Polisens bodycamfilmer från upploppen kan påverka valet.
När allmänheten får klart för sig vad som faktiskt hände i påskas kommer det att drabba socialdemokratin hårt. Förhoppningvis kommer utredningsminister Morgan Johansson att drabbas hårdast av alla.
Skälet till detta är att filmerna utgör politiskt sprängstoff och att det kan få ett stort antal väljare att svänga och rösta på M, SD, KD och andra alternativ. Jag hör från flera olika håll att filmerna är remarkabla. När man ser dem framgår det – tydligt – att ett antal poliser, med en hårsmån, undkom att bli lynchade.
Samtidigt rasar en farsartad debatt om vilka som faktiskt deltog i dessa systematiska avrättningsförsök: var det kriminella, islamister eller bara mammor och barn som råkade ”dras med” i våldsamheterna? Som om detta skulle spela någon roll. Människorna som fångades på bild försökte mörda poliser. Om deras drivkraft var kärlek till Allah, hat mot polisen, låg intelligens eller rastlöshet kanske kan kvitta.
…och på Sveriges Radio – vår statliga garant mot ”fake news” – brottas man med problemet hur man ska kunna hålla styr på sina icke-svenska underredaktioner. Den enigmatiske ekochefen Klas Wolf-Watz är än en gång ute i media och förklarar. Denna gång att ”felöversättningarna” – som teoretiskt sett skulle kunna leda till ett nytt svenskt politikermord – berodde på en kombination av ”stress”, ”slarv” och ”trötthet”. Lösningen: anställa fler personer. Såsom statsmedia plägar göra, eftersom man har alla skattepengar i världen att leka med och snabbt får mer om det anses behövas. Man fick 100 miljoner (!) på ett bräde efter att ett (1) av koncernens nyhetsankare drabbats av ”hat och hot” efter en misslyckad intervju.
Det fantastiska är att SR redan bestämt att man ska anställa fler medarbetare på sysselsättningsåtgärden Radio Sweden… men utan att veta vad dessa medarbetare ska göra.
”Vad de nya arbetsledarna ska ha för funktion är inte klart än.
– Det måste vi titta lite närmare på, vad deras arbetsuppgifter ska vara. Men vi är en liten redaktion och vi inser nu att vi behöver en förstärkning, säger Gaby Katz.”
Ekochefen Wolf-Watz är f.ö. mannen som utredde (städade undan) härvan kring Sanna Drysén och hennes oanvändbara rapportering kring Raad al-Duhan i fjol. Den affären rann ut i sanden. Det kommer ”översättningsgate” också att göra. Efter att rutiner ”setts över” och några handlers anställts för att hålla koll på Radio Sweden – som alltså – detta tål att upprepas – råkade felöversätta just det centrala ord (muslimer) som skulle kunna ge oss en lång, brinnande, kaotisk George Floyd-sommar. Inga andra ord såvitt jag förstår utan bara detta.
Snacka om maximal otur.
Och apropå George Floyd: till slut kommer svensk polis att skjuta ”fel” person. Det är bara en tidsfråga. Konsekvenserna av detta kommer att bli en rad blodiga upplopp runtom i Sverige. Mannen som har det yttersta ansvaret att stoppa detta är justitie- och integrationsminister Morgan Johansson. Som presenteras så här på Regeringens engelskspråkiga sida:
Notera ordvalet ”I intend to crack down on organised crime…” (jag har för avsikt att”). Inte: ”I am cracking down on organised crime.” Men detta är Johansson i ett nötskal: han är patologiskt reaktiv – inte proaktiv; väntar alltid i det längsta med att ”se över” lagstiftning och beställa fram utredningar. Utredningar som dessutom är helt onödiga eftersom alla berörda parter: polisen, Säpo, Must, länspolismästarna ute i landet etc. redan vet att situationen är ohållbar. Polisen är kraftigt underdimensionerad, kraftigt underutrustad, samtidigt som de saknar det allra viktigaste som krävs för att de ska kunna ta itu med islamister, gängkriminella, stenkastande mammor och dito tolvåringar.
Politisk backning.
”Tillåtelse” uppifrån att agera med full kraft.
Möjligen kommer allt detta att ändras när polisens bodycamfilmer till slut läcker ut och verkligheten blir omöjlig att förneka – Sverige befinner sig i ett inbördeskrig mot ideologiska krafter och demografiska segment som överhuvudtaget inte vill ”integreras” och vars enda länk till Sverige och svensk kultur är ekonomisk; bidrag är deras enda incitament att bo på svensk mark. Allt det andra skiter de i. De föraktar det av hela sitt hjärta, inklusive oss skattebetalande ”svennar”.
”Ren, rå rasism” som Annie Lööf skulle kalla det.
Hela landet på väg mot Rinkebys problematik Publicerad 4 maj 2022 kl 06.15
”Svensk polis har förnedrats som aldrig förr”, skriver Peter Torstensson, poliskommissarie Region väst.
Jag arbetar som polis i Dalsland och har under några år sett sådant jag känner igen från förr, från min tid i Rinkeby.
Hela landet är på väg in i samma problematik som i våra större städer. Polismyndigheten får inte mörka, skriver Peter Torstensson.
Påskupploppen blev historiska. Svensk polis har förnedrats som aldrig förr men ingen skugga över de som kämpat tappert i linjen. Förutom upploppsmakarna faller skuggorna nu tungt över det politiska etablissemanget och polisledningen. Det inträffade måste utredas och ansvar utkrävas.
Hur blev det så här? Jag är fortfarande aktiv polis med över trettio års erfarenhet från storstad och landsbygd. Jag jobbade bland annat i Rinkeby för nu nästan tjugo år sedan i en ordningsgrupp som ”blivit kvar” efter en stor polisiär insats som hade sitt ursprung i flera upplopp i området.
Vår resurs användes till annat
Vid närpolisreformen 1995 blev vi närpoliser och som mest utgick över trettio poliser från den då nybyggda polisstationen i Rinkeby. Bland de 10 000 ungdomarna i området var det ett trettiotal som begick brott ständigt och jämt. Vi upplevde att socialtjänstens insatser inte fungerade och det blev en upphetsad debatt i media efter att vi under år 2001 tagit fram en anonymiserad lista på ungdomarna och de grova brott de begick.
Polisens ekonomi var även den gången tuff och vi togs kontinuerligt i anspråk till annat; utryckningstjänst i andra områden, insatser vid fotboll och demonstrationer. Polisledningen var inte mottaglig för argument om att med anledning av det besvärliga läget i området freda vår resurs. Fler och fler sökte sig bort och till sist fanns inte många av oss kvar. Intresset och förståelsen för vikten av en närvarande och lokal polis från polisledningens sida var vid den här tiden således, milt uttryckt, måttlig.
Historien upprepar sig
Det jag kan konstatera i dag är en känsla av att historien upprepar sig. Nu jobbar jag i Dalsland och har under några år nu sett sådant jag känner igen från förr. Här finns flera fattiga kommuner som tog ett mycket stort ansvar under migrationskrisen år 2015 där antalet nyanlända i vissa fall uppgick till närmare ett tusental per kommun. Socialtjänst, skola och fritidsverksamheterna är i dag hårt ansträngda, arbetslösheten och bidragsberoendet högt. Det ser mer eller mindre likadant ut i hela landet.
Trots dagliga skjutvapenmord och skottlossningar hörs ord från högre polischefer om att ”vi är på rätt väg” och ”vi ser förbättringar”. Genom detta lutar politikerna sig tillbaka.
I takt med att kriminaliteten i de större städerna ökat har polisresurserna hos oss minskat. Av ett sextiotal poliser år 2008 återstår i dag ett trettiotal. Polisledningen försöker kompensera genom patruller som sänds från stationer tio mil bort. ”Våra egna” poliser jobbar ofta som ensam patrull och har med tiden allt oftare fått backa vid ingripanden och invänta förstärkning som ibland dröjer en timme. De får i bästa fall tåla förolämpningar, i sämsta fall hot och våld. Respekten för polisen minskar gradvis hela tiden.
Polismyndighetens tystnadskultur
Det pratas då och då om en tystnadskultur gällande en del påstådda etiska problem inom polisen. Jag kan tycka att det nog hade varit på sin plats att också diskutera polismyndighetens tystnadskultur gällande den tidigare kommunikationen om utvecklingen i våra i dag utsatta och särskilt utsatta områden. Här kanske det är bekvämt att skylla på frånvaron av politiska beslut men politiker har ju agerat och beslutat utifrån lägesbilden som (inte) givits av polisen.
Tyvärr ser vi exempel på att detta fortsätter. Trots dagliga skjutvapenmord och skottlossningar hörs ord från högre polischefer om att ”vi är på rätt väg” och ”vi ser förbättringar”. Genom detta lutar politikerna sig tillbaka när sanningen i stället är att vi i princip över hela landet är på väg in i samma problematik som i våra större städer.
Även landsbygden behöver en stark polis
Nu gäller det Sveriges mindre städer, samhällen och landsbygd. En kontinuerligt närvarande och resursstark polis behövs även här. Målet om 10 000 fler polisanställda år 2024 ser inte ut att kunna uppfyllas men sanningen är nog tyvärr att inte ens den målsättningen är tillräcklig för att klara framtidens utmaningar över hela landets yta.
Vi får inte fortsätta mörka. Vi som jobbar härute ser det komma.
Av Peter Torstensson Poliskommissarie, Region väst
”Svensk polis har förnedrats som aldrig förr”, skriver Peter Torstensson, poliskommissarie Region väst.
Jag arbetar som polis i Dalsland och har under några år sett sådant jag känner igen från förr, från min tid i Rinkeby.
Hela landet är på väg in i samma problematik som i våra större städer. Polismyndigheten får inte mörka, skriver Peter Torstensson.
Påskupploppen blev historiska. Svensk polis har förnedrats som aldrig förr men ingen skugga över de som kämpat tappert i linjen. Förutom upploppsmakarna faller skuggorna nu tungt över det politiska etablissemanget och polisledningen. Det inträffade måste utredas och ansvar utkrävas.
Hur blev det så här? Jag är fortfarande aktiv polis med över trettio års erfarenhet från storstad och landsbygd. Jag jobbade bland annat i Rinkeby för nu nästan tjugo år sedan i en ordningsgrupp som ”blivit kvar” efter en stor polisiär insats som hade sitt ursprung i flera upplopp i området.
Vår resurs användes till annat
Vid närpolisreformen 1995 blev vi närpoliser och som mest utgick över trettio poliser från den då nybyggda polisstationen i Rinkeby. Bland de 10 000 ungdomarna i området var det ett trettiotal som begick brott ständigt och jämt. Vi upplevde att socialtjänstens insatser inte fungerade och det blev en upphetsad debatt i media efter att vi under år 2001 tagit fram en anonymiserad lista på ungdomarna och de grova brott de begick.
Polisens ekonomi var även den gången tuff och vi togs kontinuerligt i anspråk till annat; utryckningstjänst i andra områden, insatser vid fotboll och demonstrationer. Polisledningen var inte mottaglig för argument om att med anledning av det besvärliga läget i området freda vår resurs. Fler och fler sökte sig bort och till sist fanns inte många av oss kvar. Intresset och förståelsen för vikten av en närvarande och lokal polis från polisledningens sida var vid den här tiden således, milt uttryckt, måttlig.
Historien upprepar sig
Det jag kan konstatera i dag är en känsla av att historien upprepar sig. Nu jobbar jag i Dalsland och har under några år nu sett sådant jag känner igen från förr. Här finns flera fattiga kommuner som tog ett mycket stort ansvar under migrationskrisen år 2015 där antalet nyanlända i vissa fall uppgick till närmare ett tusental per kommun. Socialtjänst, skola och fritidsverksamheterna är i dag hårt ansträngda, arbetslösheten och bidragsberoendet högt. Det ser mer eller mindre likadant ut i hela landet.
Trots dagliga skjutvapenmord och skottlossningar hörs ord från högre polischefer om att ”vi är på rätt väg” och ”vi ser förbättringar”. Genom detta lutar politikerna sig tillbaka.
I takt med att kriminaliteten i de större städerna ökat har polisresurserna hos oss minskat. Av ett sextiotal poliser år 2008 återstår i dag ett trettiotal. Polisledningen försöker kompensera genom patruller som sänds från stationer tio mil bort. ”Våra egna” poliser jobbar ofta som ensam patrull och har med tiden allt oftare fått backa vid ingripanden och invänta förstärkning som ibland dröjer en timme. De får i bästa fall tåla förolämpningar, i sämsta fall hot och våld. Respekten för polisen minskar gradvis hela tiden.
Polismyndighetens tystnadskultur
Det pratas då och då om en tystnadskultur gällande en del påstådda etiska problem inom polisen. Jag kan tycka att det nog hade varit på sin plats att också diskutera polismyndighetens tystnadskultur gällande den tidigare kommunikationen om utvecklingen i våra i dag utsatta och särskilt utsatta områden. Här kanske det är bekvämt att skylla på frånvaron av politiska beslut men politiker har ju agerat och beslutat utifrån lägesbilden som (inte) givits av polisen.
Tyvärr ser vi exempel på att detta fortsätter. Trots dagliga skjutvapenmord och skottlossningar hörs ord från högre polischefer om att ”vi är på rätt väg” och ”vi ser förbättringar”. Genom detta lutar politikerna sig tillbaka när sanningen i stället är att vi i princip över hela landet är på väg in i samma problematik som i våra större städer.
Även landsbygden behöver en stark polis
Nu gäller det Sveriges mindre städer, samhällen och landsbygd. En kontinuerligt närvarande och resursstark polis behövs även här. Målet om 10 000 fler polisanställda år 2024 ser inte ut att kunna uppfyllas men sanningen är nog tyvärr att inte ens den målsättningen är tillräcklig för att klara framtidens utmaningar över hela landets yta.
Vi får inte fortsätta mörka. Vi som jobbar härute ser det komma.
Av Peter Torstensson Poliskommissarie, Region väst
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar