Rent tekniskt hör inte DN till PS men under ledning av VW har DN blivit PK.
*VW=vidrige Wolodarski
Journalistkåren representerar inte folket
Unni Drougge
Publicerad 2025-06-23
Public service undergräver sin egen existens genom att åsidosätta uppdragets omutliga grundvillkor, nämligen opartiskheten, skriver Drougge.
Public service blir ofta beskylld för att sprida vänstervriden propaganda. Men det är inte en uttänkt plan. Det bottnar i journalisterna själva, var de bor och hur de röstar. Mer än varannan journalist bor i Stockholm, medan ytterst få bor i Rinkeby-Kista eller i glesbygdskommuner. Forskning visar också att partisympatier för V och MP är överrepresenterade bland journalister.
För en tid sedan postade poddprofilen Mustafa Panshiri en instagramstory där IS-krigaren Osama Krayen med blomsterkrans runt hjässan presenterades av SVT Nyheter som årets första sommarpratare. I bildtexten försvarade SR:s programchef Bibi Rödöö beslutet och menade att Osamas bakgrund i Islamiska staten visserligen väckt starka känslor, men att det viktiga var att han inte var sverigedemokrat. Även om många fattade fejken blev inlägget en viralraket som fick kommentarsfälten att koka av ilska mot public service. Efter bara ett par timmar skickade pressansvarig på Sommar i P1 en dementi till Mustafa Panshiri där han ombads att inte sprida den falska uppgiften vidare, varpå Panshiri lade ut reaktionen från SR, som även den fick viral spridning och skämtet tog ny fart. Men satiren var uppenbarligen så trovärdig för gemene man att skämtet togs på allvar som en genant bekräftelse på hur fjärran public service, en del av rikets försvar, kan te sig för vanliga dödliga. DN:s ledarskribent Lisa Magnusson kände sig därför manad att ryta till om satiren, som inte alls var satir, menade hon, utan klassisk desinformation med syftet att förstärka en viss världsbild.
Underförstått är det DN:s uppgift att avgöra vilken världsbild som är den rätta och (politiskt) korrekta. Den världsbilden genomsyrar också flera av de västliga demokratiernas större mediekoncerner, inklusive public servicebolagen. The Guardian, The New York Times och CNN serverar samma huvudnyheter med samma vinkling, i överensstämmelse med den gemensamma världsbilden. Samsynen tas inte som oroväckande tecken på konformism. Tvärtom förstärker den självbilden hos etablerade medier och public service om att det är deras seriösa och sakliga journalistik, baserad på demokratiska och sunda värderingar, som utgör samhällets moraliska kompass; en frälsningslära varmed man ska utrota populistisk irrlära. Denna trosuppfattning har fått stor utbredning.
Ett exempel är ståuppkomikern som avslutade sin dittills roliga show om Donald Trumps galenskaper med ett råd till publiken om att det bästa botemedlet för vänner och anhöriga som fallit offer för SD:s farliga retorik var att skänka dem en prenumeration på DN. Detta var, märk väl, inte menat som ett skämt.
Ett annat illustrativt exempel dök upp i en debattartikel där flera prominenta forskare förklarade vikten av public service (SvD den 10 maj 2024). De vet, skriver de, ”att behovet av journalistik av hög kvalitet, av sakliga och oberoende medier med högt förtroende och brett genomslag i befolkningen, blir allt viktigare i ett medielandskap som präglas av ökad spridning av desinformation och propaganda”.
Nu finns det ju de som beskyller public service för att sprida vänstervriden desinformation och propaganda som en medveten strategi för att vänstervrida sin publik. Men det rör sig inte om någon uttänkt plan, även om det ibland kan verka så. Det handlar om journalisterna själva, var de bor och hur de röstar. En rapport från Institutet för mediestudier (2023) visar att mer än varannan journalist bor i Stockholm, oftast på Södermalm, medan ytterst få bor i Rinkeby-Kista, där journalisttätheten är nästan lika låg som i glesbygdskommunerna med bara 56 journalister. Vidare pekar all sammantagen forskning på att partisympatier för V och MP är överrepresenterade bland journalister medan M och SD är underrepresenterade. Den svenska journalistkåren representerar alltså inte tillnärmelsevis befolkningen i stort. Utöver det hör journalister till den kategori som bryr sig mest om att få erkännande av medlemmar i den egna gruppen, enligt Jonathan Friedmans forskning (”PC Worlds: Political Correctness and Rising Elites at the End of Hegemony”, 2019).
Att vara opartisk är att vara sanningsenlig, vilket innefattar källkritik, vilket i sin tur kräver en kritisk hållning.
Men de omständigheterna är inget som journalister i gemen tänker på. Budskapen som sänds ut från public service och dess allierade, och som också ekar genom myndigheter och människorättsorganisationer världen över, upplevs lika självklara som luften de andas, lika självklara som de flammande brandtal eller regelrätta skrönor som P1:s utrikeskorrar läser upp om krigshärdar långt bort från den trygga plats de rapporterar från. Så illa kan det bli, när alla gillar lika, i den ”seriösa” journalistikens kollegiala konsensus.
Anledningen till att det blivit så illa ringades in redan 2008 då den erfarne och rosade murveln Nick Davies kom ut med boken ”Flat earth news” där han avslöjade den raserade trovärdigheten hos även de mest betrodda nyhetskällorna TT, Reuters och AP. Nick Davies gick igenom orsakerna till journalistikens förfall inom de världsledande mediehusen, däribland teknikutvecklingen som ledde till intäktsförluster och nedskärningar med ökade krav på snabbhet och produktivitet i takt med att klickonomin tog över. I stället för att som förr använda sin nyhetsnäsa till att skapa nytt och eget innehåll blev journalistens jobb att rewrita och recycla färdigt innehåll. Det gjorde också journalisterna till lättpåverkade byten för spinndoktorer och pr-byråer som anlitats av tunga maktintressen, den makt som journalister är satta att granska.
Public servicebolagen är heller inte förskonade från den problembild som Nick Davies skissat upp, men det räcker inte som ursäkt för friserade nyheter, ensidig rapportering och utelämnande av fakta, så som nyligen, då SVT, SR och dess internationella motsvarigheter unisont framhöll de urspårade, inbördeskrigsliknande upploppen i Los Angeles som i stort sett ”fredliga protester” med huvudvikten på Donald Trumps order om att kalla in nationalgardet, som om det var där problemet låg.
Problemet med public service ligger dock inte i själva public service-uppdraget. Problemet är att public service undergräver sin egen existens genom att åsidosätta uppdragets omutliga grundvillkor, nämligen opartiskheten. Många inom organisationen tycks inte ens förstå innebörden av att vara opartisk. Opartisk är inte detsamma som att vara neutral – den tredje statsmakten ska stå på den ”lilla” människans sida. Att vara opartisk är att vara sanningsenlig, vilket innefattar källkritik, vilket i sin tur kräver en kritisk hållning även till det stoff som rapas upp och upprepas som sanningar bland de invigda i medieetablissemangets högre divisioner.
Hade public service i stället för att leka moralpolis klivit ur sin egen filterbubbla och tagit sitt samhällsansvar på fullt allvar, då skulle Mustafa Panshiris fejknyhet heller aldrig ha tagits på fullt allvar.
Journalist och författare
es.semithcope@egguord.innu
*VW=vidrige Wolodarski
Journalistkåren representerar inte folket
Unni Drougge
Publicerad 2025-06-23
Public service undergräver sin egen existens genom att åsidosätta uppdragets omutliga grundvillkor, nämligen opartiskheten, skriver Drougge.
Public service blir ofta beskylld för att sprida vänstervriden propaganda. Men det är inte en uttänkt plan. Det bottnar i journalisterna själva, var de bor och hur de röstar. Mer än varannan journalist bor i Stockholm, medan ytterst få bor i Rinkeby-Kista eller i glesbygdskommuner. Forskning visar också att partisympatier för V och MP är överrepresenterade bland journalister.
För en tid sedan postade poddprofilen Mustafa Panshiri en instagramstory där IS-krigaren Osama Krayen med blomsterkrans runt hjässan presenterades av SVT Nyheter som årets första sommarpratare. I bildtexten försvarade SR:s programchef Bibi Rödöö beslutet och menade att Osamas bakgrund i Islamiska staten visserligen väckt starka känslor, men att det viktiga var att han inte var sverigedemokrat. Även om många fattade fejken blev inlägget en viralraket som fick kommentarsfälten att koka av ilska mot public service. Efter bara ett par timmar skickade pressansvarig på Sommar i P1 en dementi till Mustafa Panshiri där han ombads att inte sprida den falska uppgiften vidare, varpå Panshiri lade ut reaktionen från SR, som även den fick viral spridning och skämtet tog ny fart. Men satiren var uppenbarligen så trovärdig för gemene man att skämtet togs på allvar som en genant bekräftelse på hur fjärran public service, en del av rikets försvar, kan te sig för vanliga dödliga. DN:s ledarskribent Lisa Magnusson kände sig därför manad att ryta till om satiren, som inte alls var satir, menade hon, utan klassisk desinformation med syftet att förstärka en viss världsbild.
Underförstått är det DN:s uppgift att avgöra vilken världsbild som är den rätta och (politiskt) korrekta. Den världsbilden genomsyrar också flera av de västliga demokratiernas större mediekoncerner, inklusive public servicebolagen. The Guardian, The New York Times och CNN serverar samma huvudnyheter med samma vinkling, i överensstämmelse med den gemensamma världsbilden. Samsynen tas inte som oroväckande tecken på konformism. Tvärtom förstärker den självbilden hos etablerade medier och public service om att det är deras seriösa och sakliga journalistik, baserad på demokratiska och sunda värderingar, som utgör samhällets moraliska kompass; en frälsningslära varmed man ska utrota populistisk irrlära. Denna trosuppfattning har fått stor utbredning.
Ett exempel är ståuppkomikern som avslutade sin dittills roliga show om Donald Trumps galenskaper med ett råd till publiken om att det bästa botemedlet för vänner och anhöriga som fallit offer för SD:s farliga retorik var att skänka dem en prenumeration på DN. Detta var, märk väl, inte menat som ett skämt.
Ett annat illustrativt exempel dök upp i en debattartikel där flera prominenta forskare förklarade vikten av public service (SvD den 10 maj 2024). De vet, skriver de, ”att behovet av journalistik av hög kvalitet, av sakliga och oberoende medier med högt förtroende och brett genomslag i befolkningen, blir allt viktigare i ett medielandskap som präglas av ökad spridning av desinformation och propaganda”.
Nu finns det ju de som beskyller public service för att sprida vänstervriden desinformation och propaganda som en medveten strategi för att vänstervrida sin publik. Men det rör sig inte om någon uttänkt plan, även om det ibland kan verka så. Det handlar om journalisterna själva, var de bor och hur de röstar. En rapport från Institutet för mediestudier (2023) visar att mer än varannan journalist bor i Stockholm, oftast på Södermalm, medan ytterst få bor i Rinkeby-Kista, där journalisttätheten är nästan lika låg som i glesbygdskommunerna med bara 56 journalister. Vidare pekar all sammantagen forskning på att partisympatier för V och MP är överrepresenterade bland journalister medan M och SD är underrepresenterade. Den svenska journalistkåren representerar alltså inte tillnärmelsevis befolkningen i stort. Utöver det hör journalister till den kategori som bryr sig mest om att få erkännande av medlemmar i den egna gruppen, enligt Jonathan Friedmans forskning (”PC Worlds: Political Correctness and Rising Elites at the End of Hegemony”, 2019).
Att vara opartisk är att vara sanningsenlig, vilket innefattar källkritik, vilket i sin tur kräver en kritisk hållning.
Men de omständigheterna är inget som journalister i gemen tänker på. Budskapen som sänds ut från public service och dess allierade, och som också ekar genom myndigheter och människorättsorganisationer världen över, upplevs lika självklara som luften de andas, lika självklara som de flammande brandtal eller regelrätta skrönor som P1:s utrikeskorrar läser upp om krigshärdar långt bort från den trygga plats de rapporterar från. Så illa kan det bli, när alla gillar lika, i den ”seriösa” journalistikens kollegiala konsensus.
Anledningen till att det blivit så illa ringades in redan 2008 då den erfarne och rosade murveln Nick Davies kom ut med boken ”Flat earth news” där han avslöjade den raserade trovärdigheten hos även de mest betrodda nyhetskällorna TT, Reuters och AP. Nick Davies gick igenom orsakerna till journalistikens förfall inom de världsledande mediehusen, däribland teknikutvecklingen som ledde till intäktsförluster och nedskärningar med ökade krav på snabbhet och produktivitet i takt med att klickonomin tog över. I stället för att som förr använda sin nyhetsnäsa till att skapa nytt och eget innehåll blev journalistens jobb att rewrita och recycla färdigt innehåll. Det gjorde också journalisterna till lättpåverkade byten för spinndoktorer och pr-byråer som anlitats av tunga maktintressen, den makt som journalister är satta att granska.
Public servicebolagen är heller inte förskonade från den problembild som Nick Davies skissat upp, men det räcker inte som ursäkt för friserade nyheter, ensidig rapportering och utelämnande av fakta, så som nyligen, då SVT, SR och dess internationella motsvarigheter unisont framhöll de urspårade, inbördeskrigsliknande upploppen i Los Angeles som i stort sett ”fredliga protester” med huvudvikten på Donald Trumps order om att kalla in nationalgardet, som om det var där problemet låg.
Problemet med public service ligger dock inte i själva public service-uppdraget. Problemet är att public service undergräver sin egen existens genom att åsidosätta uppdragets omutliga grundvillkor, nämligen opartiskheten. Många inom organisationen tycks inte ens förstå innebörden av att vara opartisk. Opartisk är inte detsamma som att vara neutral – den tredje statsmakten ska stå på den ”lilla” människans sida. Att vara opartisk är att vara sanningsenlig, vilket innefattar källkritik, vilket i sin tur kräver en kritisk hållning även till det stoff som rapas upp och upprepas som sanningar bland de invigda i medieetablissemangets högre divisioner.
Hade public service i stället för att leka moralpolis klivit ur sin egen filterbubbla och tagit sitt samhällsansvar på fullt allvar, då skulle Mustafa Panshiris fejknyhet heller aldrig ha tagits på fullt allvar.
Journalist och författare
es.semithcope@egguord.innu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar