Arga Andersson & Syltryggen

                                Syltryggen & Argbiggan

Ledare: Peter Wolodarski: Kristersson och Andersson behöver samla Sverige – inte berätta att de själva haft rätt

Magdalena Andersson och Ulf Kristersson i en tv-debatt under valrörelsen förra året.

Magdalena Andersson och Ulf Kristersson i en tv-debatt under valrörelsen förra året. Foto: Alexander Mahmoud

Morden, skjutningarna och sprängattentaten terroriserar en hel nation. Svarta september får inte förvandlas till en månad i mängden.

Sommaren pågick fortfarande när Säpochefen intog scenen. Stockholm hade sakta börjat samla sig inför hösten. Men utomhus hölls ännu konserter, barnen var lediga från skolan. Tiden hade varit behaglig – fast inte som vanligt.

Budskapet från Charlotte von Essen var omskakande. Sverige hade, enligt Säkerhetspolisen, gått från att betraktas som ett legitimt mål för terrorattentat till att ses som ett prioriterat mål.

En dryg månad senare är det svenska samhället fortfarande i beredskap. Men den terror som många oroat sig för har i september inte kommit från våldsbejakande islamister, utan från kriminella nätverk.

Terrorn slog till med full kraft – fast i en annan skepnad.

De enskilda våldsdåden har möjligen inte syftat till att injaga fruktan hos allmänheten. Målen har varit interna och på sistone koncentrerade till ett gäng, om det nu skulle vara någon tröst. Men morden, skjutningarna och sprängattentaten terroriserar en hel nation.

När Ulf Kristersson i veckan valde att tala till nationen borde han ha gjort det som hela Sveriges statsminister, inte som Moderaternas partiledare

Säpo hade förmodligen starka skäl att varna där i somras, och hotet från radikala islamister är inte undanröjt. Men det som förvandlat september till en svart månad är något annat.

Dödliga skott på en idrottsplats. Explosioner i bostadshus. Barn som skjuter barn.

De senaste dagarna har det gjorts analyser om huruvida den sittande SD-stödda regeringen nu gynnas eller missgynnas. Jag förstår den journalistiska logiken bakom sådana frågor. Vi på DN bidrar också till att ”spelet” lyfts fram. Men just nu framstår dessa frågor som futtiga när den så mycket viktigare frågan rör hela det svenska samhället: Hur får vi slut på detta?

Det kräver ett nationellt ledarskap som syftar till att samla, inte splittra. Det förutsätter politiker som förstår att allvarliga kriser lämpar sig särdeles illa som underlag för att vinna kortsiktiga debattpoänger.

Ledarnas röster behövs för att ingjuta beslutsamhet och trygghet hos allmänheten, inte till att trissa upp, splittra eller hälla bränsle på brasan.

När Ulf Kristersson i veckan valde att tala till nationen borde han ha gjort det som hela Sveriges statsminister, inte som Moderaternas partiledare.

En motsvarande insikt om vad stunden fordrar kunde man ha förväntat sig av Socialdemokraternas ordförande.

Tyvärr levde ingen av dem upp till förväntan. Precis som det blir magstarkt när statsministern kallar alla medborgare till ett tv-tal där han berättar att han minsann förstod vartåt det barkade för länge sedan, blir det konstigt när Magdalena Andersson försöker göra Ulf Kristersson till ansvarig för haveriet. Som om han haft tid att som statsminister sen 2022 åstadkomma verklig skillnad.

Det som behövs nu är en mobilisering av samhällets resurser.

De allra flesta väljare är inte intresserade av en repris på retoriken från förra årets valrörelse. Ytterst få orkar nu lyssna på billig retorik eller på ”blame game”. På vem som sade vad och när. Eller alltid vetat allt och förstått allt.

Det som behövs nu är en mobilisering av samhällets resurser – inte bara det offentligas – för att återställa tryggheten. Om det ska ske måste det politiska ledarskapet signalera samling, inte spä på splittring.

Det kräver också ett bredare perspektiv än att bara tala om våldsmonopolet. Mellanösternkännaren Christer Sfeir uttryckte det insiktsfullt häromdagen på Twitter, numera X: ”Polisen (eller militären) kan INTE lösa problemet… Repressiva diktaturer i (Mellanöstern) har inte klarat av klanerna med våld, så ni kan glömma att Sverige kommer att göra det… Det börjar redan i skolan med närvaroplikt. Sen är det socialtjänsten, skattemyndigheten” – och han nämnde en rad myndigheter, inklusive polisen, som måste ha samverkan på ett helt annat sätt än tidigare.

Lägg gärna näringslivet till listan och pengarnas roll. Ta aktörer som Swish, Spotify, de exklusiva butikerna kring Stureplan, möjligheten att betala större summor med kontanter. Ta de sociala medieplattformarna som utan några konsekvenser för egen del låter mördarna och nätverken sprida sitt våldsbudskap – inte sällan direkt riktat mot barn och unga. Mordet vid Mälarhöjdens IP filmades och postades på sociala medier.

Ta knarkhandeln. I det här läget måste även den förda narkotikapolitiken diskuteras: finns det sätt att minska gängens ekonomiska makt och inflytande?

Sverige får aldrig vänja sig. Det behöver inte vara så här

Poängen här är att en nationell mobilisering rymmer så många fler perspektiv och aktörer än Försvarsmakten, som plötsligt lyfts fram som en effektiv brandsläckare. Ulf Kristersson kallade i fredags in rikspolischefen och ÖB för samtal. Han skulle kunna fortsätta med Daniel Ek på Spotify, bankföreningens ordförande Jens Henriksson – eller varför inte TikToks eventuella representanter i Sverige. Finns ingen tillgänglig får han väl kalla till sig den kinesiske ambassadören. Glorifieringen av våldet och nyrekryteringen till gängen kan inte ske i stor skala utan techplattformarnas godkännande.

Dåden avlöser varandra i nyhetsrapporteringen, och det finns en risk att mängden våldsdåd förminskar minnet av de enskilda händelserna. Men det finns ingen ”rutin” i detta våld för ett civiliserat samhälle.

Avtrubbning och glömska är inte ett alternativ. Sverige får aldrig vänja sig. Det behöver inte vara så här. Svarta september kan omöjligen tillåtas förvandlas till en månad i mängden.

Det svenska samhället är starkt och har många gånger genom historien rest sig för att möta svåra utmaningar. Vi har låg korruption, ett fantastiskt civilsamhälle och stora reservoarer av erfarenhet, socialt kapital och kompetens, inte minst på det digitala området – där så mycket av gängens kommunikation och pengatransaktioner pågår.

Ulf Kristersson säger att han ägnar varje vaken timme åt frågan. Det stämmer säkert. Som statsminister är hans uppgift att få betydligt fler än hans sympatisörer på Instagram att vilja följa efter honom och göra skillnad.

Sveriges krig

Lördag 30 sep 2023

Sverige vaknar varje dag upp till krigsliknande tillstånd och rubriker. Det pågår idag inte bara ett krig mot Sverige. Det pågår flera olika krig på flera flera fronter. Dels mot de kriminella gängen, men inte att förglömma attackerna från Kina samt de desinformations- och kulturattacker som Sverige utsätts för. Från Kreml. Från Ankara. Från Teheran. Från Partiet Nyans. Och från Aftonbladets ledarredaktion.

Sverige och svenskarna möts varje dag sedan en tid tillbaka av krigsliknande rubriker. Under september månad har det eskalerande våldet så här långt skördat 12 dödsoffer. Utvecklingen har för många kommit som en total överraskning, för andra inte.

Det finns till exempel goda skäl till att numera ta varje utspel från Socialdemokraterna med viss misstänksam försiktighet. Socialdemokratisk integrationspolitik är en stor del av dagens situation. Och paniken inom socialdemokratin är i det närmaste total. Paniken inför att väljarna skall inse det socialdemokratiska sveket. Det går idag att ta på oppositionsledaren Magdalena Anderssons desperation.

Relaterat: Inget är heligt – allt kastas under bussen av Socialdemokraterna

Men situationen är även i allra högsta grad intimt förknippad med regeringen Reinfeldt förda migrationspolitik 2006-2014. Sveriges nuvarande statsminister Ulf Kristersson (M) har dessutom haft en avgörande roll. Inte bara som socialminister i regeringen Reinfeldt. Kristersson var tidigare en varm anhängare till en oreglerad migration. 

Idag är till och med hans tidigare chef, Fredrik Reinfeldt (M) är bekymrad över utvecklingen då den kriminalitet som har en så uppenbar koppling till migrations- och integrationsproblemen äter sig in i fotbollen.  Reinfeldt beskriver gängkriminalitetens inflytande över svensk fotboll som ”ett allvarligt hot”.

I en färsk rapport från polisens Nationella operativa avdelning (NOA) beskrivs hur personer med tydlig koppling till organiserad brottslighet agerar som olicensierade fotbollsagenter. En marknad som omsätter miljardbelopp.

Reinfeldt är idag ordförande för Svenska Fotbollsförbundet. Inte någon inom fotbollsvärlden har reagerat på vilket politiskt ansvar deras nye ordförande har för den fara som nu växer sig allt starkare även inom Fotbollssverige.

En på tok för stor migration till mottagningskapaciteten med en misslyckad integration har skapat en våg, eller spiral, av ökad kriminalitet som följd. Ett förhållande som med viss lätthet kan spåras tillbaka till regeringen Reinfeldt I tid i Rosenbad.

Vars effekter Sverige idag är smärtsamt medvetna om efter en längre tids förnekelse.

Den rasistiska journalistiken

Så länge invandrare bara gav sig på invandrare kunde media tona ner effekterna av den havererade integrationspolitiken. Men sedan en tid sprider sig det dödliga våldet utanför de enklaver som präglas av utrikesfödda. När nu svenska medborgare, etniska svenskar, attackeras eller om det sker mord i deras närmiljöer börjar media att reagera. Media vars redaktioner präglas av i huvudsak etniska vita svenskar som medarbetare. Det rasistiska inslaget går inte att komma ifrån. Den goda rasismen – den som tittar bort.

Journalisten Federico Moreno, som tidigt kom att varna och bevaka detta, beskriver fenomenet i gårdagens Expressen:

Om någon någonsin tigit om gängvåldet, eller inte varit intresserad, har det berott på två saker:

1: Att de mest drabbade varit invandrare.

2: Att de mest drabbade varit invandrare.

Förklaring till 1: Länge sågs gängvåldet som ett invandrarproblem i invandrarområden. Mentalt långt borta från medelklassidyller.

Förklaring till 2: Länge sågs berättandet om våldet som stigmatiserande, något som gagnade rasister, för att det belyste det negativa som drabbade invånare i invandrarområden.

Relaterat: Imamen: “En död blatte är en död blatte – inget mer”

Men det lågintensiva krig som pågår i utanförskapsområden och som äter sig in i svenska medelklassområden stannar inte där. Det pågår tre krig till. Ett kunskapskrig, ett desinformationskrig och ett kulturkrig. Intimt förknippade med varandra.

De tre krigen

Kunskapskriget förs främst mot Kina. Det pågår ett brett kinesiskt spioneri mot Sverige inom både politik, forskning och företagande. Det menade Säkerhetspolisen i samband  SVT:s kartläggning av Kina-kontrollerade företag i Sverige. Säpo varnar också för att ett stort kinesiskt ägande kan användas som en utpressning mot Sverige i ett konfliktläge. I dag anger Säpo uttryckligen Kina som ett säkerhetshot mot Sverige, tillsammans med Ryssland och Iran.

Fredrik Reinfeldt har i flera års tid suttit i styrelsen för ett bolag i Hongkong som kontrolleras av kinesiska staten. Han har också deltagit i möten med högt uppsatta politiker och tjänstemän i Kina vilket beskrivs av Expressens Patrik Kronqvist. Kinas rekrytering av före detta toppolitiker är en medveten och noga utarbetad strategi för att tjäna kinesiska politiska och ekonomiska intressen.

I den boken Den dolda handen: Hur Kinas kommunistiska parti underminerar västliga demokratier och omformar världen beskriver forskarna Clive Hamilton och Mareike Ohlberg strategin ingående. De hävdar till exempel att den kinesiska säkerhetstjänsten ofta använder just affärsmän med icke-kinesiskt ursprung som ombud.

Kulturkriget som pågår har sitt ursprung i Ankara och Teheran. Med ett Ryssland och Kreml som trogen allierad. Ett krig där målet är att Sverige underkastar sig krav på att införa särrättigheter för främst muslimer samt inför omfattande begränsningar i den svenska yttrandefrihetsgrundlagen. Detta krig är på väg att vinnas av främmande makt och mellanfolkliga organisationer. Regeringen går nu dessa till mötes med en översyn av Ordningslagen så att de kan genomföra grundlagsnära ändringar utan att förändra grundlagen.

Effekten kommer bli en inskränkning i rätten till allmänna sammankomster genom att regeringen ger polisen mandatet att kunna hänvisa till abstrakta hot. Som relationen till främmande makt, information som aldrig kommer kunna gå att granska i efterhand eftersom granskning av material som omfattas av utrikessekretess är att likställa med spionage.

Kriget förs på fler fronter ändå. 

Desinformation med flera aktörer

Desinformationskriget om svensk socialtjänst är ett sådant exempel. Desinformation som fått fäste i främst arabisk och turkisk media med god hjälp från Partiet Nyans. Ett annat exempel från veckan är Partiet Nyans partiledares utspel om att branden i Eskilstuna Stora Moské skulle vara resultatet av ett rasistiskt attentat. 

En utsago som enligt talespersonen för Eskilstuna Moské är rakt igenom falskt. Men nyheten slogs upp stort i arabisk media.  Som spär på kulturkonflikten och det lågintensiva kulturkrig som pågår i relation till muslimskt dominerade stater.

Relaterat: Om Al Jazeera: “En av de farligaste organisationerna i världen idag”

En tredje front representeras av opinionsbildare och ledarsidor som representerar en poststalinistisk eller vänsteranarkistisk politik. Aftonbladets ledarsida, en av Sveriges mest inflytelserika. Redaktören Anders Lindberg är inte bara återkommande politisk kommentator i Sveriges Radio utan förekommer ofta i SVT:s nyhetssändningar. Aftonbladets ledarredaktion har vid flertalet tillfällen bidragit till inte bara splittring utan även stigmatisering av olika företeelser och samhällsfunktioner. 

Det senaste exemplet bara några dagar gammalt när polisen i rubriken  anklagas att för att hysa en strukturell form av rasism. Läses bara rubriken så är det svårt att inte göra en annan tolkning. Men artikeln handlar inte om den svenska polisen utan en händelse i den brittiska poliskåren.

Men slaget är vunnet för Aftonbladet. De flesta läser endast rubriken och går sedan vidare med bilden av en strukturellt rasistisk, svensk, poliskår.

Som är klandervärd för dess åsikters skull.

Aftonbladets ledarredaktion bidrar därmed till de centrifugalkrafter som vill slita sönder våldsmonopolet och bekämpningen av den våldsvåg som håller Sverige i ett järngrepp. Ett krigsliknande tillstånd.

Sammantaget pågår det därmed idag inte bara ett krig mot Sverige. Det pågår flera krig på flera flera fronter. Dels de kriminella gängen, men inte att förglömma attackerna från Kina samt de desinformations- och kulturattacker som Sverige utsätts för.

Från Ankara. Från Teheran. Från Partiet Nyans. Och från Aftonbladets ledarredaktion.

Det är hårda tider nu