Det är tjugoårsdagen för det brutala muslimska terrordåd som kickade igång mitt medvetande och fick mig att se islam som en brutal inspirationskälla.
Jag tror inte att terroristerna drevs av ondska!
De drevs av övertygelsen om att deras gud krävde dödandet av otrogna!
Koranens sura 009-005 och många liknande legitimerar terrorismen mot kristna och judar.
Vad var al-Qaidas plan med terrordåden den 11 september 2001? Kvartal bad terrorforskaren Magnus Norell betrakta händelseförloppet ur terroristernas synvinkel.
AV MAGNUS NORELL | 10 SEPTEMBER 2021
När Usama bin Laden samlade sina närmaste män och rådgivare den tjugotredje dagen i månaden Jumada Al-Thani år 1422 hade han all anledning att vara nöjd. Den fleråriga planering som föregått attackerna i USA dagen innan hade krönts med framgång, även om kaparna i ett av planen hade misslyckats med sitt uppdrag.
Dessutom hade en av både al-Qaidas och hans afghanska värdars besvärligaste fiende dödats i ett annat framgångsrikt attentat bara tre dagar tidigare, tajikledaren Ahmed Shah Massoud – svuren fiende till de rättrogna – hade äntligen eliminerats och öppnat väg för ett totalt talibanskt styre över Khurasan.1
De första rapporterna från USA talade om kaos och bestörtning. Attackerna utförda av 19 modiga män som frivilligt offrat sig för kampen hade lyckats med en total överraskningsattack som överträffade alla förväntningar om ett lyckat anfall på Den Store Satan.
Detta var kulmen på den mångordiga krigsförklaring som kungjordes för 25 år sedan den åttonde dagen i månaden Rabi al-Thani 14172och riktades mot USA och de judisk-kristna korsfarare som ockuperade muslimskt land både i Sham och i Hizaz3, profetens eget hemland. De år som gått sedan dess hade inte riktigt producerat det muslimska uppror som bin Laden då hade hoppats på. Tvärtom hade flera muslimska och arabiska länder i stället allierat sig med Väst och USA och fortsatt att bekämpa de rättrogna4.
Men de lyckosamma attackerna den tjugonde och tjugoandra dagen i månaden Jumada Al-Thani skulle förhoppningsvis ändra på det ganska ljumma stöd bin Laden och hans anhängare hade rönt hittills. De hade varit tydliga nog i kungörelsen: förklarat att islam och profeten själv var utsatta för attacker överallt, från Qoqzaz till Yaman, i Sham och Maghrib5. Samt, kanske viktigast av allt, i profetens eget Hijaz var den judisk-kristna fienden etablerad i baser där till och med otrogna kvinnor i uniform förekom! En förolämpning ingen sant rättrogen kunde lämna obesvarad.
Det lönade sig att slåss
bin Laden hade själv förklarat att fokus först måste riktas mot huvudfienden för att sedan kunna utsträcka revolutionen till resten av mänskligheten. Han hade visat att det lönade sig att slåss. Den amerikanska tigern visade sig vara tandlös när de gällde, vilket till exempel skett i den del av Habasha som de otrogna kallade Somalia när endast några dussin döda amerikaner räckt för att Bill Clinton skulle dra bort sina soldater. bin Laden hade deklarerat med stöd från Koranen och muslimskt lärda som Ibn Tamiya att det var rätt och riktigt att bryta avtal om det främjade islam och skyddade muslimer.
Ruinerna efter de två tvillingtornen i New York talade sitt tydliga språk.
Och många Mujahedin hade tagit till sig budskapet, det kunde han se. Efter att Sovjet besegrats i Khurasan hade hundratals krigare återvänt till sina hemländer och fortsatt kriget. Men inte i den grad bin Laden hade hoppats. Den stolta krigsförklaring som deklarerats fem år tidigare hade inte räckt.
Nu däremot, hade han och hans allierade visat vad som gällde. Visat att det fanns ett pris att betala för att gå emot profetens krigare och fortsätta sitt arroganta liv utan att ta hänsyn till islam och dess budskap. Ruinerna efter de två tvillingtornen i New York talade sitt tydliga språk.
När de nu satt och överlade var nästa steg i kampen redan fastlagd och denna gång borde det inte finnas några svårigheter att få igång ett verkligt krig. Svaret från Amerika och hennes lakejer skulle komma, det förstod de allesammans. Men det var precis vad som förutsattes skulle hända. Återigen skulle islam med profetens främsta soldater i spetsen besegra sina fiender. Det kanske skulle ta många år, men slutresultatet kunde bara bli ett. En total seger för de rättrogna!
Det är naturligtvis omöjligt att veta om det var så här det gick till när bin Laden och hans närmaste överlade dagarna efter attackerna 9 och 11 september. Men otroligt är det inte. I krigsförklaringen lades texten utförligt ut om vad man hoppades uppnå. Motiven, förklaringarna och fienden redovisades öppet, och hade fler aktörer varit uppmärksamma då hade kanske en annan beredskap funnits till hands.
En stor framgång
Och tittar man tillbaka på de år som gått sedan dess kan det konstateras att det ideologiska islamiska krig som bin Laden proklamerade 1996 har varit en stor framgång. Från sin bas i de afghanska bergen har hans krig spridit sig till Mellanöstern, Afrika, Europa och Amerika. På vägen har kriget skördat tusentals människoliv och gjort miljoner till flyktingar. Den militanta islamism som låg till grund för hans krigsförklaring den där sommardagen i augusti 1996 har visat sig vara robust nog att överleva även hans eget frånfälle i maj 2011.
Det kan sägas att vi fortfarande inte riktigt fattar vilka krafter som släpptes lösa av den kraftfulla ideologi bin Laden företrädde.
Hans (och efterföljande islamisters) framgångar var framför allt möjliga tack vare att vi i Väst inte alls förstod vad som hände. Det kan sägas att vi fortfarande inte riktigt fattar vilka krafter som släpptes lösa av den kraftfulla ideologi bin Laden företrädde. Vi har svårt att ta in att vi har att göra med riktiga soldater i guds tjänst (här kallad Allah) vars slutmål är global hegemoni, allt i överensstämmelse med tolkningar av den bok där allt är förutsagt, Koranen.
I eftertankens kranka blekhet kan det därför slås fast att bin Ladens tankar och idéer kring heligt krig funnit god jordmån. Från Afghanistan i öst (där hans tidigare värdar nu ånyo tagit kommandot) till Sahelregionen i väst har sunniislamistiska grupper slagit rot, störtat regimer och i största allmänhet spridit död och förintelse omkring sig. Det gäller för övrigt även för sunniislamisternas främsta konkurrenter: shiaislamistiska grupper som redan innan bin Laden klev in på arenan, tagit till vapen mot Väst och deras arabiska och muslimska allierade. Inte sällan direkt stödda eller rent av kontrollerade av Irans religiös-politiska ledare.
Framtiden får nu utvisa om denna framgångssaga, iscensatt av en ung saudier i de afghanska bergen i slutet på förra seklet, kommer att fortsätta eller inte.
Sådana grupper låg bakom störtandet av Jemens regering, tog mer eller mindre över Syrien (där Assad inte klarat sig länge utan iranska bajonetter) samt är idag de dominerande krafterna i Libanon och Irak.
Det här är ett krig vi i Väst, i alla fall hittills, ser ut att förlora. I synnerhet som varken Washington eller Bryssel ser ut att ta sina islamistiska opponenter riktigt på allvar, och vi tenderar att fnysa åt deras övertygelser om heligt krig och världsrevolution. Detta trots att de som i mitten på 1990-talet på sin höjd var en samling ganska svaga och disparata grupper (men med en gemensam ideologi) idag har förvandlats till internationella nätverk med tusentals individer inställda på att delta i en kamp de ser som både nödvändig och moraliskt rättfärdig.
Framtiden får nu utvisa om denna framgångssaga, iscensatt av en ung saudier i de afghanska bergen i slutet på förra seklet, kommer att fortsätta eller inte. I det sammanhanget kan det kanske vara berättigat att citera något från Usama bin Ladens krigsförklaring anno 1996. I ett meddelande riktat som en varning direkt till dåvarande amerikanska försvarsministern beskrev bin Laden sina unga krigare som de som ”älskar döden lika mycket som ni älskar livet”.
En beskrivning som några decennier senare nog har visst fog för sig och som det kan vara klokt att ta på allvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar