”Ge inte våldsverkare vetorätt över yttranden”
Salwan Momika brände en koran utanför en moské på Södermalm i Stockholm i slutet av juni.
Att förbjuda koranbränningar skulle sända en signal till islamister och regimer att man kan få Sverige dit man vill. Det förbättrar inte vår säkerhet på sikt utan ökar snarare vår sårbarhet, skriver professor emeritus Per Bauhn.
I spåren efter den senaste tidens koranbränningar höjs röster för att kriminalisera sådana handlingar med hänvisning dels till nationell säkerhet, dels till muslimers upplevelse av kränkning. Men att slå in på en sådan väg skulle i praktiken göra slut på yttrandefrihet sådan vi känner den, eftersom det skulle ge de mest lättkränkta och mest våldsbenägna grupperna och regimerna en vetorätt mot åsiktsyttringar i Sverige som de ogillar.
Säkerhetsargumentet har två delar. Dels att koranbränningar skapar ett direkt hot mot Sverige och svenska medborgare genom att provocera militanta islamister till terrordåd i Sverige eller mot svenska beskickningar, institutioner eller företag utomlands. Dels att koranbränningar skapar ett indirekt hot mot svensk säkerhet genom att provocera Turkiet att neka Sverige medlemskap i Nato och därigenom göra oss sårbara för rysk aggression.
När det gäller det direkta säkerhetshotet från militanta islamister, så är det något som Sverige och andra frihetliga stater lever med sedan länge, oberoende av den senaste tidens koranbränningar. Det handlar om det våld som kom till uttryck i de återkommande attentaten mot Lars Vilks och Jyllands-Postens profettecknare, som kostade den holländske filmaren Theo van Gogh livet, som har hängt över författaren Salman Rushdie i 35 år, och som manifesterades i massakern på den franska satirtidningen Charlie Hebdos medarbetare. Det finns helt enkelt ingen islamkritisk åsiktsyttring som kan antas gå säker från hot om dödligt våld från militanta islamister.
Att i detta sammanhang hävda att diskussionen handlar om att inte kränka muslimers religiösa känslighet har ett visst drag av hyckleri över sig. Rimligen är alla människor – och inte bara troende – känsliga för att få sina övertygelser utmanade. Så vad är det som är så speciellt med muslimsk religiös känslighet? Troende kristna antas kunna tåla att få sin känslighet utmanad. Visst diskuterades lämpligheten i att ge plats i Uppsala domkyrka åt utställningen Ecce homo, där Jesus avbildades som naken och omgiven av bögar och lesbiska, och visst blev utställningen föremål för hat och hot – men det framfördes inga krav på att yttrandefriheten skulle inskränkas för att gå de upprörda till mötes. Att islamisk känslighet nu ses som ett specialfall blev också uppenbart när polisens rättsavdelning i februari i år beslöt att just koranbränningar skulle vara förbjudna, medan däremot andra religioners texter inte skulle omfattas av något eldningsförbud (DN 21/2).
Hyckleriet bakom talet om hur kränkande det är för muslimer att någon bränner en koran handlar om att man döljer den egna rädslan för militant islamism bakom ett toleransargument. Man ger sken av att man inte vill såra muslimers känslor, när man egentligen är rädd för den jihadistiska respons som kan tänkas följa på koranbränningar. Samtidigt vill varken politiker eller rättsvårdande instanser ge öppet uttryck för en sådan rädsla, eftersom det kan stämplas som islamofobi – en term som framgångsrikt lanserats av just islamister för att skambelägga och tysta västerländska liberaler som lider av en överdimensionerad känsla av skuld för rasism, kolonialism och segregerade förorter. En fobi betecknar i andra sammanhang en irrationell rädsla, men det finns tyvärr inget irrationellt i att frukta våldshandlingar om man utmanar islamiska tabun.
Kränkningsargumentet är också missvisande i en mer djupgående mening. Det bygger nämligen på en förväxling av kränkning som faktisk inskränkning av någons handlingsutrymme och kränkning som en persons upplevelse av att inte kunna begränsa andras handlingsutrymme när de säger eller gör sådant som hen håller för förkastligt.
Om någon till exempel utsätts för ett falskt rykte att hen är en pedofil, så kan man utgå från att hen får sitt handlingsutrymme inskränkt i form av social utstötning, förlust av arbete och uppdrag och så vidare. Här medverkar ryktesspridaren till att inskränka sitt offers handlingsutrymme och därmed också till en form av kränkning som kan och bör kriminaliseras. Den skada som ryktesspridaren vållar sitt offer är faktisk och inte bara en fråga om vad offret tror och tycker. Ryktesspridaren kan här inte gömma sig bakom yttrandefriheten, eftersom rätten till frihet inte är en rätt att godtyckligt beröva andra deras handlingsutrymme.
Annorlunda är det med den kränkning som en troende upplever när icke-troende utmanar religiösa tabun, värden och normer. Avgörande här är att den troendes handlingsutrymme inte begränsas genom den icke-troendes handling. Att bränna en koran hindrar till exempel inte muslimer att utöva sin tro eller tvingar dem att göra något som strider mot deras tro. Den troendes upplevelse av kränkning handlar i stället om att den icke-troende tillåts göra något som den troende finner djupt förkastligt.
En troende som vill reglera fri- och rättigheter i ett samhälle utifrån sin önskan att slippa upplevelsen av kränkning vill alltså mer än bara slippa intrång i det egna handlingsutrymmet. Hen vill också begränsa handlingsutrymmet för icke-troende (och för andra som delar hens tro, men inte tolkar den lika strikt). Detta är oförenligt med ett frihetligt samhälle, där rätten att leva i enlighet med sina egna normer inte inkluderar en rätt att tvinga andra att rätta sig efter dessa normer.
Intolerans är inte att säga eller göra något som gör någon annan upprörd. Intolerans är i stället att vilja förbjuda andra att säga och göra något enbart därför att det är oförenligt med ens egen övertygelse. Intolerans är att använda sin egen upprördhet som alibi för att begränsa andra människors frihet.
Att vara tolerant är inte heller detsamma som att praktisera värdeneutralitet. Är man för tolerans så är man emot intolerans. Och är man emot intolerans, så kan man inte låta de mest intoleranta grupperna bestämma gränserna för det egna samhällets yttrandefrihet.
Att förbjuda koranbränningar förbättrar inte Sveriges säkerhet på sikt, utan ökar snarare vår sårbarhet, eftersom det sänder en signal till såväl islamister som till regimer som av olika skäl ogillar svensk politik att man kan få Sverige dit man vill genom att skruva upp hoten om våld, jihad, bojkotter och fördömanden. Skulle koranbränningarna bli kriminaliserade, så kan man vänta sig ytterligare krav om förbud mot profetteckningar, satir mot andra länders statschefer, och annat som kan tänkas bli föremål för ogillande.
Samma sak gäller de förhandlingar Sverige för och har fört med Turkiet om svenskt Natomedlemskap. När man går till en förhandling förväntas man ha något att erbjuda sin motpart. Alltså innebär varje ny förhandlingsrunda ett nytt tillfälle för den turkiska regeringen att kräva nya eftergifter. Och i slutändan kan frågan komma upp, om inte också den svenska yttrandefriheten ska kastas in i förhandlingarna. Kompromissar man även om den, så blir frågan vad man behöver en militärallians till, om man ändå är villig att självmant ge upp sin frihet.
Per Bauhn
professor emeritus i praktisk filosofi, Linnéuniversitetet
Att i detta sammanhang hävda att diskussionen handlar om att inte kränka muslimers religiösa känslighet har ett visst drag av hyckleri över sig. Rimligen är alla människor – och inte bara troende – känsliga för att få sina övertygelser utmanade. Så vad är det som är så speciellt med muslimsk religiös känslighet? Troende kristna antas kunna tåla att få sin känslighet utmanad. Visst diskuterades lämpligheten i att ge plats i Uppsala domkyrka åt utställningen Ecce homo, där Jesus avbildades som naken och omgiven av bögar och lesbiska, och visst blev utställningen föremål för hat och hot – men det framfördes inga krav på att yttrandefriheten skulle inskränkas för att gå de upprörda till mötes. Att islamisk känslighet nu ses som ett specialfall blev också uppenbart när polisens rättsavdelning i februari i år beslöt att just koranbränningar skulle vara förbjudna, medan däremot andra religioners texter inte skulle omfattas av något eldningsförbud (DN 21/2).
Hyckleriet bakom talet om hur kränkande det är för muslimer att någon bränner en koran handlar om att man döljer den egna rädslan för militant islamism bakom ett toleransargument. Man ger sken av att man inte vill såra muslimers känslor, när man egentligen är rädd för den jihadistiska respons som kan tänkas följa på koranbränningar. Samtidigt vill varken politiker eller rättsvårdande instanser ge öppet uttryck för en sådan rädsla, eftersom det kan stämplas som islamofobi – en term som framgångsrikt lanserats av just islamister för att skambelägga och tysta västerländska liberaler som lider av en överdimensionerad känsla av skuld för rasism, kolonialism och segregerade förorter. En fobi betecknar i andra sammanhang en irrationell rädsla, men det finns tyvärr inget irrationellt i att frukta våldshandlingar om man utmanar islamiska tabun.
Kränkningsargumentet är också missvisande i en mer djupgående mening. Det bygger nämligen på en förväxling av kränkning som faktisk inskränkning av någons handlingsutrymme och kränkning som en persons upplevelse av att inte kunna begränsa andras handlingsutrymme när de säger eller gör sådant som hen håller för förkastligt.
Om någon till exempel utsätts för ett falskt rykte att hen är en pedofil, så kan man utgå från att hen får sitt handlingsutrymme inskränkt i form av social utstötning, förlust av arbete och uppdrag och så vidare. Här medverkar ryktesspridaren till att inskränka sitt offers handlingsutrymme och därmed också till en form av kränkning som kan och bör kriminaliseras. Den skada som ryktesspridaren vållar sitt offer är faktisk och inte bara en fråga om vad offret tror och tycker. Ryktesspridaren kan här inte gömma sig bakom yttrandefriheten, eftersom rätten till frihet inte är en rätt att godtyckligt beröva andra deras handlingsutrymme.
Annorlunda är det med den kränkning som en troende upplever när icke-troende utmanar religiösa tabun, värden och normer. Avgörande här är att den troendes handlingsutrymme inte begränsas genom den icke-troendes handling. Att bränna en koran hindrar till exempel inte muslimer att utöva sin tro eller tvingar dem att göra något som strider mot deras tro. Den troendes upplevelse av kränkning handlar i stället om att den icke-troende tillåts göra något som den troende finner djupt förkastligt.
En troende som vill reglera fri- och rättigheter i ett samhälle utifrån sin önskan att slippa upplevelsen av kränkning vill alltså mer än bara slippa intrång i det egna handlingsutrymmet. Hen vill också begränsa handlingsutrymmet för icke-troende (och för andra som delar hens tro, men inte tolkar den lika strikt). Detta är oförenligt med ett frihetligt samhälle, där rätten att leva i enlighet med sina egna normer inte inkluderar en rätt att tvinga andra att rätta sig efter dessa normer.
Intolerans är inte att säga eller göra något som gör någon annan upprörd. Intolerans är i stället att vilja förbjuda andra att säga och göra något enbart därför att det är oförenligt med ens egen övertygelse. Intolerans är att använda sin egen upprördhet som alibi för att begränsa andra människors frihet.
Att vara tolerant är inte heller detsamma som att praktisera värdeneutralitet. Är man för tolerans så är man emot intolerans. Och är man emot intolerans, så kan man inte låta de mest intoleranta grupperna bestämma gränserna för det egna samhällets yttrandefrihet.
Att förbjuda koranbränningar förbättrar inte Sveriges säkerhet på sikt, utan ökar snarare vår sårbarhet, eftersom det sänder en signal till såväl islamister som till regimer som av olika skäl ogillar svensk politik att man kan få Sverige dit man vill genom att skruva upp hoten om våld, jihad, bojkotter och fördömanden. Skulle koranbränningarna bli kriminaliserade, så kan man vänta sig ytterligare krav om förbud mot profetteckningar, satir mot andra länders statschefer, och annat som kan tänkas bli föremål för ogillande.
Samma sak gäller de förhandlingar Sverige för och har fört med Turkiet om svenskt Natomedlemskap. När man går till en förhandling förväntas man ha något att erbjuda sin motpart. Alltså innebär varje ny förhandlingsrunda ett nytt tillfälle för den turkiska regeringen att kräva nya eftergifter. Och i slutändan kan frågan komma upp, om inte också den svenska yttrandefriheten ska kastas in i förhandlingarna. Kompromissar man även om den, så blir frågan vad man behöver en militärallians till, om man ändå är villig att självmant ge upp sin frihet.
Per Bauhn
professor emeritus i praktisk filosofi, Linnéuniversitetet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar