Korkade politiker

När politiken sitter fast i tron

Trots att de tappade hundratusentals väljare till SD så valde S och M att betrakta sina ”tvivlande lärjungar” mer som ett slags otrogna hundar än som folknära förebilder att lyssna på. Politiken har givit alltför stor plats åt tro och för lite åt omprövande nutidsanpassning, skriver Widar Andersson.

Av Widar Andersson | 29 juli 2025

Om drygt 13 månader är det riksdagsval i Sverige. Vårt land har många problem att ta itu med. Något som har förvärrat problemen under senare tid är att politiken har givit alltför stor plats åt partier som bygger för mycket på tro och för lite på kritiska frågor och omprövande nutidsanpassning. Hur valet 2026 kommer att sluta är en öppen fråga. Det vi kan hoppas på är att verkligheterna vill ta större plats än tron vid de politiska förhandlingsbord som kommer att omvandla valresultatet till en regeringsförklaring.

För den som är intresserad av vägledning finns det nu som oftast skäl att ta intryck av självtänkande och reflekterande företrädare i de kyrkor som under tusentals år har hanterat just balansgången mellan tro och verkligheter.

Församlingsherden Johan Alberius tjänstgör vanligtvis vid Svenska kyrkan i Frankfurt. Söndagen den 20 juli gästpredikade Alberius på Svenska kyrkans högmässa i Berlin. Jag var där. Hans predikan gick rakt in i mig.

Det Johan Alberius talade om var framgångsfundamentet för den kristna tro som vi i Sverige lärt känna den under de senaste seklen. Jesus är självklart en centralgestalt tillsammans med Gud Fader själv och den helige Ande. Men apostlarna – Jesus lärjungar – är den reformistiska kristna kyrkans främsta folkliga förebilder, sa Alberius. Och varför då? Jo, därför att de var ”svaga i tron” som vanligt folk är som mest.

Här finns en grundläggande demokratisk insikt. Att vara ”svag i tron” är ofta synonymt med att vara ganska stark i anden och därmed öppen för tvivel, för argument, sakliga inlägg och för verkligheternas sammansatthet i stort. Statsvetarna Katarina Barrling och Cecilia Garme argumenterade i sin befrielsebok Saknad: På spaning efter landet inom oss (Mondial 2022) om vad undertryckta folkliga känslor och en stympad invandringsdebatt kan ställa till med i ett land där tron under lång tid har byggt på att det blir bättre och på att vi stiger från mörkret mot ljuset. Boken ger människor möjligheter att befria sig från skammen över att sakna tider som varit och Sverige chansen att befria sig från den förkrympande tron att synen på invandring till en generös välfärdsstat framförallt är en kamp mellan onda och goda värderingar.

Tvivlande lärjungar lämnade skutorna

Jag ska inte lägga mina egna ord och tankar på församlingsherden Johan Alberius axlar. Hans predikan om apostlarna som förebilder släppte loss politiska och sociala funderingar hos mig som jag förstås står för själv. Men med detta väl sagt så anar jag starka samband mellan den reformistiska folkkyrkan och den reformistiska bruksarbetarsocialdemokrati som jag själv föddes in i en gång i tiden. När Johan Alberius talade om Jesus lärjungar som folkliga och tvivlande ”förebilder” så fick jag en inre bild av socialdemokratins stora och breda väljarskaror som liknande förebilder för en klok och framgångsrik politik.

Partipolitik är en syssla och ett intresse som omfattar tämligen små delar av befolkningen. De flesta av oss är rätt så svaga i den partipolitiska tron. Förvisso röstar många av oss på samma partier under större delen av livet. Men det beror i huvudsak på gamla vanor och traditioner och på att de regeringsintresserade partierna har tillräckligt med insikter om betydelsen av att uppträda som hyfsat breda kyrkor som inte avkräver sina väljare några alltför detaljerade trosbekännelser.

Jag har själv ägnat mig åt partipolitik inom Socialdemokraterna under många år och har inte haft några större problem med att kombinera det med den svagt troendes tvivel och självtänkande. Tvärtom har det ofta setts som en tillgång att alla företrädare inte framstår som trädda på ett och samma snöre och att det är en fördel att riksdagsledamöter och andra inte bara rapar upp partihögkvarterets talepunkter utan förmår att argumentera med egna folkliga ord.

Men ibland slår det slint. Sveriges hittills två främsta stats- och samhällsbärande partier Socialdemokraterna och Moderaterna vägrade under många år att ta till sig betydelsen av att de tappade hundratusentals väljare till Sverigedemokraterna. Invandringspolitiken visade sig bli den absolut största partibytarfrågan som svensk partipolitik någonsin upplevt. Trots dessa dramatiska omvälvningar så valde framförallt S – men också till stora delar även M – att mer betrakta sina ”tvivlande lärjungar” som ett slags otrogna hundar än som folknära förebilder att lyssna på.

Jag vill understryka att jag inte främst talar om partipolitisk taktik i de här sammanhangen. Invandring är – framförallt i generösa välfärdsstater – ett grannlaga samhällsområde som behöver hanteras klokt och varsamt. Tyvärr fick små och udda ”trospartier” på tok för stort inflytande under de här åren. Tvivlande lärjungar lämnade skutorna i takt med att de skälldes för rasister, fascister och gud vet vad.

Att sakna tider som flytt

Nu är vi där vi är. Statens kombination av genuint misskött och omfattande invandring och flera decennier av understöd av totalitära läror, religioner och klaner – där profeten och/eller de hedersförtryckande klanerna står helt i centrum – har grundlagt etableringen av illavarslande konkurrerande samhällsnormer i Sverige.

Det finns skäl att blicka bakåt och framåt samtidigt. Tider som har varit, har just varit. Det gjorda är gjort och kan inte göras ogjort. Men för att återknyta till Barrlings och Garmes bok Saknad så finns det förstås möjligheter att försiktigt och stegvis vända skutan åt rätt håll igen.

Att sakna tider som har flytt har under senare år tämligen entydigt beskrivits som konservativt och reaktionärt. Men Ernst Wigforss, en av socialdemokratins stora tänkare, utvecklade redan 1958 mer sammansatta tankar om lämpliga förhållningssätt till svunna tider. Han talade om betydelsen av att se det ”förflutnas anda” som något som det moderna samhällsbygget kanske kunde ha nytta av att omsätta i nya former. Jag citerar ur boken Provisoriska utopier: ”Om man kastat längtande blickar i det förflutna har det mera varit efter vad man trott vara detta förflutnas anda än just de former vari denna anda har varit förkroppsligad.” Så är det. Två steg fram och ett steg tillbaka är reformismens bästa marschtakt.

Förhoppningsvis är Wigforss ord och insikter något som kommer att prägla de kommande regeringsbildningarna i Sverige. Det politiskt reformistiska Sverige behöver komma tillbaka till insikterna om behovet av att leva mer i samklang med lärjungar som är verklighetsnära svaga i tron. Vilket alls inte står i motsättning till att vara stark i anden. På den punkten tror jag att jag och Johan Alberius är helt överens.



Widar Andersson har tidigare varit riksdagsledamot för Socialdemokraterna och chefredaktör för Folkbladet. Han diskuterar utifrån ett oberoende S-perspektiv.

Under de senaste decennierna har politiken gravt misskött välfärdsstaten genom att öppna för en stor invandring av människor som inte arbetar. Att ”åtgärda” denna misskötsel genom att med politiska medel försöka skapa nya fysiska blandningar och gemenskaper är inget som kommer att krönas med framgång, skriver Widar Andersson.

Av Widar Andersson | 15 juli 2025

Jag växte upp i brukssamhället Olshammar där en pappersmassefabrik dominerade tillvaron för oss alla. Efter grundskolan flyttade jag för att söka lycka och inkomster på andra industrier och i andra yrken. Jag minns en sommar några år senare då jag besökte mor och far. Vi satt vid köksbordet tillsammans med syskon och andra släktingar. På vägen utanför huset gick ett par personer förbi som jag inte kände igen.

– Vilka är det där? frågade jag.

– Det är stockholmarens barn, svarade pappa.

Stockholmaren hade ett par, tre decennier tidigare kommit till Olshammar för att arbeta på fabriken. Jag minns inte vad han hette. Han var stockholmaren.

Episoden med stockholmaren dyker upp i minnet när jag följer den partipolitiska striden om hur invandringsproblemen ska bildsättas och hanteras inför valrörelsen 2026.

I sin iver att särskilja sig från SD har Socialdemokraterna tydligt halkat snett i integrationspolitiken. Valet att med socialpolitiska och tillitsskapande argument fokusera på att åstadkomma en större blandning av den befintliga befolkningen är kanske tacksamt begriplig för de S-väljare som irriterar sig på socialdemokratins SD-nära hållning när det gäller den kraftigt misskötta invandrings- och kriminalpolitiken. Men i ett fungerande och demokratiskt samhälle sköter människorna folkblandningen på egna och frivilliga sätt. Så har det alltid varit.

Vi lever i ett blandat land

Som medborgare i en generös välfärdsstat är nog de flesta av oss också hyfsat medvetna om att vi lever i ett blandat land där vi som arbetar, betalar höga skatter och är friska tar ett stort ansvar för folk på mindre lyckade kanter i vårt land. Medborgarnas acceptans av blandningspolitikens omfördelning är ett fundament för välfärdsstatens existens. Självklart riskerar acceptansen att rubbas när staten genom politiskt blundande från höger och vänster släpper fram en snabb och omfattande invandring av människor som i många fall saknar de kunskaper, färdigheter och kulturer som krävs för att försörja sig i en västlig och sekulär demokrati som Sverige. Och som därför kräver mycket omfattande skattefinansierade insatser från välfärdsstaten. Stödet för den statliga nivåns blandningspolitik kommer knappast att stärkas av politiska krav på ökad beblandning även på den fysiska/individuella nivån. Snarare tvärtom. Vilket är högst begripligt.

Vi människor håller oss ofta och gärna på vår egen kant tillsammans med liknande och likasinnade människor. Det är inget konstigt med det. Det är sådana vi är. Vilket alls inte måste vara synonymt med nedlåtande attityder mot andra människor som befinner sig på andra kanter i tillvaron. Det är bara som det är i stort och smått.

Adam Cwejman på Göteborgs-Postens liberala ledarsida beskriver saken väl: ”I Sverige råder en tyst överenskommelse: Vi är Nordens Libanon, ett land bestående av ett lapptäcke av etniska och religiösa grupper som lever sida vid sida utan att beblandas. Det är fritt fram ett flytta mellan dessa enklaver. (Men) det medför en social och ekonomisk kostnad, en anpassning till en annan vardag och verklighet.” (GP 10 juni 2025)

Integration kan aldrig beslutas av politiken

Integration har för det mesta varit en icke-fråga i Sverige. De invandrare som tidigare kom till Sverige stötte på majoritetssamhället vart de än vände sig. De finländska, polska, italienska, jugoslaviska, chilenska och andra invandrarna var undantag i skolrummen, på arbetsplatserna, i gallerian och på torgen. Överallt fanns inrotade svenskar att förhålla sig till och att anpassa sig till. Att med politiska åtgärder försöka skapa nya verkligheter där stockholmare blandas med brukssamhällesbor eller svenskar blandas med invandrare är däremot något helt annat. Sådant tar sin tid; om det alls inträffar.

Under min tid som redaktör på Folkbladet i Östergötland besökta jag ofta Finska föreningen i Finspång där jag fick höra många berättelser om hur livet var på den ”finska kanten” då det begav sig. På ett par av de stora industrierna i Finspång fanns finska skiftlag med finska skiftbasar. Det fanns en finsk arbetarbuss. Det tog ett par generationer innan det blev mer vanligt med giftermål utanför den finska kanten. Riitta Saapunki kom till Finspång som 10-åring 1970 när föräldrarna fick jobb i industrierna.

”Det var mycket barn-, ungdoms- och familjeaktiviteter i finska föreningen på den tiden. Vi var mycket där och vi hade mycket skoj. Föreningen hade runt 600 medlemmar på den tiden. Mamma och pappa flyttade tillbaka till Finland på 1980-talet. Men jag valde att bli svensk och att stanna kvar i Finspång. Och det har jag inte ångrat en sekund”, sa Riitta Saapunki till mig när vi möttes för några år sedan.

Riitta Saapunki rör sig nära pudelns kärna. Hon valde att bli svensk och att stanna i Finspång. Hon valde därmed att ta ytterligare ett steg i sin svenska integration. Sådana beslut är djupt personliga. Integration kan underlättas av politiken. Men integration kan aldrig beslutas av politiken. Och integration – om den inträffar – tar den tid som den tar.


Beblandning kan rentav leda till motsatsen

Att blanda människor med olika bakgrund räcker inte för att skapa sammanhållning och integration. Det kan rentav leda till motsatsen, enligt en studie från Malmö. Studien ingår i ett forskningsprojekt där forskare från Malmö universitet har jämfört blandade och segregerade bostadsområden i Malmö och Köpenhamn. Jag läser om studien från Malmö på sajten forskning.se.

Forskaren Erica Righard säger att det i ”politiken finns ett ideal enligt vilket man uppnår integration genom att blanda olika människor. Men det saknas idéer om hur man uppnår denna gemenskap”.

Jag tror egentligen inte att det ”saknas idéer” om hur gemenskapen ska uppnås. Vad det handlar om är att samhället behöver en stat som gör klart vad som är den svenska gemenskapens grundläggande fundament. Det handlar om rimliga nivåer av arbete, skötsamhet, jämställdhet, frihet, svenska språket och skatteinbetalningar. Den som vill bli förmånstagare i den svenska välfärdsstaten behöver anstränga sig hårt för att också bli en förmånsgivare. Den rent fysiska beblandningen kommer däremot när och om den kommer. Socialdemokraterna borde därför se till att halka tillbaka till den mittfåra i samhällsbyggnaden där staten framförallt sköter sina kärnuppgifter.

Man kan ta stockholmaren in till bruket. Det är lätt. Men att ta in bruket i stockholmaren är en helt annan sak. Om det ens sker. Och det måste inte ske. Det kan gå alldeles utmärkt ändå. Bara stockholmaren förstår var han är och anpassar sig till de fabriksvisslor som råder.