Gängen

Hårdare straff räcker inte för att bekämpa gängen

Så länge Sverige har stadsdelar där en överväldigande majoritet har utländsk bakgrund kommer en stor andel av vår befolkning att ha sämre livschanser vilket fortsätter att leda till nya gängbildningar.

Det här är en text från GP Ledare. Adam Cwejman

Ytterligare ett sprängdåd i ett tätbefolkat område är inte längre någon stor nyhet. Det är, om man ska vara helt ärlig, snarast bara något som fladdrar förbi i nyhetsflödet för dem som inte tillhör de närmast berörda. Det var inte många år sedan som sprängdåd och uppgörelser med skjutvapen på öppen gata var något skakande och exceptionellt som det kunde talas om i dagar.

Det som har hänt i Stockholm sedan julhelgen (nio sprängdåd till antalet) är för många göteborgare något avlägset, inte något som stannar tiden. Gängkrigen går i vågor. Ibland händer det här, ibland där. Det är en del av det samtida Sverige och inte längre något som föranleder gravallvarliga presskonferenser från folkvalda.

Det nya normala är inte längre så nytt. Men det innebär inte att vi ska behöva acceptera att det fortsätter på det här viset.

Regeringen inser situationens allvar, och har i praktiken visat att den är villig att skärpa straffsatser och ge polisen mer befogenheter. Men det räcker inte och det finns ett mått av bristande helhetssyn från både den nuvarande och föregående regeringen.

Väldigt lite av det som nu föreslås på det rättspolitiska området kommer att få några långsiktiga konsekvenser för de sociala problem som ligger till grund för den allvarliga gängbrottslighet som håller Sverige i sitt grepp. Våldet kommer att fortsätta, oavsett om det införs visitationszoner eller inte.

Lösningarna som behövs i Sverige är betydligt mer omfattande. Det går heller inte att tro att problemen kan lösas på en, eller ens två mandatperioder. Det behövs därför en blocköverskridande enighet. Både Socialdemokraterna och Moderaterna måste vara eniga om grunddragen i en ny politik.

För att förstå vad som behöver göras måste först problemet betraktas nyktert. Den pågående våldsvågen är den yttersta konsekvensen av att det i Sverige finns områden med en majoritet med utrikes bakgrund som inte är delaktiga, varken socialt eller ekonomiskt, i det svenska samhället.

Av de 432 personer som har dömts för skjutningar i Sverige under perioden 2017 till 2021 var 85 procent personer som antingen var utrikes födda (41 procent), inrikes födda med två utrikesfödda föräldrar (35 procent), inrikes födda med en utrikes född förälder (9 procent). (DN 6/12 2021)

Detta tecknar en tydlig bild: De som är involverade i de senaste årens gängkrig, och inget tyder på att det skulle ha förändrats under 2022, har utrikes bakgrund och har vuxit upp i områden där utrikesfödda utgör en majoritet. Detta betyder inte att det är den utländska bakgrunden som är orsaken till brottsligheten. Lika lite som en specifik kultur oavkortat leder till kriminell verksamhet. Men när det uppstår ett parallellsamhälle som inte fungerar så kommer många i det samhället att hamna i destruktiva sammanhang. Vi ser dessa våldsamma hybridkulturer blomma ut i regelrätta krig i fredstid.

Det första, och kanske viktigaste steget, är därför att inte ytterligare fördjupa problemet i svenska utanförskapsområden. Svensk migrationspolitik måste under överskådlig tid att hållas till ett absolut minimum. Detta utesluter förstås inte högkvalificerad arbetskraftsinvandring eller utländska studenter samt en välavgränsad grupp behövande kvotflyktingar. Men ska Sverige lösa de allvarliga sociala problemen som finns i våra utanförskapsområden går det inte att öka bördan för en redan överbelastad offentlig sektor.

Det är det första steget. Klarar man inte av att finna en enighet kring migrationspolitiken så är de efterföljande stegen, jämte den skärpta rättspolitiken, meningslösa. Men går det att upprätta en ansvarsfull migrationspolitik så kommer det gå att börja lösa befintliga problem, även om det kommer ta tid, sannolikt många decennier.

Får man ordning på migrationspolitiken skapas en möjlighet att ägna mer långsiktig uppmärksamhet åt utanförskapsområden och inte bara släcka bränder och trolla med knäna för att lösa bostäder och skolplatser åt nyanlända. Men det förutsätter att Sveriges utanförskapsområden förändras i grunden. Kalla det för ett omvänt och korrigerat miljonprogram.

Så länge Sverige har stadsdelar där en överväldigande majoritet har utländsk bakgrund kommer en stor andel av vår befolkning att ha sämre livschanser. Barn lär sig inte svenska i förskolan, få möter infödda svenskar, man lär sig inte de sociala normer och koder som krävs i det svenska samhället. Dessutom upprättas inte de sociala band och kontakter som leder till arbete, vänskaper och parrelationer med svenskar.

Därför behöver regeringen i likhet med Danmark upprätta ett ambitiöst, men nödvändigt mål, om hur stor andel personer med utomeuropeisk bakgrund en stadsdel ska ha. För att uppnå detta mål har man i Danmark dragit igång rivningar, nybyggen och en sammanflätning av stadsdelar. Därutöver har det gjorts omfattande ekonomiska satsningar på skolan, socialtjänsten och gemensamma offentliga utrymmen.

Man har inte varit rädd för att erbjuda människor nya bostäder och att minska koncentrationen av dem med utrikes bakgrund i ett område. Projektet kritiserades förstås, men i slutänden leder det till bättre framtidsutsikter för de som har bott i ekonomiskt och socialt dysfunktionella utanförskapsområden.

Det är naivt att tro att det går att upprepa den danska modellen till punkt och pricka i Sverige. Förutsättningarna är betydligt sämre, andelen utrikesfödda är större här än där. Men andemeningen i det danska projektet – en kombination av klokare stadsplanering, förändrad bosättningspolitik och upprustningar – är möjlig att ta efter.

Den tredje nivån är den mest finkorniga och lokala, men är inte mindre viktig för det. Den prövas dessutom i skrivande stund redan i Göteborg. I stadsdelen Gårdsten har man framgångsrikt lyckats öka tryggheten, minska gängens makt över gatan och förbättra livschanserna för de boende.

Det som utmärker Gårdstensmodellen är att det offentliga Sverige (från fastighetsbolag till Kronofogden) samarbetar. De utbyter information, koordinerar och kan därför arbeta mer effektivt än om de var för sig skötte sina uppgifter. Polisen bevakar ständigt de kriminella, Kronofogden utmäter tillgångar för att reglera skulder, fastighetsbolag säger upp dubbla hyreskontrakt och stänger ned källarutrymmen som brukas för knarkförvaring. Gårdstensmodellen är en utpräglat centralstyrd och ”hård” lösning jämfört med tidigare försök att åtgärda sociala problem.

En del av detta samarbete sker i gråzonen av vad som är tillåtet i dag. Svensk lagstiftning försvårar för informationsutbyte. Den lagstiftning som reglerar myndigheternas arbete är skapat för en annan tid och ett annat Sverige. Men det som pågår är att betrakta som ett krig i fredstid och då måste Myndighetssverige ställa om sitt arbetssätt, och det snabbt. Tiden för blåögd naivitet och försiktighet är över.

När hela det offentliga Sverige samarbetar får gängen det väldigt svårt. Men under en lång tid har kriminella lyckats överlista, skrämma eller hålla sin verksamhet dold. Det går att ändra på det. Men då krävs att våldsvågen förstås som en delkomponent i ett betydligt större och farligare problem: En mycket djup social, ekonomisk och mental segregation.