Open Doors om hur muslimer terroriserar kristna. Biskopen bör reflektera över hur det inverterade korståget ser ut år 2023!
Av Patrik Pettersson präst i Svenska kyrkan 06 juli 2023
Med anledning av att irakiern Salwan Momika brände en koran vid Stockholms moské den 28 juni uttryckte Sveriges kristna råds generalsekreterare Sofia Camnerin att koranbränningar bör kunna räknas som hatbrott, och Svenska kyrkans biskop Åke Bonnier förespråkade stora ingrepp i Sveriges åsikts-, yttrande-, demonstrations- och religionsfrihet med vad som i praktiken innebär hädelselagar. Camnerins och Bonniers ställningstaganden är anmärkningsvärda.
Frågan om ett införande av blasfemilagar till skydd för religiösa böcker har inte varit aktuell vare sig i Svenska kyrkan eller någon annanstans i Sveriges kristenhet. Frågan om lagligt skydd för religiösa och/eller heliga skrifter är väckt av radikala islamister till skydd för Koranen som sådan.
Att kyrkliga ledare, i linje med islamisternas krav, förespråkar inskränkningar i åsikts- och yttrandefriheterna är mycket anmärkningsvärt. Det ligger rimligen inte i kyrkliga ledares uppgift att gå radikala islamisters ärende.
Och hur ska man, om sådana förbud införs, förhålla sig till andra yttringar som olika grupper kan känna sig kränkta av och ta till våld för att visa sitt missnöje med?
— Patrik Pettersson
Bonniers påstående att koranbränningen var ett ”angrepp inte bara mot det muslimska folket utan mot alla oss troende” är orimligt. Bara ett ogiltigförklarande av kristen tro och ett omintetgörande av den kristna trons innehåll kan likställa kristen tro med islam och dess trosinnehåll under den gemensamma rubriken ”troende.” Koranen brändes som kritik mot islam – det hade ingenting med den kristna kyrkan, kristen tro eller kristna att göra.
Camnerin fick frågan av TT: ”Hur skulle ni då förhålla er till en bränning av en bibel?” Hon svarade: ”Det går inte att jämföra. Jag tror inte att det skulle bli lika laddat.” Det är förmodligen sant. Den stora skillnaden är att Sveriges kristna inte skulle starta kravaller, bränna bilar och kasta stenar på poliser om någon brände en bibel.
Starkare reaktioner än förväntat på EFK:s hbtq-rapport
Med andra ord är det våldskapitalet och våldspotentialen som, enligt Camnerins resonemang, ska tillåtas vara normerande för vilken bok som kan brännas utan att det skulle “bli lika laddat” och räknas som hatbrott. Alltså i praktiken vilken bok som ska betraktas som för “helig” för att brännas.
Det legitimerar hotet om våld som normerande för vilka åsikter som det ska vara tillåtet att uttrycka. Det är att ge det hänsynslösa våldets hantlangare tolkningsföreträde för vad som är “heligt” och vilka handlingar som är tillräckligt kränkande. En häpnadsväckande ståndpunkt.
Åke Bonnier menade att: ”Man borde utreda om ett förbud mot att bränna eller skända alla typer av heliga skrifter är möjligt.” Bonnier efterfrågar hädelselagar som vanligen återfinns i teokratiska diktaturer.
Förutom att det är ett allvarligt ingrepp i, och angrepp på, Sveriges åsikts- och yttrandefriheter så innebär en sådan lagstiftning avsevärda svårigheter gällande avgränsningar. Inte ens den kristna kyrkans olika samfund kan ju enas om vilka böcker som ingår i kyrkans kanon. Vem eller vilka auktoriteter ska definiera vilka skrifter som skulle falla inom hädelselagens gränser? Vems eller vilken kanon ska fredas?
Och hur ska man, om sådana förbud införs, förhålla sig till andra yttringar som olika grupper kan känna sig kränkta av och ta till våld för att visa sitt missnöje med? Vem inbillar sig att kraven kommer stanna vid förbud av koranbränningar? Minns våldet och kravallerna som följde på Charlie Hebdo, Vilks rondellhund och Jyllandsposten. Har vi verkligen kommit dithän att våld och hot om våld ska tillåtas påverka våra västerländska fri- och rättigheter?
Påven fördömer koranbränningen: “Yttrandefriheten bör aldrig användas för att förakta andra”
Bonnier nämner också att yttrandefrihet och religionsfrihet inte handlar “om att trampa på människors innersta känsla av helighet.” Det är sant. Yttrandefrihet handlar om att alla ska ha möjlighet att fritt uttrycka åsikter oavsett andra människors känslor. Specifikt vems eller vilkas “innersta känslor av helighet” ska annars tillåtas reglera och begränsa alla andras möjlighet att yttra sina åsikter menar Åke Bonnier?
Avslutningsvis, har Sofia Camnerin och Åke Bonnier missuppfattat sina uppgifter som kristna kyrkliga ledare? Eller ingår det i Sveriges kristna råds och Svenska kyrkans biskopars uppgifter att gå radikala islamisters ärende med förespråkande av inskränkningar i och begränsningar av Sveriges åsikts-, yttrande-, demonstrations- och religionsfrihet?
Bör de inte i stället betänka sitt teologiska ansvar för den kristna kyrkans förkunnelse om ett evangelium som befriar människor till en absolut frihet både i det här livet och i Guds fullbordade framtid? Kanske fundera på sitt ecklesiologiska ansvar för den kristna kyrkan som en öppen och välkomnande gemenskap präglad av den kristna människans frihet? Möjligen ta sitt pastorala ansvar och avstå från påbud som i praktiken är en munkavle på kyrkans folk med direktiv om vad som får sägas och vad som inte får sägas?
Det svenska samhället och dess lagstiftning ska inte anpassas efter radikala islamisters uppfattningar om vad som får och inte får uttryckas. Sveriges muslimer behöver anpassa sig efter det svenska samhällets sekulära lagar och normer. En teokratiskt orienterad samhällsordning med inslag av hädelselagar är inget att eftersträva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar