Isrā och Mirāj, arabiska إسراء ومعراج, är namnen på de två sammanhängande himlaresorna som profeten Muhammed enligt islamisk tradition fick uppleva en natt omkring år 620, även kallad Den nattliga resan. Denna färd omnnämns i Koranen 17:1.
Isra var den första resan som Muhammed företog. Den gick enligt den islamiska traditionen mellan Mekka och Jerusalem. Resan inleddes med att Muhammed somnade strax utanför Kaba i Mekka, som han besökte under natten för att läsa ur Koranen. Det nattliga besöket berodde på att han ville vara ensam med Gud då han hade genomlidit en personlig kris. Krisen berodde framförallt på två saker: dels hade två nära anhöriga gått bort och dels hade han svårt att få anhängare att följa den islamiska läran som Gud givit honom.
Muhammed väcks av ängeln Gabriel som säger till honom att sätta sig på det himmelska djuret Buraq som för Muhammed och Gabriel till Jerusalem, där Muhammed tjudrar sin Buraq vid Västra muren för att sedan stiga upp till fots i Tempelberget. Där möter han flera tidigare profeter som han leder i bön.
Miraj är den andra resan som går från Tempelberget upp till Gud och tillbaka till jorden igen. Efter bönen lyfts Muhammed och Gabriel upp mot Gud. På vägen passerar de sju himlar som ”vaktas” av tidigare profeter. Ovanför den sista himlen träffar Muhammed Gud som ger honom i uppgift att få muslimerna att be 50 gånger per dag. På tillbakavägen till jorden möter han Moses som hävdar att 50 böner per dag blir en alltför stor börda för människorna. Muhammed återvänder till Gud för att åter förhandla om antalet böner. Förhandlingarna stannar, efter flera turer fram och tillbaka mellan Moses och Gud, vid fem böner per dag, vilket är en av islams fem pelare.
Vare sig man tillhör den muslimska grupp som tror att Muhammed kroppsligt var med på de nattliga resorna eller om man tillhör de som tror att han endast färdades andligt firas händelsen av båda grupperna den 27:e Rajab (den sjunde månaden i månåret).
Wiki
Muhammed föddes som Muhammed ibn Abdullah ("Abdullahs son"). Hans far, Abdullah bin Abd al-Muttalib, var av Hashims släkt och tillhörde stammen Qureish; modern hette Amina. Fadern dog redan före Muhammeds födelse och modern när han var sex år gammal. Det var först farfadern Abd al-Muttalib som tog hand om honom, sedan, efter dennes bortgång, farbrodern Abu Talib.
Muhammed hade inga egna tillgångar. Han ärvde inget efter sin farfar, mamman var fattig och pappan som dog ung lämnade bara efter sig fem kameler, en mindre flock får och getter samt en slavflicka. Muhammed fick arbeta för sitt uppehälle "och arbeta särskilt hårt om han någonsin skulle lyckas få ihop tillräckligt för att kunna skaffa sig en egen kamelflock, betala vad det kostade att få en hustru och bilda sin egen familj".
Qureish var köpmän och när Muhammed var nio eller tolv år följde han med på sin första karavan. Han förblev handelsresande under den första halvan av sitt liv. Klanen hade monopol på sträckan nord-syd och var därför de enda som tjänade pengar på de utländska karavaner som färdades där. De kontrollerade affärsvärlden inom Arabien och etablerade sig som oberoende handlare med egna karavaner till Syrien och Jemen.
Mecka var ett kommersiellt centrum som sände ut och tog emot karavaner från kusten, Syrien och Persien. Mecka och omgivande städer rymde mängder av kristna och judar och det fanns kloster i Arabien. Så till exempel besökte Muhammed senare i livet enligt legenden Katarinaklostret på Sinaihalvön. Det påstås att han träffade en överenskommelse med de kristna munkarna, varigenom deras liv och egendom tryggades under muslimskt herravälde. En annan legend berättar om hur en kristen munk förutspådde Muhammeds kommande storhet under en av hans första handelsresor med en karavan.
En av Muhammeds morbröder var kristen och Kaba, det centrala templet för den förislamiska religionen i Mecka, rymde också en ikon av jungfru Maria och Jesus. Mecka var alltså en relativt kosmopolitisk stad.
Muhammed gifte sig för första gången i 25-årsåldern (omkring år 595). Hans första hustru, den femton år äldre änkan Khadidja, var förmögen och ägnade sig åt affärer. Hennes förmögenhet blev grunden för Muhammeds bana som affärsman. Trots åldersskillnaden blev äktenskapet lyckligt. Khadidja var ett stort stöd för Muhammed, och han gifte sig inte med någon annan kvinna medan hans första hustru levde. Hans senare hustrur, särskilt Aisha, var avundsjuka på Muhammeds känslor, för den kärlek och vördnad som han fortfarande kände för Khadidja, hans första hustru. Åtskilliga av Muhammeds många äktenskap tillkom av ekonomiska eller politiska skäl. Flera av de senare giftermålen gick ut på att skapa allianser med olika delar av de stammar som bodde i Arabien på Muhammeds tid. Det gällde även Aisha som var sex år när Muhammed slöt äktenskapskontrakt med hennes far Abu Bakr. Äktenskapet fullbordades genom samlag några år senare när Aisha fyllt nio år och Muhammed var 54 år. Abu Bakr var en inflytelserik man och blev med tiden den förste kalifen. En annan av Muhammeds hustrur, Hafsah, var dotter till den andre kalifen, Omar. Eftersom Muhammed tycks ha varit mycket fäst vid Khadidja tog han sig inga andra hustrur så länge hon levde. Efter hennes död tog han sig tio hustrur till och även två konkubiner. Khadidja och Muhammed fick två söner och fyra döttrar. Båda sönerna dog vid späd ålder. I enlighet med den ännu gällande arabiska traditionen fick Muhammed efter sin förste sons födelse tillnamnet Abu al-Qasim ("al-Qasims far"). Det är från dottern Fatima som alla Muhammeds ättlingar härstammar. Fatima ansågs stå sin far väldigt nära, och är omnämnd i flera hadither, det vill säga den nedteckande islamiska tradition som av religiösa betraktas utgå från Muhammed.
Uppenbarelsen
Huvudartikel: Mab'ath
Muhammeds grotta på berget Hira.
Muhammed började ägna sig åt religiösa betraktelser och dra sig undan för flera dagar till berget Hira i närheten av Mecka för att bedja och meditera. Det var där han började få visioner vilket anses ha inträffat när han var fyrtio år. Enligt traditionen var det i en grotta som ärkeängeln Gabriel visade sig för honom och uttalade de ord som kom att bli Koranens första kapitel. Muhammed trodde sig genom Gabriel erhålla den uppmaning från Gud, som återfinns i Koranens sura 96:l-5 (enligt den vanliga åsikten det äldsta stycket i Koranen).
De första visionerna, genom vilka Muhammed fick veta att han var kallad till att bli profet, följdes av en lång och svår period utan några som helst övernaturliga upplevelser. En kristen kusin till Khadidja - Waraqah - uppmuntrade honom, men Muhammed led av depression under denna tid. Sedan tog visionerna vid igen och fortsatte att komma på oregelbundet vis under resten av hans liv. De var enligt uppgift ibland smärtsamma. De kunde förebådas av ljud som av bjällror (hörda bara av Muhammed) och följdes av stor trötthet. Enligt shiaislam var profeten långt ifrån överraskad eller rädd då Gabriel kom, och välkomnade ängeln som om han hade väntat på honom. Profeten hade inte heller några svårigheter med att repetera verserna från den första uppenbarelsen.
Det har förekommit många spekulationer om Muhammeds visioner. Troende muslimer är övertygade om att de var vad han sade: Guds ord förmedlade av ängeln Gabriel (som han efter de första gångerna nästan aldrig mera såg, utan bara hörde). Kritiker har hävdat att han hittade på dem (en mycket vanligt förekommande uppfattning efter korstågen och fram till modern tid), medan andra har föreslagit att han led av epilepsi. Den kroppsliga reaktionen, såsom den rapporteras i muslimska källor, äger vissa likheter med den som kunde observeras hos Sri Ramakrishna i Indien och kan även jämföras med upplevelser av kristna helgon som Teresa av Ávila (ingen av dessa lär dock ha lidit av epilepsi). Maxime Rodinson menar i sin bok Mahomet att vissa av de senare meddelandena från ängeln Gabriel kan ha varit omedvetna uttryck för Muhammeds egna önskningar (han var då en politisk ledare med stort ansvar och hög prestige), medan de tidigare uppenbarelserna förefaller vara helt autentiska.
Islamologer är ense om att det finns en ganska tydlig skillnad mellan de första uppenbarelserna, som skedde medan Muhammed levde i Mecka och ansträngde sig för att omvända stadens hedningar till ett rättfärdigt leverne, och de som kom efter att han hade flyttat till Medina och bedrev krig mot Mecka. Till att börja med vände han sig inte till judarna eller de kristna. I själva verket lånade han vokabulär och riter från judarna och tenderade till att betrakta sin egen reformrörelse som ett slags utskott från judendomen. Han och hans anhängare följde judiska seder, bad vända mot Jerusalem och fastade tillsammans med judarna.[källa behövs]
Budskapet han kom med var främst varningar om den förestående domen och nödvändigheten av att leva rättfärdigt, tänka på de fattiga och underkasta sig den ende Guden. Uppenbarligen hoppades han att han genom sitt budskaps renhet och sin egen moraliska resning skulle kunna ena alla medlemmarna i det meckanska samhället. Under denna period var den enda trosbekännelsen: "Det finns ingen annan Gud än Gud". Att Muhammed inte nämns som Guds profet torde tyda på att han ville att judar och kristna skulle återupptäcka den moraliska radikalitet han predikade i sina egna religioner och stödja honom. Den omgivande miljön var starkt präglad av polyteism, även om dess inflytande ofta överdrivits av sentida muslimer.
Muhammeds himmelsfärd
Enligt Koranen 17:1 gjorde Muhammed en nattlig resa och färdades enligt traditionen från Mecka till Tempelberget i Jerusalem där han blev förd till himlen och fick möta Gud. Den nattliga resan företogs omkring 620.
Budskapets politiska innebörd
"Muhammed predikar" (1840- eller 50-talet) av Gregori Gagarin.
Först vände sig Muhammed enbart till en mindre krets, bland dem fostersonen Ali, sin hustru Khadidja och vännen Abu Bakr, men senare också till hela sin stam Qureish. Han mötte dock motstånd bland sina stamfränder och vann anhängare främst bland de som tillhörde svagare stammar eller hade ringa ställning i samhället. Motståndet från den styrande klassen var hårt, och till följd av uteslutande från den livsviktiga klansolidariteten fick flera tidiga muslimer sätta livet till, medan de rika araber som följde Muhammed fick uppleva bojkott och förnedring. Ganska snart emigrerade en grupp av dem till Abessinien, där somliga blev kristna. Detta var den första emigrationen (hijra).
Muhammeds roll som profet var från första början politiskt färgad. Han ville förvandla samhället, och för att göra detta måste han antingen vinna över de mäktiga i samhället eller själv ta deras plats. Eftersom alla stadsbor inte var intresserade av vad en ung man från en ganska obetydlig klan hade att säga om deras leverne som snart började hota om att göra sig av med honom.
Islams tidiga år
Antalet anhängare som utvandrade till Abessinien uppges ha varit 83 män och några kvinnor (bland dem profetens dotter Ruqayyah, som åtföljde sin make, den senare kalifen Usman). Under tiden fick de av Muhammeds anhängare som stannat kvar i Mekka en mycket värdefull tillökning genom Umar ibn al-Khattabs övergång till islam. Umar, som genom sin mor var besläktad med den rika och mäktiga klanen Makhzum, åtnjöt också stort anseende i staden för sina personliga egenskaper. Motståndarna slog tillbaka genom att utesluta Muhammed och hans släkt ur stadens gemenskap och stänga in dem i deras stadsdel, den dalklyfta där Abu Talibs familj bodde. Även om denne farbror och fosterfar till Muhammed inte själv trodde på Muhammeds profetkallelse tillbakavisade han med harm meckanernas uppmaning att ta avstånd från profeten. Under denna tid av nöd gjorde Muhammed ett medgivande åt de hedniska föreställningarna genom att i en föregiven uppenbarelse erkänna gudinnorna Allāt, Manāt och al-‘Uzzá såsom Allahs döttrar och medlare. Profetens samvete drev honom dock snart till att återta detta medgivande.
I alla fall måste det för en tid ha åstadkommits en försoning mellan de olika partierna i staden. Åtskilliga av utvandrarna från Abessinien till Mecka, däribland Muhammeds dotter och hennes make, återvände. Kort därpå träffades profeten av två svåra slag i det att både hans hustru och hans farbror Abu Talib avled inom loppet av samma år, 619. I Abu Talibs ställe fick nu hans bror Abu Lahab, som egentligen var en stark motståndare till den nya religionen, ta profeten under sitt beskydd, för sin heders skull i sin egenskap av släktens huvudman.[28] Den förtvivlade situationen gav Muhammed idén på att utvandra från Mecka och på annat håll söka en fristad för sig och sina anhängare. Han vände sig först till grannstaden i söder, Taif, vars invånare stod i livlig handelsförbindelse med meckanerna. Där fann han dock inte mer stöd för sin förkunnelse än hos sina egna landsmän. Han blev inte bara hånad, utan rent av fördriven med stenkastning och tvingades söka skydd i en hednisk stamförvants trädgård. Till Mecka vågade han först återvända då en ansedd släkting högtidligt hade tillförsäkrat honom sitt skydd.
Muhammed antog 622 en inbjudan från grannorten Yathrib där några av hans anhängare gjort honom känd. Enligt traditionen accepterade araberna i Yathrib honom som profet eftersom de i diskussioner med judarna i staden hade fått det berättat att en sådan skulle komma dit. Från och med Muhammeds tid kom staden att kallas profetens stad, Medina (Medinat an-nabi, "profetens stad"). Denna händelse utgör startpunkten för islams tideräkning och kallas för den andra eller stora utvandringen.
I Medina blev Muhammeds verksamhet uttalat politisk och de medinska uppenbarelserna återspeglar detta. För att hantera det militära hotet från Mecka sände han ut razzior för att blockera och sabotera deras kommers, och lät i ett fall lönnmörda en diktare som hade skrivit nidverser om honom och vad de ansåg var hans politiska ambitioner. Muhammed var tvungen, för att överleva, att gå i allians med judar och icke-muslimska stammar och ställde inte krav på att de skulle omvända sig förrän hans egen grupp hade blivit stark nog att klara sig utan dem. De fientligt inställda ledarna i Mecka försökte vid flera tillfällen anfalla och krossa den muslimska gruppen i Medina, men misslyckades. De mest kända striderna utkämpades år 624 vid Badr, 625 vid Uhud och 627 vid Medina. Staden Khaybar som beboddes av judar intogs av Muhammed år 628.
Förhållande till judarna
Muhammeds förhållande till judarna i Medina var aldrig bra. Genom att hålla fast vid sin egen religion ifrågasatte de sanningen i Muhammeds uppenbarelser och han förnekades som profet. Han bröt med de judiska traditionerna och ändrade den tidigare fastan till en egen fastemånad för muslimerna samt ändrade böneriktningen från Jerusalem till Kaba i Mecka.
Muhammed såg de judiska stammarna i Hijaz som ett hot och tog militär kontroll över dem. Han lät judarna behålla sina egna områden på villkor att de avstod hälften av det de producerade till Medina.
Profeten Muhammed.
Från boken Muhammeds Himmelfärd som skrevs 1436 i Herat, Afghanistan och som nu finns i Bibliothèque Nationale i Paris.
Segern över Mecka och Muhammeds sista år
Muhammeds strategi och sammanhållningen bland muslimerna bröt till slut ned motståndet i Mecka. År 630 var han stark nog att inta staden, vilket han gjorde utan våldsamheter. Hans första handling var då att förrätta sin andakt i Kaba och där rensa helgedomen från avgudabilder.
Mot hösten samma år företog han ett stort fälttåg med ända till 30000 man mot det bysantinska riket. Men hären kom aldrig längre än till Tabuk, ungefär halvvägs mellan Medina och Jerusalem. Sedan Muhammed där mottagit de kringboende kristna stammarnas hyllning, återvände han till Medina. På den Arabiska halvön underkastade sig den persiske ståthållaren i Jemen och detta lands småfurstar Muhammeds islamiska välde, sydkustens riken skickade sändebud med gåvor, och många kristna stammar erkände sig skattskyldiga. I mars 632 företog Muhammed sin sista vallfart, "avskedets vallfart", till Mecka och påbjöd då en mängd borgerliga och religiösa stadgar, bland vilka den om det rena månåret utan skottdagar. Efter sin återkomst till Medina insjuknade han och dog den 8 juni 632 i Aishas hus.
Även om han bara var 63 år gammal hade Muhammed krafter hastigt sjunkit, möjligtvis till följd av de senare årens strapatser. Han tvingades ge upp sin vana att tillbringa natten i tur och ordning hos var och en av sina hustrur. I stället bodde han permanent hos sin hustru Aisha. Han fick till slut avstå från att dagligen leda bönen och gav istället detta uppdrag åt sin vän och svärfar Abu Bakr. Krafterna avtog alltmer och hans medvetande omtöcknades av feberfantasier. Då han söndagen den 7 juni ville diktera sin sista vilja ansåg Umar det rådligast att avslå denna begäran så att inte oöverlagda bestämmelser skulle äventyra trons sak i framtiden.[31] Under nästa natt avtog febern något och på morgonen tycktes en förbättring ha inträtt. Då de rättrogna församlade sig till bönen trädde profeten ut ur den dörr som förband Aishas bostad med moskén för att se dem. Men knappt hade han återvänt till sängen förrän febern åter grep honom och dödskampen började. Mot middagstiden kände Aisha hans hand slappna i sin. Muhammeds sista ord ska ha varit: "Den ädlaste följeslagaren från paradiset."
Han begravdes där han dog, i Masjid an-Nabawi i Medina, som är islams näst heligaste plats.
Muhammeds efterträdare
Som Muhammeds efterträdare och ledare för det muslimska samfund som han hade grundat valdes Muhammeds svärfar Abu Bakr, som fick titeln kalif. De muslimer som tog fasta på de världsliga budskapen i profetens förkunnelse och som stödde sig på sunna vann valet av efterträdare och styrde valet även av de två följande kaliferna. De som emellertid såg Muhammed främst som religiös ledare var samlade i ett parti (shia) och ville att Muhammeds släkt skulle överta ledarskapet. Valet av Abu Bakr var upphovet till att muslimerna blev uppdelade i två grenar – den sunnitiska och den shiitiska, en uppdelning som ännu består. Under tidernas lopp uppstod mellan de båda stridande parterna en väsentlig skillnad även med avseende på vissa bland de viktigaste troslärorna inom islam.
Muhammeds släktträd
Muhammeds släkt fortplantades endast genom dottern Fatima, som i sitt giftermål med Muhammeds kusin och fosterson Ali erhöll sönerna Hasan och Husayn samt döttrarna Zainab och Umm Kulthum.
Muhammeds hustrur
Ett av de vanligaste sätten att bilda politiska allianser var att gifta sig med någons dotter eller syster. Månggifte förekom också för att en kvinna inte skulle vara försvarslös och utsatt för vanära. Enligt Koranen kan en man inte ha fler än fyra hustrur, kan inte ta sig en ny hustru utan den främsta hustruns tillåtelse och måste vara i stånd att försörja dem alla. Muhammed stipulerade också att alla hustrur måste behandlas jämlikt. Eftersom Muhammed ansåg sig vara en stor ledare gifte han sig själv långt flera gånger än han tillät sina efterföljare göra. Han gifte sig elva gånger, men två av hans hustrur dog före honom. Mot slutet av sitt liv hade han nio hustrur.
I åtminstone två fall gifte sig Muhammed sannolikt därför att han förälskade sig i kvinnan ifråga: Khadidja hans första hustru, och Aisha, som bara var ett barn på sex år när äktenskapet ingicks, men nio när han fullbordade det genom samlag.
Muhammeds giftermål med Zaynab bint Djahsh, som var hans kusin, var komplicerat. Efter att ha sett den gifta Zaynab, mycket lätt klädd efter ett bad, dolde Muhammed inte sin åtrå till henne. Zaynabs make Zayud ibn-Harithah, som var Muhammeds adoptivson, erbjöd sig genast att skilja sig från henne, vilket Muhammed avrådde. Zayud upprepade sin erbjudan nästa dag, men Muhammed rådde honom återigen att behålla sin hustru. Det visade sig dock att äktenskapet mellan Zayud och Zaynab hade varit olyckligt, och till slut enades båda parterna om att ta ut skilsmässan. Eftersom äktenskap med en adoptivsons före detta hustru enligt arabisk tradition var förbjudet undanröjde Gud detta hinder i en uppenbarelse (Koranen 33:37) och Muhammed gifte sig med Zaynab.
Muhammeds exempel på månggifte och fokus på familjestrukturens vikt i samhället satte gränser för den asketiska trenden bland araberna, även om han själv ofta fastade och levde i avhållsamhet och uppmuntrade till detta.
Lista över hustrur
Khadidja bint Khuwailid var en rik köpmanänka i Mecka som äktades 595 och var Muhammeds enda hustru medan hon levde. Tillsammans med konkubinen Maria var hon den enda som gav Muhammed några barn. Hon dog 619.
Sawda bint Zamaa gifte sig med Muhammed 619, samma år som Khadidja dog.
Aisha bint abu Bakr äktades av Muhammed även hon 619. Hennes ålder är omstridd, men sannolikt gifte hon sig med Muhammed vid 6 års ålder, äktenskapet fullbordades sedan vid 9 års ålder. Hon sägs vara den mest älskade av Muhammeds hustrur.
Hafsa bint Umar ibn al-Khattab gifte sig med Muhammed 625.
Zainab bint Khuzaima gifte sig med Muhammed 626 men dog endast några månader efter att äktenskapet hade ingåtts.
Hind bint abu Umayya (kallas Umm Salama) äktades 626 och var den hustru som levde näst längst.
Zaynab bint Djahsh, adoptivsonen Zayuds frånskilda hustru.
Djuwayriya bint al-Harith var en krigsfånge som gifte sig med Muhammed 626.
Safiya bint Huayy var judinna som efter att ha konverterat till islam gifte sig med Muhammed år 627.
Ramla bint abu Sufyan (kallad Umm Habiba) gifte sig med Muhammed 628.
Maimuna bint al-Harith var Muhammeds sista hustru och äktenskapet ingicks 629. Det var också hon som levde längst av hustrurna.
Konkubiner
Rayhana bint Zayd, judisk slavkonkubin; det har diskuterats huruvida hon senare blev gift med Muhammed.
Maria var en koptisk kristen slavkonkubin från Egypten; hon födde Muhammed en son 630, Ibrahim, som dog vid två års ålder.
Muslimers syn på Muhammed
Kalligrafi av Muhammeds namn i form av en blomma.
Muhammed varnade starkt sina efterföljare för att begå vad han ansåg var de kristnas misstag och upphöja honom till gudomlig nivå. Han underströk att han var en vanlig människa med en ovanlig, ja, unik uppgift och att de skulle följa Koranen och Ahl al-Bayt (se Hadith al-Thaqalayn). Genom sina snabba erövringar av mycket gamla kulturområden befolkade mest av kristna och zoroastrier fick muslimerna ett starkt tillskott av andra seder och synsätt.
Muhammed, liksom de tolv stora imamerna, anses av shiamuslimer vara ofelbara. Enligt sunnimuslimer så var Muhammed inte ofelbar i handling, utan bara i hans ofelbart nedtecknande av Guds ord – Koranen.
Enligt många muslimer får Muhammed inte avbildas; detta är dock en omstridd fråga inom islam och det har genom historien förekommit avbildningar av Muhammed även i muslimsk litteratur och konst. Bildförbudet har utvecklat den islamiska kalligrafin när konstnärerna kompenserade det med dekorerade texter. I nutid har avbildandeförbudet lett till kontroverser. Filmen Mohammed - härföraren (1976) av den muslimske filmmakaren Moustapha Akkad skildrar Muhammeds livsgärning utan att han syns i bild eller hörs tala men blev trots detta kontroversiell. År 2005 ledde publicering av satiriska Muhammedbilder i danska tidningen Jyllands-Posten till internationella förvecklingar och krav på bojkott av danska varor.
Icke-muslimers syn på Muhammed
Traditionellt räknar varken judendomen eller kristendomen Muhammed som profet. Dante avbildade i Inferno Muhammed som en "söndrare av religionen" som därför evigt pinas i helvetet. Detta torde vara en ganska representativ bild av hur Muhammed har betraktats under många århundraden bland judar och kristna.
Inom historieforskningen finns en bild av Muhammed som härförare och politiker, samt grundare till en av världsreligionerna.
Bahaier hävdar att Muhammed är en i raden av de "stora själar" som Gud utser till gudsuppenbarelser. Dessa gudomliga uppenbarare framställer Guds vilja för mänskligheten när denna nått ett nytt mognadsstadium. Muhammed betraktas således inte som den siste profeten och senare uppenbarare, som Bahá'u'lláh, anses ha rätt att upphäva religiösa lagar stiftade av dem som föregått honom. Enligt en del källor berodde Muhammeds uppenbarelser på att han hade epilepsi, den förste lärde som hävdade detta var den bysantinske historikern Theofanes Confessor.
Bahá'íerna betraktar Muhammed som Guds ende uppenbarare i Muhammeds religionsordning, vilken avslutades år 1260 enligt muslimsk tideräkning (1844) i och med att Báb framträdde. Muhammed anses särskilt ha riktat sig till de folk i Mellanöstern som inte hade tagit till sig kristendomen och judendomen. Han framträdde i Mecka där klaner och stammar låg i krig med varandra och där laglöshet och kränkning av kvinnor var mycket vanligt. Eftersom Muhammed anses ha övervunnit allt detta och skapat en vidsträckt civilisation under Gud riktar sig hans uppenbarelse till hela mänskligheten. Bahá'íerna håller därför Muhammeds uppenbarelse för en oumbärlig byggsten i Guds religion, i samma grad som Kristi uppenbarelse. Koranen är enligt Bahá'u'lláh Guds ord, men traditioner och berättelser om Muhammeds liv ges ingen större relevans av källkritiska skäl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar