Korrupt biståndsekonomi

PATRIK ENGELLAU Kommentarer till Trumps föreslagna nedläggning av USAID

Efter att ha arbetat närmare femton år i den internationella u-landsbiståndsindustrin – i huvudsak Sida och United Nations Development Programme – där jag åtnjöt branschens förmåner och, lite vid sidan av tjänsten, funderade på om verksamheten gjorde någon nytta. Jag kom fram till att den på det hela inte gjorde det (om man nu inte räknar de fördelar som tillkom mig och de andra biståndsadministratörerna). Sedan dess har jag så ofta jag fått tillfälle argumenterat att sådan verksamhet bör läggas ned.

Man kunde tro att biståndsvärlden därför skulle lysa mig i bann, men det gjorde den inte eftersom mina uppfattningar var så orealistiska och stolliga att ingen behövde ta dem på allvar. Det har emellertid funnits folk som instämt med mig, men oftast, enligt min uppfattning, av fel skäl.

Den dominerande uppfattningen bland det senast halvseklets biståndsmotståndare har varit att biståndet varit orättvist eftersom det handlat om ”att de fattiga i de rika länderna har betalat till de rika i de fattiga länderna” samt att de rika biståndsmottagarna i de fattiga länderna stulit pengarna och placerat dem på nummerkonton i Zürich. Jag har för det mesta instämt i den sakbeskrivningen eftersom jag bedömt den visserligen vara vulgär och överdriven men ändå ungefär korrekt. Samtidigt har jag invänt att om det hade varit så väl att biståndet hamnade på konton i alplandet så hade vi godsinta biståndsgivare inte haft så mycket att bekymra oss över. Pengarna hade i så fall visserligen inte gjort någon nytta, vilket många tycker är trist, men de hade försvunnit från mottagarlandets yta och därför inte heller kunnat göra någon skada, vilket är något att särskilt glädja sig över och tacka för. Det är nämligen de ekonomiska skadorna av biståndet på mottagarländerna som man särskilt har anledning att uppmärksamma, vilket dock sällan sker.

Jag menar att jag av rent undersökningstekniska skäl har större kompetens att avgöra denna fråga än praktiskt taget någon annan. När jag 1974 blev chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau kom jag till jungfrulig mark. Landet var en just frigiven portugisisk koloni, det troligen minst utvecklade landets i världen, helt orört av annan biståndsverksamhet än att portugiserna tillsatt en guvernör (som efter självständighetsceremonierna reste hem till metropolen). Jag kom dit med 50 miljoner kronor för det första årets utvecklingshjälp. Det motsvarar 325 miljoner idag. BNP per capita var ungefär 4 000 kronor men det mesta var självhushållningsjordbruk. Det fanns ingen statsbudget när portugiserna med viss brådska lämnade landet.

Effekterna av ett visst bistånd, till exempel det svenska till Kenya, är omöjligt att fastställa eftersom det finns så många andra ekonomiska inflytelser, till exempel skatter, handel, investeringar och pengar från andra givare, att resultatet av ens egna insatser, den svenska hjälpen i det här fallet, inte kan särskiljas. Men Guinea-Bissau var ett särfall. Det fanns nästan ingen annan monetär ekonomi än det svenska biståndet. Allt monetärt som inträffade i landet berodde därför under några inledande år på penningflödet från Sverige.

Det var därför lätt att konstatera hur det svenska biståndet påverkade förhållandena. Jag skrev en roman om det eftersom ingen fattar vad man skriver i en normal byråkratpromemoria (och romaner i alla fall kan avvisas som en sorts fantasi). I kort sammanfattning gör biståndet det möjligt för regeringar att klara sig utan sina folk. Det är som att hitta olja: pengarna flödar in i statskassan utan att staten behöver ordna skolor, vägar och rättsväsenden så att folket kan starta företag och betala skatt.

Detta var min viktigaste observation, således att biståndet var aktivt skadligt eftersom det gjorde att överheten kunde försörja sig på enklare sätt, till exempel i biståndsfinansierade myndigheter, än genom att få folk att arbeta och bli rikare (och sedan att ta ifrån dem en del av rikedomen genom olika slags skatter). Biståndet har en tendens att onödiggöra den avgörande resurs som ett land i bästa fall har, nämligen ett strävsamt folk.

Som illustration handlar min roman om kampen mellan mig och landets fiskeriminister om hur fisket skulle utvecklas. Jag ville fixa krokar, nät och utombordsmotorer samt en kylkedja till huvudstaden för hantverksfiskarna på kusten mot Atlanten. Fiskeriministern tyckte att det var alltför gammaldags. Han ville ha stora, moderna industriella trålfiskare som betalade bra och inte besvärade ministeriet.

Det slutade med att ryska industritrålare tog hand om fisken och intäkterna – och att Sverige alltför sent avbröt biståndet varpå landet gav sig i lag med den colombianska knarkmaffian som behövde någonstans att packa drogerna för leveranser till Europa.

Även om en del bistånd, till exempel katastrofhjälp, kan vara befogad av humanitära skäl bör vi nog välkomna att den amerikanska regeringen avser att lägga ned USAID, en organisation med trevliga och välutbildade tjänstemän som jag stött på här och där och som påminner om Sida.