fredag 5 januari 2024

Lögnerna från S






ALICE TEODORESCU 5 JAN. 2024

Tror Socialdemokraterna på sina egna lögner?

S vill ha en ursäkt, från M, för att partiet inte stod upp för den politik som tidigare förenat dem - på grund av ett samhällsklimat som S själva orkestrerat. Det är en ny nivå av skamlöshet.

Socialdemokraternas alltmer desperata försök att skriva om partiets migrationspolitiska historia hade fått den rumänske kommunistdiktatorn Ceausescu att rodna av underlägsenhet.

För allvarligt talat, vad är det som får ett parti som gör anspråk på regeringsmakten, som de facto styrt Sverige de senaste decennierna - med undantag för Bildtregeringen åren 1991-1994 och Reinfeldt åren 2006-2014 - att tro att väljarna skulle vara så korkade att de går på den föreställning som S-strategerna nu iscensätter? Varför pressas partiledare Magdalena Andersson och partisekreterare Tobias Baudin inte hårdare av medierna när de påstår att statsminister Ulf Kristersson flyr sitt ansvar för flyktingkrisen när Kristersson i sitt installationstal år 2017, och konsekvent därefter, erkänt de moderata felbedömningarna och därutöver i handling lagt om politiken för att i praktiken åstadkomma det man lovat väljarna?

I en intervju i Aftonbladet, i samband med den pressträff som partiet höll under torsdagen, menar Baudin att arbetskraftsinvandringen och borttagandet av den så kallade arbetsmarknadsprövningen skulle ha bidragit till “segregationen vi har i vårt land”. Som om det vore indiska it-konsulter eller thailändska bärplockare som vore överrepresenterade i den grova våldsbrottsstatistiken, välfärdsutnyttjandet eller gängskjutningarna.

Frågorna som inställer sig är många: Om nu Socialdemokraterna var så kritiska mot den liberala politik som Bildt och Reinfeldt stod för, varför kritiserade man inte den, utan tvärtom brännmärkte alla som försökte argumentera för en långsiktigt hållbar migration? Varför angrepps Tobias Billström när han ville diskutera frågan om volymer? Varför attackerades Reinfeldt efter sitt famösa “öppna era hjärtan”-tal? Varför röstade man nej mot försörjningskrav för anhöriginvandring och för rätten till hälso- och sjukvård för illegala migranter?

Om man nu var av en annan uppfattning än den som Alliansen drev, varför talade man inte öppet om det när man såg hur de egna väljarna, inte sällan med den ena foten i LO, övergav partiet till förmån för SD:s syn på migrationen? Varför utsattes exempelvis GP:s ledarsida, som jag var chef för, för regelrätta drev maskerade till “granskningar” av allehanda S-allierade för vår linje som förespråkade stramhet - om det nu låg i linje med S uppfattningar?

Varför fortsatte S att driva samma politik som partiet påstår sig ha ogillat, efter regeringstillträdet år 2014? Hade det inte varit rimligare att gå till val på en stram politik, i kontrast till Alliansens, och sedan direkt efter att man fått nycklarna till Rosenbad lagt om politiken, på samma vis som nuvarande regering gjorde efter valet år 2022?

Varför sade Löfven i sin regeringsförklaring som nybliven statsminister år 2014 att:

“Sverige ska ha en human asylpolitik och vara en fristad för dem som flyr undan förföljelse och förtryck. En bred uppslutning kring migrationspolitiken är en styrka för vårt land. /…/ Överenskommelsen om migrationspolitiken ligger fast. Breda uppgörelser i riksdagen inom migrationspolitiken kommer att eftersträvas.”

Varför sade samma Löfven ett år senare att hans “Europa inte bygger några murar” när flyktingkrisen var ett faktum i september, för att helt skamlöst ändra sig i november? Varför motsatte man sig tiggerförbud, språkkrav och tidsbegränsade uppehållstillstånd som huvudregel om man nu ville strama åt migrationen?

För att ett politiskt förslag ska uppfattas som trovärdigt behöver några allmänna frågor kunna besvaras. För det första behöver man kunna svara på vad som ska göras för att uppnå ett visst mål. För det andra hur det ska göras. För det tredje vem som ska göra det och eventuellt med vilka andra det ska göras.

Det är symptomatiskt att dessa frågor förblir obesvarade när S-garnityret numera, åter, är av uppfattningen att migrationen ska vara stram. De åtgärder som regeringen lägger fram som syftar till att säkerställa den strama linjen ratas allt som oftast av S samtidigt som den tilltänkta regeringspartnern MP, men också C, sagt att någon uppstramning av politiken inte ligger i korten om ett samarbete mellan parterna ska vara aktuellt.

Att partiet inte heller kan tala om vad som är en lämplig nivå givet Sverige enorma segregationsproblem - mer än att den ska vara ”jäkligt stram” under lång tid framöver, som de uttrycker det - förstärker bilden av att det inte handlar om någon genuin insikt, utan enbart om politisk cynism och opportunism. Att omläggningen av politiken som regeringen genomför, som S inte vill rulla tillbaka vid en valvinst, anklagas för att vara SD:s illustrerar också hur osammanhängande det hela är.

Med andra ord är S nu lika lite för en stram migration, som man tidigare var för en generös. För Socialdemokraterna handlar det nämligen inte längre om principer, om rätt och fel. När man skyller på “samhällsklimatet”, som Andersson gjorde i en intervju före jul, bekräftar man detta förhållande; man driver inte och formar inte opinionen, istället följer man den slaviskt.

Problemet för argumentationen är bara att det samhällsklimat som Andersson refererar till inte hade något med väljarna att göra. Tvärtom har opinionen aldrig varit lika positiv till den generösa migrationspolitiken som fördes, som den politiska eliten, vilket förklarar SD:s helt osannolika succé i svensk politik.

De som grindvaktade det samhällsklimat som Andersson uppenbarligen var så rädd för var - hör och häpna - hennes egna. Att det förhöll sig så vet alla som utmanade Socialdemokraterna. Det vet vi eftersom det var oss som de försökte brunstämpla, brännmärka och fula ut från det offentliga samtalet. Det bekräftas därutöver i den läsvärda boken “Farväl till Bullerbyn”, som jag recenserat här tidigare, liksom i den rapport som Socialdemokraterna presenterade under ledning av Lawen Redar nyligen, som jag skrivit om här.

Nu vill alltså Socialdemokraterna ha en ursäkt, från Moderaterna, för att partiet inte stod upp för den politik som tidigare förenat S och M - på grund av ett samhällsklimat som de själva orkestrerade. Det är så skamlöst att ett nytt ord för skamlöshet behöver uppfinnas.

Men i väntan på att det sker bör medierna inte acceptera den historierevisionism som S ägnar sig åt. När Anders Ygeman i en intervju under torsdagen bland annat hävdade att:

”Migrationsdebatten har varit så upptrissad och styrs av två motpoler, de huvudlösa och de hjärtlösa, medan majoriteten av svenskarna finns där emellan. Det har försvårat ett intelligent och hederligt samtal. Lite självkritik från Kristersson kan ge en mer vuxen debatt om migrationspolitiken, i stället för pajkastning från var sin sida.” bör följdfrågan vara varför Socialdemokraterna, som borde ha förstått att en generös välfärdsstat också förutsätter en stram migration, satte likhetstecken mellan just stramhet och “huvudlöshet”/“hjärtlöshet”? Det var nämligen detta likhetstecken som omöjliggjorde diskussionen om åtgärderna. Detta trots att det hela tiden var uppenbart att den framtida förutsättningen för solidaritet med flyktingar vilade på en välfungerande integration här och nu.

Kort efter Reinfeldts vädjan till svenska folket med “öppna era hjärtan”- talet, som bland annat handlade om att det stora flyktingmottagandet skulle kosta pengar varför man inte skulle ha råd med andra satsningar, framhärdade Löfven genom att bland annat säga att:

“Det var väldigt ovärdigt av Fredrik Reinfeldt att ställa den kostnaden mot att vi ska ha råd med framtiden. Ökande kostnader för flyktingmottagandet betyder inte att vi inte har råd med investeringar i välfärden.”

De sammanfattande frågorna blir därmed följande: Varför tror S att partiet kan lura väljarna när alla med minsta läsförmåga kan googla sig till sanningen? Varför skulle väljarna känna förtroende för ett parti som haft fel och som sedan, när alla andra medgivit sina fel, inte förmår hålla sig till sanningen? Hur vet vi att Socialdemokraterna inte idag bytt fot i migrationsfrågan för att “samhällsklimatet” förändrats? Hur vet vi vad Socialdemokraterna tycker i någon fråga över huvud taget när de nu medgivit att det är “samhällsklimatet” som påverkade partiet i strid med dess grundläggande principer? Vilken fråga i dagens politiska debatt är gårdagens migrationspolitiska motsvarighet?

“Man kan komma till världens ände på en lögn - men man kan inte komma tillbaka igen”, lyder ett ryskt ordspråk som Socialdemokraterna har goda skäl att begrunda om de ska ha någon som helst chans att bli återvalda, vilket uppenbarligen är det enda som betyder något för dem.




Socialdemokraterna sätter sitt hopp tilll den stora lögnen

Det slår aldrig fel. När en socialdemokrat pratar om ansvar är det alltid någon annan som ska ta det – eller som beskylls för att inte ha tagit det.

5 jan 2024 
Mats Skogkär

Sedan en tid tillbaka försöker Socialdemokraterna skriva om historien om det svenska migrationshaveriet. I denna fantasivärld har Socialdemokraterna alltid varit för en stram migrationspolitik. På torsdagen kallade partisekreteraren Tobias Baudin och partiets migrationspolitiske talesperson Anders Ygeman, till pressträff och fortsatte där att skylla ifrån sig.

Socialdemokraterna pekar med det fortfarande blöta finger de nyss hade i luften – det blåser visst invandringskritiska vindar – i riktning mot Ulf Kristersson (M), som var minister i alliansregeringen 2010–2014.

“Ulf Kristersson har flytt sitt eget ansvar och Moderaternas ansvar för den tidigare migrationspolitiken”, förkunnade Ygeman medan Baudin tillade att Kristersson borde be om ursäkt.

Den dynamiska socialdemokratiska duon pekade särskilt på hur den dåvarande alliansregeringen med Fredrik Reinfeldt (M) i spetsen öppnade portarna för utomeuropeisk arbetskraftsinvandring på vid gavel 2008. Men denna politik, hur missriktad den än var, förklarar inte den ökande flyktinginvandringen. Först 2012 började strömmen av asylsökande tillta på allvar. Närmare 44 000 asylsökande detta år blev till drygt 54 000 följande år, över 81 000 år 2014 innan den kulminerade 2015 med nästan 163 000.

Under alliansens andra mandatperiod åren 2010–2014 hördes ingen som helst kritik från Socialdemokraterna om att den förda politiken var alltför generös. Tvärtom. Inför valet 2014 fanns det inte på Socialdemokraternas karta att strama åt migrationen.

“Sverige är ett rikt land. Om människor måste fly för sina liv ska vi hjälpa dem”, sade Stefan Löfven under valrörelsen.

Så vann de rödgröna valet 2014. Socialdemokraterna bildade regering tillsammans med Miljöpartiet. Men att begränsa invandringen var aldrig aktuellt. Den migrationspolitik alliansen drivit, och som S nu dömer ut, drev den rödgröna regeringen glatt vidare. Till det brådstörtade slutet.

När Reinfeldts efterträdare som M-ledare, Anna Kinberg Batra, i maj 2015 föreslog att Sverige skulle börja ge asylsökande tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta, blev dåvarande migrationsministern Morgan Johansson (S) mäkta upprörd.

“Så är det med en del politiker och en del partier, så fort det blåser till lite så faller de undan”, kommenterade Johansson i Ekot.

På ett seminarium i Almedalen i juli samma år viftade Johansson bort alla farhågor kring det ökande migranttrycket mot EU. Vad är väl 600 000 asylsökande i en union med ungefär 500 miljoner invånare:

“Det är som om en flykting om året beviljas asyl på en ö med 1000 invånare.”

Läs även: Skogkär: Två och en halv miljon invandrare löste inte problemet

Ulf Kristersson borde vara självkritisk, tycker Baudin nu. Men det har Kristersson varit. Redan i sitt installationstal som partiledare 2017.

“De senaste decenniernas migrationspolitik har varit ogenomtänkt och principlös”, slog Kristersson fast den gången.

Moderaterna har tagit sitt ansvar i så måtto att Tidöpartierna efter valet 2022 genomfört ett paradigmskifte vad gäller asylpolitiken. Men det krävde att Kristersson bet huvudet av skammen och tog hjälp av den tidigare pestsmittade Jimmie Åkesson (SD).

På pressträffen förklarade Ygeman och Baudin vidare att migrationspolitiken måste vara “jäkligt stram” de kommande mandatperioderna.

Man kan bli full i skratt för mindre.

Om Socialdemokraterna ska återta regeringsmakten måste de få hjälp av Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centern i någon kombination. Tre partier som samtliga står för den totala motsatsen till stram migrationspolitik. Den kraftmätningen lär S förlora. Om partiet ens bryr sig om att bråka. Regeringsmakten är trots allt det enda som har ett värde för dagens socialdemokrater. Det vet alla och Socialdemokraterna vet att alla vet.

Det sägs att om en lögn upprepas tillräckligt många gånger så blir den till sanning. Det sägs även att en stor lögn fungerar bättre än en liten lögn eftersom de flesta människor inte gärna vill tro att någon kan få för sig att ljuga så grovt. Därför upprepar Socialdemokraterna den stora lögnen gång på gång.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar