Det här är fakta, S – inte propaganda
Christer El-Mochantaf är chefredaktör på GT.
I Brå-rapporten framgick i veckan att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken.
Och i GT:s granskning i dag står att hälften av landets 190 000 långtidsarbetslösa är födda utanför Europa.
Förklaringarna till dessa problem är inte svartvita, men första steget mot åtgärder är att prata om dem.
Därför säger det mycket att minister Eva Nordmarks pressekreterare efter vår publicering hör av sig – och anklagar granskningen för att vara propaganda.
”Flörtar med SD”, som han skriver.
Det har i flera år varit svårt att tala om integration och migration i problematiska termer utan att – åtminstone från vissa håll – bli anklagad för rasism.
När så Brå-rapporten damp ner förra veckan visade rena siffror att utrikes födda är överrepresenterade i brottstatistiken.
Det kan i sig inte förklaras med en enkel mening. Det handlar, enligt legitima analyser, om allt från utanförskap och samhällsklass till fattigdom. Men också om det jag själv skrivit om tidigare: Att alla inte vill vara laglydiga medborgare och att den tröskeln blir lägre när omständigheterna i det nya landet tillåter det.
I dag publicerar GT/Expressen också en granskning av vår reporter Michael Syrén.
Där framkommer att Sverige har 190 000 långtidsarbetslösa, ett av de enskilt största problemen vi har.
Hälften av dessa är födda i länder utanför Europa. Som exempel nämns att människor som flydde Syrienkriget inte har lyckats ta sig in på arbetsmarknaden – hälften är fortfarande inskrivna på Arbetsförmedlingen.
I reportaget säger Mahasen Ali Hussein, 60:
– Alla invandrare bor oftast på ett och samma ställe. De lär sig dåliga saker av varandra och många vill inte ens arbeta eller studera. Politikerna borde ha bättre kontroll.
Och det är så klart en av tusentals förklaringar.
En annan är att man i Sverige inte behöver arbeta.
Shukri Mohamed Hassan, 34, förklarar för Michael Syrén i reportaget att hon fick 32 000 kronor när hon var arbetslös och gick hemma med barnen.
Nu, efter åtta år i Sverige, läser hon på SFI och arbetar på ett skattesanktionerat skogsröjningsarbete.
Detta för att ”komma in i samhället” – men Shukris enda medarbetare där ute i skogen är en syrisk man som inte talar svenska.
Det är nästan komiskt.
Dessutom får hon i slutändan exakt lika många kronor som när hon hade bidrag.
Det hedrar Shukri, och många som henne, att de hellre jobbar än sitter hemma.
Men det säger också en del om Sveriges usla hantering av integrationen och dess alibi-åtgärder.
Det säger också en del att Arbetsmarknadsministerns pressekreterare hör av sig kort efter granskningen.
Max Ney, sekreterare åt Eva Nordmark, skriver i ett sms att reportaget är bra ”trots att det är Expressen” och att vi på GT/Expressen ”flörtar med SD”.
Detta för att vi har publicerat fakta om nyanländas situation på arbetsmarknaden i dag.
När reportern frågar om åsikterna är ministerns egna, vänder Max Ney plötsligt och meddelar att han inte hade läst reportaget – och att han inte längre tycker som han skrev.
Det är som en fars.
Vi har ett akut problem i dag. Människor som kommer hit får inte jobb, de lär sig inte språket, de blir inte en del av den infrastruktur de förväntas vara del av - och bidra till.
I Göteborg talar en ”Tystnadsrapport” om hur parallella samhällsstrukturer påverkar myndighetsutövningar medan chefer tystar problemen.
Samtidigt tycker alltså Arbetsmarknadsministerns pressekreterare att dessa skildringar från journalister är politiska flörtar.
Det är mycket problematiskt – snacka om att vara verklighetsfrånvänd.
Jag vet, som alla med invandrarbakgrund, hur rasismen kan se ut.
Den är och förblir ett problem – men det gör inte att andra problem ska tystas.
Och det gör dem definitivt inte mindre.
Som att människor kommer hit och aldrig får jobb eller begår brott.
Eller att en ministers pressekreterare tycker att journalistik och ren fakta är propaganda – för att gynna SD.
Just den delen säger i och för sig mer om Socialdemokraterna.
Och kanske säger det ännu mer om hur vi faktiskt hamnade här.
Alla vill inte vara en del av vårt samhälle
Klanledaren Hashem Ali Khan tillhörde en väpnad palestinsk grupp i Beirut. Tidigt i det libanesiska inbördeskriget (1975-1990) blev Hashem Ali Khan involverad och fram till början av 1980-talet hade han en högt uppsatt ställning bland milismännen
Sveriges monumentala misslyckande med klanerna manifesteras med ett mord på öppet torg, en solig söndag i maj.
På nytt försöker politiker med gamla åtgärder fixa problemen, dra in dessa människor i gemenskapen, föra dem närmare samhället.
Det man inte förstår är: Alla vill inte vara en del av det.
Jag var elva år gammal när en manlig granne slog sig ner i vår soffa och blev ett exempel på problemet som ingen politik i efterhand kan råda bot på.
Mannens familj var en av få invandrarfamiljer i orten och likt flera andra som passerade den sömniga byn på Skaraborgsslätten, blev det bara en kort mellanlandning för dem.
På vägen mot storstadsförorterna där det fanns landsmän som talade samma språk, där religiösa friskolor lärde ut samma sedvänjor man hade hemma. Där parabolen förvandlade tv:n till ett fönster till hemlandet och där skyltarna i affären var på arabiska.
Enda kontakten med Sverige var den naiva damen på socialtjänsten – hon som han kallade ”kossan”.
Kaksmulorna föll från mustaschen när grannen berättade att vår lilla ort var den nionde kretsen av helvetet.
För allt var ju svenskt.
Nu skulle det bli Trollhättan, eller om det kanske var Angered, och det är möjligen enklare att moralisera över det valet, än att själv göra ett annat i samma situation.
De kom från Irak och hade flytt från kriget.
Men oaktat deras intentioner är det bara ett av många liknande öden jag träffat på: För de hade aldrig någon ambition att uppfostra sina fyra barn till att bli en del av det svenska samhället. Efter tio års kringflackande i landet kunde de knappt tala med kassapersonalen i livsmedelsbutiken utanför sitt område och det gick lika bra att leva här ändå.
Man behövde inte gå till polisen när landsmannen i lägenhetslängan intill kunde skipa rättvisa.
Ska man lösa det som nu blivit en ödesfråga för vårt land, med parallella klansamhällen, måste politikerna begripa just det: Att alla inte vill bli en del av Sverige.
I söndags mördades en man i Hjällbo, ett hundratal (!) var inblandade i upploppet som föranledde mordet.
Samtliga tros ingå i ett av de två konkurrerande släktnätverken som drabbat samman efter något som beskrivs som ett bagatellartat bråk.
Det sker i samma område där kriminella satt upp vägspärrar för att förhindra utomstående att komma in. Där journalister och blåljuspersonal attackeras och hotas – så till den grad att de tvingas förhålla sig till det i sin vardag.
Liksom de skötsamma invånarna som drabbas hårdast av dessa minidiktaturer.
Polischef Erik Nord skriver i en klarsynt debattartikel i GP att landet behöver fler poliser, helst i nivå med Tyskland – då lovar Nord att de dödliga skjutningarna kommer att minska.
Det är förstås en idé, precis som att Göteborgspolitiker nu vill tvångsplacera nyanlända på nya orter.
Men klanerna, som nu etablerat sig även i Borås, Jönköping och Borlänge, kommer inte att försvinna för det.
Och ni undrar hur det kunde bli så?
Hashem Ali Khan var efterlyst, misstänkt för mord på en tolvbarnsmamma i Libanon, inblandning i ett väpnat rån och en attack mot en polisstation, när han kom till Sverige i början av 80-talet.
Han dömdes senare till döden för mordet och i en granskning kunde GT/Expressen i mars berätta om klanledarens okända bakgrund.
Men, Hashem Ali Khan avtjänade aldrig sitt straff i hemlandet.
Trots att han var efterlyst för en rad grova brott fick han uppehållstillstånd, asyl och medborgarskap i Sverige. Han blev en medhjälpare till polisen när de skulle lära sig hantera en ny typ av konflikter i landet.
Den mellan klaner.
Tre decennier senare sprider Ali Khans släktnätverk skräck i delar av Göteborg. Enligt polisens kartläggning bedriver de olagliga verksamheter, skjuter och mördar – en hel stadsdel hålls i släktens våld.
På andra sidan av gängkonflikten står en annan klan, ursprungligen från samma område i Mellanöstern.
Det är ingen slump att det är så.
Och ett fragment av verkligheten är Ali Khans bakgrund. Ett annat är mannen med sin familj som kom till det nya landet för att fortsätta leva som de gjorde i sitt gamla.
Sverige är fullt av invandrare som blivit en essentiell del av landet oavsett hur de definierar sin nationella tillhörighet eller vilka program de ser på tv.
