Vad blir nästa frihetsinskränkning?
Svenska Dagbladet
”Polisledningen har gått vilse i demokratin”
Med beslutet att neka Rasmus Paludan demonstrationstillstånd öppnar Polismyndigheten upp för den starkes rätt. Våld och hot som metod fungerar alltså, skriver två poliser.
Dagen efter de våldsamma protesterna i Norrköping, Linköping, Rinkeby och Örebro samtalade erfarna dialogpoliser i polishuset på Kungsholmen i Stockholm. Samtalet handlade om principer och de såg att yttrandefriheten var hotad. En av dialogpolisernas kommentarer var: ”Polisen kommer att backa”. Med det menade kollegan att polisledningen kommer att göra inskränkningar i demonstrationsrätten på felaktiga grunder för att undvika allvarligare ordningsstörningar.
Kommentaren rörde såklart inte de enskilda polisernas insats eller mod, tvärtom. Under rådande omständigheter visade de en beslutsamhet som man inte annat än kan imponeras av och beundra. Det var den sorts rättspatos samhället efterfrågar av de män och kvinnor som tar på sig rollen att skydda medborgarna, samhället och dess friheter. Kommentaren tog som sagt sikte på en förmodad utveckling där Polismyndigheten har för avsikt att inskränka demonstrationsrätten.
Vi kan inte annat än att vara stolta över våra kollegor. De presterade till sin yttersta förmåga.
Annat är det ställt med beslutsamheten hos polisledningen och vissa politiker, när det gäller de grundlagsskyddade friheter vi som poliser är satta att skydda.
Yttrandefriheten är en av grundbultarna i den västerländska demokratin. Den ger oss möjlighet till en substantiell demokrati där innehållet, inte bara formen, garanterar oss frihet. Den låter oss diskutera och debattera det samhälle som angår oss alla. Men än viktigare är att den låter oss provocera, och till och med håna och häckla ideologier och religioner som har för avsikt att påverka och bestämma över våra liv och vår framtid.
I vår verksamhet som dialogpoliser har vi stått öga mot öga med varenda åsiktsyttring och ideologi som i praktiken existerar, inte sällan handlar det om krafter som är djupt antidemokratiska och utmanar vårt samhälle. Vårt budskap har alltid varit att möta dessa krafter med demokrati. För även i de mest odemokratiska rörelser pågår en diskussion om hur man bäst påverkar opinionen. I en stark demokrati vinner demokratins spelregler över våld och hot som metod. Detta betraktar vi som en sanning. Detta innebär inte att dessa krafter ändrar åsikt, men genom att få dessa krafter att följa demokratins spelregler ges samhället en möjlighet att möta idéer i stället för våld. Inskränkningar i demokratin ödelägger i praktiken polisens arbete att arbeta brottsförebyggande mot antidemokratiska krafter.
Det som nu sker är väldigt oroande och bör tas på största allvar. Dagarna efter att samhället och demonstrationsrätten angreps svarar Polismyndigheten med att begränsa demonstrationsrätten med hänvisning till ordningsstörningar. Det finns möjligheter till detta i ordningslagen, men praxis och rådande ordning har gjort gällande att detta inte gäller den som väljer att bedriva opinion inom ramen för lagstiftningen. Något annat är i realiteten absurt. Polismyndigheten öppnar med detta beslut upp för den starkes rätt. Våld och hot som metod fungerar alltså. I vår värld är Polismyndigheten och medborgarnas frihet den starke. Ingen annan. För hur hade det sett ut om Magdalena Andersson fått flytta sitt förstamajtal till en rastplats längs E4:an på grund av att hennes ideologiska meningsmotståndare attackerar polis och samhälle? Otänkbart för de flesta. Dock inte för de antidemokratiska element som betraktar detta från sidan. För dessa krafter blir det uppenbart att våld och hot fungerar, dessutom inser krafterna att deras odemokratiska krav legitimeras av en svag statsordning.
Sverige är ett mångkulturellt samhälle. Med det följer en rad värdekonflikter då olika värderingar och normer möts, och inte sällan står de mycket långt ifrån varandra. Demokratin låter dessa mötas på lika villkor, demokratin och våra grundlagar sätter ramverket för hur dessa skall mötas. Demokratin respekterar alla. Instrumentet fungerar. Att vackla och finna särlösningar gynnar ingen i förlängningen och skapar effekter som är svåra att överblicka. För hur ska vi agera då? Tänk er att en ung homosexuell iransk kvinna väljer att demonstrera mot islam för att hennes livs kärlek blivit hängd i en lyftkran och då väljer att bränna koranen i protest mot religiöst förtyck. Ska vi placera henne på en rastplats då? Eller helt enkelt förbjuda hennes protest då reaktionerna förväntas bli lika våldsamma som de vi nyss bevittnat? Vem inom svensk polis anser vi ska göra den bedömningen? Både läsaren och vi vet svaret. Ingen. I den stunden blir polisen politisk. Paradoxalt nog precis det samhälle den protesterande kvinnan flytt ifrån för att ges möjlighet att älska vem hon vill och fritt uttrycka sin kärlek inför det samhälle hon lever i.
Det finns anledning att vara allvarligt bekymrad. Polisen i Västra Götaland valde under helgen att helt avslå Rasmus Paludans demonstration i Borås. Det går fort nu. Allt för att behålla lugnet och tryggheten. Om inte Polismyndigheten frågar sig hur behovet uppstod och vems trygghet man anser sig skydda genom att inskränka demonstrationsrätten så är det väl hög tid att opinionsbildare, journalister och politiker ställer den frågan till Polismyndigheten och den ytterst ansvarige, justitieminister Morgan Johansson.
Det borde inte vara en krusning på ytan ens. I stället är det full storm på det demokratiska hav där duktiga poliser får sina kroppar sönderslagna och hjälmar spräckta. De borde i alla fall ha rätt att veta varför. Om det för en sekund skulle vara oklart så får resten av samhället hjälpa polisledningen att hitta tillbaka till en lugn hamn igen.
För vilket samhälle är det vi vill ha och försvara? Ett samhälle där ickedemokratiska och våldsamma krafter sätter begränsningar för det fria ordet, eller en stat som står upp för demokratins principer där ord och debatt går före våld och hot som metod? Svaret är självklart men uppenbart inte för dem som för tillfället håller den demokratiska kompassen upp och ner i en desperation att bibehålla ett bedrägligt lugn, något som är dömt att misslyckas.
Fredrik Jonson
dialogpolis
Carl-Johan Ahlström
dialogpolis
”Polisledningen har gått vilse i demokratin”
Med beslutet att neka Rasmus Paludan demonstrationstillstånd öppnar Polismyndigheten upp för den starkes rätt. Våld och hot som metod fungerar alltså, skriver två poliser.
Dagen efter de våldsamma protesterna i Norrköping, Linköping, Rinkeby och Örebro samtalade erfarna dialogpoliser i polishuset på Kungsholmen i Stockholm. Samtalet handlade om principer och de såg att yttrandefriheten var hotad. En av dialogpolisernas kommentarer var: ”Polisen kommer att backa”. Med det menade kollegan att polisledningen kommer att göra inskränkningar i demonstrationsrätten på felaktiga grunder för att undvika allvarligare ordningsstörningar.
Kommentaren rörde såklart inte de enskilda polisernas insats eller mod, tvärtom. Under rådande omständigheter visade de en beslutsamhet som man inte annat än kan imponeras av och beundra. Det var den sorts rättspatos samhället efterfrågar av de män och kvinnor som tar på sig rollen att skydda medborgarna, samhället och dess friheter. Kommentaren tog som sagt sikte på en förmodad utveckling där Polismyndigheten har för avsikt att inskränka demonstrationsrätten.
Vi kan inte annat än att vara stolta över våra kollegor. De presterade till sin yttersta förmåga.
Annat är det ställt med beslutsamheten hos polisledningen och vissa politiker, när det gäller de grundlagsskyddade friheter vi som poliser är satta att skydda.
Yttrandefriheten är en av grundbultarna i den västerländska demokratin. Den ger oss möjlighet till en substantiell demokrati där innehållet, inte bara formen, garanterar oss frihet. Den låter oss diskutera och debattera det samhälle som angår oss alla. Men än viktigare är att den låter oss provocera, och till och med håna och häckla ideologier och religioner som har för avsikt att påverka och bestämma över våra liv och vår framtid.
I vår verksamhet som dialogpoliser har vi stått öga mot öga med varenda åsiktsyttring och ideologi som i praktiken existerar, inte sällan handlar det om krafter som är djupt antidemokratiska och utmanar vårt samhälle. Vårt budskap har alltid varit att möta dessa krafter med demokrati. För även i de mest odemokratiska rörelser pågår en diskussion om hur man bäst påverkar opinionen. I en stark demokrati vinner demokratins spelregler över våld och hot som metod. Detta betraktar vi som en sanning. Detta innebär inte att dessa krafter ändrar åsikt, men genom att få dessa krafter att följa demokratins spelregler ges samhället en möjlighet att möta idéer i stället för våld. Inskränkningar i demokratin ödelägger i praktiken polisens arbete att arbeta brottsförebyggande mot antidemokratiska krafter.
Det som nu sker är väldigt oroande och bör tas på största allvar. Dagarna efter att samhället och demonstrationsrätten angreps svarar Polismyndigheten med att begränsa demonstrationsrätten med hänvisning till ordningsstörningar. Det finns möjligheter till detta i ordningslagen, men praxis och rådande ordning har gjort gällande att detta inte gäller den som väljer att bedriva opinion inom ramen för lagstiftningen. Något annat är i realiteten absurt. Polismyndigheten öppnar med detta beslut upp för den starkes rätt. Våld och hot som metod fungerar alltså. I vår värld är Polismyndigheten och medborgarnas frihet den starke. Ingen annan. För hur hade det sett ut om Magdalena Andersson fått flytta sitt förstamajtal till en rastplats längs E4:an på grund av att hennes ideologiska meningsmotståndare attackerar polis och samhälle? Otänkbart för de flesta. Dock inte för de antidemokratiska element som betraktar detta från sidan. För dessa krafter blir det uppenbart att våld och hot fungerar, dessutom inser krafterna att deras odemokratiska krav legitimeras av en svag statsordning.
Sverige är ett mångkulturellt samhälle. Med det följer en rad värdekonflikter då olika värderingar och normer möts, och inte sällan står de mycket långt ifrån varandra. Demokratin låter dessa mötas på lika villkor, demokratin och våra grundlagar sätter ramverket för hur dessa skall mötas. Demokratin respekterar alla. Instrumentet fungerar. Att vackla och finna särlösningar gynnar ingen i förlängningen och skapar effekter som är svåra att överblicka. För hur ska vi agera då? Tänk er att en ung homosexuell iransk kvinna väljer att demonstrera mot islam för att hennes livs kärlek blivit hängd i en lyftkran och då väljer att bränna koranen i protest mot religiöst förtyck. Ska vi placera henne på en rastplats då? Eller helt enkelt förbjuda hennes protest då reaktionerna förväntas bli lika våldsamma som de vi nyss bevittnat? Vem inom svensk polis anser vi ska göra den bedömningen? Både läsaren och vi vet svaret. Ingen. I den stunden blir polisen politisk. Paradoxalt nog precis det samhälle den protesterande kvinnan flytt ifrån för att ges möjlighet att älska vem hon vill och fritt uttrycka sin kärlek inför det samhälle hon lever i.
Det finns anledning att vara allvarligt bekymrad. Polisen i Västra Götaland valde under helgen att helt avslå Rasmus Paludans demonstration i Borås. Det går fort nu. Allt för att behålla lugnet och tryggheten. Om inte Polismyndigheten frågar sig hur behovet uppstod och vems trygghet man anser sig skydda genom att inskränka demonstrationsrätten så är det väl hög tid att opinionsbildare, journalister och politiker ställer den frågan till Polismyndigheten och den ytterst ansvarige, justitieminister Morgan Johansson.
Det borde inte vara en krusning på ytan ens. I stället är det full storm på det demokratiska hav där duktiga poliser får sina kroppar sönderslagna och hjälmar spräckta. De borde i alla fall ha rätt att veta varför. Om det för en sekund skulle vara oklart så får resten av samhället hjälpa polisledningen att hitta tillbaka till en lugn hamn igen.
För vilket samhälle är det vi vill ha och försvara? Ett samhälle där ickedemokratiska och våldsamma krafter sätter begränsningar för det fria ordet, eller en stat som står upp för demokratins principer där ord och debatt går före våld och hot som metod? Svaret är självklart men uppenbart inte för dem som för tillfället håller den demokratiska kompassen upp och ner i en desperation att bibehålla ett bedrägligt lugn, något som är dömt att misslyckas.
Fredrik Jonson
dialogpolis
Carl-Johan Ahlström
dialogpolis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar