Hon blev utfryst i Rinkeby efter att ha avslöjat Al-Shababs rekrytering i Rinkeby och ifrågasatt av kollegor på Sveriges radio. Men hennes arbete var viktigt för att förstå vad som höll på att hända i Sverige.
Journalisten Amun Abdullahi hittades i veckan död i norra Somalia. Hon hade blivit mördad av maskerade personer vars identitet ännu inte är känd. Abdullahi hade en bakgrund på bland annat Sveriges radios internationella redaktion där hon gjorde nyheter på både svenska och somaliska. 2010 fick hon Publicistklubbens yttrandefrihetspris till Anna Politkovskajas minne och var även nominerad till det journalistiska priset Guldspaden.
Vad som numera tycks bortglömt är hur Abdullahi såg på sin roll som journalist och hennes tilltro till journalistikens roll i Sverige.
Bland många andra nyheter om den svensk-somaliska gruppen som hon gjorde på SR var ett reportage 2009 tillsammans med Kajsa Norell om hur den somaliska islamistiska milisen Al-Shabab rekryterade medlemmar på en fritidsgård i Rinkeby.
Abdullahi som själv härstammade från Somalia och bodde i Rinkeby fick betala ett högt pris för sitt arbete. Hon fick höra att hon svartmålade somalier och muslimer i Rinkeby. Det ledde till att hon blev utstött i den egna gruppen. Flera år efter reportaget berättade Abdullahi för SVT att det hade spridits en uppfattning att hon hade ”sålt sig till svenska journalister och deras svartmålning av islam”
Abdullahi visste att det hon rapporterade om inte var okontroversiellt och att det skulle få konsekvenser för henne som privatperson – men hon gjorde det ändå.
Tyvärr så skulle inte känslan av utstötthet och hoten i Rinkeby vara det enda dråpslaget mot hennes journalistiska gärning. Ett drygt år efter reportaget så gjorde SR-programmet Konflikt ett reportage om rapporteringen från Rinkeby.
Tesen som drevs i reportaget var att nyheterna om moralpoliser i Rinkeby som förhindrat unga från att ta sig in på discon i stadsdelen var byggda på rena missuppfattningar. Att det skulle förekommit rekrytering till Al-Shabab ifrågasattes, uppgifterna byggde enligt Konflikt på hörsägen, rykten och motsägelsefulla vittnesmål.
I stort sett samtliga uppgifter – hävdade Konflikt – kunde härledas till en enligt dem suspekt festfixare, Khadaffi Hussein. Det var ”problematiskt” om politiker lutade sig mot sådana rykten, hette det. Samtidigt fylldes programmet med vittnesmål om hur missförstådd och skamfilad stadsdelen var.
Några år därefter pratade SVT med Abdullahi, som då hade lämnat Sveriges radio. Enligt Abdullahi hade Konflikts reportage lett till fler hot mot henne och att hon blev ännu mer utfryst i Rinkeby. ”De religiösa grupperna fick ett kvitto på att de hade rätt” och att Abdullahi hade fel. Dessutom så försvann hennes tilltro till journalistiken i Sverige: ”Jag trodde på journalistiken. Jag trodde på Sveriges Radio också. Och jag trodde på mig själv – väldigt mycket. Alla tre krossades samtidigt.”
Konflikts program skärskådades av Uppdrag Granskning som fann en rad felaktigheter. Det fanns helt enkelt inte fog för att ifrågasätta att rekrytering hade ägt rum. Konflikts program var tydligt tesdrivande. Deras tes var att Rinkeby, muslimer och somalier i Sverige misstänkliggjordes och skuldbelades, vilket utnyttjades av skrupelfria politiker.
Men Säpo bekräftade senare Abdullahis och Norells tes – det hade förekommit rekrytering till Al-Shabab på fritidsgården. Men då var skadan redan skedd.
I Rinkeby fortsatte Abdullahi att ifrågasättas. Hon berättar att ”Det var bara kört. Jag var en hemsk människa, en förrädare. Man ifrågasatte om jag var muslim och varför jag bar slöja.” Hon var förberedd på att hennes avslöjande om rekryteringen till Al-Shabab skulle väcka ont blod i stadsdelen men inte att Sveriges Radios samhällsprogram på tveksamma grunder skulle förvärra situationen.
När Abdullahi gjorde sitt reportage med Norell så var det ett pionjärarbete. Spridda uppgifter om att det förekom radikalisering och rekrytering till islamistiska grupper bemöttes ofta med misstänksamhet. Anklagelser om rasism, svartmålning och kollektivt skuldbeläggande var snarare regel än undantag.
Det här gjorde förstås stor skada – välbehövliga granskningar av ett land i förändring, som de Abdullahi gjorde, bestraffades, vilket skapade ett underskott på nyfikenhet, förståelse och förklaringar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar