Jag brukar sällan återge texter från tidningen Världen idag men i koranhysterins tid känns det rätt.
Sverige brukar stolt lyfta fram att vi har världens första yttrandefrihetsförordning. Men på senare tid har det offentliga Sverige börjat svaja i sitt stöd till yttrandefriheten. Veckans händelser i Bagdad där svenska ambassaden stormades och stacks i brand är mycket allvarliga. Slutsatsen av dessa angrepp mot den svenska staten bör inte vara att gå angriparna till mötes, utan att ännu starkare försvara yttrandefriheten.
Tre stora värdekulturer möts idag på det offentliga torget i Sverige. Länge var det i praktiken en drabbning mellan två världsbilder: den sekulära i opposition mot den kristna. För de sekulära var yttrandefriheten därför mycket central, och flera tidiga ledande socialdemokrater tog med stolthet sina fängelsestraff för att ha hädat den förhatliga kristendomen. Men genom en muslimsk invandring har spelplanen förändrats. Islam är i dag en aktiv aktör i Sverige, och de som följer en radikal islam nöjer sig inte med att finnas som en röst bland andra. De förväntar sig att även övriga samhället visar hög respekt mot religionens fundament. Ropen på förbud mot koranbränning är därför knappast slutstationen, utan snarare första steget på en längre kravlista. Sverige behöver därför hantera dessa krav för vad de faktiskt är: angrepp på det öppna samhället.
Progressiva röster har länge försvarat yttrandefriheten, eftersom det tryggat deras rätt att göra uppror mot etablerade normer, inte minst dem som kristna hållit för heliga. När frågan nu glidit över till islam har sympatierna förflyttats och fått ett identitetspolitiskt raster. Samma grupper som ivrigt försvarat rätten att håna kristendomen intar nu en motsatt position, utifrån synen på muslimer som en missgynnad grupp i behov av samhällets skydd.
De våldsamma händelserna i Bagdad och på andra muslimskt dominerade platser borde dock slå hål på en sådan inställning. Islam är inte en religion som andra. Både kristna och judar har sedan årtusenden varit medvetna om att hån och förföljelse kan vara en del i att tillhöra ett annorlunda folk. Den islamiska rörelsen reagerar tvärtom, och fungerar idag som ett slags kollektiv hederskultur. Om någon, någonstans i världen trampar på det islam håller för heligt krävs en våldsam reaktion för att bevara religionens heder. Och just därför behövs en bred motrörelse för att garantera att en sådan hederskultur inte segrar.
Trots de uppenbara olikheterna i världsbild finns likheter mellan islams och den sekulära individualismens mest totalitära uttryck. Båda rörelserna gör anspråk på mer än att bara få existera på lika villkor; de kräver att slippa ifrågasättas. I realiteten frontalkrockar dessa två grupper i nästan samtliga frågor, men den gamla sanningen ”Min fiendes fiende är min vän” tycks sättas före de inbördes motsättningarna.
Att vråla aggressivt och orsaka kaos är sällan ett tecken på att man har moraliskt rätt. Den som har sunda motiv och rätt i sak behöver inte försöka skrämma någon till tystnad. Därför är det angeläget att istället debattera dessa gruppers grundtankar, blottlägga deras intolerans, och fortsätta hävda yttrandefriheten som en grundsten i ett öppet samhälle.
Det får aldrig vara så i en skolklass eller i en olyckssituation att den som skriker högst får all uppmärksamhet. Då behövs istället extra klarsynthet hos lärare och räddningstjänst, för att säkerställa att de tysta i behov av hjälp och stöd också får det först. Detsamma måste gälla också i politiken. Sverige bör betrakta protester mot den kristna tron, Pridetåg och Koranen med samma glasögon – också när kritiken förmedlas på ett respektlöst sätt.
Per Ewert
ledarsidan@varldenidag.se
Tre stora värdekulturer möts idag på det offentliga torget i Sverige. Länge var det i praktiken en drabbning mellan två världsbilder: den sekulära i opposition mot den kristna. För de sekulära var yttrandefriheten därför mycket central, och flera tidiga ledande socialdemokrater tog med stolthet sina fängelsestraff för att ha hädat den förhatliga kristendomen. Men genom en muslimsk invandring har spelplanen förändrats. Islam är i dag en aktiv aktör i Sverige, och de som följer en radikal islam nöjer sig inte med att finnas som en röst bland andra. De förväntar sig att även övriga samhället visar hög respekt mot religionens fundament. Ropen på förbud mot koranbränning är därför knappast slutstationen, utan snarare första steget på en längre kravlista. Sverige behöver därför hantera dessa krav för vad de faktiskt är: angrepp på det öppna samhället.
Progressiva röster har länge försvarat yttrandefriheten, eftersom det tryggat deras rätt att göra uppror mot etablerade normer, inte minst dem som kristna hållit för heliga. När frågan nu glidit över till islam har sympatierna förflyttats och fått ett identitetspolitiskt raster. Samma grupper som ivrigt försvarat rätten att håna kristendomen intar nu en motsatt position, utifrån synen på muslimer som en missgynnad grupp i behov av samhällets skydd.
De våldsamma händelserna i Bagdad och på andra muslimskt dominerade platser borde dock slå hål på en sådan inställning. Islam är inte en religion som andra. Både kristna och judar har sedan årtusenden varit medvetna om att hån och förföljelse kan vara en del i att tillhöra ett annorlunda folk. Den islamiska rörelsen reagerar tvärtom, och fungerar idag som ett slags kollektiv hederskultur. Om någon, någonstans i världen trampar på det islam håller för heligt krävs en våldsam reaktion för att bevara religionens heder. Och just därför behövs en bred motrörelse för att garantera att en sådan hederskultur inte segrar.
Trots de uppenbara olikheterna i världsbild finns likheter mellan islams och den sekulära individualismens mest totalitära uttryck. Båda rörelserna gör anspråk på mer än att bara få existera på lika villkor; de kräver att slippa ifrågasättas. I realiteten frontalkrockar dessa två grupper i nästan samtliga frågor, men den gamla sanningen ”Min fiendes fiende är min vän” tycks sättas före de inbördes motsättningarna.
Att vråla aggressivt och orsaka kaos är sällan ett tecken på att man har moraliskt rätt. Den som har sunda motiv och rätt i sak behöver inte försöka skrämma någon till tystnad. Därför är det angeläget att istället debattera dessa gruppers grundtankar, blottlägga deras intolerans, och fortsätta hävda yttrandefriheten som en grundsten i ett öppet samhälle.
Det får aldrig vara så i en skolklass eller i en olyckssituation att den som skriker högst får all uppmärksamhet. Då behövs istället extra klarsynthet hos lärare och räddningstjänst, för att säkerställa att de tysta i behov av hjälp och stöd också får det först. Detsamma måste gälla också i politiken. Sverige bör betrakta protester mot den kristna tron, Pridetåg och Koranen med samma glasögon – också när kritiken förmedlas på ett respektlöst sätt.
Per Ewert
ledarsidan@varldenidag.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar