Eskilstuna – gängens stad?

Har det funnits en bättre plats för vanligt folk än parken mellan husen i Årby i Eskilstuna?

Någon gång i mänsklighetens historia? Jag ställer inte frågan retoriskt, som ett knep. Jag menar vad jag skriver. Har vanliga människor som inte är rika, ja, som rentav kan betecknas som fattiga, någonsin haft det så fint och välordnat som här?

Och ändå är det vackra Årby känt för något annat, för skjutningar och kriminalitet och utanförskap. I det här lilla bostadsområdet var det elva skjutningar förra året. Tre skadade. I år har det varit tre skjutningar hittills. En skadad.

Kommunpolisen Peter Sigurd kör oss runt bostadsområdet. Det är gjort på några minuter. Sigurd, en stor och vänlig man, drar de gamla vanliga förklaringarna. Trångboddhet. Utanförskap. Ungdomar utan framtidstro. Löst sammansatta grupperingar. Narkotikahandel.

Smågangstrarna i Årby ligger i fejd med dem i Skiftinge på andra sidan E20. Skiftinge ligger bredvid Ica Maxi, Årby en kort promenad från centrala Eskilstunas restauranger och kaféer. Den absoluta segregationen kan existera mitt i samhället, mitt i välfärdens stoltaste projekt.

– Någon blir kränkt och ska hämnas för att återupprätta respekten.

Sigurd kör sakta och försiktigt på cykel- och promenadvägar. En vit plastpåse virvlar i den varma vinden mellan de höga husen. Innan vi satte oss i bilen sa en gammal dam med rullator:

– Jag törs gå från min lägenhet till affären. Men dit går jag inte!

Hon släppte rullatorn och svepte med armarna in mot parken där barn och ungdomar spelade fotboll på en fin plan som ser ut att kunna användas som rink på vintern.

– Jag har hört skott! sa damen. Ett tag var det väldigt mycket. Vi borde ha ett poliskontor mitt i området. Eller överfallslarm för seniorer.

”Många 12-13-åringar är redo att träda in när andra faller ifrån.”

Sigurd försöker minnas vid vilken skjutning han tjänstgjorde senast. Knackade dörr i husen. Det gick rätt bra. Flera användbara vittnesmål. Men vilken skjutning var det. De flyter samman.

– Vi har tagit 13-14-åringar med vapen. Det finns några äldre drivande och en stor svans. 30-40 ungdomar i Årby, samma antal i Skiftinge. Många 12-13-åringar är redo att träda in när andra faller ifrån.

Medan han talar ser jag på bollplanen och träden: björkar, ekar, granar, tallar, lind, lönn, asp och en allé av oxelträd på gården mellan husen som är så vidsträckt och ståtlig att den bör kallas park.

I elvavåningshuset mot genomfartsleden Mälarvägen ligger det lilla Årby bibliotek. Bredvid entrén har fritidsförvaltningen ställt upp ett bord där personal serverar områdets barn saft, kakor och bananer. Bordet ska stå här hela sommaren.

Eskilstuna är en gammal industri- och arbetarstad. Kunde proletärerna för 100 år sedan ens fantisera om ett sådant välstånd och sådan omtanke?

Socialdemokraterna har alltid styrt. Nuvarande kommunalrådet heter Jimmy Jansson, en energisk man med bakåtslickat hår som skulle passa i en raggarbil. När jag träffade honom i stadshuset vid Fristadstorget viftade han med sin telefon.

– Jag kartlägger alla skjutningar och knivdåd i Sverige. Jag har dem i ett excelark.

Han höll telefonen framför mitt ansikte.

– Eskilstuna är inte värre än någon annan plats även om förra året var exceptionellt. Vi ser kriminologer, sociologer och poliser sitta i TV och försöka förklara våldet. Det vore jätteskönt om politiker kunde komma med åtminstone en enda hygglig gissning varför unga män, oftast med utlandsfödda föräldrar, tycker att det är trevligt att döda jämnåriga. Och själva riskera att bli skjutna.

För tio år sedan handlade kommunal politik om skola, vård och omsorg. Det var vad man diskuterade och kommunen ansvarade för. Nu går all – all! – energi åt till att handskas med kriminalitet och skjutningar, sa Jansson.

– Vi har personal i äldrevården som är rädd för att bli skjuten i vissa stadsdelar.

Han fortsatte med något av det märkligaste en inflytelserik socialdemokrat kan säga:

– Jag satte ett visst hopp till den nya regeringen. Men nu är det samma tjafs som tidigare, justitieministern lägger huvudet på sned och säger att det tar tid. Om vi inte förstår vad vi står inför får vi en utveckling som vi inte kunnat föreställa oss med områden som Harlem eller favelorna i sydamerikanska städer.


Han talar så fort att det är svårt att hinna med och anteckna.

– Förutsättningen att få stopp på inflödet. När det var som värst flyttade 1200 personer till Eskilstuna på grund av ebo-lagen (rätten för asylsökande att bosätta sig var de vill med statliga och kommunala bidrag). Och de kom inte hit för att arbeta.

Jimmy Jansson är uppväxt i en arbetarfamilj.

– Arbetarklassen har alltid slagits och supit. Vi har haft allt sådant i Eskilstuna. Förr hette buset Kenny, Benny och Conny. De körde trimmade Puch Dakota, drack mellanöl, slogs och skolkade lite. Ofta söp deras pappa. Men ungarna sprang inte runt och sköt på varandra. Så vad har hänt? Vi har fått parallella samhällsstrukturer. En del av Eskilstunas invånare lever inte i Sverige. Vi har lagt miljoner på dessa individer och deras familjer. Problemet är att svensk socialvård är konstruerad för Kenny, Benny och Conny.

Han tog en paus som för att hämta andan.

– Det finns jobb i Eskilstuna. Vi är på gång. Det går framåt. Det finns 970 lediga jobb på Arbetsförmedlingen. Kommunen driver tillsammans med företagen 1000 platser för yrkesutbildning. Det är bara att kliva in redan i dag. Är du hel och ren och sköter dig får du jobb. De närmaste åren tillkommer ytterligare ett par tusen arbetstillfällen i Eskilstuna.

Jansson tog emot i Stadshuset klockan åtta på morgonen. Medan han talade började en ny dag i staden. Han skulle snart skynda vidare.

– Ändå har vi 8 000 personer som inte går till jobbet denna morgon. 2 500 – 3 000 av dem är etniska svenskar och finnar. Resten invandrare. 1500 – 1700 av dem är analfabeter. De är inte arbetarklass för de har inte jobbat. De är ... underklass.

Bredvid lekplatsen finns en minnesplats formad som ett hjärta av vita stenar.

Det är de människorna som lever i ett parallellt samhälle. Föräldrar som sitter hemma och låter barnen vara ute och leka klockan tio på kvällen, sa Jansson. ”Vi har massor av sådana familjer.” De deltar inte i det svenska samhället. De får sina nyheter från grannar som heller inte talar svenska och genom sociala medier som varnar för svensk socialtjänst.

– Det är alltid våld i hemmet. De kriminella ungdomarna har sett mycket våld eller utsatts själva. De är helt orustade vad gäller normer, känsloliv, manliga förebilder. Finns någon manlig förebild i deras närhet är han ofta grisig. Hur ska skolan kunna kompensera för sådan hemmiljö?

Han tog ny sats.

– Jag är bitter, sorgsen och förbannad. Jag har ropat om detta i tio år. Jag har sett vart vi är på väg och fått höra att man inte kan koppla ihop våld och segregation. Jo, det kan man visst.

Sverige är orustat mentalt och juridiskt för det som sker, säger Jansson. ”Vi behöver ett paket med extrem lagstiftning. Kalla det undantagstillstånd om du vill.” I tre av fyra kommunala gymnasier finns elever med koppling till grov kriminalitet. Det händer att de kommer med skyddsväst på till skolan. Då blir de hemskickade.

– Vissa föräldrar skjutsar och hämtar sina barn. För att de inte ska bli skjutna.

På skärtorsdagen sjätte april sköts en 18-åring ihjäl på Rekarnegymnasiets parkering. Han hade kopplingar till kriminella nätverk, sa polisen samma dag.

Jag beställer fram Rekarnegymnasiets incidentrapporter för 2022 och 2023. De flesta handlar om bråk mellan elever men där finns några formuleringar som krockar mot ett samhälle där våld och kriminalitet sätter sin prägel på vardagen.

Smågangstrarna i Årby ligger i fejd med dem i Skiftinge på andra sidan E20.

Sjunde december förra året bråkar och provocerar en elev i andra ring under en lektion. Han vägrar lägga ifrån sig mobilen trots att läraren säger till gång efter gång. Enligt rapporten tycks mobilen gå sönder när läraren ska ta den från eleven.

Eleven känner sig kränkt och säger till skolledningen att han inte ”känner sig bekväm med att ha undervisning med läraren”. Läraren får en skriftlig varning.

En annan rapport berättar om en elev som inte törs gå till skolan därför att han är utsatt för gängkriminalitet. Gänget pressar honom på en påhittad skuld på 6500 kronor. Eleven har flyttat till en ny stadsdel med sina föräldrar. Han berättar att två kamrater blivit brutalt misshandlade, han törs inte gå till skolan, törs inte säga vilka de kriminella eleverna är.

Skolan erbjuder anpassad studiegång så att han inte behöver komma till skolan.

Medan gangstrarna är kvar.

En tredje rapport berättar om en elev som kommit för sent till mattelektioner och blivit registrerad som frånvarande. Eleven ”känner att han har en upplevelse” av att ha blivit orättvist behandlad.

Dessa tre rapporter är exempel på ett samhälle där mjukhet har övergått till att bli kvicksand.

Och ändå är detta samhälle det mest välmående, hyggliga, generösa, inkluderande, omtänksamma, vidsynta och försiktiga som historien skådat. Jag menar Sverige men också övriga demokratiska välfärdsstater i Europa.

Jag promenerar från utdelningen av saft, kakor och bananer utanför biblioteket till lekplatsen där det finns grillar, klätterställning, gunga, studsmatta, romerska ringar, skivstänger, en lång linbana – allt finns för barn och vuxna, och allt är i toppskick.

Marken täcks av en mjuk plastmatta så att småbarnen inte ska göra sig illa när de ramlar.

Och bredvid lekplatsen finns en provisorisk minnesplats formad som ett hjärta av vita stenar. Pappersblommor. Bedjande porslinshänder. Utbrända ljus. Porträtt av en ung man, kanske han som sköts utanför pizzerian 25 januari.

Jag fortsätter förbi bollplanen, förbi en kuperad del av parken med träpelare, en plats för fantasi och lek. Framför tennisbanan där man också haft ramper för rullbrädor sitter två unga män på en soffa. Den yngste är 18 år. Jag frågar vad han hoppas på framtiden.

– Jag ska flytta från Sverige. Man tjänar inget här. Skatten knullar mig. Man tjänar 24 lax och så ska man betala skatt.

När jag går tillbaka till biblioteket upptäcker jag att dörren är låst. Man får ringa på en klocka och en väktare öppnar. Som om det vore en bank eller juveleraraffär och inte några hyllor med barnböcker.