Hijab

De oheliga allianserna för och emot slöjan


Muslimer är olika. Men det är ibland svårt att tro det på grund av det stora tolkningsföreträde som organisationer knutna till Muslimska brödraskapet har fått. I själva verket är muslimer oense i många frågor, till exempel om slöjan (hijab på arabiska), där två oheliga allianser har uppstått. Dels mellan konservativa islamister och den svenska vänstern, dels mellan svensk höger och den sekulära muslimska vänstern, konstaterar forskarna Pernilla Ouis och Aje Carlbom.

AV PERNILLA OUIS OCH AJE CARLBOM | 27 NOVEMBER 2020

Dessa oheliga allianser kring den muslimska slöjan försvårar ett nyanserat samtal om den. Allianserna bidrar dessutom till att muslimska aktivister hamnar i knät på extrema grupperingar på både vänster- och högerkanten i Sverige, som i andra politiska frågor är att betrakta som deras motståndare.

Ett talande exempel på hur olika muslimska åsikter ser ut i denna fråga hittar man i Skurup. I december 2019 beslutades att det skulle vara förbjudet med hijab i kommunens skolor, både för personal och elever. Detta förbud revs dock nyligen upp av förvaltningsrätten, eftersom det ansågs strida mot religionsfriheten och Europakonventionen.

I TV-programmet Mötet1 i februari 2020 diskuterades slöjan av två muslimska kvinnor: politikern Loubna Göransson (M), som varit med och drivit på slöjförbudet, och Nauouel Aissaoui, lärare som bär slöja på en skola i Skurup.

Hon ser slöjan som ett uttryck för sin religion och identitet, och använder ord som ”renhet” och ”allt som är fint” för att beteckna plagget.

Aissaoui kommer från Tunisien, där slöjan är förbjuden i offentliga byggnader. Hon ser slöjan som ett uttryck för sin religion och identitet, och använder ord som ”renhet” och ”allt som är fint” för att beteckna plagget.

Göransson, som har marockansk bakgrund, menar å sin sida att religion handlar om andlighet, och är en privat relation mellan människa och Gud. Hon ser slöjan som ”kvinnoförtryck”, ”religiös indoktrinering” och som en ”sexualisering av småflickor”. Göransson gör en koppling mellan hedersförtryck och slöjan, och anser sig tala för frihet och demokrati. Hon ser Aissaoui som en ”bromskloss” i kampen för kvinnors rättigheter.

Aissaoui ifrågasätter i sin tur hur slöjan kan påverka ett kritiskt tänkande: ”Vi har ju fullt fungerande hjärnor under slöjan”, säger hon, samtidigt som hon menar att slöjan inte gör skillnad på pojkar och flickor i undervisningen. Beträffande simning konstaterar Göransson att flickorna måste ägna sig åt ”klädsim”. Aissaoui menar att Göransson med beslutet i Skurup sänder budskapet att de som bär slöja ska flytta därifrån. Göransson hävdar å sin sida: ”Det här är ett demokratiskt beslut som måste respekteras.”

Aissaoui svarar: ”Jag upplever inte att min slöja går emot Sveriges lagar eller värderingar.”

Debatten blir mer och mer upprörd. ”Det här är min tro”, säger hon och tar i sin slöja. Göransson säger sarkastiskt: ”Du tror på din slöja, det är din tro.” Hon fortsätter: ”Ni kan inte komma till ett land som är sekulärt och som är jämställt och som ni ska leva med i med medeltida värderingar.” Aissaoui säger: ”Lagen här garanterar mig att utöva min religion… Ert beslut strider mot lagen.” Göransson fortsätter: ”Barnen slits mellan två system, det moderna samhället och föräldrarnas tradition från hemlandet.”

Aissaoui hävdar att hon kommer att stanna hemma om hon inte får ha slöja på arbetsplatsen. Göransson kommenterar: ”Alltså, värderar du din slöja högre än din tjänst då tycker jag bara ’lycka till’. Det är arbetsgivaren som bestämmer på arbetsplatsen.”

Detta laddade möte ställer frågorna om slöjan på sin spets. Men hur har den inommuslimska kontroversen om slöjan hanterats av det svenska samhället?

Slöjan i islam

Vilken är slöjans status i islam? Är det en religiös symbol? Måste troende muslimska kvinnor bära den? Eftersom islam är en skriftbaserad religion har det som står i Koranen en särskild status för dem som betraktar den som Guds ord.

Men kvinnors klädsel nämns bara på ett fåtal ställen. I sura 24, vers 30–31, står att de troende männen och kvinnorna ”bör sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet”. Därtill bör kvinnorna inte ”visa mer av sina behag än vad som (anständigtvis) kan vara synligt, låt dem därför fästa sjalen så att den täcker barmen”.

Sjalen kallas på arabiska khimar. I versen uppräknas vilka män som kvinnorna kan visa sig inför (”låta sina behag skymta”), och det är bara de närmaste manliga släktingarna.

Senare i samma sura, i vers 60, står att äldre kvinnor som ”inte längre hoppas på giftermål, gör ingenting klandervärt om de lättar något på sin klädsel” (thiyab). I denna vers görs en koppling mellan den täckande klädseln, kvinnors kroppar och sexualiteten. I sura 33, vers 53, står att de som vill prata med profetens hustrur ska prata bakom ett förhänge som kallas för hijab på arabiska.

Att klä sig på ett visst sätt handlar om att undvika sexuella trakasserier utifrån den mest uppenbara tolkningen.

Detta ord används oftast för att beteckna den islamiska klädseln i dag, men också för könssegregation som fenomen. I versen står det att förhänget är ett sätt ”för er och för dem att bevara hjärtats renhet”. Dessutom uppmanas kvinnor att utanför hemmet ”noga svepa om sig sina ytterplagg” (jilbab) i syfte att bli identifierade som anständiga kvinnor och därigenom undgå att bli ofredade.

Även om påbuden är mångtydiga och oklart formulerade så verkar det finnas en koppling mellan att betrakta kvinnornas kroppar som sexuella och det faktum att de måste döljas för männens blickar. Att klä sig på ett visst sätt handlar om att undvika sexuella trakasserier utifrån den mest uppenbara tolkningen.

Konsekvensen blir att kvinnor måste ta ansvar för männens sexualitet, liksom det också öppnar för tolkningen att kvinnor som inte har heltäckande klädsel får skylla sig själv. Så här skriver exempelvis Islamguiden, en sajt med kopplingar till Muslimska brödraskapet, om slöjan:

”Sexbrott och våldsamheter sker mer än någonsin och ’fria kvinnor’ i samhället bemöts av ökade chanser att bli våldtagna eller sexuellt trakasserade. Under ledningen av det Federala styret fann man i en undersökning att i Amerika begås en våldtäckt (sic!) var sjätte minut.

Kvinnor som blottar sin skönhet, deras kroppar och sminkade ansikten för alla att skåda utsätter sig själva för risken att bli skadade av vargar i människokläder.

Allah föreskrev hijab för att skydda den Muslimska kvinnan från skada. Han vet om sin skapelse, vet att när kvinnor visar sig med oanständiga kläder, parfymerade kroppar och sminkade ansikten ökar det sexuella avvikandet i hela samhället.”

På informationssajten islam.se finns en lång text om slöjan skriven av Abd Al-Wahid Yahya, där ”myten att slöjan inte är ett krav” starkt tillbakavisas.

Feminism för slöjan

I Sverige finns en tendens bland vissa icke-muslimska feminister att ta ställning för slöjan – ett ställningstagande som blev tydligt under det så kallade hijabuppropet 2013. Efter att en slöjbärande kvinna blivit misshandlad startades uppropet: ”Vi gjorde det dels för att normalisera hijab så att man ska sluta se muslimska kvinnors klädval som främmande men också för att uppmärksamma vad muslimska kvinnor går igenom”, skrev initiativtagarna.

Flera svenska kvinnliga politiker från bland annat Feministiskt initiativ, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet klädde sig i slöja under en dag för att solidarisera sig med kvinnorna. Detta blev startpunkten för #Hijabuppropet. I kampen för rätten att bära hijab framställdes slöjan som ett sätt för kvinnor att slippa få kroppen sexualiserad. Samtidigt innebär det att kroppen blir sexualiserad – eftersom den måste döljas; en paradox som dessa feminister inte förhåller sig till.

Hijaben har fått ytterligare symbolvärde utifrån en postkolonial utgångspunkt som försvarar den andres rätt till särart. Ett exempel är nätverket ”Rätten till våra kroppar” som presenterar sig på sin Facebooksida som ett ”dekolonialt nätverk som arbetar med frågor som rör muslimska kvinnors rätt till ett värdigt liv fritt från rasistiskt förtryck och diskriminering.” Ett domsstolsbeslut i EU den 14 mars 2017 gav SAS rätt att inte behöva anställa en slöjbärande kvinna som flygvärdinna, eftersom hennes klädsel inte ansågs ”neutral”. Nätverket organiserade protester mot beslutet den 1 maj 2017 på flera platser i landet. I Göteborg hölls känsloladdade tal av muslimska kvinnor, och en inspelning av mötet finns tillgänglig på youtube.

Där påstods väst ha en lång historia av att vilja ”av-slöja” muslimska kvinnor, där de använt både symboliskt och fysiskt våld. De menade att domen är en seger för ”neo-kolonialismen”, ”rasismen” och ”kriminaliseringen av muslimska slöjbärande kvinnor” och att EU-domstolen står för en ”rasistisk lag som är kvinnofientlig”. Muslimska kvinnor kommer att på grund av ”den strukturella diskrimineringen att tvingas välja mellan egenförsörjning och rätten till deras identitet”.8

I ett feministiskt perspektiv kan slöjan vara problematisk eftersom den gör en åtskillnad mellan män och kvinnor.

I Malmö avbröt nätverkets medlemmar statsministerns tal den 1 maj 2017. Studieförbundet Ibn Rushd rapporterade: ”Under talet ropade vi i megafonerna: ’Stå upp för muslimska kvinnors rätt till arbete, Stefan Löfven, du har en uttalad feministisk regering som varit helt tysta gällande domen. Var är din så kallade feministiska regering när den behövs?’”

Slöja som kvinnokamp

Det intressanta är dock att problematiseringen av fenomenet – att kvinnor ska dölja sitt hår – här blir en icke-fråga. För vad innebär ett ställningstagande för slöjan egentligen? Den skulle kunna tolkas som en symbol för den muslimska kvinnokampen, såsom kända svenska politiker på vänsterkanten gjort i dessa aktioner. Samtidigt skapar detta problem och frustration hos de muslimer som ser den som ett uttryck för tvång och religiöst förtryck. I ett feministiskt perspektiv kan slöjan vara problematisk eftersom den gör en åtskillnad mellan män och kvinnor.

Problemet med konservativa muslimska uppfattningar om kvinnors klädsel när den tolkas i en vänsterpolitisk kontext, är att själva innebörden av slöjan transformeras: Från att vara ett medel som begränsar och kontrollerar kvinnors kroppar och sexualitet, blir slöjan i stället en symbol för rätten till arbete och befrielse från ett postkolonialt förtryck av muslimer.

Hijabuppropet tolkades dock av andra muslimska kvinnor som ett stöd åt kvinnoförtrycket. Organisationen Glöm aldrig Pela och Fadime (GAPF) består till stor del av sekulära, vänster-liberala muslimer och leds Sara Mohammad. De tog starkt avstånd från hijabuppropet:

”Vi kan inte ställa oss bakom något som vi ser som ett hån mot kvinnoaktivisterna världen över, som riskerat sina liv för kvinnors rätt att välja bort denna symbol för det patriarkala samhället, religiösa symbolen för männens överordning och kvinnornas underordning.

Vi kan inte ställa oss bakom uppropet, som ger politiskt-islam vatten på sin kvarn, som bekräftar islamisternas självpåtagna rättigheter att styra sina flickors och kvinnors klädsel och liv.”

Dilemmat som GAPF uppmärksammade var att de slöjbärande kvinnornas ”rätt att klä sig som de vill” får stöd av samhället, medan de kvinnor som vägrar slöja inte får samma stöd.

Sekulära muslimers motstånd

Devin Rexvid, då doktorand i socialt arbete och aktiv i kampen mot hedersvåld, undrade varför inte samma politiker deltog i slöjbränningsaktioner med samma iver?11 Han menade att samhället griper in i en lång rad situationer som har med individens kropp att göra såsom drogmissbruk, prostitution, omskärelse eller självskadebeteende. Slöjbruket kan jämföras med dessa fenomen, men han konstaterar att ingen politiker deltar i sådana självdestruktiva aktiviteter (såsom exempelvis att ta droger eller sälja sex) för att uppvisa solidaritet med offren.

Debatten fick också inslag av rasism. Att det framför allt varit främlingsfientliga grupper som argumenterat mot slöjan i svensk debatt, har gjort att muslimer som är emot slöjan lätt associeras med dessa grupper. Rexvid menade att det är orimligt att sekulära muslimer tvingas välja mellan rasism eller att bära slöja – det vill säga att det sågs som ”rasistiskt” att vara emot slöja och för kvinnors frihet och sexuella rättigheter.

GAPF och organisationen Kvinnors rätt menar i en annan debattartikel att påståendet att man ska bekämpa förtrycket, inte slöjan, är en distinktion och en ”tulipanaros” som hörs allt oftare. De vill verka för att slöja förbjuds i Sveriges skolor och anklagar makthavare för att stödja slöjan: ”Men våra feministiska makthavare väljer att prioritera kollektiva religiösa rättigheter framför barn- och kvinnors mänskliga rättigheter.”

De menar att när svenska skolor tillåter hijab på små barn, normaliseras en särbehandling och ett förtryck av just dessa barn som strider mot den västerländska rättighetsmodellen: ”Den som sätter hijab på sin dotter talar om för henne att hon ska underordna sig mannen.” De avslutar artikeln med argumentet: ”Hijaben är inget klädesplagg, då skulle inte kvinnor i Iran och andra länder riskera livet för att bli av med tvånget att bära den.”

Problemet är att dessa aktivister, som politiskt kan betecknas som vänsterliberaler, får sitt största stöd av en oväntad politisk rörelse: av den mer främlingsfientliga högern. Dessa gruppers åsikter kan dock tolkas i en migrationskritisk kontext; de anser att vissa invandrargrupper inte delar de svenska normerna och därför inte har en plats i det svenska samhället.

Två oheliga allianser

De grupper som argumenterar mot slöjan leds främst av sekulära muslimer med vänsterliberala värderingar och av ickemuslimer med högerkonservativa värderingar.

De förenas av att de motsätter sig en normalisering av slöjan i det svenska samhället, eftersom det skulle innebära en acceptans av ett religiöst förtryck. Det blir en ”ohelig allians” mellan två grupper som i övrigt inte har något politiskt gemensamt. De muslimska feministerna riskerar därmed att associeras till främlingsfientliga rörelser, och ses som svikare av de egna.

På helt motsatt sida uppstår en annan ohelig allians i slöjfrågan: Argumentationen för slöjan leds av muslimska grupper med högerkonservativa värderingar, med stöd från ickemuslimer med vänsterliberala värderingar, såsom vänsterpolitiker men också journalister och akademiker. De gör gemensam sak med konservativa islamistiska lärde.

Därtill uppkommer en annan märklig situation när muslimska aktivister omtolkar slöjans betydelse till att handla om rätten till identitet och arbete för att passa in i en vänsterpolitisk, postkolonial retorik. För muslimska konservativa handlar det dock om en religiös plikt för muslimska kvinnor att dölja sina behag, vilket är samma tolkning av slöjan som slöjmotståndarna faktiskt opponerar sig emot. Fenomenet visar hur religiös konservatism förenas med antivästlig politisk aktivism. Men denna inneboende paradox i slöjfrågan går de icke-muslimska vänsterfeministerna helt förbi.

I västvärlden generellt och i Sverige specifikt, blir konservativa islamister och vänstern allierade i kampen mot västvärlden…

För att summera: i Mellanöstern har islamister i alla läger länge sett vänstern som ett av de västerländska hoten mot islam. Den sekulära muslimska vänstern (i form av exempelvis GAPF) är dock i Sverige högljudda motståndare till slöjan, ett motstånd som dock får sitt största stöd av den svenska högern. Detta är den ena oheliga alliansen.

I västvärlden generellt och i Sverige specifikt, blir konservativa islamister och vänstern allierade i kampen mot västvärlden, vilket uttrycks i en gemensam kamp för slöjan. Detta är den andra oheliga alliansen. Även om de i övrigt inte har samma politiska mål, enas dessa i en intressegemenskap som kan sammanfattas i en avsky mot ”väst” och dess hegemoni.


Förvirrande, minst sagt.