ofta förläggningsorter med varann. Den svenska förlusten av Finland 1809 till Ryssland betydde ett försvårande för denna typ av förbindelser då de finska och svenska romerna isolerades från varandra.
Ett av världens kanske äldsta föremål med romskt samröre är förmodligen ett hantverk, ett benbit bearbetad som en döskalle, av resandekvinnan Anna Maria Adamsdotter som var anklagad för häxeri i början på 1700-talet. Föremålet innehas idag av Nordiska museet.
Under 1800-talets slut fick Sverige en ny romsk grupp bredvid de resande. Det var kalderash-romer som invandrade från olika delar av Europa, men de flesta härstammade från slaveriet i Östeuropa. De kom att syssla med kopparslageri och även olika dansuppträdanden. Förfäderna till dagens Kalderasha-släkter invandrade i slutet på 1870-talet men reste vidare i Europa för att sedan komma tillbaka permanent. Kalderash kom att benämnas "zigenare" medan resande av myndigheter benämndes "tattare" under större delen av 1900-talet.
Tidskriften É Romani Glinda (här från bokmässan i Göteborg 2016), utgiven av föreningen med samma namn, skriver om romer i Sverige.
Mellan 1914 och 1953 var romsk invandring till Sverige förbjuden, vilket betyder att Sveriges gränser var stängda för romska flyktingar under andra världskriget och de nazistiska förföljelserna. Under första delen av 1900-talet drabbades kalderash-gruppen av utestängande från samhället. De blev tvungna att bo i tält eller i "zigenarläger" fram till 1960-talet. Resandefolket drabbades av tvångssteriliseringar, tvångsomhändertaganden av barn och tvångsassimilation.. I slutet av 1950-talet invandrade kaale-romerna från Finland. Det är de som kallas för "finska zigenare", och de bär sina traditionella kläder som de burit sedan den första delen av 1900-talet. Under de fyra sista decennierna kom ungefär 10 000 romer från andra länder. De tillhör grupper som lovara, romer från forna Jugoslavien och sinti.
Katarina Taikon och hennes syster Rosa Taikon var två av de största kämparna för bland andra de svenska kalderashromernas (svenska zigenarnas) rättigheter till bostäder och skolgång under 1900-talet.
En av Sveriges regering beställd vitbok om övergrepp mot Sveriges romer presenterades 2014. Vitboken redogör för hur svenska staten under 1900-talet har bedrivit rasbiologi och bidragit till diskriminering, spridande av myter och stereotyper. Boken spänner över en tid om 100 år. Genomgången av politiska motiv och åtgärder under första hälften av 1900-talet visar att registreringar, steriliseringar, omhändertaganden av barn, fördrivning och vägran att mantalsskriva romer motiverades och verkställdes utifrån antagandet att romer var oönskade. Åtgärderna försvårade romers tillvaro. Samtidigt var just uppfattningen att romer inte var en del av samhället också ett motiv till att det krävdes åtgärder riktade mot gruppen.
I dag vill svenska staten att romer ska få behålla sin romska kultur och identitet, dessutom är romani ett av minoritetsspråken. Trots detta är romer den grupp som utsätts mest för diskriminering och främlingsfientlighet – något som inte bara sker i Sverige utan i hela Europa. Polisens "romregister", som blev känt hösten 2013, och tiggeri är två av många tecken på romernas situation i Sverige under 2000-talet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)