Vidrige Wolodarski

Chefredaktörens korståg mot kättarna

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski publicerade för en vecka sedan en artikel som etablerar en egen standard i svensk publicistik.

Under rubriken ”En intellektuell fasad är inget vaccin mot stolligheter” begår han karaktärsmord på en tidigare frilansmedarbetare på den egna tidningen, författaren Lena Andersson, som för snart tre år sedan valde att lämna DN för att bli fast krönikör på denna ledarsida.

Att det förekommer personangrepp i svenska tidningsspalter är inget nytt. Men det är svårt att påminna sig om att det tidigare har skett att en chefredaktör så grundligt försökt misskreditera en enskild före detta medarbetare, med interna redaktionella förehavanden som vapen.

Nu använder sig förvisso Peter Wolodarski av två hattar; på söndagarna tar han på sig rollen som åsiktsskribent på tidningens ledarsida, utöver sin ständiga ställning som hela tidningens chefredaktör och ansvarige utgivare. Men det gör i sammanhanget detsamma under vilken hatt just denna text är skriven.

Relationen mellan redaktör och skribent är en diskretionär hederssak.

Relationen mellan redaktör och skribent är nämligen en diskretionär hederssak. På en redaktion bollas ständigt idéer om artiklar, vinklar och formuleringar. Först när en text i samförstånd är skickad till tryck eller är digitalt publicerad, existerar den i offentligheten. Alla versioner ditintills är att betrakta som levande arbetsmaterial.

Inte ens vi som har haft skrivandet som hantverk i decennier klarar oss utan redaktör – under förutsättning att det finns en ömsesidig tillit och ett förtroendefullt samarbete där omsorgen om läsarna står i centrum. Vilka idéer som luftades på morgonmötet eller som föreslogs av skribenten men som aldrig blev till en publicerad text, stannar kollegor emellan, och är inget man sparar i minnet som hållhake på varandra.

En krönika som Lena Andersson skrev för DN refuserades, men utgavs sedan i krönikesamlingen ”Resten av verkligheten” (Polaris 2022). Där det för de andra texterna i boken angavs information om var och när de publicerats, informerades om att den krönikan skulle ha publicerats i DN men blivit refuserad. Peter Wolodarski väljer däremot att på en, med egna ord, ”stor och betrodd plattform”, utförligt utveckla skälen till refuseringen, med ord som ”konspirationsteori” och ”hypotesprövning [som glider] över i det extrema”.

Peter Wolodarskis text innehåller en omisskännlig signal också till nuvarande medarbetare: Den som uppfattas ha misshagliga åsikter, eller självmant väljer att lämna tidningen, kan i framtiden komma att offentligt berövas heder och ära av chefredaktören, och eventuella förtroenden kan komma att användas som ammunition i den offentliga debatten.

Vid sidan av dessa aspekter på arbetsmiljön uppstår också rent publicistiska frågor om hur tidningens medarbetare ska förhålla sig till att deras chefredaktör offentligt topprider en enskild person, förklarar henne vara konspiratorisk och insinuant samt hävdar att hon framför ”tokerier”, ”snurrigheter” och ”stolligheter”? Ett tänkbart förhållningssätt är förstås att inte vara oförsiktig nog att föreslå en idé eller artikel som avviker från de teser Peter Wolodarski presenterat – den skulle ju kunna tolkas som antagonism mot den egna chefredaktören.

Dagens Nyheter kan svårligen efter denna publicering betros med förmåga till en neutral och professionell blick när det gäller Lena Andersson. Ett par av tidningens medarbetare lät också omgående meddela i sociala medier att de instämde i chefens omdöme av den klandervärda. ”Som att andas frisk luft att läsa det här”, skrev bland annat en av tidningens politiska reportrar, ett beröm som i sin tur fick gillanden av chefredaktören, kulturredaktören och några andra kollegor.

Dagens Nyheter kan svårligen efter denna publicering betros med förmåga till en neutral och professionell blick när det gäller Lena Andersson.

Att jag fick den stora glädjen att rekrytera Lena Andersson till Svenska Dagbladet för att på denna sida återkommande publicera hennes krönikor, liksom ständigt skicka henne alla de uppskattande läsarmejl vi får till redaktionen för hennes texter, beror på att jag gör en annan bedömning av kvaliteten på hennes texter än Peter Wolodarski. På en punkt tycks vi dock ense. Han skriver: ”Men Lena Andersson säger vad hon tänker och skriver vad hon menar. Hon behöver ingen disputerad uttolkare – och hon har heller inte bett om den kör av företrädesvis manliga skribenter som varje gång hon säger något uppseendeväckande försöker förklara att hon egentligen menar något annat.”

Det framgår nu inte vad Peter Wolodarski menar att skribenters könstillhörighet har med saken att göra, och man får tillstå att DN har en relativt könsbalanserad kör av både manliga och kvinnliga skribenter som i personfixerade inlägg om Lena Andersson försöker förklara att hon egentligen menar något annat än det hon faktiskt har skrivit.

Men vi kan vara överens om att Lena Anderssons texter är påfallande transparenta. En avvikande röst från talkören på DN har faktiskt visat sig kapabel att både läsa och begripa hennes senaste text, ”Till slut kom äntligen extremvädret”.

Jörgen Huitfeldt, chefredaktör på Kvartal och tidigare medarbetare på Sveriges radio, är fristående krönikör på DN:s ledarsida. Han skrev förra fredagen ett inlägg i vilket han varnar för ett ”polariserat hejaklackssamhälle”: ”Funktionen hos ett sunt offentligt samtal är att, med konflikten som en av metoderna, söka efter det som är mest rimligt eller rent av sant. Där ska de bästa argumenten vinna och den som är överbevisad i sak också medge detta. Men här ser vi allt oftare hur uppburna debattörer vill tysta meningsmotståndare genom att försöka ta ifrån dem deras plattform.”

Huitfeldt har inga problem att läsa det som faktiskt står på raderna i Anderssons krönika. Och ser också att den känsliga frågan handlar inte om klimat eller väder, utan om journalistikens uppdrag, och hur publicister hanterar den ansenliga makt som följer med stora plattformar, liksom hur de förhåller sig till samtidens dominerande berättelser. Peter Wolodarski förkunnar att Lena Anderssons offentliga inlägg ”bidrar samtidigt till att så tvivel om såväl journalistikens uppsåt som om själva klimatforskningen”. Det är uttryck för en närmast religiös inställning; kättaren fördöms för att hon sviktar i tron. Formuleringarna och exemplen känns igen – för fyra år sedan skrev han en snarlik artikel som bar rubriken ”Varför sår SvD tvivel om klimatforskningen?”.

Med det ”försvaret” för journalistiken, självgott, upphöjt och defensivt, gör DN:s chefredaktör medier i allmänhet en enorm björntjänst. Journalistiken befolkas av människor och riskerar därmed att påverkas av alla svagheter som människan har, som fåfänga, bekräftelsebehov och lättja. Det får man hantera, inte förneka. Det finns inneboende spänningar mellan en mängd drivkrafter, som ansvarskännande publicister klarar av att balansera: viljan att höra till gemenskapen – och att se det andra inte ser eller vill se. Önskan om att ”förändra världen” eller ”göra skillnad” – och konsekvensneutralitet. Den trafikdragande rubriken – och den modererade berättelsen.

Dagens Nyheter har sedan länge valt publicistisk väg, med ett bombastiskt undergångsspråk

När det gäller klimatfrågan har Dagens Nyheter sedan länge valt publicistisk väg, med ett bombastiskt undergångsspråk och en ramberättelse om hur det ljusa står mot det mörka. ”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det”, som kulturchefen Björn Wiman skrev strax före nyår 2019. Följande höst gjordes den omyndiga Greta Thunberg till Dagens Nyheters chefredaktör för en dag. Och i januari presenterade DN en programförklaring där man tog på sig rollen som ljusbärare och ledstjärna.

Lena Andersson ansluter sig inte till någon trossats i denna fråga, utan utövar rätten att tänka kritiskt och prövande. Prövar teser och ställer obekväma frågor i sak. Försöker begripa hur de mänskliga drivkrafterna och beteendena påverkar klimatet såväl i atmosfären som i debatten och politiken. Samt betror läsaren med förmågan och behörigheten att tänka själv. Helt i enlighet med hela SvD:s publicistiska hållning.

Tove Lifvendahl