Hama(s) och vänstermobben

När en arg mobb samlades utanför journalisten Inas Hamdans lägenhet i Malmö häromveckan fick det med rätta stor uppmärksamhet. Det var bara ren tur att hon inte var hemma. Hamdan, anställd vid Sydsvenska Dagbladet, hade gjort ett gediget journalistiskt jobb och kunde avslöja att ledande arrangörer för olika Palestinademonstrationer hade ett budskap om fred som ropades ut på svenska, medan det på arabiska skanderades slagord till stöd för terrorgrupper och fortsatt krig.

Granskningen föll inte i god jord hos arrangörerna, som i senare demonstrationståg har anklagat Sydsvenskan och Sveriges journalister i stort för att ”spionera” och sprida ”lögner”.

Inas Hamdan om trakasserierna från propalestinska aktivister: ”Vill inte vara tyst längre”

Propalestinska aktivister samlades utanför Sydsvenskans reporter Inas Hamdans bostad efter Sydsvenskans granskning av krigshetsande budskap i Palestinademonstrationer. ”Det kändes som att en gräns passerades”, säger hon.

Den 24 juli publicerade Sydsvenskan en granskning där reportrarna Inas Hamdan och Jonas Nyrén avslöjar att en del av de veckovisa Palestinademonstrationerna i Malmö upprepade gånger uttryckt stöd för terrorstämplade Hamas och för Hizbollah, i slagord på arabiska. Demonstranter uppmanar också på arabiska till fortsatt krig mot Israel, medan slagorden på svenska och engelska varit mildare och uppmanat till eldupphör.

Dagen efter fick Inas Hamdan ett samtal från sin redaktionschef. Hon fick veta att en samling demonstranter – flera tiotal – hade samlats utanför hennes bostad i Malmö och ropat hotfulla budskap mot henne som journalist.

– Rätt snart kunde vi själva se vad som hänt. Aktivisterna hade filmat själva och lagt ut i sociala medier – mycket, säger Inas Hamdan.

Vad var det för typ av budskap?

– Det var tydligt riktat mot mig, de sa mitt namn, att de skulle återkomma gång på gång, att jag inte kunde gömma mig, att jag stöttar folkmord. I kommentarerna under kallades jag sionist, det skrevs att jag har blod på mina händer.

Trakasserierna var inte nya, berättar hon, utan har pågått mer eller mindre sedan krigsutbrottet. Propalestinska aktivister har ringt hennes familj och bett dem tysta henne, och hon har blivit van vid aggressiva verbala påhopp i Malmö, folk som skriker åt henne på gatan. Hon har inte tidigare pratat om det utåt.

– Men den här gången var det utanför mitt hem, det kändes som att en gräns passerades. Det var ett rejält övertramp, jag vill inte längre vara tyst om det. Det verkade inte finnas några gränser för hur långt de kan gå.

En mängd kollegor i mediebranschen har slutit upp och i opinionstexter och sociala medier markerat mot aktivisterna, även utrikesminister Tobias Billström har fördömt det inträffade.

Vilka reaktioner har kommit på hemmaplan?

– Vi har fått jättemycket stöd från trogna läsare, det uppskattas enormt. Det känns jättebra.

Men hatet har inte pausats.

– Det har gått tillbaka till att komma digitalt. Vi är tillbaka i det gamla vanliga, säger Inas Hamdan.

Sydsvenskans chefredaktör Jonas Kanje säger att aktivisterna försöker skrämma tidningen till tystnad.

– Det är oacceptabelt. Vi måste tåla kritik mot våra publiceringar, det är en sak. Att man söker upp enskilda medarbetare i deras bostad, skriker på dem, säger att man ska komma tillbaka och står med megafon och beter sig hotfullt – det är långt över alla gränser, säger han.

Händelsen polisanmäldes direkt av Sydsvenskan.

Hur agerar ni som arbetsgivare?

– Vi har ett internt säkerhetsarbete för Inas specifikt och för hela Sydsvenskan. Det andra är att vi markerat och berättat om riskerna med att försöka skrämma journalister till tystnad, vilka konsekvenser det kan få för det offentliga samtalet.

Väldigt många människor i Malmö berörs av kriget i Gaza, konstaterar Jonas Kanje.

– Många kommer själva därifrån eller har anhöriga där. Att det blir väldigt starka åsikter och känslor är inte alls konstigt. Det är en svår uppgift för oss att ta emot den frustration och den ilska som kommer relaterat till kriget, och journalistiken. Det landar hos oss och blir ett hårt tryck på mig och på medarbetare som skriver. Vi pratar mycket om det, att vi måste förhålla oss professionellt, orka, göra jobbet.

Kritiken kommer från båda sidorna i konflikten, och nästan oavsett vad tidningen rapporterar, säger han.

Givet det hårda trycket och polariseringen – kan du vara helt säker på att ni aldrig ägnar er åt självcensur?

– Jag vore väl en idiot om jag garanterade det. Men vi upprepar för oss själva att vi fortsätter vårt arbete, just den här granskningen var en av många andra granskningar, vi kommer fortsätta det viktiga jobbet. Det här påverkar inte vår journalistik, det både hoppas och tror jag att vi kan lova, säger Jonas Kanje.

Inas Hamdan är långt ifrån ensam om att få ta emot hat och hot för att rapportera om frågor kopplade till Gazakriget.

– Väldigt många kollegor har varit utsatta, jag har själv sett uppmaningar till mejlkampanjer för att hata särskilt mot public service. Men jag har granskat en aktiviströrelse, vilket de har svårt att förstå varför vi gör när det pågår så mycket hemskt i Gaza. Men man pekar också på att jag är palestinier själv. Det finns en uppfattning om att jag ska vara trogen min etnicitet snarare än journalistiken, säger hon.

– Slutligen finns en enorm och farlig misstro mot journalistiken.

Vad tar du med dig från det här i din fortsatta rapportering?

– Det svåra är att varken sluta skriva, eller skriva mer. Att hålla det på den nivå det förtjänar att ha. Men det finns mycket att göra här. Palestinska röster har efterfrågat den här granskningen, för man har märkt en förändring i rörelsen och vill att den ska uppmärksammas, säger Inas Hamdan.

– Jag tar också med mig hur stark journalistiken är i Sverige. På de flesta platser på jorden är detta en vardagsgrej för journalister. Jag är tacksam över att jag bor i ett land där det här är ett rejält övertramp.