En norsk polis om det svenska tillståndet

En norsk polis om det svenska tillståndet

En norsk polisman ger sin bild av det svenska tillståndet för Catta Neuding, och berättar hur de två länderna skiljer sig åt vad gäller synen på migration och kriminalitet.

AV CATTA NEUDING | 30 SEPTEMBER 2021

I Sverige gillar vi att berätta roliga historier om vårt grannland i väst. De talar ett språk som låter som glad låtsassvenska, klär sig konsekvent i lusekoftor och äter enorma mängder fryspizza. Norge är helt enkelt vår lustiga lillebror.

Tyvärr köper nog inte lillebror själv längre den beskrivningen. I Norge ser man med allt större bestörtning på vad som pågår i Sverige, och det ”svenska tillståndet” är ett vanligt förekommande begrepp i den norska samhällsdebatten.

Jag möter en anställd hos polisen i Norge, vi kan kalla honom Thord – han vill helst vara anonym.

Thord har bred erfarenhet från den norska polissektorn och jobbar nu på Immigrasjonspolitiet/utlendningspolitiet. Där förvarar man människor som fått avslag på sin asylansökan och ska utvisas från landet. Under sitt yrkesliv har Thord sett det mesta passera genom förvaret: mördare, prostituerade och helt vanliga människor.

Jag frågar:
”Är det alltså så att en person, som har uppehållstillstånd eller medborgarskap i Sverige, har flytt till Norge och sökt asyl där? För att vederbörande är i konflikt med sin klan och inte litar på det svenska rättsväsendet?”

Thord nickar:

”Ja, precis så.”

På grund av den sekretessen som omger fallet vill han inte berätta mer, men jag förstår att det rör sig om en person från västra Sverige. Som flytt från Sverige till Norge, som inte litar på att man kan få rättvisa och skydd här.

Det är rätt mycket skytteltrafik av det här slaget mellan Sverige och Norge.

Thord skrattar till lite och berättar:

”Du vet kebabpizzorna? De två intagna på Hällbyanstalten som tog gisslan och krävde tjugo kebabpizzor? En av dem kände jag igen. Han fick avslag på sin asylansökan i Sverige, så han drog vidare till Norge, där polisen fick tag på honom. Tyvärr säger ju reglerna att vi bara ska skicka tillbaka honom till det land som har ansvar för honom, vilket i det här fallet var Sverige. Det var i Sverige han sökte asyl först. Så han skickades tillbaka och sen hade väl inte de svenska myndigheterna så bra koll på honom. Han begick ett mord och hamnade i fängelse. Sen tog han gisslan och krävde kebabpizzor. Det är rätt mycket skytteltrafik av det här slaget mellan Sverige och Norge. Många som får avslag här söker sen asyl i Norge. Antingen för att de inte förstår reglerna eller för att de försöker utnyttja systemet. Enligt Dublinförordningen är det land man sökt asyl i först ansvarigt för en, och man kan inte söka asyl någon annanstans innan ens fall är färdigbehandlat. Fallet jag nämnde först, med mannen som flyr från sin klan, är fortfarande ovanligt men inte unikt. Nu kan man ju inte få asyl i Norge om man kommer från Sverige, det funkar inte så. Men man kan ju få stanna kvar.”

Två till synes lika länder

Thord visar sig vara väldigt påläst och kan relatera till mycket som hänt och skrivits om i Sverige.

Han fortsätter med att berätta om mannen som knivhögg ett flertal personer i Vetlanda.

”Ja, han var faktiskt vår ansvar, han hade sökt asyl i Norge först, men fick avslag. Då rymde han över gränsen till Sverige. Jag vet inte i vilken mån era myndigheter hade koll på detta, för de hade ju bara kunnat gripa honom och skicka tillbaka honom till Norge. Men av något skäl så gjorde man inte det, och så hände det som hände.”

Under samtalet med polisen Thord blir det slående hur Sverige och Norge, två länder som på ytan är så pass lika, har hanterat invandringsfrågan och migrationskrisen så olika. I Norge finns sedan tidigt 1990-tal en politisk konsensus, från höger till vänster, att man ska ha hårt åtstramad invandring. Arbetskraftsinvandring och kvotflyktingar absolut, viss familjeåterförening, men annars så lite som möjligt. Norge är heller inte medlemmar i EU, men har skrivit på både EES- och Schengenavtalet, så EU-medborgare kan resa dit på i princip samma sätt som inom EU.

Thord berättar vidare: ”Visst drabbades vi av migrationskrisen 2015 på liknande sätt som Sverige. Helt plötsligt kom det bland annat 5 500 afghaner, men också människor av annan nationalitet, över ryska gränsen, troligtvis som ett led i någon sorts rysk hybridkrigföringstest. Många av de männen kom inte ens raka vägen från Afghanistan, utan hade till exempel pluggat i Ryssland. De hade också fått passera igenom tungt kontrollerade militärzoner på den ryska sidan så det var knappast en slump att så många lyckades ta sig igenom. Men när vi fick ordning på diplomatin med Ryssland avstannade flödet. Sen har ju vi varit bättre än svenskarna på att skicka hem folk. Fram till att talibanerna återtog makten i Afghanistan så skickade vi konsekvent tillbaka folk.”

Eftersom jag vet att Thord faktiskt ofta deltar själv i avvisningar så ber jag honom berätta mer.

I Sverige är det lätt att få intrycket att en utvisning till Afghanistan före talibanernas maktövertagande var detsamma som en dödsdom.

”Jag hanterar de fallen som man antingen misstänker eller vet inte kommer att samarbeta. Då finns det en rad tekniker man kan ta till. Inom EU har man i princip samma polisiära befogenheter som i Norge, men i Mellanöstern får man använda sig av annat. Dialog är ett viktigt verktyg. Man börjar flera dagar i förväg. Man säger att det här kommer att hända, det är inget att göra åt. Men vi kan hjälpa dig och se till att det här går så smidigt som möjligt. Men strul kan det bli. Om man bara har någon enstaka person som ska åka tillbaka så åker man med reguljärflyg. Då kan det löna sig för den avvisade att ställa till så mycket bråk att vederbörande blir avkastad från planet. Att planet helt enkelt mellanlandar på närmaste flygplats och man får gå av. För att uppnå detta skyr vissa inga medel, från att skrika och slåss till att urinera öppet.”

Bråk om utvisningar

Han skrattar till och skakar på huvudet. Mycket av det han berättar är för grovt för skrift, så de värsta historierna hoppar vi över.

”Det är lustigt”, säger Thord. ”Resan brukar ta runt ett dygn, och i slutet har man blivit lite som en familj. Och det blir alltid så tydligt när man väl kommer fram, att hur mycket personen än har bråkat om utvisningen och hur mycket kaos det än varit längs vägen, så brukar det svänga när man kommer fram. Då är det mer ’tack för en god match’, handskakning och kramar. Det personen har hävdat på vägen, att man är i livsfara och har dödsångest, det slutar man med så fort man landat.”

I Sverige är det lätt att få intrycket att en utvisning till Afghanistan före talibanernas maktövertagande var detsamma som en dödsdom. Det är inte en bild som Thord delar.

”Det fanns ett system både från oss och på plats, så det brukade inte vara något problem. Det är ju alltid ett officiellt ärende, så myndigheterna blir varslade när vi kommer. De möter upp, den återvändande har rätt till efterstöd och hjälp att ta sig från Kabul om det är vad de vill. Det finns även fall då personerna faktiskt finns kvar i vårt rättssystem och att domstolen efterhand ändrat domen om utvisning. Då har vi hämtat hem folk igen. Jag känner bara till ett tillfälle när vi gjorde bort oss, en kvinna som blev utvisad till Iran och faktiskt blev piskad. Det var illa från vår sida, där gjorde vi fel. Men det är det enda fallet. Nu är dock säkerhetsläget annorlunda i Afghanistan, så nu utvisar vi inte dit längre.”

Han kommer in på de nordafrikanska gatubarnen.

”De dyker ju också upp i Norge när de har tråkigt eller ska fly undan någonting. Bara det att i Norge är de aldrig klassificerade som barn. I Norge kör vi ju rutinmässigt dentalprov. Och då är de minst 18 år gamla och straffmyndiga. Men avtalen gör ju att vi får bara skicka dem tillbaka till Sverige igen. Samma sak med de ensamkommande afghanska flyktingbarnen. De påstår sig vara barn när de kommer, men oftast visar dentalproven att de är äldre. Och i Norge försämras deras sak av att de har ljugit och det blir svårare att få uppehållstillstånd.”

Inte bara bra eller dåligt

Den norske polismannens personliga inställning är att man inte kan prata om invandring som vi gör i Sverige. Det är inte någon entydigt bra eller dåligt.

Historiskt är migration en del av civilisationen, på gott och på ont.

”Det är som att säga att väder är bra eller dåligt, men allt beror ju på omständigheter och vad man ska ha det till. För bonden är regnet bra, för solbadaren är det dåligt. Historiskt är migration en del av civilisationen, på gott och på ont. Men det är också envars rätt att begränsa den.”

Thord visar sig återigen vara förvånansvärt väl insatt i svensk debatt.

”Prostitution har ju varit på tapeten hos er, särskilt efter fallet med Paolo Roberto och operation Torsk där polisen punktmarkerade ett flertal bordeller och tog ett hundratal torskar. Men det man ser i debatten är bara toppen på isberget. Exempelvis har det uppstått ett nytt fenomen, troligtvis på grund av corona. Vi har sett en enorm ökning av prostituerade från vissa öststater. I mitt yrke möter jag enormt många prostituerade, men dessa var annorlunda. Dels etablerade de sig väldigt snabbt, de hade fina hemsidor och var utrustade med kortterminaler. De var heller inte så hårda som prostituerade brukar vara, de kändes som helt vanliga tjejer.

Men alla de här tjejerna har ju inte sökt sig hit samtidigt med sina kortterminaler av en slump. Helt säkert finns det en organisation bakom. Och med den typen av organisation finns det ett mörker man inte vill blicka in i. Det är troligt att den här etableringen finns i Sverige också.”

Vi övergår till frågan om tiggande romer, eller EU-migranter som det brukas heta numera.

”Jag får känslan av att svenska medier behandlar frågan naivt. Problemet är att de som tigger aldrig agerar ensamma. De är en del av ett klanbaserat och mycket effektivt nätverk. Det är kanske en som spelar ett instrument, en som säljer blommor, en som tigger, en som är ficktjuv, en som säljer sex och en som säljer droger. Så när du ger pengar till tiggaren så underlättar du också för ficktjuven och drogförsäljaren. NRK, det norska publicservice-bolaget, sände en dokumentär häromåret som var en ögonöppnare för många.”

Thord menar att den svenska debatten och svenska politiker i mångt och mycket bara behandlar toppen av isberget. Det vi ser rakt framför oss, tiggeri, prostitution, stor invandring. Men att vi måste bli bättre på att förstå strukturerna bakom.

”Det är som svensken som flydde från sin klan” säger Thord. ”Man måste förstå helheten. Att det naturligtvis rör sig om en så kallad ’nysvensk’. En insatt person skulle säkert gissa på kurdiskt eller arabiskt påbrå. Och se kombinationen mellan en större invandring från Mellanöstern, ett allt mer utbrett klansystem samtidigt som polisen går på knäna och ett växande parallellsamhälle där det skjuts och sprängs flera gånger i veckan– allt sammantaget är ett recept på en perfekt storm.”