Hermansson om friande dom: Låt er inte tystas!
Den förra S-politikern Ann-Sofie Hermansson frias i hovrätten från det enskilda åtalet om grovt förtal. –Allt annat hade varit en sensation, säger Ann-Sofie Hermansson i en paus på sitt nya jobb som renhållningsarbetare.
SVERIGE 30 SEPTEMBER 2021 08:00
Två kvinnor hade stämt Ann-Sofie Hermansson för att de blivit kränkta av att Hermansson, då ordförande i Göteborgs kommunstyrelse, kallat dem extremister i sin blogg.
Nu frias expolitikern av hovrätten för västra Sverige, precis som Göteborgs tingsrätt tidigare gjort. Kvinnorna som känt sig kränkta döms också att betala Hermanssons rättegångskostnader – sammanlagt över en halv miljon kronor i tingsrätt och hovrätt.
Det var i efterspelet till en inställd visning av filmen "Burka Songs 2.0" i kommunens lokaler som Ann-Sofie Hermansson gjorde flera blogginlägg där två kvinnor beskrevs som "extrema röster" som "försvarat terrorister".
Hovrätten gör bedömningen att uttrycken i bloggen inte kan ses som förtal.
– Yttrandefriheten är oerhört stark i Sverige. Det står i första paragrafen i grundlagen. Man vill inte ha en hämmad debatt där varje person ska behöva sitta och fundera om på om de kan säga saker utan att bli åtalade, säger hovrättspresident Anders Hagsgård.
Man får dock inte kalla en person vad som helst. Det finns en gräns.
– Det beror på kontexten. I det här sammanhanget anser vi att det handlar om värdeomdömen, och värdeomdömen är överhuvudtaget inte straffbara, säger Hagsgård.
Ann-Sofie Hermansson har lagt den politiska karriären bakom sig och arbetar nu som renhållningsarbetare. Efter domen mötte hon medias representanter under en paus i arbetspasset i ett villaområde på Hisingen.
"Inte låta sig tystas"
Hon blev förvånad när de två kvinnorna stämde henne.
– Det är väldigt ovanligt att man går till juridiken i sånt man är oense om politiskt, säger Hermansson.
Hon ångrar inget hon skrivit eller sagt i sammanhanget.
– Jag vill uppmana framförallt andra att inte låta sig tystas, utan våga tala klarspråk, säger Ann-Sofie Hermansson.
Livet som politiker längtar hon inte tillbaka till.
– Jag har fantastiska bra politiska diskussioner på min arbetsplats, säger Ann-Sofie Hermansson.
De två kvinnorna, som skulle ha lett ett panelsamtal efter den planerade filmvisningen i mars 2018, gjorde först en polisanmälan mot Ann-Sofie Hermansson.
När ärendet lades ner stämde kvinnorna Hermansson i ett enskilt åtal. De anser att politikern haft som motiv att kränka dem på grund av deras muslimska tro.
– Den här praxisen som hovrätten har producerat nu, öppnar upp för att vem som helst som engagerar sig i en offentlig debatt för mänskliga rättigheter ska behöva tåla mer än andra, säger Silas Aliki Quezada, som är de två kvinnornas juridiska ombud.
Kvinnorna har inte bestämt om de ska överklaga till Högsta domstolen.
Ängla Eklund, jurist på Institutet för juridik och internet, tror att HD kan tänkas välja att pröva målet.
"Till skillnad från tingsrätten så gör hovrätten bedömningen att samtliga påståenden är värdeomdömen och således inte kan prövas som förtal. Det går att ifrågasätta", skriver Ängla Eklund i ett sms till TT.
Fakta: Förtal
Brottet förtal begås av den som utpekar en person som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt, eller lämnar någon annan uppgift som är ägnad att utsätta personen för andras missaktning.
Det finns dock flera undantag. Om det i sammanhanget varit "försvarligt att lämna uppgift" om något, och uppgiften varit sann, kan man inte dömas för förtal. Detsamma gäller om man haft "skälig grund" för att lämna uppgiften.
När rätten avgör om ett förtal ska räknas som grovt, tas bland annat hänsyn till vilken spridning uppgiften fått.
Maxstraffet för grovt förtal är två års fängelse.
Extremisternas ombud i rätten är Folkets Juristbyrå
Idéhistoriker, religionsvetare och genusvetare vittnade när förtalsmålet mot Ann-Sofie Hermansson avslutades. Fokus lät författaren och journalisten Helene Bergman bevaka rättegången.
Innan terrorforskaren Magnus Ranstorp trädde in i sal A i hovrätten sa han:
– Detta kan drabba oss alla.
Ranstorp, som i tingsrätten vittnat till förmån för den åtalade Ann-Sofie Hermansson, var återkallad i hovrätten av Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi från Muslimska Mänskliga Rättighetskommittèn (MMRK). Dessa har åtalat Hermansson för grovt förtal, efter att Hermansson under sin tid som kommunstyrelsens ordförande i Göteborg kallat de båda kvinnorna för extremister på sin privata blogg. I hovrätten krävde Doubakils och Abdulahis advokater från Folkets juristbyrå förklaringar av Ranstorp om kopplingen mellan MMRK och den brittiska organisationen Cage UK.
Ranstorp svarade att kännetecknande för Cage UK var att man i alla lägen och med alla medel försvarar terrorister. Ranstorp hade som underlag också gjort en sammanställning av alla de uttalanden som de två muslimska kvinnorna gjort mot Säpo, mot domstolar, ministrar, staten, åklagare och journalister. Dessa uttalanden visade Hermanssons advokat Allan Stutzinsky på tre stora skärmar i rättegångssalen under målets första dag.
DET VAR MOT ÅTERGIVANDET av dessa uttalanden som de två kvinnornas advokater protesterade. Inte mot själva uttalandena, utan ur vilket sammanhang de var tagna. Dessa uttalanden fanns med redan under tingsrättsförhandlingarna, men advokaterna från Folkets Juristbyrå sa sig inte ha begripit detta. En långvarig diskussion uppstod, som varade ända in på tredje och sista rättegångsdagen.
Hovrättspresidenten tittade på kvinnornas advokater och sa:
– Ni är överens om innehållet, men inte slutsatsen. Låt oss i rätten fälla avgörandet.
Det kvinnliga hovrättsrådet tog en stund senare upp bunten med papper, visade det för åhörarna och påpekade, en smula irriterat:
– Här är 70 sidor av material.
PÅ TREDJE DAGEN av hovrättsförhandlingarna i förtalsmålet mot Ann-Sofie Hermansson tycktes det uppenbart att de målsägandes syfte handlade om att belägra rättssystemet – att kriga med juridiska medel, så kallad lawfare.
Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi hade kallat ett antal professorer: Mattias Gardell, religionsvetenskap, Sven-Eric Liedman, idéhistoriker och professorn i genusvetenskap Lena Martinsson. Dessa hade mycket att säga men det återstår för domstolen att bedöma om deras utsagor förde förtalsmålet mot Hermansson vidare eller passar bättre på ett idéhistoriskt seminarium.
Allan Stutzinsky förhörde Liedman, som innan hade talat om begreppet extremism och förklarat att kallar man någon för extremist, innebär det att personen i fråga utesluts från samhällsgemenskapen.
Stutzinsky plockade fram en tweet där professor Liedman skrivit att:
”Annie Lööf är en extremist uppfödd på den idémässiga svältkost som Ayn Rand och Margaret Thatcher erbjuder.”
Slutsatsen advokat Stutzinsky drog var att var och en måste få ha sin egen uppfattning om vad som är extremt.
DEN FÖR ÖGONBLICKET något uppsluppna stämningen i sal A klingade snabbt av när Hermanssons vittne Nalin Pekgul steg in i salen eskorterad av två bastanta Säpovakter. Pekgul tog plats vid vittnesbordet medan Säpovakterna satte sig nära henne. Där satt de under hela förhöret.
Nalin Pekgul är troende muslim och socialdemokrat.
Hon har bland annat varit ordförande för socialdemokratiska kvinnoförbundet, men på grund av hatkampanjer – och demonstrationer anförda av Fatima Doubakil och hennes make Kitimbwa Sabuni, orkade hon inte längre vara i offentligheten:
”Jag avhumaniserades och var rädd att förlora livet.”
Hennes berättelse var stark. När hon var färdig, reste hon sig och gick ut ur salen, återigen eskorterad av Säpovakterna.
EN MAN SOM SATT UTANFÖR sal A och som ville vara anonym kommenterade:
– Jag såg Nalin komma ut med Säpovakterna. Efter henne kommer Fatima och Maimuna ut i trumf skrattandes. Vad det här handlar om är att bryta ner och förnedra kritikerna. Signalen är att om ni bråkar med oss blir det som med Soffan, som är sopåkare eller Nalin som lever med livvaktsbeskydd.
Så var den sista rättegångsdagen i målet mot Ann-Sofie Hermansson över.
Det slutliga avgörandet i ”Burka songs-fallet” närmar sig.
När hovrättsförhandlingen avslutades på torsdagen vittnade den förre S-toppen Nalin Pekgul till vännen Annsofie Hermanssons fördel.
Pekgul hävdade under torsdagen i rätten att hon blivit fysiskt attackerad av aktivisten Fatima Doubakil.
Nu berättar hon för första gången, i en intervju med GT/Expressen, om hur händelsen ska ha fått henne att lämna politiken.
– Jag har valt att vara tyst om detta under alla dessa år.
Den tidigare S-toppen Ann-Sofie Hermansson står anklagad för grovt förtal sedan hon kallat två debattörer för extremister i samband med ett panelsamtal om filmen ”Burka songs 2.0”.
På sin blogg skrev Ann-Sofie Hermansson (S), kommunstyrelsens ordförande fram till 2018, om debattörerna Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, och menade att de var extrema röster. Hon skrev att de ”försvarat terrorister och avfärdat anti-terrorinsatser mot bland annat IS-krigare”.
Det fick de båda debattörerna att lämna in en stämningsansökan om grovt förtal.
Hermansson friades senare i tingsrätten.
Pekgul vittnade i rätten
När hovrättsförhandling nu hållits i målet har båda parter åter kallat vittnen för att backa upp sina respektive versioner av anklagelserna.
En av de som under torsdagen vittnade till Ann-Sofie Hermanssons fördel var hennes vän, den tidigare S-toppen Nalin Pekgul.
Hon var tidigare bland annat riksdagsledamot och ordförande för kvinnoförbundet, men valde att kliva bort från strålkastarljuset.
Under vittnesmålet i hovrätten förklarade hon för första gången varför.
När GT/Expressen når Pekgul för en intervju, efter framträdandet i rätten, ger hon sin version av vad som hände och varför hon lämnade politiken.
– Jag har valt att vara tyst om detta under alla dessa år. Jag drog mig undan och har aldrig pratat om det. Detta är första gången. Jag har burit på det i många år. Det är bara mina närmaste som känt till det.
– De ville att jag skulle vittna redan i tingsrätten, men ärligt talat så vågade jag inte då.
Händelsen, enligt Pekguls version, utspelade sig hösten 2009 i samband med ett möte i kulturhuset Tensta Träff i Stockholm.
”Det blev aggressivt”
Enligt Nalin Pekgul hade Fatima Doubakil, aktivist och debattör från ”Muslimska mänskliga rättighetskommittén”, en ledande roll och samlade en rad personer som hotade henne.
– Det var på ett möte och hon hade dragit med ett helt gäng av unga män och andra personer. Det blev väldigt aggressivt och de var oerhört hotfulla och hon var den ledande personen.
– Ett helt gäng omringade mig.
Pekgul berättar att hon stod mitt i en tv-intervju när Doubakil ställde sig rakt bakom henne. Hon tror inte att händelsen fångats på film eftersom det var många personer runt henne och Doubakil doldes för kameran rakt bakom henne.
– Jag står inför kameran och det var mycket folk runt mig. Och plötsligt känner jag en enorm smärta, att någon drar mig i håret. Så jag vände mig om, nästan beredd att smälla till. Så ont gjorde det.
– När jag vänder mig om är hon precis framför mina ögon och hånler mot mig. Jag inser att hon vill att något ska hända framför kameran. Så då tittar jag bara på henne: ”Ville du något?”.
Nalin Pekgul upplevde händelsen som en misshandel men valde att inte polisanmäla.
– Jag skämdes. Det var som en kränkning. Så jag berättade det bara för några av mina närmaste. Så här i efterhand borde jag ha gjort det. Det har tagit lång tid för mig att kunna berätta det.
Nalin Pekgul uppger dock att hon polisanmälde tre andra unga män för hot i samma veva.
– Det var tre unga män från Muslimska mänskliga rättighetskommittén, men jag vet inte om det vara samma möte.
Enligt Pekgul var händelsen, visserligen tillsammans med andra upplevda hot, avgörande för att hon sedan lämnade politiken.
– Jag sa sen att ”det går inte, jag vill lämna”. Jag kom fram till att jag inte kunde vara offentlig längre. Jag drog mig undan och har sällan efter detta framträtt i tv eftersom jag vill att folk ska glömma mitt ansikte.
Under torsdagen vittnade Nalin Pekgul, vilket GP tidigare rapporterat om, också om andra händelser där hon bland annat menade att Doubakil arrangerat ”hatmöten” mot henne.
Hon menar, vilket är rättsprocessens kärna, att Doubakil ska klassas som extremist.
– Jag tycker det om man saboterar för andra människor, om man hotar och förstör andra muslimers demokratiska möten.
– Det de kör mot Ann-Sofie Hermansson är att ingen ska våga säga någonting. De hotar alla och tycker att de ska ha rätten att företräda muslimer och vill ge en bild av att det ska vara ett islam, och det är deras islam. Och då ska ingen våga vara kritiska mot dem. De vill tysta folk. De tystade mig men de har inte lyckats tysta ”Soffan” (Ann-Sofie Hermansson).
GT/Expressen har inte lyckats nå Fatima Doubakil men enligt GP är hon starkt kritisk till Nalin Pekguls berättelse. Doubakil berättade i rätten att hon inte varit hotfull, inte förstört möten där Pekgul deltagit och hon hade inte kommit till mötet med uppemot 100 personer, vilket hävdats.
Enligt GP förnekade hon också helt och hållet händelsen där hon påstods ha dragit Pekgul i håret:
– Jag har aldrig varit i samtal med Nalin. Jag har aldrig dragit henne i håret.
Förhandlingen i målet avslutades under torsdagen och domen väntas inom kort.
Ann-Sofie Hermansson har blivit måltavla för en politisk rättegång. Att åtalet mot henne nu går till hovrätten är en vinst för islamisterna och visar att det kostar på att gå emot dessa krafter, skriver Magnus Norell.
Den 7-9 september är det förhandlingar i Hovrätten för västra Sverige. Förhandlingarna gäller förtalsåtalet mot tidigare S-kommunalrådet i Göteborg, Ann-Sofie Hermansson. Hermansson friades av tingsrätten i januari 2020. Domen överklagades då till hovrätten av de som väckt åtalet, Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil.
Abdullahi och Doubakil är välkända namn i den mer aktivistiska delen av den islamistiska rörelsen i Sverige och det var som representanter för Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén som de väckte åtalet efter att Hermansson på sin blogg kallat dem för extremister.
Som jag skrivit tidigare har åtalet inget att göra med att dessa båda aktivister blivit kallade extremister, en beteckning som för övrigt Doubakil sagt att hon inte har något emot.
Det Hermansson är utsatt för är det som på engelska kallas ”Lawfare”, alltså krig med juridiska medel. Och syftet är som jag skrev inför förhandlingarna i tingsrätten ”att störa och om möjligt hindra en diskussion om islamism. Att visa att det kostar att gå emot dessa aktivister”.
Åtalet i tingsrätten utgjorde det första fallet i Sverige där det användes på detta sätt. Resultatet blev en vinst för islamisterna även om Hermansson friades, eftersom det viktiga här är budskapet att det gör ont och kostar på att gå emot dessa krafter. Detta underströks av att den i Sverige så ofta använda offerkoftan snabbt drogs på Doubakil och Abdullhai, som hävdade att de utsattes för förtryck där deras yttrandefrihet hotades. En bisarr anklagelse med tanke med det medieutrymme dessa båda och deras vapendragare fick i samband med händelsen.
Den yttrandefrihet som hotades är den som används för att undersöka, kritisera och ifrågasätta den islamistiska ideologin och de praktiska uttryck den tar sig i att ge sig på de som ses om belackare. I Hermansson fall blev det också delvis framgångsrikt, även om hon friades i tingsrätten, eftersom S i Göteborg avpolletterade henne från posten som kommunalråd. Ett beteende som S använt mot andra kvinnor som tagit strid som islamism och relaterade ämnen som hederskultur, som Carina Hägg och Nalin Pekgul.
Även om det var första gången i Sverige som fenomenet dök upp i domstol, så har metoderna att försöka tysta kritiker används tidigare av islamister. 2017 skrev jag tillsammans med Aje Carlbom och Pierre Durrani en förstudie till MSB om Muslimska brödraskapet i Sverige, varpå ett drev drogs igång mot MSB. Myndigheten kritiserades kraftigt för att ha publicerat den och blev nedringt, mejlbombat och JO-anmält. Vi författare fick löpa gatlopp i sociala medier och olika privatpersoner och organisationer med kopplingar till den islamistiska miljön i Sverige krävde att förstudien skulle dras tillbaka, vilket dock inte skedde.
Även då var signalen att visa vad det kostar att publicera något som dessa aktivister inte gillar. Då sätter man den i egna sammanhang så omhuldade yttrandefriheten snabbt på undantag.
I Sverige har vi inte någon beredskap för att hantera sådana här angrepp på demokratin eftersom det sällan går så långt som att det offentliga blir varse vad som pågår. Och när det sker, som i fallet med MSB-studien och för Hermansson, är det en medveten strategi för att strypa en icke önskvärd diskussion.
Desto viktigare därför att samhället i stort sätter ner foten och kraftigt markerar mot att vissa aktivister driver en kritisk samhällsdebatt till domstol. I stället för att debattera enligt gängse demokratiska normer – öppet och ärligt – väljer dessa individer att jaga sina motståndare till domstol i syfte att skicka en signal att så här går det om ni går emot oss. Ett kusligt budskap som ekar av auktoritärt tänkande där endast åsikter som de själva godkänt får föras fram. En ideologisk idévärld som dock stämmer väl in på definitionen av islamism.
Det ankommer på alla oss andra att oförblommerat ställa upp på hennes sida samt aktivt fortsätta att bekämpa alla former av odemokratiska och auktoritära strömningar varhelst de dyker upp.
Ann-Sofie Hermansson har blivit måltavla för en politisk rättegång, för första gången i Sverige, och det ankommer på alla oss andra att oförblommerat ställa upp på hennes sida samt aktivt fortsätta att bekämpa alla former av odemokratiska och auktoritära strömningar varhelst de dyker upp.
Artikellänk
När det är viktigare att varna än att vinna.
I februari friades det tidigare kommunalrådet Ann-Sofie Hermansson (S) från åtalet om förtal. Trots att domen från Göteborgs tingsrätt var både enig och tydlig valde de muslimska aktivisterna Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil att överklaga till hovrätten. Nyligen inkom de med en 118 sidor lång argumentation om varför Hermansson bör straffas för att ha kallat dem ”extremister”. Agerandet syftar inte nödvändigtvis till att vinna utan är en del av en politisk strategi känd som lawfare, skriver Aje Carlbom, en av Sveriges ledande experter på islamism.
AV AJE CARLBOM | 30 APRIL 2020
I samband med den första rättegången mot den socialdemokratiska politikern Ann-Sofie Hermansson fördes begreppet ”lawfare” in i den svenska debatten. Terrorforskaren Magnus Norell argumenterade till exempel i Göteborgsposten (17/1-19) för att det enskilda åtalet ”för förtal med hatbrottsmotiv” som väckts av Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi från Muslimska mänskliga rättighetskommittén skulle förstås som att en anglosaxisk strategi för påverkan nu hade tagit sig till Sverige. Detta ”krig med juridiska medel”, menade Norell, hade inget att göra med att de kallats för ”extrema” av Hermansson utan ”motivet är helt enkelt att störa, och om möjligt hindra en debatt och diskussion om i det här fallet islamism”.
Det är rimliga påståenden mot bakgrund av den forskning som finns på området även om en mer formell definition betonar att det handlar om att omvandla politiska konflikter till juridiska frågor för att därigenom försöka blockera och skapa problem för politiska motståndare. Professor Siri Gloppen vid Bergens universitet i Norge menar att ”lawfare” ska förstås som ”strategiskt nyttjande av rättigheter, lag och rättstvister, där aktörer med olika ideologisk bakgrund strävar efter att flytta fram sina positioner i politiskt konfliktfyllda frågor”.Strategin att använda ”lawfare” bottnar med andra ord i bredare ideologiska eller religiösa konflikter. Detta är något som framkommer i förtalsmålet mot Hermansson. Rättegången sker på individuell nivå men är inbäddad i de ideologiska och religiösa motsättningar som präglat svensk debatt och samhälle de senaste åren och innefattar olika sociala rörelser.
Disciplinering av kritiska röster
Internationellt är det vanligt att lyfta fram aktörer i den islamistiska rörelsen som exempel på hur lagar och rättighetsdeklarationer kan användas i rättstvister i syfte att förhindra religionskritik eller i försök att stoppa uttalanden islamisterna uppfattar som blasfemiska eller nedsättande. Vissa observatörer menar att de två ytterligheterna i den islamistiska rörelsen kompletterar varandra. Salafistiska jihadisters våldsinriktade strategi skrämmer många till tystnad genom budskap om att ett urskillningslöst våld kommer att drabba kritiska röster eller de som uppfattas som icke-muslimer. Islamister som är aktiva inom ramen för demokratiska spelregler påverkar i stället genom att hota och anmäla kritiker för islamofobi eller genom att dra igång rättstvister. Det behöver givetvis inte ligga en genomtänkt plan bakom de olika strategierna. Sannolikt handlar det mer om effekterna av att grupper i rörelsen valt olika metoder för påverkan.
Islamister vill att omvärlden, på olika sätt, ska uppfatta dem som hotfulla och beredda att gå så långt i sitt försvar av islam och muslimer att det blir jobbigt och otrevligt för de som kritiserar dem.
Båda strategierna kan, med ett sociologiskt begrepp, ses som exempel på ”intrycksstyrning” (impression management). Islamister vill att omvärlden på olika sätt ska uppfatta dem som hotfulla och beredda att gå så långt i sitt försvar av islam och muslimer att det blir jobbigt och otrevligt för dem som kritiserar dem. De vill etablera en ”image” av sig själva som kraftfulla och skrämmande. Därigenom hoppas man kunna disciplinera kritiska röster.
Det finns flera exempel på hur islamister har använt ”lawfare” utifrån en vilja att stoppa offentliggörandet av idéer som uppfattats vara formulerade av motståndare till islam och muslimer. Ibland har de lyckats, vid andra tillfällen har de misslyckats. Miljonären Khalid bin Mahfouz, som lever i Saudiarabien, lyckades i ett förtalsmål i en brittisk domstol hindra Cambridge University Press (CUP) från att publicera Robert Collins och J Millard Burrs bok ”Alms for Jihad” där Mahfouz beskrevs som en finansiär av terrorgrupper. Förlaget bad inte bara om ursäkt och avstod från publicering utan uppmanade också bibliotek i världen att upphöra med utlåning av boken.
Den amerikanska organisationen Council on American Islamic Relations (CAIR) – som forskare kopplar till aktörer inspirerade av Muslimska Brödraskapets skola – startade 2003 en rättsprocess mot aktivisten Andrew Whitehead som drev en webbsida där han beskrev CAIR som en islamistisk organisation med kopplingar till grupper som sysslar med terror. Detta fall lades ner efter att parterna kommit fram till en uppgörelse. 2005 anklagade The Islamic Society of Boston (ISB) ett flertal aktörer för att ha förtalat organisationen genom att i offentliga sammanhang ha talat om organisationens kopplingar till radikala islamister och ifrågasatt ISB:s saudiskfinansierade moské. Tidningen the Boston Herald, Fox News och terrorexperten Steven Emerson var några av dussintalet aktörer som ställdes inför rätta i förtalsmålet. Av okänd anledning släppte ISB fallet i samband med att organisationens finanser började utredas.
I Indonesien, världens största muslimska land, har religiöst ortodoxa aktörer inlett förtalsmål mot muslimer som de anser uttrycker sig blasfemiskt eller nedsättande om islam. Den norska forskaren Kari Telle påpekar att landets blasfemilagstiftning används i ”lawfare” av islamister och religiösa auktoriteter för att tysta individer och grupper som de menar bryter mot statens starkt förenklade definition av islam. Ett uppmärksammat fall rör en äldre sufisk man som anklagades av salafister för att praktisera en ”falsk” religion som bröt mot deras bokstavstrogna läsning av Koranen. Mannen dömdes till ett års fängelse (maxstraff för hädelse i Indonesien är fem års fängelse). Han tvingades också genomgå en psykologisk utvärdering som kunde konstatera att han var vid sina sinnens fulla bruk trots att han avvikit från den ”rätta läran”. Mannen själv konstaterade torrt: ”Mr Doctor said I was not crazy. He could not find anything wrong with me”.
Resolution 7/19
Ett annat omdiskuterat fall av ”lawfare” rör Resolution 7/19 (Combating defamation of Religions) som formulerades av FN:s råd för mänskliga rättigheter 2008. Flertalet av de 21 undertecknande länderna har muslimsk majoritetsbefolkning, men bland undertecknarna fanns också länder som Nicaragua, Ryssland och Sydafrika. I resolutionen görs inga skillnader mellan olika former av religionsutövning utan FN:s medlemsstater uppmanas att ta ställning mot alla former av ”förtal” mot ”religioner”. Resolutionens uppmaningar skulle, om de omvandlas till lagstiftning, få långtgående konsekvenser för yttrandefriheten. Undertecknarna understryker till exempel betydelsen av att införa restriktioner i rätten att uttrycka sig fritt för att skona religioner och religiösa personer från att få sitt ”rykte” förstört samt säkerställa att de får sina religiösa rättigheter tillgodosedda (punkt 12). Flera av idéerna som formuleras i resolutionen har plockats upp av sociala rörelser som arbetar för att skydda religiösa idéer och symboler från kritik.
Frånsett den kraftigt förenklade bild av muslimers möjligheter och situation i Sverige som förmedlas i rapporten, så visar innehållet att många muslimska ledare i Sverige står i ett politiskt konfliktfyllt förhållande till landets offentliga institutioner.
FN-resolutionen visar att ”lawfare” bör förstås som ”toppen av ett isberg” av politiska konflikter som pågår i flera av världens samhällen. De juridiska strategierna berör med andra ord inte bara enskilda individer och organisationer utan är inbäddade i större politiska strider som berör såväl sociala rörelser som transnationella organisationer. Bakom FN-resolutionen skymtar till exempel the Organization of the Islamic Conference (OIC) som är en sammanslutning av världens muslimska länder. OIC har i flera år haft som projekt att opinionsbilda globalt mot islamofobi och publicerar regelbundet sammanställningar av olika händelser i världen som man menar har att göra med anti-islamiska attityder. OIC ligger också bakom Kairodeklarationen där världens muslimska länder formulerade sina egna ”mänskliga rättigheter” som, menade man, skulle vara inramade av ”sharia” (i det här fallet islamiskt grundade rättighetsprinciper).
”Sverige infekterat av islamofobi och rasism”
Man kan även se att det svenska förtalsmålet mot Hermansson är inbyggt i en större konfliktbild. Några dagar före rättegången mot det tidigare kommunalrådet publicerades en debattartikel där en grupp postkoloniala aktivister hävdade att ett ”hav” av människor var solidariska med Doubakil och Abdullahi. Det är givetvis svårt att fastställa hur stor denna ocean av sympatisörer är men det ger en fingervisning om att sociala rörelser i vissa frågor kan samarbeta trots ideologiska skiljaktigheter.
Att rikta ansträngningar mot FN är också en politisk strategi som används av muslimska organisationer i Sverige. 2013 undertecknade sjutton muslimska organisationer (bland annat Islamiska förbundet i Sverige och Muslimska mänskliga rättighetskommittén) en, som de kallar det, alternativ rapport till FN där det svenska samhället beskrivs som en ogästvänlig plats infekterat av islamofobi och rasism. Frånsett den kraftigt förenklade bild av muslimers möjligheter och situation i Sverige som förmedlas i rapporten, så visar innehållet att många muslimska ledare i Sverige står i ett politiskt konfliktfyllt förhållande till landets offentliga institutioner.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att ”lawfare” är ett brett fenomen som kan ta sig varierande uttryck i olika sammanhang. I grunden handlar det om vilken typ av juridiska möjligheter som erbjuds i ett politiskt system och hur aktörer av olika slag bedömer att lagar och rättighetsdeklarationer kan användas för att hantera, disciplinera och skrämma politiska motståndare till tystnad. Förtalsåtalet mot Hermansson bör alltså förstås som en politisk strategi som används för att signalera en hotbild till henne och andra som är kritiska till den identitetspolitiska rörelse Doubakil och Abdullahi är inbäddade i. Skulle Hermansson förlora förtalsmålet i hovrätten så innebär det att samhällets skydd mot politisk eller religiös extremism allvarligt försvagas då det bygger in en juridisk osäkerhet kring vilka ord som är acceptabla att använda i politisk debatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar