Kvartal om koranens våldsinspiration

Bibeln är en sammanställning av väldigt många människors tankar om Gud.

Det är därför naturligt att normer som var naturliga för flera tusen år sedan framstår som levnadsregler.

Koranen är enligt muslimerna islams guds ord och inget annat än islams guds ord dikterade för Muhammed från Jivril (ärkeängeln Gabriel)

Koranens uppmaningar att döda otrogna gäller idag år 2023 eftersom koranen är islams guds sista budskap till alla människor i alla tider!

Det är därför synnerligen besvärande för muslimernas trovärdighet att koranen innehåller föreskrifter om hur muslimer ska döda icke-muslimer.

Koranlärda muslimer hävdar att all våldsinspiration handlar om hur islams gud refererar till krig mellan Muhammed och de otrogna.

Det innebär att islams gud berättade för muhammed om krig som vid dikterandets tid ännu inte hade varit.

Tänk på det när du bedömer islams trovärdighet!

Detta säger Koranen om våld

Illustration: Hans von Corswant.

Inte många svenskar har läst Koranen, en bok som berör oss allt mer. Men vad står det egentligen i denna bok? Hur ofta uttalas hot eller uppmuntras det till våld? Kvartal har tagit del av en systematisk genomgång.

AV HENRIK HÖJER | 5 MARS 2023

Henrik Höjer är Kvartals vetenskapsredaktör. Han är även historiker och författare.

De flesta är bekanta med att Bibeln innehåller en hel del anstötliga passager. Psykologiprofessorn Steven Pinker har i ett underhållande och lärorikt föredrag påpekat att saker som massmord och massvåldtäkter har omnämnts i positiva ordalag i Gamla testamentet, där påbud, förbud och våld förekommer i mängder.

Nya testamentets gud verkar möjligen lite mer försonlig även om han kompromisslöst kräver att hans son ska offras i en makaber splatterdöd. Men Jesus var tydlig med att han inte var intresserad av någon väpnad konfrontation med den världsliga makten i form av romarriket – och det är fullt möjligt att han gjorde nödvändighet till dygd på den punkten. Han valde i alla fall att låta sig arresteras och avrättas, därom är evangelierna eniga. Och han uppmuntrade heller inte sina lärjungar till våld.

Men hur är det med Koranen, som ju är en skrift som är allt mer i fokus. De flesta svenskar har inte läst den – själv har jag förstås försökt (det är ju en av världens viktigaste böcker), men jag ska erkänna att det gått trögt. Men jag fick för en tid sedan den lilla boken Desinformationen om Koranen (2020), utgiven på eget förlag av en Svante Brandänge i posten (det skickas massor av böcker till Kvartals redaktion och till mig i hemmet). Jag blev skeptisk bara av titeln och lade den åt sidan. Korankritik på eget förlag… Nja.

Men i samband med Rasmus Paludans pajaserier bestämde jag mig för att titta närmare på boken.

Häpnade över hoten

Det visar sig att Svante Brandänge är pensionerad forskare och tidigare professor i organisk kemi vid Stockholms universitet, och han har tidigare skrivit i bland annat Humanisten, Sans och Forskning & Framsteg. Publikationer jag håller högt, alla tre. Kanske ingen islamofobisk hobbyhistoriker, trots allt.

Nåja, Brandänge köpte en gång ett exemplar av Koranen i 1917 års översättning, och kom sig efterhand för att öppna den: ”När jag väl började läsa häpnade jag över de många hoten om grymma straff för de otrogna (icke-muslimerna).” Så han fortsatte läsa – och började räkna. Hoten.

Brandänge hittar även minst sju verser som berättar att det går riktigt illa för den som lämnar islam, liksom upprepade förmaningar att inte umgås med eller lita på icke-muslimer.

