Jag är trött på den bild som har skapats av muslimen som en känslig varelse som måste särbehandlas. Tro mig, den muslimen finns inte på riktigt. När Tobias Billström skriver brev till hårdföra diktaturer, som många av staterna i den islamiska konferensorganisationen OIC är, tycks han inte kunna skilja på vanliga muslimer och fanatiker. Han bidrar därmed till bilden av den känsliga muslimen.
Billström är inte ensam. I dag är det många, från svenska medier till företrädare för muslimska diktaturer, som uttrycker sin oro över hur upprörda muslimerna blir av att man bränner koranen i Sverige. En journalist frågar vad mina släktingar i Kurdistan tycker. Jag ringer en ung och djupt troende släkting för att ta reda på det.
I början av samtalet klagar hon som alla andra på att Sverige tillåter koranbränningarna. Min släkting berättar också att koranbränningarna har uppmärksammats jättestort i Turkiet, men i samma andetag nämner hon att det är Erdogantrogna medier som fyller sina tidningar med hur islamofobiskt Sverige är. På min fråga om våra släktingar, hennes vänner, grannar och folk i centrum pratar om koranbränningarna svarar hon ”Nej det gör vi inte – vi pratar om vilken leverantör vi ska köpa osten av inför vintern. Vi diskuterar också hur mycket auberginer, paprikor och tomater vi ska torka till vintern och hur mycket vi ska skicka till dig och din mamma”.
Nu blir jag riktigt engagerad och säger att hon inte ska skicka min andel till min mamma, för hon ger bort grönsakerna till sina väninnor. I vår släkt bråkar vi nämligen aldrig om guld och pengar, men när det gäller böcker och torkade grönsaker finns inga gränser för hur stora bråken kan bli.
EFTER SAMTALET med min släkting ringer jag min pakistanska väninna, för att fråga vad hennes släktingar i Pakistan tycker om koranbränningar. Min väninna blir förvånad över frågan och uppger att ingen av hennes släktingar har tagit upp det med henne. Sedan tillägger hon ”Du vet ju hur korrumperade våra politiker är och hur fattigt vårt land är. Nu vill de bara byta fokus. Om de brydde sig om muslimer skulle de inte roffa åt sig alla pengarna själva”.
Alltså, varken i Kurdistan eller i Pakistan är vanligt folk upprörda över koranbränningar. De är fullt upptagna med att torka grönsaker och med andra bestyr som hör livet till. Fanatiker finns dock tyvärr lite överallt.
Den 27 juli läser jag i DN att Centerns ledare Muharrem Demirok har besökt Stockholmsmoskén med anledning av koranbränningarna. Han kritiserar regeringen för att den inte för dialog med muslimska organisationer. Jag blir upprörd, eftersom Stockholms moské har kopplingar till Muslimska brödraskapet. Genom att besöka dem legitimerar Muharrem Demirok antidemokrater.
I snart 30 år har islamisterna kunnat stärka sin ställning genom att svenska politiker aningslöst lyssnat på dem och tagit deras argument till sig. Trots den debatt om islamismens utbredning, som med stigande intensitet förts under de senaste tio åren, verkar politiker aldrig inse att islamister är experter på att tala med kluven tunga.
SVENSKA MUSLIMER behöver kunna få känna att de är en del av samhället utan att misstänkliggöras på grund av sin tro. Men vägen dit är inte att politiker som vill vara inkluderande utser islamister till talespersoner för Sveriges muslimer och aningslöst tar till sig av deras argument. Den sortens politik får motsatt verkan. Det är så islamister har kunnat stärka sin ställning under de senaste 30 åren.
Muharrem Demiroks svar till mig blir att han träffar företrädare för Stockholms moské, därför att de stått i centrum för senaste tidens händelser. Det är samma personer som regeringen säger sig ha träffat och han undrar hur han har legitimerat Muslimska brödraskapet genom det.
Muharrem Demirok förstår alltså inte att en partiordförande som besöker en moské med koppling till Muslimska brödraskapet signalerar att han betraktar denna moské som legitim företrädare för Sveriges muslimer. Risken att legitimera agendor som man kanske inte alls vill stödja är dock värd att beakta inför kommande högnivåmöten, både för regeringen och för oppositionspartierna. Att besöka Stockholms moské är inte som att besöka en svensk kyrka – en folkkyrka som historiskt omfattat nästan hela befolkningen – utan innebär att besöka en sekt. En sekt som har maktambitioner och inte borde få politiskt och ekonomiskt stöd från samhället.
I dag finns det mycket kunskap att ta del av, om islamism och hur islamistiska organisationer verkar i västvärlden. Det finns alltså få ursäkter för att låta den välmenande rädslan för att muslimer ska diskrimineras, leda till att den islamistiska rörelsens makt tillåts växa. Det finns ingen anledning att staten understödjer det finansiellt. Det är en rörelse som förtrycker andra muslimer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar