En dåres förtalstal

Läs kloka Johannas kommentar före Göteborgspostens

krönika som beskriver tant Hammars preferenser rätt väl!

Jag håller med Johanna 100%!

68-vänsterns präster är valarbetare fös S, V och Mp.

Anna Karin Hammar: Röst på Tidö går emot bekännelsen!

För en kristen är inte Tidöpartierna ett alternativ, säger prästen Anna Karin Hammar. Hon ser valet som en status confessionis-fråga.

Ej bekännelsetroget alternativ? Anna Karin Hammar tycker att Tidöavtalet utgör ett unikt hot mot Sverige som kyrkan måste markera mot. Jessica Gow/TT

Status confessionis är ett begrepp med anor i luthersk teologisk tradition. Under 1500-talets lärostrider användes begreppet för att uppmärksamma situationer där staten och andra makthavare hotade kyrkans själva bekännelse.

Användes mot nazismen

Under 1900-talet återanvändes begreppet. Det förknippas med Bekännelsekyrkans kamp mot den nazistiska regimen i Tyskland, då bland andra teologen och prästen Dietrich Bonhoeffer menade att nazisternas försök att kontrollera kyrkan och utesluta kristna med judiskt ursprung var en fråga om status confessionis. Senare har Lutherska världsförbundet betecknat apartheid som ett område där en kristen bara kan göra ett ställningstagande, alltså en status confessionis-fråga.

Måste ta ställning

I ett uppmärksammat inlägg på Facebook knyter prästen Anna Karin Hammar an till detta begrepp. Hon menar att kyrkan i vissa lägen tvingas ta partipolitisk ställning och att det gäller det kommande riksdagsvalet:

– Då kan man inte säga: Man kan rösta hur man vill, alla är Guds barn ändå. Nej, i en status confessionis-situation måste man ta ställning för skapelsens integritet och livets sammanhållning, där människovärdet är hotat, skriver hon i inlägget.

Hon menar att den som står för livet inte kan rösta på något av Tidöpartierna. Att välja de rödgröna partierna ser hon däremot som ett sätt att värna demokratin.

För stöd av biskopar

Inlägget har blivit uppskattat. Bland annat har emeritibiskoparna Lennart Koskinen och Claes-Bertil Ytterberg, samt flera präster, gillat det.

Till Kyrkans Tidning skriver Anna Karin Hammar att Tidööverenskommelsen hotar klimat, miljö och människovärde på ett för Sverige unikt vis.

– Den måste förebyggas och förhindras inför en ny mandatperiod.

Status confessionis är ju ett begrepp som förknippas med Bekännelsekyrkan i Nazityskland och kampen mot apartheid. Tycker du att Tidö står för ett lika allvarligt hot?

– Jag tycker att Tidööverenskommelsen står för ett unikt hot mot klimat, miljö och människovärde.

Finns det inte en risk att användningen av detta begrepp polariserar debatten och kyrkan?

– Det är hotet mot skapelsen, människorna och den mer än mänskliga skapelsen som är den stora motsättningen. Det är den vi måste förhindra.

Anna Karin Hammar svarar inte på hur hon ser på kristna som ändå väljer att rösta på ett Tidöparti. Hon skriver att hon fått övervägande positiva reaktioner på inlägget.


Prästen Johanna Andersson är dock kritisk.

Hon skriver under Anna Karin Hammars

inlägg att hon tycker att det är sanslöst:

– Att rösta borgerligt är naturligtvis

inte oförenligt med kristen tro.

Överhetsfasoner att i kristendomens namn tala om för folk hur de ska rösta och dessutom hävda att det är en bekännelsefråga.

Till Kyrkans Tidning skriver Johanna Andersson att ”biskoparnas stöd visar att 68-generationen levererar stabilt och att detta väl förstärker kritiken mot Svenska kyrkans vänstervridning”.

Anna Karin Hammar gör valet till en kristen bekännelsefråga. Men Bibeln ger inga enkla besked om klimatpolitik, migration eller vilket parti en kristen bör rösta på.

Den 13 september gäller det. Det är inget mindre än människovärdet och skapelsens integritet som står på spel. Den som står för livet kan inte stödja något av Tidöpartierna och som kristen har man inget annat val än att rösta på ett rödgrönt parti. Det är fråga om status confessionis, vilket betecknar ett så allvarligt tillstånd att den kristna kyrkan måste ta politisk ställning offentligt.

Detta skrev teologen och prästen Anna Karin Hammar på sin Facebooksida häromdagen, ett inlägg som blev till en artikel i Kyrkans Tidning.

”Status confessionis är ju ett begrepp som förknippas med Bekännelsekyrkan i Nazityskland och kampen mot apartheid”, skriver Hammar till tidningen och hänvisar alltså till den tyske prästen Dietrich Bonhoeffer som vägrade acceptera nazisternas förbud mot präster med judiskt påbrå, och till det groteska rasförtrycket i Sydafrika. ”Tidööverenskommelsen hotar klimat, miljö och människovärde på ett för Sverige unikt vis.”


Det är faktiskt urlöjligt.

Sverige har bland de lägsta CO2-utsläppen per capita i hela Europa. Minskningen har gått lite långsammare den här mandatperioden än förra. Det kan man tycka är fel och effekten av för lågt satta ambitioner, men fortfarande hör Sverige till den kategori av länder i västvärlden som har lägst utsläpp.

Debatten om hur skogen ska brukas och vad som ska ske med den kvarvarande naturskogen i Sverige är viktig, ödemättad faktiskt. Och hur mycket pengar ska man lägga på att återställa Östersjöns bottnar? Låt den gamla skogen vara och spendera så mycket som behövs för att rehabilitera vårt innanhav. Så känner jag.

Men jag förstår också att det handlar om avvägningar, om äganderätt, om andra länders utsläpp och lagstiftning, om olika sätt att registrera och hantera skyddade områden, om hur markägare ska ersättas, om hur Försvarsmaktens behov ska vägas mot specifika miljöhänsyn, och så vidare och så vidare. För att inte tala om maten som produceras och skatteintäkterna från skogsbruk. Gruvnäringen gör stora ingrepp i naturen, men kan också skapa välstånd och vitalitet i vad som annars hade varit avfolkningsbygd.

Det rör sig alltså om ett kluster av extremt komplexa politiska frågor.

Man kan, återigen, tycka att Sverige borde ha högre ambitioner, men är den borgerliga regeringens klimat- och miljöpolitik verkligen skäl nog att beordra alla kristna att för bekännelsens skull rösta rödgrönt?

Och så var det människovärdet – värdet på ett människoliv. Här skulle man kunna hävda att Tidöpartierna faktiskt har uppgraderat människovärdet genom att göra kampen mot den dödliga brottsligheten till högsta prioritet. Antalet människor som skjuts ihjäl eller skadas i gängrelaterad brottslighet är lägre än på många år, likaså det totala antalet mord: 84 förra året, att jämföra till exempel med 124 stycken år 2020.

Är det inte en fråga om människovärde att skydda mänskligt liv? Vad kommer att hända när de tidsbestämda lagar som har gett polisen redskap att bekämpa gängen löper ut? Kommer en rödgrön regering att förlänga dem? Kommer V och MP att gå med på att tillåta nya, nödvändiga tvångsmedel som gör att polisen kan hålla jämna steg med gängen? Hittills har båda dessa partier varit emot det mesta som införts. Det kanske rentav finns fog för att påstå att rödgrön politik är ”ett hot mot livet”?

Om jag ska vara lite generös så gissar jag att det är det senaste årets utvisningar som fått Anna Karin Hammar att tala om hotet mot människovärdet. Det finns starka invändningar mot en del av de utvisningar som skett, och regeringen har också backat väsentligt när det gäller de så kallade tonårsutvisningarna.

Men även inom detta område handlar politiken om avvägningar. Den strikta asylpolitiken och den hårt begränsade anhöriginvandringen kan tyckas omänsklig. Men det är en legitim åsikt – ett obestridligt faktum, skulle vissa säga – att Sverige inte förmår integrera alltför stora mängder människor från för oss främmande kulturer i Afrika och Mellanöstern.

De svenska förorterna talar sitt tydliga språk. Segregationen i så gott som hela Europa talar sitt tydliga språk. Den växande antisemitismen i västvärlden talar sitt tydliga språk. Hammar kanske tycker att segregationen och brottsligheten och den alltmer trängda situationen för Europas judar är ett pris värt att betala – men nog måste det vara något slags skämt att man som kristen inte skulle kunna tycka annorlunda och rösta för en fortsatt stram invandringspolitik?

Anna Karin Hammar är bara en enskild präst – även om hennes politiska åsikter rimmar väl med hur tankegångarna går hos en del av ledargarnityret inom Svenska kyrkan – och hon får tycka vad hon vill och framföra vilka underligheter som helst på sin Facebooksida.

Hennes egen avhandling om dopet – vi kanske ska säga ”omförhandling” – är nog ett större hot mot de lutherska bekännelseskrifternas syn på människan, skapelsen, synden och nåden än Ulf Kristerssons regering.

För Hammar bryr sig egentligen inte om bekännelsen, så som den har tolkats av lutheraner världen över. Hon använder den och omtolkar den som hon vill för sina egna liberal- och queerteologiska syften. Hennes politiska åsikter är den egentliga religionen. Evangeliet är inte syndernas förlåtelse utan en humanekologisk utopi och en marxistiskt inspirerad rättvisa. Hennes rop på status confessionis kan man således bortse från. Det är fullständigt proportionslöst.

Men Hammars inlägg är samtidigt symptomatiskt. Hela samtiden ljuder av undergångstoner. Trump. Klimathotet. AI. Islamiseringen. Terrorn. Antisemitismen. Putin. Högerpopulismen. Artdöden. Varje politiskt läger har sina undergångnarrativ. Jag är själv mer rädd för vissa scenarier än för andra. Men jag är också oerhört trött på kristna som inte fattar att deras egna politiska åsikter inte nödvändigtvis utspringer ur deras kristna tro:

Pröva tanken att dina åsikter om miljöhänsyn, migration, islam och skatter snarare grundar sig i en känsla. ”Jag känner att detta är rätt och rättvist/fel och upprörande” är nio gånger av tio en sannare utsaga än ”den kristna tron tvingar mig att tycka si eller så, engagera mig för ditt eller datt.”

Du är kristen och du har politiska åsikter. Du är kristen och du brinner för det ena eller det andra. Det skulle kunna vara så att du lutar åt vänster i fråga om ekonomisk politik och därför letar upp Jesuscitat som du tycker stämmer in på din politiska ideologi. Det skulle kunna vara så att du tvärtom ogillar statlig omfördelning och därför påpekar att Jesus talade till enskilda individer och inte höll statsvetenskapliga föreläsningar.

Det skulle kunna vara så att din syn på staten är libertariansk och att du därför hellre läser Paulus ord om att staten ska skydda goda människor mot onda människors våld. De vänsterkristna pekar på profeternas ord om att behandla främlingen väl; de högerkristna invänder att det nog knappast innebar att israeliterna skulle låta främlingarna slå sig ner i stora enklaver, bygga tempel och tillbe sina främmande gudar där.

Ja, tänk, det skulle kunna vara så att Bibeln inte ger några entydiga anvisningar om hur en kristen medborgare i en senmodern, sekulariserad, liberaldemokratisk stat i en globaliserad värld bör rösta. Det skulle kunna vara så att din tro och dina politiska åsikter samspelar på ett psykologiskt aningen mer invecklat sätt än att det ena helt enkelt ger det andra. Kanske spelar det större roll vad dina kompisar inom kyrkan/akademien/medierna tycker än vad du på egen hand utläser i Bibeln.


Tänk att det ska behöva sägas.


Politiska frågor är komplexa; man kan ta fram förstoringsglaset och titta på de enskilda fallen, eller så kan man zooma ut och se på de långsiktiga effekterna. Vilket du väljer kan avgöra din politiska åsikt. Din kristna tro ger dig inte frikort att spela dum, att låtsas att världen är svartvit och att politiken består av helt igenom goda eller helt igenom onda val.

Och som till åren kommen disputerad teolog borde man i vart fall ha lämnat söndagsskolans förenklade världsbild bakom sig för länge sedan.

Bibeln

I år firar den första svenska översättningen av nya testamentet 500 år. Något som präglat Sverige djupt. Ett sådant jubileum förtjänar bättre än tystnad.

IKalmar stadspark står den där i all sin prakt. Det nygotiska Vasamonumentet, som skapades på initiativ av det lokala ordenssällskapet ÅM för att åminna Gustav Vasas landstigning på Stensö udde i Kalmar.

Visst finns det mycket man så här ett halv millennium senare kan kritisera ”gamle kung Gösta” för. Men det finns också mycket i hans livsverk att vara genuint tacksam för. Som tillkomsten av den första svenska översättningen av nya testamentet, som kom ut 1526 – mitt under reformationen.

Översättningen stod de svenska reformatorerna Olaus Petri och Laurentius Andreae för. En kommission ledd av ärkebiskop Laurentius Petri tog senare fram en hel bibel inklusive gamla testamentet, inspirerad av Lutherbibeln som kom 1534. Under 1600- och 1700-talen kom språkliga revideringar av Vasabibeln ut – Gustav II Adolfs bibel respektive den långlivade Karl XII:s bibel.

Först på 1900-talet detroniserades den gamla Bibeln när en mycket försenad bibelkommission gav ut 1917 års översättning, den första att ta någon större hänsyn till den moderna exegetikens (alltså den vetenskapliga bibelforskningens) landvinningar.

Under de sekler som gått har bibelöversättningen format Sverige på många sätt. Inte bara religiöst – den har också påverkat språk och litteratur. Bibelöversättningen markerar gränsen mellan fornsvenska och nysvenska; genom den stabiliserades skriftspråket. Den gav oss mängder av våra tidlösa ordspråk. Och genom hela kulturen – dikter, romaner, musik och så vidare – löper bibelberättelserna som en röd tråd. För att inte tala om hur Bibeln sekel efter sekel påverkade moral, värderingar, människosyn och livssyn.

Att glömma sitt förflutna är att bli kulturell analfabet.

Men Vasabibelns jubileum har än så länge passerat utan särskilt stor uppmärksamhet, trots att det är en av de kulturella händelser som format Sverige på djupet de senaste 500 åren. Senare denna månad kommer dock saken att uppmärksammas med jubileumsbok, och nästa månad släpps en ny svensk översättning av nya testamentet. Det är åtminstone något.

Men bristen på större firande säger något om Sverige. Det finns en utbredd okunskap – och likgiltighet. Det är sorgligt; det är som att samhället har förlorat kontakten med en av sina främsta kulturella livskällor.

Ett talande exempel gavs i våras, när Sveriges första bokhandel för förbjuden litteratur öppnade i Knivsta i Uppland. Affärsidén är lika enkel som genial – att sälja litteratur som har förbjudits runtom i världen. Ett fint sätt att stå upp för inte bara litteraturen, utan för frihet över huvud taget. Det märkliga var att butiken, som tidningen Dagen var snabb med att uppmärksamma, inte sålde några biblar eller annan religiös litteratur. Detta trots att Bibeln är en av de mest förbjudna böckerna i världen, och kristendomen den mest förföljda religionen.

Jubileer är värda att fira; de binder samman människor och markerar sådant som är betydelsefullt i livet. Att Sverige blivit så pass sekulariserat är en dålig ursäkt för att strunta i ett jubileum som detta. Att glömma sitt förflutna är att bli kulturell analfabet. Vasabibelns jubileum förtjänar att firas.

Islam & SvK

 

Svenska kyrkans dialogprojekt ska inte undgå granskning

Vad hände med granskningen av Svenska kyrkans samtals- och samarbetspartners?

Det som kallas ”religionsdialog” mellan Svenska kyrkan och islamistiska samfund borde ha nått vägs ände under Almedalsveckan 2024 efter tre decenniers fruktlösa samtal. Vid tidningen Dagens paneldebatt 2024-06-27: “Från antisemitism och islamofobi till grannskap och samexistens – går det?”, fanns egendomligt nog inte en enda representant från de sex islamiska trossamfunden inom Islamiska samarbetsrådet (ISR) i Sverige. Representanten för Stockholms judiska församling, rabbin Ute Steyer, konstaterade, att efter Hamas attack mot judar i Israel den 7 oktober 2023, har judiska församlingar också upplevt ett totalt sammanbrott av det interreligiösa samarbetet med muslimska parter i Sverige.

Ärkebiskop Martin Modéus var samtidigt tydlig med, att majoritetssamfundet Svenska kyrkan har ansvar och ”skyldighet att bereda plats och hjälpa andra interreligiösa trossamfund och trosinriktningar”. Martin Modéus intervjuades även på Expressens scen 2024-06-26, där ärkebiskopen tyckte att böneutrop ”har en plats och det måste vi så att säga lära oss att det är någonting som finns i Sverige och det bidrar till rikedomen i Sverige.”

Ärkebiskopens uttalanden under Almedalsveckan 2024 sker efter med Folkbildningsrådets avslöjande 2023-12-05, att Svenska kyrkans samarbetspartner, Ibn Rushd Studieförbund, brustit i efterlevnaden av grundläggande demokratiska värderingar och främjat antidemokratisk verksamhet. Studiematerial har förekommit som är oförenligt med statsbidragsvillkoren och svensk lag.

Ibn Rushd är de facto ett resultat av vad Svenska kyrkans ledning anser gällande ”ansvar mot andra interreligiösa trossamfund”. Folkbildningsrådet godkände nämligen Ibn Rushd Studieförbund 2008 efter ett femårigt samarbetsavtal 2003–2007 med det kristna Sensus studieförbund. Sedan dess har Ibn Rushd bedrivit antidemokratisk verksamhet med Svenska kyrkans goda minne. Trots alla avslöjanden och varningar fortsätter Svenska kyrkan envis sina ”dialogprojekt” med Ibn Rushd och motsvarande islamistiska organisationer.

Mediakanalen Islamologiskt på YouTube sände ett inslag 2024-04-30, där Svenska kyrkans favoritimam, Salahuddin Barakat i Malmö, beskrev svenska värderingar som ”skräpvärderingar” i jämförelse med den islamiska människosynen som förmedlas av imamer. De här två exemplen visar att något har gått snett med det som kallas religionsprojekt.

I min avhandling, ”Global politisk islam? Muslimska brödraskapet och Islamiska förbundet i Sverige” 2023, analyserar jag människosynen hos Svenska kyrkans islamiska samarbetspartner. Avhandlingens slutsats bekräftas av imamen Barakats människosyn och Ibn Rushds antidemokratiska studiematerial. Enligt avhandlingen bedriver Svenska kyrkan en destruktiv typ av ”religionsdialog” som erbjuder islamister en ekonomisk och politisk plattform för att påverka vårt demokratiska samhälle i en antidemokratisk reaktionär riktning.

Denna naiva och irrationella samverkan bör upphöra omedelbart. För varje plats som Svenska kyrkan bereder för de antidemokratiska islamistiska krafterna, växer separatism, antisemitism, kvinnoförakt och hat mot majoritetssamhällets demokratiska människosyn. Kyrkans dialogprojekt bidrar samtidigt till att flera svaga muslimska grupper förtycks av teokratiska och patriarkala aktörer. Rasister och främlingsfientliga aktörer får härmed felaktig bekräftelse på att invandrare, som kollektiv har en reaktionär människosyn som strider emot svenska värderingar.

Kyrkans Tidnings opinionschef, Jonas Eek, välkomnar på ledarsidan 2023-02-23 granskningar som belyser vilka de samarbets- och samtalspartner man har ytterst representerar. Detta gäller särskilt projekt som Svenska kyrkan själv initierar och finansierar. Det är drygt 17 månader sedan Eeks ledarartikel publicerades, men vi har inte sett någon reaktion från Svenska kyrkan. Har kyrkan struntat i Eeks uppmaning? En fortsättning där Svenska kyrkan bereder plats för antidemokratiska krafter under täckmanteln religionsdialog, speglar enligt min mening inte de kristna eller de demokratiska värderingar som kyrkan vilar på. Eftersom denna destruktiva samverkan saknar förankring hos kyrkans medlemmar och kyrkomöten ligger ansvaret på kyrkostyrelsen.

Sameh Egyptson

Teol. Dr. i Interreligiösa relationer

Vigning av samkönade

Flera av mina närmaste och käraste vänner är unga kvinnor som gillar unga kvinnor!

Debatten om prästers problem med att viga samkönade är utomordentligt enfaldig eftersom den gör ett icke-problem till ett spektakulärt problem!

Jag börjar från början:

Om två av mina underbara unga vänner skulle bestämma sig för att gifta sig i kyrkan, skulle de definitivt inte försöka få bli vigda av en präst som inte vill viga dem och det gäller sannolikt för alla samkönade par utom för en liten skara provokativa kommunistfeminister som vill statuera exempel!

Slutsatsen blir att samkönade par som vill gifta sig i kyrkan väljer en präst som kan göra deras stora ögonblick till ett underbart minne.

De samkönade kommunistfeministerna som väljer att gifta sig i kyrkan gör det högst sannolikt enbart för att få visa hur rutten Kyrkan är.

I min närmaste vänkrets finns väldigt många präster
och ingen av dem ser det här som ett problem!









ÄB: Inget tvärstopp för den som inte viger samkönade

Det handlar inte om omvändelseterapi för konservativa. Det säger ärkebiskop Martin Modéus i en intervju om biskoparnas förtydligande, Vägar framåt.


"Vi är så eniga som det står i texten" säger ärkebiskop Martin Modéus om det gemensamma uttalandet. Marcus Gustafsson
Jonatan Sverker
Publicerad 2026-05-05 - 11:38 Senast uppdaterad 2026-05-06 - 08:59



Ärkebiskop Martin Modéus tar emot på kyrkokansliet i Uppsala. Debatten om präster och vigsel av samkönade par har följt kyrkan under decennier, men den har varit särskilt intensiv efter Sveriges Radios rapportering om frågan de senaste månaderna. Debatten föranledde biskopsmötet att göra ett förtydligande, en text som har tolkats på flera olika sätt.

Hur eniga är ni i biskopsmötet om förtydligandet Vägar framåt?

– Vi är så eniga som det står i texten. Allas våra namn står under den, säger ärkebiskop Martin Modéus.

Har det varit heta diskussioner i denna fråga i biskopsmötet?

– Det är alltid heta diskussioner i biskopsmötet. Det är det som biskopsmötet är till för.

Upplever du ett tryck från nomineringsgrupperna?

– Jag tycker att nomineringsgrupper ska trycka på. Det är deras uppgift i en demokratisk folkkyrka. Och i denna fråga har väl alla nomineringsgrupper uttalat sig.

Det ska vara heta diskussioner i biskopsmötet, tycker Martin Modéus. Marcus Gustafsson

När kyrkomötet fattade sitt beslut 2009 betonade gudstjänstutskottet att Svenska kyrkan rymmer olika sätt att se på äktenskapet. Är den idén överspelad nu?

– Gudstjänstutskottet konstaterade 2009 att det då fanns olika uppfattningar. Det har vi också haft sedan dess. Biskopsmötet har gått in i den verkligheten och sagt att vi vill framåt, mot att alla präster viger alla par med glädje och av fri vilja. Att inte viga samkönade par är alltså inte en del av Svenska kyrkans äktenskapssyn; den innebär att äktenskapet är öppet för båda typerna av par.

Hur tänker du om de präster som inte viger samkönade par och som har trott att deras uppfattning ska kunna finnas kvar?

– Vi understryker i vårt uttalande att kyrkan är större än individen. Oavsett egen uppfattning måste man förstå att detta är kyrkans hållning och att det är en äktenskapssyn som man behöver respektera.

Utgör den gruppen av präster ett problem?

– Det förtydligande som biskopsmötet har gjort handlar inte om dem. Det finns ingen som har sagt att de ska drivas bort eller något liknande. Men de måste vara medvetna om det sammanhang de verkar i.

I förtydligandet nämns flera insatser för de prästkandidater som inte vill viga samkönade par, som själavård och tjänstgöring i församlingar med hbtq-arbete. Hur ska man förstå dessa insatser?

– Biskopsmötet sade redan 2022 att vi arbetar för att nå ett läge där alla präster med glädje och av fri vilja viger samkönade par. Här vill vi förtydliga vad vi faktiskt gör, och det är ett antal insatser som kan se olika ut i olika stift.

Ärkebiskopen tror att enighet mår bra av att olikheter får synas. Marcus Gustafsson

Men är tanken att den som inte vill viga samkönade par ska ändra sig?

– Människor är olika. I antagningsprocessen möter vi kandidaten där han eller hon är och samtalar om kandidatens behov. Det kan finnas olika teologiska frågor att bearbeta. Vi försöker stötta och hjälpa kandidater vidare utifrån var de befinner sig, med hjälp av olika verktyg.

Några har beskrivit detta som en omvändelseterapi för konservativa. Håller du med?

– Det stämmer inte. En av punkterna handlar om terapi och själavård, en annan om teologi. Insatserna rör den kristna och mänskliga utvecklingen i stort och är inte ensidigt riktade mot denna fråga.

Tycker du att de som inte viger samkönade par har några legitima argument?

– Man ska alltid lyssna på andras argument och utgå från att den andre själv uppfattar dem som legitima. Själv anser jag att argumenten för att äktenskapet ska vara öppet för både samkönade och olikkönade par väger tyngre.

Finns det brister i människosynen hos de som inte vill viga samkönade par?

– Jag är försiktig med att uttala mig så generellt. Antagningsprocessen är bred och ger kandidater möjlighet att brottas med sig själva och sin kallelse. Den handlar inte om att underkänna eller godkänna – det är ett alltför svartvitt sätt att se på det.

"Man ska alltid lyssna på andras argument och utgå från att den andre själv uppfattar dem som legitima", säger Martin Modéus. Marcus Gustafsson

Är det ett misslyckande om en prästkandidat håller fast vid sin inställning trots insatserna?

– Det är ett för fyrkantigt sätt att uttrycka sig på. Vi försöker stötta kandidaterna att mogna i tro, teologi, liv och medmänsklighet. Det är den vägen vi försöker hjälpa kandidaterna på.

Du stänger alltså inte dörren till prästvigning helt för de kandidater som inte viger samkönade par?

– Nej, och biskopsmötet har inte sagt att dörren är tvärstängd.

Biskopen i Växjö beskrev i en intervju Svenska kyrkan som en av de mest progressiva i världen. Har även de som inte ser sig som progressiva en framtid i Svenska kyrkan?

– Alla är välkomna i Svenska kyrkan, och vi har medlemmar över hela det teologiska fältet. Men när man går in i vigningstjänsten måste man vara medveten om att man är med och bär en kyrka med den tro, bekännelse och lära som präglar Svenska kyrkan. I denna fråga är det tydligt att Svenska kyrkan är en av de mest progressiva kyrkorna i världen.

I evangelietexten i söndags ber Jesus att hans lärjungar ska bevaras i Faderns namn så att de blir ett. Är Svenska kyrkan på väg mot enhet eller splittring?

– Jag är ärkebiskop, inte profet. Men jag tror att enighet mår bra av att olikheter får synas. Låt oss tala om det vi ser på ett respektfullt sätt och hjälpa varandra vidare.

Islam och Svenska Kyrkan

Terrorforskaren varnar: Svenska kyrkan legitimerar islamism

Publicerad 2026-01-28

När staten drar i nödbromsen fortsätter Svenska kyrkan dialogen. I en intervju med Samnytt säger statsvetaren och terrorforskaren Magnus Norell att kyrkans samarbete med Islamic Relief inte kan förklaras enbart med godtrogenhet och naivitet, utan med ett medvetet ideologiskt val som bidrar till att normalisera politisk islam i Sverige.

Magnus Norell är statsvetare, författare och en av Sveriges mest profilerade forskare och analytiker inom islamism, politisk islam och våldsbejakande extremism.

Han har under flera decennier studerat islamistiska rörelser i Mellanöstern och Europa, med särskilt fokus på Muslimska brödraskapet, jihadistiska miljöer och hur ideologiska nätverk verkar inom civilsamhälle och institutioner i väst.

Norell har varit knuten till flera forskningsmiljöer och har återkommande anlitats som expert av myndigheter, medier och internationella aktörer i frågor som rör radikalisering, säkerhet och ideologisk påverkan.
svetaren och forskaren Magnus Norell. Bild: Faksimil Facebook

Samnytt kontaktar Magnus Norell i samband med att Svenska kyrkan fortsätter sitt samarbete med Islamic Relief. Ett samarbete som nu väcker skarp kritik från bland andra Norell.

– Det här går inte att förklara med okunskap. Man vet vad man gör, säger han till Samnytt.

När Sida i början av 2026 stoppade allt fortsatt stöd till Islamic Relief Sverige hänvisade myndigheten till en fördjupad granskning och tillämpningen av försiktighetsprincipen. Enligt Sida gick det inte att utesluta kopplingar till extremistiska eller antidemokratiska miljöer, där Muslimska brödraskapet utgör den centrala referenspunkten.

Det handlar om en islamistisk, homofob och antisemitisk rörelse. En rörelse som önskar att judar i Sverige ska försvinna eller dödas. Man strävar efter ett parallellsamhälle, det som de själva kallar det muslimska civilsamhället och man ser sig själva som representanter för islam.

Magnus Norell om Muslimska brödraskapet

Samtidigt väljer Svenska kyrkan alltså att hålla fast vid sin linje. Samverkan och religionsdialog fortsätter i gemensamma sammanhang där Islamic Relief ingår, trots att staten dragit sig ur.

På frågan om hur Svenska kyrkan ställer sig till att den statliga myndigheten Sida i januari 2026 valde att inte förnya stödet till Islamic Relief med hänvisning till misstänkta kopplingar till antidemokratisk verksamhet, svarar kyrkan på sin webbplats:

”Vi följer ärendet. Generellt kan sägas att Svenska kyrkan oroas över osäkerheten många organisationer har kring sin finansiering i dagsläget. Sida hänvisar till försiktighetsprincipen i sin bedömning. Det är viktigt med tydlig information från Sida kring hur denna försiktighetsprincip tillämpas i myndighetsutövningen för att upprätthålla förtroende och för att säkerställa rättssäkerhet och förutsägbarhet.”



Så här svarar Svenska kyrkan om samverkan med andra trosinriktningar på deras webbplats:

Varför samarbetar Svenska kyrkan med muslimska organisationer som Islamic Relief?

Svenska kyrkan har, liksom många andra kyrkor och samfund, en dialog och en samverkan med samfund och organisationer av annan trosbekännelse, däribland muslimska. Att föra dialog och samverka över religionsgränser är förankrat i Svenska kyrkans eget regelverk, Kyrkoordningen. Där står: ”Utifrån kyrkans tro på Gud som skapande, upprättande och livgivande i hela världen, är den vidare ekumeniska kallelsen att verka för kyrkans enhet, mänsklighetens gemenskap och världens helande, samt att söka Guds tilltal i mötet med varje människa oavsett religiös tillhörighet”. (Inledningen till 14:e avdelningen, Svenska kyrkans relationer till andra kyrkor och samfund) En av pionjärerna inom religionsdialogen, den katolske teologen Hans Küng har sagt: ”Det blir aldrig fred mellan nationerna utan fred mellan religionerna. Och vi kommer aldrig att få fred mellan religionerna utan religionsdialog”. Det är en bra sammanfattning av varför också Svenska kyrkan samverkar med organisationer av annan tro.

Hur ser samarbetet ut med Islamic Relief?

På den nationella nivån har Svenska kyrkan ingen formaliserad samverkan med Islamic Relief och ger heller inget finansiellt stöd. Men Svenska kyrkan ingår tillsammans med Islamic Relief och andra organisationer i paraplyorganisationen  Forum – idéburna organisationer med social inriktning. Genom vår internationella verksamhet, Act Svenska kyrkan, finns vi också i plattformen Concord. Svenska kyrkan och Islamic Relief finns också med tillsammans i det europeiska praktikernätverket A World of Neighbours. Vi har i de sammanhang där vi haft samverkan med Islamic Relief, exempelvis i FN-seminarier tillsammans med Act Svenska kyrkan, haft goda samarbeten.

På församlingsnivå finns en samverkan mellan Katarina församling i Stockholm och Islamic Relief i projektet Goda grannar, som lokalt ger humanitär hjälp och juridisk rådgivning till behövande och bedriver språkundervisning för nyanlända.

Efter upprepade förfrågningar från Samnytt svarar Svenska kyrkan via mejl att man ”hänvisar till uppdaterad information på Svenska kyrkans webbplats, där finns vad vi i nuläget har att säga”, alltså texten ovan.

Staten bromsar – kyrkan fortsätter

Sidas beslut grundar sig på en samlad riskbedömning, där yttranden från bland annat Centrum mot våldsbejakande extremism ingått. Myndigheten har varit tydlig med att man inte pekar ut Islamic Reliefs humanitära verksamhet som våldsbejakande, men att man inte heller kan bortse från personella och ideologiska kopplingar i omgivande nätverk.

Jag tror inte att det handlar om enbart naivitet. Det kräver en intellektuell ansträngning att vara så naiv.

Magnus Norell

Islamic Relief har förnekat kopplingar till extremism och till Muslimska brödraskapet, men bekräftar samtidigt att organisationen inte längre är en av Sidas partnerorganisationer.

– Det är anmärkningsvärt att en kyrklig institution gör en mildare riskbedömning än statens biståndsmyndighet i frågor som rör politisk islam, säger han.

Enligt Norell är Svenska kyrkans hållning inte bara ett resultat av naivitet, utan av ideologisk övertygelse. Dialogprincipen ges företräde framför säkerhets- och demokratihänsyn.

– Jag tror inte att det handlar om enbart naivitet. Det kräver en intellektuell ansträngning att vara så naiv. Det här är ett medvetet val, säger han.

Norell beskriver hur idén om dialog med alla blivit överordnad, även när motparten har en tydlig politisk och ideologisk agenda.

– Det finns en föreställning om att om vi bara pratar, fikar och möts så kommer det att bli bra, säger Norell och går vidare:

– I grunden är ju det inte en dålig inställning, det fungerar med människor som har en gemensam idé om hur samhället ska styras. Men det har inte Muslimska brödraskapet – och det är verkligen ingenting nytt.

Legitimering av politisk islam

Norell menar att Svenska kyrkan genom fortsatt samverkan i praktiken bidrar till att legitimera politisk islam i Sverige.

– Det är klart att man legitimerar politisk islam på det här sättet. Big time, säger han.

Han beskriver Muslimska brödraskapets strategi i Europa som långsiktig och institutionell och att målet är att skapa parallella islamistiska samhällsstrukturer. I stället för våld används nu civilsamhället, paraplyorganisationer och dialogforum för att bygga inflytande och acceptans.

– De behöver inte använda våld i Sverige. De får det de vill ändå, legitimitet, tillträde och inflytande. För dem räcker det att få sitta vid bordet, säger han.

”Att lita på dementier håller inte”

Svenska kyrkan hänvisar, liksom andra aktörer – som EU, FN, Myndigheten för stöd till trossamfund och Utrikesdepartementet – till att Islamic Relief själva förnekar kopplingar till Muslimska brödraskapet. Ett argument som Norell avfärdar helt.

– När de säger att de inte tillhör Muslimska brödraskapet menar de att det inte finns något formellt medlemskap. Men det finns inga medlemskap. Det är ett sätt att komma undan, säger han och fortsätter:

– Att bara acceptera organisationens egna dementier håller inte på någon nivå.

På vilket sätt skulle du kort beskriva Muslimska brödraskapet?

– Det handlar om en islamistisk, homofob och antisemitisk rörelse. En rörelse som önskar att judar i Sverige ska försvinna eller dödas. Man strävar efter ett parallellsamhälle, det som de själva kallar det muslimska civilsamhället och man ser sig själva som representanter för islam.

Islamofobi är ett ord skapat av fascister, använt av fegisar, för att manipulera idioter.

Magnus Norell citerar Christopher Hitchens

Muslimska brödraskapet är förbjudet eller terrorstämplat i flera länder i Mellanöstern, däribland Egypten, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Inom EU finns ingen gemensam terrorlistning, något som ofta används som argument för att samarbeten i Europa är ofarliga. Enligt Norell är detta ett alltför snävt synsätt.

– Att en rörelse inte är terrorlistad i EU betyder inte att den saknar antidemokratisk agenda. I Europa arbetar brödraskapet politiskt och institutionellt, inte militärt, säger han.

Dubbla måttstockar

Norell pekar också på vad han beskriver som en tydlig dubbelmoral inom Svenska kyrkan. Vi frågar honom:

Svenska kyrkan är ju väldigt tydlig med att ta avstånd från kristen fundamentalism och det som brukar beskrivas som den kristna högern i USA, men här tar man inte avstånd?

– Ja, det är ett stort hyckleri. Och när man pratar om Muslimska brödraskapet och den formen av muslimsk aktivitet överhuvudtaget så är ju den i politiska termer mer höger än vänster. Den är konservativ på ett sätt som går att jämföra väl med en del av de här kristna högerspökena som finns. De har rätt mycket gemensamt. Han tillägger:

– Inte minst när det gäller homofobin och kvinnosynen.

Han menar att detta ytterst bara kan förklaras ideologiskt och att det finns en idé om att det är synd om muslimerna och att vi då måste ”hjälpa de stackarna”.

– Det är väldigt ”condescending” [nedlåtande, red. anm] skulle jag säga. Han fortsätter:

– Och man ser det man vill se och ser inte det man inte vill se. Man har bestämt sig för att det här är rätt väg att gå, och då blundar man för allt som talar emot.

Kritiker mot det här samarbetet mellan Svenska kyrkan och Muslimska brödraskapet kallas ibland för islamofober, hur vill du kommentera det?

– Jag använder inte det uttrycket, eftersom det används för att tysta en diskussion om islam. Mitt korta svar, som du kan använda, är ett citat av Christopher Hitchens som jag menar beskriver min egen uppfattning ganska precist:

– Islamophobia is a word created by fascists, and used by cowards, to manipulate morons.

I svensk översättning lyder citatet: ”Islamofobi är ett ord skapat av fascister, använt av fegisar, för att manipulera idioter”.

Christopher Hitchens var en brittisk-amerikansk journalist och författare, känd för sin skarpa och ofta polemiska kritik av religion, totalitära ideologier och politisk dogmatism. Han skrev för bland annat The Atlantic och Vanity Fair och försvarade konsekvent yttrandefrihet, sekularism och intellektuell hederlighet, även när det var kontroversiellt.


Gränsen som aldrig drogs

När Sida avbryter samarbetet med Islamic Relief med hänvisning till säkerhetsbedömningar och försiktighetsprincipen, medan Svenska kyrkan väljer att fortsätta dialog och samverkan i gemensamma sammanhang, gör statliga och kyrkliga aktörer olika bedömningar av riskerna med fortsatt samarbete.

Skillnaden i hållning aktualiserar frågor om ansvar och gränsdragning i relation till organisationer som kopplats till islamistiska och terrorstämplade miljöer.

För Magnus Norell är slutsatsen tydlig.

– Svenska kyrkan borde avsluta samarbetet helt.

Isabelle Eriksson
·
ISLAMISTISKA SKATTEFINANSIERADE CIVILSAMHÄLLET - I PRINCIP KROSSAT

När nu bidragen till islamistiska biståndsorganisationen Islamic Relief drogs in var det som om sista pusselbiten föll på plats.
En stor del av det skattefinansierade islamistiska civilsamhället är nu ”gone with the wind”.

Vi tar en historisk tillbakablick.

Den 17 april 2018 skrev jag min första artikel i Katerinas magasin.
Den artikeln visste jag inte då, kom att bli startskottet på en karriär som grävande journalist.

Artikeln handlade om att jag avslöjade att eventet Muslimska familjedagarna i Kista, bjudit in jihadförespråkaren Nouredinne Khademi från Tunisien där arrangörerna var Nykterhetsrörelsen (Unf), Sveriges Unga Muslimer, (Sum), studieförbundet Ibn Rushd och biståndsorganisationen Islamic Relief (samtliga islamistiska civilsamhällesorganisationer).

Redan där borde man dragit in handbromsen för samtliga organisationer. Men det tar ett par år och efter en massa artiklar/reportage från min sida börjar saker hända.

SUM är först ut- blir av med bidragen 2019 och avregistrerar föreningen 2020.

Ibn Rushd blir av med statsbidraget 2025 - verksamheten, med huvudkontor i Solna, upphör.

Islamic Relief blir av med Sidas bidrag 2026 - får numera noll kronor.
Eventet Muslimska familjedagarna är dessutom ett minne blott.
Samtliga organisationer har fått lägga ned på grund av kopplingar till våldsbejakande islamisk extremism samt att de inte respekterat de demokratiska principerna i Sverige.

I princip finns inga islamistiska friskolor kvar heller, förutom en i Växjö plus ett par stycken som går under radarn. (Vilket jag skrivit om på Bulletin)

Den här regeringen har även dragit in bidragen till de etniska organisationerna vilket är mycket positivt.

De statliga läxhjälpsbidragen (som främst gick till fuskande somalier) är avskaffat av Tidö.

Hamaskopplade riksdagsledamoten - Jamal El Haj - kommer snart inte längre utgöra en lika stor belastning för sveriges skattebetalare. Jag avslöjade 2023 att han inte bara deltagit, utan att han också arrangerade Palestinakonferensen i Malmö som var en insamlingskonferens till Hamas.

Det azerbajdzjanska riksförbundet blev av med alla bidragen för ett par år sedan då jag avslöjade att Grå vargarna infiltrerat förbundet.
Ett enastående teamwork måste sägas där politiker, forskare, journalister och opinionsbildare ska ha ett stort tack som lyckats stävja antidemokratiska krafter i samhället.

Extra tack till Richard Jomshof, Jonas Andersson, Sameh Egyptson, Johan Westerholm, Magnus Ranstorp, Pelle Zackrisson, Jacob Hagnell, Sofie Löfwenmark, Rebecca Weidmo Uvell, Katerina Janouch, Charlie Weimers m.fl. som gjort detta möjligt.

Kan säkert nämna 50 namn till.

Nu återstår att stänga ned de moskéer som utgör ett hot mot vårat demokratiska samhällsbygge samt att strypa pengaflödena till många av de ideella föreningarna inom kommuner, regioner och stat som Finanspolisen konstaterat sysslat/sysslar med penningtvätt och terrorismfinansiering.

Ett tips där är att börja granska föreningar som får bidrag för antirasism, islamofobi, mångkultur mm.

Jag hoppas finansmarknadsminister Niklas Wykman har något bra på gång där lagstiftningsmässigt.

Förstå hur mycket pengar vi sparat svenska skattebetalare. Ska räkna på det någon gång.

Svenska Kyrkan

Den här okunniga skribenten gör sig skyldig till samma misstag som alla andra kritiker när han gnäller över Svenska Kyrkan.

Han tycks tro att SvK leds av biskoparna när det i själva verkat handlar om en mycket jordnära organisation

Krönikören är okunnig om Svenska Kyrkans konstitution!

SvK är inte ärkebiskopen och alla hans självgoda kommunikatörer!

Svenska Kyrkan är församlingarna!

1364 församlingar är autonoma enheter som servas av 286 pastorat och 13 stift!

Ärkebiskopen och de övriga biskoparna är församlingarnas tjänare – inte deras befälhavare!

1364 församlingar har ingen gemensam politisk agenda!

Gör om och gör rätt bästa skrönikör!





En döende kyrka

Föreläsningsserien Livsviktigt som anordnas i Linköpings domkyrka bjuder in spännande föreläsare och drar stor publik. Medelåldern på publiken är runt sjuttio och när frågor ställs mot slutet av föreläsningarna får man ett hum om vilka värderingar som är rådande bland besökarna. Gång efter annan ventileras ett missnöje och en oro för sverigedemokraternas växande inflytande i svensk politik.

Tongångarna och anklagelserna om rasism ger intrycket av att de församlade inte märkt att 90-talet är över och att Sveriges demografi radikalt förändrats. Innanför kyrkans säkra murar är svenskar i majoritet, men går man sedan ner till valfritt café i Linköping tror man sig vara i Bagdad eller Mogadishu.

Svenska kyrkan har blivit en intresseklubb för socialdemokratiska pensionärer. När det dyker upp någon ny progressiv trend så är Svenska kyrkan där. Oftast sist på bollen. Det börjar med att Stockholms vänsteretablisemang basunerar ut något nytt att stå på barrikaderna för, som ytterligare någon bokstav i den växande raddan av HBTQIA+ eller en ny färg i prideflaggan. Tio år senare är kyrkan där på barrikaden och tror sig vara modern och progressiv.

Svenska kyrkans största problem är dess nuvarande biskopar. På ett skitnödigt sätt vill de till varje pris framstå som relevanta. Fast ju mer de försöker desto mer irrelevant blir Svenska kyrkan för dess medlemmar. Ärkebiskopen Martin Modeus gick å Svenska kyrkans vägnar ut med kritik mot regeringens förslag om att permanenta uppehållstillstånd ska kunna återkallas.

Martin Modeus skriver att: ”För människor med erfarenhet av flykt är trygghet och stabilitet avgörande” och menar att förslaget skadar “känslan av att vara välkommen i samhället”. På ett direkt lögnaktigt sätt talar han om “att vara på flykt” när alla vid det här laget vet att massinvandringen beror på ekonomiska migranter och lycksökare.

Att somliga inte känner sig välkomna i det svenska samhället är själva poängen. Vi vill inte ha mördare, terrorister, våldtäktsmän och tungt kriminella i Sverige. Att de någonsin fått uppehållstillstånd är problemet som den nuvarande regeringen försöker göra något åt. Svenska kyrkan struntar blankt i alla de offer som massinvandringen och mångkulturen fört med sig. De ger blanka fan i gruppvåldtagna tonårsflickor eller förnedringsrånade pojkar.

Som religionsforskare är jag intresserad av utvecklingen inom olika samfund. Påfallande många av dagens unga i Svenska kyrkan har vuxit fram ur den konservativa myllan. Samma tendenser ser vi inom politiken där SD är det populäraste partiet bland ungdomar och unga vuxna. Svenska kyrkan skrämmer dock bort många kristna som tycker att den handlar mest om politik och alldeles för lite om tro och traditioner. Istället väljer allt fler att konvertera till katolicismen eller ortodoxin. Frikyrkorna står och väger mellan politisk korrekthet och frälsningslära.

Biskoparna i Svenska kyrkan har skapat en åsiktskorridor som får katakomberna att framstå som rymliga. Den har blivit en relik över ett marxistiskt 70-tal. Slaget står dock inte enbart om teologin. De enorma materiella tillgångar som Svenska kyrkan besitter gör den attraktiv för olika maktgrupper. Kan det vara så att biskoparna vill skrämma bort oliktänkande så att de kan förvalta tillgångarna själva och donera pengar till välgörenhet de personligen gynnas av?

Medelåldern i Svenska kyrkan är så hög att den kommer självdö. Biskoparna hjälper till att påskynda processen. Lyckligtvis finns många goda präster och diakoner runt om i landet som möter människor på riktigt och som utgör kyrkans verkliga grund. De bör slå dövörat till när ärkebiskopen svamlar från sitt elfenbenstorn.


Thomas Karlsson, filosofiedoktor i religionshistoria vid Stockholms Universitet och Fellow Researcher vid Yale University, USA.

Ärkebiskopen och politiken

Den förra ärkebiskopen verkade vara mera intresserad av det interreligiösa tankekomplexet än av terroriserad kristenhet.

Den nuvarande är något bättre men har nog glömt det mesta om församlingens suveränitet.

Krönikören är okunnig om Svenska Kyrkans konstitution!

SvK är inte ärkebiskopen och alla hans självgoda kommunikatörer!

Svenska Kyrkan är församlingarna!

1364 församlingar är autonoma enheter som servas av 286 pastorat och 13 stift!

Ärkebiskopen och de övriga biskoparna är församlingarnas tjänare – inte deras befälhavare!

1364 församlingar har ingen gemensam politisk agenda!

Gör om och gör rätt bästa skrönikör!

Svenska kyrkan förstår inte politik

Det många kristna ledare inte verkar förstå är att deras tro inte är en filosofisk rättviseteori som enkelt kan översättas till praktisk global politik.

Ärkebiskop Martin Modéus har rätt i sin kritik av ett visst slags så kallad kristen nationalism, som han framförde i Dagens Nyheter häromdagen: Det finns inget stöd i Bibeln för att använda kristna attribut för/till att skapa en exkluderande nationell identitet, att hävda kristnas överhöghet eller att bygga samhälleliga institutioner som förtrycker människor av annan eller ingen tro.

Om och om igen förklarade Jesus att hans rike inte är av denna världen. Alla de som hoppades att han skulle ta ledartröjan i återskapandet av en judisk nationalstat blev besvikna. Högerradikala nationalister har inte mycket att hämta i hans liv och lära. Men Jesus var heller ingen vänsterlutande globalist.

Den universalism Martin Modéus skissar på och som ofta hörs från just Svenska kyrkan har om möjligt ännu mindre stöd i Bibeln än vad nationalismen har. Framför allt tycks ärkebiskopen sakna insikt om att politik, till skillnad från religion, går ut på att göra avvägningar, gränsdragningar, prioriteringar och tragiska val.

Modéus erkänner visserligen att i en ofullkomlig värld kan det behövas gränser, men gränser ska ”hjälpa mänskligheten, inte stänga in den”, som han skriver. Det låter kanske fint, men i den verkliga, jobbiga, konkreta, realpolitiska världen är det nonsens, för gränser hjälper vissa människor men försvårar samtidigt livet för andra. Per definition! Gränser kan skydda somliga – genom att stänga ute andra. Det finns inga gränser som ”hjälper mänskligheten”.

Detta är den politiska vänsterns blinda fläck: att den ofta vägrar erkänna att välfärdsstaten förutsätter tydliga avgränsningar om det ska vara möjligt att värna de svagaste i befolkningen. Det är också många kyrkors blinda fläck, att man inte låtsas om de inneboende målkonflikterna i migrationspolitiken.

Ja, många människor i världen behöver en fristad från krig och förtryck. Men när segregationen blir allt djupare, våldet eskalerar och radikala moskéer planeras i stor skala, då utgör lösryckta gammaltestamentliga bibelord om att "visa barmhärtighet mot främlingen" inte någon trovärdig politisk position.

När antisemitismen växer och den judiska minoriteten upplever sig alltmer trängd, är det ingen självklar kristen ståndpunkt att man bör släppa in fler personer från kulturer med institutionaliserad antisemitism – även om dessa skulle vara i stort behov av skydd och hjälp.

Det ärkebiskopar, påvar och många andra kristna ledare inte tycks förstå, är att deras tro inte är en filosofisk rättviseteori som enkelt låter sig omsättas i praktisk, global politik.

Vad som verkligen är universellt i den kristna tron är evangeliet. Jesus säger att han har kommit för att frälsa hela världen. Hans sista ord till sina lärjungar var att de skulle ”göra alla folk till lärjungar”. Apostlarna predikar därför budskapet om Jesu död och uppståndelse i hela den då kända världen och hävdar att inför Gud är skillnaden mellan ”jude och grek” inte längre relevant, för i Jesus Kristus är alla troende ett. Men det är de kristna, inte hela mänskligheten, som hör ihop på det sättet.

Denna distinktion är Martin Modéus och Svenska kyrkans övriga ledning dock helt ointresserad av – den är ju stötande i ett sekulär-humanistiskt klimat. Ärkebiskopen skriver till och med att på samma sätt som han är glad och tacksam för Sverige och svenska traditioner så är han glad och tacksam för sin tro och dess tradition – som ingendera behöver leda till konfrontation med andra traditioner.

Följdriktigt bedriver Svenska kyrkan heller inte längre mission. I stället ska man, som Modéus framhåller, ”söka Guds tilltal i mötet med varje människa oavsett religiös tradition”. Vad det nu betyder. Det som verkligen var universellt har suddats bort och ersatts av en låtsaskristen universalism där vår gemensamma mänsklighet ska få oss att inta en specifik attityd i migrationspolitiska spörsmål och en avslappnad hållning till sådant som islams växande närvaro i Sverige och västvärlden.

Det är utmärkt att teologer och kyrkoledare engagerar sig i samhällsdebatten och kritiserar politik ur ett kristet perspektiv. Även migrationspolitiken kan behöva justeras! Men teologiska fantasier och felslut främjar inte debatten. Tvärtom, de förvillar, förvirrar och blir i längden förfärligt tröttsamma.

Replik:

Kristen nationalism – ett historiskt förenklat resonemang

Ärkebiskopen blundar för kyrkans historiska och nationella privilegier

Jag skrev nyligen en replik till ärkebiskopens artikel om kristen nationalism. Den publicerades inte i DN Kultur, men jag delar den här på min Substack eftersom frågan kräver ett historiskt och teologiskt sakligt bemötande.

Debatten om kristendomens förhållande till nationalism är viktig och förtjänar historisk och teologisk precision. När ärkebiskop Martin Modéus i DN 2026-01-06 argumenterar för att kristen tro i grunden står i konflikt med nationalism aktualiserar han centrala frågor om makt, identitet och religionens roll i samhället. Samtidigt vilar resonemanget på en förenklad historieskrivning som riskerar att fördunkla snarare än fördjupa förståelsen.

Den kristendom som ofta beskrivs som en gränsöverskridande och i grunden ”anti-nationalistisk” rörelse existerade endast som dominerande samhällsform under en begränsad historisk period.

Den egyptiska koptisk-ortodoxa kyrkan grundades enligt traditionen av evangelisten Markus omkring år 42 e.Kr., och redan under 300-talet – i synnerhet i samband med det första kyrkomötet i Nicaea år 325 e.Ke. och kristendomens institutionalisering inom det romerska imperiet – knöts kyrkan tydligt till politiska, kulturella och territoriella strukturer. När kristendomen blev en samhällsbärande institution uppstod också distinkta kyrkliga identiteter, nära förbundna med språk, folk och rådande maktordningar.

I senantiken etablerades kyrkor med stark geografisk och kulturell förankring: den koptiska, den syriska, den grekiska och den romerska kyrkan. Dessa var inte avsteg från kristendomens utveckling, utan en integrerad del av dess historiska realitet. Kristendomen spreds, organiserades och överlevde i hög grad genom sådana strukturer – inte trots dem.

Svenska kyrkan är i detta avseende inget undantag. Den är ett resultat av reformationens statskyrkosystem och har vuxit fram i nära relation till den svenska nationalstaten. Än i dag åtnjuter Svenska kyrkan särskilda institutionella förutsättningar, bland annat genom statens hjälp med skatteuppbörd och genom ett omfattande historiskt egendomsinnehav.

Detta skiljer den tydligt från andra trossamfund i Sverige och visar hur djupt kyrkans verksamhet fortsatt är inbäddad i nationella strukturer.

Mot denna bakgrund framstår det som problematiskt att beskriva nationalism som något i grunden oförenligt med kristendom utan att samtidigt reflektera över kyrkans egen historiska och samtida beroendeställning till nationella maktordningar. Kritiken riskerar att bli ensidig när den riktas mot politiska rörelser, men inte mot den egna institutionens historiskt etablerade maktbas.

Om kyrkan vill föra ett trovärdigt samtal om kristendomens förhållande till makt, identitet och gränser krävs därför även självkritik. Utan en sådan riskerar kritiken av ”kristen nationalism” att reduceras till moraliserande retorik snarare än till ett teologiskt och historiskt förankrat resonemang.

Kristendomen har aldrig varit maktneutral. Den har genom hela sin historia levt i spänningen mellan universella anspråk och konkreta gemenskaper. Att erkänna detta är inte ett hot mot tron, utan en förutsättning för intellektuell och teologisk hederlighet.

Sameh Egyptson

Historiker, teol. dr. i kristendomens historia

Svenska Kyrkan och islam akt 666

 

Helenas Litania

Helenas Litania kan jag sympatisera med förutom det att Svenska Kyrkan inte är ärkebiskopskansliet.

Svenska Kyrkan är de autonoma församlingarna där de politiska dogmerna saknar styrkraft!

I mitt pastorat (Enköping) finns inget av det negativa som beskrivs av Helena här.

95 nya teser: Svenska kyrkan är döende, vi behöver en reformation

Av: Helena Edlund 3. augusti 2025

1Vid samma tillfälle kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: »Vem är störst i himmelriket?« 2Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem 3och sade: »Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. 4De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. 5Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.

Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. 7Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer.

Matt 18:1-7


Den 31 oktober 1517 skickade den katolske prästen Martin Luther diskussionsskriften Disputatio pro declaratione virtutis indulgentiarum till ärkebiskopen Albrekt av Magdeburg och Mainz. Om Luther verkligen spikade upp sina 95 teser även på porten till slottskyrkan i Wittenberg tvistar de lärde om, men det blev ju en bra story.

Luthers avsikt var att påtala det han uppfattade som brister inom den katolska kyrkan och initiera förbättringar – inte att leverera startskottet för ännu en splittring av den kristna kyrkan. Men så blev det.

Femhundra år senare, 2017, firade Svenska kyrkan sitt ”reformationsjubileum” med pompa och ståt. Organisationen var oerhört stolt över jubileet och Luthers uppgörelse med vad han uppfattade som den katolska kyrkans villoläror gällande påven, avlatsbrev och relationen mellan människa och Gud. Svenska kyrkans alla informatörer, biskopar och diverse högdjur var så upptaga med att fira Luthers femhundra år gamla handlingskraft och mod, att man helt glömde själva budskapet:

Exklusiva och traditionsfyllda organisationer har en tendens att fastna i sin egen självgodhet, till den punkt där de glömmer sitt uppdrag och börjar motverka sitt ursprungliga syfte.

Hade biskoparna och kyrkomötet förstått sin Luther, hade de insett att Svenska kyrkan inte behövde något reformationsjubileum. Vad Svenska kyrkan behövde – och behöver! – är en ny reformation.

Här är det viktigt att påpeka att det finns många fantastiska församlingar som är levade och varma kristna gemenskaper inom Svenska kyrkan. Det är inte dessa jag kritiserar, och sanna kristna gemenskaper kommer att fortsätta att leva och blomstra eftersom Anden bor där.

Organisationen Svenska kyrkan är däremot döende. Händer det inget omvälvande, är det snart dags att plocka ner skylten. Kyrkans uppdrag är nämligen i allra högsta grad verkligt och bör tas på stort allvar: Uppdraget att predika Evangelium och visa alla människor på den Frälsare som är Vägen, Sanningen och Livet har inte upphört att gälla.

Men det är, ärligt talat, lite si och så med det idag.

Det Svenska kyrkan allt oftare förmedlar är istället sekularisering och relativisering.

Det är inget olyckligt misstag i arbetet – utan resultatet av ett långsiktigt och medvetet strävande. Den marxistiska ”långa marschen genom institutionerna” har pågått under mer än ett sekel, och Svenska kyrkan är en av institutionerna.

År 1918 skrev den socialdemokratiske riksdagspolitikern Arthur Engberg boken Statskyrkans avskaffande, där han menade att Svenska kyrkan skulle kunna bli ett verktyg för att sekularisera landet och avkristna folket. Engberg ville se en socialdemokratiskt influerad, modern och radikal teologi ta över universiteten och prästutbildningen och på så sätt ”låta statskyrkoinstitutionen själv (…) träda i avkristningens tjänst”. Några år senare utnämndes Engberg till ecklesiastikminister, och förklarade att Socialdemokraterna avsåg att stöpa om Svenska kyrkan till ”ett kungligt salighetsverk med ärkebiskopen som generaldirektör”, och omformulera den kristna förkunnelsen till en ”ateistisk allmänreligiositet”.

Nu har det gått ett sekel och Engberg hade förmodligen varit ganska nöjd med sin skapelse. Svenska kyrkan har förvandlats till en kvinnodominerad, känslostyrd, socialdemokratisk intresseorganisation i likhet med LO, med präster som motiverar sitt ”yrkesval” med att de ”vill sprida kärlek” och lika gärna kunde vara socionomer eller wellness-coacher. Predikningar som fokuserar på Bibeln och Kristus ersätts allt oftare av förkunnelsen av woke, Pride, klimatångest och vad annars som kan finnas på löpsedlarna.

Svenska kyrkan är idag en kyrka där en präst kan förneka både uppståndelsen och dopet – och ändå behålla sitt ämbete. Det är samtidigt en kyrka där präster återfinns i toppen av sjukskrivnings-, skilsmässo- och suicidstatistiken och där det i praktiken är omöjligt att göra någon form av karriär, eller ens prästvigas, för den som anser äktenskapet vara ett förbund mellan man och kvinna. Präster som har kritiserat det genompolitiserade systemet, berättat om övergrepp man utsatts för eller gjort misstaget att vara öppen med icke-socialistiska åsikter beläggs i praktiken med arbetsförbud.

En präst kan dessutom aldrig få upprättelse, vad han eller hon än utsätts för gällande lögner, kränkningar och förtal. Prästen kan vädja och be inför biskopar och domkapitel – men möts oftast av tystnad eller avvisande: ”Tyvärr. Det faller utanför vårt ansvarsområde.”

Slutsats: Svenska kyrkan är på väg att förlora sin identitet och sin kompass, och har därför en hel del att ta tag i.

Varför dessa hårda ord? Jo, därför att:

95 teser:

Svenska kyrkan har, under ett sekel, utvecklats från kristen kyrka i riktning mot en socialistisk, politisk intresseorganisation.

Vänstervridningen av Svenska kyrkan är en konsekvens av den marxistiska idén om att ersätta revolution med ”den långa marschen genom institutionerna”.

Den kristna 68-vänstern försökte skapa en syntes mellan marxism och kristendom.

Svenska kyrkan har underlättat politiseringen genom att kopiera den politiska strukturen gällande organisation, styrning och val.

Svenska kyrkan är det enda trossamfundet i Sverige där förhållandet till staten regleras genom en egen lag: Lagen om Svenska kyrkan (SFS 1998:1591).

Trots att Svenska kyrkan skildes från staten år 2000, särbehandlas den av staten eftersom kyrkoavgiften dras via Skatteverket.

Det socialdemokratiska partiet vill inte medverka till att avpolitisera Svenska kyrkan genom att lämna kyrkovalen.

Socialdemokraterna använder Svenska kyrkan som arena för att saluföra socialdemokratiska frågor och propagera mot politiska motståndare.

Socialdemokraterna använder kyrkovalen för att finslipa valmaskineriet inför riksdagsvalet (som äger rum ett år efter kyrkovalet).

En socialdemokrat som på grund av teologisk övertygelse engagerar sig i annan nomineringsgrupp än S i kyrkovalen, utesluts ur partiet.

Socialdemokraterna satsar, långt mer än något annat politiskt parti, på att mobilisera sina väljare att rösta i kyrkovalen och är därför det parti som har störst representation av förtroendevalda på alla nivåer inom Svenska kyrkan.

De förtroendevalda styr Svenska kyrkan, från nationell nivå via stiftsnivå till de enskilda församlingarna.

Den stora socialdemokratiska representationen innebär att Socialdemokraterna, mer än något annat parti, styr Svenska kyrkans inriktning.

Det är möjligt att kandidera i kyrkovalet utan att vara aktiv i en församling eller ens bekännande kristen.

Det är däremot inte möjligt för medlemmarna att välja vilken församling som ska få motta kyrkoavgiften, den tillfaller automatiskt församlingen där man är folkbokförd.

Detta försvårar de enskilda medlemmarnas möjlighet att stödja den verksamhet man uppskattar och/eller är delaktig i.

Det kristna budskapet tolkas genom socialdemokratiska filter.

Förkunnelsen om Kristus ersätts därför ofta av förkunnelse om solidaritet, bistånd, klimat, woke, feminism, HBTQI+, polyamori, migration och de frågor som för tillfället finns på den politiska agendan.

Den svenskkyrkliga mallen för att anses vara ”en god kristen” är därför att ha ”rätt åsikter” i dessa frågor.

Socialdemokraternas antisemitism och Israelhat har bland annat medfört svenskkyrkliga krav på bojkott av israeliska varor och stöd för rörelsen Boycott, Divestment, Sanctions (BDS).

Antisemitismen och Israelhatet har medfört nära relationer med palestinska aktivister.

Detta har lett till stöd för så kallad ersättningsteologi, det vill säga en typ av ”kristen antisemitism” som menar att judendomen inte längre behövs – trots att Svenska kyrkan officiellt förkastar ersättningsteologi.

Idag är det därför möjligt att vara präst och uttalad antisemit.

Svenska kyrkans svek inför det judiska folket och Israel bör ses i ljuset av Guds löfte i 1 Mosebok: ”Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig.” (1 Mos 12:3).

Sedan 68-rörelsens övertagande av Svenska kyrkan, har såväl utbildningsmakten som utnämningsmakten vilat på socialistisk grund.

Biskoparna väljs i val som, på grund av formella regler för ersättare, alltid domineras av förtroendevalda.

Biskoparna beslutar om vem som får prästvigas och får neka prästvigning på valfri grund.

Idag är det därför i praktiken omöjligt att prästvigas eller göra karriär inom Svenska kyrkan för den som har ”fel” åsikter gällande exempelvis migration, klimat och HBTQI+.

Denna kraftiga politisering har inneburit en likriktning inom Svenska kyrkan, där teologiskt konservativa och män väljer bort prästyrket.

Likriktningen har medfört en kraftig liberalisering av kyrkans tro, bekännelse och lära.

Teologi som inte överensstämmer med liberal, socialistisk värdegrund bortförklaras, omtolkas eller tystas ner.

Förändringarna har inneburit att präster i predikan och undervisning ofta undviker ”svåra” begrepp som exempelvis nåd, upprättelse, frälsning, dom och synd, trots att dessa begrepp är helt avgörande för den kristna läran.

Resultatet har blivit att en gudstjänstbesökare riskerar att möta en antropocentrisk tro, där människan har satt sig själv i centrum istället för Gud.

Liberaliseringen tydliggörs bland annat genom den nya Kyrkohandboken som antogs 2018.

Handboksförslaget kritiserades starkt av flera remissinstanser, bland annat för tecken på antisemitism då ursprungliga hebraismer (exempelvis ”Herre Sebaot”) i språket avlägsnats.

Den nya Kyrkohandboken har även minimerat det maskulina, där exempelvis ”Herre” och ”Fader” ofta har ersatts av det mer könsneutrala ”Gud” även om det skadar språket.

Även nattvardssynen förändras genom formuleringar i flera nya nattvardsböner.

Liberaliseringen får även återverkan gällande den enskilde prästens förkunnelse.

Idag är det fullt möjligt att vara präst eller biskop i Svenska kyrkan och officiellt förneka Kristi fysiska uppståndelse.

Det är möjligt att vara präst och förneka Jesus Kristus som ”Vägen, Sanningen och Livet” och den enda vägen till Fadern (Joh 14:6).

Det är även fullt möjligt att som präst förneka dopets betydelse och/eller Kristi återkomst.

Förnekandet av underverken och mystiken innebär ett förnekande av kristendomens innersta kärna.

Svenska kyrkan har genom detta övergett sitt unika uppdrag – att rent och klart förkunna Evangelium och rätt förvalta sakramenten.

Detta till förmån för den avkristnade, sekulära allmänna religiositet som Socialdemokraterna har förespråkat under ett sekel.

Denna allmänreligiositet har resulterat i att präster kan predika värdegrundsbaserade budskap istället för Evangelium.

Allmänreligionsiteten har medfört att klyftan mellan Svenska kyrkan och övriga kristna kyrkor har ökat.

Utvecklingen har medfört ett bristande engagemang för världens förföljda kristna, trots att vi utgör en och samma kropp i Kristus (1Kor 12:12-14).

Avståndstagandet från kristen förkunnelse till förmån för antropocentrisk allmänreligiositet innebär att man förleder dem som söker Kristus och kommer att dömas därefter (Matt 18:1-7).

Allmänreligiositeten har även medfört att Svenska kyrkan har knutit nära band till islamistiska organisationer (även det i andra länder terrorstämplade Muslimska brödraskapet) och kända islamister.

Kors har avlägsnats ur kyrkorum, samtidigt som riktning mot Mecka har pekats ut.

Församlingar har lämnat projekt mot hedersvåld och/eller kvinnors rättigheter efter påtryckningar från muslimska organisationer.

Svenska kyrkan nedprioriterar ekumeniskt arbete med kristna kyrkor, till förmån för samarbete med muslimska organisationer.

En aktiv part i detta har varit Socialdemokrater för Tro och Solidaritet (tidigare Broderskapsrörelsen) som även undertecknade samarbetsavtalet med Sveriges muslimska råd (SMR) 1999.

För att denna utveckling ska vara möjlig, måste det råda enhet och lojalitet mot (det politiskt styrda) systemet.

Svenska kyrkan på nationell nivå strävar idag efter större centralisering och mindre självbestämmande för församlingarna.

Trots att Svenska kyrkan säger sig verka för mångfald, motarbetas all mångfald gällande politiska åsikter och teologi.

För att uppnå lydnad under systemet, verkar organisationen repressivt mot den som avviker: anställda med ”fel värdegrund” (= fel teologisk eller politisk åsikt) exkluderas, avskedas, beljugs och drivs bort.

Detta sätt att behandla sina anställda är ett kännbart straff för den som drabbas, men verkar även avskräckande för andra (”enom till straff, androm till varnagel”).

Inom organisationen Svenska kyrkan betraktas det nämligen som ett värre brott att berätta om kränkningar, mobbning och lögner man har utsatts för, än att kränka, mobba och beljuga andra.

Den som berättar om trakasserier eller till och med lagbrott exkluderas ur den svenskkyrkliga gemenskapen.

Exkluderingen skapar syndabockar, där enskilda (och oskyldiga) individer får bära skuld för organisationens brister.

Att hävda sin rätt eller sin oskuld innebär att stämplas som ”besvärlig” och ”icke önskvärd” – och en sådan präst får ingen anställning.

Är du en gång stämplad kan du aldrig få upprättelse.

Rädslan att förlora möjligheten att verka inom sitt ämbete – och sin inkomst – får präster att tystna.

En präst har dessutom ingen anställningstrygghet – har prästen inte längre biskopens förtroende, kan prästen ”avkragas” och rätten att utöva ämbetet upphör.

Det existerar samtidigt en ”svenskkyrklig adel” där personer ur rätt familjer och/eller med rätt vänner får tillgång till åtråvärda tjänster och titlar.

Denna privilegierade grupp bedöms lindrigare än andra ämbetsbärare och undgår generellt bestraffningar, även om de begår allvarliga brott mot prästlöftena.

Biskopar inom Svenska kyrkan har agerat för att hindra präster med ”fel värdegrund” från anställning.

Biskopar inom Svenska kyrkan har hävdat att muslimer inte behöver konvertera till kristendom eftersom ”vi har samma Gud”.

Det är i praktiken omöjligt att avskeda en biskop.

Efter förändringen gällande biskoparnas ansvar och roll, vilar ansvaret för arbetsmiljö och arbetsrätt dock helt på de förtroendevalda politikerna.

Avgörande förändringar inom Svenska kyrkan – exempelvis besluten om kvinnliga präster och samkönade äktenskap – drevs igenom efter krav från Socialdemokraterna (som nu arbetar för att präster som inte viger samkönade par ska avskedas).

Dessa politiska beslut har medfört onödiga slitningar och konflikter inom kyrkan.

Majoriteten präster inom Svenska kyrkan är idag kvinnor och sju av tio prästkandidater är kvinnor.

Kvinnodominansen har lett till en feminisering av prästämbetet.

Feminiseringen har påverkat Svenska kyrkans förkunnelse och verksamhet, där teologi har fått ge vika för känsla.

Kvinnodominansen har medfört att män upplever sig ovälkomna inom Svenska kyrkan.

Kvinnodominansen har medfört ökande arbetsmiljöproblem.

Svenska kyrkan har utsetts till ”Sveriges sämsta arbetsgivare”.

Svenska kyrkans präster har under mer än ett decennium återfunnits i toppen gällande Försäkringskassans stressrelaterade sjukskrivningsstatistik.

Organisationen har vägrat att ta ansvar för dessa välkända arbetsmiljöproblem, den som mobbas ut får inget stöd trots allt tal om ”allas lika värde” och ”stöd för de utsatta”.

Istället skuldbeläggs den utsatte genom att organisationen skyller arbetsmiljöproblem på ”felrekryteringar”.

Svenska kyrkan talar därför med kluven tunga: man säger sig stå för kärlek, respekt och förlåtelse men tillåter lögn, förtryck och intolerans att härja inom organisationen.

Ovanstående leder till rekryteringssvårigheter, samtidigt som präster väljer – eller anser sig tvingade – att lämna Svenska kyrkan.

Svenska kyrkan lider därför av ”prästbrist”.

Trots ett stort antal vakanta tjänster stoppas ”besvärliga” präster eller präster med ”fel värdegrund” från tjänster, inte sällan av samma domkapitel och biskopar som klagar över bristen på präster.

Svenska kyrkan rekryterar istället frikyrkopastorer som ”upptas som präster”.

Detta leder till ytterligare förvirring gällande Svenska kyrkans teologi och identitet samt gällande prästlöftenas giltighet.

Röster höjs nu för att förenkla och förkorta prästutbildningen, vilket riskerar att ytterligare utarma teologin.

Slutsats: Svenska kyrkan har förlorat sin identitet och glömt sin uppgift.

Svenska kyrkan är därför oförmögen att möta andligheten och det ökade intresset för den kristna tron i Sverige.

Konsekvensen av detta är att Svenska kyrkan inte kan utföra uppdraget att gå ut och göra alla folk till lärjungar (Matt 28:18-20).

Svenska kyrkan har därigenom förvandlats från en lutherskt kristen trosgemenskap till en intolerant och exkluderande sekulär åsiktsgemenskap.

Men Svenska kyrkan behövs!

Alltså behövs en reformation – och den behövs nu.

Pax et Bonum!