Brandänge konstaterade att han inte var först med att kvantifiera hoten i Koranen. De fyra andra som tidigare har räknat har landat i siffror på 347, 600, 400 respektive 400–450 passager där hot förekommer. Hans egen analys landade i cirka 440 hot – och någon exakt siffra är nog svår att nå. Det beror förstås på definitioner och översättning. Men denna siffra innebär ungefär ett hot per sida i boken. Brandänge har undersökt både 1917 och 2003 års översättningar, där 1917 års översättning som brukar anses ligga närmare det arabiska originalet. De båda är dock hyfsat samstämmiga vad gäller antal straff och hot.

Några exempel:

”När de helgade månaderna gått till ända skall ni döda avgudadyrkarna, var ni än träffar på dem.”

”På tjuven, vare sig man eller en kvinna, skolen I avhugga händerna till lön för vad de begått och till näpst från Gud.”

”För den som förnekar Honom skall kläder av eld skäras till och skållhett vatten ösas över deras huvuden, vatten som skall fräta söder deras inälvor och hud. Och de skall hållas i schack med krokar av järn.”

Brandänge konstaterar dock att Koranen förstås innehåller mycket mer än så; han uppskattar de många påbuden om att hjälpa fattiga och ge allmosor. Det talas även en hel del om förlåtelse och barmhärtighet i Koranen, men då handlar det om att man ska ha gått över till den rätta läran först. För den otrogne finns ingen förlåtelse.

Hoten handlar framför allt om straffen som de otrogna, ickemuslimerna, ska få – i livet eller efter döden. De ska få ”smaka helveteseldens pina, brinna i den eviga elden” och liknande.

Skaver mot värdegrunden

Han lyfter även fram många andra passager som skaver rätt hårt mot den gängse värdegrunden i dagens Sverige. Här är ett axplock:

”Tro inte på någon som inte bekänner sig till er religion.”

”Troende! Sök inte förtrogna vänner bland dem som står utanför er gemenskap.”

”De som kämpar mot Gud och hans sändebud och vars strävan det är att störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv skall utan förskoning dödas eller korsfästas eller få hand och fot på motsatta sidor avhuggna eller förvisas från sitt land.”

”När I möten dem, som äro otrogna, så halshugg dem tills I anställt ett blodbad bland dem!”

”Troende! Bland era hustrur och era barn kan finnas de som är era fiender; var därför på er vakt emot dem!”

”Troende! Välj inte judar och kristna till era bundsförvanter – de stödjer och skyddar varandra – och den av er som söker deras stöd och skydd blir en av dem.”

Brandänge hittar även minst sju verser som berättar att det går riktigt illa för den som lämnar islam, liksom upprepade förmaningar att inte umgås med eller lita på icke-muslimer.

Detta är alltså en bok som kallas för en helig skrift – utan citattecken – i Sveriges Radio.

Nåja, helt uppenbart lyder den stora merparten av världens muslimer tack och lov inte alla dessa påbud. Men som sekulär humanist – jag är inte medlem i Svenska kyrkan – kan jag ändå inte låta bli att undra varför man lockas att vörda en bok med ett sådant auktoritärt och hotfullt innehåll. Hot och hat anses ju vara några av de värsta försyndelserna i dagens Sverige. Och, som det så ofta sägs, ord har väl någon betydelse?

De många hoten blir desto mer svårsmälta då Koranen av troende anses vara Allahs bokstavliga ord som meddelades till analfabeten och profeten Muhammed. Kristendomens bibel skrevs ju av ett antal människor – betänk de fyra evangelisternas inte sällan divergerande utsagor – så även för troende är boken faktiskt ett människoverk, en historisk skrift. Detta medförde att man redan för flera hundra år sedan började ägna sig åt kritisk granskning av påståendena i Bibeln. Vilket drivit på sekulariseringen i vår del av världen.

Personligen tycker jag att man ska läsa böcker snarare än att bränna dem. Och att det är bra att veta vad som står i böcker som många har starka känslor inför.


Många reaktioner på artikeln om Koranen

Jag skrev en krönika om innehållet i Koranen förra veckan. Nästan ingen av mina vänner eller bekanta har kommenterat den – fastän många säkert har läst den; texten är upplåst och har nått en långt större läsekrets än en genomsnittlig artikel i Kvartal.

De flesta väluppfostrade svenskar brukar bli tysta eller illa till mods om man kritiserar islam. Men jag fick ändå massor av feedback: ”Tack så mycket Henrik för en viktig artikel”, ”En utmärkt krönika!”, ”Mycket bra om våldet i Koranen”, ”Fantastisk text, som vanligt” och så vidare. Gemensamt för dessa positiva omdömen är att samtliga kom från invandrare med rötter i Mellanöstern. Personer som vet långt mer om islam och Koranen än en vanlig Svensson.

En av dem skrev följande till mig (jag har fått tillåtelse att citera): ”Och tänka sig, att jag, under tolv år i en muslimsk skola, blev piskad hårt av mina lärare om jag inte memorerade dessa hotfulla ord. Det är alldeles rätt att varje sida, bokstavligen varje sida, innehåller minst ett hot mot de otrogna. Det är det som lägger grunden för islams auktoritet. Muslimer är, precis som jag var när jag var muslim, fasansfullt rädda för att hamna i helvetet. Någonstans innerst inne ifrågasätter man texterna, men på ytan vågar man inte ens ställa frågor om vissa verser. Jag har ställt många obekväma frågor om Koranens innehåll till mina imamer och lärare som tonårig (jag har alltid varit en bråkmakare) – och svaret är alltid skrämmande: att ifrågasätta leder till helvetet.”

Och även om man inte tror på helvetet är nog de flesta rädda om livhanken. Det finns 13 länder i världen (till exempel Pakistan, Somalia och Jemen) där ateister riskerar dödsstraff. Samtliga 13 är präglade av islam eller har en muslimsk majoritetsbefolkning.

Övriga texter på sistone verkar ha väckt stort intresse – min intervju med forskaren Amir Sariaslan angående den nya Brå-rapporten om den svaga kopplingen mellan fattigdom och brottslighet. Liksom nationalekonomen Anders Kärnäs essä om hur svårt det är för skolan att lösa integrationen när demografin ser ut som den gör. Läkaren Benjamin Kalischer Wellander har synat begreppet överdödlighet och dess svagheter med anledning av diskussionen om hur Sverige klarade pandemin. Statsvetaren Daniel Schatz har belyst Sveriges relationer till Israel i modern tid. Och professor Stefan Hedlund har även skrivit om risken för en rysk statskollaps i det misslyckade krigets spår.

Apropå Ryssland – som är så mycket mer än Putin och hans oligarker och generaler – var jag var tillsammans med min familj och såg Nikolaj Gogols klassiker Revisorn förra veckan. Den går nu på Stadsteatern med bland andra Katarina Ewerlöf och Björn Kjellman i huvudrollerna. Gogol är min ryska favoritförfattare, och för nästan 200 år sedan visade han i komedin Revisorn hur opportunism, grupptryck och feghet kan förvilla oss människor. Uppsättningen på Klarascenen är anpassad till dagens förhållanden, ett grepp som jag personligen inte alltid är så förtjust i, men här fungerade det alldeles utmärkt med att låta förvecklingarna utspelas i en mindre svensk kommun på 2020-talet. De till en början skeptiska tonårsbarnen skrattade hjärtligt och pratade entusiastiskt om pjäsen efteråt, och även min fru – som till skillnad från mig är teaterkonnässör – uppskattade den. Gå och se!

Slutligen, när detta nyhetsbrev landar i din mejlkorg sitter jag på ett plan på väg mot Tbilisi. Förhoppningsvis får ni läsa framöver i Kvartal om det instabila Georgiens vacklande och vådliga vägval mellan Moskva och Kiev.

PS – du prenumererar väl? Då slår du två flugor i en smäll: du får obegränsad tillgång till våra texter och poddar samt hjälper oss att växa och bli ännu vassare.


Vi hörs!

Henrik Höjer,

vetenskapsredaktör på Kvartal