Det här handlar om kulturen i Mellanöstern, Nordafrika och delar av Asien
Beakta dessa länders förhållande till demokrati, jämställdhet, jämlikhet, religionsfrihet, samkönad kärlek, konfessionsfri utbildning, tryckfrihet, religionsfrihet, könssegregering, åsiktsfrihet, mänskliga rättigheter och inställning till kristna!
Trots detta blir de flesta av mina vänner illa berörda varje gång jag nämner islam.
De börjar flacka med blicken och muttra något om att alla människor har samma värde.
Islams brutala innebörd är tabubelagt bland de politiskt korrekta!
Islam föddes cirka 600 år efter Jesu död.
Islam är en ideologi för social samhällskontroll kombinerad med andliga inslag från kristendomen, judendomen och gamla arabiska ökenreligioner.
Muhammed föddes i klanen Hashemite och stammen Quraysh.
Nomadfolken i nuvarande Saudiarabien hade en mångfald av husgudar, vädergudar och krigsgudar. Den kraftfullaste av dem var Allah med sina tre döttrar Uzzah, Lat och Manat.
Enligt den islamiska läran blev Muhammed omkring år 610 förvissad i en vision av ärkeängeln Jibril (Gabriel) om att bli profet. Han fick i uppdrag att framföra en uppenbarelse från Gud. Det var ett budskap om en monoteistisk gudstro och en religionsutövning som i vissa drag liknar den i kristendomen och i judendomen.
Muhammed verkade i ett tjugotal år som profet. Det första decenniet var i Mekka, där han förde fram sitt budskap för sin egen stam, Quraysh. Hans budskap gick ut på att folket bör erkänna Gud som sin skapare, som ska dyrkas ensam och som man ska överlåta sig till. Polyteismen kritiserades hårt. Muhammed varnade för Yttersta dagen när människorna ska stå till svars inför Gud och drabbas av helvetets straff, eller få komma till paradiset i enlighet med sina gärningar.
Muhammed mötte hårt motstånd i det polyteistiska Mekka, framförallt från de rika. Han var därför tvungen att tillsammans med sina anhängare ta sin tillflykt till Medina (Yathrib), där människorna var betydligt mer positiva till hans budskap. Flykten skedde år 622 och kallas hijra, "emigrationen", vilket är utgångspunkten för den islamiska tideräkningen.
De olika stammarna i Yathrib var i strid med varandra, och eftersom Muhammed inte var medlem i någon av stammarna fick han bli skiljedomare och ledare. Dessutom var han i konflikt med sin egen stam, Quraysh, och kunde därför inte betraktas som agent för de styrande i Mekka.
Efter hand, och under strider med Mekka och deras allierade, fick Muhammed inflytande över de omgivande arabstammarna. De tre judiska stammarna i Yathrib accepterade i allmänhet inte Muhammed som profet, och det ledde till att islam mer och mer kom att betraktas som en egen religion. Man hade däremot en överenskommelse om att leva tillsammans i tolerans och fred där var och en fick behålla sin religion. Relationen med de judiska stammarna, som inte var helt problemfri från början, förvärrades över tid. Den nådde sin kulmen då Quraysh, tillsammans med andra arabiska stammar, planerade att utplåna muslimerna. Judarna ombads av muslimerna att uppfylla sin del av avtalet med muslimerna och försvara Medina, men många av dem anslöt sig till polyteisterna och bröt därmed, för andra gången, mot överenskommelsen. De stridande judiska männen som vänt sig emot muslimerna fördrevs då eller avrättades. Striderna mellan muslimerna och den angripande Quraysh-stammen ledde till slut till att Muhammeds anhängare segrade och kunde inta Mekka nästan utan blodspillan och ta över helgedomen Kaba som, med undantag för en ikon på insidan av Kaba föreställande Jesus och Jungfru Maria som Muhammed personligen skyddade och som sades ha målats av Abraham, rensades från avgudabilder från de tidigare kulterna.
Yathrib döptes nu om till Madīnat an-Nabī, "Profetens stad" eller al-Madīna al-munawwara, "Det strålande Medina". Där genomsyrade islam samhällsordningen. Religionen påverkade även den politiska makten och lagstiftningen. Detta har påverkat islam på många sätt och i dag finns det många islamiska länder där de tillämpar koranens uppenbarelse och profetens sunna (föredöme, sed) vid lagstiftning och styre av landet.
Som statsman visade sig Muhammed vara klok, förutseende, och mycket framgångsrik. Han hade förmågan att vänta, att bortse från tillfälliga nederlag, för att istället inrikta sig på långsiktiga mål. Ett exempel är när han slöt en till synes förödmjukande fred år 628 vid al-Hudaybiya, trots kritik och hårt motstånd från vänner och följeslagare som tyckte att han svek. Freden visade sig emellertid ha gynnsam effekt på kontakterna med de andra stammarna i området. Han kunde sluta en rad nya allianser, få större styrka och inta viktiga städer.
Innan sin död kunde Muhammed uppleva att praktiskt taget hela Arabiska halvön erkänt honom som ledare. De tidigare stridande och splittrade beduinstammarna hade slutit sig samman genom islam.
Samtidigt som det fattiga och av stamkrig söndrade Arabien enats hade slutfasen inträtt i striderna mellan den tidens två stormakter, det östromerska (bysantinska) kejsardömet och det sassanidiska persiska imperiet. De båda stormakterna hade bekämpat varandra tills nästan alla resurser hade uttömts, både militärt och ekonomiskt. De kunde inte bjuda effektivt motstånd när nu araberna överraskande dök upp på scenen. Befolkningen i Östrom och Persiens provinser och kolonier var krigs- och skattetrötta.
Hur Koranen kom till är det ingen som riktigt vet. Inte ens de fromma muslimska lärda är överens om vilka historier man ska lita på. De flesta verkar dock vara överens om att Koranens olika stycken inte hade samlats ihop till en bok under profeten Muhammeds livstid. De ska dock ha funnits bevarade på bland annat benbitar och blad.
Det ska ursprungligen ha funnits en vers om stening i Koranen. Muhammeds favorithustru bevarade versen på ett blad under sin säng. Men när alla var upptagna med Muhammeds död, så hade en get smugit sig in hennes rum och ätit upp bladet! Men ingen skada skedd – påbudet om stening finns i stället tydligt artikulerad i haditherna, berättelserna om profetens ord och gärningar. Koranen är en ganska tunn bok, men hadithlitteraturen är ofantlig.
Även om Koranens sammanställning är oklar, så vet vi en hel del om dess källor. En stor del av Koranen kommer till exempel från judiska och kristna källor. Kända figurer ur denna tradition uppträder i Koranen, som Abraham, Moses och Jesus. Men de är förändrade, så att man knappt känner igen dem. Och Koranen berättar inte deras berättelser på ett ordnat sätt.
I kommentarerna till sin översättning av Koranen, utgiven 1917, beskriver arabisten K.V. Zetterstéen bokens sammansättning så här:
”Innehållet i Koranen är till en del hämtat från kristna och judiska källor. Även de gamla arabiska sagorna erbjödo ett tacksamt ämne för Muhammed, som från dem hämtade åtskilliga lärorika exempel till varning och efterföljd, och därtill kommo slutligen hans egna uttalanden om religiösa och världsliga frågor.”
Men Koranens versioner av de bibliska berättelserna skiljer sig ofta från originalet. Som Zetterstéen också påpekar var Muhammeds kännedom om kristendomen ”ganska ytlig”. Ibland finner vi rena missförstånd som visar att Muhammed, eller den grupp författare som skrev Koranen, inte kunde läsa de judiska och kristna skrifterna på originalspråken hebreiska, arameiska och grekiska. Och någon översättning av skrifterna på arabiska fanns inte, då det inte torde ha existerat en enda arabisk bok före Koranen.
Zetterstéen menar att det är ”otvivelaktigt” att Koranens författare inte studerat några skriftliga källor, utan att han, eller de, uteslutande varit hänvisade till muntliga uppgifter. Mot den bakgrunden förstår man bättre varför Koranens författare på flera ställen framställer det som något stort och sensationellt att det nu finns en arabisk bok. Äntligen kunde araberna, efter att ha känt sig underlägsna judar och kristna, vilka ju hade heliga böcker, nu visa upp en egen! ”Vi hava förvisso sänt ned den som en arabisk Koran…” (12:2), kunde Muhammed säga med stolthet, och: ”En skrift, vars verser äro tydligt utlagda, en arabisk koran för människor, som hava kunskap.” (41:2)
Arabernas bok var deras egen såtillvida att den var skriven på deras eget språk, men när det kommer till innehållet var den alltså långtifrån egen. Författarens dåliga kännedom om de judiska och kristna religionerna gör sig pinsamt märkbar i flera missförstånd. I Koranens berättelse om Moses på Sinai berg och den gyllene kalven förekommer till exempel en ”samarit”. Det är denne samarit förför folket och får dem att göra en avgud i Mose frånvaro (Zetterstéen 20:87 ff). Saken är den att samariterna ännu inte existerade på Mose tid!
Koranens författare identifierar också jungfru Maria med Mose och Arons syster (3:31;19:29). Moses beräknas ha levt på 1300 eller 1200-talet f.Kr. och Maria var ju Jesu moder och levde under den romerske kejsar Augustus tid! Det finns gott om liknande missförstånd, som när Koranen framställer den persiske kungen Ahasveros’ minister Haman, 400-talet f.Kr., som rådgivare åt Farao, Mose motståndare (28:38;40:38).
Muhammed hade med sina bristfälliga kunskaper om judiska och kristna skrifter svårt att imponera judar och kristna. Men även många i hans eget arabiska folk var skeptiska. Det var ett känt fenomen i den arabiska kulturen vid den tiden att poeter blev liksom ”besatta” och reciterade verser som verkade komma från en ande. Ordet ”galen” är på arabiska ”majnun” och betyder just att vara besatt av en ande, ”jinn”. Och det var också så man såg på Muhammed. I Koranen kan man läsa de skeptiska arabernas invändningar: ”Det är blott virriga drömmar! Ja, han har uppdiktat det. Ja, han är en skald.” (21:5) Och i en annan vers citeras araberna som säger: ”Skola vi verkligen övergiva våra gudar för en förryckt skald?” (37:35) I det arabiska originalet används ordet ”majnun”, det vill säga en besatt poet. Den tidigast kända islamkritiken hittar man alltså i Koranen. Om dessa ord uttrycktes idag i något strängt islamiskt samhälle skulle man kunna råka illa ut. Men även i den icke-islamiska västvärlden skulle man inte kunna känna sig helt trygg. Orden skulle kunna räknas som så kallad ”islamofobi”!
Men Muhammed själv ansåg så klart att hans dikter inte var som andras dikter: de var uppenbarelser som kom från den ende guden, samme gud som uppenbarat sig för Moses. Muhammed var inte en poet och han var absolut inte galen – han var en profet. Det fanns förmodligen flera araber på den tiden som gjorde samma anspråk som Muhammed. Men eftersom segrarna skriver historien vet vi ingenting om deras uppenbarelser och läror, förutom det som muslimerna har bevarat i sina egna källor. Vi känner till en arabisk profet, en rival till Muhammed, som kallades Musaylimah. Muslimska historieskrivare brukar lägga till epitetet ”Al-Kadhab” eller ”Lögnaren”. Men om Musaylimah hade segrat och Muhammed förlorat hade kanske Musaylimah fått heta ”Al-Amin”, ”Den trogne”, och Muhammed ”Al-Kadhab”.
I muslimska källor påstås det att Musaylimah lurade över folk till sin religion med ”magiska trick” som att stoppa ett ägg i en flaska med smal hals eller rycka vingarna av en fågel, för att sen sätta tillbaka dem, och se den flyga igen. När Muhammed gör liknande saker kallas det inte ”trick” utan för vördnadsbjudande mirakler och underverk som han gör med Guds hjälp.
Vi har en hyfsat bra samhällsordning med demokrati, jämställdhet, jämlikhet, religionsfrihet, rätt till samkönad kärlek, konfessionsfri utbildning, tryckfrihet, religionsfrihet och välvillig inställning till troende.
Inte i något samhälle som styrs av islam råder demokrati, jämställdhet, jämlikhet, religionsfrihet, rätt till samkönad kärlek, konfessionsfri utbildning, tryckfrihet, religionsfrihet och välvillig inställning till kristna.
Islams Gud utsåg Muhammed till sitt sista sändebud till mänskligheten enligt Muhammed själv men det fanns inte ett enda vittne till den utnämningen!
Islam föddes cirka 600 år efter Jesu död.
Islam är en ideologi för social samhällskontroll kombinerad med andliga inslag från kristendomen, judendomen och gamla arabiska ökenreligioner.
Muhammed föddes i klanen Hashemite och stammen Quraysh.
Nomadfolken i nuvarande Saudiarabien hade en mångfald av husgudar, vädergudar och krigsgudar. Den kraftfullaste av dem var Allah med sina tre döttrar Uzzah, Lat och Manat.
Enligt den islamiska läran blev Muhammed omkring år 610 förvissad i en vision av ärkeängeln Jibril (Gabriel) om att bli profet. Han fick i uppdrag att framföra en uppenbarelse från Gud. Det var ett budskap om en monoteistisk gudstro och en religionsutövning som i vissa drag liknar den i kristendomen och i judendomen.
Muhammed verkade i ett tjugotal år som profet. Det första decenniet var i Mekka, där han förde fram sitt budskap för sin egen stam, Quraysh. Hans budskap gick ut på att folket bör erkänna Gud som sin skapare, som ska dyrkas ensam och som man ska överlåta sig till. Polyteismen kritiserades hårt. Muhammed varnade för Yttersta dagen när människorna ska stå till svars inför Gud och drabbas av helvetets straff, eller få komma till paradiset i enlighet med sina gärningar.
Muhammed mötte hårt motstånd i det polyteistiska Mekka, framförallt från de rika. Han var därför tvungen att tillsammans med sina anhängare ta sin tillflykt till Medina (Yathrib), där människorna var betydligt mer positiva till hans budskap. Flykten skedde år 622 och kallas hijra, "emigrationen", vilket är utgångspunkten för den islamiska tideräkningen.
De olika stammarna i Yathrib var i strid med varandra, och eftersom Muhammed inte var medlem i någon av stammarna fick han bli skiljedomare och ledare. Dessutom var han i konflikt med sin egen stam, Quraysh, och kunde därför inte betraktas som agent för de styrande i Mekka.
Efter hand, och under strider med Mekka och deras allierade, fick Muhammed inflytande över de omgivande arabstammarna. De tre judiska stammarna i Yathrib accepterade i allmänhet inte Muhammed som profet, och det ledde till att islam mer och mer kom att betraktas som en egen religion. Man hade däremot en överenskommelse om att leva tillsammans i tolerans och fred där var och en fick behålla sin religion. Relationen med de judiska stammarna, som inte var helt problemfri från början, förvärrades över tid. Den nådde sin kulmen då Quraysh, tillsammans med andra arabiska stammar, planerade att utplåna muslimerna. Judarna ombads av muslimerna att uppfylla sin del av avtalet med muslimerna och försvara Medina, men många av dem anslöt sig till polyteisterna och bröt därmed, för andra gången, mot överenskommelsen. De stridande judiska männen som vänt sig emot muslimerna fördrevs då eller avrättades. Striderna mellan muslimerna och den angripande Quraysh-stammen ledde till slut till att Muhammeds anhängare segrade och kunde inta Mekka nästan utan blodspillan och ta över helgedomen Kaba som, med undantag för en ikon på insidan av Kaba föreställande Jesus och Jungfru Maria som Muhammed personligen skyddade och som sades ha målats av Abraham, rensades från avgudabilder från de tidigare kulterna.
Yathrib döptes nu om till Madīnat an-Nabī, "Profetens stad" eller al-Madīna al-munawwara, "Det strålande Medina". Där genomsyrade islam samhällsordningen. Religionen påverkade även den politiska makten och lagstiftningen. Detta har påverkat islam på många sätt och i dag finns det många islamiska länder där de tillämpar koranens uppenbarelse och profetens sunna (föredöme, sed) vid lagstiftning och styre av landet.
Som statsman visade sig Muhammed vara klok, förutseende, och mycket framgångsrik. Han hade förmågan att vänta, att bortse från tillfälliga nederlag, för att istället inrikta sig på långsiktiga mål. Ett exempel är när han slöt en till synes förödmjukande fred år 628 vid al-Hudaybiya, trots kritik och hårt motstånd från vänner och följeslagare som tyckte att han svek. Freden visade sig emellertid ha gynnsam effekt på kontakterna med de andra stammarna i området. Han kunde sluta en rad nya allianser, få större styrka och inta viktiga städer.
Innan sin död kunde Muhammed uppleva att praktiskt taget hela Arabiska halvön erkänt honom som ledare. De tidigare stridande och splittrade beduinstammarna hade slutit sig samman genom islam.
Samtidigt som det fattiga och av stamkrig söndrade Arabien enats hade slutfasen inträtt i striderna mellan den tidens två stormakter, det östromerska (bysantinska) kejsardömet och det sassanidiska persiska imperiet. De båda stormakterna hade bekämpat varandra tills nästan alla resurser hade uttömts, både militärt och ekonomiskt. De kunde inte bjuda effektivt motstånd när nu araberna överraskande dök upp på scenen. Befolkningen i Östrom och Persiens provinser och kolonier var krigs- och skattetrötta.
Hur Koranen kom till är det ingen som riktigt vet. Inte ens de fromma muslimska lärda är överens om vilka historier man ska lita på. De flesta verkar dock vara överens om att Koranens olika stycken inte hade samlats ihop till en bok under profeten Muhammeds livstid. De ska dock ha funnits bevarade på bland annat benbitar och blad.
Det ska ursprungligen ha funnits en vers om stening i Koranen. Muhammeds favorithustru bevarade versen på ett blad under sin säng. Men när alla var upptagna med Muhammeds död, så hade en get smugit sig in hennes rum och ätit upp bladet! Men ingen skada skedd – påbudet om stening finns i stället tydligt artikulerad i haditherna, berättelserna om profetens ord och gärningar. Koranen är en ganska tunn bok, men hadithlitteraturen är ofantlig.
Även om Koranens sammanställning är oklar, så vet vi en hel del om dess källor. En stor del av Koranen kommer till exempel från judiska och kristna källor. Kända figurer ur denna tradition uppträder i Koranen, som Abraham, Moses och Jesus. Men de är förändrade, så att man knappt känner igen dem. Och Koranen berättar inte deras berättelser på ett ordnat sätt.
I kommentarerna till sin översättning av Koranen, utgiven 1917, beskriver arabisten K.V. Zetterstéen bokens sammansättning så här:
”Innehållet i Koranen är till en del hämtat från kristna och judiska källor. Även de gamla arabiska sagorna erbjödo ett tacksamt ämne för Muhammed, som från dem hämtade åtskilliga lärorika exempel till varning och efterföljd, och därtill kommo slutligen hans egna uttalanden om religiösa och världsliga frågor.”
Men Koranens versioner av de bibliska berättelserna skiljer sig ofta från originalet. Som Zetterstéen också påpekar var Muhammeds kännedom om kristendomen ”ganska ytlig”. Ibland finner vi rena missförstånd som visar att Muhammed, eller den grupp författare som skrev Koranen, inte kunde läsa de judiska och kristna skrifterna på originalspråken hebreiska, arameiska och grekiska. Och någon översättning av skrifterna på arabiska fanns inte, då det inte torde ha existerat en enda arabisk bok före Koranen.
Zetterstéen menar att det är ”otvivelaktigt” att Koranens författare inte studerat några skriftliga källor, utan att han, eller de, uteslutande varit hänvisade till muntliga uppgifter. Mot den bakgrunden förstår man bättre varför Koranens författare på flera ställen framställer det som något stort och sensationellt att det nu finns en arabisk bok. Äntligen kunde araberna, efter att ha känt sig underlägsna judar och kristna, vilka ju hade heliga böcker, nu visa upp en egen! ”Vi hava förvisso sänt ned den som en arabisk Koran…” (12:2), kunde Muhammed säga med stolthet, och: ”En skrift, vars verser äro tydligt utlagda, en arabisk koran för människor, som hava kunskap.” (41:2)
Arabernas bok var deras egen såtillvida att den var skriven på deras eget språk, men när det kommer till innehållet var den alltså långtifrån egen. Författarens dåliga kännedom om de judiska och kristna religionerna gör sig pinsamt märkbar i flera missförstånd. I Koranens berättelse om Moses på Sinai berg och den gyllene kalven förekommer till exempel en ”samarit”. Det är denne samarit förför folket och får dem att göra en avgud i Mose frånvaro (Zetterstéen 20:87 ff). Saken är den att samariterna ännu inte existerade på Mose tid!
Koranens författare identifierar också jungfru Maria med Mose och Arons syster (3:31;19:29). Moses beräknas ha levt på 1300 eller 1200-talet f.Kr. och Maria var ju Jesu moder och levde under den romerske kejsar Augustus tid! Det finns gott om liknande missförstånd, som när Koranen framställer den persiske kungen Ahasveros’ minister Haman, 400-talet f.Kr., som rådgivare åt Farao, Mose motståndare (28:38;40:38).
Muhammed hade med sina bristfälliga kunskaper om judiska och kristna skrifter svårt att imponera judar och kristna. Men även många i hans eget arabiska folk var skeptiska. Det var ett känt fenomen i den arabiska kulturen vid den tiden att poeter blev liksom ”besatta” och reciterade verser som verkade komma från en ande. Ordet ”galen” är på arabiska ”majnun” och betyder just att vara besatt av en ande, ”jinn”. Och det var också så man såg på Muhammed. I Koranen kan man läsa de skeptiska arabernas invändningar: ”Det är blott virriga drömmar! Ja, han har uppdiktat det. Ja, han är en skald.” (21:5) Och i en annan vers citeras araberna som säger: ”Skola vi verkligen övergiva våra gudar för en förryckt skald?” (37:35) I det arabiska originalet används ordet ”majnun”, det vill säga en besatt poet. Den tidigast kända islamkritiken hittar man alltså i Koranen. Om dessa ord uttrycktes idag i något strängt islamiskt samhälle skulle man kunna råka illa ut. Men även i den icke-islamiska västvärlden skulle man inte kunna känna sig helt trygg. Orden skulle kunna räknas som så kallad ”islamofobi”!
Men Muhammed själv ansåg så klart att hans dikter inte var som andras dikter: de var uppenbarelser som kom från den ende guden, samme gud som uppenbarat sig för Moses. Muhammed var inte en poet och han var absolut inte galen – han var en profet. Det fanns förmodligen flera araber på den tiden som gjorde samma anspråk som Muhammed. Men eftersom segrarna skriver historien vet vi ingenting om deras uppenbarelser och läror, förutom det som muslimerna har bevarat i sina egna källor. Vi känner till en arabisk profet, en rival till Muhammed, som kallades Musaylimah. Muslimska historieskrivare brukar lägga till epitetet ”Al-Kadhab” eller ”Lögnaren”. Men om Musaylimah hade segrat och Muhammed förlorat hade kanske Musaylimah fått heta ”Al-Amin”, ”Den trogne”, och Muhammed ”Al-Kadhab”.
I muslimska källor påstås det att Musaylimah lurade över folk till sin religion med ”magiska trick” som att stoppa ett ägg i en flaska med smal hals eller rycka vingarna av en fågel, för att sen sätta tillbaka dem, och se den flyga igen. När Muhammed gör liknande saker kallas det inte ”trick” utan för vördnadsbjudande mirakler och underverk som han gör med Guds hjälp.
Vi har en hyfsat bra samhällsordning med demokrati, jämställdhet, jämlikhet, religionsfrihet, rätt till samkönad kärlek, konfessionsfri utbildning, tryckfrihet, religionsfrihet och välvillig inställning till troende.
Inte i något samhälle som styrs av islam råder demokrati, jämställdhet, jämlikhet, religionsfrihet, rätt till samkönad kärlek, konfessionsfri utbildning, tryckfrihet, religionsfrihet och välvillig inställning till kristna.
Islams Gud utsåg Muhammed till sitt sista sändebud till mänskligheten enligt Muhammed själv men det fanns inte ett enda vittne till den utnämningen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar