Nu samlas islamkramarna för att korsfästa Sameh Egyptson.
Jan Hjerpe, Ulf Bjereld, Peter Weiderud, Anna Ardin och här papegojan Mattias Gardell.
Egyptson lyckas inte bevisa att Brödraskapet etablerat sin underjordiska organisation i Sverige, men väl att det finns svenska muslimer som inspirerats av dess andliga vägledare, som Hassan al-Banna (1906–1949) och Yusuf al-Qaradawi (1926–2022). Det är inget nytt, men Egyptson tillför data som efter källkritisk kontroll för felciteringar och omgjorda sammanhang är av intresse för forskningen.
Om svenska muslimer har influerats av Brödraskapet blir den viktiga frågan vad det betyder. Vad i Brödraskapets politiska islamtolkning har svenska muslimer inspirerats av?
Egyptson betonar särskilt Bannas stegvisa reformism, Qaradawis konstruktion av islam som en balanserad mittenväg (wasatiyyah) som motverkar extremism och ”Den europeiska strategin” från 1995. Europa, sades det, kunde inte längre ses i termer av fientlig kolonialism utan som hem för miljoner muslimer som skall bete sig som goda och laglydiga medborgare.
Att vara en del av det svenska samhället utan att ge upp sin muslimska identitet innebär för Egyptson paradoxalt nog ”ett hinder för integration”.
Europa var inte krigets utan samhällsfördragets (paktens) hemvist, vilket ”kräver ansvar” som Brödraskapets utpekade ”grå eminens” underströk 2008 i en intervju riktad mot väpnad jihadism. ”En muslim förråder inte, utan han utmärks av att vara lojal [mot sitt land]. Det är sant att Storbritannien, Spanien och andra har fört krig mot ett muslimskt land, men det betyder inte att man ska gå och spränga sig själv här och där.”
Förvisso kunde man hoppas att världen på sikt skulle vinnas för islam, på samma sätt som det finns kristna som ser Jesus som hela mänsklighetens frälsare och liberaldemokrater som önskar att världens alla länder blev liberaldemokratiska, men Brödraskapsinfluerade tänkare betonade att muslimer fick finna sig tillrätta som en minoritet bland flera i ett Europa som skulle förbli ickemuslimskt under överskådlig tid.
Så följer långa avsnitt om svenska muslimer som gått med i olika partier, bildat föreningar och studieförbund, samverkat mot rasism och diskriminering, krig och folkmord, och sökt stärka sina minoritetsrättigheter genom att skriva brev och samtala med myndigheter och politiker; samt insatser de gjort för landet, som att få svenskar kidnappade utomlands frigivna och lugna protester efter Muhammadkarikatyrer och rondellhundar.
Egyptson anför en myriad liknande exempel han ser som alarmerande tecken på hur långt konspirationens tentakler trängt in i svenskt samhällsliv. Muslimer som engagerar sig i svenska partier gör sig enligt Egyptson skyldiga till ”entrism” (taktiken att bli del av något för att främja en dold omstörtande agenda), medan muslimer som engagerar sig i muslimska folkrörelser och studieförbund gör sig skyldiga till ”enklavism”.
Det blir helt enkelt fel hur muslimer än gör, så länge de förblir muslimer.
Att vara en del av det svenska samhället utan att ge upp sin muslimska identitet innebär för Egyptson paradoxalt nog ”ett hinder för integration”. Tesen bryter mot termens vedertagna betydelse som den process varigenom skilda enheter förenas i en större helhet. I stället förordar han en ”återgång” till ”den gamla betydelsen av integration som assimilering”, där minoriteter förenas med majoriteten genom att ge upp sina särskiljande drag.
Häri ligger avhandlingen måhända i tiden, men hur görbart och önskvärt är det?
Om man fruktar framväxten av ett muslimskt parallellsamhälle är då den bästa åtgärden att dra in offentliga medel till de muslimska rörelser som öppnar sig för revision och samverkan?
Om svenska muslimer har influerats av Brödraskapet blir den viktiga frågan vad det betyder. Vad i Brödraskapets politiska islamtolkning har svenska muslimer inspirerats av?
Egyptson betonar särskilt Bannas stegvisa reformism, Qaradawis konstruktion av islam som en balanserad mittenväg (wasatiyyah) som motverkar extremism och ”Den europeiska strategin” från 1995. Europa, sades det, kunde inte längre ses i termer av fientlig kolonialism utan som hem för miljoner muslimer som skall bete sig som goda och laglydiga medborgare.
Att vara en del av det svenska samhället utan att ge upp sin muslimska identitet innebär för Egyptson paradoxalt nog ”ett hinder för integration”.
Europa var inte krigets utan samhällsfördragets (paktens) hemvist, vilket ”kräver ansvar” som Brödraskapets utpekade ”grå eminens” underströk 2008 i en intervju riktad mot väpnad jihadism. ”En muslim förråder inte, utan han utmärks av att vara lojal [mot sitt land]. Det är sant att Storbritannien, Spanien och andra har fört krig mot ett muslimskt land, men det betyder inte att man ska gå och spränga sig själv här och där.”
Förvisso kunde man hoppas att världen på sikt skulle vinnas för islam, på samma sätt som det finns kristna som ser Jesus som hela mänsklighetens frälsare och liberaldemokrater som önskar att världens alla länder blev liberaldemokratiska, men Brödraskapsinfluerade tänkare betonade att muslimer fick finna sig tillrätta som en minoritet bland flera i ett Europa som skulle förbli ickemuslimskt under överskådlig tid.
Så följer långa avsnitt om svenska muslimer som gått med i olika partier, bildat föreningar och studieförbund, samverkat mot rasism och diskriminering, krig och folkmord, och sökt stärka sina minoritetsrättigheter genom att skriva brev och samtala med myndigheter och politiker; samt insatser de gjort för landet, som att få svenskar kidnappade utomlands frigivna och lugna protester efter Muhammadkarikatyrer och rondellhundar.
Egyptson anför en myriad liknande exempel han ser som alarmerande tecken på hur långt konspirationens tentakler trängt in i svenskt samhällsliv. Muslimer som engagerar sig i svenska partier gör sig enligt Egyptson skyldiga till ”entrism” (taktiken att bli del av något för att främja en dold omstörtande agenda), medan muslimer som engagerar sig i muslimska folkrörelser och studieförbund gör sig skyldiga till ”enklavism”.
Det blir helt enkelt fel hur muslimer än gör, så länge de förblir muslimer.
Att vara en del av det svenska samhället utan att ge upp sin muslimska identitet innebär för Egyptson paradoxalt nog ”ett hinder för integration”. Tesen bryter mot termens vedertagna betydelse som den process varigenom skilda enheter förenas i en större helhet. I stället förordar han en ”återgång” till ”den gamla betydelsen av integration som assimilering”, där minoriteter förenas med majoriteten genom att ge upp sina särskiljande drag.
Häri ligger avhandlingen måhända i tiden, men hur görbart och önskvärt är det?
Om man fruktar framväxten av ett muslimskt parallellsamhälle är då den bästa åtgärden att dra in offentliga medel till de muslimska rörelser som öppnar sig för revision och samverkan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar