Exit Antje akt 3

Idag 30 oktober 2022 avstavas Ärkebiskopen i en stavnedläggningsceremoni i Uppsala Domkyrka.

Dagen föregicks av en intervju i UNT som avslöjade en hybristisk narcissist.

Mitt bestående minne av Antje är hennes bisarra agerande när tre präster startade en Facebookgrupp för att hedra förföljda kristna.

Bloggat om Antje

Tidigare om Antje här och här

För övrigt håller jag med Bitte Assarmo och UNT!

Mailväxling del 1    mailväxling del 2

Bitte Assarmo om Antje

Antje Jackeléns tid som ärkebiskop lider mot sitt slut och efter åtta år av smekningar medhårs från medierna har Upsala Nya Tidning publicerat en intervju som är långt ifrån de vanliga hyllningsreportagen. Här avslöjar sig Antje Jackelén som en alldeles osedvanligt egenkär och maktfullkomlig individ. Men inte bara i själva intervjun – utan än mer i det mejl hon själv skrev till tidningen och där hon uttryckte sitt missnöje med den färdiga intervjun. Ett mejl som alla nu kan läsa eftersom det har begärts ut som en öppen handling och finns på kyrkligdokumentation.nu.

Mejlet, som är det första i en lång rad av mejl (där även svenska kyrkans pressekreterare Mikael Stjernberg är högst aktiv och där man också försöker manipulera tidningens chefredaktör), är närmast ändlöst långt och formligen osar av självförhärligande. Antje är helt enkelt världsbäst på allt om hon får säga det själv. Vad sägs till exempel om följande beskrivning av den egna livsgärningen:

”Jag har varit och är en respekterad ledare nationellt och internationellt. Jag är och har varit en eftersökt talare på många olika arenor – inte bara i Almedalen och på Bokmässan utan också inom akademi och näringsliv. Förutom min egen doktorsexamen har jag tre internationella hedersdoktorat (kanske inte helt ointressant i en akademikerstad) och fått en utmärkelse av överhuvudet för den anglikanska kyrkogemenskapen, Ärkebiskopen av Canterbury, för mitt ekumeniska arbete. Jag sitter i exekutivkommittén för Religions for Peace och är vice ordförande inom den världsvida Lutherska kyrkogemenskapen, Lutherska världsförbundet.”

Det är ingen ände på hur framstående hon är. Hon berättar också om hur viktig hon var för påvens besök i Sverige 2016 och gnäller över att skribenten inte alls lyft hennes insats tillräckligt:

”Vi talade om den globala och kyrkohistoriska betydelsen av Lund 2016, 500 år av reformation, då Svenska kyrkan och Stockholms katolska stift tillsammans fick vara värdar för ledningen för Lutherska världsförbundet och katolska kyrkan, påven. I artikeln blir det ett litet trevligt möte med några katoliker.”

Själv var jag vid tiden för påvens besök chefredaktör för katolska stiftets tidning Katolskt magasin, och jag minns mycket väl hur Antje påverkade det hela. Positivt var det sannerligen inte – att döma av alla suckar och stön hon framkallade hos dem som hade nära och tät kontakt med henne var det tvärtom en ren pina. Hon hade synpunkter på exakt allt, ändrade ståndpunkt från en dag till en annan och ägnade sig åt en intensiv mejlväxling med den katolske biskopen.

Vad som stod i mejlen har ännu ingen, utom den katolske biskopen själv och hans närmaste medarbetare, fått veta. Dessa mejl ”maskades” när de senare begärdes ut som de offentliga handlingar de är, eftersom de enligt svenska kyrkan ”är av sådant slag att de inte kan röjas eftersom det finns särskild anledning att anta att samarbetspartnerna kan komma att lida skada eller men om uppgifterna röjs.” och att de ”rör förhållanden inom Svenska kyrkans internationella verksamhet som är av synnerligen väsentligt intresse och uppgifterna är av sådant slag att samarbetspartnernas förhållanden i andra länder kan skadas eller lida men om uppgifterna lämnas ut.”

Den motiveringen tror jag inte ett dugg på. Jag tror istället att den enda som skulle lida men av att innehållet i mejlen kom ut är Antje själv.

Det viktigaste för Antje verkade vara att påven inte skulle fira mässa med de svenska katolikerna. Hon fick dessutom gehör hos påven själv för den uppfattningen, för när han intervjuades av en jesuitpräst inför besöket sa Franciskus att han såg katolikernas önskemål som sekteristiskt, och något som skulle skugga det ekumeniska samtalet.

För Sveriges katoliker var det förstås en rejäl kalldusch att den man de betraktar som sin helige fader gjorde gemensam sak med den lutherska ärkebiskopen och var beredd att förvägra dem en mässa för Antjes skull. Till sist lyckades arrangörerna ändå förhandla fram en katolsk mässa. Antje krävde dock, enligt källor på katolska stiftet, att den inte skulle äga rum i samma lokaler där det ekumeniska mötet ägt rum, varför katolikerna fick fira mässa utomhus i gråkalla november.

När jag läser Antjes mejl till skribenten som gjorde intervjun med henne förstår jag varför det krävdes femtioelva förhandlingar och lika många omförhandlingar mellan katolska stiftet, Vatikanen och svenska kyrkan innan påvebesöket till sist kunde äga rum. En person i maktställning som formulerar sig så här är bortskämd, egensinnig och van att få sin vilja fram. I Antjes värld är det bara Antjes egen bild av Antje som får komma fram.

Avslutningen på mejlet är grädden på moset:

”Om allt detta [Antjes enastående och fantastiska gärning, reds anm] säger artikeln i princip ingenting alls. Istället målar den bilden av en med rätta ifrågasatt ärkebiskop med tunt om fötterna när det gäller religionsteologi och exegetik. Visst har drev och hets varit en del av min vardag som första kvinna på denna post, men det har bara varit en mindre del. Att tillåta att denna del – utan att den problematiseras! – får sätta hela bilden är djupt missvisande och rentav orättvist. Inte bara mot mig, utan mot ärkebiskopsuppdraget och mot Svenska kyrkan. Det är därför jag ser mig tvungen att reagera med sådant eftertryck.

Det är lite som att jag skulle hitta på internets bakgator något som påstår att någon är en våldtäktsman och så ska han bevisa i artikeln att han inte är det. Jag lovar att även om han säger ”Jag är inte …” så kommer något att klistra fast vid honom som han finner djupt missvisande och orättvist.

Vad göra? Jag kan se två möjligheter: antingen skippa hela artikeln eller göra ett omtag.

Hur tänker du?”

Ja, hur tänker skribenten? Förmodligen gjorde han stora ögon inför den egenkära ärkebiskopens vulgära försök att tysta kritiken och inskränka tryckfriheten. ”Skippa hela artikeln eller göra ett omtag så att jag får framstå som det helgon jag anser att jag är”, eller? Det är sanslöst.

Själv tänker jag att dessa minst sagt obehagliga sidor hos Antje Jackelén måste ha varit välkända för en mängd människor inom svenska kyrkan redan innan hon blev vald till ärkebiskop. Därför måste man faktiskt ifrågasätta hela den svenskkyrkliga ledningen, som lyft fram en person av detta slag till ett ämbete som bör kännetecknas av ödmjukhet och mildhet snarare än självrättfärdighet och maktfullkomlighet.

Just nu visar SVT en hyllningsdokumentär om Antje Jackelén, en som hon själv varit med och utformat. De borde kanske ha satsat på att låta Uppdrag granskning ta sig an ärkebiskopens gärning istället för det är uppenbart att det är något som är rejält ruttet bakom den fromma fasaden.