Reinfeldt samt Fridolin & Romson öppnade migrationsportarna utan planering för hur migranterna skulle slussas in i det ordnade samhället och skattebetalarna betalar notan i minst 30 år för detta politiska intelligenshaveri!
Andersson applåderar språkrören Åsa Romson & Gustav Fridolin, S-kongressen 2015
Foto: SVEN LINDWALL
ANN-CHARLOTTE MARTEUS
Nej, Magda, MP är inte värt beröm
FLYKTINGKRISEN
Publicerad 18 jan 2024
S-ledaren tycker att svenska folket är skyldigt Miljöpartiet ett stort tack för dess insats under flyktingkrisen. Vad är det för parallellt universum hon lever i?
Magdalena Anderssons intervju i P1 Morgon i onsdags var ett säreget magplask.
Socialdemokraternas ledare fortsatte envetet att utmåla sitt parti som den strama migrationspolitikens härförare. Detta trots att partiet, och Andersson personligen, satt i regeringsställning under de åtta år då Sveriges befolkning tilläts öka med nästan en miljon människor.
Men det enda hon ville prata om, var att den rödgröna regeringen minsann lade om migrationspolitiken i stramare riktning under flyktingkrisens år 2015.
Det var i den vevan som Magdalena Andersson plötsligen sade något väldigt besynnerligt, för att inte säga galet. Nämligen:
– Sen tog ju Miljöpartiet ett enooormt stort ansvar 2015, när vi gjorde den här omfattande omläggningen. Och det kan jag verkligen tycka att Miljöpartiet inte har fått tillräcklig stor cred för – det stora ansvar de tog när de verkligen satte Sverige främst i en väldigt svår situation.
Ursäkta?
Miljöpartiet satt alltså i Sveriges regering. Åsa Romson var landets vice statsminister! Men enligt Magdalena Andersson ska miljöpartisterna ha ”stor cred”, stort beröm, för att de ”satte Sverige främst”.
Är inte det själva kärnuppgiften för en svensk regering, att först och främst ta ansvar för landet? Är inte det vad folket har rätt att förvänta sig?
Jo, faktiskt. Det finns ingen annan institution som gör det åt oss, även om man ibland kunde önska att Finlands regering förbarmade sig över oss och tog över styråran.
Sveriges regering är, via riksdagen, ansvarig inför svenska folket. Den blågula ministären är alltså inte en liten förening för drömmare som vill förverkliga sig själva, testa utopier eller slå omvärlden med häpnad.
Det är ju en ren självklarhet.
Så hur har den politiska kulturen utvecklats dithän att ledaren för landets största parti tycker att det är helt naturligt att sitta i radio och kräva beröm åt miljöpartisterna för att de gjorde sitt förbaskade jobb – efter mycket, mycket, mycket om och men.
Miljöpartiet satte sig ju på bakhasorna ända tills det kom otroliga 10 000 asylsökande i veckan och Migrationsverket verkligen inte kunde uppbåda en enda extra kudde eller filt till. Som om kuddar var den begränsande faktorn för en hållbar svensk migrations- och integrationspolitik.
Men uppenbarligen tycker Andersson att ett regeringsparti som frångår sitt sedvanliga ointresse för landet, och för ett ögonblick sätter Sverige främst, har gjort mer än plikten kräver.
Det är något oerhört!
Våra politiker har lett Sverige radikalt fel på många områden under de senaste decennierna. Nu står de liksom där häpna, skyller på varandra eller på ”samhällsandan” och kan inte förklara varför de var så ”naiva”.
De hade med stor säkerhet hamnat mindre tokfel i sitt beslutsfattande om de löpande hade ställt kontrollfrågan: ”Är det här verkligen att sätta Sverige främst?”.
Svidande uppläxning efter flyktingkrisen
MODERATERNA
Publicerad 23 nov 2017 kl 19.30, uppdaterad 29 jun 2021 kl 18.38
Efter flyktingkrisen 2015 inledde svenska rikspolitiker operation "Det är någon annans fel att det blev så här tokigt".
Migrationspolitiken, mellan 2004 och 2016, skapades i en anda av varm humanism, hybris och kopiös inkompetens.
Dela artikel
Kopiera länk
Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.
ANN-CHARLOTTE MARTEUS
Moderaterna drabbades av akut Reinfeldtrelaterad minnesförlust och attackerade regeringen. Stefan Löfven moraliserade i sin tur över övriga EU-länder. De brast i solidaritet. Varför hjälpte de inte Sverige?!
Ett och annat kontinentalt högdjur i Bryssel må ha känt lust att sopa till predikaren från Norden. För det var ju struntprat. Det var ingen annans ansvar att lilla Sverige attraherade en så osannolikt stor andel av migranterna - inte bara under 2015, utan år efter år.
Utfallet var en helt logisk följd av den migrationspolitik som i omgångar klubbats i Sveriges riksdag, ofta i stor enighet och i en anda av varm humanism, blågul hybris och kopiös inkompetens.
Det ledde till ett scenario där flyktinginvandringen, från 2004 och fram till flyktingkrisen, låg på tämligen oförändrad nivå i 19 av 24 europeiska OECD-länder. Men i fem länder tiofaldigades migrationen. Bland dem fanns lilla Sverige, långt från flyktingrutternas allfarväg.
Idealism ursäktar inte uselt regeringsarbete
"De struntade i konsekvenserna" - så skulle Riksrevisionens granskning av 26 migrationspolitiska propositioner, mellan 2004 och 2016, ha kunnat heta.
Lag efter lag stiftades utan att de ansvariga i regeringarna Persson och - framför allt - Reinfeldt brydde sig om att analysera vilka konsekvenserna skulle bli.
Men, tänker ni, det finns ju många partier som tycker att migration är ett moraliskt imperativ. Gustav Fridolin (MP) har sagt att migration "inte är en budgetfråga"; det får kosta vad det kostar. Annie Lööf (C) brukar säga man ska sätta människan framför systemen, vilket egentligen är samma sak. Fredrik Reinfeldt (M) tyckte att invandringens omfång var oproblematisk så länge det fanns obebyggda skogar och fält.
Har man den inställningen i en regering, kan man väl med gott samvete driva igenom ogenomtänkta lagförslag?
Nej, faktiskt inte. Vanliga samhällsdebattörer kan döma ut alla försök att analysera konsekvenser av migration som "alarmism" eller "rasism". Sveriges regering har inte den lyxen.
Regeringen har krav på sig, från bland annat grundlag och riksdag, att bereda sina ärenden väl. Det ska utredas, lagrådskonsulteras och remissrundas.
Kravet på konsekvensanalys finns kodifierat i bland annat Kommittéförordningen. Enligt den ska analyser göras av hur lagförslag påverkar finanserna i stat, kommuner och landsting liksom sysselsättning, offentlig service, brottslighet, jämställdhet och integration.
Och även om en regering bestämmer sig för att migrationspolitiken inte får vara en resursfråga, så blir det ju konsekvenser av omfattande invandring. Om konsekvenserna kan analyseras i tid, får exempelvis kommuner och landsting möjlighet att förbereda sig för de utmaningar som väntar.
Så har det inte fungerat. Alls.
Regering och riksdag tog en springnota
Sveriges regering har valt att blunda för konsekvenserna av sina handlingar. Den enkla frågan: "Hur kommer denna nya lag, på kort och lång sikt, att påverka antalet asylsökande och anhöriga?" har inte ställts på allvar. Och görs inga sådana uppskattningar är det självfallet omöjligt att förutse följderna för finanser, skola-vård-omsorg, rättsväsen, integration - vad ni vill.
I de fall då regeringen har tagit upp effekter av migrationspolitiska lagförslag i sina propositioner "anges det oftast att påverkan på migrationen saknas eller endast är marginell", skriver Riksrevisionen.
Remissinstanser har under årens lopp varnat regeringen: detta lagförslag saknar beräkningsgrund, det här saknar analys, kostnaderna är underfinansierade, de här fyra nya lagarna tillsammans kan ge oavsedda effekter vad gäller antalet ensamkommande,..
Sveriges kommuner och landsting, SKL, är en av dessa instanser. SKL, som i sin senaste ekonomirapport konstaterar att "det går inte ihop". Resurserna till välfärden kommer inte att räcka till framöver, är budskapet.
Men som förre finansministern Kjell-Olof Feldt (S) påtalar på Expressens debattsida, nu försöker regering och riksdag ta en politisk springnota.
De struntade i att utreda migrationens konsekvenser för kommuner, landsting och integration. Men 2017 lyder det stränga, moraliskt uppfordrande mantrat från Stockholm: "Kommunerna måste ta sitt ansvar!"
När ska Sveriges regering och riksdag ta sitt ansvar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar