Anna våldtogs och mannen dömdes till fängelse. Tre år senare revs domen upp – efter att mannen hävdat att han gjort det i sömnen. Nu tvingas Anna betala 150 000 kronor till sin förövare.
– De säger att det inte finns någon gärningsman. Men de glömmer att det fortfarande finns ett offer, säger Anna till GP.
Maktlös och utlämnad. Så beskriver hon det. För fyra år sen våldtogs Anna. Efter en lång och smärtsam rättsprocess dömdes en man till fängelse. Som ersättning för skadorna han orsakat Anna fick han även betala skadestånd, pengar som gick till psykologer och kristerapi. Utbildningen och framtidsplanerna som Anna kämpat för fick hon lägga åt sidan – att hitta viljan att leva igen var viktigare.
– Hade jag inte haft alla terapeuter och psykologer, min familj och vänner runt omkring, då hade jag ärligt talat inte levt i dag, säger Anna.
För ett tag sen kom dock nästa chockbesked – mannen hävdade nu att han begått övergreppet i sömnen. Rättegångarna behövde därför tas om och allt slutade med att han friades. Enligt domstolen gick det inte att utesluta att han våldtagit Anna i sömnen. Nästan fyra år efter övergreppet måste Anna nu betala tillbaka hela skadeståndsbeloppet plus ränta – till mannen.
– Jag fick veta allt via telefon. Mitt målsägarbiträde fick ringa och berätta. Inte nog med att han var ute. 150 000 kronor skulle jag betala. Jag blev helt förstörd. Att veta att jag skulle behöva betala honom, det kändes värst. Som ett hån, säger Anna.
– Det var som att någon ryckte upp ett sår. Som att, jaha, gjorde han det i sömnen, då var det ju okej, du får frikort. Men om jag dödar någon eller begår ett terrorbrott – kan jag också dra fram en lapp om att jag har sömnproblem? Eller är det bara för att det är brott mot tjejer som de kommer undan? Jag önskar att jag kunde säga till andra kvinnor att de ska anmäla. Men jag är verkligen det levande exemplet på att det går åt helvete.
För Anna innebar beskedet att tårar och läkeprocess istället byttes mot nya stressmoment – var hittar man 150 000 kronor? Vem ska hjälpa mig nu?
– Min mamma ringde brottsofferjouren och försökte fråga om råd. Hon fick bara svaret att ”det inte finns någon gärningsman, så vi kan inte hjälpa dig”.
Allt fler skyller på sömngång
Som GP tidigare avslöjat har allt fler sexbrottslingar i Sverige börjat skylla på den mycket sällsynta diagnosen sexsomni – att de våldtagit kvinnor och barn i sömnen. Trots att forskning är sällsynt och läkarbedömningar oftast görs utifrån förövarnas egna muntliga berättelser, visar GP:s granskning att åtminstone 30 misstänkta sexbrottslingar skyllt på sexsomni eller sömngång sedan 2017.
I var fjärde avgjort fall har männen friats – trots att de faktiska övergreppen oftast ansetts bevisade. Bakgrunden är kravet att kunna bevisa uppsåt – att man gjort det medvetet.
Anna säger att hon fortfarande inte tror att hennes förgripare gjorde det i sömnen.
– Jag har aldrig hört om någon som tar av sig kläderna, begår ett övergrepp till orgasm och sen klär på sig igen – i sömnen. Och att man kommer på det så långt efteråt, efter alla polisförhör och först när man blivit dömd. Men även om han skulle ha den här extremt sällsynta sjukdomen, så tycker jag inte att han förtjänar att bara kunna gå sin väg.
– De säger att det inte finns någon gärningsman, eller rättare sagt, gärningsman med uppsåt. Men de glömmer att det fortfarande finns ett offer.
Drömmarna krossade – men hoppas på förändring
Anna säger att hon ibland funderar på hur hennes liv hade sett ut om mannen inte begått det där övergreppet på henne.
– Jag är inte alls samma person som jag var då, även om jag inte tycker sämre om den jag blev. Drömmarna jag hade finns inte kvar. Under lång tid var jag övertygad om att jag aldrig skulle kunna leva i en parrelation igen. Jag är mycket mer nojig nu för tiden, får väldigt lätt ångest för saker. Det kommer jag alltid få leva med, det är vad han lämnade mig med.
– När man gick in i en rättsprocess så hade man en förhoppning om att få något slags facit på vad som hände. Men det blir inte så. Och definitivt inte när man får allt kastat tillbaka på sig själv som offer. Att rätten nöjde sig med att han kanske gjort detta mot mig i sömnen – att det var bra så.
”Önskar att någon tog ansvar för brottsoffer”
Samtidigt tycker Anna att det är viktigt att våga berätta. Hon är rädd att kvinnor inte ska våga anmäla sexbrott i fortsättningen om ingen ändrar i juridiken kring påstådd sexsomni och sömngång.
– För det första måste man börja ifrågasätta denna diagnos. Hur många i världen har verkligen den här diagnosen, och hur sannolikt är det att så många rättegångar kan sluta så här? Är det verkligen rimligt? Och hur långt efteråt ska man kunna komma med den? säger Anna och fortsätter:
– Jag önskar också att någon tog ansvar för oss brottsoffer som vågar anmäla och går igenom en rättsprocess. Jag förstår att tjejer är jätterädda. Vem ska våga anmäla en våldtäkt och begära skadestånd, när det kan sluta med att man i efterhand får betala 150 000 kronor? Om inte mannen tar ansvar, kan inte samhället göra det?
Du menar att staten skulle kunna stå för den kostnaden?
ANNA DAHLBERG
Vänsterns argument om brott fördummar debatten
Publicerad 26 aug 2021 kl 12.19
Justitieminister Morgan Johansson skyller gängskjutningarna på ökade klassklyftor. Men Sverige är ju ett av världens mest jämlika länder.
Sverige är ett av världens mest jämlika länder. Ändå hävdar de högst ansvariga på fullt allvar att det är klassklyftorna som orsakar den extrema gängkriminaliteten.
Låt oss titta på Sverige utifrån för ett ögonblick. Den bild som framträder är ett rikt välfärdsland med mycket små socioekonomiska klyftor.
Sverige har exempelvis lägst andel materiellt fattiga i hela EU, runt 3-4 procent. Vi tillhör också gruppen av länder som har lägst inkomstspridning i hela världen. Bland västländerna är det bara Finland, Norge, Belgien och möjligen Danmark som är mer jämlika, enligt OECD:s och EU:s data.
Ändå påstås det gång på gång i den svenska debatten att den skenande gängkriminaliteten beror på barnfattigdom eller klassklyftor. Senast i raden är justitieminister Morgan Johansson (S) som i Aktuellt slog fast att det krävs ökade välfärdssatsningar och minskade klyftor om vi ska komma åt brottsligheten.
Det är ett utslag av en helt bisarr provinsialism. Varenda person som tittar på Sverige utifrån ser hur knasigt detta resonemang är.
Från Taiwan twittrade exempelvis journalisten Jojje Olsson att klassklyftorna där är betydligt större än i Sverige, men att det vore fullständigt otänkbart med skjutningar och gäng som ”kontrollerar” hela områden.
Det säger mycket om vänsterns makt över tanken att diskussionen fortfarande förs på denna planhalva.
Betraktar man Sverige utifrån är det i stället andra saker som sticker ut: Vi har haft västvärldens mest omfattande asylinvandring från dysfunktionella länder präglade av konflikter, låg utbildningsnivå och låg tillit till staten.
Vi har få poliser – den tredje lägsta polistätheten i EU, enligt Eurostats statistik för 2016-18. Uppklaringen av mord och mordförsök i gängmiljö är katastrofalt låg i ett internationellt perspektiv.
Vi har en lagstiftning som släpar efter i viktiga avseenden, både när det gäller vilka verktyg som brottsbekämpande myndigheter har tillgång till och påföljderna som döms ut.
Något har gått allvarligt snett i mötet mellan det svenska och den historiskt omfattande migrationen.
Om man vill hitta förklaringar till varför just Sverige har drabbats av en sådan extrem utveckling när det gäller gängkriminalitet är det bland dessa faktorer som man måste börja leta.
Något har gått allvarligt snett i mötet mellan det svenska och den historiskt omfattande migrationen från länder i Mellanöstern och Afrika. Över en halv miljon människor bor numera i så kallade utsatta områden, som i mångt och mycket har blivit plantskolor för kriminalitet.
Exakt hur mekanismerna ser ut vet vi för lite om. Min egen gissning är att krocken har blivit för stor mellan hemlandets mer auktoritära kultur – inte sällan präglad av hedersnormer, machoideal, kollektivism och våld i hemmet – och den svenska undfallenheten.
Det har gett syre åt den gangsterkultur som har vuxit fram i många utanförskapsområden. Det har funnits alldeles för få gränssättare – föräldrar, poliser, skolpersonal, fastighetsägare och socialtjänstarbetare. Gängkriminaliteten har fått växa till sig ostörd och framstår numera för många unga killar som en attraktiv, alternativ arbetsmarknad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar