Pensionsbomben

Pensionskostnaden för utrikes födda är en bomb

Den låga självförsörjningsgraden hos utrikes födda beräknas påverka statsutgifterna väsentligt. Den viktigaste debatten om pensionerna bör vara hur man ska få dessa personer i arbete, skriver Janerik Larsson.

 Pensionsmyndigheten borde redovisa hur kostnadsperspektivet för staten ser ut på sikt om inte självförsörjningen ökar, skriver Janerik Larsson.

När den svenska migrationspolitiken diskuteras nämns nästan aldrig det långsiktiga, statsfinansiella perspektivet.

Hur ser migrationspolitiken ut om man sätter fokus där?

I Entreprenörskapsforums rapport ”Vägar till självförsörjning” som offentliggjordes 2020 finns en kort passage som borde väcka mångas intresse:

”Vissa kostnader kan antas öka markant över tiden. Pensionsmyndigheten prognostiserar till exempel att pensionskostnaderna för grundskyddet för utrikes födda kommer att stiga från dagens 4,1 miljarder (Pensionsmyndigheten, 2017) till elva miljarder 2030 för att 2060 uppgå till hela 69 miljarder. Enligt prognosen kommer kostnaderna enkom för grundskyddet motsvara 1,2 procent av BNP. Till detta kommer svårkvantifierbara kostnader i form av minskad tillit, kriminalitet och sociala problem i kölvattnet av bristande ekonomisk integration och låg självförsörjningsgrad. Utan att fördjupa oss i dessa kostnader nöjer vi oss med att konstatera att om det finns en önskan att minska dem är det nödvändigt att öka självförsörjningsgraden.”

Både det stycket och rapportens resonemang om den långa och sjunkande självförsörjningsgraden i landet har inte kommit att inta någon central position i diskussionen om den kommande samhällsutvecklingen och vad som skulle kunna göras för att påverka denna i positiv riktning.

Hur uppmärksammades Pensionsmyndighetens undersökningar 2016 och 2017 om asylinvandringens effekt på pensionssystemet?

De pressmeddelanden som publicerades ger hyfsade möjligheter att förstå att det finns problem på sikt.

Myndighetens analyschef Ole Settergren säger i ett av pressmeddelandena att grundtryggheten som skattefinansieras enbart för de ca 100 000 som fick asyl i Sverige 2015 (inte de 160 000 som sökte) kommer innebära ökade kostnader under perioden 2017 – 2100 som beräknas bli 150 miljarder kronor.

Hur har dessa beräkningar speglats i samhällsdebatten?

Expressen uppmärksammade (15 april 2016) under avdelningen ”Dina pengar” Pensionsmyndighetens rapport 2016 under rubriken ”Rapport: Så påverkas pensionen av asylinvandringen”. Den artikeln är en kort sammanfattning av pressmeddelandet. Ingen uppföljning.

Rapporten 2017 ledde till en artikel i Dagens Industri (17 oktober 2017) med rubriken ”Migrationen kan fördubbla statens kostnader för pensionärer”.

Analyschefen Ole Settergren påpekar där att ”det avgiftsfinansierade allmänna pensionssystemet stärks finansiellt av invandringen men samhällets kostnader för grundskyddet ökar mer”.

En fråga man bör kunna ställa sig är hur det kommer sig att detta perspektiv är som bortblåst ur svensk politisk debatt?

Kanske är det så att det finns en stark svensk opinion som menar att kommande generationer ska stå för dessa betydande kostnader; eller är det så att detta är alltför oroande perspektiv för att man ska göra annat än blunda?

Detta är också ett perspektiv som kan tas med i den debatt om ”de usla pensionerna” som tycks leda till en helt oseriös överbudspolitik inför valet nästa höst.

Anna Dahlberg hade väl valda ord om den debatten i Expressen nyligen. Hon citerade DN:s Johan Croneman som nyligen efter en pensionsdebatt i Agenda skrev att ”vi borde känna skräck inför de usla pensionera”.

Vänsterdebattören Daniel Suhonen på tankesmedjan Katalys beskriver situationen som ”kris” och en ”tickande bomb”. Han vill förvandla valet 2022 till en folkomröstning om ”de urusla pensionerna”.

Men det är inte sant att det svenska pensionssystemet är underfinansierat. Sanningen är att pensionssystemet aldrig har varit så överfinansierat som i dag. Pengarna räcker gott och väl.

Köpkraften hos svenska pensionärer har ökat. Dagens 66-åring har i snitt 72 000 kronor mer om året att röra sig med jämfört med en 66-åring för 12 år sedan.

Pensionen stiger för varje årskull som går i pension. Ett skäl till det är att tjänstepensionerna har levererat långt över förväntan; ett annat att fler väljer att arbeta även efter 65 år. Var fjärde svensk får till och med en högre inkomst som pensionär än under sin yrkesverksamma ålder.

Fattigpensionärerna var tidigare fattigare före pensionen än efter, tack vare garantipensionen och bostadstillägget.

Om man tittar på hur många pensionärer som lever i materiell fattigdom ligger Sverige tvärtom bäst till inom EU, enligt Pensionsmyndigheten. Mindre än en procent av de svenska pensionärerna har svårt att klara de nödvändigaste utgifterna, vilket ligger långt under EU-snittet på åtta procent.

Men i det längre perspektivet påverkas uträkningarna alltså av den bristande självförsörjningsgraden. Ett viktigt uppdrag till Pensionsmyndigheten nu borde både att redovisa fakta i den kortsiktiga, politiska pensionsdebatten och redovisa hur kostnadsperspektivet för staten ser ut på sikt om inte självförsörjningen ökar vilket sannolikt måste få kortsiktiga effekter på migrationspolitiken. Det vi ser i dag och det vi har framför oss är djupt oroande – men det allra mest oroande är både en falsk pensionsdebatt och den långsiktiga diskussion som i stort sett helt saknas.

Det råder naturligtvis osäkerheter kring denna typ av prognos och de är inte huggna i sten. Klart är dock att det handlar om mycket stora belopp som kommer att belasta statsfinanserna och vill vi minska dessa kostnader bör vi fokusera på att få fler människor i självförsörjning.

Janerik Larsson
Tidigare vice vd Svenskt Näringsliv.