J'accuse!

Jag anklagar Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg för klantiga och lättgenomskådade försök till desinformation!

Till de anklagades skara för jag Öppna-era-hjärtan-Reinfeldt, Käbbel-Löfven, Mååna, snyft-Åsa och knäppa Märta men Lindberg tar första pris tätt följd av Vidrige Wolodarski.

Dessa tvivelaktiga muppar är ledare som borde sätta hederlighet först men de är desinformationens tydligaste ansikten.

PATRIK KRONQVIST

Sverige är fortfarande naivt inför muslimska kampanjen

S-ledaren Magdalena Andersson försöker göra korankrisen till en strikt inrikespolitisk fråga.

Koranbränningarna är ingen tillfällig kris som kan lösas med snabba lagändringar. Bakom hoten mot Sverige finns en minst 30 år lång kampanj mot yttrandefriheten i väst.

Måndagen den 30 november 2009 gick ett mejl ut från USA:s utrikesdepartement till amerikanska ambassader runtom i världen.

Budskapet var att yttrandefriheten är satt under press i FN-systemet av en grupp muslimska regimer som försöker införa ett nytt, globalt förbud mot hädelse och uttalanden som ”kränker” religioner.

Ordern från amerikanska UD var att diplomaterna skulle göra allt för att sätta stopp för alla sådana försök.

Fjorton år efter det telegrammet verkar många svenska politiker fortfarande inte ha insett att det pågår en kampanj mot yttrandefriheten. Eller så bortser man helt enkelt ifrån det för att kunna göra partipolitiska poänger.

När S-ledaren Magdalena Andersson höll presskonferens i onsdags och föreslog att koranbränning bör betraktas som hets mot folkgrupp – partiets fjärde ståndpunkt inom loppet av en månad – framställdes sommarens kontroverser i princip som en rent inrikespolitisk historia.

Huvudaktörerna, de muslimska regimer som har valt att piska upp stämningarna mot Sverige och Danmark, nämndes knappt.

Om det inte vore för ett par omdömeslösa koranbrännare, en sverigedemokrat som inte kan hålla mun och Ulf Kristersson svaga ledarskap hade Sverige inte haft något problem, var budskapet.

Terrorhoten mot Sverige är enligt detta synsätt bara en tillfällig kris som enkelt kan lösas med en lagändring eller två. Men sommarens kontroverser är bara ett led i en internationell kamp om värderingsfrågor som rasat i åtminstone 30 år.

Denna strid skildras av Heini i Skorini, forskare i internationella relationer, i den högintressanta boken Kampen om ytringsfriheden – religion, politik och global værdikamp som kom ut i Danmark i våras och varifrån många uppgifter i den här texten är hämtade.

Fokus i boken ligger på den muslimska samarbetsorganisationen OIC (Organisation of Islamic Cooperation).

De 57 medlemsländerna har ofta vitt skilda åsikter och intressen. Här möts bland annat ärkefienderna Iran och Saudiarabien, Natomedlemmen Turkiet och talibanernas Afghanistan.

I värderingsfrågor lyckas regimerna dock ofta driva en gemensam linje. Inom FN spjärnar man emot kraven på mer av jämställdhet och är svurna motståndare till utökade rättigheter för sexuella minoriteter.

Organisationens viktigaste mål har dock länge varit en ny internationell lag som skyddar religioner och förbjuder hädelse.

Arbetet har varit förvånansvärt framgångsrikt. OIC har byggt breda allianser; Kina och Ryssland röstar ofta med organisationen, liksom socialistiska regimer i Latinamerika, multikulturella länder i Asien och kristna stater i Afrika.

I flera viktiga omröstningar om FN-resolutioner har USA och Europa åkt på svidande nederlag.

OIC har på ett skickligt sätt bytt språkbruk. Tidigare hämtade man ofta argument från Koranen och sharia. Men de senaste decennierna har organisationen använt en allt mer sekulär retorik. Numera heter det att skydd av religion är en mänsklig rättighet och det påstås att religionskritik är ett uttryck för rasism.

Några av världens mest brutala regimer – som stenar kvinnor, halshugger hädare och piskar bloggare – omtolkar alltså de mänskliga rättigheterna och använder dem som ett verktyg mot yttrandefriheten i västvärlden.

OIC:s kanske främsta argument är dock att hädelse är ett säkerhetsproblem. I en digital, multireligiös och multikulturell värld krävs helt enkelt inskränkningar i yttrandefriheten för att undvika våld, kriser och konflikter, heter det.

Det räcker med att lyssna på hur svenska politiker har låtit denna sommar för att inse att det argumentet har en resonansbotten även i Europa.

Det är också uppenbart att flera muslimska regimer inte bara använder diplomatiska medel. Bakom kraven finns också ett outtalat hot om våld: ”Vilket fint välfärdsland ni har där uppe i norr, det vore synd om något hände med det”.

Talet om hädelse som ett säkerhetsproblem blir ju en självuppfyllande profetia när regimer som kontrollerar medierna väljer att hetsa mot koranbränningarna.

Efter det blodiga terrordådet mot satirtidningen Charlie Hebdo 2015 hade yttrandefrihetsvänner medvind under några år – åtminstone i väst.

Heini i Skorini skriver att mellan 2015 och 2021 togs olika lagar mot hädelse bort i länder som Island, Norge, Malta, Danmark, Irland, Kanada, Nya Zeeland, Grekland och Skottland.

Det gick ju inte att på samma gång säga ”Je suis Charlie” och jaga religionskritiker.

Därför är det mycket illavarslande att Danmark nu planerar att återinföra hädelselagar bara sex år efter att de avskaffades.

Vinden verkar ha vänt.

Det krävs ödmjukhet i den här debatten.

Själv tror jag att det är mycket riskabelt att ändra lagstiftning i panik och under hot. Risken är stor att kraven då bara skruvas upp. Det långsiktiga målet för de muslimska regimerna är ju inte en mindre ändring av ordningslagen eller en lätt reviderad hetslagstiftning.

Vad är vi beredda att ge upp nästa gång de försöker flytta fram sina positioner?

Exakt hur allvarlig säkerhetssituationen är och vilka terrorhot som Sverige står inför vet bara regeringen och underrättelsetjänsterna. Kanske är läget så farligt att ett litet land som Sverige faktiskt behöver göra någon form av taktisk reträtt.

Men det som vissa svenska politiker ägnar sig åt nu liknar mer en vild flykt än ett ordnat återtåg. Magdalena Andersson jagar rentav inrikes syndabockar och skäller på regeringen för att den inte ändrar lagar tillräckligt snabbt.

Det är svårt att tro att OIC:s diplomater inte gnuggar händerna just nu.

När Danmark stod emot kraven på underkastelse efter Jyllands-Postens publiceringar av Muhammedkarikatyrerna på 00-talet kunde man göra det tack vare ett starkt amerikanskt stöd. Men sedan dess har USA:s makt minskat och Joe Biden verkar inte så intresserad av att rycka ut till försvar, påpekar Ann-Sofie Dahl, docent i internationell politik, i nättidningen Altinget.

Länder som Sverige och Danmark i dag, och Frankrike för tre år sedan, lämnas att själva försvara sig mot en enad grupp av fiender.

Taktiken påminner inte så lite om hur kommunistregimen i Kina brukar välja ut ett mobboffer i taget.

Det som krävs är därför mer av samarbete och internationella allianser.

Det kanske är en fåfång förhoppning på en kontinent där flera länder har egna hädelselagar. Men när europeiska länder utsätts för hot och bojkotter av muslimska regimer borde det vara självklart att EU svarar med att se över sådant som bistånd, frihandelsavtal och visumregler.


Den här striden kommer att pågå länge och ensam är inte stark.






Widar Andersson: Det gamla "lagomsamhället" smulas sönder av extremism

Fadime Şahindal mördades av sin far vintern 2002. Det tog 20 år för rättsstaten att besluta om "hedersförtryck" som ett eget brott med fängelse i straffskalan. Sverige ställer kort sagt om för sakta när samhället förändras. Det gamla "lagom" smulas sönder av extremism.

Realpolitiken känns verkligen illa trängd i Sverige. Å ena sidan hänger den gamla realpolitikens mentala överbyggnad "lagom" sig kvar på samhällsområden där den numera gör stor skada.


En utomeuropeisk invandring av ofantlig omfattning har uppmuntrats av lagar och attityder som viftat bort problemen och hetsat mot varnande och kritiska röster.


Den grova och konkret dödliga gängkriminaliteten har tämligen ostört kunna växa till sig och frodas under skydd av lagar och attityder som närmast ursäktat gärningsmännen och hetsat mot dem som talat för behovet av starkt brottsoffer- och samhällsskydd.

Hedersvåldet har tillåtits breda ut sig i Sverige under skydd av lagar och attityder som gynnat invandrares "kulturella särarter" och som skällt och tystat kritiker med anklagelser om rasism och fascism. Först 2022 - då det gått mer än tjugo år sedan Pela Atroshi och Fadime Şahindal mördades av sina fäder - infördes brottet "hedersförtryck" i brottsbalken. För några veckor sedan avkunnades den första domen; en ung flickas far, mor och bror dömdes till korta fängelsestraff för hedersrelaterat våld och hot mot flickan.

Utländska provokatörer tillåts försvåra för vårt medlemskap i Nato, förvärra vårt säkerhetsläge och öka risken för terrordåd mot svenskar utan resoluta ingripanden från regeringsbärande partier; som istället fastnar i utdragna och överdrivet populistiska bråk om yttrandefrihet och muslimer.

Å andra sidan saknas ännu en ny realpolitisk lagom-paradigm för att normera och regera det samhälle som har vuxit fram under de senaste decennierna. Stämningen känns alltmer osvenskt oresonlig och svartvit. Filosofen och författaren Lena Andersson, som denna sommar verkligen har blommat ut som en realpolitisk enfant terrible i spalterna, konstaterade i Svenska Dagbladet den 2 september att de "västerländska samhällena kommit att bli dogmstyrda i stället för nyfikenhetsstyrda, och stängda i stället för öppna i fråga om analys av mål och medel för den mänskliga samvaron."

Dogmer är fördummande och missgynnar samhällsutvecklingen. Det är uppenbart så att vi har stora behov av öppna och förutsättningslösa diskussioner om vartåt den "mänskliga samvaron" i Sverige ska barka iväg. Det gamla "lagom" håller inte som rättesnöre när flera förhållanden på marken - krig, kriminalitet, utanförskap - gör tillvaron alltmer extrem. Realpolitiken behöver därför en renässans. Det behövs nya lagar, attityder och förhållningssätt för att skapa ett tryggare, jämlikare och förnuftigare samhälle.