Passiva poliser

Vad tror polisen händer nästa gång, när den backar inför våldsverkarna?

Varje beslut att retirera innebär att vanliga, skötsamma människor görs till vandalernas gisslan. En parallell rättsordning tillåts att bli cementerad.

Brinnande bilar, stenkastning, ett rökfyllt underjordiskt garage, en situation som av boende beskrivits som en krigsscen – och en poliskår som medvetet valde att inte gripa vandalerna i Rosengård. Detta i enlighet med polistaktiken (SPT) som används vid särskilda händelser i samband med folksamlingar vid bland annat torgmöten, demonstrationer och idrottsevenemang.

Konceptet bygger på att polisen ska upprätthålla ordning och säkerhet genom att arbeta med ”kommunikation och dialog för att minska risken för konflikter snarare än att försöka kontrollera folksamlingar genom fysiska åtgärder” i hopp om att ett sådant förhållningssätt ska ”skapa förtroende och tillit”. Ambitionen är att individerna i folksamlingen ”själva ska känna ansvar för sitt och övriga personers uppträdande och handlingar genom så kallad social kontroll”.

Problemen med denna strategi är flera. För det första är det inte givet att forskning baserad på oroligheter i samband med idrottsevenemang kan överföras på en situation som, i detta fall, sker i anslutning till en koranbränning. Det är här fråga om en helt annan logik, med ett helt annat syfte, med handlingar ”motiverade” med helt andra argument.

För det andra är det inte för att polisen griper de som vandaliserar, skadar, dödar eller hotar som konflikter uppstår – de finns redan där. Hur det skapar ”tillit och förtroende”, bland boende i ett område där barnen kan väckas av glas som krossas och brandrök, och där egendom i en handvändning kan tändas på, förblir också oklart.

Eller som en boende i närheten formulerade det: ”Ska det vara så att man kan samla ihop hundra personer och göra vad man vill. Jag tycker också att det är läskigt med folk som kastar sten men jag tycker det är jättemärkligt att polisen inte kan göra någonting åt det.”

Vad sänder polisens underlåtenhet och avvägning för signaler till skötsamma medborgare boendes i Rosengård eller andra utsatta delar av Sverige? För att inte tala om vad passiviteten säger våldsverkarna som gång på gång får bekräftat att det är de – inte staten genom polisen – som besitter våldsmonopolet.

Det är lätt att få intrycket av att det för våldsverkarnas del handlar om en vurm för laglöshet eller normlöshet, men så är inte fallet. Tvärtom styrs också dessa områden och grupperingar av lagar och normer.

För det tredje är det naivt att tro att den så kallade sociala kontrollen, som är tänkt att upprätthålls av de som befinner sig på plats som åskådare, ska lugna stenkastande våldsverkare som polisområdeschefen Petra Stenkula i Malmö själv beskriver som ”väldigt arga och bestämda i sitt uppdrag”. Detta då det dels är orimligt att förvänta sig att de som tittar på ska vara bättre lämpade att hantera vad Stenkula beskriver som en ”farlig situation”, dels för att det är sannolikt att de som väljer att beskåda våldsamheterna också sympatiserar med, eller i vart fall kan uppbringa förståelse, för de handlingar som genomförs.

De upplopp som blossar upp med jämna mellanrum handlar ytterst om en kamp om – och en demonstration av – makt. Det kan handla om makten över ett territorium, över knarkförsäljning men också om makten över människor. Det är lätt att få intrycket av att det för våldsverkarnas del handlar om en vurm för laglöshet eller normlöshet, men så är inte fallet. Tvärtom styrs också dessa områden och grupperingar av lagar och normer. Problemet är att det handlar om helt andra lagar och normer än de som styr resten av det svenska samhället – grundade i våldskapital, klanmentalitet och en toxisk maskulinitet.

Polisens handlingar och strategiska val kan möjligen, i ett kortsiktigt perspektiv, resultera i att en situation eskalerar eller inte. Men i längden innebär varje beslut att retirera att låta skötsamma människor i utsatta områden hållas som gisslan av vandaler som saknar respekt för sina grannar.

I ett läge där de parallella samhällena och deras respektive värderingssystem cementeras alltmer är det kontraproduktivt och farligt att från polisens sida backa och därigenom låta våldsverkarna vinna.

I många fall har frånvaron av en handling ett högre signalvärde än förekomsten av den. För demokratins och den tysta, skötsamma majoritetens skull behöver Polisen signalera handlingskraft, kompetens och mod. I detta ligger att det aldrig får råda någon tvekan om vem det är som bestämmer.