ANNA DAHLBERG
Gängens barnsoldater är en följd av naiv välvilja
ANNA DAHLBERG
Under flyktingkrisen 2015 kom sammanlagt 35 369 ensamkommande ungdomar till Sverige. Det motsvarar en mellanstor kommun, som Landskrona ungefär. Lilla Sverige tog ensamt emot 40 procent av alla ensamkommande som sökte asyl inom EU det året. Hur var det möjligt?
Som så ofta togs Sverige på sängen av utvecklingen. Men egentligen borde utfallet ha varit förväntat. Sverige stack nämligen ut på punkt efter punkt när det gällde mottagandet av ensamkommande minderåriga. Till skillnad från i våra grannländer fanns inget fungerande system för medicinska åldersbestämningar. Det öppnade för vuxna män att lämna en svår flyktingtillvaro i Iran och sedan söka asyl i Sverige som påstådda 16-åringar från afghanska Ghazni.
En rad lagändringar hade också genomförts som skapade bättre möjligheter för gruppen ensamkommande. Exempelvis blev det lättare att få stanna i Sverige som barn på grund av ”ömmande omständigheter”.
Det blev helt enkelt rationellt för familjer att skicka iväg sin son ensam till Sverige för att söka asyl som minderårig.
Det är svårt att inte se parallellerna mellan de ensamkommande och dagens yrvakna debatt om unga kriminella i utsatta områden. Återigen tycks alla vara tagna på sängen av utvecklingen.
En 15-åring på rymmen från ett HVB-hem grips efter att ha pepprat ett 20-tal skott genom en lägenhetsdörr i Gubbängen i Stockholm. Dådet i början av året är bara ett av många exempel på hur minderåriga spelar en alltmer framträdande roll inom gängkriminaliteten.
Enligt polisen i Region Stockholm är 75-80 procent av dem som sitter frihetsberövade under 18 år. ”Den generella bilden innan var att man var 20-25 år när man begick de här brotten, nu ser vi att man är 14, 15, 16, 17 år”, konstaterade Max Åkerwall, biträdande kommenderingschef vid polisen nyligen i SVT.
Återigen måste frågan ställas: Hur hamnade vi här? Svaret är i grunden detsamma som i fallet med de ensamkommande: Därför att systemet har riggats på ett sätt som gör det väldigt attraktivt att använda sig av minderåriga.
Varningssignalerna har varit tydliga länge. Redan år 2010 slog Carin Götblad larm om att runt 5 000 unga var på väg att dras in i kriminalitet. Hon krävde krafttag för att bryta utvecklingen, såsom sociala insatsgrupper i varje kommun och lättnader i socialtjänstsekretessen.
Justitieministern, som vid den tidpunkten hette Beatrice Ask (M), kallade förslagen för ”spännande”.
Men sedan dess har mycket lite hänt. Tvärtom har en rad förändringar ägt rum som har gjort det ännu mer rationellt att använda barn som brottsverktyg.
I maj 2017 kom Riksåklagaren med nya riktlinjer för frihetsberövanden av unga (15-17 år). Med hänvisning till FN:s barnkonvention slog Riksåklagaren fast att barn bara ska frihetsberövas ”som en sista utväg och för kortast möjliga tid”.
Den 1 juli 2021 infördes en tidsgräns för häktning av personer under 18 år till maximalt tre månader. (En ventil finns dock kvar i systemet om det finns ”synnerliga skäl”.)
Den 2 januari 2022 slopades straffrabatten för 18-20-åringar vid allvarlig brottslighet. Det innebär att en 18-åring numera kan dömas till livstids fängelse för mord. En 17-åring får dock fortfarande rabatt och döms som regel till maximalt fyra års sluten ungdomsvård för samma brott.
Gapet har alltså ökat kraftigt mellan barn och vuxna när det gäller konsekvenser av brott. Minderåriga som begår brott är fortsatt mer eller mindre straffimmuna. De gamla straffrabatterna för 15-17-åringar är kvar intakta på upp till 80 procent av straffvärdet. Påföljderna är också andra; ofta rör det sig om insatser inom socialtjänsten.
En myndig kriminell som åker runt med ett skarpladdat vapen riskerar numera att sys in direkt på två års fängelse. Vad är då mer rationellt än att låta springpojkar hantera vapnen – och dessutom utföra själva morden på uppdrag?
Jag har under en lång rad år skrikit mig hes om riskerna med den rådande undfallenheten mot minderåriga som begår brott. Resultatet av denna ”snällism” är att vi har kastat barnen åt vargarna.
Inför den slopade straffrabatten varnade Expressens ledarsida för tröskeleffekterna som skulle uppstå: ”Effekten blir att det kommer att vara ännu mer lockande att leja minderåriga som lönnmördare.”
Men varningarna från oss och andra har ringt för döva öron. Visst har ansvariga politiker uttryckt bestörtning över hur barn utnyttjas och förslag har tagits fram om att göra det straffbart att involvera personer under 18 år i brottslighet.
Men frågan om barnsoldaterna, som numera utför fotjobbet inom gängkriminaliteten, har aldrig tagits på det allvar som situationen kräver. Den är för obekväm och sårig. Den passar inte in i mallarna för den politiska debatten.
Det är dags att se verkligheten som den är. Gängkriminaliteten är en cynisk mångmiljardindustri, som i hög grad styrs av incitament. Pojkar utnyttjas systematiskt för att transportera vapen, överlämna paket, skicka meddelanden och agera springpojkar.
Den läckta informationen från krypteringstjänsten Encrochat visar att majoriteten av alla mord i gängmiljö numera är beställningsmord.
Som advokaten Evin Cetin skriver i sin bok ”Mitt ibland oss” (Mondial): ”Det handlar om rena riskkalkyler. Att för några tusenlappar slippa ifrån sitt ansvar och lägga det på någon, vem som helst, som inte vet bättre.”
Så länge samhället gör det billigt och rationellt att använda barn kommer de att utnyttjas.
Det kommer därför inte att räcka att rusta upp skolan och ha fler fältassistenter i tjänst på kvällarna för att bryta denna utveckling. Man måste komma åt själva kärnan i problemet – incitamentsstrukturen.
Barn som begår brott måste möta omedelbara och omfattande reaktioner från samhällets sida. Hembesök från polis och socialtjänst borde vara en självklarhet redan i ett tidigt skede. Ungdomskriminalitetsnämnder för 10-17-åringar bör införas efter dansk modell, där en domare, en polis och en representant för kommunen fattar domstolsliknande beslut som måste följas. Det kan exempelvis handla om utegångsförbud efter en viss tid eller att återställa skadegörelse.
Det måste bli lättare att frihetsberöva minderåriga, kroppsvisitera och vid allvarlig brottslighet införa hemliga tvångsmedel. Hela påföljdssystemet med dess kraftiga straffrabatter för 15-17-åringar måste ses över. Ungdomsfängelser bör ersätta SiS- och HVB-hem vid grov brottslighet med mera.
Det är bara genom att göra det mindre attraktivt att använda sig av barn som nyrekryteringen kan stävjas.
Frågan är om den svenska offentligheten orkar ta till sig det bistra budskapet. Gång på gång uppvisar vi svenskar en oförmåga att förstå hur långt människor är beredda att gå för att uppnå sina mål.
I stället kommer det som en chock när tiggare utnyttjas som slavar, funktionshindrade används som intäktsgeneratorer, barn anlitas som torpeder eller asylsökande barn i extrema fall pressas att spela apatiska i jakten på ett uppehållstillstånd.
Vår vilja att hjälpa de utsatta riskerar i många fall att skapa en ännu värre utsatthet. De ”svaga” blir lukrativa byten i jakten på pengar, straffimmunitet, uppehållstillstånd eller annat som de skrupelfria är ute efter.
Om vi på riktigt vill skydda de svaga måste vi orka se svärtan i världen. Att fenomenet med barnsoldater skulle växa bortom kontroll har varit uppenbart för alla som har varit villiga att se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar