Barn som blir mördare

BITTE ASSARMO: Jag struntar i om de som mördar har ljusa röster och fumliga fingrar

”Det är barn vi pratar om. Skälvande små röster som knappt nått målbrottet, fumliga fingrar och jackor som luktar alldeles för mycket deo blandat med svett. Vissa är lika långa som oss, andra hade knappt fått åka den stora bergochdalbanan på ett nöjesfält. En del kan inte äta med bestick, passa tider, läsa, skriva. De saknar grundläggande kunskaper för att klara av en vardag. De sitter i baksätet på en polisbil och frågar om vi kan ringa mamma, ‘snälla snälla snälla jag vill bara prata med henne i några sekunder’.”

Så skriver Norrköpingspolisen i ett inlägg på Facebook. Tanken är förstås att vi som läser ska känna medkänsla. Själv känner jag vämjelse över att polisen uttrycker sig så här.

”Maja med kollegor” fortsätter i samma stil och förklarar för oss att det minsann inte handlar om några ”råbarkade busar med särpräglade utseenden”. Tvärtom, ”det hade kunnat vara vem som helst från parallellklassen i högstadiet som slänger in en handgranat i porten där du bor.”

Men det är naturligtvis en ren lögn. Det kan inte alls vara vem som helst och det är det inte heller. Jag har känt väldigt många barn och ungdomar i mitt liv, från olika samhällsklasser och ”socioekonomiska omständigheter” och ingen av dem skulle ha kommit på tanken att överhuvudtaget handskas med handgranater.

Barn som kastar in en handgranat i ett hus är nämligen inga vanliga barn, vilka som helst. De är barn med ett våldskapital som de allra flesta vuxna saknar, barn som saknar spärrar och som faktiskt är direkt livsfarliga.

Och hur var det nu igen med de ”fumliga fingrarna”? De är åtminstone inte fumligare än att de kan använda vapen obehindrat.

Inlägget från ”Maja med kollegor” är ett klockrent exempel på vad som händer när polisen blir till en förlängning av socialtjänsten – och när den här typen av missriktat kvinnligt omhändertagandebehov tillåts påverka polisens arbete. För på vilket sätt gör det våldshandlingen mindre allvarlig att gärningsmannen har ”fumliga fingrar” och luktar tonårssvett?

”Maja med kollegor” strävar uppenbarligen efter att offren ska tänka att ”okej, vi fick porten söndersprängd men det gör ingenting för den som kastade in granaten är en liten knatte som inte kommit i målbrottet”. Eller att ”min son blev visserligen mördad men mördaren är ju så ung och kan inte äta med bestick, så det är egentligen han som är offret.”

Så fungerar det inte. Så fungerar inga normala människor.

Det är fullkomligt ointressant om en våldsbrottsling har tonårsfinnar och pipig röst – offret blir inte mindre drabbat av den anledningen.

”Maja med kollegor” fortsätter att berätta om barnen som de värnar så innerligt:

”Det är barnen som kastar bort sina liv på bekostnad av andras för en dröm om en bättre tillvaro. Förklaringarna och ursäkterna är många, alltifrån att kunna hjälpa sin familj ekonomiskt till att känna sig respekterad och viktig. Vuxen. Självständig. I kontroll.”

En bättre tillvaro. Man skulle kunna tro att de lever i ett plåtskjul i en favela i Rio de Janeiro.

Det gör de inte. De har tak över huvudet, skolgång, barnomsorg precis som alla andra barn – precis som barnen som bor i husen som de spränger, barnen de förnedringsrånar, misshandlar och våldtar.

Dessutom har politikerna i åratal öst pengar över de påstått utsatta områdena. Om de stackars svettluktande, fumliga barnen i Majas baksäte har känt ett behov av att ”hjälpa sin familj ekonomiskt” kan man undra vad föräldrarna har sysslat med.

Men det spelar ingen roll, det heller.

Normala barn ser sig nämligen inte omkring och tänker att ”om jag vill ha det bättre, så måste jag börja smuggla knark, spränga hus i luften och utföra kontraktsmord”.

Barn som saknar ett sammanhang och ”längtar efter att få höra till”, som Norrköpingspolisen uttrycker det, dras inte per automatik till kriminalitet. Faktum är att en överväldigande majoritet av barn INTE gör det. Det är de barnen som blir offer för de våldsbenägna barnen, som ”Maja med kollegor”, brinner så passionerat för.

Än en gång kan vi alltså konstatera: Det är INTE vilka barn som helst som utför de här brotten.

”Idéerna till att begå grova våldsbrott kommer inte till ett barn ur det blå. Det finns oftast någon som ser barnen som verktyg och säger och gör vad som helst för att få de att göra vad som helst.” fortsätter ”Maja med kollegor”.

Och allra mest påverkade blir barnen av situationen i hemmet, det finns det mängder med forskning som visar. Så var finns föräldrarna, som har det yttersta ansvaret? De som ska se till att deras barn fostras att respektera människoliv och andras egendom? Sannolikt betraktas även de som offer av ”Maja med kollegor”.

Men det här är inte bara ett aktivistiskt brandtal för kriminella ungdomar med ett skrämmande våldskapital. Det är också ett uttryck för en oerhört arrogant syn på vanliga, normala barn och ungdomar.

Påståendet att de alla skulle kunna få för sig att kasta in en handgranat i ett hyreshus är djupt kränkande. Det är en svepande och mycket obehaglig generalisering som i grunden syftar till att bagatellisera det våldskapital som kriminella ungdomar besitter.

Det här är inte vad polisen ska ägna sig åt. Privat får de naturligtvis tycka och tänka vad de vill – men offentligt ska de inte vara aktivister. Detta måste få ett slut.