Nathan Söderblom

 

Klockorna har ringt in det ekumeniska året

En båge spänns över seklerna. Från det ekumeniska konciliet i Nicaea år 325, till Stockholmsmötet 1925 och till Ekumeniska året 2025.

Biskop emeritus Jonas Jonson skriver här vad som ledde fram till den första stora ekumeniska kyrkokonferensen på tusen år – Stockholmsmötet 1925.

NATHAN SÖDERBLOM med sin blonda kalufs kände man lätt igen. Han småsprang genom livet och tycktes vara med överallt. Vid ett studentmöte på den amerikanska östkusten eller på världsutställningen i Paris. Hos Alfred Nobel ena dagen och ärkebiskopen av Canterbury den andra. Bland liberala katolska teologer eller på seminarium hos den blide kalvinisten Auguste Sabatiers i Paris.

Han talade flera språk, läste allt, intresserade sig för människor och tycktes minnas dem alla. Han var europé ända in i själen, en modern teolog och berömd religionshistoriker som också var djupt engagerad i ”den sociala frågan”. Under sina sju år i Paris följde han samarbetet mellan kristna och demokratiska socialister på nära håll. När första världskriget plötsligt bröt årtionden av fred i Europa, lämnade han sin professur i Leipzig och inledde en ny bana som trosdiplomat för fred.

Han hade valts till ärkebiskop i världens största lutherska kyrka med medeltida anor och högt anseende. Utifrån denna position ville han bygga broar mellan kyrkan och arbetarrörelsen, och mellan kultur och religion.

Han stod stadigt i sin lutherska tro, var stolt över sin kyrka och tackade Gud för Sveriges neutralitet i kriget. Nu handlade allt om fred och försoning. Om kyrkornas övernationella gemenskap höll för påfrestningarna och deras enhet och integritet fördjupades, skulle de kunna bidra till en moralisk rekonstruktion av världen.

Som ärkebiskop räckte han till för allt, från vigningar och visitationer till kyrkomöten, kulturella begivenheter och uppdraget som prokansler vid universitetet. Men det som fyllde hans böner och kalender var kyrkans enhet och arbetet för fred. Han skulle visa sig vara rätt man på rätt plats vid rätt tid.

PROTESTANTISKA KRISTNA hade redan på 1800-talet bildat sammanslutningar som Evangeliska alliansen, KFUM och den kristna studentrörelsen. Men det var först kring sekelskiftet 1900 som kyrkorna som sådana närmade sig varandra. Lambethkonferenserna samlade alla anglikanska biskopar i världen vart tionde år och fastställde villkoren för en bredare kyrkogemenskap som tack vare Söderblom kom att inkludera även Svenska kyrkan. Allgemeine Evangelisch-Lutherische Konferenz i Lund 1901 var det första steget mot Lutherska världsförbundet.

Under ledning av karismatiska personligheter växte en bredare, mer inkluderande ekumenik fram. Den amerikanske metodisten John R Mott organiserade med strategisk framsynthet den första världsmissionskonferensen i Edinburgh 1910. En annan amerikan, biskopen Charles Brent, grundade Faith and Order för att genom studier och dialog fördjupa kyrkans enhet i tro, lära och bekännelse. Dess första världskonferens ägde rum i Lausanne 1927.

Nathan Söderblom som kände och respekterade både Mott och Brent, valde ”kärlekens väg”. Med praktisk kristendom och tillämpad socialetik ville han bidra till kyrkans enhet och människors välfärd. Att skapa drägliga levnadsvillkor åt arbetare, kvinnor och barn var det tidiga 1900-taletes stora utmaning för många kyrkor. Det räckte inte med välgörenhet. De växande klyftorna, mellan makt och välstånd på ena sidan och maktlöshet och armod på den andra, som industrisamhället skapade måste överbryggas. För att få inflytande över samhällsutvecklingen måste kyrkorna arbeta tillsammans.

NÄR KRIGET utbröt tog fredsfrågan över. Kyrkorna måste med en röst tala för en rättvis och bestående fred, men de behövde inte vara överens i allt. Deras mångfald var en gåva från Gud och deras individualitet måste respekteras. Vad som förenade dem alla var tron på Jesus som herre och frälsare. Kyrkornas andliga enhet var nedlagd i deras dna.

För att den enheten skulle bli synlig, måste kristna leva som om enheten redan var verklighet och låta evangeliet genomsyra varje aspekt av samhällets och nationernas liv. Söderbloms rörelse för praktisk kristendom fick namnet Life and Work. Stockholmsmötet 1925 blev dess första stora manifestation.

Söderblom hade med egna ögon sett den tyska mobiliseringen och mött rusiga soldater på väg till fronten. Hans smärta var att kristna nationer gick i krig mot varandra och att kyrkorna drogs med av den nationalistiska propagandan, välsignade vapnen och blev varandras fiender. Han kände en obetvinglig kallelse att som ärkebiskop i ett neutralt land göra allt som stod i hans makt för att kriget skulle få ett snabbt slut.

Redan innan han blivit vigd till biskop förberedde han ett upprop, i vilket han manade kyrkornas ledare på båda sidor av Atlanten att gemensamt ta ställning mot kriget. Ingen kyrkoledare i de krigförande länderna ställde upp på detta. I samråd med de ledande nordiska biskoparna inbjöd han tre gånger Europas kyrkor till överläggningar i Uppsala. En enda gång lyckades han samla ett trettiotal deltagare från de neutrala länderna.

HAN GAV ändå inte upp utan intensifierade sina ansträngningar och utvecklade en plan för att efter kriget inbjuda officiella representanter för världens kyrkor till en stor konferens.

Den skulle ha tre syften: att fördjupa och manifestera kyrkornas andliga enhet, att lägga grunden för praktiskt samarbete, och att skapa ett permanent ekumeniskt råd som kontinuerligt skulle följa den kyrkliga, sociala och internationella utvecklingen och föra kyrkornas talan i offentligheten.

Han använde varje tillfälle att tala och skriva om kyrkornas plikt att verka för fred. Han stödde hjälpinsatser bland ryska och tyska krigsfångar och höll så mycket kontakt det gick med sina gamla vänner i de krigförande länderna. Hans korrespondens var oerhört omfattande. Han bjöd framstående utländska teologer och kyrkoledare att föreläsa i Uppsala. Det gav honom tillfälle att förankra sina planer. Men det var först när freden äntligen kom som förberedelserna för Stockholmsmötet kunde börja på allvar.

Ett ekumeniskt kyrkomöte måste ha en internationell organisation som huvudman. Det fanns ännu inga kyrkobaserade ekumeniska organisationer, bara frivilliga föreningar av olika slag. Det enda undantaget var det federala kristna rådet i USA, som bildats 1908. Det arbetade huvudsakligen med sociala frågor, men hade många kontakter i Europa.

När de politiska spänningarna tilltog i början av seklet, satte framstående kristna lekmän och präster i gång med att systematiskt bygga konstruktiva relationer mellan folken för att dämpa motsättningarna. Genom resor och konferenser skapade de ömsesidigt förtroende och personlig vänskap mellan människor i framskjuten ställning, framför allt i Tyskland och Storbritannien.

Men om freden skulle räddas måste den bräckliga internationella rättsordningen förstärkas och en skiljedomstol inrättas som kunde avgöra tvister mellan folken innan de övergick i krigshandlingar. Många kristna – företagsledare, parlamentariker, präster, biskopar, journalister och akademiska lärare – stödde upprättandet av Haagdomstolen. En av de största filantroperna, Andrew Carnegie, bekostade inte bara Fredspalatset i Haag utan inrättade också en fond, Christian Peace Union, som anslog stora belopp till kyrkornas fredsarbete.

SAMMA DAG som kriget bröt ut hade ett åttiotal enskilda européer och amerikaner samlats till en konferens i Konstanz. De hade arbetat med ”den sociala frågan”, deltagit i vänskapsprogrammen och drivit frågorna om internationell rätt och skiljedom. När kriget närmade sig måste de samordna sitt arbete. Initiativet hade tagits av Carnegie och Church Peace Union stod för kostnaderna. Konferensen leddes av en engelsk kväkare, parlamentsledamoten Allen Baker.

För att kunna fortsätta samarbetet trots kriget beslöt deltagarna i stor hast att bilda World Alliance for Promoting International Friendship through the Churches. Lokalavdelningar organiserades snart i flera länder. I Sverige blev Nathan Söderblom vald till ordförande. Han kunde inte finna någon bättre internationell bas för sin konferens.

När kriget var över samlades den internationella styrelsen hösten 1919 till ett möte i Nederländerna. Söderblom inbjöds att lägga fram sina planer. World Alliance svarade positivt, men hade varken finansiella resurser eller mandat för att ordna en stor kyrkokonferens. Frågan bollades tillbaka till Söderblom, Charles Macfarland som var generalsekreterare i det amerikanska federala kyrkorådet och schweizaren Otto Herold. Med ekonomiskt och administrativt stöd från Church Peace Fund satte de omedelbart i gång med förberedelserna.

VID EN konferens i Genève 1920 sjösattes Life and Work som huvudman för Stockholmsmötet. En stor kommitté, som även fick ortodoxa medlemmar, valdes med uppdraget att förverkliga Söderbloms planer. I fem år pågick förberedelserna. Sammanträden avlöste varandra. Överläggningsämnen fastställdes, kyrkor inbjöds att sända ett fastställt antal delegater, rapporter som belyste aktuella problem ur olika perspektiv skulle samlas in och bearbetas. Den omfattande logistiken skulle ordnas och ekonomin säkras.

Deputationer sändes till ortodoxa kyrkor i främre Asien för att försäkra sig om deras närvaro. Tillsammans med Henry Atkinson, som Church Peace Fund ställt till förfogande, höll Söderblom själv i alla trådar. Söderblom reste runt i Norden, Baltikum, Tyskland och USA för att övertyga de ibland motsträviga lutherska kyrkorna att delta. Han lyckades också finna svenska sponsorer som stod för alla kostnader.

Det offentliga Sverige med kungahuset i spetsen tog aktiv del i konferensen och många frivilliga som författaren Selma Lagerlöf, generalen Olof Malm och Dag Hammarskjöld som just avlagt sin första universitetsexamen hjälpte till.

I slutet av juli 1925 började de omkring 650 delegaterna anlända till Stockholm. De hade rest i dagar och nätter med koleldade ångtåg från kontinenten och fartyg över Östersjön, Nordsjön och Atlanten. En enda, Lucy Gardner från England, hade anlänt till Malmö med flyg. Den första reguljära svenska flyglinjen mellan Malmö och Amsterdam med anslutning till London hade just öppnats. Hon var troligen den första som reste luftledes i ekumeniska ärenden.

För de många amerikanerna hade resan tagit minst ett par veckor. Biskopen Motoda från Tokyo hade varit på väg mycket längre än så, liksom fröken Fan från Kina. De flesta som kom var mustaschprydda män i övre medelåldern. De anlände i paletå och homburghatt, med paraply och resväska av läder i handen. Hela Stockholm flaggade och Nathan Söderblom tog emot alla med öppna armar. Det hade tagit honom närmare ett decennium av obegriplig målmedvetenhet och möda att samla den första stora ekumeniska kyrkokonferensen på tusen år.

DEN SKULLE handla om fredens möjlighet, samhällets förnyelser och kyrkans roll i en värld märkt av krig, skuld och revanschlystnad. En glänta av hopp hade öppnat sig, men tidens tecken gjorde sig påminta: Hitlers Mein Kampf låg på bokhandelsdiskarna i Berlin och på Roms gator marscherade Mussolinis svartskjortade fascister.

I Stockholm sken dock solen när kung Gustav V den 19 augusti öppnade The Universal Christian Conference on Life and Work efter en magnifik inledningsgudstjänst i Storkyrkan. Tolv dagar av krävande arbete inramat av gudstjänster och fest väntade. Det ekumeniska mötet var den största händelsen i Sverige det året.