Multikulti är som en religion för politiskt
korrekta naiva samhällsutopister!
Mångkultur är bra – men mångkulturalism är dåligt!
Även svenska partiledare måste kunna föra en vettig integrationsdebatt.
Tysklands tidigare förbundskansler Angela Merkel sågade redan 2010 mångkulturalismen, det vill säga politik med mångkultur som målsättning. Utomlands har frågor om mångkulturalism, särlagstiftning och identitetspolitik manglats i flera år.
I den svenska debatten återkommer däremot en ständig förvirring. Som när Liberalernas Nyamko Sabuni i en intervju (Expressen, 7/6 2019) ifrågasatte mångkulturalism och det genast tolkades som att hon var emot mångfald.
Eller som när partiledarna i SVT:s partiledardebatt i söndags med handuppräckning fick svara på frågan om de är för "mångkultur". Medan Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson tolkade det hela som splittrande mångkulturalism, sade de andra saker som att man inte ska behöva stöpas i samma form.
Att det finns olika kulturer, mångfald och pluralism, är en självklarhet i ett fritt och tolerant samhälle. Men är det särskilt politiskt intressant i en debatt om integration, vad partiledare tycker om denna självklarhet?
SVT hade kunnat precisera frågan: Vilka krav tycker du och ditt parti att det ska ställas på människor som kommer hit?
Här finns förstås flera olika utgångspunkter. Märta Stenevi och Miljöpartiet använder uttrycket "politiskt eftersatta områden" och signalerar därmed att det är politiken som det varit fel på, att det inte skulle ha satsats tillräckligt. Den socialdemokratiska integrationspolitiken har präglats av just satsningar och projekt genom åren. På 1990-talet hette det Blommansatsningen, sedan kom Storstadssatsningen och senare paket.
För några år sedan lanserades myndigheten Delegationen mot segregation, som inte heller den fick segregationen att försvinna.
Från borgerligt håll betonar partierna krav, eget ansvar och – som statsminister Ulf Kristersson (M) nämnde i söndagens partiledardebatt – att det ska finnas något som håller oss samman. Att det senare inte behöver stå i motsats mångfald har bland andra Gina Gustavsson, docent och lektor i statskunskap vid Uppsala universitet, argumenterat för i inlägg om liberal nationalism.
Det liberala svaret på dessa frågor måste vara att man har rätt att tro, tycka och leva som man vill, men att lagar och regler gäller lika för alla. Som medborgare blir man varken kelgris eller styvbarn.
Språk – svenska som hemspråk – är rikedom. Mångfald är bra, men får aldrig användas som täckmantel för hederskultur, moralpoliser och kriminella klaner.
Sakine Madon
Sakine.Madon@unt.se
Samtidigt som ledande politiker tycker mångkultur är bra accepteras kulturella avvikelser bara så länge de är triviala.
Sju av åtta välkomnar mångkulturen – men stämmer det?
Sverige var länge ett ovanligt homogent land. På kort tid har det dock förändrats. År 2022 var över två miljoner av Sveriges invånare utrikes födda, vilket är 20 procent av befolkningen, enligt Statistiska Centralbyrån.
Men trots att Sverige i och med invandringen förändrats i grunden och trots all den tid som lagts på att debattera invandring och angränsande frågeställningar är förvirringen om begreppen total – kanske just på grund av att vi så länge varit så homogena.
Det görs ofta en stor poäng att vi i Sverige håller på med integration i stället för assimilation. Med det avses vanligtvis att den invandrade ska kunna behålla sin kulturella särart, till skillnad från assimilation som innebär att den invandrade uppgår i majoritetens kultur och lämnar tidigare värderingar bakom sig. Som en konsekvens av detta säger sig också sju av åtta partiledare att de är positiva till att Sverige är ett mångkulturellt land, vilket framgick av SVT:s senaste partiledardebatt.
Men vad betyder detta egentligen i praktiken?
Inte mycket, är det korta svaret. Åtminstone inte om man tittar på facit efter några av de senaste årens många debatter. För varje gång det uppstår en betydelsebärande konflikt mellan den kulturella särarten och svenska värderingar så vinner de svenska värderingarna alltid debatten, i alla fall tids nog efter lite buller och bång.
”För en nyinvandrad till Sverige måste denna dubbelhet vara förvirrande.”
Ska vi acceptera könsuppdelade badtider i simhallar? Nej. Könsuppdelad idrott i skolan? Nej. Tvångsgiften? Nej. Månggiften? Nej. Att flickor inte tillåts vara med på sexualundervisningen i skolan? Nej. Parallell rättsskipning? Nej. Ska vi acceptera parallellsamhällen? Nej. Att stora delar av befolkningen inte lär sig svenska? Nej. Att halalslakt trumfar svenskt djurskydd? Nej. Blasfemilagar som inskränker yttrandefriheten? Nej. Imamer som fördömer homosexuella? Nej.
Ska man spetsa till det kan man säga att i Sverige accepteras mångkultur jättejättemycket – men bara så länge den kulturella avvikelsen inte avviker så mycket utan bara handlar om vilka kryddor som används i maten. Eller om man delar ut presenter i samband med Eid eller jul.
För en nyinvandrad till Sverige måste denna dubbelhet vara förvirrande. Å ena sidan budskap från högsta ort om att man inte ska assimileras och att mångkultur är något bra. Å andra sidan stor upprördhet så fort man propsar på rätten att just vara kulturellt avvikande.
Sverige skulle vinna mycket på att tala klarspråk om vad vi egentligen menar med mångkultur/assimilation/svenskhet och lämna de mångkulturella piruetterna därhän.
Den svenska kulturen och de värderingar som är utmärker vårt land är i stor utsträckning liberala. Denna kultur har inte hittats under någon sten utan har utvecklats över tid till vad den är i dag. Och den är, på det stora hela, något väldigt bra och fint.
Ska man drista sig till att sammanfatta den skulle den se ut ungefär så här: Vi tror på en grundläggande jämlikhet mellan människor och mellan könen. Ekonomisk trygghet skapas genom eget arbete och sociala trygghetssystem – inte släkter och familjer. Rätten för varje individ att forma sitt eget liv är grundmurad. Vi älskar vår demokrati och för att vara en del av den, samt för att kunna hävda sina rättigheter, måste man kunna svenska.
Det är till den gemenskapen man ska bjudas in och förväntas bli en del av. Och dessa grundläggande svenska värderingar ska också definiera ramarna för andra kulturella uttryck och identiteter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar