De kränkta

Låt oss tala om de lättkränkta!

Kränkthet handlar numera inte enbart om en känsla som individen behöver hantera. Kränkthet, spelad eller ej, är en av de effektivaste metoderna för att utöva påtryckningar i samhället.

ALICE TEODORESCU 8 AUG. 2023


I fjol, när polisens gängexpert Gunnar Appelgren ånyo besökte Södertälje, konstaterade han att jargongen blivit grövre mellan de gängkriminella individerna.

“Jag har aldrig under alla mina år som polis sett att man så lätt motiverar sig att skjuta den man är i konflikt med. /…/ I Södertälje är det kampen om narkotikamarknaden som är den tändande gnistan men sedan är det lättkränkta machopojkar som känner att de måste agera för att de blivit kränkta på ett eller annat sätt, säger Gunnar Appelgren, kriminalkommissarie och gängexpert.”

Också författaren och advokaten Jens Lapidus betonade i en uppmärksammad kulturartikel våldsverkarnas “känslighet”:

“En extrem manlighetsnorm tycks ha växt fram i delar av Sveriges ungdomsgrupper, där ett förlupet ord, en för lång blick, ett felaktigt klick på sociala medier kan upplevas som en kränkning som måste besvaras med våld. I Sverige är männen i de gängkriminella kretsarna oerhört mycket mer lättkränkta än sina gelikar i andra jämförbara länder.”

Lapidus hänvisar till sociologisk gängforskning och framhåller begrepp som alla syftar till att beskriva en överdriven och stereotyp manlighet; “hypermaskulinitet”, “machismo” och “protestmaskulinitet”. En manlighet som inte under några omständigheter får ifrågasättas, som kräver av den som upplever sig kränkt att ge tiofalt tillbaka. Ett ideal som klingar illa med de förväntningar som råder i Sverige, där mannen ska vara mjuk, i kontakt med sina känslor, behärskad, rationell och aldrig uppvisa tendenser till aggressivitet.

Men det är inte bara de gängkriminella (unga) männen som tycks mer lättkränkta än gemene man. Kränkthetskulturen utgör en huvudkomponent i den pågående debatten om koranbränningarna. Också i dessa fall är svaret på den upplevda provokationen att tillgripa våld eller att kräva förbud för att slippa utsättas för det påstått obehagliga.

Något ansvar för de egna reaktionerna tycks inte föreligga - eller avkrävas. Det är den andre som ska upphöra med sitt agerande, förändra sig, anpassa sig - även om det enklaste faktiskt vore att inse att de egna reaktionerna inte är proportionerliga eller särskilt lämpliga i sammanhanget.

Det är ingen slump att de mest aggressiva svaren på de upplevda religiösa kränkningarna uppvisas i delar av världen som också präglas av klanstrukturer, patriarkala ideal, hederskultur, förföljelse av minoriteter och homosexuella, teokrati, korruption och politisk instabilitet. Det är inte heller någon slump att det eskalerande gängvåldet i Sverige har etniska förtecken och att de individer som ingår i den kriminella strukturen har fostrats i en miljö där varje förolämpning ska besvaras hårt och resolut - annars riskeras mannens heder och anseende.

Vi reagerar, och agerar, som vi gör med utgångspunkt i vad som anses acceptabelt i den kontext som vi befinner oss i. Om provokationer ska bemötas med våld eller en axelryckning handlar därmed inte per automatik om graden av “kränkningen” utan om de handlingsalternativ som står till buds för den som blivit utsatt. Ur detta hänseende är de värderingar som tolereras i det sammanhang som man befinner sig i helt avgörande.

Kriminaliteten i Sverige har förändrats: från bråk på fyllan eller med utgångspunkt i ekonomiska konflikter, till dagliga skjutningar och sprängningar inte sällan motiverade av mindre förolämpningar mellan forna “bröder”. Det är således inte bara kriminaliteten som bytt skepnad, de värderingar som legitimerar den är också av ett annat slag än tidigare.

Den omfattade invandringen till Sverige, bestående av stora grupper människor med helt andra värderingar än det sekulära samhällets, är en faktor. Men om de som kommit hade tagits emot av ett samhälle som vågat stå upp för de värderingar som råder här, som inte hade gjort avkall på sina principer i ändlösa försök att framstå som tolerant och tillmötesgående, hade kränktheten inte mött något att spela i.

Dessvärre har det i Sverige - i den akademiska världen, media och i det offentliga rummet - vuxit fram en kultur där kränktheten blivit ett medel för att tysta meningsmotståndare. Vi har med andra ord lärt människor som kommit hit att de inte behöver anpassa sig efter oss - i stället anpassar vi oss efter dem i hopp om att då kunna undvika de konflikter som vi annars förstår riskerar att uppstå.

I stället för att diskutera det rimliga i att storma en ambassad där, eller att kasta sten mot polis och att vandalisera annans egendom här, har samtalet strandat i hur svensk lagstiftning ska kunna inskränkas för att de kränkta ska slippa kränkas - och vi få lugn och ro. På så vis har vi fått en diskussion om vördnad inför religionen, om det problematiska i att de rättigheter vi som medborgare tillerkänns också används. Därmed har fokus, ja hela problemformuleringen, flyttats från det som var kriminellt i form av våldshandlingar. Vi talar om det som är olämpligt, istället för om det som är olagligt.

Sverige, liksom hela västvärlden, behöver komma bort från föreställningen om att vi är förövare och den muslimska världen offer. Så länge denna rollbesättning upprätthålls kommer vi att vara mottagliga för de påtryckningar som med framgång utövas mot oss.

Det innebär konkret att vi behöver närma oss pudelns kärna: nämligen det faktum att den som blir kränkt anser att våld, vandalism eller rena avrättningar är legitima svar på påstådda kränkningar. Det innebär att flytta tillbaka fokus - och därmed ansvaret - där det hör hemma.

Det är den som mördar, brukar våld, eller hotar som gör sig skyldig till en kriminell handling. Det är den som ska fördömas, den som ska upphöra med sitt agerande. Det är inte den som tecknar profeten Muhammed som rondellhund, som av vissa upplevs som kränkande, som är problemet.

De politiker, liksom den andel av svenska folket, som önskar inskränka yttrandefriheten genom allehanda kreativa intrång i diverse lagar behöver förstå att det inte är teckningen eller den brinnande Koranen som är problemet. Problemet är responsen på “kränkningen”. Och detta problem, som alltså beror på responsen, försvinner inte genom att man försvårar potentiellt kränkande handlingar - det förflyttas bara till ett nytt område.

Det åsiktspaket som inryms inom wokeismen, som inbegriper maktanalys, intersektionalitet och “trygga rum”, är det som ger kränkthetsapostlarna sin livsluft. I en oväntad allians förenas de mest intoleranta, fundamentalistiska krafterna med de som tror sig vara mest moraliskt högstående, progressiva och toleranta i sina gemensamma försök att tysta andra. På så vis legitimerar och bekräftar de varandras uppfattningar i den symbios som uppstår kring vilka som ska få bestämma vad andra ska få yttra, läsa, skriva, teckna eller ens tänka.

Kränktheten blir med andra ord ett kraftfullt verktyg för den som önskar utvidga sin makt och tillskansa sig rättigheter - en makt som allt oftare, i nästa steg, kommer att används för att förtrycka andra.