Men det har i för hög grad varit upp till individens egna drivkrafter att hamna där. Och när individen råkar vara en efterlyst mördare i sitt hemland, är incitamenten små att något ska förändras när landsgränsen passeras.
Likaså när socialtjänstkvinnan kallas för ”kossa” och invandrarbarnen som kallar sig svenskar blir ”grisar”.
Och vill man bestämma sig för att det ändå är okej – att ha ett land där en betydande andel av medborgarna bor i landet utan att tillhöra den stora gemensamma strukturen – måste man ställa krav utifrån omständigheterna.
Med vetskapen att alla inte vill vara en del av majoritetssamhället.
Prova gärna tvångsplacering utanför förorterna.
Prova gärna hårdare straff för kriminella.
Men klansamhällen där kvinnor hindras från att gå ut och där kriminella annekterat rättsskipandet försvinner inte med fler fritidsgårdar eller poliser.
Först när vi beaktar hela ekvationen, att alla inte vill ta sig ur det parallellsamhället, kan vi komma vidare i diskussionen.
Dessa trender, om de inte bryts, förstärks dessutom över generationer vilket Brå rapport nu kan sägas styrka. Att andra generationen blir mer radikala eller kriminellt belastade än första generationen. I Europa ses dessutom en tydlig trend att denna utveckling riskerar att fortplanta sig även in i den tredje och eventuellt fjärde generationen av kulturellt avlägsna migranter.
Det bör stå klart att Sverige inte på något sätt avviker annat än att i Sveriges fall, med en historiskt sett momentant stor migration av kulturellt avlägsna grupper under en förhållandevis kort tidsperiod nu kan se en framtid med accelererande problem inom integrationsområdet.
Där kriminalitet och kulturell radikalisering tilltar i en liten grupp, som även om den krymper över generationerna skapar konsekvenser för samhället so tilltar över tid.
Johan Westerholm
Rapport: Vanligare att utrikesfödda misstänks för brott
Fler utrikesfödda misstänks för brott än inrikesfödda, visar en ny rapport från Brå.
Bland annat förekommer svenskar med utrikesfödda föräldrar fem gånger så ofta som misstänkta för mord och dråp, jämfört med svenskar med inrikesfödda föräldrar, enligt studien.
För första gångens sedan 2005 har Brottsförebyggande rådet, Brå, kartlagt brottsligheten bland personer födda i Sverige och utlandet.
Studien, som presenterades på onsdagen, bygger på data mellan åren 2015-2018 och visar att utrikesfödda och deras barn registreras i högre grad som brottsmisstänkta. Men gruppernas olika risk för att bli brottsmisstänkta beror bland annat på deras ålder. Bland utrikesfödda och inrikesfödda med föräldrar som är födda utomlands så är det en högre andel yngre personer. Generellt misstänks också unga för brott i högre utsträckning än äldre.
– När vi jämför de olika grupperna med referensgruppen, som utgörs av inrikesfödda personer med två inrikesfödda föräldrar, så ser vi att överrisken ligger kvar på ungefär samma nivå 2018 som 2007, säger David Shannon, enhetschef, Brå, i ett pressmeddelande.
Andelen brottsmisstänkta har minskat
Antalet brottsmisstänkta har minskat mellan åren 2007 och 2018, det gäller både inrikes och utrikesfödda. Flest misstänkta är inrikesfödda med två utrikesfödda föräldrar som följs av de som är utrikesfödda.
Men minskningen av brottsmisstänkta gäller inte alla brott. Narkotikabrott har ökat i samtliga av de grupper som Brå undersökt. Även misstänkta för dödligt våld har ökat i gruppen inrikesfödda med två utrikesfödda föräldrar.
Rapporten visar också, enligt DN, att det finns påfallande stora skillnader bland personer med invandrarbakgrund beroende på var de är födda.
Högst är överrisken för att bli brottsmisstänkt bland personer från Centralasien och olika regioner i Afrika.
DN skriver att mer än var femte person vars föräldrar är födda i Nordafrika och Afrika söder om Sahara (men inte Östafrika) förekom som misstänkta för brott 2015–2018.
Utrikesfödda överrepresenterade
Det finns också stora skillnader avseende brottskategorier.
Svenskar med utrikesfödda föräldrar förekommer fem gånger så ofta som misstänkta för mord och dråp, jämfört med svenskar med inrikesfödda föräldrar. Överrisken för rån är nästan lika hög.
Vad gäller våldtäkt är det i stället kategorin utrikesfödda som är överrepresenterad. Det är nästan tre gånger så vanligt att dessa misstänks för våldtäkt, som svenskfödda med svenskfödda föräldrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar