Tidöavtalet

Vandelsprövning skulle kanske fälla många journalister och sannolikt minst lika många politiker så det är förståeligt när de gör gemensam sak mot Regeringen.

Vandelsprövning är en svensk förrättning avseende prövning av en persons "(goda) levnadssätt" eller "medborgerliga pålitlighet".

Kontrollen sker genom att undersöka om personen till exempel förekommer i polisens belastnings- eller misstankeregister eller motsvarande nationellt register för allvarliga brott med anknytning till egendomsbrott eller andra brott i samband med ekonomisk verksamhet. God vandel för fastighetsmäklare och revisorer innebär att man är redbar och i övrigt lämplig för sitt yrke. Det allmänna redbarhetskravet anges ta sikte på sökandens allmänna hederlighet, pålitlighet och integritet, något som bl.a. innebär att det kan ställas krav i fråga om betalda skatter och avsaknad av krav från Kronofogdemyndigheten och i vissa fall att man inte varit försatt i konkurs.

ANNA DAHLBERG

Svartmålningen av högern har spårat ur!
Publicerad 29 okt 2022 kl 15.00


Sverige intar andraplatsen över världens biståndsgivare nästa år, enligt OECD.

Den febriga kritiken mot Tidöavtalet är fylld med överdrifter och skrämselpropaganda.

Det har kallats för ett brutalt svek. Biståndsorganisationer och en kritisk omvärld frågar sig hur ett av världens rikaste länder kan skära ner så drastiskt på biståndet i en tid då hjälpbehoven är större än någonsin. Att slopa enprocentsmålet är att överge en solidaritetslinje som har haft brett politiskt stöd under många år.

Nej, det handlar inte om Sverige, utan om vårt grannland Norge. Nyligen stod det klart att landets S-ledda regering sänker sitt mål för biståndet 2023 till 0,75 procent av BNI till följd av kraftigt höjda oljeintäkter.

Det innebär att Sverige kommer att klättra förbi Norge i givarligan nästa år. Med ett bistånd motsvarande 0,88 procent av BNI intar Sverige andraplatsen efter Luxemburg i OECD:s lista över världens mest generösa biståndsgivare.

För att ge lite mer kontext: FN:s mål för världens länder är att de ska lägga 0,7 procent av BNI på bistånd, vilket bara fem västländer når upp till. Finland satsade exempelvis bara 0,47 procent under förra året.

Det enda biståndsområde där Sverige har underpresterat är i stödet till Ukraina, skamligt nog. Men det lär det förhoppningsvis bli ändring på snart.

Så ser alltså verkligheten ut bakom alla påståenden om att det nya högerstyret skulle slakta biståndet.

Jag har intervjuat en person som arbetade vid en av de sammanlagt fem transitenheter i Sverige som var i drift under åren 2003-06.

Politik handlar till stor del om att vinna kampen om verklighetsbeskrivningen. Och Tidöavtalets många kritiker har varit extremt framgångsrika i att sätta narrativet i debatten.

Svartmålningen har varit i det närmaste total. Anständigheten, rättssäkerheten och mänskliga rättigheter kastas under bussen om man ska tro de mest högröstade kritikerna. Så låt oss titta närmare på några fler punkter:

Kvotflyktingarna. Visst är sänkningen av den svenska FN-kvoten från 5 000 till 900 betydande. Men även här måste bilden nyanseras. Totalt var det bara 23 länder i världen som tog emot kvotflyktingar från UNHCR:s program under förra året, varav tio var EU-länder. Sverige tog då emot flest av alla länder i unionen, även i absoluta tal.

Är det verkligen en rimlig ordning givet det stora utanförskapet och vårt exceptionellt höga historiska asylmottagande? I slutet av augusti i år hade EU totalt tagit emot 7 800 kvotflyktingar. Menar kritikerna alltså att Sverige i det läget ska ligga kvar på 5 000 per år, det vill säga ensamt bära en allt större andel av Europas samlade åtagande?

Även med svenska mått mätt är den siffran väldigt hög. Fram till år 2015 låg kvoten på runt 1 900 flyktingar per år. Därefter byggdes den successivt upp till 5 000 från år 2018.

Givet allt detta framstår 900 som en rimlig kompromiss. Trots att Sverige egentligen saknar kapacitet försvarar vi en viktig livlina i humanismens namn. Om andra EU-länder skulle ta emot lika många kvotflyktingar som Sverige nästa år hade FN:s mål för Europa att kunnat nås.

Transitcenter för asylsökande. Få verkar känna till att Sverige faktiskt redan har haft sådana. Jag har intervjuat en person som arbetade vid en av de sammanlagt fem transitenheter i Sverige som var i drift under åren 2003-06. Han beskriver verksamheten som ”supereffektiv”.

På undervåningen fanns en kontorsdel och på ovanvåningen bodde de asylsökande. Utredningarna började samma dag som de asylsökande anlände. ”Vi tog foto och fingeravtryck, undersökte identiteten, utredde resvägen och försökte ta reda på varifrån personen kommit.” På så vis kunde Migrationsverket snabbt skilja ur personer som exempelvis hade en Schengen-visering från ett annat land (överföringsärenden) eller som uppenbart saknade asylskäl (omedelbar verkställighet).

”Många fick beslut inom loppet av dagar eller veckor. Det var inte ovanligt att försvunna/borttappade pass dök upp när det stod klart att man skulle återvända hem. Vi såg en rejäl minskning av antalet asylsökande när det blev uppenbart att det inte var någon idé att söka sig till Sverige om man saknade asylskäl”, förklarar min källa. Han jämför med dagens asylprocess inom Migrationsverket som han beskriver som ”baktung” och ”otroligt ineffektiv”. ”Det var ett historiskt misstag att avveckla transitenheterna”, konstaterar han.

Förresten pågår redan en utredning – ”Ett ordnat initialt mottagande av asylsökande” (Ju 2022:12) – som just undersöker hur en modell med mottagningscenter ska kunna införas.

Mer omstörtande än så är alltså inte idén. Sverige har både haft transitenheter och planerat att återinföra dem, långt innan SD hade något som helst inflytande över svensk politik.

Återvandring. Tidöavtalet innehåller flera punkter om att stimulera frivillig återvandring. Även på detta område finns det skäl för kritikerna att ta ett djupt andetag innan de trycker på larmknappen.

Migrationsverket har ägnat sig åt återvandring och återuppbyggnad ända sedan 1970-talet. Det har gått i vågor, konstaterar en sakkunnig på myndigheten, och exemplifierar med stöd till chilenare efter Pinochetdiktaturens fall, bosnier efter Dayton-avtalet och irakier efter Saddam.

Från och till har det även funnits projekt kopplade till Somalia. Exempelvis är Sweco engagerat i hanteringen av skräp och spillvatten, och har identifierat ett antal personer i Sverige som vill återvandra. I maj gav S-regeringen ett bidrag till Migrationsverket för att genomföra en förstudie om återvändande och återintegrering i Somalia.

Ofta rör det sig dock om cirkulär migration och de allra flest återkommer till Sverige. Färre än 100 personer om året ansöker om resebidraget och ger upp sitt uppehållstillstånd i Sverige.

I Danmark kan den som återvandrar få med sig 140 000 danska kronor i startkapital. I Sverige uppgår resebidraget till maximalt 10 000 kronor för en vuxen person och som mest 40 000 kronor för en hel familj.

Den svenska modellen är onödigt snål och snårig. Varför inte låta exempelvis äldre personer som vill återvandra få med sig sina mediciner till hemlandet? Så gör Danmark, enligt uppgift. Andra länder har dessutom ofta en tydligare länk mellan återvändande och biståndspolitiken.

Att arbeta med frivillig återvandring är i grunden inget skumt, utan något som även UNHCR ägnar sig åt.

Vandelsprövning är också ett självklart inslag i flera branscher där tillstånd krävs, exempelvis för att få starta en friskola.

Listan kan göras mycket längre. Vandel är ett sedan länge etablerat begrepp inom utlänningslagen, exempelvis vid ansökan om medborgarskap. Polisen har redan i dag rätt att avvisa en utlänning ur landet om det finns anledning att anta att personen i fråga inte kommer att försörja sig på ett ärligt sätt, exempelvis.

Vandelsprövning är också ett självklart inslag i flera branscher där tillstånd krävs, exempelvis för att få starta en friskola. Ändå har det låtit i debatten som att vandel är ett uråldrigt begrepp som har hämtats ner från SD:s ideologiska vindsförråd och dammats av.

Därmed inte sagt att det blir lätt att definiera vad som ska avses med bristande vandel i detta sammanhang. Men nog går det att tänka sig fler grunder för att utvisa utländska medborgare än brottslighet och hot mot rikets säkerhet. Det skulle exempelvis kunna röra sig om personer som har en mycket skadlig inverkan på sitt lokalsamhälle, såsom extremister, klanledare eller moralpoliser som trakasserar flickor i vissa utsatta områden.

Över huvud taget skulle debatten må bra av lite fler nyanser. Det finns utan tvekan formuleringar i Tidöavtalet som är problematiska, annat som är svårsmält om än nödvändigt. Men den störtflod av kritik som har sköljt över det nya högerstyret är absurd och ger en skev bild av verkligheten.

Rätt mycket är faktiskt bara rimligt – för att inte säga rena självklarheter.