Hijab

 Kvinnokraft 4.0

Miljöpartister och vänsterpartister hävdar att slöjan – hijab är ett plagg som bärs av fri vilja.

Det stinker av hjärntvätt i ljuset av hur hijab fungerar i länder som styrs av islam!

Där straffas kvinnor om de inte bär hijab!

Så har det också blivit i några delar av Sverige där antalet muslimer är stort.

Islamisering i förskolan?

Kvinnokraft 4.0

De första stegen mot en islamisk teokrati har redan tagits

av Caroline Thelning 17/07/2026 

När Göteborgs-Posten 2018 genomförde sin granskning av 40 kommunala förskolor i Göteborg, Stockholm och Malmö var frågan enkel: Om en femårig flicka själv tog av sig sin hijab under dagen – kunde personalen hjälpa till att sätta på den igen?

27 av 40 förskolor svarade ja.

Personal på nästan sju av tio förskolor var beredd att följa föräldrarnas önskemål om att upprätthålla en religiös norm för hur små flickor skulle klä sig. Att samarbeta med och visa respekt för vårdnadshavare är en självklar del av förskolans uppdrag.

Men det uppdraget omfattar inte att verkställa religiösa normer.

När reportaget publicerades gick det kanske att avfärda som ett enskilt och upprörande exempel. I dag framstår det snarare som ett tecken på en större förskjutning: religiösa normer som steg för steg har fått större utrymme i förskolor, myndigheter och andra delar av det offentliga Sverige.

Religionsfrihetens gränser

Religionsfriheten skyddar människors rätt att tro och utöva sin religion. Den innebär däremot inte att religiösa normsystem kan ställas över svensk lag. Inte heller innebär den att offentliga institutioner ska anpassa sitt uppdrag efter enskilda religioners regler även om enskilda troende uppfattar religionsfriheten på det sättet.

Normer om rätt och fel formas tidigt i livet

Förskolan handlar inte bara om lek, omsorg och lärande. Den bidrar till att forma barns uppfattning om vad samhället betraktar som normalt, rätt och accepterat.

Så när förskolepersonal konsekvent korrigerar ett barns klädsel för att följa en religiös norm lär sig barnet mer än att bära ett plagg. Barnet lär sig vilka regler som gäller, vem som har rätt att bestämma över den egna kroppen och vilka förväntningar som följer av att vara flicka eller pojke i svensk förskola.


De första stegen mot islamsk

teokrati har redan tagits


GP:s granskning är ett tydligt exempel på när en religion lyckas flytta utanför den privata sfären och börjar och börjar påverka offentliga institutioner. GP sammanfattar resultatet så här:

"Nästan sju av tio kommunala förskolor i utsatta områden i Göteborg, Stockholm och Malmö kan tänka sig att aktivt kontrollera och tvinga på barn slöja mot deras vilja, trots att det kan bryta mot lagen."

Många motiverade sitt svar med att de ville vara tillmötesgående mot föräldrarnas önskemål, trots att barnets rättigheter enligt svensk lag ska vara utgångspunkten för förskolans verksamhet.

Demokratiska rättsstater monteras sällan ned genom ett enda beslut. Förändringen sker när grundläggande principer successivt får ge vika för andra normsystem. När religiösa normer tillåts påverka institutioner som ska styras av sekulär lag läggs grunden för en religiöst styrd stat – en teokrati, i detta fall en islamsk sådan. I Sverige sker det inte genom en väpnad revolution utan genom långsiktig påverkan och omtolkningar av begrepp som religionsfrihet och yttrandefrihet.

Vi ser sedan flera år tecken på denna utveckling. Offentligt anställda uppfattar religiösa krav som viktigare att tillmötesgå än principen om barnets individuella frihet. Myndigheter, kommuner, skolor, universitet och public service använder återkommande en specifik religions kvinnliga klädkod i sin kommunikation och presenterar den som en självklar symbol för mångfald och inkludering, samtidigt som de blundar för de normer och regler som plagget representerar.


Det är i sådana små förskjutningar de första stegen tas.


När börjar ansvariga myndigheter tillämpa svensk lag för att skydda barnen?

Offentligt anställda har ett ansvar och en skyldighet att skydda barn mot normer som begränsar deras frihet och möjligheter. Frågan är därför inte om lagen räcker. Frågan är när offentliga verksamheter börjar använda de verktyg lagen redan ger dem?

Hur många fler generationer i Sverige ska fostras in i religiösa normer i stället för de fri- och rättigheter som gäller för alla, även flickor?

Mahmoud al debe

Högerklicka och välj ny flik för större bild

Mahmoud Aldebe: Hijaben är mer än ett personligt klädval

av Caroline Thelning i Artikelserie / Muslimer om hijaben Publicerat den 15/06/2026

Under många år har debatten om hijaben främst handlat om individens rätt att bära den. Betydligt mindre uppmärksamhet har ägnats åt hur muslimer själva beskriver hijabens betydelse. I denna artikelserie granskas vad personer som är aktiva inom politik, organisationer och opinionsbildning faktiskt säger om hijaben, religionens roll i samhället och relationen mellan islam, politik och samhällsutveckling.

Utgångspunkten är enkel: att låta aktörerna tala med sina egna ord och därefter analysera vad deras uttalanden säger om hijabens funktion och betydelse. Först ut är Mahmoud Aldebe, som i ett aktuellt Facebook-inlägg uppmanar muslimer att organisera sig, rösta och påverka samhällets utveckling för att försvara hijaben och religiösa rättigheter.

Mahmoud Aldebe: Hijaben är mer än ett personligt klädval

När Mahmoud Aldebe kommenterar SD:s förslag om förbud mot hijab, niqab och burka uppmanar han muslimer att organisera sig, rösta och påverka samhällets utveckling för att försvara hijaben och religiösa rättigheter. Det gör hans inlägg intressant, eftersom hijaben i hans beskrivning inte enbart framstår som ett personligt klädval.

Mahmoud Aldebe har under flera decennier varit en välkänd företrädare för organiserad islam i Sverige.

Han har haft ledande roller inom Sveriges Muslimska Förbund och Sveriges Muslimska Råd och har länge deltagit i debatten om islam, integration och muslimers roll i det svenska samhället.

År 2006 väckte han stor uppmärksamhet när han skickade ett brev till svenska riksdagspartier med förslag om särskilda regler för muslimer i Sverige. Förslagen berörde bland annat familjerätt, skilsmässor och utbildning och byggde på principer hämtade från sharia. Kritiker menade då att förslagen riskerade att skapa parallella normsystem vid sidan av svensk lag.

Aldebes senaste inlägg följer samma linje. Under lång tid har han argumenterat för att islam inte enbart är en privat trosfråga utan också har betydelse för samhällsliv och politik. I sitt aktuella inlägg kopplar han återigen samman hijaben med politiskt deltagande, organisering och samhällspåverkan.

I sitt inlägg om hijaben beskriver Aldebe inte frågan som enbart personlig eller privat. Tvärtom uppmanar han muslimer att organisera sig politiskt, delta i val och påverka samhällets utveckling. Han skriver att rösten inte bara skyddar hijaben utan också framtidens samhälle.

"Din röst skyddar inte bara hijaben – den skyddar allas frihet."

Under många år har debatten om hijaben främst handlat om individens rätt att bära den. Betydligt mindre uppmärksamhet har ägnats åt varför hijaben finns, vilken funktion den fyller i de normsystem där den används och vilka normer den förmedlar om kvinnors och mäns roller.

När ledande företrädare själva beskriver hijaben som en fråga om politisk organisering och samhällspåverkan blir det svårt att samtidigt hävda att den enbart är ett privat klädval utan samhällelig betydelse.

Kvinnokraft 4.0 granskar inte människors tro. Däremot är det relevant att granska aktörer som vill påverka samhällets normer, lagar och värderingar. Där blir Mahmoud Aldebe ett intressant exempel på hur vissa företrädare beskriver islam som mer än en privat tro. I hans eget resonemang kopplas hijaben till politiskt deltagande, organisering och samhällspåverkan.

Frågan är därför inte bara vem som bär hijab utan vilka normer, värderingar och samhällsidéer som förs fram när hijaben görs till en politisk fråga.

Mahmoud Aldebes Facebook-inlägg

Svensk översättning av Mahmoud Aldebes inlägg på sin Facebook-sida 11 juni 2026:

"Hijaben är inte bara en fråga om klädsel – utan en fråga om frihet. Under de senaste åren har hijaben återkommande blivit föremål för politisk debatt i Sverige.

För många muslimska kvinnor är hijaben inte bara ett tygstycke, utan en del av deras personliga och religiösa identitet.

Den skyddas av svensk lag och av principerna om frihet och demokrati. Det svenska samhällets styrka ligger inte i att alla lever på samma sätt, utan i att man respekterar mångfald och försvarar varje människas rätt att välja sin tro och sin klädsel, så länge lagar respekteras och andras rättigheter inte kränks.

Därför är det viktigt att muslimer och muslimska kvinnor är en aktiv del av samhällslivet. Att delta i val och i det offentliga samtalet är inte bara en rättighet utan också ett ansvar. Genom demokratin kan medborgare försvara sina rättigheter och påverka samhällets utveckling.

När muslimer deltar i val handlar det inte bara om hijaben. Det handlar om rätten för varje människa att leva i enlighet med sin övertygelse utan rädsla för diskriminering eller utestängning.

Budskapet är tydligt: delta, gör din röst hörd och stöd dem som respekterar religionsfrihet, mänsklig värdighet och likabehandling mellan medborgare.

Ett starkt demokratiskt samhälle behöver allas deltagande. Muslimer är en del av Sveriges framtid, precis som alla andra medborgare. Din röst skyddar inte bara hijaben – den skyddar allas frihet."



AI-översättning från arabiska till svenska. Originalinlägget återges ovan i form av en skärmdump från Mahmoud Aldebes Facebook-sida publicerad den 11 juni 2026.

Hijab – ett tvång

Patriarkalt påhitt – blir ofta påtvingade hijab

Publicerad 2026-07-07 

Många invandrare som flytt från islamistiskt förtryck reagerar när de även här möter islamismens uttryck. Men de vågar inte protestera, ofta av rädsla för repressalier mot släktingar i hemländerna, skriver undertecknaren.

Abdulla Miri, beklagar sig över att kvinnor i hijab/shariadok fotograferas. Han menar att man i Sverige ”får klä sig som man vill”. Det får man i princip, men hijab är inte vilket plagg som helst. Det är en symbol för islamism; med samma laddning som svastikan eller hammaren och skäran.

Islamism är en totalitär ideologi precis som nazism, fascism och kommunism.

Tidigt i mitt yrkesliv mötte jag kvinnor som täckte sig. De beklagade sig över tvånget. Jag mötte också de som kände befrielse över att slippa täcka sig och gladdes över att deras döttrar fick växa upp utan hijab-krav. Jag tänkte då att det inte skulle dröja länge innan plagget var helt borta från svenskt samhällsliv.

Sedan dess har mycket hänt. Migranter med nya krav har sökt sig hit. En rad moskéer som bedriver politisk verksamhet har etablerats och fått förbli okontrollerade.

Många invandrare som flytt från islamistiskt förtryck reagerar när de även här möter islamismens uttryck. Men de vågar inte protestera, ofta av rädsla för repressalier mot släktingar i hemländerna.

Många påtvingas dessa plagg

Kvinnor med hijab får vänja sig vid att bli fotograferade, precis som vi andra som rör oss ute får acceptera att vi kan hamna på bild. Och om just kvinnor med hijab fotograferas ofta kan det bero på att deras politiska uniformering väcker uppmärksamhet. Det har hänt att jag på huvudgatan i en småländsk tätort varit den enda utan hijab. Då har det varit frestande att ta ett foto för att visa hur det kan se ut i dagens Sverige.

Det som bör uppmärksammas är inte att kvinnor i hijab fotograferas, utan att så många påtvingas dessa plagg, som är ett patriarkalt påhitt för att kontrollera deras sexualitet och skilja de ”ärbara” från ”hororna”. Många flickor och kvinnor i dagens Sverige har inte friheten att göra egna livsval. De som vill stå upp för likabehandling och allas värdighet i det sekulära, demokratiska Sverige bör fokusera på detta.

Det finns exempel på hur islamister infiltrerat politiska partier för att kunna driva en separatistisk agenda.

Många immigranter som kommit på senare år är vana att tillhöra en majoritetskultur, och strävar inte efter att integreras, utan efter att dominera.

Vänstern och slöjan

Hela berättelsen om hijaben måste få plats

Är mer än ett klädesplagg

Debatten handlar om vuxnas rätt att välja, men betydligt mer sällan om de flickor och pojkar som växer upp i miljöer där normer om klädsel, heder och social kontroll blir en självklar del av vardagen, skriver undertecknaren.

Debattartikeln ”Nej, slöjan är inget hot – men SD:s förbud är det” vill försvara kvinnors frihet, religionsfriheten och demokratin. Det är ett viktigt syfte. Men för att människor ska kunna bilda sig en egen uppfattning måste också hijabens historiska och normativa sammanhang finnas med.

Artikeln beskriver hijaben som en fråga om religionsfrihet och kvinnors rätt att själva välja sin klädsel.

Däremot utelämnas varför hijaben finns och vilken funktion den haft inom sharias normsystem.

Den som läser artikeln får därför inte hela bilden. Inom sharias normsystem är hijaben mer än ett klädesplagg. Den ingår i regler om kvinnors klädsel, relationen mellan kvinnor och män samt föreställningar om anständighet och familjens heder. Det betyder inte att varje kvinna som bär hijab delar denna syn, men plaggets historiska sammanhang försvinner inte därför.

Står inte utanför offentlig granskning

Religionsfriheten skyddar människors rätt att tro, byta religion och utöva sin religion. Däremot förändrar den inte den historiska eller normativa betydelsen av en religiös symbol. Den innebär inte heller att religiösa normsystem står utanför offentlig granskning. Att diskutera ett normsystems idéer och konsekvenser är något annat än att begränsa människors religionsfrihet.

Det är också anmärkningsvärt att artikeln nästan helt saknar de kvinnor som flytt från Iran, Afghanistan eller Saudiarabien och beskriver hijaben som en del av ett system av social kontroll. Deras erfarenheter är inte ett undantag från debatten. De är en del av den. Även barnens perspektiv saknas. Debatten handlar om vuxnas rätt att välja, men betydligt mer sällan om de flickor och pojkar som växer upp i miljöer där normer om klädsel, heder och social kontroll blir en självklar del av vardagen.

Det finns en tredje hållning i den här debatten. Man kan försvara religionsfriheten och samtidigt granska de normsystem som påverkar kvinnors, mäns och barns frihet. Om hijaben enbart handlar om individuell frihet – varför är det då nästan alltid kvinnor som förväntas bära den och inte män?

Först när hela berättelsen om hijaben får plats i debatten kan människor bilda sig en egen uppfattning.

Vänstern, hijab och sharia

Slöjor bärs oftast av tvång

1 juli 2026

Den röda tråden är berättelser om hot, misshandel, kontroll, isolering och tvång. Man kan bara undra hur de uppfattar försäkringarna om att allt egentligen är frivilligt, skriver Anosh Ghasri.

Den bär på en religiös och kulturell föreställning om att kvinnans hår (och kropp) måste döljas för att bevara hennes kyskhet, skriver Anosh Ghasri.

Ett fungerande samtal börjar vanligtvis med att man tar reda på hur verkligheten förhåller sig. Först därefter dra man slutsatser om den. I vissa frågor sker dock det omvända, där man först bestämmer vad som är politiskt bekvämt för att sedan leta argument som bekräftar den världsbilden. Den senaste debatten om slöjan illustrerar det mönstret väl.

Nyligen slog Socialdemokraternas tidigare jämställdhetspolitiska talesperson och ordförande för S-kvinnor, Annika Strandhäll, fast att slöjan i högsta grad bärs frivilligt. Uttalandet var tvärsäkert. Det hade kanske även varit imponerande om det inte så totalt saknade kontakt med verkligheten.

Bland de som bemött Strandhälls påstående finns journalisten och Dokus grundare Sofie Löwenmark. Hon tog sig an den mödosamma och på vissa håll numera smått kontroversiella arbetsmetoden att läsa på, genom att gå igenom hundra svenska domar där slöjtvång förekommer. Det är ingen munter läsning. Och de som likt Strandhäll envisas med tvärsäkra påståenden om frivillighet får en brant uppförsbacke att träna verklighetskontakt i.

Här finns nämligen en 12-åring som isoleras för att hon inte vill bära slöja. En 13-åring som skadar sig själv efter år av slöjkrav, misshandel och övervakning. En 17-åring som misshandlas därför att hon vill umgås med flickor som inte bär hijab. Här finns kvinnan som tar på sig slöjan i hopp om att maken ska sluta slå henne. Modern och dottern som misshandlas av mannen som tvingar dem att bära slöjan. Eller kvinnan som sedan barnsben tvingades att bära slöja och som ansågs dra skam över familjen när hon tog av den. Och fem systrar, bland dem en 9-åring, som dödshotats, eftersom de inte får se ut som "svenska horor".

Alla hundra fallen bär på samma tragik. Den röda tråden är berättelser om hot, misshandel, kontroll, isolering och tvång. Man kan bara undra hur de uppfattar försäkringarna om att allt egentligen är frivilligt. Dessa barns och kvinnors liv synes inte ha tagit det minsta intrycket av Strandhälls, eller andras, tvärsäkerhet eller torftiga försök att vinna politiska poänger.

Löwenmark synliggör dessa öden samtidigt som hon visar hur en seriös samhällsdebatt borde gå till. Politiker förväntas inte veta allt. Men, de förväntas att åtminstone känna en gnutta nyfikenhet inför sådant de inte kan. Det är också en rimlig förväntning att de tar reda på fakta innan de uttalar sig när människoliv står på spel.

Ja, det finns kvinnor som bär slöja av egen vilja. Ingen seriös människa förnekar det. Att människor anammar allehanda normer, däribland normer som begränsar dem, är knappast något nytt. Men steget därifrån till att beskriva slöjan som en okomplicerad huvudbonad är långt.

Slöjan är varken en hatt, mössa, keps, basker eller tygbit, helt oavsett hur gärna vissa politiker poserar i den – på svensk mark, för att blidka diktaturer på besök. Den bär på en religiös och kulturell föreställning om att kvinnans hår (och kropp) måste döljas för att bevara hennes kyskhet. Detta väcker också den stillsamma frågan om varför ett plagg som i så många fall är förknippat med hot och tvång så ofta beskrivs som okomplicerat i svensk politik.

Det är mer än en smula märkligt att samma personer som utan problem ägnar timmar åt att problematisera reklamens osunda normer i en bikiniannons, eller ser patriarkala strukturer i en parfymreklam, får tunghäfta när diskussionen handlar om ett klädesplagg som i stora delar av världen upprätthålls genom våld eller familjetryck. Den som vill förstå slöjan kan inte bara lyssna på dem som säger sig ha valt den. Den måste också i rimlighetens namn lyssna på dem som berättar vad det kostade dem att ta av den.

Förslagen om ett totalförbud av slöjan är otympliga i praktiken. Men relativiseringen av plagget är värre. Att Strandhäll vanligtvis uttalar sig som blinda slåss, är inte skäl att bortse från hennes förenklingar. Det finns flickor bortom det kulturkrig som så många vill utkämpa. De finns på andra slagfält, som i domarna som Löwenmark skriver om. Den verkligheten försvinner inte med några tweets, men flickorna i den riskerar att försvinna om de ideologiska skygglapparna inte tas av.

Vänstern och hedersvåldet

Vänstern når nya höjder i att relativisera hedersvåld

3 juli 2026

Det har varit en paradgren de senaste decennierna inom vänsterkretsar att förminska och relativisera kvinnoförtryck, så länge det inte kommer ur det västerländska patriarkatet.

Att vissa kvinnor bär slöjan av fri vilja förändrar inte att slöjan för många andra är del i ett större förtryck.

Den här ledarsidan har exempelvis tidigare kritiserat lokala S-företrädare som har reducerat hedersvåldet till en fråga om mäns våld mot kvinnor.

Men nu tycks förminskandet nått nya höjder.

Sedan debatten om slöjan drog igång – efter Sverigedemokraterna förslag om ett förbud mot slöjan – har debatten gått varm. Och vänsterfeminister har rusat ut till slöjans försvar.

S-kvinnors ordförande Annika Strandhäll skrev på X att hijaben är ”i högsta grad en frivillig huvudbonad”. Debattören Bilan Osman skriver i Expressen att hon själv valde att börja bära slöja när hon var ung, och framställer slöjförbud som ett uttryck för rasism och islamofobi. Aftonbladet ledarsida påpekar att ”alla ska ha rätt att klä sig som de vill” och 36 feministiska undertecknare på Aftonbladet Debatt (23 juni) menade att om det är något som förtrycker kvinnor är det inte slöjan utan ”statliga påbud om hur kvinnor ska klä sig.”

Men som Sofie Löwenmark, ansvarig utgivare på Doku konstaterar, talas det mest i den svenska debatten om rätten att få bära slöja, inte om rätten att slippa. Löwenmark har således gått igenom 100 domar där flickor och kvinnor tvingats bära slöja som publicerats i Kvartal den 2 juli.

Den rekommenderas för alla som vill lära sig mer om slöjans roll i hedersförtryck, eller helt enkelt behöver stöd nästa gång en socialdemokrat eller vänsterpartist reflexmässigt relativisera slöjtvång.

Exempelvis beskrivs en kvinna som misshandlas under 20 år och inte tilläts ta av sig niqaben när hon flyttade till Sverige. Mannen försökte senare döda henne. En mamma rakade av sina döttrar i tioårsåldern håret som straff för att de inte bar slöja. I flera fall hotas unga flickor med att skickas tillbaka till hemlandet och giftas bort om de inte bär slöja. I ett fall beskrivs slöjtvånget redan från fem års ålder.

Återkommande är att kravet på att täcka håret kopplas till annat våld och kontroll. Flickor och kvinnor misshandlas, hotas att giftas bort, hålls inlåsta, isoleras socialt, övervakas och dödshotas. I flera fall beskrivs slöjtvånget och våldet ha förvärrats efter att familjerna kommit till Sverige.

Att vissa kvinnor bär slöjan av fri vilja förändrar inte att slöjan för många andra är del i ett större förtryck. Och om slöjan nu är så frivillig, varför dör kvinnor i Iran för rätten att ta den av sig? Varför ska barn tvingas bära den?

Något man också bör ha i åtanke är att de flickor och kvinnor som lever i hedersförtryck sällan hörs i debatten. Många kan inte träda fram av rädsla. Andra lever under hot eller med skyddade personuppgifter. De kvinnor som har störst behov av att bli lyssnade på är ofta de som har minst möjlighet att tala fritt.

Och samtidigt som de mest utsatta aldrig hörs, syns hijabklädda kvinnor på reklampelare, i myndighetskommunikation och i tv-program som symboler för inkludering, mångfald och tolerans.

Vänstern har återkommande hamnar på fel sida av historien när det kommer till politisk islam och hedersförtryck. Att kämpa mot verkligt förtryck tycks vara sekundärt. Det är kampen mot högern som trumfar allt.

Annika slöjans ambassadör

Annika Strandhäll hycklar om slöjan

Publicerad 18 jun 2026

Slöjdebatten avslöjar vänsterfeministernas hyckleri.

Annika Strandhäll är ordförande för S-kvinnor.

I svenska rättssalar vittnar kvinnor och flickor om att de tvingas bära slöja.

Hon bar aldrig slöja i Marocko. Först i Sverige blev den ett krav. Makens tvång slutade inte där, för snart pressade han henne att börja använda niqab. Jag hittar anmärkningsvärt nog flera domar där slöjtvånget inte började i kvinnornas muslimska hemländer utan här, i landet som skulle erbjuda frihet.

Kvinnornas berättelser om slöjtvång återkommer i mål om kvinnofridskränkning, misshandel och i vårdnadstvister. En kvinna misshandlas grovt efter att hennes man hittat en film i hennes telefon där hon inte bär slöja. För en annan kommer slagen efter orden: ”Har jag inte sagt åt dig att du måste ha hijab?”. Ytterligare en man hotar med att se till så att socialtjänsten omhändertar barnen om hon tar av sig slöjan.

I dom efter dom berättar kvinnor hur männen beskriver kvinnor utan slöja som lösläppta och smutsiga.

Slöjtvånget drabbar inte bara vuxna kvinnor. I oräkneliga hedersrelaterade LVU-domar berättar unga flickor om hot och våld direkt kopplade till föräldrarnas slöjkrav.

Det saknas inte sakliga argument mot SD:s förslag om ett totalt slöjförbud, som att det strider mot religionsfriheten. Trots det har delar av vänstern i stället ägnat sig åt att relativisera, förlöjliga och ibland helt förneka ett problem som är väldokumenterat i svenska domstolar.

På X har vänsterpolitiker och profilerade vänsterfeminister slagit knut på sig själva. De likställer hijaben med allt från nunnedok till folkdräktshättor och halsdukar.

Ordföranden för S-kvinnor, Annika Strandhäll, går så långt att hon oförstående frågar: ”Vem tvingar kvinnor i Sverige att bära detta om de inte vill?”. Hon beskriver också hijaben som ett ”högst frivilligt plagg” som bärs av över en miljard muslimska kvinnor.

Det är ett påstående som kräver att man blundar för allt från moralpolisen i Teheran till talibaner i Kabul. Strandhäll skulle också få svårt att övertyga flickor och kvinnor i länder som Jemen och Somalia om att hijaben främst är en fråga om personligt val – oavsett om de själva vill bära den eller inte.

Det märkliga är att samma vänsterfeminister som ser normer och patriarkala maktstrukturer överallt, tycks bli blinda för dem när det gäller slöjan

Ett grundläggande problem med resonemanget är att den breda och dominerande tolkningen inom islam inte alls beskriver hijaben som ett fritt val. Inom den islamiska rättstraditionen råder en mycket bred konsensus om att slöjan är en religiös skyldighet.

Samma budskap återkommer hos de stora islamiska förbunden i Sverige, liksom hos lejonparten av imamer och predikanter, som talar om den muslimska kvinnans plikt.

I moskéer, föreningar och på sociala medier vräks uppmaningar att bära hijab ut. De ackompanjeras av predikanter och influencers som detaljerat förklarar hur kvinnor och flickor ska klä sig i övrigt, med löst sittande och heltäckande plagg, för att hijaben ska anses korrekt. En kvinna utan slöja betraktas ofta som mindre from, mindre respektabel och i förlängningen som en sämre muslim.

Varje gång slöjan problematiseras mobiliserar imamer, predikanter och muslimska företrädare. Deras engagemang lyser dock med sin frånvaro när frågan gäller de som tvingas bära den mot sin vilja. Det är talande.

Att många muslimska kvinnor frivilligt bär slöja är förstås sant. Men deras frihet upphäver inte andras ofrihet. Därför är frågan betydligt mer komplex än vad många försöker reducera den till.

Att tvång redan är förbjudet betyder inte heller att saken är löst. Samma personer skulle aldrig invända att mäns våld mot kvinnor inte behöver diskuteras – eftersom misshandel redan är olagligt.

Det märkliga är att samma vänsterfeminister som ser normer och patriarkala maktstrukturer överallt, tycks bli blinda för dem när det gäller slöjan.

Ju hårdare vissa feminister håller fast vid berättelsen om det fria valet, desto osynligare blir kvinnorna och flickorna i domarna. De med skyddade personuppgifter, skyddade boenden och familjer de tvingats fly ifrån. Och de som aldrig kommer därifrån.

Det är de som betalar priset när patriarkala normer bedöms olika beroende på vem som upprätthåller den.

Hijab – sharia och svensk lag

 

Kvinnokraft 4.0

Allt om KK4

Hijaben, symbolen för en rättsordning i strid med svensk lag

av Caroline Thelning i Artikelserie / Fördjupning Publicerat den 02/03/2026
Hijaben – symbol, religiös plikt och rättslig betydelse

Den här serien har visat hur sharia fungerar som norm- och rättssystem, hur det tolkas och hur det kan påverka samhällen även där det inte är statlig lag. I denna avslutande del riktas fokus mot den mest synliga symbolen för det islamska systemet kallat sharia: hijaben.

När religiösa påbud möter svensk lag

I svensk debatt beskrivs hijaben ofta som ett privat klädesplagg, fritt att ta av eller på. Ett plagg vi inte kan eller ska lagstifta bort, eftersom det då skulle innebära ännu ett tvång mot redan utsatta kvinnor. Som om passivitet inför ett normsystem som bygger på könsskillnad i sig vore ett försvar för kvinnors frihet.

Men Sverige har redan lagar mot en rad av sharias övriga påbud som strider mot våra grundläggande rättsprinciper. Barnäktenskap erkänns inte. Månggifte är förbjudet. Könsstympning är kriminaliserad. Våld inom äktenskapet är brottsligt oavsett religiös motivering. Ingen får tilldelas lägre arvsrätt eller sämre rättslig ställning på grund av kön.

Vad betyder ordet hijab?

För att föra en saklig diskussion behöver man se hur plagget beskrivs i de religiösa texterna och hur det senare tolkats i den islamiska rättsläran (fiqh), där reglerna i sharia formades och fördes vidare.

Det arabiska ordet hijab betyder ”barriär”, ”avskärmning” eller ”skiljevägg”. I Koranen används ordet i flera betydelser, men kom med tiden att kopplas till regler om kvinnors klädsel och avskärmning i relation till män utanför den närmaste familjen.

Det handlar alltså om att skapa en gräns mellan människor. I den islamiska rättsläran kom det att handla om hur denna gräns skulle visas i vardagen, och det präglar undervisning och tolkning än i dag.

De koranverser som ligger till grund för hijabkravet
Två verser används återkommande i den tidiga islamiska rättsläran:

Sura 24:31 uppmanar troende kvinnor att dra sina slöjor över barmen och att inte visa sina smycken annat än för vissa nära manliga släktingar.

Sura 33:59 uppmanar profetens hustrur, döttrar och de troende kvinnorna att dra sina ytterplagg omkring sig så att de känns igen och inte blir ofredade.

Haditherna – hur verserna konkretiserades

Utöver Koranverserna har hadither, berättelser om profeten Muhammeds ord och handlingar, använts för att förklara hur reglerna ska tillämpas i praktiken. En ofta citerad hadith återges i Abu Dawud, där profeten enligt traditionen säger till Asma bint Abu Bakr att när en flicka når puberteten bör inget annat än ansikte och händer vara synligt.

I Sahih al-Bukhari finns berättelser om hur kvinnorna i Medina, efter att versen i Sura 24 uppenbarats, täckte sig med sina tygstycken. I Sahih Muslim återges även berättelser om att profetens hustrur talade med män bakom en avskärmning, något som senare tolkades som norm för könsseparation.

Begreppet awra – vad ska täckas?

I den islamiska rättsläran används begreppet "awra" för att beskriva de delar av kroppen som ska täckas. För en vuxen kvinna fastställde de klassiska sunnitiska rättsskolorna att hela kroppen är "awra" inför män som inte tillhör den närmaste familjen, med undantag för ansikte och händer. I vissa tolkningar inkluderas även ansiktet.

Här syns hur verser och hadither tillsammans blev konkreta regler som fortfarande är aktuella idag. Det handlar alltså inte bara om ett plagg, utan om en juridiskt definierad ordning kring kropp, kön och offentlighet.

Från vers till juridisk plikt

När sharia formades under 800–900-talet omvandlades dessa texter till rättsregler och religiösa skyldigheter. Inom de klassiska sunnitiska rättsskolorna fastställdes att en vuxen kvinna ska täcka hela kroppen utom ansikte och händer inför män som inte tillhör den närmaste familjen. I vissa tolkningar inkluderas även ansiktet, vilket ligger till grund för plagg som niqab och burka.

På så sätt blir religiösa texter till regel och krav

I undervisningsmaterial, som New Muslim Guide, utgiven av bland annat Göteborgs Moské, beskrivs hijaben inte som ett frivilligt val utan som en plikt. Där anges att en flicka efter puberteten ska täcka sitt hår och sin kropp inför män som inte är nära släktingar. Plagget framställs som en religiös skyldighet, kopplad till kyskhet och lydnad inför Gud. Här beskrivs hur regeln ska följas i vardagen: från vilken ålder den gäller, vilka delar av kroppen som ska täckas och i vilka situationer.

Flickor får alltså från tidig ålder lära sig att deras hår och kropp ska täckas för att inte väcka anstöt eller begär. På så sätt blir gamla religiösa texter till regler och krav även i dagens Sverige.

I granskningar av Frölunda moské i Göteborg har det framkommit att barn undervisats om klädsel och könsroller enligt sharia i strid med vad de samtidigt får lära sig i skolan (Doku 29 dec 2025; därefter uppmärksammat i Göteborgs-Posten).

Vad symbolen signalerar enligt sharia

Hijaben är en del av ett större norm- och rättssystem där:

stränga klädregler riktas specifikt mot kvinnor men även flickor

arvsregler ger kvinnor en mindre andel än män

vittnesmål i vissa situationer värderas olika beroende på kön

könssegregering betraktas som legitim ordning

mannen tilldelas en överordnad roll i familjen

Hijaben kan därför inte förstås frikopplad från det norm- och rättssystem där den fått sin betydelse. Om vi enbart tolkar den genom svenska idéer om frihet och personlig klädstil missar vi den funktion den har i sitt eget sammanhang.

Jämförelsen med sjalett och nunnedok

Ibland jämförs hijaben med äldre tiders sjaletter eller med nunnedok. En sjalett i 1800-talets Sverige var inte kopplad till ett eget regelsystem med särskilda regler för äktenskap, arv och könsroller. Ett nunnedok bärs inom en frivillig religiös gemenskap och är inte en plikt med konsekvenser för alla kvinnor.

Religionsfrihetens gräns är statens ansvar

Hur ska en sekulär rättsstat förhålla sig till religiösa normsystem som i sin egen tradition inte beskriver symbolen som frivillig, utan som plikt?

Religionsfriheten skyddar individens rätt att tro och att bära religiösa symboler. Den skyddar däremot inte normer och påbud som strider mot svensk lag. Just därför är det avgörande att hålla isär två saker i hijabdebatten: rätten att bära ett plagg och den betydelse plagget har i det norm- och rättssystem där det formulerats.

Svensk rätt utesluter inte att klädesplagg kan begränsas eller förbjudas när deras användning står i konflikt med lag, säkerhet, likabehandling eller grundläggande rättsprinciper. Sådana avvägningar görs redan i dag, i både svensk och europeisk rättspraxis.

Det handlar alltså inte om att staten ska bestämma över människors klädstil, utan om hur staten ska förhålla sig till symboler som i sitt norm- och rättssystem är kopplade till regler och påbud.

Diskrimineringsombudsmannen (DO) har konstaterat att hijab är ett uttryck för religion och därför omfattas av diskrimineringslagens skydd för religiös tillhörighet. Därmed erkänner staten juridiskt plaggets religiösa innebörd. Mot denna bakgrund uppstår en avgörande fråga: varför driver DO i vissa fall en tolkning där rätten att bära hijab ges ett så starkt företräde, när både svensk och europeisk rätt tydligt slår fast att neutralitetspolicys är tillåtna om de är konsekventa och proportionerliga?

Om domstolar accepterar att religiösa symboler kan begränsas för att upprätthålla opartiskhet, likabehandling och neutralitet – varför problematiseras då inte hijabens funktion inom det norm- och rätt-system där den formulerats?

Riskerar staten, genom att ensidigt betrakta hijaben som ett individuellt uttryck, att bortse från att symbolen samtidigt är förankrad i ett system där kvinnor och män ges olika roller och rättigheter?

Staten har rätt och ansvar att sätta gränser

Att hijaben i svensk debatt beskrivs som ett fritt val förändrar alltså inte dess rättsliga funktion. Enligt sharias norm- och rättssystem är den inte ett val utan ett påbud – en regel som markerar att kvinnan eller flickan ska avskärma sig från män utanför den närmaste familjen och inordna sig i en könsseparerande struktur. Den är kopplad till regler om kropp, kyskhet och social ordning där män och kvinnor ges olika roller. Den kan därför inte jämföras med sjalett, nunnedok eller keps. Att välja bort hijaben kan i vissa miljöer innebära ett högt socialt pris och i extrema fall leda till hot, våld eller dödligt våld.

Detta måste debatteras och belysas. Det är anmärkningsvärt att så få etablerade kvinnoorganisationer och jämställdhetsdebattörer har granskat och ifrågasatt de konsekvenser som sharias norm- och rättssystem får för flickor och kvinnor i Sverige, där jämställdhet är både norm och lag.

Sverige har under sekler brutit ned patriarkala och religiösa ordningar genom lagstiftning och reformer. Kvinnor har steg för steg fått egen myndighet, arvsrätt, rösträtt, rätt till utbildning och rätt till sin egen kropp. Den utvecklingen har varit resultatet av politisk kamp och tydlig lagstiftning. Dessa principer kan inte relativiseras bort med enkla påståenden som att ”jag (känner någon som) bär den frivilligt”. En individuell upplevelse förändrar inte den rättsliga kontext där symbolen har sin funktion.

Hijabens funktion och symbolik inom sharia är inte förenlig med den svenska principen om lika rättslig ställning oavsett kön. Den är heller inte förenlig med den grundläggande ordning som slår fast att svensk, sekulär lagstiftning står över alla religiösa norm- och rättssystem.

Staten har därför inte bara rätt utan också skyldighet att ingripa när lagar bryts eller när parallella normsystem ges företräde framför svensk rätt. I en sekulär rättsstat är det lagstiftningen – inte religiösa påbud – som är norm.

Därför är det intressantare att tala om sharia än islam - en serie i fem delar

Detta var den femte och avslutande delen i serien om sharia som norm- och rättssystem inom islam. Genomgången har visat hur sharia inte enbart är en trosfråga, utan en ordning som reglerar relationer, rättigheter och skyldigheter. Hijaben är i detta sammanhang inte bara en symbol för ett parallellt norm- och rättssystem. Den är också en synlig markör för en könsordning där kvinnor och män ges olika roller och i centrala delar olika rättslig ställning.

En sådan ordning är oförenlig med den svenska principen om lika rättigheter oavsett kön och med den lagstiftning som vilar på denna princip. I Sverige står den sekulära lagen över alla religiösa normsystem. Staten har därför inte bara rätt utan skyldighet att säkerställa att inga religiösa påbud ges företräde framför svensk lag.

Fakta: Religionsfrihetens begränsningar

Religionsfriheten är skyddad i svensk och europeisk rätt men är inte absolut. Rättspraxis visar att religiösa symboler kan begränsas när det finns sakliga och proportionerliga skäl.

Europakonventionen art. 9.2: Religionsutövning får begränsas av hänsyn till säkerhet, ordning och andras fri- och rättigheter.

EU-domstolen (Achbita 2017; WABE 2021): Arbetsgivare får införa neutrala klädkoder som förbjuder synliga religiösa symboler om de är proportionerliga och gäller alla.

Arbetsdomstolen AD 2023 nr 71 (Rapid Säkerhet): En konsekvent neutralitetspolicy kan vara förenlig med diskrimineringslagen.

Källa: Rättsfall i Sverige och Europadomstolen, Kvinnokraft 4.0

Hijab – sharia

Kvinnokraft 4.0

Kvinnokraft 4.0
HÄRSKARTEKNIK HALMGUBBE

Halmgubben i hijabdebatten, så känner du igen den (och låter dig inte luras). Vi kommer ta upp en del härskartekniker vi ser används till hijabens försvar - här den första: "Halmgubbe"

Ett av de vanligaste debattknepen i debatten om hijab är den sk härskartekniken "halmgubben". Att börja prata om något annat än sakfrågan. Det brukar låta så här:

”Men kvinnor säger ju att de väljer hijaben frivilligt.”

”Jag har valt den frivilligt.”

”Ni måste respektera mitt val.”

Trots att kritiken inte gällt den vuxna kvinnans personliga val (när vi inte uttryckligen diskuterar det ansvar hon tar på sig genom att bära sharias tydligaste symbol) så hamnar debatten snabbt där - gå inte på det. Var lugn och håll dig till det du kritiserar.

SAKFRÅGAN: HIJABEN = SHARIA

När det gäller en myndighets, ett företags eller Public Service kommunikation – där man väljer en kvinna i hijab – är fokus bara och inget annat:

1. hijabens rättsliga funktion inom sharia

2. dess koppling till könssegregering, hedersnormer och sanktioner

3. hur hijaben används som symbol i offentlig verksamhet, myndigheter och skola

4. att hijaben fungerar som ett verktyg för islamister att etablera närvaro och normalitet

HALMGUBBARNA

När motparten svarar med tex ”frivillighet” "mångfald" eller "inkludering" har de redan bytt ämne. Detta är en klassisk halmgubbe:

- Man försöker få kritiken att handla om något annat (mångfald, inkludering, frivillighet)

- Man flyttar fokus från rättssystemet sharia till individ

- Man undviker att tala om sharia genom att prata om känslor, val och identitet

- Kvinnan görs till offer för något som inte ens diskuteras: hennes val

HÅLL FAST VID SAKFRÅGAN

När detta händer finns tre enkla sätt att hålla linjen:

1. Acceptera inte ämnesbytet. Svara lugnt: ”Det där är inte det vi diskuterar.”

2. För tillbaka fokus till det kritiserade rättssystemet: ”Frågan gäller hijabens roll inom sharia och dess normalisering i Sverige – inte individuella val.”

3. Vägra personifiering Diskussionen handlar inte om:

individens val

individens tro

individens kultur eller ursprung

Den handlar om ett norm- och rättssystem.

VARFÖR ÄR DETTA VIKTIGT?

För att halmgubben fungerar. Den tröttar ut, splittrar och får kritiker att börja försvara påståenden de aldrig gjort. I stället håller man fast vid detta:

”Här diskuteras konsekvenser av sharia i ett sekulärt samhälle och hijaben rättsliga ställning inom sharia”.

AVSLÖJA OCH VINN SAKFRÅGAN: SHARIA HÖR INTE HEMMA I SVERIGE

Så man avslöjar när debatten i själva verket handlar om att slippa ta den verkliga frågan: Att sharia hör inte hemma i Sverige.

Och så länge hijaben är en plikt inom sharia – ett parallellt och konkurrerande rättssystem till svenska lagar – ska och kan hijaben inte användas i offentliga sammanhang. Och aldrig, aldrig på barn under 18 år.

* En annan härskarteknik kallas Ad Hominen (att angripa personen i stället för argumentet) men det gör vi eget inlägg om med exempel lite senare.

Kvinnoförtryck i islams namn

Hijab, niqab och burka har

inget med religion att göra!

Det handlar bara om

medvetandeprogrammerade

mäns behov av kontroll!

Advokaternas namn leder tankarna till partsintresse!

Advokaterna Behrang Eslami och Michel Sawmi varnar för att ett förbud mot burka och niqab skulle straffa offret och stå i konflikt med religionsfriheten. Men deras resonemang vilar på tre fel som visar på missförstånd av både svensk lag och grundproblemet – varför kvinnor ska täckas över huvud taget.

För det första: Trots att Koranen varken nämner hijab, niqab eller burka kräver män som tolkar dessa skrifter, även i Sverige, att kvinnor döljer kropp och hår för att visa lydnad och underkastelse. Dessa plagg är alltså inte uttryck för personlig tro enligt religionsfriheten, såsom Eslami och Sawmi tycks tro.

Det är inte kvinnan som ska lastas

För det andra: Juristerna skriver: ”Bekämpa tvånget – lämna det frivilliga valet ifred.” Det har de rätt i – tvånget måste bekämpas. Men de vågar inte nämna vilka gärningsmännen är. Det är inte kvinnan som ska lastas, utan de rättstolkare och familjestrukturer som använder sharialagarna för att kontrollera kvinnors kroppar, styra hennes umgänge och ta sig rätten att tukta henne.

Så länge klädkraven är juridiska påbud och sociala skallkrav kan inget kallas frivilligt. Ett ”val” som sharialagen kräver enligt tolkning och familjen övervakar är aldrig att anse som fritt.

För det tredje: svensk lag (RF 1:2) kräver att staten aktivt verkar för jämställdhet och att ingen medborgare ska särbehandlas på grund av kön. Att tillåta symboler som signalerar kvinnlig underkastelse vore att acceptera en könsordning som svensk rätt redan förbjuder.

Religionsfriheten skyddar tron – inte de lagar som kräver att en kvinna döljs för att få vistas i det offentliga. Den upphör inte, men den får vika när mänskliga rättigheter och svensk lag kränks.

Ett förbud mot ansiktstäckande plagg är därför inte att straffa kvinnor. Det är att tydliggöra att svensk offentlighet står under frihetlig lag, inte under parallella lagar – oavsett om de betecknas som religiösa.

Sverige är ett jämställt land med friheter värda att försvara. De har inte kommit gratis, utan är frukten av sekler av kamp. Vi backar inte på det.


Caroline Thelning, Kvinnokraft 4.0 – Frihet och jämställdhet kan aldrig tas för givna


Advokatmupparnas litania:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det är av vikt att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt; staten ska bekämpa tvånget men lämna det frivilliga valet ifred. Att förstå skillnaden är avgörande för att inte riskera att inskränka friheten för de som faktiskt väljer själva, skriver undertecknarna.

DEBATT. Vice statsminister Ebba Busch förde nyligen fram att ”vi måste förbjuda burka och niqab medan vi kan”. Frågan är vad som kan göras och vilka konsekvenser en sådan lagstiftning kan leda till.

Förslaget presenteras som ett steg för frihet, jämställdhet och integration. Samtidigt ska det hållas i minnet att ett sådant förbud i praktiken skulle kunna leda till att vissa kvinnor inte längre vågar delta i samhällslivet. Det sänder även signaler om att vissa människor inte hör hemma i det offentliga rummet på grund av deras klädsel. Mot den bakgrunden riskerar de som redan lever i utsatthet att isoleras ytterligare, vilket försvagar integrationen och minskar kvinnors självständighet.

De kvinnor som bär religiösa plagg som burka och niqab är ingen enhetlig grupp. Plaggen kan bäras av många olika skäl, såsom uttryck för tro, tradition, kulturell tillhörighet eller personlig identitet. Stundtals kan de förknippas med hedersnormer eller social kontroll, varför det inte heller kan uteslutas att det ligger någon form av förtryck i det dolda. Därmed är det av vikt att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt; staten ska bekämpa tvånget men lämna det frivilliga valet ifred. Att förstå skillnaden är avgörande för att inte riskera att inskränka friheten för de som faktiskt väljer själva. Med den utgångspunkten blir det tydligt varför ett förbud slår fel.

En lagstiftning skulle resultera i en ond cirkel

Om en kvinna tvingas bära burka eller niqab är hon redan offer för ett förtryck. Att sedan bestraffa henne för att hon följer tvånget är att straffa offret, inte gärningsmannen. Ett förbud som riktas mot den förtryckta kvinnans påtvingade klädsel gör således henne till lagöverträdaren för att hon utsätts.

Det förtjänas att lyfta fram vad professor Mårten Schultz förde fram i ett inlägg i Juridikbloggen redan 2010 när frågan var uppe för debatt; ”Att förbjuda burka för att motverka förtrycket av kvinnor är som att bekämpa kvinnomisshandel genom att tvinga slagna kvinnor att sminka över sina blåmärken.”

Att fokusera på att förbjuda en klädsel som ibland förknippas med förtryck är förrädiskt. Det är inte möjligt att lagstifta bort ett förtryck genom att straffa den som är offer för hedersförtrycket. En sådan lagstiftning skulle resultera i en ond cirkel på så sätt att de kvinnor som är förtryckta kommer att dra sig undan från samhället, isoleras och lämnas kvar i det kontrollsystem/den kontrollerande miljö som förbudet påstås motverka.

Svensk rättstradition bygger på att skydda den svagare parten. När köp av sexuella tjänster kriminaliserades 1999 föreslogs först att även försäljning skulle kriminaliseras, det s.k. könshandelsbrottet. Emellertid motsatte sig flera remissinstanser och regeringen en sådan ordning. I förarbetena underströk regeringen att även om prostitutionen som sådan inte är en önskad samhällsföreteelse så är det inte rimligt att kriminalisera den som, åtminstone i flertalet fall, är den svagare parten som utnyttjas av andra som vill tillfredsställa sin egen sexualdrift.

Regeringen anförde även att prostituerade i allmänhet har en mycket svår social situation och att det därför är en viktig samhällsangelägenhet att prostitutionen bekämpas. Dessutom framhöll regeringen att det är viktigt att motivera de prostituerade att söka hjälp för att komma bort från prostitutionen och att de inte ska känna att de riskerar någon form av påföljd för att de varit verksamma som prostituerade (se prop. 1997/98:55 s. 104).

Samma principer måste gälla här. Fokus bör vara på att motivera de kvinnor som är föremål för förtryck. Är det förtrycket som ska bli föremål för åtgärder så är det kvinnornas rättigheter som ska stärkas. Då krävs ett effektivt skydd mot våld, förtryck och utanförskap samt stöd för att de ska kunna lämna kontrollerande miljöer. Därför är det av vikt att socialtjänsten och kvinnorättsorganisationer ges tillräckligt med resurser för att kunna erbjuda nödvändiga insatser och få de utsatta kvinnorna att känna tillit och trygghet till att samhällsinstitutionerna är tillgängliga för dem.

Sedan 2022 är hedersförtryck ett brott enligt 4 kap. 4 e § brottsbalken. Bestämmelsen utgör ett viktigt steg mot samhällets avstånd från hedersförtryck och gör det möjligt att straffa systematiskt förtryck som utövas för att bevara en familjs eller en grupps heder (se prop. 2021/22:138 s.12 ff.). I stället för att införa ett förbud mot kvinnors klädsel bör lagstiftaren eventuellt överväga att utvidga bestämmelsen så att den även omfattar psykiskt och socialt tvång. Det kan exempelvis handla om situationer där kvinnor hindras från att utbilda sig, arbeta eller klä sig som de själva vill. På så sätt angrips själva kontrollmekanismerna och inte offren. Fokus bör därför ligga på gärningsmännen och inte på kvinnan som möjligen bär påtvingad klädsel. Att införa ett klädförbud under förevändning att bekämpa hederskultur är som att behandla ett symtom men ignorera sjukdomen.

Politikernas fokus bör ligga på att stärka kvinnors rättigheter, inte försvaga dem

Räckvidden i det föreslagna förbudet tycks dessutom vara religiöst selektiv. Fokus ligger på burka och niqab, inte på ett generellt förbud mot att skyla ansiktet i offentliga miljöer. Om exempelvis balaklava eller munskydd fortsatt tillåts men just religiöst motiverade plagg förbjuds innebär det en särbehandling utifrån religion. En sådan ordning riskerar att strida mot diskrimineringsförbudet som följer av 2 kap. 12 § regeringsformen. Dessutom uppstår ett praktiskt tillsynsproblem. För att avgöra om förbudet träffar en person som är klädd i burka eller niqab måste staten i praktiken utreda motivet för ansiktstäckningen. Även ett sådant förfarande skulle riskera att strida mot den absoluta negativa religionsfriheten som följer av 2 kap. 2 § regeringsformen.

Så hur skulle ett sådant förbud upprätthållas? Ska polisen fråga kvinnor som bär burka eller niqab om deras religion för att avgöra om förbudet är tillämpligt i det enskilda fallet? Ett förbud som på detta sätt riktas mot vissa uttryck för tro riskerar dessutom att uppfattas som ett budskap om att muslimer inte hör i det offentliga rummet och därmed spä på islamofobi och segregation. Det stärker varken jämställdheten eller friheten. Möjligen kan det leda till ökad polarisering i samhället.

I ett fritt och demokratiskt samhälle skyddar staten individens val, den styr dem inte. Att införa förbud mot religiösa plagg i frihetens namn är att försvara friheten genom att inskränka den. Politikernas fokus bör ligga på att stärka kvinnors rättigheter, inte försvaga dem.


Är det verkligen jämställdhet att göra offret till en lagöverträdare?

Kvinnoförtryck islam

 

Nyhetsbrev oktober 2025: Vad anser de olika partierna om hijab, niqab och burka?

av

 caroline thelning 

i Nyhetsbrev Publicerat den 

31/10/2025 14:43

Vilka partier är beredda att förbjuda imamers eller s.k. rättslärdas tolkningar av sharia (islamsk lag) som enligt deras tolkningar kräver att kvinnor, och till och med att små flickor  ”frivilligt” ska täcka sig för att uppfylla sin identitet som muslimsk kvinna? Men hur frivilligt kan något vara om alternativet är att bli förskjuten, fördömd och ses som lösaktig, slampig?

- Debatten om hijab, niqab och burka - sharias klädkod för ärbara och riktiga kvinnor, har gått hög de senaste veckorna. Och det är på tiden.

Dessa kläder och tygstycken är verktyg för att segregera och skilja ut "godkända kvinnor" från "icke godkända". Det är en icke-inkluderande hållning som inte tillåter mångfald eller religionsfrihet. Den kräver dessutom att underkastelsen skall var  "frivillig" inför 1 200 år gamla lagar. Oavsett hur orimliga eller illegala de är år 2025 i Sverige.

En sharia-godkänd kvinna skall vara visuellt avskild från oss andra kvinnor och från det svenska samhället. Ett samhälle där var och en får välja kläder, partner och sexuella preferenser utan att uteslutas eller fördömas.

Sådana tankesätt och krav på ett parallellt rättssystem kan inte tillåtas i Sverige 2025. Det skall inte uppmuntras, relativiseras eller normaliseras av någon som menar att:

• kvinnor är jämställda med män
• flickor och pojkar skall lära sig att respektera varandra som jämlikar
• svensk lag, demokrati och rättstat gäller alla i Sverige

Valet 2026 är avgörande

Vad driver de politiska partierna egentligen inför valet 2026 – står de upp för svensk lag och jämställdhet, eller accepterar de de rättslärdas tolkningar av sharialagarna?

Tolkningar som kräver kvinnlig lydnad och ”frivillig” underkastelse för att kvinnor ska få behålla sin religiösa identitet och accepteras av sitt samfund.

Frågan handlar i grunden om frihet

Vem försvarar din, min – och kvinnors över hela Sverige – rätt att leva enligt svensk lag och internationella konventioner om fri- och rättigheter?

Hijabens snabba normalisering i Sverige är en varningssignal.

Den visar hur snabbt människovärde kan reduceras till yttre kännetecken – och hur avgörande det är att Sverige, oavsett parti, myndighet, media eller företag, försvarar lagen framför det parallella shariasystemet.

Vår frihet, vårt sätt att leva, är inte självklart. Det måste försvaras.

Sharialag eller svensk lag i Sverige? Vad anser partierna?

Vilka partier är beredda att förbjuda sharialagarnas krav på särskild kvinnlig klädsel?

Vilka accepterar rättslärdas tolkningar som kräver att kvinnor separeras och segregeras i offentligheten?

Kvinnokraft 4.0 har granskat riksdagspartiernas ställningstaganden.

Sverigedemokraterna - förbud

Är det parti som lagt flest motioner i frågan och vill införa förbud mot heltäckande slöja i offentliga miljöer och skolor.

Motion 2017 Förbud mot heltäckande muslimsk slöja på alla offentliga platser. 

Motion 2018 Förbud mot heltäckande muslimsk slöja på offentliga platser.

Motion 2025 Förbud mot heltäckande muslimsk slöja (burka/niqab) på alla offentliga platser.

Motion 2025 Slöjförbud i svensk för- och grundskola.

Kristdemokraterna - förbud

Motionerade 2021 om förbud mot hijab, burka eller niqab på flickor i lågstadiet samt förbud mot burka eller niqab för personal inom barnomsorg. I oktober 2025 Säger partiledaren Ebba Busch att hon vill införa ett förbud mot burka och niqab på Sveriges gator och torg. (Aftonbladet 12 okt)

Moderaterna - förbud

Har lagt två motioner i oktober 2025: Förbud mot framträdande religiösa tecken och klädsel i skola och offentlig sektor

Socialdemokraterna - inget förbud

Har inte motionerat om förbud men i en intervju inför partiledardebatt den 12 oktober 2025 säger Magdalena Andersson :

"Både burka och niqab är uttryck för både kvinnoförtryck och hedersförtryck, och det är något som vi socialdemokrater tar avstånd från. Exakt hur man ska få bukt med det är jag beredd att diskutera och titta på.” (Svt Nyheter, 12 okt)

Socialdemokrater för tro och solidaritet skriver däremot i en debattartikel i Aftonbladet: 

”Inte en enda av våra muslimska medlemmar önskar att politiken ska införa förbud mot klädesplagg." (Aftonbladet 14 okt)

För 30 år sedan ingick Tro och Solidaritet (då Broderskapsrörelsen) ett samarbete med Sveriges Muslimska Råd där ett av syftena var att ”diskutera muslimska ideal för samhället”. Se mer längre ner.

Liberalerna - inget förbud

Partiet ser plaggen som kvinnoförtryckande men säger nej till lagstiftade slöjförbud i förskolan och på lågstadiet (Svt Nyheter 18 nov 2023). I oktober i år sa partiledare Simona Mohamsson: 

"Burka och niqab är kvinnoförtryckande plagg som bygger på idén om att kvinnan inte ska synas i det offentliga rummet. För Liberalerna är det viktigt att de som utövar religiöst förtryck – till exempel slöjtvång – straffas av samhället." (Svt Nyheter 12 okt)

Centerpartiet - inget förbud

För 15 år sedan, 2009, var Centerpartiet de första att motionera om burka eller niqab: 

"Detta är både en fråga om demokrati och jämställdhet. Ingen kvinna ska känna sig tvingad att dölja sitt ansikte. För att underlätta för dessa kvinnor skulle det vara ett gott stöd med en lagstiftning som förbjuder burka och niqab ute i samhället, på skolor och på arbetsplatser."

2018 sa dåvarande pressekreteraren för Centerpartiet  till tidningen Expo: 

"- Att föreslå lagstiftning är överflödigt. Det finns redan idag möjlighet för rektorer och arbetsgivare att själva bestämma om deras anställda ska få bära heltäckande slöja."

Miljöpartiet och Vänsterpartiet - inget förbud

Inget av partierna vill se något förbud mot niqab, burka eller hijab enligt de källor Kvinnokraft 4.0 hittat. Enligt Expo 2018 resonerade de såhär:

"- Vi vill inte förbjuda niqab på allmänna platser, säger Maria Ferm" (Miljöpartiet)

"Ett förbud, menar Vänsterpartiet, riskerar att försvåra för de som lever under press att bära slöja och kan även bidra till att öka stigmatiseringen av muslimska kvinnor."

"Muslimska ideal för samhället” 

Hur har ett parallellt rättssystem som sharialagarna kunnat verka under radarn så länge?

Och varför ser vi nu allt fler hijaber inom myndigheter, på skolpersonal, hos SR, i medier och hos företag som säger sig vilja främja mångfald och inkludering?

En förklaring är Socialdemokraternas långvariga band till Sveriges Muslimska Råd (SMR) – en del av Muslimska Brödraskapet – genom sidoorganisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet. Samarbetet har pågått i över tre decennier och byggt på en dialog om ”muslimska ideal för samhället.”

Brödraskapet strävar efter ett samhälle format av sharialagarnas värderingar. I det perspektivet blir hijaben i svensk offentlighet inte bara ett klädesplagg – utan en symbol för inflytande och närvaro.

Resultatet? Ett Sverige som steg för steg riskerar att anamma delar av sharialagarna, dolt bakom ord som ”inkludering,” ”mångfald” och ”religionsfrihet.”

Granskningar av denna utveckling har ofta avfärdats som rasism eller islamofobi – men att granska parallella rättssystem är varken det ena eller det andra. Det är ett demokratiskt ansvar. Idag är det bara tre av åtta riksdagspartier som tydligt säger nej till att normalisera sharialagarnas symboler för kvinnans underordning.

Socialdemokrater för tro och solidaritet – motståndare till förbud mot kvinnors underordning

Samarbetet mellan Socialdemokraterna och Sveriges Muslimska Råd inleddes redan 1994, då rådet kontaktade partiet och dialogen fördes vidare till Broderskapsrörelsen (nu Socialdemokrater för tro och solidaritet). Ett av målen var att fler muslimer skulle få politisk makt i Sverige och att man skulle ta hänsyn till ett muslimskt idealsamhälle [byggt på sharialagarnas värdegrund, red. anm.].

Då är det kanske inte förvånande att organisationen i en debattartikel i Aftonbladet (oktober 2025) 

”Inte en enda av våra muslimska medlemmar önskar att politiken ska införa förbud mot klädesplagg.”

Hijaben som symbol för Muslimska brödraskapets världsbild

Enligt religionsforskaren Sameh Egyptson ingår Sveriges Muslimska Råd (SMR) i den svenska strukturen av Muslimska Brödraskapet, som dess politiska gren. Egyptson beskriver vidare hur hijaben lyfts fram av Brödraskapet som ett medel för att genom kvinnans klädsel skapa en gräns mellan ”rättrogna” och västligt sekulariserade kvinnor – samt för att manifestera lojalitet mot den islamiska rörelsen och dess könssegregerande världsbild.

• Hijaben framställs som en symbol för kvinnlig moral, lydnad och heder.
• Den används för att skilja “rättrogna” kvinnor från sekulära.
• Detta följer Brödraskapets tolkning av sharia snarare än en allmän religiös rekommendation. 

Källa: Global politisk islam: Muslimska brödraskapet & Islamiska förbundet i Sverige, Lunds universitet, 2023, kapitel 10.3.4, s. 404–408

Hoppas du känner att du fått mer kunskap om att bakom hijaben – och dess varianter niqab och burka – döljer sig en helt annan värld än den du och jag vill leva i.

Vi behöver tillsammans – kvinnor och män, oavsett ålder och position – stå upp mot alla former av förtryck och parallella, olagliga rättssystem, oavsett deras koppling till religion eller etablerade partier.

Varma hälsningar 

Caroline Thelning

Grundare och talesperson för nätverket Kvinnokraft 4.0

Fokusera på rättsystemet inte personer - det är framgången. Det handlar inte om att ifrågasätta enskild tro, utan om att försvara jämställdhet och frihet under svensk lag.

👉 Läs. Dela. Agera! Vi kan aldrig ta våra friheter för givna. Varje generation måste slåss för sina.

👉 Dela vidare. Låt fler få bli en del av nätverket för 2000-talets kvinnokamp 💃🏽

 

Fotnot: 

Inom islamisk rätt (sharia) är det de rättslärda – ulama – som tolkar de religiösa texterna (Koranen, haditherna, fiqh-litteraturen) och därigenom fastställer normer för hur muslimer förväntas leva. Kravet på att kvinnor ska täcka håret och kroppen kommer inte direkt ur Koranen i klartext, utan är en tolkning av rättslärda (jurister) av verser som 24:31 och 33:59 samt ur hadither. Dessa tolkningar kodifierades mellan 700–900-talet i de fyra sunnitiska rättsskolorna (Hanafi, Maliki, Shafi‘i, Hanbali).

Källor:

Leila Ahmed, Women and Gender in Islam (Yale University Press, 1992)

Fatima Mernissi, The Veil and the Male Elite (Perseus Books, 1991)

Sameh Egyptson, Global politisk islam: Muslimska brödraskapet & Islamiska förbundet i Sverige (Lunds universitet, 2023)